Det Sverige som jag kom till för mer än 40 år sedan var ett välfärdssamhälle, som flöt av mjölk och honung. Det var också ett ganska inskränkt samhälle, präglat av självgodhet och främlingsfientlighet.
Jag kan fortfarande inte glömma, året var 1970, kanske 71, den äldre damen i skoaffären som lämnade butiken utan ett ord när de inte hade ”svenska skor”.
Mina landsmän som började sin bana i Sverige på flyktingförläggningar på Marstrand eller Alvesta berättade om konflikter med lokalbefolkningen, inget allvarligt, mest gliringar och förolämpningar.
Under de två år som jag bodde i Blekinge i början av 70-talet mötte jag lika mycket eller mer främlingsfientlighet än under resten av min tid i Sverige.
Samtidigt var den parlamentariska situationen stabil, socialdemokraterna det dominerande partiet, och högerextremisterna bara ett dåligt skämt.
Läget är ett annat idag. Främlingsfientligheten har tagit sig organiserade politiska uttryck, som firade stora framgångar i valet.
Det beror inte på att svensken har blivit rasist, alla opinionsundersökningar bekräftar mina egna erfarenheter. Det beror knappast heller på om ”man har tagit debatten” eller inte.
Jag tror snarare att orsaken står att finna i att landet av mjölk och honung alltför länge har fört en orättfärdig politik som splittrar och skapar klyftor. Blir det ingen ändring på det, är Sverigedemokraternas senaste framgångar bara början.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar