Romaner och berättelser

 

Finns att köpa på Bokus och Adlibris, i den fysiska bokhandeln eller direkt från författaren.

Den store humoristen

 

Idag är det Mark Twains födelsedag.

Han har skrivit om mycket, bland annat minst en berättelse om hälsohysteri, onekligen ett ämne i tiden, som hos den store humoristen naturligtvis slutar i tragiskt förtida död. Om jag minns rätt.

Tyvärr kan jag för mitt liv inte hitta vad berättelsen heter, inte heller i vilken bok som den ingår. Enda lösningen för den intresserade läsaren är att ta sig an hela Twains produktion, en förvisso gigantisk, men ingalunda oangenäm, uppgift.

Och som Hemingway sa: "All amerikansk litteratur kommer från en enda bok av Mark Twain som heter Huckleberry Finns äventyr".

Romaner och berättelser

 

Finns att köpa på Bokus och Adlibris, i den fysiska bokhandeln eller direkt från författaren.

Chanukka 2021

 

Den judiska högtiden Chanukka har börjat. Eftersom man ska aldrig missa ett tillfälle att lyckönska sin nästa, säger jag till alla där ute: Glad Chanukka!

Och dagen till ära en text med anknytning till högtiden:

"Nyligen började Chanukka, den judiska högtid som firas till minne av Judas Mackabeus seger 165 före vår tideräkning och den därpå följande reningen och invigningen av Jerusalems tempel. Chanukka infaller i december, ofta nära i tiden med den kristna julen.

De som är bekanta med Ed McBains böcker känner till det persongalleri som återkommer i de flesta av hans deckare. En av karaktärerna är den judiske detektiven Meyer Meyer. 

I en av romanerna, jag minns nu inte vilken, har dubbel-Meyer ett allvarligt problem. Det är december, julen närmar sig, och hans barn tjatar att de vill ha julgran, precis som alla sina vänner. Meyer är visserligen inte en troende person, men vissa normer och traditioner får man ändå hålla på, och en julgran i ett anständigt judiskt hem är inte att tänka på. 

Till slut ger han dock efter för det sociala trycket, åtminstone delvis. Det blir en kompromiss, han tar hem en gran som är ett…chanukkaträd!

Av detta kan man dra följande slutsats: mångfald är att föredra framför enfald, och med lite god vilja kan världen göras en smula större så att fler kan få plats.

Något att begrunda nu i juletider."

Antinazister vilse i samtiden

 

Oostende 1936

Volker Weidermann

Övers: Per Lennart Månsson

Lind & Co

Idag är det Stefan Zweigs födelsedag. Sommaren 1936 tillbringade han kanske i Oostende i Belgien:

Det är sommaren 1936 och två vänner, båda tyskspråkiga författare i exil, träffas på en fashionabel semesterort i Belgien. De två är varandras motsatser i så gott som allt. Den ene berömd och uppskattad, välbärgad, rikt gift, fast förankrad i en assimilerad judisk högreståndsmiljö i Wien, den andre försupen, slösaktigt och ständigt utan pengar, med rötter i östjudendomens traditionsbundna miljöer i Donaumonarkins yttersta periferi.

Stefan Zweig och Joseph Roth skilde sig också åt ideologiskt. Zweig var ”opolitiskt”, med hjärtat vagt till vänster, Roth var nostalgisk monarkist, och var rent av inblandad i en bisarr plan att återinföra kejsardömet i Österrike för att rädda landet ur nazismens klor, med Otto von Habsburg på tronen.

Trots skillnaderna – eller kanske tack vare dem – förenades Zweig och Roth i nära vänskap som också innefattade en arbetsgemenskap. Relationen var dessutom mer än vänskap, den kan även beskrivas som förhållande mellan far och son, och mecenat-supplikant, Zweig försökte ständigt – och utan framgång – att hålla efter Roths supande, och det var han som mer eller mindre under längre perioder säkrade hans försörjning.

Zweig och Roth får sällskap på stranden vid Nordsjön av hela den tyskspråkiga exilparnassen. De umgås med Hermann Kesten, Lion Feuchtwanger, Irmgard Keun, syskonen Erika och Klaus Mann, Egon Erwin Kisch, Arthur Koestler, Ernst Toller. Det är en imponerande samling kulturellt och intellektuellt kapital – som är helt vilse i samtiden.

De diskuterar flitigt och hoppas förtvivlat att slutet ska vara nära för nazistväldet som Irmgard Keun beskriver som: ”ett Tyskland där kolonialhandlare och fanjunkaränkor verkställer Nietzsches filosofi./../Ett Tyskland fullt av berusade kälkborgare.”

Men de anar ändå att mörkret håller på att sänka sig över deras tillvaro. Världen beundrar det nya Tyskland, västmakterna fortsätter sin eftergiftspolitik, och restriktionerna mot flyktingarna blir allt hårdare. Ernst Toller packar alltid ner ett rep i resväskan för alla eventualiteter.

Kan man se på en mörk värld med en ljus blick?

De antinazistiska författarna grälar häftigt om hur man ska förhålla sig till nazismen. Totalt avståndstagande eller kanske ändå en öppning för kompromiss där det är möjligt? Eller om ni så vill – ta debatten eller inte ta debatten?

Det visar sig snart med smärtsam tydlighet att det faktiskt inte spelar någon som helst roll. Barbariet rycker fram och världen står i lågor. Flera av de semesterfirande författarna tar livet av sig. Zweig i Brasilien. Toller får användning för sitt rep. Roth super ihjäl sig i Paris 1939. Hans fru som lider av en mental sjukdom mördas av nazisterna.

Historien upprepar sig aldrig, men ibland är den sig förbannat lik.

Förintelsen i Norge

 

I november 1942 deporterades de första norska judarna till Auschwitz. För några år sedan kom en skakande bok om det norska medlöperiet i Förintelsen.

Det största brottet. Offer och gärningsmän i den norska Förintelsen

Marte Michelet

Övers: Jan Stolpe

Bonniers

Den norska berättelsen om andra världskriget handlar om en handfull förrädare och heroiska motståndsmän, som givetvis stöds av hela samhället. Förintelsen? Det var tyskarna, och vi kunde ingenting göra.

Berättelsen är lögnaktig, åtminstone till en del, och i rättvisans namn inte lögnaktigare än i något annat land. Den är definitivt mindre lögnaktig är den monumentala lögn som det officiella Frankrike länge har spridit, eller den bisarra lögnen och förnekelsen som fortfarande förlamar Österrike.

Sanningen om de ockuperade folkens delaktighet i Förintelsen har succesivt kommit fram i ljuset i allt fler väldokumenterade historiska arbeten. Det har varit en smärtsam process, vilket visas inte minst i de häftiga och infekterade diskussionerna som har rasat i Polen de senaste åren. Även om den trista sanningen börjar så sakteliga sippra in i det allmänna medvetandet, så har det politiska motståndet snarare hårdnat, och en luddig lag som förbjuder påståenden om polackernas medhjälp och medverkan i Förintelsen har införts.

I Norge har ämnet varit tabu ända fram till nu då Marte Michelet gör en grundlig genomgång av den norska delaktigheten i Förintelsen på Norges judar.

Problematiken i Norge har trots allt betydligt blygsammare dimensioner än i till exempel Polen, och diskussionen har inte väckt lika kontroversiella känslor där, men reaktionerna är inte desto mindre snarlika som i Polen och på andra håll – indignerad förnekelse med understöd av akademisk knappologi.

Desperat lyfter man fram alla de som hjälpte judar – ofta med risk för eget liv – och stoppar helt cyniskt in dem i samma säck som mördarna och angivarna, för att därmed utropa ett moraliskt oavgjort, som vore det en tävling i gott uppförande.

Men fakta talar ett helt annat språk.

Marte Michelet tecknar en historisk bakgrund av antisemitism och främlingsfientlighet, rasismen är ingenting nytt i vare sig Norge eller något annat land. När den tyska invasionen av Norge kommer den 9 april 1940 har den ett omfattande norskt stöd. Det är föga förvånande med tanke på att Quislings National Samling har sitt starkaste stöd i officerskåren och i näringslivet.

I Norge bodde vid den tiden omkring 2100 judar, och denna lilla skara ignorerades till en början av tyskarna. Däremot ägnade sig de norska myndigheterna åt diverse antisemitiska trakasserier.

Situationen förändrades drastiskt efter invasionen mot Sovjet. Det började med en arresteringsvåg av ”ryssjudar”, det vill säga statslösa judar utan norskt medborgarskap. Tyskarna antijudiska aktioner sekunderades av de norska nazisternas egna initiativ, som pogromen i Oslo i juli 1941.

Den antijudiska situationen radikaliseras alltmer, och kulminerar hösten 1942 med massarresteringar, som följdes av deportation till Polen för vidarebefordran till förintelselägret Treblinka.

Tyskarna hyste en oviss oro för hur norrmännen skulle reagera, men det visade sig totalt ogrundat. Deportationerna möttes av kompakt tystnad från norska samhället, också från motståndsrörelsen. Inte heller den norska exilregeringen vidtog några som helst åtgärder.

Dessutom fanns det belöningar att hämta. Företag, bostäder, diverse tillgångar och även reda pengar som hade stulits från judarna delades frikostigt ut. Förintelsen hade en materiell sida som tillät många, och inte bara tyskar, att göra sig en rejäl hacka.

Runt 40 procent av de norska judarna blev offer för Förintelsens utrotningsmaskineri. I internationell jämförelse kan siffran tyckas relativt låg, i Polen låg den på 90 procent.

Skillnaden beror på två saker. Dels den tyska ockupationens annorlunda karaktär, i Central- och Östeuropa var den osedvanligt skoningslös och brutal, medan i Norge betraktade tyskarna norrmännen trots allt som människor, ja rent av som arier, och ockupanternas framfart var betydligt mildare.

Dels fanns det faktiskt någonstans att fly, gränsen mot Sverige är lång och svårbevakad, den möjligheten fanns knappast någon annanstans.

Låt gå att Sverige inte heller levde upp till krav som kan ställas på en civiliserad nation, många kunde ändå ta sin tillflykt hit och rädda livet.

Marte Michelet varvar skickligt historiska avsnitt med skildringar av enskilda öden, vilket ger framställningen en bra balans av fakta och mänsklig dimension.

Jag rekommenderar starkt att läsa Michelets bok parallellt med Anna Bikonts mästerliga ”Vi från Jedwabne”.

Det är både kontroversiellt och smärtsamt att ifrågasätta en nationell självbil. Det gäller att ha modet att konfrontera sin egen historia och våga ompröva självbilden.

Den som inte lär av historien är dömd att upprepa den.

Romaner och berättelser

 

Finns att köpa på Bokus och Adlibris, i den fysiska bokhandeln eller direkt från författaren.

Mot mäns våld mot kvinnor

 

Idag är det internationella dagen mot våld mot kvinnor.

En författare som har skrivit bra om våld mot kvinnor är Roddy Doyle, särskilt i romanerna om Paula Spencer.

Paula Spencer
Roddy Doyle
Övers. Hans Berggren
W&W, 2007


Hur börjar man sitt liv på nytt, och dessutom inte från noll, utan från en punkt betydligt längre ner än så?

Paula Spencer är 48 år gammal, alkoholist, nykter sedan en kort tid tillbaka, och fortfarande ”/…/ svettas ut sprit som hon drack för flera år sedan”. Hon är änka efter Charlo, som misshandlade och förnedrade henne under många år innan han blev skjuten av polisen under ett kidnappningsförsök. 

Paula har fyra barn, som alla har hanterat sin svåra uppväxt på olika sätt och med växlande framgång. Hon städar – utför hushållsnära tjänster? – och är både stolt och skamsen över sitt arbete, men trots att kroppen emellanåt säger ifrån släpar hon sig till jobbet, minnet av ”fasan i att inte ha några pengar” driver henne vidare.

Runt omkring henne träder det nya välmående Irland fram, den keltiska tigern med mer pengar, kaffelatte-kultur, nya bilar, byggboom och stigande fastighetspriser. Något litet av de spektakulära framstegen kommer också Paula till del. Den stora världen har kommit till den lilla förorten, och med den invandrare från Östeuropa och Afrika, människor som Paula inte riktigt vet vad hon ska tycka om.

”Paula Spencer” är en fristående fortsättning på ofattbart grymma ”Kvinnan som gick in i dörrar” (1997). Den nya romanen är mer psykologiskt inträngande. 

Paula plågas av sina hemska minnen från misshandelns och alkoholismens tid och sitt dåliga samvete. Hon trevar sig tillbaka till kontakten med sina barn och bygger upp livet på nytt med sin familj och sina vänner. Alla hennes relationer präglas av en stor komplexitet över vilken det förflutna hela tiden kastar sin skugga.

Doyle använder sig mycket av dialog, där han lyckas perfekt att fånga en vardaglig ton, som för handlingen framåt, samtidigt som det blottlägger tankeflödets motsägelsefullhet.

Personerna är trovärdiga och nära nog totalt uppriktiga. Det saknas inte heller den mycket speciella irländska humorn, rå men hjärtlig.

Sakta går livet vidare. Och det är OK.

En väckarklocka mot en hotande framtid

 

En till text i repris. Även den tillägnas idag Centerpartiet.

Helver gillar att dra på sig blankpolerade stövlar, uniform och en basker, och med fanan i högsta hugg marscherar han tillsammans med de andra tuffa grabbarna, vrålar slagord, spöar ”fähundar”, och bränner ner butiker. Helver älskar våld och disciplin och han vill gärna vara som alla andra. Det är bara det att han är inte alls som andra.

Enaktaren ”Helvers natt” utspelar sig under en begränsad tid i ett klaustrofobiskt rum med två skådespelare. Världen utanför är ett osynligt men påtagligt hot, större än någon av dem anar.

Tankarna går omedelbart till nazismen, men den polske dramatikern Ingmar Villqist – pseudonym för Jarosław Świerszcz – gör det inte lätt för sin publik. Personnamnen liksom ortsnamnen saknar geografisk bestämning, fienden är ”fähundar”. Att fanans emblem är ett kryss utgör regissören Iso Porovics bidrag till att ge föreställningen universell prägel.

Det kan hända överallt, också här. Det till och med händer redan.

Helvers sadistiska uppvisning hemma av de lärdomar om ordning och disciplin som han har lärt sig av sina nya vänner är skrämmande bortom de politiska slagfälten. Det är fascism i vardagen, en hemmets våldsideologi.

För mig framstår det som fullkomligt självklart att mäns våld mot kvinnor, barnmisshandel, hedersförtryck är bara olika uttryck för grumligt fascistiskt idégods.

Alldeles oavsett vad fienden kallas, fähund, jude, muslim, är han alltid Den Andre, den avvikande – och gärna svagare. Som människor med funktionshinder. Och Helver har ett sådant, han är lätt förståndshandikappad.

Hans adoptivmor Karla har redan förlorat ett barn som fötts med funktionshinder. Hon gör vad hon kan för att förhindra att det sker igen. Hon inser att ett öde värre än döden – bokstavligt! – väntar på Helver, så när det knackar på dörren är hon beredd.

”Helvers natt” är en föreställning med en otrolig intensitet, det emotionella läget börjar på en hög nivå, och skruvas sedan upp successivt för att sluta i någon slags sorgens antiklimax.

Men den innehåller också en del återhållen humor, i en absurdistisk tradition, som man känner igen från polska föregångare som Mrożek och Gombrowicz.

Mari Roos som Karla har ett starkt berörande känsloutspel. Emil Roos Lindberg som Helver träffar exakt rätt i sin rollgestaltning, utan att förfalla åt onödiga överdrifter. Och samspelet mellan de två är förtärande frenetiskt längs med hela känsloskalan.

I Teater Hernös uppsättning har Iso Porovic också med cellisten Emma Haake. Hennes distinkta spel av en sorgmarsch utgör en varnande fond för människorna innan det blir för sent. Om det inte redan är det.

”Helvers natt” är en väckarklocka, med ett eko från det förflutna mot oroande strömningar i vår tid som hotar i framtiden.

Det är en berättelse om hur små människor mals ner i den stora historiens väldiga kvarnstenar. Men de är aldrig större än att människor, oavsett storlek, kan stoppa dem.

Teater Hernö/Härnösands Teater

Helvers natt av Ingmar Villqist (Jarosław Świerszcz)

Översättning: Lennart Ilke

Regi: Iso Porovic

Medverkande: Mari Roos, Emil Roos Lindberg, Emma Haake

Scenografi: Emil Roos Lindberg, Torbjörn Grönlund, Mari Roos och Lennart Kristiansson

Foto: Katarina Östholm

Liberalismens ynkliga misslyckande

 

En text i repris. Tillägnas idag Centerpartiet.

1972 publicerade den norske filosofen Harald Ofstad en bok om nazismen med den talande titeln Vårt förakt för svaghet (Prisma, övers: Cilla Johnson). Bokens bärande tanke är att idéer om den starkes rätt och förakt för svaghet är centrala i nazismens ideologiska värld. Dessutom menar Ofstad att nazismen är ett slags skev spegel som återger det moderna samhällets tankevärld i en förstorad och grov form. Men kärnan är inte desto mindre densamma.

Det är en skrämmande tanke, som gör upp med föreställningen om nazismen som en anomali, som ett brott mot en i övrigt rätlinjig, rationell, och underförstått liberal, utveckling. Tanken ligger dock väl i linje med en vänstertradition inom historieskrivningen. Nazismens socialdarwinism ligger den kapitalistiska konkurrenstanken nära, dragen till sina yttersta konsekvenser, och förintelsemaskineriet var ett uttryck för en hårt rationaliserad industrialism.

Massmorden i Nazityskland börjar emellertid i en blygsammare skala, och riktar sig till en början mot rörelsehindrade, förståndshandikappade och psykiskt sjuka. Omkring 200 000 människor mördades inom det så kallade eutanasiprogrammet, där, bland annat, de första försöken med att gasa ihjäl offren genomfördes.

Mot den bakgrunden blir huvudpersonen i Håkan Andersons roman Ansatsernas bok Bonniers, 2011) synnerligen lämplig att skildra sin tid. Constanza von Esslin är definitivt inte en del av den nya nazistiska folkgemenskapen. Tvärtom, hon är dess raka motsats, hon har MS, sitter i rullstol, och lider dessutom av tbc.

I en tid av chauvinism är hon anglofil, hennes värld rör sig mycket kring engelsk litteratur, i synnerhet Emily Brontë och Virginia Woolf, som hon ser som sina andliga systrar. Hennes familj är inte heller helt vanlig. Farfar tog livet av sig efter att ha förlorat två söner i första världskrigets skyttegravsslakt, pappan är generalen som har blivit pacifist och fågelskådare, brodern är hög militär och medlem i nazistpartiet. Mamman är mest frånvarande.

Familjen bor på godset Gartner i Ostfriesland, ett kärt ställe som befinner sig i ett tilltagande förfall, en symbolisk bild av deras liv i det ”nya” Tyskland. Romanen är förment en upphittad dagbok, författad av Constanza. Den börjar på nyåret det ödesdigra året 1933, och fortsätter fram till 1937.

Bokbål brinner över hela Tyskland, språket förändras, attityder skärps. Det är raka led, symmetri överallt, en duktighetskult som hyllar den företagsamme tysken blomstrar. Men också förföljelse, förtryck, tortyr och koncentrationsläger. Två sidor av samma mynt?

Constanza kan inte undgå att konfronteras med den nya tidens offer, människor på flykt, andra som försvinner spårlöst, en antikvariatsinnehavare som hon är vän med, och som ständigt hotas i jakten på ”den otyska andan”.

Samtidigt ser hon också klart att många låter sig dras med i de nya strömningarna, och det finns mycket äkta entusiasm, och att vissa saker i samhället onekligen blivit bättre. Det gör naturligtvis acceptansen för det onda desto större, och borde rimligtvis också mana till större motstånd. Men Constanza har inte styrka nog att sätta sig till motvärn, hon är dessutom medveten om sin egen svaghet, och dras ständigt med dåligt samvete. Hon tar istället sin tillflykt till konstens och litteraturens värld.

Skrivandet är för Constanza ett sätt att tydliggöra och blottlägga det onda som sker. Det är också ett sätt att kontrollera sin verklighet, samtidigt som den skenar iväg, och framför allt att sätta spår, lämna vittnesbörd i en förljugenhetens tid.

Man brukar beskriva Andersons romaner som ”labyrinter”. Det ligger något i det. Ansatsernas bok gör skäl för namnet, händelser antyds hela tiden, för att ganska abrupt släppas, och återkomma längre fram, ibland flera gånger. Det är som att irra omkring i en labyrint, där man upptäcker ständigt nya spännande saker, man tror sig vara på rätt väg bara att märka att man är tillbaka på samma ställe om igen, och plötsligt hittar man ut, utan att ens veta hur det gick till.

Det är ansatser, försök att beskriva och behärska verkligheten, oavslutade, kanske misslyckade, men ändå öppna, fortfarande fulla av möjligheter.

Romanen är välkomponerad, väsentlig och välskriven. Den förmedlar dessutom en sorglig bild av den tyska liberalismens ynkliga misslyckade, ett misslyckande som många dessutom tjänade en rejäl hacka på. Anderson är inne på det här när han skriver om kläddesignern Hugo Boss, som gjorde sig en förmögenhet på att sy uniformer åt SA och SS. Hemmavid har vi kungens egen svärfar, som passade på att berika sig genom övertagande av ”ariserade” företag.

Den tyske författaren Bernt Engelmann har i faktaromanen Stora förtjänstkorset (Tiden 1979, övers: Per Holmer) väl beskrivit kontinuiteten i det tyska näringslivet, och hur det skodde sig under nazismen, för att fortsätta med det efter krigsslutet. Det betalades ut skadestånd lite här och där, men ofta fanns det ingen att betala till.

Avnazificeringsprocesserna påbörjades ambitiöst, men blev snabbt till parodi. Gårdagens nazister visade sig snabbt bli mycket användbara antikommunister. En suverän beskrivning av sådana processer finns i Stig Dagermans förra året nyutgivna mästerliga reportagebok Tysk höst (Norstedts).

Sverige är perifert i dessa sammanhang, men också här finns en historia om hur krigsförbrytare behandlades efter kriget. I Mats Delands lilla skrift En godtycklig historia (Forum för levande historia, 2010) beskrivs behandlingen av de tyska och svenska krigsförbrytarna. Eller rättare sagt, den närmast totala bristen på behandling. De svenska myndigheternas ointresse var monumentalt, och ofta skyllde man på rättsformella grunder.

Skriften är en del av den forskning som Deland publicerade i boken Purgatorium (Atlas, 2010), där tyngdpunkten ligger på krigsförbrytare från de baltiska republikerna. Där blir det också tydligt att den främsta orsaken till den svenska passiviteten var inblandningen i den baltiska infiltrationen och underrättelseverksamheten mot Sovjet.

En utmärkt bakgrund finns att läsa i Saul Friedländers monumentala verk i två delar Tredje riket och judarna (Natur & Kultur, 2011; övers: Hans Dahlberg/Nille Lindgren). Friedländer bygger sin skildring av Förintelsen på framför allt personliga källor, som dagböcker, brev och memoarer, och det gör hans berättelse högst levande.

Han koncentrerar sig på de ideologiska och kulturella faktorerna bakom Förintelsen, och då inte minst det omfattande samarbete vid utrotningen av judarna som förekom i många av de ockuperade länderna, där chauvinism och antisemitism var lika vanligt förekommande, om inte än vanligare, än i Nazityskland.

Att göra en grupp människor till ett problem är ett första steg i en process som kan leda till otäcka saker. Något som är kusligt aktuellt idag.

Fantasin till makten

 

Just nu pågår regeringsförhandlingar bakom lyckta dörrar och med oviss utgång.. Jag är inte helt övertygad om att det är rätta vägen för att fördjupa demokratin och stärka folkstyret.

Snarare kommer det att bidra ytterligare till att göra politikens innehåll ännu ytligare och fyrkantigare. Det politiska budskapet riskerar att förvandlas till ett tjusigt, klämkäckt reklampaket med säljargument istället för ideologiska ställningstaganden. ”Kom och köp konserverad gröt! Och rösta på oss.”

Nej, det krävs radikalare grepp. Drar mig till minnes P C Jersilds obetalbara idé i ”Djurdoktorn”. Romanen är en framtidsutopi, eller dystopi om man så vill. Här får människor inte rösta som de vill. Varför ska en som betalar svart få rösta på vänstern? Och det går väl inte för sig att någon som vill ha statliga subventioner ska lägga sin röst på de borgerliga (den du Annie Lööf!). Det är helt enkelt fel att människor med vänsteråsikter ska rösta höger, och vice versa.

Istället har man inrättat det rationellt och rättvist. Ett representativt urval av befolkningen får med jämna mellanrum svara på ett antal samhällsrelaterade frågor inom en lång rad olika områden. Utifrån svaren gör man en sammanställning som ger en korrekt bild av den ideologiska och värdemässiga situationen i landet, och som får en motsvarande representation i den lagstiftande folkförsamlingen.

Om ett dylikt system skulle gynna vänstern eller högern låter jag vara osagt. Inte heller är det helt klart om det verkligen skulle främja demokratins utveckling.

Även om idén är genial i all sin enkelhet kan vän av ordning alltid invända att det inte går att veta om människor svarar riktigt ärligt, och att det kan förskjuta tyngdpunkten i den *verkliga* folkopinionen, och det är så sant som det är sagt.

Det perfekta systemet finns inte. Men menar man allvar med att stärka folkstyret och fördjupa demokratin får man ändå göra som Jersild. Använda fantasin. Och sluta behandla oss som mindre vetande.

Ett system tömmer sin historiska roll

 

Idag är det Karol Modzelewskis födelsedag.

Två män som har lämnat viktiga avtryck i den polska historien under kommunisttiden, men från olika sidor. Andrzej Werblan befann sig under flera decennier i den absoluta maktens omedelbara närhet, på högt uppsatta poster och som talskrivare åt två av landets ledare. Karol Modzelewski tillbringade flera år i fängelse för sin roll som ledande oppositionell. Under 80-talet var han en av frontfigurerna i fackföreningsrörelsen ”Solidaritet”.

Ett samtal mellan de två finns nedtecknat av journalisten Robert Walenciak i boken ”Polska ludowa” (Folkrepubliken Polen) från 2017, en tegelsten på över 500 sidor, och en fascinerande reflektion kring drygt 40 år av polsk historia under kommunistpartiets ledning.

Det finns mycket som förenar de två också. Båda tillbringar krigsåren i Sovjetunionen, där de och deras familjer blir utsatta för förföljelse och trakasserier. Efter återkomsten till Polen 1945 går Werblan med i Socialistpartiet PPS, och efter partisammanslagningen 1948 blir han medlem i Polska Förenade Arbetarpartiet PZPR, vilket i praktiken var kommunistpartiet.

1957 blir också Modzelewski partimedlem, men redan 1964 utesluts han efter det öppna brevet som han publicerar tillsammans med Jacek Kuron, och som kritiserar partiets politik och dess svek mot socialismens ideal.

Medan Werblan fortsätter att klättra inom partihierarkin och statsapparaten, blir Modzelewski alltmer aktiv inom opposition, om han inte sitter i fängelse.

Båda utgår från tydliga vänsterpositioner, och det är ståndpunkter som de behåller hela tiden (Modzelewski gick bort våren 2019, Werblan är still going strong vid 95 års ålder

En annan sak som förenar är att de är båda historiker, även om de har forskat kring olika tidsperioder, Modzelewski var specialist på tidig medeltid, Werblan ägnar sig åt modern polsk historia, framför allt tiden efter 1945.

Ett samtal mellan två personer av den kalibern, och med insikt i maktens innersta boningar, breddar och fördjupar förståelsen av en viktig period i Europas och världens historia.

För Werblan är det en självklarhet att Folkrepubliken Polen var en nödvändighet, och på sitt sätt också en framgång. I det geopolitiska läget som uppstod efter Jaltakonferensen, och som innebar sovjetisk dominans i Central- och Östeuropa, tillförsäkrades Polen de nya gränserna i väst, kunde genomföra en ekonomisk och social modernisering av landet, med ändå ett bibehåller visst mått av självständighet.

Modzelewski instämmer i stort sett i den uppfattningen, men om Werblan anser att systemet – trots allt! - uppnådde ganska mycket, inte minst när det gäller omfattningen av frihet inom  kulturen och vetenskapen, framför allt om man jämför med Sovjet och andra länder inom blocket, hävdar Modzelewski att partiets byråkratiska inskränkthet och rädsla för demokratisering var direkt skadligt för samhället, och i förlängningen bar i sig fröet till systemets undergång.

Hans eget öde som systemkritiker från vänster, med, som han själv säger ”utopiska”, krav på direkt arbetardemokrati och avskaffande av ”partiets diktatur över arbetarklassen” är ett mycket talande exempel på det förhållandet.

Det är mycket intressant att följa Werblans redogörelse för hur Stalin och det sovjetiska ledarskapet länge tvekar om Central- och Östeuropas framtida status. Länge övervägde man en variant med begränsad demokrati, ”blandekonomi”, och ett betydande inflytande för respektive kommunistparti.

Så blev det inte, utan stalinismens hårda järnnäve tog ett fast grepp om Polen och de andra länderna.  Beroendet av Sovjet är också mycket stort.

Det ändras radikalt efter 1956 när Gomulka kommer till makten. Han accepterar förvisso spelets regler, nära relationer med Sovjet, enpartistat, osv. men tål inte på några villkor en inblandning i landets egna angelägenheter. Det leder till bråk, kontroverser och ibland hetsiga diskussioner.

En anekdot belyser hur det kunde se ut: under en konferens i Moskva fråga Brezjnev Gomulka när han ska genomföra kollektivisering av det polska jordbruket. Och får till svar att det ska man göra när Sovjet slutar köpa vete från USA!

Högst fascinerande är detaljerna kring Sovjets initiala inställning till Gomulka. Det sovjetiska ledarskapet, med Chrusjtjov i spetsen var mycket tveksamma till den nye polske partiledaren. Men internationellt fick han stark uppbackning av...Kina, såg uppenbarligen såg ett starkare, mer oberoende Polen som en försvagning av Sovjet, i en tid då deras relationer höll på att försämras.

Gomulkas maktövertagande i oktober 1956 inleder ett politiskt mönster av maktskiften som kommer att vara ända fram till systemets avskaffande 1989. Strejker och otroligheter bland arbetare leder till en våldsam reaktion från maktens sida, militär och kravallpolis sätts in, det skjuts skarpt, med dödsoffer som följd. Partiledningen och vilsen och paralyserad, så småningom träder nya ledare fram. Med ett visst folkligt stöd lovar de mer frihet och bättre ekonomi. Det brukade hålla tre-fyra år. Sedan var det dags igen.

Så hände 1956, 1970, 1980. Strejkerna 1976 hade en tämligen begränsad omfattning, och ledde inte till något maktskifte. Däremot fick de till konsekvens att det bildades en intellektuell opposition som riktade sig till arbetarklassen. Några år senare var Solidaritet verklighet.

En fri fackföreningsrörelse var en oerhörd händelse inom östblocket, och sågs inte med blida ögon av vare sig Sovjet är kommunistledningar från de andra länderna.

Modzelewski berättar initierat om hur Solidaritets ledning, framför allt Lech Walesa, hela tiden reser runt i landet för att dämpa radikala, långtgående reformkrav från upproriska arbetare.

Situationen blir ändå allt mer tillspetsad, och inför ett tilltagande kaos i landet, och hotet om ”broderlig hjälp” - sovjetisk invasion – och båda anser att det hotet var högst verkligt, inför dåvarande ledaren general Jaruzelski krigstillstånd.

Även om ingen då insåg att det var början till slutet, fick införandet av krigstillståndet två mycket allvarliga konsekvenser.

För det första lämnade under en period partiet i praktiken all makt till våldsapparaten, militären och säkerhetstjänsten, vilket kraftigt försvagade partiet, som aldrig riktigt hämtade sig, och som starkt begränsade dess politiska manöverutrymme under de avgörande åren under andra hälften av 80-talet.

För det andra förändrade det Solidaritet i grunden. Det skedde en massiv förändring av organisationens mentalitet, från en vital arbetarrörelse, demokratisk, fortfarande socialistisk, egalitär och kollektivistisk till radikalt kompromisslös och rabiat antikommunistisk.

Det som fick vågskålen att tippa över var förstås Gorbatjovs perestrojka och sedan Sovjetunionens upplösning. Men de förändringar som inträffar i samband med krigstillståndet kom att påverka den inriktning som systemskiftet i Polen (liksom i övriga länder), kom att anta.

Det kommunistiska (realsocialistiska, eller vilken benämning man nu väljer) systemet hade med Werblans ord ”tömt ut sin historiska roll”.

Varken han eller Modzelewski sticker under stol med att de är kritiska till den riktning som samhällsomdaningen efter 1989 har tagit.