Kriget i Ukraina har lett till ett uppsving för krigsindustrin och en tilltagande kapprustning. Sveriges försvarsutgifter kommer nästa år att uppgå till 119 miljarder kronor, vilket motsvarar kostnaden för sex Botniabanor. Till exempel.
Min familjs bidrag till krigsindustrin är försumbart litet och ligger långt tillbaka i tiden. Men är ändå väl värt att berättas, om inte annat så som exempel på...ja, missriktad lojalitet. Och kanske också annat.
Berättelsen heter "Kopparpannan" och ingår i boken "Familjebilder".
KOPPARPANNAN
Fattigdom är ingen skam, men inte heller något att vara stolt över. Fattigdom har, tvärtemot vad många rika påstår, ingenting att göra med flit, hårt arbete och sparsamhet. Lika lite som rikedom. En del rika är förstås flitiga, arbetar hårt och är sparsamma, medan andra är oengagerade, lata och slösaktiga, och förblir lika rika som sina föredömliga gelikar.
Det är samma sak med de fattiga. Flit, hårt arbete och sparsamhet lyfter inte upp från fattigdomen, och på samma sätt gör bristande engagemang, lättja, och slösaktighet – om man har något att slösa med – varken till eller från för den fattige.
Mormors far Szmil Nadler var en rejäl karl, stor och stark, drog sig inte för något arbete, hur tungt det än kunde vara, ständigt sysselsatt med något för händerna, och företagsam så få. Och vad hade han för det?
Inte mycket. Han bodde i ett fallfärdigt hus i en eländig shtetl i västra Ukraina, i provinsen Galizien och Lodomerien, i utkanten av det habsburgska väldet. Han slet från morgon till kväll med sitt lika otacksamma som olönsamma jobb som gårdfarihandlare. Han drog runt på en kärra dragen av en mager hästkrake och sålde, eller i alla fall försökte sälja, diverse krimskrams, som på den tiden gick under den inte alldeles klara benämningen korta varor, som han själv hade köpt in billigt från en skojare till judisk grosshandlare i den närbelägna staden.
Han var någon slags avlägsen släkting, men tyvärr alltför medveten om blodsbandets avlägsenhet. Han var också helt övertygad om att var och en var sin egen lyckas smed, en visdom som han upprepade ofta och mer än gärna, särskilt till alla fattiga medmänniskor i sin omgivning.
Hans eget smide bestod i ett arv av en framgångsrik partihandelsrörelse efter hans far, som han misskötte ganska grovt genom sin slöhet och inkompetens, men som klarade sig från att köras i boten tack vare en synnerligen duktig bokhållare.
Dennes lön för mödan blev, förutom chefens flitigt citerade kloka ord om sin egen lyckas smed, ett arrogant bemötande och en inbjudan till måltid med chefens familj en gång om året på Rosh hashana. Det var mer än tillfyllest för den unge och blyge bokhållaren, som var på avstånd hemligt förälskad i chefens yngsta dotter.
Förälskelsen var så hemlig att hon aldrig fick reda på den. Inte för att det spelade någon roll, den malliga och bortskämda unga damen siktade betydligt högre än en obetydlig bokhållare. Det gjorde även hennes far, som säkerligen hade tänkt sig en måg av en helt annan ekonomisk och social kaliber, han skulle aldrig tillåta en förening mellan sin ögonsten till dotter och en av sina kontorsslavar, även om denne råkade vara helt oumbärlig för hans inte alltför blomstrande affärer.
Det var bokhållare förmodligen högst medveten om, men hoppet är som bekant det sista som överger oss, och vem kan förstå kärlekens outgrundliga vägar?
Alla dessa komplicerade förhållanden bakom kulisserna i grossiströrelsen var emellertid totalt obekanta för Szmil Nadler. Han nöjde sig med att skaffa nya varor till sitt oftast mycket knappa lager. Varorna var kanske inte av bästa kvalitet, men priset var förmånligt, och man kunde alltid få kredit om handelslyckan tröt. Mot rejäl ränta så klart.
Nålar, fingerborgar, knappar, skräddarkrita, tråd i flera olika färger, enkla tygstuvar, skärp med klammer i guldimitation, glittrande broscher, lika glittriga halsband och örhängen, ett lockbete för männen var knivarna med snidade träskaft, någon gång ibland hade han med sig något tjusigt plagg, oftast var en väst med fina broderier. Men det var mycket sällan, färdiga kläder var extremt svårsålda, folk sydde alla sina kläder själva, och köpeplagg ansågs som onödig lyx, som de potentiella kunderna ändå allt som oftast inte hade råd med.
Inte för att de andra varorna var lättsålda. Folk hade det fattigt, i det här avlägsna hörnet av världen var det svåra tider för jämnan, man levde långt bortom det egna landets ekonomiska konjunkturväxlingar och världsekonomins upp- och nergångar.
Eller det egna landet förresten? Szmil Nadler var till skillnad från de flesta andra som aldrig hade satt sin fot utanför byn där de föddes en berest man. Som gårdfarihandlare åkte han runt i byarna, och hade någon gång då och då också ärende till stan. Men det var trots allt små cirklar han rörde sig i.
Shtetlar på några kilometers avstånd, hans halvdöda hästkrake orkade inte dra särskilt långt, och Szmil oroade sig ständigt för att den eländiga kusen skulle tacka för sig och avlida.
Med jämna mellanrum plågade han hästen till att ta sig ända fram till Boryslaw. Det var en ansenlig stad med mycket liv och rörelse, dominerad av en pulserande oljeindustri som hade lockat till sig många människor från när och fjärran.
En gång hade han till och med varit i Drohobycz, storstaden som var ett viktigt handelscentrum, och där det bodde många judar, men det gjorde det överallt.
Han hade också hört talas om staden Lwów, som påstods vara mycket större än Drohobycz, något som det var ytterst svårt att sätta tilltro till. Det berättades att där fanns världens största och vackraste synagoga, och det fann Szmil fullt möjligt.
Till skillnad från de flesta av sina judiska landsmän i shtetln hade Szmil täta kontakter med många goyim, polska och ukrainska bönder som hade sålde sina varor till. Han kunde inte mycket vare sig polska eller ukrainska, men tillräckligt mycket för att köpslå, och om affären inte gick i lås, vilket det ofta inte gjorde, att uttala några väl valda, förklenande ord om den motsträvige kontrahentens mor och hennes tvivelaktiga moral.
Under stadsbesöken träffade han också andra nationaliteter, vilka visste han inte, han förstod inte de språk som de talade sinsemellan, men de behärskade allihop tyska, och då kunde man hjälpligt kommunicera med dem i alla fal.
Så, även om han hade något vidare horisonter än de flesta andra i hans omgivning, var hans värld liten och mycket begränsad. Szmil visste förvisso att de bodde i ett stort rike med många olika folkslag, men så har det ju alltid varit, och för hans vidkommande, liksom för hans familj, grannar och alla närmaste, hade det en mycket liten betydelse, om någon alls.
Någonstans fanns det också det väldiga rikets huvudstad, men om det låg i Wien, Moskva eller Warszawa, var fullständigt likgiltigt för shtetlborna, det kunde lika gärna ligga på månen, för dem var avståndet ungefär detsamma.
Nej, deras universum var mycket litet, och statens makt och härlighet för dem representerades av polisen, skatteuppbördsmannen och registreringstjänstemannen på länskontorets filial inne i Boryslaw.
Alla dessa personer gällde det att passa sig för, och om möjligt undvika kontakt med dem. Samtliga var illvilliga, antisemitiska polacker, och varje mellanhavanden med dem kunde bara medföra bekymmer, att det alltid innebar kostnader var lika självklart som förbudet mot fläsk.
Som om man inte hade nog med bekymmer och tillräckligt med utgifter ändå!
Statens allsmäktighet började göra sig allt mer gällande också i dessa gudsförgätna trakter. De nåddes av svårtydda rykten om att alla barn skulle tvingas gå i skolan, alla alltså, och tillsammans! Judiska, polska och ukrainska i en och samma skola! Och vem vet, kanske också andra folkslag. Vilken religion som skulle läras ut i dessa påtvingade skolor visste man inte, men judarna befarade som alltid det värsta. Och hur skulle det bli med sabbaten, måste de stackars barnen gå i skolan även på lördagar? Man kunde aldrig vara säker med alla dessa moderna påfund!
Rykten om krig var visserligen tämligen förvirrade men inte på långa vägar lika svårtydda. De tilltog i takt med att sommaren fortskred, och den stora världen trängde sig på. Det tisslades och tasslades om avlägsna länder, okända städer, mystiska platser. Serbien, Sarajevo, Storbritannien.
”Alla onda ting börjar på s, Satan, syfilis, svarta sotnjerna”, skämtade den gamle suputen Berl, känd för sin makabra humor.
Ingen ville ha krig, det var hemskt för alla, och värst var det för judarna. Men krig var knappast något nytt, de kristnas blodtörst tycktes outsläcklig, och deras vilja att döda eller själva dö verkade gränslös. Inte nog med det, de kallade slagfältet för ärans fält!
Har man hört något som urbota enfaldigt?
Och så vitt man visste var turkarna inte ett dugg bättre.
Nytt var däremot att unga män skulle få göra militärtjänst i armén. Ryktena om det hade cirkulerat länge, många hade svårt att tro att det var sant, men nu visste man att det inte bara var löst prat utan lika sant som Guds uppenbarade ord i Toran.
Unga män som hade fyllt 18 år hade nämligen blivit kallade till en militär läkarkommission, där de undersöktes noga, och fick svara på många underliga frågor från en äldre man i kaptensuniform. Alla blev kallade oavsett sort, judar också, vilket var något helt nytt och alldeles oerhört.
”Värnplikt” hette det, och var ännu ett i raden av moderna påfund som den nya tiden förde med sig. En del var skeptiska till nyordningen, med en misstänksamhet till överheten nedärvd i generna sedan generationer tillbaka, makten påbud bådade aldrig gott, särskilt inte för judarna, det gällde att hålla sig undan så mycket som möjligt.
Men andra såg det som en viktig jämlikhetsreform, nu var vi minsann lika goda medborgare som alla andra, och duger precis lika bra att tjäna staten och kejsaren. Nya tider stundar också för oss!
Vagnmakaren Shapiro som hade ett rykte om sig som fritänkare och ofta missade lördagsbönen i synagogan, log spydigt åt de entusiastiskas iver och kommenterade: ”Alla lika! Nu får judarna äran att vara kanonmat sida vid sida med polackerna, ukrainarna, tjeckerna, ungrarna och tyskarna, vi får dö för kung och fosterland på lika villkor med de andra. Total jämlikhet!”
Men han var en sån där ”radikal”, ett opålitligt element, som vågade sätta upp sig mot rabbinen, och vars gudlösa spydigheter ingen anständig jude tog på allvar.
Szmil Nadlers båda äldsta söner hade blivit kallade till mönstring. Den förstfödde Motl klarade sig undan med frisedel. Han var klen och ganska sjuklig, tillbringade det mesta av sin tid inomhus sittande över religiösa skrifter, som han studerade vaggandes fram och tillbaka som det anstod en from jude.
När han inte hängde en någon religiös bok spionerade han på sin styvmor för att komma på henne med att inte följa kosherföreskrifterna för matlagning eller bryta mot någon annan lika livsavgörande mosaiskt påbud.
Rosa var förvisso en god judinna, troende med en självklar respekt för förfädernas religion med alla dess regler, bud och förbud. Men den moderliga omsorgen om sina närmaste tog ofta överhanden, den som har det knappt jämställer utan vidare sunt förnuft med gud, i den fromma övertygelsen om guds förståelse och tolerans. Om man nu råkar av misstag ställa fel kastrull på fel ställe, inte kan väl den högste bry sig om att man låtsas som ingenting, och kvickt som ögat ställe den på rätt ställe, och slipper slänga maten när barnen ändå alltför ofta går hungriga till sängs.
Och kunde han verkligen ha någonting emot att hon tog av sig peruken en sommardag när det var så varmt att hon bokstavligen badade i svett? Det kunde hon för sitt liv inte tro.
Men om gud förlät gjorde inte angivaren Motl det. Ingen försyndelse mot den mosaiska lagen, hur än liten och obetydlig den kunde te sig, undgick hans vaksamma spionögon. Det var ett triumfens ögonblick när han kunde meddela fadern om de grova synder som begicks i hans eget hem av ingen mindre än hans lagvigda hustru, kvinnan som förväntades ersätta de äldsta barnens alltför tidigt avlidna mor.
Den ett år yngre brodern Lejb var Motls motsats i allt. Storväxt och kraftig, snar till skratt och skämt, kom han bra överens med alla. Rosa uppskattade att han hjälpte gärna till hemma om det var något som skulle lagas på huset, han bar in ved, tog hand om alla tunga lyft, och tog med sig sina yngre syskon ut på äventyrliga expeditioner i skogen, och lärde dem simma i floden Stryj.
Redan som 14-åring började han bidra till familjens försörjning när han tog anställning som lärling i Gutenbergs smedja. Han kunde komma hem svart av sot, säga till Motl att han var utsänd av Satan och skulle ge honom ett kok stryk för hans synders skull. Han jagade den stackars förskräckte Motl runt hela huset. ”Vilka synder?” försvarade sig Motl med att fråga, ”jag ber och studerar hela tiden”. ”Just därför”, svarade Lejb, ”du slösar bort ditt liv över de där böckerna istället för att göra något vettigt. Som till exempel att hjälpa till hemma!”
Han skrattade alltid rått åt sin storebrors hjälplöshet, och småsyskonen stämde in i skrattet, vilket ytterligare ökade Motls bitterhet. Han beklagade sig för fadern, men denne viftade för en gångs skull bort favoritsonens gnäll, ”Äsch han skojar ju bara”.
Motl må ha varit ögonstenen, men alla tyckte bra om Lejb.
Den militära medicinkommissionen hade ett lätt beslut, Lejb förklarades som fullt duglig för militärtjänst, och blev placerad i östra Galiziens stolthet: XI:e armékårens 30:e infanteritruppdivision.
Szmil kände sig kluven inför sonens militära karriär. Visst var han stolt att hans pojke hans pojke var en kejsarens soldat, så stilig i sin uniform, hans resliga gestalt var en ära, en heder, åt familjen – och Abrahams stam, aldrig kunde gamle Szmil föreställa sig att något av hans barn skulle tjäna som soldat, bli en del i denna gemenskap, lika övergripande som överväldigande, plötsligt blev tidigare främmande och högst dimmiga begrepp som ”fosterland” påtagligt verkligt.
Men stoltheten förmådde ändå inte jaga oron på flykten. Visst var det tjusigt med uniformer, men soldater ska ut i krig, och krig är allt annat än tjusigt. I strid riskerar soldaten att bli dödad, och det var något som Szmil inte ens ville tänka på. Inte heller på att även om soldater överlever kan de bli sårade, och om det vill sig illa invalidiserade, krymplingar för livet.
Det var verkligen ingenting man önskade för sina barn! Krig var hemskt, och i all sin okunnighet och med sina mycket begränsade horisonter förstod ändå Szmil att med det moderna samhället med alla dessa fruktansvärda maskiner kunder det bara bli ännu värre.
Det rådde knappast några tvivel längre om det skulle bli krig. Rykten hade surrat länge, så länge och så fantastiska att allt fler blev skeptiska och avfärdade alltihopa som storm i ett vattenglas, spel för gallerierna, politisk maktuppvisning, stormaktschack, ja politikernas gamla vanliga schackrande som skulle bara gynna dem själva medan det skulle som alltid bara bli sämre för vanligt, hederligt folk.
Sedan kom nyheten om mordet på tronföljaren prins Ferdinand, och det förfärade alla. Vart var världen på väg?
Rykten fortsatte att surra, men nu om krigsförklaringar kors och tvärs över kontinenten, och till och med om strider, visserligen långt borta i Serbien, men också vid ryska gränsen, och då var det plötsligt nära.
Och för den som envisades med att vägra tro på nyheterna om krig fanns ett högst påtagligt bevis – mobiliseringsordern. Självaste postiljonen polacken Skrzynecki hade gått runt i samhället och levererat de officiella kuverten med inskriften Kaiserlich und Königlich personligen till adressaterna, som fick signera mottagandet.
De flesta kunde inte skriva och fick nöja sig med att rita dit ett klumpigt kors på mottagningsbeviset.
I likhet med de andra judiska värnpliktiga var Lejb skrivkunnig och undertecknade med en yvig namnteckning. Överallt hördes mödrarnas gråt och mumlet av fädernas goda råd och förmaningar, gud åkallades på flera språk.
Rosa grät inte, hon var trots allt inte Lejbs mor, men hon pysslade ordentligt om styvsonen, skickade med honom en rejäl matsäck, och en bra uppsättning varma kläder, trots att det fortfarande var sommar och varmt. Men visste inte när det där förfärliga kriget skulle ta slut och pojken få komma hem.
Szmil kramade sonen axel och sa med kvävd röst. ”Ta vara på dig sonen min. Vi väntar på dig här.” Sedan fick han inte fram mer. Han följde med Lejb till torget, där det väntade transport till Drohobycz, sedan vidare till Lwów, för att fortsätta mot det farliga och okända.
Efter de nyblivna soldaternas avfärd riktades Szmils uppmärksamhet mot en grupp män som stod och läste ett anslag, Bekanntmachung, ett stort plakat uppsatt på väggen bredvid ingången till bykontoret, Kaiserlich und Königlich, så klart.
Det var skrivet på två språk, polska och tyska. Szmil klarade inte av att läsa polska med alla dess märkliga fonter, tyska gick hjälpligt an. Och så mycket förstod han: kejsaren, Hans Höghet Franz Josef själv, vädjade till sina undersåtar att i denna svåra stund bidra till krigsansträngningen och skänka värdesaker och annat som kunde användas för militära ändamål.
Hans kejsare bad om hjälp! Vad kunde väl en fattig jude skänka sin monark? Sin son hade han redan gett. Vad mer fanns det?
De var fattiga som synagogråttor och saknade jordiskt överflöd på ett iögonfallande vis. Men familjen ägde två klenoder. Den ena var ett konstfärdigt exemplar av Toran, inbundet i fint garvat läder. Det förvarades i ett speciellt skåp enbart avsett för det syftet, och togs bara fram vid högtider och på lördag morgnar när Szmil med familj skulle bege sig till bönhuset eller vid de sällsynta tillfällen då de åkte in till synagogan i Boryslaw.
Den andra klenoden var en kopparpanna. Den var framför allt Rosas stolthet, hon putsade och polerade den varje dag, och den hängde väl synlig på en spik i köket, där alla kunde beundra den i all dess glänsande prakt.
Szmil tvekade inte. Han sprang hem, tog ner kopparpannan från köksväggen, och utan at ta minsta notis om Rosas förbittrade protester, bar han iväg med den till bykontoret.
Han tog av sig kepsen, bugade överdrivet djupt och gick fram till tjänstemannen som satt där och glodde uttråkat på den udda besökaren. Szmil sträckte fram kopparpannan. ”Vad är det där för något, jude?” frågade tjänstemannen på tyska med äkta förvåning.
”Det är till kejsaren, herre”, svarade Szmil, han talade jiddisch, långsamt och tydligt, ”för att gjuta om till kanonkulor”.
Tjänstemannen tog emot kopparpannan, ett svagt leende lekte på hans läppar, men han nickade gillande, och sa: ”Bra där, jude. Du är en sann patriot. Å kejsarens vägnar ber jag att få tacka dig för en ovärderlig insats för vårt rike.”
Han la kopparpannan på skrivbordet, och skakade energiskt Szmils hand.
Det var ett stolt ögonblick i Szmil Nadlers liv.
Lejb klarade sig genom det stora kriget med livet i behåll. Han kom tillbaka hem, men var nu som förbytt. Dyster och melankolisk hölls han sig mest för sig själv. Kort tid efter hemkomsten insjuknade han i tyfus. Han överlevde, men smittade sin far och styvmor. De dog båda två med korta mellanrum.
