Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

fredag 29 juli 2016

På Hamnmagasinet med vår allsidigaste artist



Klas Norberg är en av Västernorrlands absolut allsidigaste artister. Ingen musikgenre är honom främmande. Hans enorma bredd uppskattas av publiken, något som märktes mycket tydligt under onsdagens konsert på Hamnmagasinet i Nyland.

Den lilla pärlan från 1800-talets början vid Ångermanälven rymmer som mest 100 personer. Tillströmningen av besökare var långt större än så, och ett 50-tal bänkade sig helt enkelt ute i solgasset.

Det här var årets femte arrangemang, och hittills har publiken svikit.

-          Men Klas drar alltid mycket folk, säger veteranen Gunnel Mattsson från arrangerande Hamnmagasinets vänner.

Kvällens repertoar visade upp Klas Norbergs hela register. Han själv kallar det ”spretigt”, och man kan inte annat än instämma: 50-tals rock, visor, med bland annat Margareta Hallins gamla Svensktoppsjuvel ”En etta på Söder”, schlager med Lill-Babs klassiker ”Leva livet”, Allan Edwall, allsång med Evert Taubes ”Fritjof och Carmencita” och så Snoddas. Och lite av vad Klas benämner ”70-talsjox”.

Klas Norberg är dessutom klassiskt skolad, han har gått på Operahögskolan i Göteborg, och tillsammans med frun Sanna bjöd han på några populära Bocellisnyftare.

Riktigt roligt var det med ”Guld och gröna skogar” på helt fel dialekt. Men som någon ur publiken som tydligen har svårt med skånskan kommenterade: ”äntligen kan man förstå vad de sjunger om”.



Under kvällen kompades Klas av Holmsten Trio, en eminent orkester som har blivit lite av Hamnmagasinets husband.

Sommarkonserterna i Hamnmagasinet närmar sig 20-årsjubileum. I år är det 19 gången som man håller sin sommarunderhållning där älv möter hav i Nyland. Som vanligt är det tio onsdagar, och hittills har det tyvärr varit lite klent med publiktillströmning, men nu tror arrangörerna att det ska vända.



Man kör samma beprövade koncept som tidigare år med underhållning och fika. Arrangörsstaben består av sex-sju entusiaster som börjar bli till åren men som tycker fortfarande att sommaren på Hamnmagasinet är det roligaste som finns.

-          Och nu laddar vi redan för nästa år, säger Gunnel Mattsson.

Filmfestival med tonvikt på personligt konstnärligt uttryck



På fredag startar den första upplagan av Höga kusten Filmfestival på Mannaminne. Festivalgeneralen, initiativtagaren, filmmakaren, med mera, Jonatan Brixel Petré, har lagt ner närmare två tusen timmar på att alla bitarna ska falla på plats. Men han betonar att det har varit ett roligt och stimulerande arbete.

-          Kul att få jobba med något annat än sig själv, säger Jonatan.

Han har läst teoretisk filosofi på universitet och skrivit en uppsats om kunskapsteori. På min fråga varför han började göra film svarar han att han faktiskt inte vet, ”jag började bara”.

Han gjorde sin första film 2008, det var en 15-minuters spelfilm. 2011 påbörjade han studier i filmregi vid Konsthögskolan i Hamburg, där en av lärarna är legendaren Wim Wenders. Han håller på som bäst att bli klar, och ska snart presentera sin examensfilm, en långfilm med manus som bygger på en novell som han har skrivit själv.

Idén till filmfestivalen kommer från flera olika håll. Jonatan har tillbringat sin barndoms somrar i Bäckland i Nordingrå, hans mamma, den inte helt obekanta konstnärinnan Margareta Petré, har sina rötter där, och han känner sig väl hemma i Höga kusten. Och eftersom Margareta har en utställning varje sommar vill han också ha något eget att visa upp. Till exempel en filmfestival.

En annan impuls fick Jonatan genom sitt flitiga resande på olika filmfestivaler runt om i världen. Många gånger tyckte han att kvalitén var tämligen undermålig. Ofta var det de små festivalerna på mindre orter som höll hög klass.

-          Då var beslutet enkelt: en filmfestival i Nordingrå, på Mannaminne, med tonvikt på personligt konstnärligt uttryck, säger Jonatan.

Festivalen pågår under tre dagar, fredag till söndag. Varje kväll visas en långfilm, det blir i tur och ordning: Expedition Sweden, Sverige, Losers från Bulgarien och Paranoid Girls, Spanien.

Lördag och söndag bjuds det på kortfilmsprogram, med ett 30-tal filmer från 20 olika länder från hela världen.

Kortfilmerna beskriver Jonatan som genomgående experimentella, medan långfilmerna präglas mer av en ”striktare dramaturgi”.

På söndag kväll blir det prisutdelning till dels festivalens bästa film, dels bästa film i respektive kategori. Guldkråkan?

Förhoppningen är att festivalen ska vara årligen återkommande.


För mer info om filmfestivalen se: http://hogakusten-filmfestival.com/

onsdag 27 juli 2016

Sosua - i Förintelsens skugga



Den som turistar i Dominikanska republiken har stora möjligheter till många rika kulturhistoriska upplevelser.

I huvudstaden Santo Domingo finns världsarvet Ciudad Colonial, de gamla kvarteren, med spännande och skiftande exempel på kolonialarkitektur. Här finns den äldsta katedralen i Amerika, byggt 1512-40 i stram gotik, helt ignorerande renässansen, med en tung anda av kärv och syndatyngd katolicism, med dunkla målningar i de flamländska mästarnas tradition, allt i en så oerhört stark kontrast till den soliga och lättsamma omgivningen.

Vicekungens residens, Alcázar de Colón – det äldsta i Amerika så klart – med sina minutiöst återskapade 1500-talsmiljöer är också värt ett besök.

Men den riktiga pärlan finns på andra sidan ön. Lilla turistorten Sosua vid Atlantkusten ligger en kvart från flygplatsen i Puerto Plata och en knapp mil från surfingparadiset Cabarete. Platsen är idag tyvärr mest känd för sexturism, men i decennieskiftet 1930/40 utspelade sig här något så ovanligt som en lycklig episod i skuggan av Förintelsens annalkande katastrof.

En parentes kan det tyckas, en marginell företeelse, i den tragedins bok som äger rum i Europas förintelseläger, men just därför unik och värd att lyftas fram.

I juli 1938 sammankallades på initiativ av USA:s president Roosevelt en konferens i den franska semesterorten Evian för att diskutera hur man kunde undsätta den allt mer utsatta judiska befolkningen i Tyskland och Österrike. 32 länder var på plats, bland annat Sverige, 33 var inbjudna från början men Italien tackade nej. Vid den tiden accepterade fortfarande nazistregimen att judar fick emigrera, under förutsättning att de överlät sina tillgångar på den tyska staten.

Under konferensen uttryckte alla länder sin starka sympati för de diskriminerade judarna och sin totala ovilja att ta emot dem.

Argumenten var att man redan hade tagit emot så många, USA och Kanada ville ”istället” inrikta sig på sina flyktingkvoter – som man inte fyllde, Holland och Belgien hänvisade till att länderna var tättbefolkade, andra var oroliga för arbetsmarknaden – 30-talskrisen gjorde sig fortfarande gällande, många trodde att en ny emigrationsvåg skulle skapa en ”rasfråga”, vissa var storsinta nog att vilja skydda sin judiska befolkning från faran för antisemitism som de nya flyktingarna kunde orsaka.

En del låter onekligen kusligt välbekant.

Konferensen blev ett praktfiasko som hånades öppet av Hitler.



Men det fanns faktiskt ett undantag i detta monumentala hyckleriets sammankomst.

Det var Dominikanska republiken. Landets bisarre och blodbesudlade diktator Rafael Trujillo erbjöd att ta emot 100 000 judiska flyktingar. Siffran var uppenbarligen tilltagen i överkant, och förmodligen mest avsedd som en markering att Trujillo menade allvar.

Det är inte helt klart vilka motiv Trujillo hade för sitt erbjudande. Troligen handlar det om flera samverkande faktorer. Han var ute efter att bättra på sitt skamfilade rykte efter massakern ett par år tidigare på invandrade haitier, och även hans framfart mot inhemsk opposition. Diktatorn var mån om att stärka sina band med USA, något som också lyckades.

Dessutom fanns det säkerligen rasistiska skäl, genom den tysk-judiska emigrationen strävade Trujillo efter att göra befolkningen i Dominikanska republiken ljusare!

Och slutligen kan han ha påverkats av de allmänna fördomarna om judiskt affärssinne.

Hur som helst, resultatet av Trujillos generösa erbjudande blev att omkring 650 judiska flyktingar kom till Sosua. Det var på den tiden en tämligen öde plats, och området som de hade tilldelats var en övergiven bananplantage.



Varje flyktingfamilj fick drygt 30 hektar mark, tio kor, en mula och en häst. Hela situationen var onekligen en stor utmaning då de judiska emigranterna bestod av välutbildad, urban medelklass, som var avgjort bättre på att citera Goethe än att mjölka kor.

Men de hade just inget val, det fanns ju ingenstans att ta vägen, så det var bara att kavla upp ärmarna och sätta igång. Så småningom kom det lilla samhället att blomstra, mest framgångsrik blev man faktiskt inom mejeribranschen.

Relationerna till lokalbefolkningen var från början goda, och fördjupades med tiden. Det förekom allt fler äktenskap över etniska gränser, vilket hade till konsekvens att en del övergav sina judiska traditioner och assimilerades helt i det nya samhället. Delvis kompenserades det av att åtskilliga ingifta dominikaner konverterade till judendomen.

En kuriositet i sammanhanget är den lilla grupp av tyska emigranter från den fortfarande ekonomiskt och politiskt instabila Förbundsrepubliken som kom till ön i början av 50-talet på jakt efter ett bättre liv. Här fann de ett litet tyskspråkigt samhälle med ett vitalt tyskt kulturliv. Och mötet mellan de två grupperna blev faktiskt oväntat hjärtligt.

Efter kriget minskade den judiska gruppen successivt. Den stora dödsstöten kom med 80-talets turistboom, då markpriserna sköt i höjden, och många valde att sälja, för att sedan dra vidare till framför allt USA, och i viss mån Israel.



Idag lever 25 judiska familjer kvar i Sosua som en integrerad del av det dominikanska samhället.
Kvar finns också den lilla synagogan i trä, och bredvid den ett litet museum, där man kan beskåda en bildkavalkad över det judiska livet i Sosua.

Där kan man också läsa följande inskription: ”Sosua, ett samhälle fött i smärta och framväxt i kärlek, måste i slutändan representera livets ultimata triumf.”

tisdag 26 juli 2016

Serier om växande klyftor



Mats Jonsson är serietecknaren vars självbiografiska serier utspelar sig huvudsakligen i ångermanländska Bollstabruk, en liten industriort strax utanför Kramfors. Nu under sommaren har Mats utställning på hemmaplan, i alla fall nästan, det är på Mannaminne i Nordingrå, i hjärtat av Höga kusten.

Mannaminne är ett mycket speciellt ställe, ett friluftsmuseum som är en kulturby, med ett 50-tal hus, dittransporterade eller byggda på plats, från världens alla hörn. I husen finns föremålssamlingar och hålls utställningar och konserter.

Mannaminne skapades av konstnären Anders Åberg, och nyligen hade han och Mats en utställning tillsammans i Stockholm. Två konstnärer från olika generationer som har gjort en motsatt resa, Anders är stockholmaren som flyttade till Ådalen, Mats ångermanlänningen som flydde till storstaden så fort han var klar med gymnasiet.

Utställning på Mannaminne är en utvidgning av de serier som Mats visade upp i Stockholm.



Bildsekvenserna börjar med skylsöndagen i Bollsta och året är 1984. Tidpunkten är inte vald på måfå, men Mats är snabb att påpeka att det har ingenting med Orwell att göra, utan det året hade filmen War Games premiär, och Mats såg den just på biografen i Bollstabruk – jo det fanns en där då!

Men det mest frapperande är ändå hur bilderna sjuder av liv och rörelse, och att det finns så många olika affärer och butiker.

-          Det var den bästa skyltsöndagen i mitt liv, jag minns än den fantastiska stjärnhimlen den kvällen, säger Mats Jonsson.

Han är tillbaka 2015, går samma runda, det är samma stjärnor som glittrar på himlen, men Bollsta är inte sig likt, det är ödsligt och stilla, med gamla hus som spökar. Det enda som är som förr är Bollstasågen – ja den har rent av utvecklats och blomstrar ekonomiskt.

Orten förfaller medan det går bra för sågen, vad är sambandet, finns det något? Och vart tar pengarna vägen?

Som vanligt hos Mats Jonsson går det lilla och det stora, det privata och det politiska, ihop på ett intrikat sätt. Han kontrasterar läget i Bollsta mot utvecklingen i Midsommarkransen där han numera bor, och ställer därmed frågan om inte han själv är en del av problemet.  Det gamla förfallna industriområde där telefonjätten Ericsson en gång i tiden höll till har förvandlats till hippa kvarter för välbeställd medelklass.

Åter ställs den stora frågan: var uppstår välståndet och vart tar det vägen?

Mats menar att det finns en enorm spricka mellan stad och land, som växer hela tiden. Klyftan är lika mycket ekonomisk som kulturell.

-          Globaliseringsprocessen i kombination med internet och billigt flyg har kopplat ihop medelklassen med världen, samtidigt som det har avskärmat den från resten av Sverige. I Stockholm har man dåligt koll på Sverige, och huvudstaden hör mer ihop med andra storstäder i Europa och världen än sitt eget land, säger Mats Jonsson.

Han är orolig att det som en gång var en gemensam offentlighet är på väg att lösas upp. Det är sällan – om någonsin – som medelklassen i Stockholm ser resten av Sverige ”poppa upp”. I förlängningen hotar att nationalstatens kontrakt sägs upp av storstäderna – där makten och pengarna finns.

Mats är rejält arg på kulturmedeklassens bristande insikt om sin egen priviligierade ställning. De serierna som är nya på utställningen på Mannaminne handlar just om det.

Resten av utställningen kompletterar och fördjupar frågeställningen, som i ett kronologiskt kalejdoskop.

Formmässigt fortsätter Mats att utveckla sin säregna expressionistiska stil.

-          Det är den enda stil som jag kan, och jag försöker att maximera den, säger Mats Jonsson.

Han jobbar också med en större verktygslåda, och blandar bild med text, seriestripparna får skiftande former, och han använder olika typsnitt.

Med sina dubbla – och allt som oftast ambivalenta – perspektiv, med ett ben i Ådalen och ett i Stockholm, förskräcks Mats av hur skillnaderna växer och antar allt mer groteska dimensioner.

-          I Midsommarkransen planeras det för en 70 våningar hög skyskrapa, i Bollsta gläds man åt att ett gatukök har rivits, säger Mats.



Mats Jonssons serieskapande har alltid varit politiskt, men oftast på ett ganska lågmält sätt. De nya serierna däremot är mycket mer politiska med tydliga och konkreta ställningstaganden, fränare, mer rakt på, ”mer Agitpropp”, som han själv uttrycker det med ett ironiskt leende.

-          När jag fick barn drabbades jag mer påtagligt av samhällsutvecklingens avogsidor, med privatiseringar och nedskärningar, jag kunde se direkt hur den nyliberala politiken påverkade vardagen, säger Mats.

Samtidigt kom det en våg av politiska serier med bland annat Liv Strömquist och Sara Granér, vilket naturligtvis påverkade och inspirerade.

-          Och det kanske är så nu att man måste skrika högt för att höras, säger Mats.

Utställningens huvuddel är en serie som publicerades för drygt ett år sedan i tidskriften Galago – som Mats för övrigt är redaktör för – och som ska ingå i en kommande bok som planeras till augusti nästa år.

Boken ska bestå av tre delar: en om Midsommarkransen där han bor nu, en om Bollsta där han har sina rötter, och ytterligare en är tänkt som en journalistisk undersökning av problematiken kring stad och land, varför det blev så här och vad kan man göra åt det.

-          Oddsen är manipulerade till storstadens fördel, och jag vill förstå skevheten i systemet, säger Mats Jonsson.


Texten har tidigare publicerats i Flamman.

måndag 25 juli 2016

Louise Hoffsten förtrollade publiken på New Orleans-festivalen



New Orleans-festivalen på Mannaminne fortsätter att vidga sina vyer. Efter att ha gått från tradjazz till New Orleans-jazz, lämnar man nu jazzfållan, och erbjuder publiken ett bredare utbud av New Orleans-orienterad musik. Jazzen är förvisso kvar, även tradjazz, men det blir lika mycket cajun, country i alla dess former och blues. Att döma av publiktillströmningen under helgen uppskattas det nya upplägget.

Det fantastiskt vackra sommarvädret gjorde säkert sitt till också. Det lutade åt publikrekord på fredag med 700-800 besökare, och säkert minst lika många på lördag. Som jämförelse kan nämnas att förra året lockade fredagens program 500 personer och då ansågs det som otroligt många.



Principen för årets program var mycket enkel: publiken skulle under hela festivalen kunna välja mellan jazz eller annan musik. Under fredagen matchades Lena Stompers, Isabella Lundgren och Spicy Advice mot Cajun Blend, Swing Ling Lei, Anders Nilsson och Swing´n Hot Stuff.

Det fanns också band som inte gick att enkelt passa in i någon kategori, som Tom Eddye, med unga musiktalanger från Härnösand. De spelar förvisso New Orleans-jazz också, men mycket av deras musik, med inspiration från bland annat Kuba och Argentina, faller helt utanför ramen.



Vilket egentligen är högst tacknämligt för festivalens uttalade syfte att vara allt mer gränsöverskridande.

Fredagskvällens dragplåster var Doug Seegers, denna udda upptäckt från Jills veranda, som med sin raka och säregna country, med anspråkslös framtoning, uppbackad av ett gediget komp, gjorde en bejublad succé.

Många av banden från fredagen återkom under lördagens program.


'
En ny trevlig bekantskap var John Henry från Piteå, som spelar traditionell country i alla dess former, med vilket ska förstås ett brett register från dixie-vemod till 50- och 60-talens rockcountry, den musik som min amerikanske granne vanvördig brukar benämna ”hästjazz”.

Men kvällens, liksom hela festivalens, absoluta höjdpunkt var Louise Hoffsten.



Hon förtrollade publiken med en själfull blues, som låter känslan i uttrycket få företräde framför styrkan. Allt behöver inte låta högt, inte ens inför en storpublik utomhus.

Hon har också en innerlig röst som har en sällsynt förmåga att skapa stämningar. Rolig är hon också.

Hon lät blå toner stiga upp mot en lika blå himmel, där solen höll på att gå ner i samma takt som atmosfären på Mannaminne fortsatte att gå upp.

fredag 22 juli 2016

Sommarens små musikscener - country och covers på Gudmundrå hembygdsgård



Sommaren är en tid då många små scener blommar upp, och lokala band får en plats i solen. På Gudmundrå hembygdsgård i Kramfors arrangeras varje år sommarcaféer med ett varierat musikutbud.

I år bjuds det på underhållning från den lilla utescenen uppe på höjden fyra onsdagar i juli. Kvällens band var The Crofters från Junsele. För er som inte är tillräckligt bevandrade i Shakespears tungomål betyder det Torparna.

Det är en duo som består av Gunilla Ahlberg och Jörgen Wahlnemo. De har ett minimalt komp, en gitarr, en tamburin och ett par småtrummor, som de gör det mesta möjliga av. Programmet är väl genomarbetat, med egna arrangemang och personliga tolkningar av låtarna, och en del finesser som stämsång.



De skriver egna låtar också, countrystuk säger de själva.

Annars blir förstås många covers, med en och annan countrylåt, men mest en salig blandning. Kul inslag saknas inte, som till exempel den gamla godingen Sju ensamma kvällar som Gunilla hittade bland sin farfars stenkakor. Den har spelats in med Brita Borg, Charlie Norman (kusin med Birger!), Thore Ehrlings orkester och ett oräkneligt antal dansband.

Sedan var det mer traditionella hits som Beatles Here comes the sun, John Denvers Country roads, Stand by me, och Thomas Ledins gamla sommarplåga Sommaren är kort.

Repertoaren tilltalar den huvudsakligen äldre publiken. De kvällar då det är renodlad rock eller jazz kommer det också en del medelålders.

Sommarcaféerna samlar runt 35-40 personer per gång. Hittills i år har vädret varit gynnsamt, i kväll skiner solen, det är en avslappnat behaglig stämning, och alla som heter Margareta får gratis glass namnsdagen till ära.

Föregående onsdagar har det varit musik med Bröderna Berglund, och så rockiga toner med Ragnar Forsberg med vänner. Nästa vecka bjuder Kramfors Dragspelsklubb på underhållningen.

Och första helgen i augusti väntar en spelmansstämma. Det är första gången som Gudmundrå hembygdsgård arrangerar en sådan, och det finns stora förhoppningar på evenemanget.

onsdag 20 juli 2016

Operafestival med allsång, mat och hederskultur



Åter igen hördes det ljuva toner i Nordingrå. Fjärde upplagan av Höga kusten Operafestival bjöd på nya inslag, barnaktiviteter, allsång(!) och en operaföreställning. Varje kväll var det så gott som fullsatt.

Det började på onsdag med aktiviteter för barn på Mannaminne. Först en specialskriven föreställning för Höga Kusten Operafestival, av och med Hillevi Berg Niska och David Hormábazal Cortés. Sedan följde en workshop för barnen, vilket var helt nytt för i år.

En nyhet var också torsdagens allsång på Järnsta kafé. Det blev en stor succé. Det var fullsatt och publiken kunde sina operahits väl.

-          Nordingråborna sjunger mycket bra, konstaterade festivalgeneralen Astrid Robillard.

Tydligen tacksamt att för en gångs skull få komma ut ur duschen och få sjunga för full hals.

På fredag var så dags för mat och musik på Mannaminne, ett sedan tidigare år uppskattat inslag. Förra året var det ett norskt tema, i år var det finskt, det finns ju en koppling till Mannaminnes satsning på ett hotell i finsk stil.

Dessutom bor Viktor Olausson, en av arrangörerna och tillika musiker, lämpligt nog i Vasa, och han hade med sig en hel finsk kör därifrån.

Det blev Sibelius och mycket finsk nationalromantik under kvällen. Och även här blev det spontant allsång.

-          Det gick inte att få tyst på dem, säger Astrid Robillard med ett skratt.



Festivalens kulmen var på lördag med en föreställning av Cavalleria Rusticana av Pietro Mascagni i Nordingrå kyrka. Operan är även känd i Sverige under namnet På Sicilien. Det är en timmeslång enaktare (som egentligen är en kort tvåaktare), och för många kanske bekant från filmen Gudfadern III (för övrigt det enda positiva som kan sägas om den filmen).

Tonen anges redan i uvertyren, det är romantiskt värre, starka känslor driver människor till våldsamma handlingar, det är sviken kärlek, otrohet, hämnd och svartsjuka. Så kallad hederskultur för inte så länge sedan och inte så långt härifrån.

De bärande rollerna sjungs av Mikael Stenbaek, en jättefin tenor med lika mycket styrka som värme och svärta i rösten, och Christine Sjölander, en mezzosopran med rötter i Stöde men numera bosatt i England. Hon agerar säkert och har ett bra register, som gör sig bäst i starka känslor.

De mindre rollerna sjungs av Ida Persson, sopran från Junsele, och Andreas Franzén som förenar dramatisk begåvning med en kraftfull baryton.



Men Ådalens sångfågel är ändå Astrid Robillard. Hon har en liten roll, men hon gör så mycket av den, och drillar fram de mesta underbara toner med en lätthet som kan få en operaälskare att falla i gråt.

Orkestern var i år förstärkt med en tvärflöjt, och dessutom en dirigent från USA. Niklas Tamm studerar nämligen i Michigan. Han tyckte att Höga kusten var avgjort vackrare.

En eloge också till kören, tillfälligt sammansatt för festivalen.

Till hösten finns det planer på en permanent operakör, och Astrid Robillard uppmanar intresserade att höra av sig.

Det finns redan nu långt framskridna planer för nästa års festival, som kommer bland annat innehålla ännu fler inslag för barn.

Festivalen avslutades på söndag med en konsert i Nordingrå kyrka med operans klassiska pärlor.

måndag 18 juli 2016

I de illa berördas land eller vem är rädd för humor



”Är det sant att Ni samlar på vitsar om Er? lär Churchill ha frågat Stalin vid något tillfälle. ”Nej”, svarade Sovjetledaren med ett kyligt varggrin, ”jag samlar bara på dem som berättar vitsarna.”

Makten är alltid rädd för humorn. Den sliter av falskhetens mask och skingrar lögnens dimslöjor. Att berätta politiska vitsar i diktaturer är förenat med livsfara, ändå tar många risken.

Den politiska satiren är frihetens livsluft, den är ett sylvasst stick som punkterar politikens uppblåsta fasad, den förlöjligar småaktighet och hånar hyckleri och dubbelmoral.

Satiren prövar gränser, den är det fria samtalets lackmustest.

Och humorn utjämnar oddsen mellan de styrande och de styrda, den går nämligen inte att förvara sig emot, det enda som kan göras är antingen att ta till förtryck i olika former eller att så att säga motbevisa skämtaren genom gediget politiskt arbete.

Allt som oftast väljs det förstnämnda.

Diktaturer hatar humorn och förföljer den med drakoniska åtgärder.

Men också i demokratins skymningszon finns en rädsla för humorn. Polens starke man Jaroslaw Kaczynski ville stämma en tysk blaska som i en satirisk text kallade honom för potatis. Turkiets president Erdogan har inlett rättegångar mot mer än 1800 personer som anses ha förolämpat honom.

Nu sällar sig ett par socialdemokratiska landstingspolitiker från Västernorrland till denna illustra skara. De har varit på Skulefestivalen där Jacke Sjödin tillät sig att skämta om nedläggningshotet mot Sollefteå sjukhus. Enligt Jan-Olov Häggström (S), vice ordförande i landstingsstyrelsen, har många landstingspolitiker som var på plats blivit ”otroligt illa berörda” av att Jacke kallade dem för ”puckade”, att det blev ”så personligt” när landstingsdirektören pekades ut.

Häggström sekunderas av partikollegan Monica Fällström som är både bekymrad och ledsen att Jacke raljerar och använder enbart känslomässiga argument, och att politiker har ingen chans att förklara och försvara sina beslut.

Jacke Sjödin späder på politikerföraktet!

Och så kan vi inte ha det, att en konferencier under en musikfestival dristar sig till att kommentera politiska beslut med raljerande och emotionella argument som politikerna inte får bemöta går inte för sig, det kan på sikt hota själva demokratin.

Därför vill jag framföra några anspråkslösa förslag hur vi kan komma till rätta med detta problem.

Enklast vore väl om berörda politiker kunde få chansen till replik. Så fort Jacke säger något dumt om våra landstingspolitiker så vips, upp med Häggström eller Fällström på scen så att de kan försvara och förklara.

Tillvägagångssättet bör rimligen gälla alla kategorier som kan tänkas bli utsatta för orättvis kritik.

Om arrangörerna anser att det blir opraktiskt och alltför tidsödande kan de alltid själva se till att Jackes manus inte gör någon illa berörd och är rakt genom rationellt och sakligt.

I den händelse arrangörerna saknar vilja eller förmåga kan man istället anlita en nordkoreansk konsult som tar hand om saken.

I Nordkorea är de nämligen mycket duktiga på att se till att inga politiker eller tjänstemän blir personligen utpekade, illa berörda eller bemötta med enbart känslomässiga och raljerande argument.

I Nordkorea skämtar man inte, där gör politikernas sig själva till allmänt åtlöje.

Och det händer inte bara i Nordkorea.

söndag 17 juli 2016

Tillsammans kan man vara mera ensam



”Tillsammans kan man vara mycket ensam” hade kunnat vara rubriken för Bahram Hajous utställning i Sollefteå i galleriet på Storgatan. Han är kurd med rötter i Syrien men bor sedan tidigt 70-tal i Tyskland. Bahram är en internationellt erkänd konstnär, bland annat belönad med Matisse-priset förra året, och van att ställa ut på de stora gallerierna i världens storstäder. Och nu är han i Sollefteå, tack vare hans kusin Jeko Haj Yusuf, själv konstnär och tillika ordförande i Sollefteå konstförening.



Tavlorna på utställningen är mest ganska stora dukar, Behram använder blandteknik, det är framför allt kol och akryl, färgskalan är dov, gråbrun, men alltid finns där också ett färgstråk målat med breda penseldrag i starka, nästan skrikiga färger. Och så använder han duken på ett alldeles eget sätt, genom att måla på ”fel” sida, och spela med dukens egna brunaktiga nyanser.



Motivet är genomgående två personer, man och kvinna. De tittar aldrig på varandra, ibland blundar de också. Det är blickar som söker gemenskap i ett diffust fjärran, främmande, eller kanske rädda, för den som finns strax intill.



På ett par tavlor står de två bakom varandra på ett sådant sätt att det nästan ser ut som de växte fram ur varandra, men ändå förblir åtskilda.

Många av bilderna har en stark erotisk laddning, men det är också de som mest uttrycker ensamhet och övergivenhet.

Det finns ingen förtvivlan i uttrycket, bara en stillsam melankoli, stundtals gränsande till uppgivenhet. Konstnären noterar ett tillstånd, det sker på ett sätt som kan lätt uppfattas som alltför iakttagande, med påtaglig risk för objektifiering, tills man upptäcker att manspersonerna på Behrams tavlor är han själv.

Och perspektivet bygger på just självet: självutlämnande, självkritiskt, självbetraktande, självbespeglande. Helt enkelt narcissism. Och eftersom kvinnan på bilderna är hans fru blir det dessutom en form av parnarcissism.

Tillsammans är man inte alls mindre ensam, snarare mer.



En möjlig öppning tror jag går att finna i de starka färgerna. Där finns en frihetsdimension som bryter de slutna rummen och som kan rymma gemenskap.

Det här måste vara en av de absolut mest spännande konstutställning som någonsin har ägt rum i Sollefteå. Och förmodligen som någonsin kommer att äga rum.


Utställningen pågår till den 23 juli.

fredag 15 juli 2016

Återupprättar de gamlas värdighet



Gamla är också människor, och var och en av dem har en historia. De har haft mer eller mindre framgångsrika yrkeskarriärer, de har gjort bra saker, dumma saker, de har älskat och de har levat. På sin ålders höst förvandlas de till en skock dementa och besvärliga ”brukare” som bara utgör en kostnad – som det går att effektivisera och ”spara” på. Och hemmet har döpts om till ”seniorboende”.

Bakom nyspråkets förrädiska dimslöjor briserar skandaler med blöjor som vägs, åldringar som får duscha en gång i veckan och aldrig ges möjlighet att gå ut.

Bo R Holmbergs nyskrivna pjäs Ge oss musik – och två Mariekex återupprättar de gamlas värdighet som individer med rätt till ett innehållsrikt liv, samtidigt som det också är en stillsam kritik av ett omänskligt system där pengar är allt och människor intet.

Hoppas det inte fanns några landstingspolitiker i publiken som blev illa berörda.

Världspremiären för pjäsen avlöpte utan missöden på torsdag kväll på utescenen vid Skulebergets fot. Man hade tumme med vädret, och än en gång kunde de glada amatörerna från Höga kusten teaterförening – med författaren som vanligt i en av rollerna- visa vilket duktigt och samspelt gäng de är.

Ingen nämnd, ingen glömd, men en extra eloge till barnen: Elias Eklund, Edit och Hedvig Vestberg, Maja och Måns Widerberg.

Och så proffset Jens Nilsson som bjöd på ännu en fullödig komisk rollgestaltning, samtidigt som han lyfter sina amatörkollegor.

I första akten byggs handlingen upp bit för bit, och intrigerna tätnar, för att i andra akten explodera i musik och sångglädje och allt löser sig till det bästa. Slutet gott, allting gott. Rock´n roll!

Det är lätt att fyllas med entusiasm och optimism av föreställningen. Men eftertankens kranka blekhet hinner snabbt ifatt.

Visst är det bra med kärlek och musik, men det krävs nog magi för att få slut på den ovärdiga infantiliseringen och den människofientliga besparingsivern på våra äldreboende.

Ge oss musik – och två Mariekex är lika underhållande som angeläget.

Pjäsen spelas på nu på fredag kväll, och med dubbla föreställningar lördag och söndag.

Ge oss musik – och två Mariekex
Utescenen vid Skuleberget
Manus: Bo R Holmberg
Regi: Gunvor Jonsson
Musik: Klas Norberg och Erik Eurenius
Musiker: Torbjörn Nylander, gitarr, Kenneth Axelsten, bas, och Thomas Norgren, trummor

Foto: Elin Holmberg

Kvinnliga artister på Nyhamn Newport festival



Själva namnet Nyhamn Newport Festival är ett löfte om spännande musikaliska resor som knyter ihop det lokala med det globala. Och även om verkligheten är som alltid en smula mer prosaisk finns det något av det löftesrika i musikfestivalen på Mariebergsgården.

Så också i år, då man än en gång vågade satsa på idel kvinnliga artister.



Kvällen inleddes av lokala coverförmågan Mathilda Litström från Kramfors. Hon har en mycket bra, personlig röst, men bör utveckla sitt sceniska framträdande. Det finns också en del att arbeta med när det gäller repertoaren. Nu blandas det hej vilt utan någon som helst röd tråd. Det är lite som en anrättning med bra ingredienser som inte går ihop med varandra.

Mycket covers blev det, och så fortsatte det resten av kvällen.

Den eminenta duon Anna Stadling och Linda Ström sjöng mest countrycovers. De två bjöd på ett riktigt generöst program.

Anna Stadlings musikaliska förmåga är välkänd, hennes cv med bland annat meriter som medlem i kompband åt Lars Winnerbäck och framträdanden med Helen Sjöholm talat sitt tydliga språk.

Men den som imponerade mest under kvällen i Mariebergsgården var ändå Linda Ström. Hon har eld i rösten, det brinner när hon sjunger, och innerligheten i hennes tolkningar äger en sällsynt äkthet. Det är personligt och engagerat på djupet. Ramseles kvinnliga svar på Totta Näslund.

Bredvid dessa två damer fick gitarristerna Pecka Hammarstedt och Thomas Tjärnkvist tillfälle att briljera.



Änne fler covers, fast i en lite annan tonart, blev det med Ellen Kay, bandet med bas i Västerås, men där flera av medlemmarna har rötter i Ådalen, bland annat sångerskan Ellen Krantz.

Bandets namn ger för resten associationer till den tidiga feministikonen Ellen Key, kopplingen är förmodligen omedveten (?) men ändå inte helt malplacerad.

De spelar rockabilly, med spretiga influenser av ett antal andra stilar, country, punk, pop, americana, och säger sig själva eftersträva att det ska låta ”skitigt”. Med det menar de helt enkelt ett rakt tilltal som söker ett äkta uttryck i rockabillys okonstlade ursprung.



Det dröjde inte länge förrän deras raka musik fyllde dansgolvet.

En härlig kväll på Mariebergsgården med fint väder, skön pubstämning och skapligt stor publik. Hela vägen från Nyhamn till Newport och tillbaka.

torsdag 14 juli 2016

Särpräglad konst från Marocko



Hans tavlor är som våldsamma utbrott av färger och former. Stilen verkar välbekant och ändå helt egen. Mohamed Elkhabals utställning på Mannaminne bjuder på en högst särpräglad konst.

Elkhabal kommer från Marocko och tillhör folkgruppen sahrawier. De är ursprungsbefolkningen som lever i utkanten av Saharaöknen i Västsahara, Marocko, Algeriet och Mauretanien. De har en historia som nomader, är arabisktalande och sunnimuslimer.

Bildkonsten bland traditionella, rättrogna muslimer är om inte direkt förbjuden så satt på undantag, det gäller framför allt avbildning av levande väsen, främst människor, något som anses förbehållet gud. Samma fenomen finns för övrigt bland ortodoxa judar.

Mohamed Elkhabals ohejdbara uttrycksbehov har därför gett honom en marginaliserad ställning i det traditionella samhället och han betraktas av många som lite eljest.



Han är autodidakt. Det är tydligt att han har sett en hel del västerländsk konst och påverkats av det, inflytandet av Picassos kubism är direkt slående. Men han är ingen exotisk epigon, hans stil är helt och hållet hans egen.

Han målar på tyg, det kan vara damast, linneduk eller silke, ofta återanvänder han gamla kläder. Dukarna spänns på ramar tillverkade av spillvirke.

Dukarna används maximalt, Elkhabal målar både på höjden och på bredden, motiven är olika beroende på vilken ledd han arbetar på. I nödfall målar han också på baksidan av duken.

Tekniken är oftast akryl, men Mohamed Elkhabal utvecklar egna ingångar även här, på en tavla har han blandat in sand i färgen, och skapat ett speciellt lyster på det sättet, dessutom använder han mycket henna, inspirerad av sin fru som är hennamålerska.



Färgrikedomen är överväldigande, och speglar i mångt och mycket det sahrawiska samhällets egen brokiga färgprakt. Tänk på det nästa gång ni säger ”Det är öken”.

På samma sätt finns det en mångfald av motiv, de kan betraktas från olika håll, och skapar flera uttrycksnivåer av tolkningar och upplevelser.

På varje tavla återfinns en detalj av en kamel – det utrycket det goda i tillvaron, och det kontrasteras av en bit av en reptil – det onda i tillvaron, och tillsammans bildar de en livets balans.


Utställningen pågår till den 14 augusti.

onsdag 13 juli 2016

Thage Nordholm på tioårsjubilerande Orsta ateljé



Ateljé Orsta i Nordingrå firar tioårsjubileum. Sommarens första utställning mönstrar Nordingrås främste konstskildrare den store koloristen Thage Nordholm.

Carin Hedlund som driver galleriet har sina rötter i Jättesta i Kramfors. 1970 efter gymnasiet flyttade hon till Umeå för studier och blev kvar där. Men hembygden gjorde sig ändå påmind, och 2005 köpte hon ett hus i Orsta i hjärtat av Nordingrå.

-          Det var faktiskt mest en slump, säger Carin.

Till huset hörde ett gammalt stall, och det var ganska naturligt att göra om det till ett galleri. Carin Hedlund har alltid inte bara varit konstintresserad utan också målat själv. Hon fick mycket uppmuntran av grannen från Jättesta och tillika bildläraren den fine landskapsmålaren Nils Gunnar Johansson.

Första året, det var alltså för tio år sedan, ställde Carin ut sina egna verk.

-          Jag hade en mycket liten skylt vid vägen, vågade knappt berätta att det var konstutställning här, berättar Carin Hedlund.

Responsen på hennes akvareller med gamla Kramforsmotiv blev överväldigande. Numera är Ateljé Orsta etablerat, och konstnärer från när och fjärran hör av sig för att få ställa ut här. I år visar 13 konstnärer sina verk här under sex sommarveckor.

Vedboden vägg i vägg med stallet har också häromåret gjorts om till utställningslokal.

Idén att fira tioårsjubileet i Nordingrå med en utställning med den store Nordingråkonstnären var egentligen helt självklar. Saken var inte sämre av att Carin har en hyggligt stor samling av Thage Nordholms verk, som hon har samlat på sig under drygt 20 år.



27 tavlor av Thage finns med på utställningen. Mycket motiv från Höga kusten och Nordingrå förstås, men även annat. Extra roligt är att det förutom litografier också finns med både oljor och akvareller.

Ovanligt många med människor på, vilket förekommer relativt sällan på Thages tavlor. Särskilt iögonfallande är ett kvinnoporträtt, jag tror i alla fall att det är en kvinna, figuren har starkt androgyna drag, med överskriften ”Med tack från Thage” och konstnärens signatur i övre högra hörnet!

Intressant är också de verk som förenar landskapsmåleri med skildringar av arbete, och som tematiskt, men i viss mån även estetiskt, närmar sig socialrealistisk stil i Amelins anda.



En utställning ni inte får missa!

Thages tavlor finns hela sommaren på galleriets övervåning. Samtidigt pågår flera utställningar i "vedboden".

SOMMARUTSTÄLLNINGAR 2016
ATELJÉ ORSTA

2-8 juli              Thage Nordholm
                         Johan med skägget, Holmlund
9-15 juli            Kristina Wålsten, textil
                          Carin Hedlund, akvarell
16-22 juli          Stefan Evensson, naturfotograf
                          Marol Art, konst på textil och kläder
23-29 juli          Margareta Andersson Hjort, keramik, skulptur, serier
                         Gunilla ”Tekla” Dahlin, akvarell
 30 juli-5 aug    Lena Gunnarsson, akryl
                         Rola Hamza, akryl
6-12 aug           Maria Tjärnström, akvarell
                         Monica Bohman, akvarell
                         Carin Hedlund, akvarell

tisdag 12 juli 2016

Rock och visa vid Skulebergets fot



Skulefestivalen har framgångsrikt stretat på i 33 år. Nu verkar man också ha hittat sin nisch, som inte är någon nisch alls. Det ska vara spretigt och brett, med något för alla. Och det verkar fungera, festivalen lockar breda grupper i olika åldrar.

Skulefestivalen började en gång i tidernas begynnelse som visfestival. Mycket vatten har flutit i Ullerångersfjärden sedan dess, och nu är utbudet långt vidare. Men det betyder inte att visan är helt försvunnen från Skulebergets fot.

På fredag kunde publiken lyssna till Östen utan Resten, med Östen Eriksson och Jens Kristensen, båda visserligen mycket musikaliskt allsidiga men jobbar huvudsakligen inom vistraditionen.

På lördag var det givetvis Sven-Bertil, för en så folkkär artist behöver inte efternamnet skrivas ut, still going strong, och han bjöd på en härlig bukett av visblomster i två omgångar. Fortfarande lika stilig och charmig, och rösten bär än, även om jag tycker att han gör sig bättre på en mindre, mer intim, scen. Nu verkade han uppslukas av bergets väldighet.

Lars T (Johansson då, men det visste ni ju) och hans Någonstans i Sverige sjunger förvisso inte visor, deras repertoar är gammal svensk schlager, örhängen från 30- och 40-talen, ”mormorsmusik” som de själva kallar den, men Lars T:s tolkningar ligger vistraditionen nära. Det lyfter de gamla godingarna till nya nivåer, med en prägel av stämningsfullt vemod och underliggande allvar som de definitivt förtjänar.

Och bandet består av idel fantastiskt duktiga musiker.



Några av dem ingick i bandet som kompade Annika Winhagen. Hon stod för lördagens utropstecken med sina känslosamma tolkningar av Piaf. Hennes röst som är något utöver det vanliga kom verkligen fullt ut till sin rätt, hon fick luften att darra av sorg och längtan, och hon belönades med stående ovationer. Statsministern såg ut som om han just hade fått egen majoritet i riksdagen.



En trevlig överraskning var gruppen Fröken Elvis. De sjunger Elvis på svenska, i egna, högst speciella, tolkningar. Mycket skickliga musiker, och man kan inte annat än beundra deras förmåga att få en feministisk touch på texterna.

Skulefestivalen bjöd på mycket rock. På fredag var det Frida Selander med sin Patti Smith-inspirerade musik och Emil Assergårds ösiga rock.

Fredag kvällen avslutades annars av flickidolen och svärmorsdrömmen Darin. Och det var väl bra. Men som vanligt tycker jag att de dyraste artisterna är oftast de mest överflödiga. Gå inte över ån efter vatten!

För min egen del, och det delade jag säkert med många, var festivalens höjdpunkt avslutningsakten på lördag kväll när 70-talet hälsade på igen. Det var herrarna Rickfors, Rogefeldt och Hylander, för kvällen döpta till RRH, som äntrade Skulescenen.

Och även om de har åldrats en del, och rösterna lät kanske skrovligare än tidigare, svängde det rejält, och de gamla rocklåtarna hade fått en helt ny lyster, och i vissa fall dessvärre också förnyad aktualitet.

Omkring fyra tusen besökare hade hittat till Skules naturscen, två tusen per kväll. Vädret var strålande, alla trivdes förträffligt, så också myggen.

Vi ses nästa år vid Skulebergets fot!

måndag 11 juli 2016

Från Bäckland till Saturnus tur och retur



Avståndet till Saturnus lär vara 1195 miljoner kilometer. Tack vare konstnärlig kreativitet kan den sträckan förkortas avsevärt – det är inte längre än till Bäckland i Nordingrå där Margareta Petré har sin årliga sommarutställning.

Hur låter ljudvågor från Saturnus? Det är faktiskt mycket enkelt att ta reda på, det är bara att kolla på Nasas hemsida. Vilket var exakt vad Margareta Petré – efter tips från vår eminenta kulturredaktör Katarina Östholm – gjorde. Och varför gjorde hon det?

Det är en lång historia, men det har i alla fall att göra med hur Margareta arbetar med färg.

Sedan 1987 arbetar Margareta Petré helt och hållet nonfigurativt, och hon målar dessutom nästan uteslutande med händerna. ”Bort med motiv och pensel!”, var stridsropet.



Skapandet koncentrerades till att undersöka färg i alla dess aspekter. Ljus, form- det är självklart, men också färgens energi, och det inbegriper i stora drag vibrationer, rörelse och kanske framför allt ljud, hur svarar färg mot vissa klanger och toner.

Färgens musikalitet, om man så vill.

Margaretas tavlor har en form, med en spännande skala av nyanser, som söker sitt uttryck, och som innesluts av en ram av färg, oftast mörkare, och som kontrasterar i varierande grad.

Inneslutningen begränsar samtidigt som det framhäver. Det är konstens dialektik i fältet mellan spänning och balans.

Färg och form befinner sig i en konstant rörelse. De expanderar och komprimeras, skingras och går ihop igen.

Färgens energi är ett fascinerande spel som uttrycker universums skiftande aspekter i hela deras mångfald.

Särskilt spännande blir det med undersökningen av vitheten. Det är främst de tavlorna som svarar mot Saturnus ljudvågor – det är lite som 2001 – ett rymdäventyr, minus Strauss – och som av en tillfällighet är planetens ringar just vita.



Annars arbetar Margareta Petré helst i blått och rött, ibland även i gult – som tämligen konsekvent ligger nära orange – men nästan aldrig i grönt.

Rymden anfaller inte, inte i Bäckland, där är den på ett synnerligen vänskapligt besök.


Utställningen har öppet alla helger under juli månad, och efter överenskommelse.

söndag 10 juli 2016

Folkmusik från Tåsjö



Tåsjö socken ligger på gränsen mellan tre landskap: Ångermanland, Jämtland och Lappland. Dialekten är ångermanländskans nordligaste utpost, och den är hårt trängd av jämtska och västerbottniska. Det är som upplagt för ett rikt kulturliv på orten.

Den lokala folkmusikens rikedom presenterades med den äran under en konsert på Tingshuset i Nyland med Matti Norlin, nyckelharpa, gitarr och sång, och Mikael Rönnberg, sång och tramporgel.

Orgeln är för övrigt ett kapitel för sig. Det är en portabel reseorgel, av den fyndige värden på stället Fredrik Högberg snabbt döpt till koffertorgel, vilket är precis vad den är.

Repertoaren bestod av en blandning av folklåtar, både av äldre datum och helt nyskrivna, i en del fall kunde det vara äldre melodier som någon av de två har skrivit text till.

Och det är kanske det som är det fina med folkmusik, den är förankrad i en tradition, traderas mellan generationer och binder ihop tiden.

Det är historier om speciella människor som levde förr, starka och envisa kvinnor, om kärlek, om livets gång och tidens förgänglighet, om förundran över naturens skönhet.

Sången var på Tåsjödialekt, och den var förvånande lätt att förstå.

Det gjordes en del utflykter till närbelägna granntrakter. Nicke Sjödin fick vara med på ett hörn med sin version av Den blomstertid på Röåmål – Nu börj ä på å blomme.

Det blev också en knippe tonsatta dikter av Helmer Grundström. Om man inte visste det innan blev det hur tydligt som helst att folkmusik och så kallad finkultur är inte på något sätt varandras motsatser utan mer som syskon, kanske inte alltid komma så bra överens men hör inte desto mindre nära ihop.

En fin konsert med två mycket duktiga musiker, och trevligt som alltid på Tingshuset.

tisdag 5 juli 2016

I ett ingenmansland av osäkerhet och sökande



Det är starka, drabbande bilder som möter besökaren på Galleri Andra Våningen på Järnsta café i Nordingrå. Det framkallar en känsla av chock när jag nästan direkt uppfattar en likhet mellan Farah Alis bilder och den konst som skapades av fångar i Auschwitz och andra koncentrationsläger.

Likheten är naturligtvis en ren tillfällighet, och visar bara – och det är inte så bara! – på de mänskliga erfarenheternas universalitet.

Farah Ali är 25 år gammal, hon kommer från Syrien, där hon utbildade sig i måleri och skulptur vid fakulteten för Fine Arts vid universitetet i Damaskus. Hon arbetar helst med teckning, och alla verk utom ett på Järnsta är teckningar i torrpastell och tusch eller enbart torrpastell.



Det är små bilder som uttrycker stora känslor. Stilen är närmast expressionistisk, även om uttrycksfullhetens styrka dämpas något av en drömsk vaghet.

Det är bara kvinnor på bilderna. Kvinnor som klagar och anklagar, vädjar och säger ifrån, söker och sörjer. Känslan av gemenskap och styrka som förmedlas är mycket stark.

Det finns också en öppenhet i bilderna som skapar närhet till betraktaren och bjuder in till berättelser med verklighetsförankring någon annanstans, men som kan delas av alla.



De flesta av kvinnorna tycks befinna sig i ett tillstånd av fångenskap, fängelset kan vara rent fysiskt, men lika mycket samhällets fjättrar, familjens band eller patriarkatets bojor.

Flera av bilderna verkar sväva utan fäste. Troligen är det en återspegling av konstnärens egen situation. Hon har tvingats lämna Syrien, och efter en olidligt lång väntan fått komma till Sverige.

Här finns en tydlig känsla av ett skov i tiden och en lucka i rummet. Innan ett tillstånd av både-och inträder är man utkastad i ett varken-eller. Inte här eller där, inte nu eller då.



Ett ingenmansland av osäkerhet och sökande. Men som utan tvekan kan vara oerhört konstnärligt fruktbar.

Utställningen pågår fram till den 17 juli. Den ingår i Galleri Andra Våningens sommarserie med temat Ursprung.