Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

onsdag 22 november 2017

Skriet från underklassen



Idag är det Jack Londons dödsdag.
Han är mest känd som författare av vildmarksromaner, Varghunden, Skriet från vildmarken, och Varg-Larsen är klassiker lästa över hela världen, och, åtminstone för bara någon generation sedan, var alla barn och ungdomar i många länder bekanta med Jack London och hans berättelser från guldruschens Klondyke. Men Jack London var lika mycket, om inte mer, en samhällskritisk författare som skrev romaner och berättelser med en tydlig socialistisk tendens. Dessutom skrev han sociala reportage och politiska pamfletter, och var aktiv inom socialistiska partier i USA.
Denna sida av hans författarskap och verksamhet är ingen hemlighet, men det är svårt att bli kvitt intrycket att den ganska medvetet tonas ner, och att också utgivningen av hans böcker koncentreras till vildmarksromanerna och berättelserna, medan den mer socialt inriktade litteraturen behandlas mer styvmoderligt, eller inte alls. Man behöver inte vara konspirationsteoretiker för att se kulturindustrins ideologiska slagsida. Att sedan vänstern har frånhänt sig sina media och förlag gör inte saken bättre.
1896 gick Jack London med i Socialist Labor Party. 1901 lämnade han partiet och anslöt sig istället till Socialist Party of America. Han ställde två gånger upp som partiets kandidat i borgmästarvalet i Oakland, men med klena resultat.
Han turnerade runt i USA med föreläsningar om socialismen och fackföreningsrörelsen. London var inte i första hand en teoretiker utan hans socialism grundade sig i första hand på hans egna erfarenheter och kontakter med arbetande människor. Han hade grävt guld i Klondyke, haft olika jobb, bland annat som sjöman, och hade under en längre tid varit på luffen i USA. 1894 avtjänade han faktiskt 30 dagar i fängelse för lösdriveri.
Från den tiden finns det en uppsjö av berättelser och noveller. London anses som den korta berättelsens okrönte kung, novellen som form passar hans otåliga och kvicktänkta temperament. Han har lämnat efter sig inte mindre än 19 originalnovellsamlingar.
De flesta handlar om livet som luffare, och är nog så läsvärda, men det finns också en annan tematik. Dels finns de direkt politiska berättelserna, som Mexikanen, om en ung man som ställer upp i en boxningsmatch mot den rutinerade mästaren för att få ihop pengar till vapen till revolutionen. Oddsen är hopplösa, dessutom misstänks han av sina kamrater för att vara spion och provokatör. Han får kopiöst med stryk, och ni får själva gissa hur det går.
Sedan finns berättelserna som handlar om strejker, fackföreningsorganisering och dylikt. Och de som tar upp klassproblematiken ur olika perspektiv. Den jag minns bäst handlar om en sociologiforskare som bedriver fältstudier bland arbetare ute på fabrikerna. Han byter identitet flera gånger, och London kontrasterar skickligt de två personligheterna. Akademikern med det välordnade borgerliga livet, en fästmö av ”god familj” – svalt behärskad och blond – å ena sidan, och å andra sidan den tuffe arbetaren, med en flickvän från enkla omständigheter – temperamentsfull och mörkhårig. Han återvänder slutligen till sitt borgerliga liv. Men av en slump blir han och fästmön vittnen till hur strejkande arbetare, bland dem den mörkhåriga skönheten, slåss med polisen som skyddar svartfötter. Åsynen av misshandeln får den korrekte professorn att ansluta sig till de kämpande arbetarna. Därefter försvinner han för alltid ut ur sin borgerliga tillvaro – i sällskap med den mörkhåriga.
Jack Londons mest uttalat socialistiska roman är Järnhälen. Det är en dystopi, påstått publicerad flera sekel efter vår tid, med en ny tideräkning som kallas för Mänsklighetens (socialistiska) Broderskap. Ett manuskript har hittats, skrivet av hustrun till en arbetarledare. Det kan nämnas att det vid denna tid fortfarande var ovanligt med en kvinnlig berättare i en roman.
Handlingen utspelar sig under en tid, 1912-1932, och kallas för ”den irrationella och anarkistiska tiden”. Mannen heter Ernest Everhard, är en arbetarintellektuell av rang. Han räds inte debatten med sin tids intellektuella elit, och vinner naturligtvis med lätthet alla verbala sammandrabbningar. Han påvisar ”vetenskapligt” det rådande systemets dåraktighet och socialismens oundviklighet.
De flesta av hans borgerliga motståndare blir upprörda och slår bara ifrån sig. Men en liten hårdför kärna inser att Everhard har rätt, och skrider därför till handling för att rädda det kapitalistiska systemet. Det blir upphovet till oligarkins maktinnehav, ”Järnhälen”, som trampar ner på de arbetandes ansikten.
Århundraden av förtryck tar vid. Samhället organiseras på ett sätt som påminner en del om Platons idealstat. Den styrande oligarkin består av sju ”truster”, mycket i tradition med den amerikanska radikalismen. De delar av arbetarklassen som är verksamma inom ekonomins viktigaste sektorer mutas med förmåner och privilegier, och bildar en arbetararistokrati. Denna fara uppehåller sig London länge och upprört vid.
Resten av den arbetande befolkningen utgör ”avgrundens folk”, och lever i en ofattbar misär, en tillvaro som knappt kan kallas mänsklig. Flera upprorsförsök slås blodigt ner, innan ”arbetets världsrevolution” efter 700 år, slutligen inträffar och Förnuftet segrar.
Det är en mycket mörk skildring, även om den delvis uppvägs av Londons förtröstan på arbetarklassen och dess framtida seger. Den anses ha influerat Orwells 1984 och Kurt Vonneguts Det mekaniska pianot.
Begreppet ”avgrundens folk” som förekommer flitigt i Järnhälen återfinns i titeln på ett socialt reportage som London skrev efter att bott i Londons East End, som den tidens Wallraff. Det är ett välskrivet litterärt dokument som skoningslöst kritiserar ett ojämlikt samhälle präglat av oöverstigliga klassklyftor, utsugning, förtryck och slöseri med mänskliga resurser. Mycket träffande förutser han redan då det brittiska imperiets förestående nedgång.
Romanen Martin Eden anses vara självbiografisk, även om det finns klara skillnader mellan Jack London och bokens huvudperson. Det är historien om en sjöman som strävar efter social och ekonomisk framgång för att överbrygga klassklyftan till överklasskvinnan han är förälskad i. När han väl lyckas har det uppnådda inget värde längre, och det slutar med att han tar livet av sig. 
Klassproblematiken är central, och klassresans ambivalens mästerligt skildrad. I likhet med London är Martin Eden fascinerad av Herbert Spencers filosofi, men olikt honom förkastar han socialismen. I ett brev till en annan amerikansk socialistisk författare, Upton Sinclair, skriver London att romanen var avsedd som ett angrepp på individualismen – den som lämnar sin klass och klasskampen är dömd till undergång.

Jack London själv mötte sin undergång i alkoholism bara 40 år gammal.


tisdag 21 november 2017

Sholem Asch





"Sholem Asch var under flera decennier den mest uppburne jiddischförfattaren. Han var först med att göra litteratur på jiddisch till en del av världslitteraturen och allt han gjorde var kontroversiellt. Redan som 17-åring misstänktes han för hädelse och hotades av uteslutning ur det judiska samfundet i födelsestaden Kutno."

Läs vidare i nättidskriften Dixikon: Dixikon.se


måndag 20 november 2017

En stor turkisk diktare





Idag är det Nazim Hikmets födelsedag. (Hans födelse registrerades först den 15 januari 1902, vilket ofta felaktigt uppges som hans födelsedatum.)

Han var en stor turkisk poet, som än idag inte har fått sin rättmätiga plats i Turkiet.

Det finns mer på läsa om honom på världslitteratur.se:  http://varldslitteratur.se/person/nazim-hikmet

Här en dikt av Nazim Hikmet:

"Om jag var ett platanträd - skulle jag vila i dess skugga
om jag var bok
skulle jag läsa, utan att bli uttråkad, en sömnlös natt
penna ville jag inte vara, ens mellan mina
egna fingrar
om jag var dörr
skulle jag öppna för de goda och stänga för de onda
om jag var fönster, ett stort öppet fönster, utan gardiner
skulle jag föra in staden i mitt rum
om jag var ett ord
skulle jag ropa efter det vackra, det rättvisa, det sanna
om jag var ord
skulle jag stilla förklara min kärlek."

söndag 19 november 2017

En litterär särling som jämförs med Kafka - "För Schulz är det overkliga endast sådant som människor inte kan dela med varandra"




Idag är det 75 år sedan den polsk-judiske författaren Bruno Schulz mördades.

Bruno Schulz föddes 1892 i Drohobycz, som då låg i provinsen Galizien inom kejsardömet Österrike-Ungern, och efter 1918 kom att tillhöra Polen (sedermera Sovjetunionen, sedermera Ukraina). Efter kortare utflykter i Lwów och Wien för arkitektur- respektive konststudier, som han aldrig avslutade, förblev han Drohobycz trogen fram till sin tragiska död. Här försörjde han sig som teckningslärare vid en lokal gymnasieskola, ett arbete som han vantrivdes monumentalt med.

Han lämnade sällan staden, men förde en omfattande korrespondens med det litterära Polens ledande personligheter. Hans samling berättelser ”Kanelbutikerna”slog ner som en bomb när de publicerades 1934. Även om det fanns kritiker på högerkanten som var skeptiska – till stor del som utslag av ren och skär antisemitism, med obligatoriskt inslag av rabiat nationalism – blev Schulz över en natt geniförklarad.

Hans berättelser är som drömsekvenser med drömmens egen logik. De omspänner drömmar, mardrömmar, fantasier och illusioner. För Schulz är det overkliga endast sådant som människor inte kan dela med varandra.

Utgångspunkten är alltid hemmakvarteren, men med hela världen ständigt inom räckhåll.

Språket är säreget poetiskt, rikt på mångtydiga metaforer. Det är som om Schulz ville tränga fram till ordens egentliga men dolda betydelse – i en tradition som ligger kabbalismen nära – och förstå Ursprunget, för att kunna återskapa världens enhet.



En trösterik tanke, kanske helt nödvändig för en ångestriden författare.

Schulz prosa har jämförts med Kafkas expressionism, andra influenser som brukar nämnas är surrealism, kreationism och psykoanalys. Men han är en särling, helt unik i sin egen rätt, och går egentligen inte att inordna in i någon strikt tradition.

1941 efter Nazitysklands anfall mot Sovjet tvingades Schulz att leva i Drohobyczs getto. Han hade ändå lite tur. Han hamnade under beskydd av den lokale Gestapochefen Felix Landau, en konstintresserad amatörmålare, som snabbt insåg att han i Schulz funnit en konstnärlig begåvning utöver det vanliga. Bruno Schulz blev Landaus Schutzjude mot att han utförde konstverk, målningar och teckningar, åt Gestapomannen.



Landau var mycket förtjust i practical jokes, och när han i november 1942 ”på skoj” dödade den judiske tandläkaren Löw, som var en annan Gestapomans skyddsling, betalade denne tillbaka med samma mynt. ”Om du dödar min jude så dödar jag din.” Han sköt Schulz på öppen gata med två skott i bakhuvudet.

Schulz blygsamma litterära kvarlåtenskap består av två böcker: Kanelbutikerna och Sanatoriet Timglaset.

torsdag 16 november 2017

Nobelpristagaren från Azinhaga




Idag skulle José Saramago ha fyllt 95 år. Dagen till ära:

José Saramago var sonen till fattiga lantarbetare från Azinhaga i Ribatejoprovinsen som blev Portugals förste, och hittills ende, Nobelpristagare i litteratur. Inte illa för en grabb vars farföräldrar var analfabeter, och som trots goda skolresultat inte fick studera vidare och istället utbildade sig till bilmekaniker, eftersom hans föräldrar inte hade råd att bekosta hans skolgång.

Saramago är den metaforiska fantasins store mästare, han renodlar en tänkt situation och utvecklar den till dess yttersta konsekvenser. Trots att scenarierna ofta är tämligen overkliga och inte särskilt sannolika förmår Saramago att skildra dem med stor trovärdighet. Bra exempel på det är A Jangada de Pedra (Stenflotten) från 1986, där den iberiska halvön slits loss från resten av Europa och driver omkring i Atlanten. I Blindheten, hans kanske mest kända roman, drabbas plötsligt alla av blindhet, med traumatiska konsekvenser för samhället. I Klarsyn inträffar det märkliga att i ett val röstar de flesta blankt, vilket givetvis ifrågasätter hela den politiska processens legitimitet.

Saramagos språk är latinskt överdådigt med långa vindlande meningar. Han är inte särskilt noga med interpunktionen, och har föga respekt för grammatikens reglemente.

Saramago blev tidigt politiskt aktiv på vänsterkanten, och 1969 gick han med i kommunistpartiet, som var i centrum för motståndet mot Salazars fascistiska diktatur. I en intervju har Saramago beskrivit sig själv som ”hormonell kommunist”: ”på samma sätt som det finns en hormon som får mitt skägg att växa varje dag”. Saramago representerade kommunistpartiet i flera val, och han förblev partiet trogen hela sitt liv.

Saramago var också en uttalad och militant ateist, han drev gärna på sitt kluriga sätt med religionen, något som ofta fick honom på kant med Portugals katolska kyrkohierarki och högerklerikala maktelit.

Romanen Evangeliet enligt Jesus Kristus, där Jesus framställs som en vanlig dödlig, väckte stort rabalder, och ledde till att landets regering hindrade boken från att vara med i European Literary Prize 1991, med motiveringen att den kränkte landets katoliker.

Den händelsen fick bägaren att rinna över för Saramago, som flyttade till den kanariska ön Lanzarote.

Varför Lanzarote? Saramagos egen förklaring är tämligen prosaisk - som det anstår en författare. Hans spanska fru hade en syster som redan bodde på ön. Men det går förstås att spekulera kring andra skäl. Kanske att Lanzarote ligger i Afrika men anses som en del av Europa? Kanarieöarna var dessutom utgångsbasen för den spanska kolonialismens resor till Amerika.

Och öar är alltid speciella platser.

José Saramago bosatte sig i samhället Tias, och där bodde han de sista 18 åren av sitt liv. Tias, som med sina 20 000 invånare är Lanzarotes näst största stad, och ligger Inte långt från kustens turistanläggningar, några kilometer inåt land, är annars mest känt för att vara ett tillhåll för brittiska pensionärer. Saramagos hus ligger diskret avskilt i utkanten av staden.

Huset är lågt och vitkalkat, likhet med nästan alla andra hus på ön. Lanzarote är förvisso lika exploaterat och turistiskt som de andra Kanarieöarna, eller andra liknande turistorter, men ändå inte. 

Det första man slås av när man kommer till Lanzarote är arkitekturen. Här finns inga massiva hotellkomplex på höjden, inte heller den spretiga och anarkistiska smaklöshet som utmärker bebyggelsen på så många andra turistställen.

Inga vulgära reklamskyltar i bländande neon förpestar synfältet.

Denna estetiska befrielse, så ovanlig på turistorter, och egentligen överallt runt om i världen, har vi att tacka Lanzarotes store son, konstnären och arkitekten Cesar Manrique, för. Det var han som lyckades genomföra ett förbud mot ”moderna” mastodontbyggen. Manrique ville så långt det var möjligt bevara Lanzarotes natur och kultur, och han såg också till att husen på ön byggs i traditionell stil, med låga vitkalkade hus, med detaljer i brunt eller grönt.

Även om det finns undantag, är det mest byggt stilenligt, och det ser faktiskt riktigt äkta ut.
Saramagos flytt hälsades med stor glädje av öborna, och han utnämndes till öns ”adoptivson”, ”portugisen från Lanzarote” och andra hederstitlar. Han blev också en centralgestalt i öns kulturliv. Så småningom svalnade kärleken betydligt, framför allt i början av 2000-talet när en våg av rasistiska och främlingsfientliga strömningar grasserade på de kanariska öarna. Saramago kritiserades våldsamt för sin konsekventa antirasism och uppmanades på känt manér att ”åka hem”.

Efter Saramagos död 2010 öppnades författarens hus för allmänheten. Eftersom jag förkortar gärna den norrländska vintern med en solsemester, och då är Lanzarote ett favoritställe – dög det åt Saramago, duger det åt mig! – missar jag aldrig ett tillfälle att besöka huset i Tias.

Fri sikt mot havet och en fantastisk trädgård.

En vandring i de många rummen är som resa genom ett liv i spänningsfältet mellan konst och litteratur, mellan vänskap och enskildhet. Många stora namn från den litterära Parnassen, liksom från konstens värld, har varit på besök här, vilket har lämnat tydliga spår, inte minst i form av konst och utsökt hantverk.

Samlingarna är mycket sparsmakade, deras tydliga budskap är kvalitet och personlighet.
Biblioteket i huset bredvid tar andan ur besökaren. Högt i tak, med hyllor som aldrig tycks ta slut, och man får nästan ett intryck av att all världens litteratur finns samlad här. En storslagen hyllning till det skrivna ordet.

José Saramago opponerade mot John Donnes ord att ”Ingen människa är en ö”, och påstod tvärtom att ”Alla är vi öar”.  Men det är kanske riktigast att med Carlo Ginzburg säga att om ingen människa är en ö så är ingen ö en ö.

torsdag 9 november 2017

Tyskt ödesdatum




Många är vi som har plågats i skolans historieundervisning med att älta årtal och diverse datum. För åtskilliga, kanske de flesta, har det medfört en livslång avsky för allt vad historia heter. Vi andra som av olika skäl har klarat oss med historieintresset i behåll har insett att plugga datum är lika ointressant som onödigt. Det finns ett historiens innehåll som är mycket väsentligare.

Det finns dock vissa datum som är svåra att gå förbi. Den 9 november är ett sådant datum. Det återkommer med viktiga händelser under hela den tyska 1900-tals historien med en envishet som gränsar till det magiska. Och Tysklands historia har alltid varit central för utvecklingen i Europa.

Det börjar den 9 november 1918 är Vilhelm II, den tyske kejsaren, av sin morbror den blivande Edward VII kallad ”Historiens mest lysande fiasko”, abdikerar och tar sin tillflykt till sitt gods i Holland, där han dör 1941. Familjen Hohenzollern var Europas äldsta regerande dynasti, med anor tillbaka i tiden till 1061. Vilhelms abdikation innebar ett radikalt brott i den tyska historiens kontinuitet, och gjorde säkerligen tyskarna mer benägna att söka efter radikala lösningar. Kejsarens fanflykt, och så uppfattades det av många, förstärkte också ytterligare ”dolkstötslegenden”, uppfattningen, som exploaterades hårt av nazisterna, att Tyskland besegrades aldrig på slagfältet, utan förrådes av inre fiender.

Den 9 november 1923 är det dags igen. Hitler genomför sin så kallad ölkällarkupp i München, när han försöker med vapen i hand ta makten i Bayern. Kuppen misslyckas, och Hitler ställs inför rätta anklagad för högförräderi. Efter en farsartad rättegång döms Hitler till lagens absolut mildaste straff, 5 års fängelse, av vilka han sitter inne i 9 månader, under luxuösa förhållanden, då han skriver färdigt på sitt bisarra verk ”Mein Kampf”, och bedriver partipolitisk verksamhet. Det här markerar på ett ödesdigert sätt Weimarrepublikens oförmåga och ovilja att konfrontera sina fiender, något som inom mindre än tio år skulle leda till dess undergång. Hitler hade lärt sin läxa och förstått att makten skulle mycket lättare vinnas med tålamod och lagliga medel. Låt gå för att han vid behov drog sig aldrig att ta till de olagliga också.

Kristallnatten den 9 november 1938 är en tydlig fingervisning om vad nazistregimen är kapabel till. Människor dödas, butiker plundras, synagogor brinner. Världen fortsätter att blunda, och andra världskriget och Förintelsen lurar redan runt hörnet. Västeuropa och USA ät förtvivlat angelägna om att slippa att åter uppleva det första världskriget fasor som fortfarande är ett plågsamt minne för generationer av européer och amerikaner. Och naturligtvis hoppas man att kunna använda Hitler som en murbräcka mot den kommunistiska fästningen i Sovjetunionen.

Den 9 november 1989 börjar människor under stor entusiasm att börja riva Berlinmuren. Den reellt existerande socialismen är till ända, Tyskland är återförenat, kalla kriget är slut. Lika mycket innebär det slutet på det som den brittiske historikern Eric Habsbawm kallade ”det korta seklet”, det som började i augusti 1914, fortsatte med två fruktansvärda krig, och kom att radikalt förändra vår värld.

Historien består naturligtvis inte av datum, de markerar bara mer eller mindre betydelsefulla händelser, och gör det möjligt för oss att ordna dem på ett för oss meningsfullt sätt. Det går nu en osynlig gräns, föga förvånande tvärs genom Tyskland. I det gamla Central- och Östeuropa finns redan mycket besvikelse och frustration som ger upphov till sociala och politiska spänningar. Det finns en uppenbar risk, och den föreligger också på en del ställen i Västeuropa, att det förflutna kommer att kasta sina långa skuggor, och erbjuda lösningar i chauvinismens och intoleransens tecken. Vi får inte låta oss luras av att dessa rörelser ofta idag uppträder i en skenbart förändrad, modern skepnad. De är samma andans barn och vi har ett stort ansvar när det gäller att hantera dessa problem, och förhindra fler framtida utbrott av barbari.

Det är människorna själva som skapar sin egen historia, och vi kan alltid välja. Vilket är ett annat sätt att säga att det som hände behövde egentligen inte hända. Och inte ens den 9 november.

Ett första steg mot Förintelsen



Kristallnatten
Öyvind Foss
Övers: Jan Wibom
Optimal förlag, 2010






En viktig milstolpe i den utveckling som ledde till Förintelsen var Kristallnatten. Den 7 november 1938 skjuter den 17-årige polske juden Herschel Grynszpan den tyske legationssekreteraren på ambassaden i Paris. Två dagar senare går en våg av pogromer genom Tyskland. Synagogor och affärer stacks i brand, judar misshandlas, närmare 1500 dödas, 30 000 skickas till koncentrationsläger.

Om detta har den norske prästen och teologen Öyvind Foss skrivit en detaljerad redogörelse. Han bränner mycket krut på att leda i bevis att Grynszpans handling var inte, som den nazistiska propagandan påstod, en del i en världsomspännande judisk komplott mot det ”Nya Tyskland”, utan ett homosexuellt svartsjukedrama. Förutom att bevisning övertygar inte, är det egentligen helt irrelevant. Attentatet mot vom Rath var bara en förevändning, det hade säkert gått lika bra att hitta någon annan handling som ingick i den ”judiska världskonspirationen”.

Foss påpekar något intressant när han konstaterar att Kristallnatten inträffar då den tyska statskassan är i det närmaste tom. Nu konfiskerar nazisterna stora mängder judisk egendom, dessutom får judarna betala ”ersättning” för skadegörelsen!

Annars är Kristallnatten den sista stora händelsen i Nazityskland med spontana inslag.

Kristallnatten markerar en viktig propagandistisk punkt i den nazistiska politiken mot judarna. Men nu är det slut med pöbelaktioner på gatorna, nu vidtar en industrialiserad och systematisk aktionsplan, som efter att ha skrämt många till utvandring, börjar ägna sig åt isolering och förvaring, för att så småningom kulminera i utrotning.



tisdag 24 oktober 2017

Sverige, samerna och mångfalden




Sverige har aldrig varit homogent. Det äkta och oförstörda ursvenska förflutna som åberopas av många idag har aldrig funnits.

Under större delen av sin historia har Kungariket Sverige bebotts av två stora folk, svenskar och finnar.

Finnarna har ett eget språk, egen kultur, egna seder och bruk, som skiljer sig på åtskilliga sätt från de svenska. Religionerna är ganska lika, även om det i Finland finns en hel del ortodoxa.
Den svenskspråkiga minoriteten i Finland har vidsträckta rättigheter, och finlandssvenskarna är lojala medborgare i sitt land.

Sverige har återgäldat finnarna med förakt och diskriminering gentemot den stora finska minoriteten här.

Genom århundraden har många olika nationaliteter sökt sig till Sverige. Tyskar, holländare, skottar och valloner. Med flera. I den nybildade stadsstyrelse i 1600-talets Göteborg fick ledamöterna använda tyska, holländska, och svenska – vilket lär ha varit en eftergift åt svenskarna.

Vi får ofta höra att språket är nyckeln till integration, och det stämmer säkert. Fast med en viss modifikation. Jag känner flera engelskspråkiga personer som har bott länge i Sverige och inte kan ett ord svenska, men verkar välintegrerade, med välbetalda jobb, svenska fruar respektive män, svenska vänner, dyra bostadsrätter.

På 1700-talet fick judarna bosätta sig i Sverige. De tog inte seden dit de kom, och åt inte fläsk.
Så även om Sverige inte har varit lika utpräglat mångnationellt som andra länder i Europa, har det inte desto mindre aldrig varit enhetligt. Det är en myt.

Fortfarande är det mer regel än undantag med flernationella stater. Storbritannien, Spanien, Belgien, Rumänien, för att nämna några.

Hela idén med ”Ein Reich, ein Volk” är av relativt sent datum, definitivt av dubiös karaktär och otvivelaktigt korkad. Dessvärre ofta med ödesdigra konsekvenser.

Sverige är inget undantag. Landets egen ursprungsbefolkning, samerna, har alltid varit ett bidrag till mångfalden. Tyvärr också den svenska enfalden. Och den svenska girigheten, rasismen, kolonialismen och kulturförtrycket.

Vinterns utställning "Maadtoe” med Anders Sunna och Michiel Brouwer på Murberget är ett svidande vittnesmål om alla dessa övergrepp på samer.

Något som upprörande nog fortsätter än idag.

Små, små steg för att förbättra situationen har tagit på senare tid. Svenska kyrkan har bett om ursäkt för övergreppen. Och Murberget fortsätter med sina insatser för försoning.

En timrad kåta från Malå som flyttade till Murberg 1922 har återförts till sin ursprungsplats. Flytten är en del i en process för att samiska byggnader och andra samiska föremål ska återbördas till sina rätta platser och rättmätiga ägare.

Rätt tänkt. ”This land is your land, this land is my land”. Och land ska med respekt byggas.

söndag 8 oktober 2017

När Djävulen har ingenting annat än könsroller att sälja




I en tid då allt går att köpa i ett samhälle som har förvandlats till en marknad där allting är till salu känns den gamla sagan om Faust tämligen överspelad. Valde han fel liv kan han alltid köpa sig ett nytt – individens valfrihet är helig i alla lägen. Tidsaspekten är förvisso inte helt oproblematisk, men vi är på god väg att lösa det också, snart kan man säkert köpa sig ungdom också.

Myten om den gamle vetenskapsmannen som säljer sin själ till Djävulen för att återfå sin ungdom och uppleva kärlek med Marguerite blir definitivt ointressant, faktiskt på gränsen till obegriplig, åtminstone för dem som inte minns den gamla tiden då sådant kunde fascinera människor.

Det enkla men ack så sorgliga faktum tar Norrlandsoperan fasta på i sin uppsättning av Faust. I Eva-Maria Melbyes regi blir Gounods opera till ett feministiskt drama där kvinnorna har Gud på sin sida, medan männen tyr sig till Djävulen, och naturligtvis går det åt skogen för kvinnorna.



Inramningen är imponerande. En suggestiv scenografi, särskilt tyckte jag om Guldkalven som svävar över scenen under större delen av föreställningen – och som dessutom kunde användas som gunga! Ljusprojektionerna var också fina.

Koreografin var magnifik, och i kombination med fantasifulla kostymer, skapas en överdådig scenmiljö, något som numera har blivit Norrlandsoperans signum.

Sångarna gör mycket gedigna insatser i sina roller. Yinja Gongs rena tenor övertygar som Faust, och han matchas väl av Sabina Bisholts varma sopran som Marguerite, hon är särskilt lyckad i de dramatiska partierna, och de är många.



Men föreställningens huvudperson är Kosma Ranuer som Mefistofeles. Iklädd en osannolikt smaklös rosa kostym var han en riktig Kitsch-Satan, och hans klangfulla baryton förförde och lyfte fram den lockande syndens fröjder på ett spefullt och oemotståndligt sätt.

Gounods opera är en föreställning med extra allt. Här finns bravurarior, medryckande duetter och mäktiga körpartier. Musiken är publikfriande på både gott och ont, det pendlar mellan inställsamhet och sublima djup.

En Faust som berör.


FAUST
Musik: Charles Gounod
Libretto: Jules Barbier & Michel Carré

KONSTNÄRLIGT TEAM
Regissör: Eva-Maria Melbye
Dirigent: Eric Solén
Scenografi & kostym: Marcus Olson
Ljusdesign: Kerstin Weimers
Mask och peruk: Angelica Ekeberg
Koreograf: Amanda Arin
MEDVERKANDE
Faust – Yinjia Gong
Méfistofélès – Kosma Ranauer
Marguerite – Sabina Bisholt
Siebel– Solgerd Isalv
Valentin – Hannes Öberg
Marthe – Susanna Levonen
Wagner – Fredrik Essunger
Dansare – Maria Jonsson & Andreas Resar
Barnstatister: Viggo Juneblad Schwieder, Maria Garcia Niemi, Mira Stegmayr, Ruben Englund, Ingrid Nilsson & Tove Turkka

NorrlandsOperans Symfoniorkester
NorrlandsOperans kör 

Premiär den 5 oktober, spelas fram till den 29 oktober.

Foto: Norrlandsoperan/Micke Sandström



måndag 12 juni 2017

OS-guld från Kramfors




Skicrosstjärnan Sandra Näslund hyllades på torget i Kramfors under nationaldagen för sitt VM-guld.

Tanken på att hon nästa år kan ta OS-guld väckte kalenderbitaren i Allehandas förre kulturredaktör Lars Landström. Hur många OS-guld har tagits av Kramforsbor?

Så kulturnisse han är kan Lasse sin idrottshistoria på sina fem fingrar.



Och då konstaterar han att Anna Olsson – som då hette Dahlberg – tog guld i damernas sprintstafett i Turin 2006 tillsammans med Lina Andersson.

Sedan beror det förstås på hur man betraktar kommunsammanslagningen, Kramfors kommun som den ser ut idag bildades först genom kommunreformen 1971 och senare införlivandet av Bjärtrå, Noraström, Nordingrå, Ullånger och Ytterlännäs och en del ur Boteå kommun (Styrnäs församling) 1974.

Men utgår vi ifrån dagens kommungränser kan Kramfors ståta med ytterligare två OS-guld.



1936 vann skidkungen Elis Wiklund, tävlandes för Salsåker-Ullångers IF, femmilen i Garmisch-Partenkirchen. Den stora obesvarade frågan är fortfarande om han fick skaka hand med Hitler.
Elis var också beviset att idrott och kultur går alldeles utmärkt ihop. Han var en icke oäven dragspelare, och spelade in en skiva med dragspelsmästaren Gösta Westerlund.



Arne Åhman från Nordingrå tog guld i London-OS 1948 i tresteg. Han nådde 15, 40 i första hoppet – nytt svenskt rekord – och skrönan har det till att ansatsbanan var i bedrövligt skick, vilket gynnade dem som hoppade först. Startordningen bestämdes alfabetiskt, och Åhman, här som Ahman, fick inleda tävlingen.

Tre guld är verkligen inte illa. Det skulle vara spännande att få veta hur många OS-guld vi har sammanlagt i hela Ångermanland. Och i respektive kommun förstås.

Så nu utmanar jag mina läsare – hur många OS-guld har tagits av idrottare i Härnösand, Sollefteå och Örnsköldsvik? Och andra kommuner runt om i landet?


Mycket ära står på spel. Och skynda att vässa formen, just nu leder Kramfors 3-0!

fredag 19 maj 2017

Hans Hedbergs keramik förundrar och förför




I år skulle Hans Hedberg ha fyllt 100 år. Disponentsonen från Köpmanholmen är en av Sveriges internationellt mest ansedda keramiker och konstnärer. 100-årsdagen firas med en minnesutställning på Örnsköldsviks Museum & Konsthall.

Hans Hedberg började sin konstnärsbana som målare, och utställningen innehåller både målningar och objekt. Det är naturligtvis värdefullt att få en fullständig bild av ett så betydande konstnärskap, men det är lätt att förstå varför Hans Hedberg i frustration och besvikelse övergav måleriet. Han lät till och med bränna mer än 100 av sina verk.

Hans tavlor är visserligen tekniskt drivna, med välfångat perspektiv och en skicklig färgavvägning, men det saknas påtagligt originalitet och personlighet.



Hur annorlunda är inte Hans Hedbergs keramik! Det är helt unikt, har knappast någon motsvarighet, och det är knappast förvånande att Hedberg har samarbetat med konstnärer som Picasso, Matisse och Léger. Han har också haft Marc Chagall som elev, men han gjorde inte sin lärare glad.

Av de nämnda storheterna var det nog Fernand Léger som utövade störst inflytande på Hedberg – och för övrigt på en lång rad andra svenska konstnärer. Jag tycker mig se klara spår av Légers figurativa kubism i Hans Hedbergs formspråk. Det är säkert ingen tillfällighet att det finns ett Léger-museum just i franska Biot där Hans Hedberg hade sin ateljé i nästan 50 år.

Men Hedbergs keramik är som sagt helt unik med en personlig stil som saknar dess like.

Det är framför allt glasyrernas koloristiska register som imponerar. Färgernas nyansskala besitter en mångfald som tycks närma sig oändligheten, och även det bleka och svaga ligger lika nära naturens egen palett som fantasins yttersta gränser.

Glasyren utstrålar också en lyster som förundrar och förför.



Hans Hedberg första keramiska skulpturer var Ägget. Det är en ursprungsform, mättad med symbolik, inte minst representerar den Födelse och Livet.

Också de fortsatta fruktformerna är rika på symbolkraft. Det är inte svårt att direkt koppla till det fruktbara, åter igen handlar det om Livets kretslopp, men även kreativitetens styrka.

Objektens skenbara realism innehåller ett dubbelt budskap som drabbar betraktar i skärningspunkten mellan det naturtrogna återgivandet och uttryckets subjektiva utformning.

Vi är en del av naturen samtidigt som vi formar och bearbetar den.

Det är en existentiell dialektik som formuleras med en sällsynt lätthet och elegans.



Det kan finnas ytterligare en dimension i Hans Hedbergs keramik, och det är drömmen om naturens generösa rikedom, med de svällande formerna av väldiga frukter, ett slags ymnighetshorn som i de lockande bollar av intensivt lysande hjortron.

Enkelt och vältaligt.

I samband med vernissagen på lördag blir det också ett boksläpp för Per Grimells nyskrivna biografi över Hans Hedberg. Utställningen pågår fram till den 16 september.

måndag 24 april 2017

Försäkring och konsekvens




Centerpartiet vill sänka för dem som har kommit till Sverige som flyktingar. De har stöd än så länge av Liberalerna och Sverigedemokraterna. Tanken är att har man inte bott och arbetat i Sverige i tillräckligt många år så har man inte tjänat ihop till fulla beloppet i försäkringen.

Verkar rimligt.

Och givetvis ska de som har arbetat ihop till sina slantar men kom hit i vuxen ålder få mer än infödda svenskar. De har ju inte kostat Sverige en endaste krona som barn, noll kostnad för barnavård, skola med mera! Ren vinst och den borde invandrarna rimligen kompenseras för.

Detsamma bör väl gälla för pensionen. Den har välfärdens tillskyndare också börjat snegla på. Varför ska någon som inte arbetat 40 år i Sverige ha rätt till full garantipension?

Även här borde man vara konsekvent. Undertecknad har inte kostat Sverige någonting under sina drygt 13 första år, och jag förväntar mig därför ett rejält påslag på min ack så usla pension.

För att inte tala om min lilla mamma som kom hit 35 år gammal och bjöd Sverige på en medicinutbildning. Hennes pension borde minst dubblas!

*

Istället för den hisnande summan av knappt 9000 får den arbetsoförmögne blatten enligt förslaget 1200 spänn. På den sänkningen tror man sig ”spara” 1,4 miljarder kronor – och då utgår jag från att man har räknat in den ökning av kostnader för försörjningsbidraget som blir följden.

Helt bra känns det inte. Jag menar att ta från de sjuka och ge till de friska? Var är Robin Hood när man behöver honom som mest.

De ”sparade” pengarna ska enligt förslaget investeras i att skapa nya jobb, ”inte minst till alla nyanlända”.

Alla? Det finns faktiskt de som redan har ett jobb, den här retoriken klingar riktigt illa.

Och vad då ”inte minst”? Det känns inte heller bra. Att ta från blattarna och ge till svennarna?

*


Apartheid är inte långt borta.



söndag 19 mars 2017

Om fotboll som en del av samhället på gott och ont




Propagandafotboll
Ekim Caglar
Leopard förlag

Fotbolls-VM 1934 spelades i Italien och blev en stor propagandaseger för den fascistiska regimen. När Il Duce beordrade landslaget att vinna, hade de inget val än att ta hem segern, under ivrigt fotograferande där laget gör fascisthälsning.

Fyra år senare spelas VM i krigshotets skugga. Italiens andra vinst var bara logiskt, liksom Tysklands semifinalplats. Tragiskt nog bestod det tyska laget av flera österrikiska spelare, tvångsanslutna efter Anschluss, även om några vägrade att vara med.

1950 i Brasilien får Tyskland inte vara med. De tar igen det med råge 1954 i Schweiz när de helt otippat lyckas besegra de ungerska favoriterna. Och när den tyske radioreportern vrålade oavbrutet ”Det är över! Det är över” syftade han inte på slutsignalen, utan på att Tysklands utfrysning som ett resultat av nazismens brott äntligen var till ända.

England har lyckats vinna VM en enda gång, det var på hemmaplan 1966, under en tidsepok som politiskt var en skördetid för det socialdemokratiska Labour. 1970 i Mexiko när Englands fotbollslandslag föll i kvartsfinalen i en sällsynt minnesvärd match mot Västtyskland, tvingades Labourregeringen avgå kort därefter (det fanns fler skäl än fotboll till det).

1969 bröt ett krig ut mellan Honduras och El Salvador, med fotboll som den omedelbara orsaken (historien var förstås mer komplicerad än så).

Behövs det fler bevis att fotboll (liksom idrott i allmänhet) och politik hör ihop?

I sin bok med den fyndigt dubbeltydiga titeln ”Propagandafotboll” visar Ekim Caglar på ett förtjänstfullt sätt det intrikata samspelet mellan fotboll och samhälle. Sambandet mellan de två kan vara på både gott och ont. På läktaren och på planen finns plats för både höger och vänster – däremot lyser mitten mest med sin frånvaro – rasism och antirasism, våld och huliganism sida vid sida med solidaritet och kamratanda.

Fotbollen är en oskiljaktig del av samhället, och speglar både dess goda och dåliga sidor. Men fotbollen påverkar i någon mån också samhället och Caglar tror - eller möjligen vill tro – att hans älskade idrott kan vara en positiv kraft för samhällsförändring.

Han varvar skickligt resonerande avsnitt med porträtt av mer eller mindre kända fotbollsprofiler. Socrates, Paul Breitner, Maradona, Capello, Oleg Blochin, med flera, passerar revy, och det finns hur mycket fotbollsgodis som helst att hämta, också för de nördigaste kalenderbitarna.

Författaren har turkiska rötter, och bjuder på ett välkommet kapitel om turkisk fotboll, där inte minst kurdfrågan spelar en framträdande roll.

Synd emellertid att bara två kvinnor, Pia Sundhage och Lotta Schelin, får plats i denna så läsvärda bok.

torsdag 16 mars 2017

En dansföreställning som landar mitt i samhällsdebatten




Med sin senaste föreställning landar Norrdans mitt i samhällsdebatten kring angelägna, och ibland obehagliga, frågor kring verkligheten. Lever vi i olika, kanske rent av parallella, verkligheter, var och en i sin egen bubbla? Vad har vi att hålla oss till, sanning, halvsanning, absolut sanning eller – detta lingvistiska missfoster så typisk för vår tid - postsanning?

Föreställningen har två delar, AB3 och Pepper´s Ghost. AB3 har nypremiär, den framfördes ursprungligen på Technicus 2009, medan för Pepper´s Ghost är det världspremiär.

AB3 är fortfarande en dansföreställning av yppersta klass. Fyra dansare undersöker och konfronterar verkligheten på ett synnerligen mångbottnad sätt. Det blir aldrig riktigt klarlagt var någonstans i verkligheten de befinner sig, och frågorna hopas. Det går inte ens att komma överens om det lilla gulliga djuret är en hund eller en fågel.

Leken riskerar att övergå i allvar, med otrevliga konsekvenser. Och lika barn leka inte alls bäst, de talar inte ens samma språk – utan bokstavligen olika tungomål.

Föreställningen har en tydlig historisk dimension med flera trådar bakåt, med det klasiska musikvalet och med humoristiska vinkar till klassisk balett, trippande steg och eleganta hopp som för publiken nästan tillbaka till Svansjön. Eller om det nu är en annan fågel i det vattendraget.

Kostymdesignen med sin rikedom av svärta bidrar också till föreställningens gränsöverskridande karaktär.

Men det som kanske imponerar mest är ändå den fenomenala koreografin av Härnösandssonen Martin Forsberg. Det är samspelt, koordinerat och samstämt på ett sätt som överträffar det mest man har sett på en dansscen.

Föreställningens andra del, Pepper´s Ghost, övertygar däremot inte på samma sätt.

Det är uppbyggt kring tre speglar som skapar olika visuella effekter.

Scenerna mångfaldigas och riktas åt flera håll på ett intrikat vis. En suggestiv bild träder fram av människans liv i olika dimensioner, till synes identiska men ändå vid närmare skärskådande med små skillnader och betydelsefulla avvikelser.

Men det räcker inte hela vägen fram. Ganska snart blir det en trött upprepning av illusionstrick som ytligt antyder en pretentiös pseudofilosofi. Den ödesmättade musiken med sin mässande monotoni förstärker ytterligare det intrycket.

Att hålla upp speglar mot publiken blir bara en kul grej utan djupare innebörd. Det finns definitivt bättre sätt att konfrontera sin publik med deras egen självbild.

Ingen skugga ska förstås falla över dansarna. De gör ett gediget jobb som bygger på ytterst små nyanser i rörelserna i en långsamhetens lov bortom alla spektakulära effekter.

Mindre illusion, mer dans, tack!

Foto: Bengt Wanselius

fredag 10 mars 2017

Drömmen som blev en mardröm - stark pjäs om droger




Narkotika är en oerhört destruktiv kraft i samhället. Många missbrukare lever i djupt men ofta dolt misär, och vägen tillbaka är lång och svår. Inte sällan slutar det med ond bråd död, med överdos, hämnd för en obetald skuld eller en blodig gänguppgörelse.

Var och en som någon gång på något sätt har kommit i kontakt med denna brutala värld kan inte låta bli att ställa frågan varför människor hamnar i detta elände och vad är det för mekanismer som håller dem kvar.

Det finns förstås inga enkla svar.

Ett fruktbart sätt att närma sig frågan är att berätta ett individuellt människoöde, och det är den väg som Kristoffer Berglund väljer i sin dramatiska debut ”Drömmen om Marbella”, som han också regisserar.

Publiken sitter i en cirkel runt scenen, och det är åskådarna som utgör scenografin. Det är förvisso inget originellt grepp, men här tjänar det inte som något sceniskt knep utan fungerar synnerligen effektivt som en del av pjäsen.

Grabben som står framför oss är verklig, vi kan inte låtsas att vi inte ser och hör, när han sätter sig mitt ibland oss kan vi inte längre betrakta honom som bara en frånstötande pundare, ett avvikande monster, utan som någon av oss, ett barn, ett syskon, en kompis.

Pjäsen har en enda roll, och det är missbrukaren Niklas, spelad av Alexander Lindman. Under en 50 minuter lång monolog berättar han Niklas levnadshistoria. De första drogerna, hur allting accelererar, hur han dras allt djupare in i misären, sveken – egna och andras, bortförklaringarna och förnekelsen, drömmen som förvandlas till en mardröm, och den långa marschen genom själlösa landskap av socialbyråkrati.



Det är berörande, äkta och trovärdigt rakt genom.

Och helt utan pekpinnar. Inte för att det saknas bad guys och good guys, mest förekommer bad guys, men ingen utmålas som syndabock, ingen är den som bär skulden, i varje fall hela skulden.

Och det finns förstås inte heller någon frälsare. Man kan bara frälsa sig själv, det är kanske därför det är så oändligt svårt.

Skådespeleriet är lysande. Med tanke på att han håller monolog i nästan en timme är det smått osannolikt hur mycket kropp Alexander Lindman använder. Jag får nästan en känsla av att han får mer sagt med kroppsspråket än med orden.

Hela hans rörelseschema med det ryckiga och knyckiga, det osäkra som så lätt slår över i aggressivt våld är genuint in i minsta vibrerande gest.

Det är teater på riktigt.

Någon happy end blir det så klart inte. Men det slutar ändå med en försiktig öppning, det finns trots allt vägar ut.

”Hej, jag heter Niklas och jag är narkoman.” Hej Niklas.


Drömmen om Marbella
Teater Västernorrland
Manus/Regi: Kristoffer Berglund
Scenografi/Kostym: Anna Olofsson
Musik: Jukka Rintamäki
Medverkande: Alexander Lindman

måndag 6 mars 2017

Ullångers store kompositör firad på sin födelseplats




Wilhelm Peterson-Berger är Kramfors kommuns bäst bevarade musikhemlighet. Trots att en av Sveriges främsta nationalromantiska tonsättare var född i Ullånger, finns det förutom minnesstenen i födelsebyn Äskja inga spår efter honom. Nu när man firar 150 år av hans födelse finns det kanske hopp om en vändning, och att han får den uppmärksamhet som han förtjänar.

Peterson-Berger delar sitt doldisöde i Kramfors med en annan framstående svensk kompositör, nämligen Franz Berwald, som var disponent på Sandö glas bruk under tio år, och det är där många av hans mogna verk skapades.

Berwald kan ståta med att ha gett namn åt Sveriges förnämsta konsertlokal, medan i Kramfors kommun få han nöja sig med ett minnesmärke på Sandö, och dessutom en gata som inte går att hitta på kartan.

Peterson-Berger har inte ens fått minsta lilla gatstump i kommunen, inte i Ullånger heller.

Denna obegripliga oförmåga – eller om det är ovilja – att uppmärksamma sina stora kulturpersonligheter förvånar och oroar. Det verkar emellertid att den nuvarande politiska ledningen har en bättre förståelse för kulturens betydelse för kommunens utveckling, och att en förändring till det bättre kan vara på gång.



Firandet av Peterson-Bergers 150-årsjubileum kan vara en bra början och ett tacksamt avstamp för att uppmärksamma kompositören på hans födelseplats.

Jag vill gärna se hyllningskonserten i Ullångers kyrka på torsdag kväll som en inledning för den processen.

Konserten bjöd på ett fullmatat program med Nordiska blåsarkvintetten, sopranen Anna Hanning och Stephanie Wendt vid pianot.

En bred bild av Peterson-Bergers skapande presenterades. Han är ju mest känd för sina pianostycken i nationalromantisk anda, ofta till tonsatt dikt. Här hade de flesta arrangerats om för blåsinstrument, och kom inte desto mindre till sin fulla rätt.

Ändå var det en fin upplevelse att lyssna på pianosolisten Stephanie Wendt som framförde Frösöblomster, de verk Peterson-Berger är mest känd för. Stephanie har en känslighet i sitt spel som utmärker de som inte ser pianot som enbart ett slagverk.

Kvällens huvudperson var nog trots allt Anna Hanning, vars lyriska sopran med sitt djup och värme gjorde rättvisa åt Peterson-Bergers ljusare nationalromantiska syntes av folkmusik och konstmusik.

Hon räddade dessutom hans mörkare musikdramatiska verk, inte minst den Wagnerinspirerade epigonoperan Arnljot, med dess pretentiöst bombastiska dysterhet.

Wilhelm Peterson-Berger var sammansatt personlighet, ofta oresonlig och med ett häftigt humör. Allt han rörde vid blev inte till guld. Han ska uppmärksammas – inte idealiseras.

tisdag 28 februari 2017

Ungdomar på jakt efter det personliga uttrycket




Musik Direkt är en tävling som egentligen inte alls vill vara en tävling. Arrangörerna ser det snarare som ett tillfälle för unga musiker att få uppträda på riktigt under professionella förhållanden.

Och många tar chansen, drömmen om en artistkarriär är stark där ute. Ungdomar mellan 13 och 21 år som spelar musik i alla genrer och i olika konstellationer är välkomna.  Allt tal om spännande mötesplats till trots är tävlingsmomentet ofrånkomligt. Juryn, som består av personer på olika positioner inom musiklivet, gör en bred bedömning som bygger på fyra kriterier: musikalisk kvalitet, kommunikation och utstrålning, originalitet och personlig tolkning och sist men inte minst sceniskt helhetsintryck.

Först som sist handlar det om det personliga uttrycket.

Och det är inte lätt. Den andra deltävlingen i Västernorrland avgjorde på söndag kväll i Sundsvall på charmigt genuina rockklubben Pipeline. Det bjöds på sju akter, som varvade band med soloartister eller duon. De flesta sjöng på engelska, låtarna var tämligen konventionella, liksom framförandet.

Till det positiva hörde att så gott som alla låtar var egenskrivet material av artisterna själva, och texterna hade ofta en personlig touch.

Mina absoluta favoriter under kvällen var utan tvekan bandet Urban Projekt. De spelar en skön soul, med härlig feeling och bra gung. Skickliga musiker, med en redan starkt utvecklad mognad, bjöd på några fina solon i en låt präglad av avancerade improvisationer, och lika mycket mod som tålamod. Duktig sångare, och ett säkert scenuppträdande, fullt i klass med den musikaliska kvalitén.

Juryn delade tydligen min uppfattning, eftersom Urban Projekt gick vidare, och de får sällskap till länsfinalen av Klara Li, Erik & Annie, som spelar melodiös soffrock, singer songwritern Lina Fransson Norberg, och Tribe Friday, ett band med bra energi i sin Håkan Hellström-inspirerade rock.
De fyra rankas alltså som vinnare utan inbördes ordning.



En annan favorit var duon Lovevind, två uttrycksfulla tjejer med bra röstresurser som sjunger tuffa låtar med en feministisk vinkel. Starkt och annorlunda.

De blev också tävlingens joker, och det står mellan dem och Anton Larsson från Örnsköldsvik vem som kommer med länsfinalen.

Den äger rum på Härnösands Teater den 2 april 2017. Det lär bli en explosion av ungdomlig musikkreativitet.

onsdag 22 februari 2017

Slaveri, rasism och västerländsk civilisation


Vända hem
Yaa Gyasi
Övers: Inger Johansson
Norstedts


Varje gång som det talas om kristna värderingar och västerländsk civilisation kan jag inte låta bli att tänka på slavhandeln och slaveriet och den rasism som var dess ideologiska grundval. Det välstånd som västerlandets demokrati bygger på har i stor utsträckning sin grund i slavhandeln och utplundringen av främst Afrika.

Slaveriet var en viktig orsak till det blodigaste kriget i USA:s historia, och det är bara 150 år tillbaka i tiden – inte mer än fem generationer.

Rasismens spöke lever kvar och har rent av fått förnyade krafter de senaste åren.

Ghananska Yaa Gyasis debutroman ”Vända hem” är en myllrande skildring av slaveriets historia. 

Läsaren får följa generation efter generation av två parallella släkter från 1700-talet mitt fram till våra dagar. Tidsavstånden krymper, offren får namn och ansikten, övergreppens plågor smärtar skarpt och blodigt, förödmjukelserna ristar djupa sår i själen.

Också förövarna får mänskliga dimensioner.

Offren är inga passiva, viljelösa stackare, utan de sätter sig till motvärn, det bjuds förtvivlat motstånd i olika former, även om den ojämna kampen är på förhand dömd att förloras.

”Vända hem” är inte helt fri från feelgood-romanens enkla knep. Här finns familjehemligheter, dolda tecken som blott kan läsas av de få närmast invigda, en sentimentalitet som stundtals tangerar det melodramatiska.

Romanens styrka är en omtumlande berättarglädje, med ett stilistiskt driv som är lika mycket kraftfullt och nyanserat, och framför allt författarens obrottsliga lojalitet och oreserverade kärlek till sina karaktärer alldeles oavsett deras brister och tillkortakommanden.

Ytterligare en förtjänst är hur boken blottlägger de afrikanska samhällenas deltagande i slavhandeln.

Många byar och även lokala riken blev rika på att sälja slavar till de europiska kolonisatörerna. Inte minst britterna var mästare på att söndra och härska, och initiera stamkrig för att kunna köpa tillfångatagna krigare som slavar.

Afrikanernas förtjänster blev hur som helst tillfälliga, det dröjde inte länge förrän de ändå kom under europeisk dominans. Det gällde i lika hög grad efter att slavhandeln upphörde någon gång under 1800-talets första hälft.

Det är också en roman om kvinnornas dubbla bördor. De har en underordnad ställning i det traditionella afrikanska samhället, används ibland som bytesvaror i olika släkt- och stamallianser, och när de faller offer för slaveriets grymhet, blir den än värre genom sexuella övergrepp, som är mer regel än undantag.

Romanens handling utspelar sig i det som kallas Guldkusten, det som idag är Ghana. Här är det britterna som är the bad guys, men faktum är att det fanns många europeiska folk inblandade, även skandinaver.

Sverige hade en liten koloni här, som drevs av Svenska Afrikanska Kompaniet under ett tiotal år under 1600-talets mitt.

Mer framgångsrika var danskarna med en närvaro på Guldkusten under nästan två hundra år, då kolonin avyttrades till Storbritannien.

De avslutande kapitlen tilldrar sig i ett segregerat och rasistiskt USA, och Yaa Gyasi väver skickligt samman kampen mot rasismen i USA med befrielserörelsen i Afrika.

Så mynnar romanen ut i frågor kring identitet och förtryckets mentala mekanismer. Hur påverkas en människa i sin självuppfattning av att tvingas tillgodogöra sig sina förtryckares språk, kultur och religion?

Ghananskan Yaa Gyasi bor i USA och skriver på engelska.

tisdag 21 februari 2017

Löftesrika operaelever




Kapellsbergs musikutbildning har länge varit ett viktigt inslag i Härnösands kulturliv, inte minst operadelen. I år när Härnösands musiksällskap fyller 175 år medan Härnösands folkhögskola firar 75 år, har man slagit sina påsar ihop till ett 250-årsjubileum med en operaföreställning av skolan elever.

Spelplatsen under tre kvällar har varit Brännaborg, och föreställningen gick under titeln Spagettiopera, med undertiteln Hotel Nostalgia. Den alltid lika påhittiga Märit Bergvall har skapat en ramhandling – om man nu kan tala om handling – kring händelser på ett hotell, och fyllt det med en rad arior och sångnummer ur olika operor och operetter.

Ett hotell är på många sätt en tacksam utgångspunkt för en föreställning. Det är ett slutet universum med strikta hierarkier som på samma gång är en spegelbild av hela samhället. Spelplatsen skapar en tydlig avgränsning för de agerande, samtidigt som inom de givna ramarna har de en nästan fullständig frihet för sitt agerande.

Det var framför allt elever från årskurs ett som medverkade. Kapellsbergs operastudio har alltid haft duktiga studenter, så den höga nivån överraskade inte, men ändå, med tanke på att de flesta av operaartisterna har gått bara på skolan sedan september, alltså lite mer än en termin, var det djupt imponerande.

Förvisso var det inte svårt att märka att de inte är fullärda och har en lång väg kvar att vandra, men än mer märktes hur otroligt mycket potential det finns här.

Scenglädjen gick inte att ta fel på, många tog för sig ordentligt, och bjöd på en fullmatad föreställning med mycket humor och en yvig och tuff koreografi.



Även om det kan tyckas en smula orättvist vill jag inte desto mindre framhålla några som gjorde ett särskilt gott intryck. Linda Evers har en röst med ett osannolikt omfång, Jenny Viklund imponerade med ett dramatiskt utspel och vokalt mod – och det brukar föra långt, och Johan Svensson, tydligen inte helt kry för dagen, en sällsynt löftesrik tenor med behag och värme i rösten.

Det som förvånade något var valet av repertoar. Varför så mycket operett? Halva första avdelningen var ur Glada änkan, med Bernsteins Candide som lök på laxen. Tack och lov tog det sig i andra akten med bland annat Verdi, Ravel, Donizetti och Puccini.

Då kändes till och med det avslutande crescendo ur Läderlappen ganska rätt.


Spagettiopera. Hotel Nostalgia
Operastudion Kapellsberg
Regi och bearbetning: Märit Bergvall
Piano: Brandon Eldredge
Musikalisk instudering: Karin Bengtsdotter Olsson
Ljus: Axel Antonsson

Scenografi/Kostym: Kansjälvproduktion