Det finns inte någon "multikulturalism" - alla samhällen är mångkulturella: "Populistiskt syndabockstänkande löser inga problem"

 

Izbica är ett litet samhälle med knappt 2000 invånare i östra Polen. Förre andra världskriget var Izbica mer dubbelt så stort. Den övervägande delen av befolkningen var judisk, det var inte alls ovanligt i den delen av landet vid den tiden. 1939 bodde det omkring 4000 judar i Izbica. 23 överlevde.

Idag finns det i Izbica inte ett spår av det judiska livet. Några av dem som överlevde dödades efter kriget av sina landsmän. Deras polska grannar flyttade in i deras hus, övertog deras verkstäder och butiker, stal deras ägodelar, om inte tyskarna hann före.

Synagogan är borta, på den judiska begravningsplatsen spelar barnen fotboll med skallar som har kommit upp till ytan under regnen.

Om de inte grävdes upp i jakten efter det legendariska "judiska guldet".

Den polske journalisten Rafał Hetman har i sin bok "Izbica, Izbica",(ännu inte översatt till svenska), återupprättat minnet av det försvunna judiska livet. Åtminstone till en del, heltäckande kan det aldrig bli förstås.

/../
Myten om det etniskt homogen Sverige är just ingenting annat än en myt, en lögn avsedd att främja en nationalistisk högeragenda.

Landet har genom historien byggts upp av svenskar, finnar, samer, tyskar, holländare, judar, valloner, skottar och säkert än fler nationaliteter. I modern tid bidrog också italienare, spanjorer, greker, jugoslaver. Och bosnier, och kosovoalbaner, somalier, syrier...

Män och kvinnor. Och bara en moderat riksdagsman kan komma på idén att fråga efter deras hudfärg.

Läs hela texten i Allehanda.se

Med orubblig tro på det skrivna ordet

 

Idag är det Birger Normans födelsedag. Ett viktigt datum att uppmärksamma, Birger Norman är utan tvekan Ådalens största litterära gestalt. Och hans betydelse sträcker sig in i vår tid, han har inte förlorat någonting av sin aktualitet.

Han debuterar relativt sent, först vid 37 årsålder, och det är lätt att se hur krokig vägen kunde vara för en arbetargrabb in till litteraturens värld. Man kan också ana brukssamhällets Jantelag.

När väl det första steget har tagits, med dikten ”Över en unicabox” i en antologi och året efter med den egna diktsamlingen ”Sånger vid floden”, är det som om en propp har dragits ur, det litterära skapandet väller fram lika mäktigt som någonsin Ångermanälven.

Frapperande är också mångsidigheten. Birger Norman skriver journalistik, dramatik, poesi, prosa, och möjligen med undantag för dramatiken står sig hans litterära värv mer än väl än idag.

Som publicist är Birger Norman förmodligen mest ihågkommen för sina Vinkelskott, en krönika som han skrev för Metallarbetaren mellan åren 1958-86, utan att missa en enda gång! Rubriken är för övrigt ett kvarlevande minne av Birgers tid som sportreferent på Nya Norrland, där han skrev för fyra öre raden.

Rubriken anger också hans ideologiska position. Han skjuter från sidan, ur sin egen, oväntade, vinkel. I Normans kulturjournalistik möter vi en person tryggt förankrad i arbetarrörelsen, lojal men alltid fri att kritisera och komma med egna ståndpunkter. En sann intellektuell.

Han har en orubblig tro på det skrivna ordet, och därmed också på det offentliga samtalet.” Försöker man roa, förargar det alltid någon. Blir man till förargelse, roar det alltid någon. Det inträffar att man speglar, söker fånga in och sammanställa meningar, åsikter, brytningar kring någon fokus. Orientering, översikt.”

Boken ”Ådalen 31” lyfter åter upp den tragiska händelsen i offentlighetens ljus, samtidigt som det myntar själva begreppet. Jämte Stig Dagermans ”Tysk höst” är det den bästa svenska reportageboken som någonsin skrivits.

Det finns flera läsvärda prosaverk av Birger Norman, framför allt ”Sista natten på Nordstjernan” med dess fantastiska människoporträtt.

Men Normans främsta litterära uttryck var lyriken. Det motiv som jag vill framhålla i hans poesi är förhållandet till Ådalen i allmänhet och Svanö i synnerhet. Det är påtagligt hur starkt landskapet och Ön är närvarande i hans diktning. ”Marskvällarnas blå timme i Ådalen/Vad rör mig Paris”.

Relationen är långt ifrån okomplicerad, och han var ingen hembygdsromantiker. Han har lämnat Ådalen, kan bara återvända som tillfällig besökare, men bygden lever kvar starkt inom honom. ”Den som vänder åter/kommer alltid blott/till ett återvändo/En hembygd/ finns aldrig för den/som en gång reste bort”. Men minnen finns kvar, och det är genom dem som man hittar till sig själv.

Det tycker jag är en mycket suggestiv bild av den rotlösa individen i en globaliserad värld.

Ett författarskap får aldrig reduceras till ett museiföremål. Birger Norman är en aktuell författare. Läs honom!

Osannolikt nonsens i en tidning som aldrig ska komma ut

 

Idag är det Benito Mussolinis födelsedag. Ingenting jag tänker fira, snarare vill jag hylla att han dödades. Men dog han verkligen? Umberto Eco har som vanligt svaret:

Upplaga Noll

Umberto Eco

Övers: Barbro Andersson

Brombergs

Umberto Eco var en kul kille, med hjärtat på rätta stället och en överdådig fantasi. I sin senaste roman har han lämnat historiens dunkla labyrinter, och ger sig oförskräckt in i nutiden. Eller till om framtiden.

En obskyr figur samlar ihop en mindre grupp journalister, losers – det är inte bara i lilla Sverige som anglicismerna duggar tätt – men med grandiosa publicistiska drömmar för ett nytt tidningsprojekt.

Det är synnerligen nydanande, man ska inte publiceras gårdagens nyheter, inte dagens, nej det är morgondagens nyheter som gäller! De ska skriva om sådant som ännu inte har hänt.

Upplägget innehåller långt fler fullständigt groteska inslag, här ska inte avslöjas allt, men man förstår att Eco hade hjärtligt roligt när han hittade på allt. Och hela idén är tillräckligt bisarr för att kunna vara sann.

Ytterligare knorr är förstås att det är meningen att tidningen aldrig ska komma ut. Vilket de stackars journalistproletärerna inte har en aning om.

Fast egentligen handlar hela projektet om att gynna Kommendörens – gissa vem det kan vara? – medieimperium genom lite lagom portioner av förtäckta hot, insinuationer och smutskastning av hans faktiska och potentiella fiender; ”det idag för att bemöta en anklagelse inte är nödvändigt att bevisa motsatsen, det räcker med att svartmåla den som anklagar.” Verkar det bekant?

Medan de misslyckade journalisterna bökar i nyhetsvärldens undervegetation, kommer en av dem en fascinerande historia på spåret, Mussolini dödades visst inte av partisanerna den där dagen i april 1945! Konspirationsteorier är Ecos favorittema, och han utvecklar det med bravur, utan att den här gången trycka ner läsaren med sin överväldigande lärdom.

Teorierna är förstås osannolikt nonsens, men som det nästan alltid är fallet med konspirationsreorier  kan dess olika beståndsdelar mycket väl vara sanna. Att det fanns hemliga antikommunistiska strukturer i Italien och andra delar av Västeuropa efter andra världskriget är numera välkänt. Samarbetet mellan högerextremister, underrättelsetjänster, maffian och delar av det politiska etablissemanget är inte längre någon hemlighet.

Umberto Eco har skrivit en underhållande roman, men med en underliggande allvarligt och nog så deprimerande budskap. Italien har förvandlats till en respektabel skurkstat, med ”auktoriserarad korruption, maffiabossar invalda i parlamentet, skattesmitare i regeringen, och i fängelset sitter bara albanska hönstjuvar.”

Sverige nästa?

Litteraturkryssningar med Kristina Sandberg - berättade om sin kamp mot cancer: "Man är inte sitt bästa jag i en kris"

Succén med litteraturkryssningar på Ådalen III fortsätter. Författaren Kristina Sandberg, född och uppvuxen i Sundsvall och med rötter i Örnsköldsvik, drog storpublik och gjorde två kryssningar, en från Kramfors och en från Härnösand. Fokus låg på hennes senaste bok, "En ensam plats", en personlig skildring av hennes kamp mot cancer.

- En bok jag var tvungen att skriva men önskar att jag inte behövde göra, säger Kristina Sandberg.

År 2016 får Kristina Sandberg Augustpriset, den kanske finaste litterära utmärkelsen i Sverige. Tiden efter priset är hektisk, ständigt på resande fot, det är oräkneliga biblioteksbesök, författarkvällar, bokmässor, litteraturfestivaler, tv-soffor, intervjuer. Livet är stressigt, och hon uppskjuter hela tiden att undersöka den där knölen i bröstet.

Till råga på allt annat elände dör hennes pappa i Moliden. Och när hon väl till slut ger sig tid för den där undersökningen som känns allt mer angelägen, får hon beskedet att det hon har drabbats av aggressiv cancer.

Döden är nära.

Läs hela texten i Allehanda.se

Inte långt från Tunisien till Tornedalen

 

Det är kris i Tunisien. Och det får mig att tänka på hur nära det egentligen är. 

Vad finns det för likheter mellan arabiska och meänkeli? Jag har ingen aning eftersom jag inte kan något av språken, men musikens språk är universellt, och det är i mötet mellan det oväntade som spännande kultur uppstår.

Det började för några år sedan på Urkult. Den fransk-tunisiska sångstjärnan och musikgruppen ”Jord” från Tornedalen tyckte att man borde göra något ihop. Resultatet blev den konstellation som kallar sig ”Pajala Tatawin”, och som uppträdde på fredag kväll på Sollefteå Amatörteater och på lördag i Näsåker. Folkmusikduon ”Algot” från Gottne utanför Örnsköldsvik var förband.

Annabi är en stor scenpersonlighet, hennes utstrålning kom till sin fulla rätt i den lilla lokalens intimitet, och en ännu större röst med en otrolig bredd, med lika mycket glädje som inlevelse. Hon representerar en gränsöverskridande musik, något som hon faktiskt har gemensamt med gruppen från Tornedalen.

Och efter att ha lyssnat på den något ovanliga blandningen av arabisk stämsång, andalusiska vaggvisor, franska chansons, finsk tango och polka (tjeckisk!), blir det ganska tydligt att det trots, eller möjligen tack vare, alla skillnader, finns många likheter. Det är samma vemod, samma kärva distans, samma skratt genom tårar, och vem vet, kanske ökenlandskapet skapar liknande andligt universum som glesbygden.

Den musikaliska dynamiken bygger på en fungerande dialog mellan Annabi och de skickliga musikerna: Erling Fredriksson på kontrabas, Jan Johansson dragspel, Alexander Lindgren gitarr, och Lars Paulin på slagverk. Om musiken är gränsöverskridande och nyskapande är texterna mer konventionella. Det handlar om kärlek och hopp, forsens brus och goda andra.

Till slut en fundering: bron som förenar de olika elementen är, förutom Aminas röst, dragspelet.

Allt han gjorde var högljutt

 

Idag är det George Bernard Shaws födelsedag, och det är ingenting som uppmärksammas särskilt mycket. Shaws teaterpjäser spelas fortfarande av och till, och konstigt vore det annars för en man som i sin samtid jämfördes med Shakespeare. Alla hans pjäser, och de är många – Shaws samlade verk omfattar 36 volymer, försågs med osannolikt långa förord där Shaw förklarade sina politiska och filosofiska avsikter. Bortsett från dessa utläggningar, är pjäserna med sin kombination av drama, komedi och social medvetenhet riktigt sevärda än idag.

Shaw var också en av sin tids mest bemärkta intellektuella. Han är den ende, förutom Bob Dylan, som har fått både Nobelpriset i litteratur (1925) och en Oscar (1938 för bästa manus). Känd för sina rappa repliker, är Shaw den kanske efter Wilde mest citerade författaren. 

Till hans mer udda projekt hör försök till skapande av ett nytt engelskt alfabet och avskaffande av julen. Han svek aldrig sina irländska rötter, och försvarade alltid högljutt – allt han gjorde var visserligen högljutt – Irlands befrielsekamp.

Sin största betydelse hade nog ändå Shaw som den brittiska vänstern portalfigur. 

Han var med och grundade Fabian Society, en märklig samling av excentriska medelklassradikaler som kom att utöva ett avgörande inflytande på den socialistiska traditionen i Storbritannien. Och, skulle säkert många tillägga, på dess bedrövliga tillstånd.

Sitt namn hämtade sällskapet från den romerske härföraren Fabius Cunctator (Sölaren) från krigen mot Hannibal. Man skulle i likhet med Fabius iaktta stor försiktighet och undergräva fiendens stridsstyrka och moral för att invänta det rätta ögonblicket för att slå till. Elaka kritiker har påpekat skadeglatt att Fabius aldrig någonsin slog till. Om någon händelsevis ser paralleller med dagens situation är det tyvärr ingen tillfällighet.

Fabierna var en elitistisk sammanslutning vars ändamål var att vinna medelklassen för socialismen. 

Under senare hälften av 1890-talet var Shaw övertygad om att det största hindret för socialismens spridning var ”arbetarklassens dumhet”. Hans egen politiska övertygelse har beskrivits som en ”eklektisk doktrin som satts samman av halvsmälta fragment av Marx, Nietzsche, Ibsen och Wagner”.

Efter sekelskiftets stöd för den brittiska imperialismen och försvar av boerkriget – de politiska irrgångarna är många och förvirrande – kom Shaw att omfatta en radikalpacifistisk hållning. Han protesterade häftigt under hela andra världskriget, vilket ansågs opatriotiskt och medförde en minskad popularitet för hans författarskap. Det här var utan tvekan en av hans bästa stunder, även om det går inte att komma ifrån att samma hållning helt grumlade hans omdöme under spanska inbördeskriget och under 1930-talets ”fredsförhandlingar” med Hitler. Han motsatte sig också Nürnbergrättegångarna.

Första världskriget fördjupade ytterligare Shaws misstro till arbetarklassens politiska förmåga. Efter en kortvarig flirt med Mussolinis fascism (!) blev han en stor beundrare av och apologet för Stalins Sovjet. En byråkratisk kollektivism med en tvångsmässig omorganisering av samhället under statens ledning var ingalunda främmande för fabianerna.

Shaw var född i mitten av 1800-talet och dog nästan ett helt sekel senare, 1950. Han stod med ett ben i 1800-talet och med ett i 1900-talet i en märklig förening av rationalism och moralism.

I en dödsruna kallades han för ”den siste viktorianske profeten”, och det är nog en mycket träffande benämning. Finns det då något levande arv som den gigant har lämnat efter sig till oss? 

Hans avsky för krig är en sak. En annan är hans konsekventa och kompromisslösa jämlikhetstanke. Shaw var för total inkomstutjämning, låt gå att det skulle ske gradvis. Han var feminist och förespråkade redan då könskvotering. Han var också stark motståndare till alla former av rasism.

Ännu drygt 150 år efter sin födelse tycks George Bernard Shaw trots alla sina felsteg och ökenvandringar fortfarande ganska levande och aktuell.

Stor författare, småsint människa

 

Idag är det Elias Canettis födelsedag. De mortuis nihil nisi bene, (han gick bort 1994), men här kommer min recension av hans senast utgivna bok på svenska, "Party under blitzen" (Forum), i Per Holmers översättning:

Elias Canetti var en fascinerande person med ett spännande livsöde: jude född 1905 i Bulgarien, brittisk medborgare stor del av sitt liv, skrev på tyska, dog 1994 i Zûrich, anses tillhöra den österrikiska litteraturtraditionen. 

När han får Nobelpriset 1981 är han ganska okänd för den breda läsande allmänheten, något som i Sverige möjligen kan förklaras med att så lite av hans produktion var översatt, framför allt hans magnum opus, det egensinniga verket "Massa och makt" (Forum 1985). Efter hans Nobelpris har man rått bot på den situationen, och i år kommer som pricken över i:et hans postuma bok "Party under blitzen".

Tyvärr är den ingen fullträff. Boken är sammanställd av stenografiska manuskript, anteckningar, utkast och delar av dagböcker. Man har grävt djupt i dödsboet och skrapat ihop vad som fanns kvar. Det kan säkert ha sitt värde för den akademiska forskningen, för en läsande lekman framstår det som litteraturvetenskaplig nekrofili.

Titeln är dessutom missvisande. Boken omspänner tiden från 1937 när Canetti kommer som flykting till England fram till postthatchereran. Järnlady får för övrigt utstå en skoningslös kritik, hennes regim innebär för Canetti slutet på det England som skapades under 1600-talet, något han anser beklagligt.

"Party under blitzen" består av en serie porträtt, mestadels av författare, intellektuella, politiker och vetenskapsmän, och Canettis hade en osannolikt bred bekantskapskrets. 

Här skymtar Bertrand Russell, Enoch Powell, Oskar Kokoschka, Iris Murdoch, T. S. Eliot, den sistnämnde ett riktigt hatobjekt. Meningen är att de tillsammans ska ge en bild av England och engelsmännen. 

Det går inte att ta fel på Canettis hatkärlek till landet. Han förundras över högmodet och tidsfixeringen, han beundrar deras intellektuella kapacitet, och den engelska parlamentarismen och demokratin. 

Här finns några finstämda personteckningar, skarpsinniga iakttagelser om det engelska partyts sociala mekanismer, en och annan belysande humoristisk anekdot. Det är naturligtvis utomordentligt välskrivet. Men det hela är alltför ostrukturerat och kaotiskt, fullt av upprepningar och motsägelser för att vara riktigt intressant. 

Canetti är ständigt närvarande men också alltid en betraktare, han vill hela tiden vara både inne och ute. Någonstans på vägen förlorar han sin distans och förvandlas till en cynisk voyeur. Hans porträtt blir till ett slags höglitterärt "Hänt i veckan" som handlar om att markera bekantskap med det intellektuella livets kändisar, vilket ofta sker dessutom i en ton av lätt överseende överlägsenhet. 

I värsta fall blir det till långsinta nidporträtt, så präglade av illvilja och elakhet att de sjunker till en mycket låg nivå. Att de därtill handlar om personer som författaren har haft ett långvarigt förhållande med sänker dem ytterligare.

Författare är också människor av kött och blod, och om ni inte visste det innan så kan de vara både småsinta och långsinta, vilket inte alltid skapar stor litteratur

Louise Lyne och hennes klezmerband firar tioårsjubileum med konsert: "det stannar inom familjen"

Härnösandsbördiga Louisa Lyne och hennes klezmerband Di Yiddishe Kapelye firar tioårsjubileum i år. En världsturné planerades men som allt annat tvingades man ställa in på grund av pandemin. I stället spelades in en livekonsert – utan publik förstås – på Palladium i Malmö.

Louisa och hennes band har sedan länge skaffat sig ett renommé – också internationellt – som framstående uttolkare och förnyare av klezmermusiken. Bland annat har de vunnit Der Yiddisher Idol i Mexiko 2019 med en helt nyskriven låt.

Ambitionen med konserten var att det skulle bli ”snyggt, stämningsfullt och sinnligt”, och det har man utan tvekan lyckats med. Däremot är det betydligt mer tveksamt med ”känsla, närvaro och stjärnglans”. Det går helt enkelt inte utan publik, samspelet, applåder, reaktioner.
/../

Hela konserten kan avnjutas på: https://www.musikisydchannel.se/sv/konserter/louisa-lyne-di-yiddishe-kapelye/

Läs hela texten i Allehanda.se

Foto: Privat

Enögd och onyanserad entusiasm över en ny batterifabrik i länet: "ett slags chicken-race to the bottom"

 

Svallvågorna av den väldiga entusiasmen över ett nytt förband i Sollefteå har ännu inte lagt sig förrän upphetsningen stiger åter igen i länet - batterifabrik!

Northvolt och Volvo Cars ska bygga en ny batterifabrik och Timrå stöttat av flera andra av länets kommuner ger sig in i konkurrensen om den nya etableringen.

Temperaturen stiger till både höger och vänster, och inte minst i den smala mitten. Ivern och hänförelsen antar rent messianska dimensioner, tusentals arbetstillfällen, kringeffekter hundra tusen! skatteintäkter, framsteg och utveckling, en ny epok av hållbar och miljövänlig tid stundar, den ljusnande framtid är Västernorrlands.

Se bara på Skellefteå! Där växer det så det knakar.

Ja, låt oss se på Skellefteå.
/../

Entusiasmen har hittills varit fullständigt enögd och onyanserad, men det finns en hel del kritiska frågor att ställa kring själva etableringen: bygget i sig ökar faktiskt utsläppen, kanske inte så miljövänligt, energibehovet kommer att mångdubblas, hur löser vi det? och rovdriften på nödvändiga metaller riskerar att öka än mer.
/../

Det gäller även Västernorrland. Nya företagsetableringar oavsett storlek är givetvis bra, det blir mindre dåligt, men de löser inte de övergripande, strukturella problemen med utflyttning, åldrande befolkning, minskade skatteintäkter, och allt som följer med det.

Så, gärna batterifabrik, men först rejäl regionalpolitik.

Läs hela texten i Allehanda.se

Konst och litteratur i OS

 

Idag invigs OS i Tokyo. Dagen till ära, en favorit i repris:


Visste ni att man har tävlat i konst i OS?

De moderna olympiska spelens grundare Pierre de Coubertin hade som ideal en fredlig uppfostran för både kropp och själ och ville förena idrott och konst. 1912 i Stockholm kunde konsten introduceras. Man tävlade i fem grenar: arkitektur, litteratur, musik, målning och skulptur. Som småningom infördes olika underavdelningar till samtliga grenar.

Enligt reglerna skulle varje bidrag vara inspirerat av idrott, och inte var publicerat före OS. De litterära verken var begränsade till 20 000 ord, fick skrivas på respektive språk men med ett sammandrag på engelska eller franska. Musiken presenterades i notform.

En kuriositet i sammanhanget är det sovjetiska deltagandet i konsttävlingarna vid OS 1924, annars bojkottade Sovjet de olympiska spelen som ansågs vara ett ”borgerligt spektakel”. Två IOK-presidenter har deltagit i konsttävlingar: självaste de Coubertin som under pseudonym vann litteraturtävlingen 1912, och Avery Brundage som var med i litteratur 1932 och 1936. Två personer har lyckats att vinna olympisk medalj både i konst och i traditionell idrott: amerikanen Walter Winans som hade vunnit ett guld och ett silver i skytte, vann dessutom ett guld i skulptur i Stockholm. Ungraren Alfred Hajos vann två guldmedaljer i simning 1896 för att 28 år senare ta silver i arkitektur.

Ingen av deltagarna i de olympiska konsttävlingarna har lämnat några bestående spår efter sig inom konstvärlden. Däremot kan OS-konsten ståta med några riktiga högdjur bland jurymedlemmar, framför allt 1924 då Selma Lagerlöf dömde inom litteraturen och Igor Stravinskij inom musiken. Konst-OS kan också visa upp den äldste deltagaren, den 73-årige britten John Copley.

Sverige har inte skördat några större framgångar på den olympiska konstens område. Den enda medaljen är ett brons som vanns 1948 av Nils Olsson inom kategorin stadsplanering för sim- och sporthall i Göteborg.

1949 la IOK fram en rapport som konstaterade att eftersom så gott som alla deltagare i konsttävlingar var professionella, hade de ingen plats inom den olympiska idrottens amatörvärld. Den har ersatts med utställningar och föreställningar i samband med spelen.

Idag när amatörreglerna har övergivits inom OS borde det åter finnas förutsättningar för konstens återinträde i den olympiska gemenskapen. Tanken på att tävla i konst kanske tar emot för många, men faktum är att det redan tävlas i musik, litteratur, arkitektur. Pierre de Coubertins gamla tanke var nog inte så dum ändå.

Hyllad debut av Sara Osman: "Fångar det urbana glamourlivets förljugenhet"

 

Allt vi inte sa
Sara Osman
Albert Bonniers förlag

Tre väninnor med på ytan ett perfekt liv. Under ytan är det mindre perfekt. Problemet är bara att allt är yta i deras liv. Sara Osman lyckas fånga i sin debutroman den urbana livsstilens tomhet bland bättre bemedlade unga vuxna i början av karriären.

Framgångsrika studenter från Handels och juridikstudier slavar livet ur sig för att nå toppen. Det är lätt att snubbla på vägen dit, hela deras tillvaro är uppdelad i stränga hierarkier, med den av vinnare och förlorare som överordnad.

Det gäller att bo på rätt ställe, helst i en bostadsrätt – dyrt men vad har man föräldrar till – som ser ut som hämtad ur ett inredningsmagasin, gå ut på de rätta inneställena, med de rätta vännerna, och givetvis med rätt pojkvän.

Det är mycket som måste vara rätt. Och helt okomplicerat är det inte.

/../

Succéförfattare från Västernorrland: ”Jag har alltid tillbringat mycket tid i Kramfors”

Sara Osman är född och uppvuxen i Sundsvall, hennes mamma kommer från Kramfors och pappa från Somalia.

- Jag har alltid tillbringat mycket tid i Kramfors med mammas familj, i stort sett alla storhelger och somrar, säger Sara.

Vid 20-års ålder lämnade hon Västernorrland för juridikstudier i Stockholm. Hon arbetar numera som jurist, och trivs bra med sitt jobb. Skrivandet kom ganska plötsligt, ”från ingenstans”, säger hon, men nu känns det som att hon inte kan låta bli att fortsätta med sitt författarskap.

Läs båda texterna i Allehanda.se

Foto: Calle Stoltz

Sex konstnärer ställer ut i en industrilokal utanför Marieberg: "Temat är KONSTEN!"

 

Plötsligt poppar konsten upp på oväntade ställen. Mats de Vahl med fem vänner ställer under en dryg vecka ut i en gammal industrilokal strax utanför Marieberg. Och egentligen är platsen inte särskilt oväntad.

- Vi vill ta upp tråden från tiden då Box var en mötesplats för konst, säger Mats de Vahl.

Utställarna har samtliga en anknytning till trakten på ett eller annat sätt, en del bor permanent i närheten, andra har ett fritidsboende där. Nästa gång kanske det poppar upp en utställning i någon annan lokal, säkert också den en kvarleva från industriepoken, på det gamla sågverksområdet.
/../
Utställningen pågår veckan ut till och med söndag.

Läs hela texten i Allehanda.se

"Varje barn är ett mål i sig" - "Den gamle doktorn" som vigde sitt liv åt barnen

 

Idag är det Janusz Korczaks födelsedag.

Den 7 oktober 1912 öppnade ett hem för judiska föräldralösa barn på Krochmalnagatan 92 i Warszawa. Det skulle knappast vara en händelse värd att uppmärksammas hundra år senare, om det inte vore för att hemmets ledare hette Janusz Korczak. Han var en legend redan i sin tid, och efter sin tragiska död 1942 har hans person antagit närmast mytiska dimensioner.

Han föddes den 22 juli 1878 i Warszawa som Henryk (Hersch) Goldszmit. Goldszmits var en assimilerad judisk familj, och Korczaks far var en välbärgad advokat. Han dog dock tidigt, och Janusz blev i unga år van att arbeta för sitt uppehälle, och så småningom för att finansiera sina studier.

Janusz Korczak är från början en litterär pseudonym – inspirerad av en romankaraktär – men han fortsatte att använda den också utanför den litterära banan, då det var mer polskklingande än Goldszmit, var det närmast ett krav i vissa sammanhang, bland annat hans framträdande i ett populärt radioprogram, i ett Polen med en alltmer tilltagande antisemitism.

Han läser medicin, och tar examen vid universitetet i Warszawa. Redan på ett tidigt stadium engagerar han sig, vid sidan om sitt medicinska arbete, i frågor som rör barnuppfostran, dels i skrifter och föreläsningar, men också rent praktiskt både som pedagog och socialarbetare.

Korczak systematiserade aldrig sitt tänkande, han var mer praktiker än teoretiker, och hans pedagogiska skrifter är inriktade på handfasta, konkreta råd. Han var inspirerad av den schweiziske 1700-tals pedagogen Pestalozzi, som betonade vikten av förtroende och kärlek i relationen till barn i både uppfostran och utbildning.

Korczak betraktade sig också som socialist och sionist, och var påverkad av kibbutzrörelsens kollektivistiska ideologi.

Korczaks pedagogik byggde på respekt för alla barn, att låta varje individ utveckla fritt sin potential, och på direktdemokrati inom barnkollektivet. Nyckelorden är kärlek och respekt, ”varje barn är ett mål i sig” säger Korczak, och uppfostrings- och undervisningsmetoderna måste därför ha barnet som utgångspunkt och anpassas till barnets tänkande och känslor. Huvudfienden är Ordning, Disciplin och Auktoritet. Det var kontroversiellt för sin tid och upprörde många. Dessvärre är det inte helt okontroversiellt än idag, och har inte förlorat sin aktualitet.

På barnhemmet rådde direktdemokrati. Barnen hade ett eget direktvalt parlament, livet på barnhemmet reglerades av barndomstolar, dit alla hade rätt att kalla samtliga som bodde och verkade på hemmet, Korczak kallades flera gånger, och han till och med kallade sig själv vid åtskilliga tillfällen. Dessutom gav man ut en tidskrift, skriven och redigerad av barnen.

Janusz Korczak var även verksam som skönlitterär författare. Särskilt populära blev böckerna om kung Mattias som har översatts till över 20 språk: ”Król Maciuś Pierwszy” (1923), finns i svensk översättning av Mira Teeman, ”Lille kung Mattias” (1974). Boken har dramatiserats och satts upp bland annat av Backa teatern i Göteborg, och i somras som opera i Höör.

Då andra världskriget bryter ut, Tyskland ockuperar Polen, och gettot i Warszawa skapas av nazisterna, erbjuds Korczak en möjlighet att lämna landet. Han vägrar dock, och fortsätter att under extremt svåra förhållanden, med svält och epidemier, driva barnhemmet.

Hans dagbok från den tiden är inte bara ett litet litterärt mästerverk, utan också ett skakande vittnesmål från en omänsklig tid, där han in i det sista förmår hävda en djupt humanistisk hållning som kan se något gott i varje människa, till och med hos de nazistiska bödlarna.

Redan under mellankrigstiden kritiserades Korczak för att skapa en skyddad värld för barnen, som blev därför dåligt förberedda på den hårda verkligheten utanför när de tvingades att lämna hemmet vid 14-årsålder. Men Korczak var kompromisslös, barn ska skyddas från världens onda, och i ghettot driver han det till sin spets när han låter mura igen fönstren.

Sommaren 1942 under den stora deportationen från gettot, då hela barnhemmet skulle transporteras iväg till Treblinka, blir Korczak åter igen erbjuden att rädda sitt liv. Han vägrar fortfarande att lämna ”sina” barn, och dör tillsammans med dem i en gaskammare i förintelselägret.

Han blev en hjälte utan att vilja det, alltid trogen sin övertygelse och sin lojalitet mot barnen, med en nästan förunderlig integritet och brist på rädsla – han uppträdde ofta i sin polska officersuniform och vägrade att bära judestjärnan! – är Korczak en fascinerande personlighet, ett föredöme för vår tid, och det närmaste ett helgon man kan komma utanför den katolska kyrkans kanoniseringsvärld.


FAKTARUTA

Korczak hann skriva sammanlagt 24 böcker och fler än 1400 kortare texter till tidningar och tidskrifter. Ganska få av dem finns bevarade – omkring 300 handskrivna och maskinskrivna texter, däribland brev. 

Bland de viktigaste pedagogiska arbetena finns: Jak kochać dziecko (1920), svensk översättning av Ros Mari Hartman och Mira Teeman, Hur man älskar ett barn (1992); Momenty wychowawcze (Pedagogiska ögonblick, 1924); Kiedy znów będę mały (1925), svensk översättning av Lisa Mendoza Åsberg, Liten igen (2007); Prawo dziecka do szacunku (1929), svensk översättning av Ros Mari Hartman, Barnets rätt till respekt (1988); Pedagogika żartobliwa (Skämtsam pedagogik, 1939).

Han skrev även barnböcker. Särskilt populära blev böckerna om kung Mattias som har översatts till över 20 språk: Król Maciuś Pierwszy (1923), svensk översättning av Mira Teeman, Lille kung Mattias (1974), och Król Maciuś na wyspie bezludnej (Kung Mattias på den obebodda ön, 1923). Dessutom bl a Bankructwo małego Dżeka (Lille Jacks konkurs, 1924), Prawidła życia (Livets regler, 1930) och Kajtuś Czarodziej (Kajetan trollkarl, 1935).

Första men inte sista gången

 

Den 21 juli 1865, utbröt ett vilt slagsmål under marknaden i Edefors i Norrbotten mellan ortsbefolkningen och utifrån komna kanalarbetare. Allehanda verktyg, påkar och störar användes som tillhyggen, marknadsstånd demolerades och plundrades, stenar kastades, arbetarkaserner attackerades, människor slängdes i älven, och även skott avlossades. De flesta inblandade påstods vara kraftigt berusade.

Arbetarna hade inte fått ut sina löner, något som redan hade inträffat flera gånger tidigare, och då de hade handlat på kredit, kunde de inte betala sina skulder, och fick inte längre någon mer kredit hos lokala handlare. Det ömsesidiga missnöjet exploderade nu.

Oroligheterna fortsatte nästa dag, många blev skadade, och kronolänsman, ordningsmaktens enda representant på platsen, hotades till livet.

Han begärde då militär hjälp från Luleå, och dagen därpå anlände 50 indelta soldater till Edefors. 20 personer anhölls, tio häktades. Straffarbete utdömdes tämligen godtyckligt till de påstått värsta bråkstakarna, resten fick bötesstraff. Samtliga dömda utom en var kanalarbetare.

Händelsen kom att kallas för upproret i Edefors. Det anses vara första gången under industrialiseringen i Sverige som militär kommenderades ut mot arbetare.

Bakgrunden är de malmfyndigheter som hade gjorts redan i början av 1700-talet i Gällivaretrakten. Dessa var mycket rikhaltiga, men dyra att transportera till kusten. 1863 beslöt man att anlägga järnväg från Gällivare till Norrviken, och sedan bygga en kanal förbi de strida forsarna i Edefors och Heden. Ett svenskt-engelskt bolag bildades, och projektet fick i folkmun namnet Engelska kanalen.

Som mest hade bolaget nästan 1500 arbetare anställda, så gott som alla hämtade utifrån med fagra löften om goda löner och bra anställningsförhållanden.

När statsbidragen tog slut blev löneutbetalningarna oregelbundna och otillräckliga. 1867 avvecklades bolaget, och kanalen byggdes aldrig färdigt. Kvar i Edefors blev, förutom en stenpir och rester av den utgrävda kanalen, fattigdom och bitterhet, ett scenario som kom att upprepas i Norrland åtskilliga gånger senare, och upprepas än idag.

I september 1865 bröt det ut en lönestrejk vid samma kanalbygge i Heden. Den betraktas som första lönestrejken någonsin i Sverige.

Matt av schack

 

Idag är årsdagen av Internationella schackförbudet FIDEs bildande. Förbundet bildades 1924 av de schackspelare som deltog i OS i Paris (!).

Schack är ett älskat och beundrat spel över hela världen, med en synnerligen hög intellektuell och kulturell prestigefaktor.

Många vill se spelet som en metafor för livet. Det är nog tveksamt. I sin klassiska ”Indoktrineringen i Sverige” från 1968 påpekar Göran Palm det uppenbara i schackets hierarkiska karaktär. Spelet går ut på att skydda kungen, den viktigaste men samtidigt minst rörliga pjäsen, och att offra bönder och även pjäser av högre valör är ofta nödvändigt, och kan också vara en finurlig väg till en spektakulär vinst.

En metafor för klassamhället då? Det är i så fall inte det sämsta.

Schackvärldens elitskikt har alltid befolkats av udda personligheter. Den förste officielle världsmästaren Wilhelm Steinitz tyckte inte att han hade några värdiga jordiska motståndare och vände sig till Vatikanen med en vädjan att utmana Gud på simultanparti på tio brädor. Han var dessutom beredd att lägga bort en bonde till Guds fördel. Så vitt känt blev matchen inte av, Gud kanske inte vågade.

Det gjorde däremot Emanuel Lasker som 1894 besegrade Steinitz. Lasker som blev känd för sin romantiska och offensiva spelstil hävdade att schack bevisade marxismens vetenskapliga riktighet, spelet var nämligen inte logiskt utan dialektiskt.

Nästa världsmästare kubanen Raul Capablanca påstod med autistisk envishet att schacket var dött, eftersom det på grund av spelets avancerade utveckling skulle leda till att alla partier slutade med remi. Han hade uppenbarligen helt fel.

Capablancas baneman ryssen Aleksander Aljechin skrev enfaldiga artiklar om det ”ariska” schackets överlängsenhet gentemot det judiska. Han var känd för att inte säga ökänd för sin vidlyftiga alkoholkonsumtion, och inte minst sin förmåga att vinna komplicerade slutspel även när han led av svår bakfylla.

Efter andra världskriget dominerades schacket totalt av spelare från Sovjet, och då såg det städat ut, åtminstone utåt. Sedan kom Bobby Fischer…

Att schack med sina närmast outtömliga variationsmöjligheter, kontrasten mellan stilla koncentration och hänsynslös kamp och starka personligheter har lockat till litterära skildringar är inte förvånande. Schackets närvaro i litteraturen är omfattande och spännviden är stor.

En absolut favorit är Ilf & Petrovs satirklassiker ”Tolv stolar”, där den store organisatören Ostap Bender under sin bisarra skattjakt genom Sovjet under NEP-perioden är i behov av kontantpåfyllning och ordnar därför ett simultanparti i en liten stad, under förespegling att han är stormästare. Eftersom han inte kan spela schack – ovanligt nog för en ryss – förlorar han snabbt alla partier utom ett, som han försöker vinna genom att stjäla motståndarens pjäser.

Ett satiriskt mästerverk.

Betydligt allvarligare är Nabakovs ”Защита Лужина”, Luzjins försvar, som på svenska har fått den töntiga titeln ”Han som spelade schack med livet”. Nabakov var själv en entusiastisk och ganska duktig spelare, som dessutom ägnade mycket tid och möda åt att konstruera schackproblem.

Romanen är en psykologisk studie av ett ungt geni som är så besatt av schack att det leder till svåra mentala störningar. Hans liv förvandlas till ett schackparti, som han till slut förlorar, och hans sista drag är definitivt i ordets bokstavliga bemärkelse.

Den kanske bästa berättelsen med schackmotiv som jag har läst är nog den judiskt-litauiske författaren Icchokas Meras novell ”Stalemate”. Otroligt nog är den inte översatt till svenska.

Titeln betyder ”patt” eller kanske snarare ”dödläge”, eller båda. Berättelsen utspelas i Vilnius getto under nazistockupationen. Den tyske kommendanten ska skicka alla barn i döden, och när Abraham Lipman vädjar för deras liv, föreslår kommendanten ett schackparti mellan honom själv och Lipmans ende överlevande son, Isaak, som är ett schackgeni. Om pojken vinner räddas barn men han ska dö. Om han förlorar dödas barnen medan han sparas. Bara remi innebär allas räddning.

Schack finns förstås i rikligt mått också i andra konstarter. Det berömda partiet i Bergmans ”Det sjunde inseglet”, och musikalen ”Chess”. Med mera.

Större än livet? Nej, men stort i livet.