Den tappre författaren Hašek

Idag är det Jaroslav Haseks födelsedag. Han var född 30 april 1883 i Prag, och var en tjeckisk författare.

Han deserterade från österrikiska armén under första världskriget, anslöt sig till ryssarna och deltog i oktoberrevolutionen som politisk kommissarie. Han återvände till Tjeckoslovakien 1920.

Mest känd är Hasek förstås för "Den tappre soldaten Svejk". Av många anses boken som en av de främsta antimilitaristiska skrifterna. Genom humor framställs militarismen som löjeväckande och människofientlig.

Boken innehåller också en svidande kritik av hyckleriet och dubbelmoralen under kejsardömet Österrike-Ungerns sista tid.

Boken förbjöds i den tjeckoslovakiska armén 1925. Den polska översättningen konfiskerades 1928, den bulgariska förbjöds 1935 och i de nazistiska bokbålen 1933 var den given.

Haseks födelsedag uppmärksammas lämpligen med tjeckiskt öl.

Nationalekonom med sinne för humor

Idag är det 14 år sedan Kenneth Galbraiths gick bort.

Galbraith var en amerikansk (dock född i Kanada) nationalekonom. Han var mycket inflytesrik under åtminstone två presidenter – Kennedy och Johnson, och framför allt var han en person med ett stort sinne för humor, ett sällsynt drag bland nationalekonomer annars.

Under en middag var Galbraith bordsgranne med Österrikes kansler Bruno Kreisky. Denne frågade: ”Vad är enligt er förklaringen till Österrikes stora ekonomiska framgångar under efterkrigstiden?” . ”Det är enkelt”, svarade Galbraith, ”alla nationalekonomer har stuckit från landet före kriget”.

De flesta ekonomer saknar dessvärre hans självinsikt.

Han påstås vara den som myntade uttrycket ” Then the shit hit the fan”, och kunde säga saker som “Den enda funktionen som ekonomiska prognoser har är att få astrologin att verka respektabel.”

Ekonomi är alldeles för allvarligt för att lämnas åt ekonomer.

Lästips i pandemins tid

Bokus

Adlibris

Kan också köpas direkt från författaren.

Ett levande intellektuellt arv

Idag är det Antonio Gramscis dödsdag. För några år sedan kom en förtjänstfull biografi över honom.

Antonio Gramsci. Intellektuell och politisk biografi

Antonio Santucci

Övers: Gustav Sjöberg

Celanders förlag, 2014

Antonio Gramsci är en vänsterteoretiker vars aktualitet ständigt förnyas. Hans relativt korta liv och död efter svåra umbärande i ett fascistiskt fängelse skänker honom ett visst romanistiskt skimmer. Han uppfattas av en del som en kommunist kritisk till Sovjetsystemet, var bara delvis är sant. Men framför allt har han lämnat efter sig ett intellektuellt och politiskt testamente som innehåller flera spännande begrepp, främst då hegemoni.

Just hegemonibegreppet är särskilt populärt bland intellektuella eftersom det tillskriver dem en viktig historisk roll.

Antonio Santuccis bok är en utmärkt introduktion till Gramscis tänkande, men alldeles för översiktlig för att på djupet reda ut Gramscis komplexa tänkande. Ytterligare en svårighet är förstås att Gramscis litterära kvarlåtenskap består av, förutom journalistiska texter, brev och anteckningar författade i fängelset.

Det är tydligt att Gramsci använder ”intellektuell” i en mycket vidsträckt betydelse. Han menar alltså inte enbart ”stora intellektuella”. Det blir lätt ganska vagt, där Gramsci talar om ”alla medlemmar i ett politiskt parti”, och rent av använder uttrycket ”kollektiv intellektuell”, vilket tycks betyda detsamma som partiet.

Hegemoni är de styrdas samtycke, på ett osynligt och omärkligt - omedvetet – plan, till de styrandes herravälde. De intellektuella som är hegemonis organisatörer, har som långsiktig uppgift att ”göra de styrda intellektuellt oberoende av de styrande, för att förstöra en hegemoni och skapa en annan.” Det är nödvändigt att vinna flertalets ”samtycke” redan före den ”materiella” erövringen av makten. 

Vägen till makten går inte enbart över staten utan lika mycket via civilsamhället. Att statsapparaten tas över av en annan styrande grupp är bara en statskupp, och inte en revolution.

Hegemonibegreppet hänger nära ihop med Gramscis humanistiska uppfattning om kultur som en väg att ”ta kontroll över sin personlighet” och förstå sin historiska roll och värde.

Hur dessa mål ska uppnås förblir öppet. Men det är spännande frågor.

Gramsci lever!

Det meningslösa våldets fasor

Guernica är en liten stad i Baskien, grundad på 1300-talet, och ett viktigt centrum för baskisk kultur. För 83 år sedan, den 26 april 1937, när spanska inbördeskriget hade pågått i knappt ett år, bombades staden av den så kallade Condorlegionen från tyska Luftwaffe. Nazistregimen i Tyskland, tillsammans med Mussolinis Italien, stödde upproret mot den lagliga regeringen.

Stora delar av staden ödelades totalt. Siffrorna över dödade varierar, de baskiska myndigheterna uppgav 1650 personer, medan enligt tyska källor dödades omkring 300 människor.

Bombningen utfördes på initiativ av den fascistiska rebellarméns ledare general Francisco Franco.

Guernica saknade all militär betydelse. De flesta männen var vid fronten, och den vapenfabrik som fanns i staden låg i utkanterna. Det var en ren terrorbombning, en maktdemonstration och en uppmaning till underkastelse. Att det riktades mot den baskiska kulturens historiska hjärta var ingen tillfällighet.

Mot bakgrund av de krigets fasor som väntade runt hörnet framstår ödeläggelsen och antalet offer i Guernica som relativt beskedligt. Men det är första gången som terror från luften riktad mot civila inträffar i den omfattningen, och det är också ett förebud om vad som komma skall.

Mest känt är Guernica givetvis tack vare Picassos berömda målning med samma namn. Verket blev klart redan i juni samma år, vilket visar med vilken energi, säkert uppeldad av vreden över det inträffade, som Picasso arbetade. Tavlan är monumental i sina dimensioner, den är 348 gånger 776 centimeter, och har trots att det är en olja på duk närmast karaktären av en muralmålning.

De flesta har säkerligen någon gång sett målningen, och drabbats av den starka känslan av krigets kaos och de drabbades förtvivlan som kommer till omedelbart uttryck. Guernica går helt och håller i grått och svart och vitt vilket ytterligare förstärker den känslan. Hela konstverket är som ett vanmäktigt protestskrik. Det är också ett lysande exempel på konstens mäktiga kraft att påverka och beröra.

Målningen är bemängd med symbolik, som inte alltid är alldeles lättolkad. En del element kan vara dubbeltydiga, som tjuren, en stark arketyp i spansk kultur som kan symbolisera styrka och mod men också stå för offerdjuret.

Likadant med glödlampan överst på målningen, den kan betyda framsteg, men det har även föreslagits att den antyder tortyr. Den ena tolkningen utesluter givetvis inte den andra.

Mer entydiga verkar vara det brutna svärdet ur vilket det växer en blomma, stigmat på den fallne soldatens hand, den skräckslagna duvan eller den förtvivlade modern. Intressant är emellertid att målningens centrala motiv är en häst.

Hästen är en symbol för styrka, makt och frihet, men också i sin osvikliga lojalitet ett tecken på människans tämjande av den vilda naturen, samtidigt som det gör henne till en del av samma natur. Relationen mellan människa och häst har ofta beskrivits ha nästan övernaturliga dimensioner.

Men jag kommer att tänka på monumentet över Ådalen 31 där också hästen står i centrum, stegrad, söndersliten. Är det kanske så att våld som drabbar obeväpnade, kvinnor och barn, inte räcker längre för att göra oss upprörda? Är det först när oskäliga djur, artfrämmande men historiskt så viktiga för människosläktet, blir till offer som det meningslösa våldets fasor blir tillräckligt tydliga?

Det är frågor som kan vara väl värda att ställa.



Läsvärt om spanska inbördeskriget:

Ernst Hemingway – Klockan klämtar för dig
André Malraux – Förtvivla ej!
George Orwell – Hyllning till Katalonien
Hugh Thomas – Spanska inbördeskriget
Helgeson Patrik, Jändel Richard, Weijdegård Nils, red. - ¡No pasarán!: spanska inbördeskriget och uppgörelsen med fascismen
Segerson, Bengt; Sjöstedt Jonas - Brev till en broder!: Spanienkämpen Bengt Segersons personliga skildring från det spanska inbördeskrige

Premiär på webben för Höga Kusten Teater – rysk klassiker får nytt liv: "Utan tvekan det bästa de gjort"

Coronaviruspandemin tvingar kulturlivet antingen till att ställa in eller till att tänka i nya banor. Höga kusten teater vägrar att kapitulera och väljer istället att spela Gogols ”Revisorn” via en webbsändning, med hopp om att återkomma med en liveföreställning till hösten. Premiären, om det nu kan kallas så, äger rum ikväll.

Filmad teater är förvisso inget nytt, de flesta har nog någon gång sett en teaterföreställning på tv. Men teater är inte desto mindre en levande materia som bygger i hög grad på omedelbar, direkt kontakt och samspel med publiken. En och annan lapsus, glömda repliker och felsteg hör också till den levande teaterns charm.

En del av den tjusningen kan behållas genom att direktsända föreställningen. Höga kusten teater har  valt en annan väg och spelade in i förväg. Trots det blir det varken stelt eller tillrättalagt, utan fullt av liv och rörelse, och det är lätt för åskådaren att förhålla sig till och njuta av pjäsen.

Det som jag tror krävs för en inspelad teaterföreställning att leva och tala till publiken är en röd tråd i berättelsen, högt tempo och inte minst ett återhållet kroppsspråk men desto mer av plastisk mimik som vågar vända sig direkt till kameran/åskådaren.

Höga kusten teater lyckas med det till fullo, och det beror på ensemblens professionalitet och regissörens konstnärliga konsekvens.

Läs hela texten i Allehanda.se

Foto: Olga Peshkova/Tidens Poesi

Lanzarotes stora konstnär

Idag är det Cesar Manriques födelsedag. Han är starkast förknippad med Lanzarote, ön där han var född, där han verkade större delen av sitt liv, och där han gjorde en avgörande insats för att bevara och utveckla ön unika karaktär. 

Här en krönika om Lanzarote:

Jag har ingenting emot vintern, men på våra breddgrader, och i synnerhet här uppe i Norrland, kan den vara i längsta laget. Då är det skönt att någon gång i början på året, om ekonomi så tillåter, kunna sticka iväg till varmare trakter för en vecka eller två, och förkorta den kalla och mörka årstiden.

En favoritdestination är den kanariska ön Lanzarote. Postvulkanisk, inramad med storslagna vyer av vulkantoppar insvepta i dis, med en färgsättning av landskapet med grus och aska som går i rostrött och grafitsvart. Det är originellt och vackert.

Lanzarote är förvisso lika exploaterat och turistiskt som de andra Kanarieöarna, eller andra liknande turistorter, men ändå inte. Det första man slås av när man kommer till Lanzarote är arkitekturen. Här finns inga massiva hotellkomplex på höjden, inte heller den spretiga och anarkistiska smaklöshet som utmärker bebyggelsen på så många andra turistställen.

Inga vulgära reklamskyltar i bländande neon förpestar synfältet.

Denna estetiska befrielse, så ovanlig på turisterorter, och egentligen överallt runt om i världen, har vi att tacka Lanzarotes store son, konstnären och arkitekten Cesar Manrique, för. Det var han som lyckades genomföra ett förbud mot ”moderna” mastodontbyggen. Manrique ville så långt det var möjligt bevara Lanzarotes natur och kultur, och han såg också till att husen på ön byggs i traditionell stil, med låga vitkalkade hus, med detaljer i brunt eller grönt.

Även om det finns undantag, är det mest byggt stilenligt, och det ser faktiskt riktigt äkta ut.

För de som inte är så bevandrade i konsthistorien kan påpekas att Cesar Manrique ingalunda är bara någon lokal kuf. Han räknas som en av 1900-talets största spanska konstnärer, och är också internationellt erkänd.

Hans hem, beläget ungefär mitt på ön, har efter Manriques död i en bilolycka 1992, förvandlats till ett konstmuseum, Fundacion Cesar Manrique. Här finns representerat hela det breda registret av Manriques egen konst, men också verk av Picasso och Miró, och en rad andra kända spanska konstnärer.

Men jag tycker att det trots allt är själva huset som är den stora begivenheten.

Huset är byggt på en plats där en lavaström efter ett vulkanutbrott (det var på 1800-talet tror jag) gick fram. I strömmen bildades lavabubblor, som stelnade sedan, och blev till en form av grottor. Kring dessa bubblor är husets rum uppbyggda. Natur och kultur har växt ihop, människans boning öppnar sig och sträcker ut i ett samspel med det omgivande landskapet.

Det är mäktigt i sin symbolik, utan att vara överväldigande eller monumentalt. Dimensionerna är också mänskligt hanterliga. De känslor som jag upplever när jag söker mig genom rummens labyrint i flera nivåer är ”mysigt” och ”trivsamt”. Eller kanske rent av just ”mänskligt” – ett människovärdigt boende.

Inte ens vetskapen om att Cesar Manrique slogs som frivillig i spanska inbördeskriget på Francos sida kan riktigt minska min beundran för honom.

Åker man en bit längre norrut från museet kommer man plötsligt till… Nasaret. Namnet är förmodligen inte ett utslag av biblisk vurm, utan snarare en fantasifull geografisk förvirring – inte långt från Nasaret ligger nämligen Florida!

Väljer man att åka åt andra hållet kommer man snart till Monumento de Campesino – lantarbetarmonumentet – som är Cesar Manriques hyllning till Lanzarotes lantarbetare som sedan århundraden har slitit i La Geriadalens vinodlingar.

Det mesta av marken på Lanzarote är visserligen obrukbar, men just i La Geria har man kommit på ett klurigt sätt att odla vin på vulkansluttningarna. Man gräver en trattformig grop, som man sedan täcker med jord och vulkangrus, picón, som bevarar fuktigheten mycket väl. Man planterar en vinstock per grop, och bygger stenmurar som vindskydd.

Utifrån ser det ut som en gigantisk labyrint som sträcker sig upp mot molnen, udda och spännande.

I området finns det flera bodegor som erbjuder vinprovning och gårdsförsäljning. Där finns också ett vinmuseum.

Inte långt från kustens turistanläggningar, några kilometer inåt land, ligger samhället Tias, som med sina 11 000 invånare är Lanzarotes näst största stad. Här bodde den portugisiske Nobelpristagaren i litteratur José Saramago de sista 18 åren av sitt liv, fram till sin död 2010.

Författarens hus är numera öppet för allmänheten, och vandringen i de många rummen är som resa genom ett liv i spänningsfältet mellan konst och litteratur, mellan vänskap och enskildhet. Många stora namn från den litterära Parnassen, liksom från konstens värld, har varit på besök här, vilket har lämnat tydliga spår, inte minst i form av konst och utsökt hantverk.

Samlingarna är mycket sparsmakade, deras tydliga budskap är kvalitet och personlighet.

Biblioteket i huset bredvid tar andan ur besökaren. Högt i tak, med hyllor som aldrig tycks ta slut, och man får nästan ett intryck av att all världens litteratur finns samlad här. En storslagen hyllning till det skrivna ordet.

Märkligt nog träffades aldrig Saramago och Manrique. Det påstås att de hade ett möte inbokat samma dag som Manrique omkom så tragiskt i en bilolycka. Jag vet inte om det är sant, men även om det är en skröna, har den onekligen en dramatisk touch värdig två stora konstnärer.

Natur och kultur, sol och bad och spännande utflyktsmål, avkoppling och intressanta sevärdheter. 

Lanzarote är på många sätt den perfekta semesterplatsen. Men vart har alla kanariefåglar tagit vägen?

Det armeniska folkmordet

Natten mellan den 24 och 25 april 1915 började det armeniska folkmordet i det ottomanska riket.

Viskningarnas bok

Varujan Vosganian

Övers: Inger Johansson

2244

Armenierna var det ottomanska rikets judar. En folkgrupp vars huvudsakliga sysselsättning var pengar, handel och hantverk i en övervägande agrar omgivning. De särskilde sig också genom sitt annorlunda språk, kultur och inte minst en annan religion. Lägg därtill ett antal framgångsrika individer som gav upphov till populära föreställningar om ”rika armenier som styr och ställer”.

Det var som upplagt för katastrof i ett ottomanskt rike som höll på att slitas sönder av inre motsättningar. Redan i slutet av 1800-talet inträffar den första vågen av pogromer mot armenier, med en repris 1905.

När så de turkiska trupperna lider svåra nederlag mot Ryssland under första världskriget vänds missnöjet mot armenier, som får skulden för de militära bakslagen. Det armeniska folkmordet började med massakrer i storskala över hela landet, och följdes av dödsmarscher där människor dog under ohyggliga förhållanden. Antalet dödsoffer är inte helt fastställt, men uppskattas till minst en miljon, troligen så många som en och en halv.

Turkiet förnekar än idag detta oerhörda brott, och det är straffbart att ens nämna det.

En del av de armenier som lyckades undkomma tog sig med båt till den rumänska hamnen Constanta vid Svarta havet. I mellankrigstidens Rumänien byggde många upp ett nytt liv, och verkar ha varit relativt fredade från det fascistiska Järngardets nationalistiska regemente.

Efter det kommunistiska maktövertagandet efter andra världskriget råkade många armenier i egenskap av ” besutten medelklass” illa ut.

Om detta armeniernas tragiska 1900-tal har den rumänsk-armeniske författaren Varujan Vosganian skrivit en mäktig roman. Trots dess dramatiska tema är boken, som titeln antyder, mycket lågmäld. Den är snarast poetisk, med en berättarglädje förankrad i en uråldrig muntlig tradition.

Enskilda öden berättas ingående och bildar en mosaik av ett folks traumatiska historia. Här finns gripande berättelser om den unga pojken som säljs av sin mor till beduiner för att undgå svältdöden under en dödsmarsch, den stillsamt komiska skildringen av det armeniska konsulatet i Bukarest som representerade ingen, och den bisarra idén om att ansluta Rumänien till USA.

Den för många säkert okända historien om Armeniska legionen, som slog mot Sovjet på Hitlertyskland sida, är väl värd att berätta, även om jag stör mig något på författarens tydliga sympati för det uppenbara misstaget, även om det går att förstå de bakomliggande skälen.

Det viktiga är ändå att romanen får berättelserna att leva vidare. De har viskats från generation till generation, och ljuder här med en allt klarare stämma.

”Läsa mycket gör dig klok, läs därför varenda bok”.

Idag den 23 april firar vi Världsbokdagen.

Mellan sisådär 50 000 till 3 000 år före vår tideräkning utvecklas skriftspråket. Sumerernas kilskrift, mesopotamisk kilskrift, egyptiska hieroglyfer, kretensisk-minoisk skrift, hettitisk skrift, kinesiska tecken. Då får vi också de första böckerna.

De material man skriver i, och följaktligen som böckerna tillverkas av, är sten och andra hårda material: trä – latinets liber och grekiskans biblios betyder ursprungligen trädbark – soltorkad lera, snäckskal, krukskärvor, skiffer, elfenben, ben. Senare får man papyrus och pergament. Pappret kommer från Kina, som har tillverkat åtminstone sedan 100-talet efter vår tideräkning når oss genom arabisk förmedling, och blir allmänt i Medelhavsområdet på 1300-talet. Det produceras av lump, och först på 1800-talet får vi en rationell och mycket billigare hantering, inte minst tack vare återvinning, man lär sig alltså att göra papper av papper.

Johann Gutenbergs uppfinning, med lösa typer i metall för varje bokstav, uppkommer som en förbättring av tekniken inom en redan etablerad industrigren, nämligen metallurgin – Gutenberg kom från en guldsmedssläkt - , och tros vara inspirerad av vinpressar som användes i Rhendalen. Det visar på hur viktig korsbefruktning av olika verksamhetsområden har bidragit till framåtskridandet, men naturligtvis också vilken betydelse som vinet har haft för utvecklingen av vår kultur.

I Sverige introduceras boktryckarkonsten av en dansk, Johann Snell – som för övrigt också är Danmarks förste boktryckare – vilket aktualiserar ett uttalande av Esaias Tegnér, en ”nationalskald” som knappast någon läser nuförtiden: ”All bildning vilar dock på utländsk grund, blott barbariet var en gång fosterländskt”. Man kanske ändå skulle läsa om sina gamla klassiker.

Boken har alltid varit en del av historien, och åtskilliga inslag återkommer ständigt, både på gott och ont, tyvärr ofta på ont. Redan under antiken förekommer hård censur. Den bisarre romerske kejsaren Caligula ville förstöra de homeriska dikterna. År 391 raseras Serapeionbiblioteket i Alexandria, och omkring 200 000 volymer går upp i rök. Avrättning av boktryckare förekommer under hela vår historia. 

Inte ens under den stolta Upplysningen kan man hålla fingrarna i styr. Enligt ett dekret av Josef II ska man förstöra ”… en hel mängd skräpböcker och onyttig böne- och uppbyggelselitteratur, legender och andra teologiska absurditeter”. De första bokbålen tänds redan i antikens Grekland, och med Luther och Reformationen blir de till en massrörelse, som fortsätter ända in i våra dagar. Vår egen tids bidrag är utförsäljningar av bibliotekens bokbestånd.

1530-1550 får boken det utseende som vi är vana vid. Den industriella revolutionen under 1800-talet medför, förutom ökad tillgång på papper, en förfining av tryckpressen och framför allt av sättningsmaskiner. Dessutom får vi fotografikonsten. Läs- och skrivkunnigheten ökar lavinartat, vi får en massmarknad för böcker, och 1935 ser pocketboken dagens ljus i England när Penguin books börjar publiceras. De tolv mest översatta författarna 1980 till 1984 var Lenin, Walt Disney, Agatha Christie, Jules Verne, B.Cartland, E.Blyton, bröderna Grimm, H C Andersen, Karl Marx, Fredrich Engels, Shakespeare och Jack London. (Om man räknar med alla bibelöversättningar kom de på tredje plats.)

Numera har Boken fått en egen världsdag i FN:s regi, och som infaller den 23 april varje år. Ursprunget är en drygt hundra år gammal katalansk sedvänja att fira helgonet St. Göran genom att ge en bok till den man tycker om och få en ros tillbaka Datumet är dessutom en minnesdag för osannolikt många författare: Cervantes, Shakespeare, de la Vega, Nabakov, Laxness, Vallejo med flera. Sedan 1995 har Unesco utnämnt denna dag till Världsbokdagen, och den firas över hela världen med bokmarknader, bokgåvor, möten med högläsning etc.

Under de senaste decennierna har boken fått många konkurrenter – skivor band, TV och nu senast framför allt Internet. Många olyckskorpar har kraxat om boken snara död, men, liket rör på sig än, och verkar rent av allt mer vitalt. Låt mig därför avsluta med Falstaff, Fakirs obetalbara sentens, en rekommendation som jag önskar alla ville ta till sitt hjärta: ”Läsa mycket gör dig klok, läs därför varenda bok”.

Lästips i pandemins tid

Bokus

Adlibris

Kan också köpas direkt från författaren.

Jubileum för svenskt charterresande

Det var här det började. Den 22 april 1955 gick det första charterflyget från Stockholm till Palma de Mallorca. Resan kostade en tusenlapp, vilket motsvarar 15 000 i dagens penningvärde, och det blev fyra mellanlandningar innan man nådde slutmålet. Dessutom tvingades man övernatta i Marseille eftersom flygplanet saknade tillstånd för nattflygning.

Än idag utgör Mallorca en synonym för svenskt charterresande, och den baleariska ön har till och fått ett eget smeknamn, ”Mallis”, med en klang som förenar kärleksfull längtan med nedlåtande hån.

Men bortom playorna, familjehotellen, ungdomsfyllorna och grisfesterna har Mallorca en spännande kulturhistoria.

Byn Valldemossa på öns nordvästra kust är väl värt ett besök. Med en smått dramatisk omgivning med höga berg och djupa dalar, smala slingrande gränder, gammaldags charmiga stenhus, utstrålar byn något av genuin sydeuropeisk, Medelhavsaktig atmosfär från det förflutna.

Framför allt har byn vunnit världsberömmelse genom ett vinterbesök här 1838-39 av kärleksparet George Sand och Frédéric Chopin. De hade två syften med sin resa. Dels vill man komma ifrån det illvilliga förtalet som florerade i Parissocieteten med en intensitet som var sällsynt till och med för denna skvallermetropol.

George Sand, som egentligen hette Aurore Dudevant, var visserligen sin tids okrönta skandaldrottning. Frånskild, ensamstående mor, som förkastade samtidens könsrollskonventioner, klädda sig i manskläder, rökte cigaretter, och tog sig älskare efter behag. Hon var därtill en flitig författare av starkt samhällskritiska romaner, hon var vid sidan av Victor Hugo den mest lästa författaren i Frankrike och i sina romaner tog hon fasta på kontroversiella ämnen som sexualitet, incest och relationer mellan människor över olika samhällsklasser.

Hennes relation med den betydligt yngre kompositören och pianisten blev livligt avhandlat av elaka tungor som det förvisso inte rådde någon brist på i Paris. Den sjukligen, känslige och tämligen konventionelle Chopin tog mycket illa vid sig, och önskade att dra sig undan sladdertackornas hätskhet.

Tanken var dessutom att Medelhavets värme och den hälsosamma havsluften skulle ha en välgörande effekt på Chopins tuberkulos och den reumatism som Sands son Maurices led av.

Det blev inte riktigt som de hade tänkt sig. Hela resan kan inte beskrivas som något annat än fiasko. 

Det årets vinter var ovanligt kylig, regnigt och blåsig, vilket hade rakt motsatt effekt på sjuklingarna än den avsedda.

Vistelsen på Mallorca började illa från första stund. Det var svårt att hitta ett boende, och det första stället där de kom att stanna, med det olycksbådande namnet Vindarnas hus, visade sig snabbt vara totalt olämpligt när Chopin drabbades av luftrörskatarr. Hyresvärden fick panik då han insåg att den klene utlänningen bar på tbc, och han vräkte sällskapet utan vidare diskussioner.

Lyckligtvis lyckades man snart hyra en cell med tre rum i det gamla kartusianklostret i Valldemossa. Men också här var vädret fortfarande lika ogynnsamt.

George Sand betraktades som en främmande fågel av Mallorcaborna, som blev än mer chockade av hennes frigjorda stil än moralisterna i Paris. Många visade även öppet rädsla för den lungsiktige Chopin. Dessutom gick de inte ens i kyrkan på söndagarna!

Sand gav igen med råge i sin roman ”En vinter på Mallorca” som utkom 1842. Där beskriver hon öborna som inskränkta, giriga, tjuvaktiga och missunnsamma.

Kvar efter det udda parets fyra månader långa vistelse i Valldemossa finns ett litet museum där man bland annat kan beskåda Chopins piano. Här komponerade han det kända ”Regndroppspreludiet”, ett antal andra preludier, en ballad i F-dur, två polonäser, en mazurka och två nocturner.

Den historien är välkänd. Mindre känd är Robert Graves många år på Mallorca. Graves såg sig själv främst som poet, men han skrev romaner också, och är mest bekant för den breda publiken för sina böcker om den romerska kejsaren Claudius, och som blev omåttligt populära som tv-serien Jag, Claudius.

Graves blev mycket illa sårad i första världskriget i slaget vid Somme 1916. Han led av posttraumatisk stressyndrom och plågades svårt av sviterna av sina skador. 1929, efter ett tips från Gertrude Stein, flyttade Graves till Mallorca. Han köpte ett hus i byn Deiá, en och en halv mil norr om Valldemossa.

Med undantag för åren 1936-46, då han höll sig undan från det spanska inbördeskriget och senare världskriget, kom han att bo i Deiá fram till sin död 1985. Många celebriteter gästade hans hem, bland annat Picasso, Garcia Marquez, och en rad kända skådespelare.

Huset och trädgården är numera ett museum.

Så visst är Mallorca värt en resa. Även en charterresa.

Riskfri invandringspolitik anno 1938

Idag är det 82 år sedan Sverige införde visumtvång för österrikiska medborgare eftersom deras nationalitet efter Anschluss ansågs "oklar". 

Det var naturligtvis kvalificerat skitsnack. Antingen underkände man annekteringen, och de var de fortfarande österrikiska medborgare, och det fanns ingen anledning att kräva visum av dem. Eller så var de tyska medborgare, och inte kunde ställa särskilda krav på just dem.


Men det var dumt att chansa, släppa in dem, och riskera att de kunde få för sig att vilja stanna i detta förträffliga land. Nihil sub sole novum est.

"Betongens Picasso"

Idag är det 60 år sedan Brasileiens nya huvudstad Brasilia invigdes. En av arkitekterna bakom stadens tillkomst var Oscar Niemeyer.

Den världsberömde brasilianske arkitekten Oscar Niemeyer föddes den 15 december 1907 i Rio i en familj med tyska (därav namnet), portugisiska och arabiska rötter. Han anses vara en av 1900-talets absolut största arkitekter. Han blev 104 år. Vid hans död 2012 skrev Brasiliens dåvarande president Dilma Rousseff i ett meddelande att landet har mist ett av sina stora genier.

Han är mest känd som mannen bakom Brasiliens nya huvudstad Brasilia, ett gigantiskt, och inte helt okontroversiellt, projekt, initierad av den vänstersocialistiske presidenten Kubitschek 1956. Under fem år byggde man från början upp en miljonstad mitt ute i ingenstans.

Niemeyer har förenat inspiration från det brasilianska landskapet med den moderna arkitekturens universella språk. Man har kallat hans stil för den första nationella stilen inom modernismen.

Funktionalismens raka linjer och räta vinklar har hos honom ersatts av kurvor och vågor, tydligt inspirerade av hemlandets strandlinjer och kullar, och, enligt honom själv, av kvinnokroppens former.

Han har kallats för Betongens Picasso, och anses vara den som har frigjort modernt byggnadsmaterial, främst då betong, från de fyrkantiga formerna.

Andra berömda byggnader av Niemeyer är FN-huset i New York (tillsammans med Le Corbusier), museet för modern konst i Niterói och Sambadromen i Rio.

1945 gick Niemeyer med i det brasilianska kommunistpartiet, och han har förblivit en trogen kommunist. På grund av det var han tvungen att avböja erbjudandet att undervisa vid Harvard, och senare vid Yale, eftersom han vägrades inresevisum till USA. Det hände senare flera gånger igen.

Under militärdiktaturen 1964-85 drabbades Niemeyer först av yrkesförbud, och tvingades senare i exil i Europa. Under sin exiltid i Frankrike ritade han bland annat det franska kommunistpartiets högkvarter. Landets dåvarande president, högerpolitiken Georges Pompidou, lär ha yttrat att det var ”det enda goda de där kommunisterna åstadkom.”

Lyxmodehuset Prada, annars inte direkt känt för sina vänstersympatier, ansåg att bygganden var så häftig att de hyrde det för en modevisning.

1963 fick han Lenins Fredspris. Fidel Castro lär ha sagt att han och Oscar Niemeyer är de sista sanna kommunisterna.

Sin socialistiska övertygelse till trots har Niemeyer alltid ritat för eliten och makten. Byggnader åt det breda folkflertalet har inte intresserat honom, och vid ett tillfälle idiotförklarade han Bauhausskolans grundare Walter Gropius, som kritiserade Niemeyers hus för att det inte lämpade sig för massproduktion. Han var också mycket kritisk mot funktionalismen som han ansåg vara dogmatisk och helt enkelt ful. I sin självbiografi skriver Niemeyer att han ändå hoppas nå folket genom den överraskande skönheten i sina byggnader.

Trots sin höga ålder fortsatte Niemeyer att arbeta in i det sista. Hans senaste projekt var en ny huvudstad i Angola. Det blir ett storslaget projekt, helt i Niemeyers stil. Den planeras bli fyra gånger så stor som Brasilia, och om den byggs i samma tempo som den brasilianska huvudstaden skulle det bli klart när Niemeyer skulle bli 115 år. Det blev inte så, men det var nära.