En bortglömd Singer

 

Jiddischlitteraturens klarast lysande stjärna, Nobelpristagaren Isaac Bashevis Singer, har ofta framhållit sin storebror Israel Joshua som ett viktigt personligt föredöme och litterär inspirationskälla. Under framför allt 30-talet var Israel Joshua Singer en uppburen författare och publicist och ansågs som en av de främsta inom jiddischlitteraturen, som ju var mycket vital under den perioden, inte minst i Polen.

Hans mest kända verk romanen ”Bröderna Aschkenazi” är översatt till svenska i en översättning 1937 från engelskan men numera antagligen läst av mycket få. Vore det inte för Isaac Bashevis varma ord skulle Israel Joshua vara helt bortglömd idag, men tack vare sin framgångsrika lillebrors devota hyllningar lever Israel Joshuas minne kvar, också i litteraturens annaler.

Betydligt mindre känd är deras syster Esther som också var författare. Hon behandlades betydligt mer styvbroderligt av sin sedermera berömde lillebror Isaac, och kanske även ännu mer av Israel Joshua, länge hennes favoritsyskon. (Det fanns ytterligare en bror, Moishe, den yngsta av dem, han blev rabbin, och dog under oklara omständigheter – hunger, sjukdom, umbäranden? – i slutet av andra världskriget någonstans i Sovjetunionen, deras mor var med honom. Två flickor dog dessutom i späd ålder i scharlakansfeber.)

I Jewish Daily Forward (Forverts) från juni 1965 berömmer visserligen Isaac Bashevis sin syster som ganska begåvad och konstaterar att några av hennes böcker är inte alls illa, i ett annat sammanhang går han så långt som att utnämna henne till den bästa kvinnliga jiddischförfattaren. Men faktum är att Esther Kreitman, som hon hette som gift, recenserade aldrig i Forward, den ledande judiska tidningen i USA, och efter kriget ett viktigt forum för jiddischkulturen, trots att bägge hennes bröder var tidningens medarbetare.

I sina självbiografiska skrifter nämner Isaac Bashevis ingenting om Esthers litterära verksamhet, bara hennes spirituella brev. Det är för övrigt ett klassiskt sätt att förminska kvinnliga författare såsom duktiga på förment kvinnliga litterära genrer som brev- och dagboksrivande.

Bashevis som var författare ut i fingerspetsarna använde allt som kom i hans väg som litterärt stoff, systern var inget undantag. Hon anses allmänt vara förebilden för huvudpersonen i novellen ”Yentl” (filmatiserad av och med Barbara Streisand), där hon ändå framställs i ett positivt ljus. Det är möjligt att Esther har stått modell åt fler kvinnliga Singerfigurer.

Hon förekommer också, avgjort mindre positivt, hos storebror Singer i hans roman ”Di mishpokhe Karnovski” (”Familjen Karnovski”) i egenskap av en patetisk ungmö utan verklighetskontakt som kompenserar för sin ensamhet med läsning av romantiska berättelser vars hjältinnor hon identifierar sig totalt med.

Det är ganska naturligt att Isaac Bashevis såg upp till den nio år äldre brodern, i synnerhet som denne tidigt visade vägen till en litterär karriär. Det är svårare att förstå Nobelpristagarens beundran för Israel Joshua som författare senare i livet, och hans ständiga behov av att framhålla brodern som litterär förebild.

De två spelar i helt olika divisioner. Om Isaac Bashevis är den store berättaren, kanske en av de största någonsin, med ett stort litterärt register med både bredd och djup, har inte Israel Joshuas böcker stått sig inför tidens tand. Han är en högst medioker författare, förutsägbar och med grova verktyg, hans personer är fyrkantigt tillyxade, text transporteras och handlingen är inte alltid helt trovärdig. Hans styrka ligger i gestaltningen av konkreta historiska skeenden, som i ”Bröderna Aschkenazi” som skildrar de drastiska förändringar som det judiska samhället i Östeuropa genomgår under 1900-talet, eller i ”Familjen Karnovski” som berättar om den tyska judenhetens tragiska öden.

Om Isaac Bashevis är den känslige konstnären är Israel Joshua en ordinär hantverkare.

Israel Joshua står sig också slätt mot sin storasyster, hon må ha varit mobbad, nonchalerad och förminskad av sina bröder, hennes litterära arv har ett bestående värde, och även om hon fortfarande är ganska okänd för den breda läsande allmänheten har hon inte desto mindre fått lite av en renässans de senaste decennierna.

Hinde Esther, som var hennes fulla namn, var äldsta barnet till ett omaka par. Fadern var chassidisk skriftlärd, en bortkommen och ganska världsfrånvänd person, synnerligen opraktisk och med ständiga problem att försörja sin familj.

Modern, Basheve (Isaac la sig till med hennes namn som sitt andra) kom från en prominent rabbinsläkt, hon hade fått möjlighet att utbilda sig, något som var högst ovanligt bland religiösa judar, hon var intelligent och den som trots klen hälsa såg till att familjen klarade vardagens vedermödor.

Äktenskapet var olyckligt, något som fadern, reb Pinkhas Mendl, skyllde på hennes bildning. Att låta kvinnor utbilda sig ledde bara till olycka, det var ett misstag han var fast besluten att inte upprepa med sin egen dotter.

Esther var ett efterlängtat barn, efter tre var äktenskapet fortfarande barnlöst och oron började sprida sig i familjen. Men det barn de längtade efter skulle förstås vara en son, och besvikelsen var enorm när det blev en flicka.

Modern vägrade att ta hand om henne, och hon lämnades bort till en amma, en fattig kvinna med många egna barn, familjen var så trångbodd att lilla Esthers vagga fick bara plats under bordet. Där tillbringade hon sina första tre år. Modern kom då och då för att titta på dottern men hon undvek helt alla former av kroppskontakt.

Hela sin uppväxt upplevde sig Esther åsidosatt och orättvist behandlad, hennes bröder, framför allt Israel Joshua, favoriserades, medan hon utnyttjades som gratis hemhjälp.

Vid något tillfälle när fadern utmålade fantastiska framtidsutsikter för sin förstfödde son dristade sig Esther att fråga vad det skulle bli av henne, svaret kom direkt och utan minsta tvekan: ingenting, så klart!

Hon läser, oftast i hemlighet för fadern, allt hon kommer över, religiösa skrifter, en rysk grammatik, politiska pamfletter och romaner. Böcker fanns det gott om hemma, också modern litteratur, då modern tillbringade den mesta av sin tid med läsning.

Familjen flyttade från ort till ort, Bilgoraj, Radzymin, Leoncin, småstäder med stor judisk befolkning, för att så småningom hamna i de judiska fattigkvarteren i Warszawa.

21 år gammal går hon med på att gifta sig med Abraham Kreitman, en diamantslipare som bodde i Antwerpen, dit han flyttat för att undvika värnplikten i Ryssland.

Giftermålet var en uppenbar flykt från hennes olyckliga liv, men hon upptäckte snart nog att hon hade hamnat ur askan i elden. Abraham Kreitman var och förblev en främling för henne, och dessutom visade han sig lika oförmögen att dra försorg om sin familj och hantera livets motgångar som någonsin hennes far.

Sonen Maurice Carr, som blev sin mors redaktör och översättare, kallade en gång sig själv med en drabbande klarsyn för ”ett olyckligt resultat av en olycklig förening”.

Ett liv som verkligen inte var någon solskenshistoria, men som det anstår en sann författare använde Esther Kreitman sitt olyckliga liv som stoff av vilket hon skapade litteratur.

Hon började skriva mycket tidigt, det var något som hon ”alltid” hade gjort. På väg till sitt bröllop, på tåget, visade hon sina litterära alster för sin mor, som tvingade henne att riva sönder alla pappersarken och slänga ut genom fönstret, men den långsökta förklaringen att de ryska gränsvakterna kunde misstänka det för subversiv propaganda.

Sanningen var snarare att det inte anstod en anständig flicka från en from familj att ägna sig åt dylika syndiga sysslor som skrivande.

Esther Kreitman fortsatte dock att synda. Klen hälsa, både fysisk och psykisk, och den ständiga kampen för att klara vardagens krav, tog mycket av hennes tid i anspråk. Hennes litterära kvarlåtenskap är relativt liten, två romaner och en novellsamling.

Dessutom har hon översatt till jiddisch Dickens ”A Christmas Carol” och George Bernhard Shaws ”Intelligent Woman´s Guide to Socialism and Capitalism”.

Som Esther Kreitmans främsta verk räknas romanen ”Der Sheydim-Tants” (”Demonernas dans”), som i engelsk översättning har fått titeln ”Deborah”.

Den drastiska ändringen av titeln beror förmodligen på en strävan att förskjuta fokus från en förlorad värld till ett individuellt öde – låt gå i ett socialt sammanhang. Romanen publicerades ursprungligen 1936 i Warszawa och den engelska översättningen kom tio år senare i London, med Förintelsen emellan.

Det är en familjekrönika med ett myllrande persongalleri som domineras av den unga Deboras väg från flicka till kvinna. På så sätt är det även en utvecklingsroman. Boken visar tydliga influenser från östjudisk berättartradition, rysk episk roman och polsk romantik, och det är inte svårt att se ett konstnärligt släktskap med båda brödernas litterära skapande.

Det är inte desto mindre ett originellt verk i sin egen rätt. Romanen berättas i tredje person med en allvetande berättare, ett säkert grepp för att kunna ge författare en större frihet och på samma gång kunna distansera sig från händelseförloppet och dess huvudpersoner, samtidigt som det skänker berättelsen ett mått av objektivitet och trovärdighet.

Läsaren får följa Deborah och hennes familj från shtetln till den något större staden och sedermera metropolen Warszawa. Det är en begränsad värld, hierarkisk, trångsynt, vidskeplig och fördomsfull, befolkad av Luftmenschen som slösar bort livet med fruktlösa studier av de religiösa urkunderna och meningslösa diskussioner om obegripliga hårklyverier.

Kreitman ger en synnerligen ironisk skildring av en sådan Talmuddiskussion, humoristisk men inte utan en vass udd. Hennes personteckningar är överlag mycket träffsäkra och hon har en skarp blick för människornas svagheter utan att förfalla till cynism. Krass realism kryddas med krass humor.

Romanens värld är männens värld. Kvinnor förminskas, berövas allt mänskligt värde och reduceras till barnaföderskor och hushållshjälp. Deborah kämpar förtvivlat för att undfly sitt öde, hon söker sin tillflykt i dagdrömmar och litteraturläsning där hon skapar egna inre världar.

I Warszawa möter hon en annan sorts judar än shtetlns inskränkta chassidim, här i storstaden finns det judar som är orakade och klär sig modernt, en del helgar inte ens sabbaten. Det är en öppning mot en annan möjlig värld bortom traditionernas religiösa skranker.

Här gör Deborah nya bekantskaper, inte minst bland unga, självständiga judiska flickor ur arbetarklassen, men framför allt möter hon i en socialistisk organisation den karismatiske Simon. Men också kärleken blir en besvikelse, och än en gång är Deborah lämnad utanför och övergiven.

Lika förbittrad som förtvivlad accepterar Deborah giftermål med en diamantslipare från Antwerpen. Det blir, inte helt oväntat, ett fullständigt fiasko, och hennes liv förvandlas till en mardröm av misär och främlingskap.

I en sista desperat ansträngning flyr Deborah tillbaka till Warszawa, bara för att finna en tom lägenhet, föräldrarna har flyttat, ingen vet vart.

Och hela resan var bara en ond dröm.

Mot slutet av romanen krymper persongalleriet, verkligheten blir alltmer instängd och flyttar in i Deborahs inre, känslan av klaustrofobi tilltar med en fragmentarisk, ryckig stil.

Här närmar sig Kreitman det modernistiska uttryckssättet.

Romanen är uppenbart en nödtorftigt förtäckt självbiografi, och den följer ganska väl Kreitmans eget liv. Det gäller också de avslutande partierna då hon återvänder till Warszawa. I romanen utspelas det i en hallucinatorisk mardröm, i verkligheten reste Kreitman tillbaka till Polen 1926, tydligen i syfte att stanna för gott och åter bli upptagen i familjens sköte. Hon mottogs mycket kyligt, inte minst sonens livliga vittnesmål berättar om distans och avståndstagande. Föräldrarna fruktade en skandal, brodern Israel Joshua var direkt avvisande. Efter några månader återvände hon till London, dit familjen Kreitman hade flyttat undan första världskrigets stormar.

Men romanen kan naturligtvis inte enbart reduceras till självbiografiskt skvaller. Det är en stark berättelse om en kvinnas försök att frigöra sig från det förtryck som utövas av religion, ekonomi och misogyni. Det är i grunden en kritisk och hänsynslös skildring av kvinnans plats som tjänstehjon i den chassidiska världen, men i ett vidare perspektiv är det lika mycket en roman om de hinder som finns i vägen för en modern individ på väg ut i vuxenlivet, särskilt för kvinnor.

Här är Esther Kreitman tydligt besläktad med författare som till exempel Virginia Woolf. På ett sätt är hon mer modern – och radikal - än sin mer namnkunniga kollega då hon gör en tydlig koppling mellan genus och klass.

Just klassperspektivet står ofta i förgrunden i hennes novellsamling ”Blitz” (”Yikhes” i original). Den är indelad i två avdelningar: ”Shtetl stories” och ”London stories”. Den första skildrar mycket av den traditionella judendomens hyckleri och dubbelmoral, medan den andra ägnar sig mer åt integrationsproblematiken i East Ends ruffiga kvarter.

Kreitmans andra roman ”Brilyantn” (”Diamonds”) är en familjekrönika om en rik diamanthandlares uppgång och fall, och utspelar sig i Antwerpen och London. Det är inte svårt att se självbiografiska spår även här.

Jiddischlitteraturen är kraftigt manligt dominerad, vilket för all del är ingalunda unikt. Förutom Kreitman finns det flera kvinnliga namn, som Kadya Molodowsky, Rachel Korn, Celia Dropkin och Yente Serdatzky, för att nämna några. En ansenlig del av deras verk finns tillgänglig i engelsk översättning. Framför allt är det frågan om lyrik, prosan är betydligt ovanligare.

En anledning till att Esther Kreitman så länge förblev ouppmärksammad är förmodligen att hon lämnade Polen så tidigt, och fick aldrig vara en del av det vitala kulturlivet som jiddischlitterturen upplevde under 20- och 30-talen. Hon kom inte heller till USA efter kriget, där ju jiddischkulturen fortsatte att blomstra i ytterligare något decennium, och i viss mån även senare.

Det finns uppgifter om att hon 1947 bad Isaac Bashevis om hjälp att få komma till USA men att han vägrade. Brödernas roll i förminskningen av Esther Kreitmans författargärning är allt annat än hedersam.

Vilket inte kan ändra det faktum att det finns, inte som den amerikanske-judiske författaren och kritikern Irving Howe påstod två, utan tre Singer i jiddischlitteraturen.

Ursprungligen publicerad i Dixikon

"Demonernas dans" finns nu i svensk översättning av Salomon Schulman. (Bokförlaget Tranan)

I tider av uppror

 

Idag är det den tyske författaren Uwe Timms födelsedag. 

Ett par recensioner av hans romaner:

I skuggan av min bror

Uwe Timm

Övers: Jörn Lindskog

Bokförlaget Thorén och Lindskog, 2010/2012

Den tyske författaren Uwe Timm är född 1940. Han var ett så kallat sladdbarn. Hans 16 år äldre bror gick 1942 ut i kriget som frivillig i Waffen-SS, och stupade ett år senare i Ukraina. Även om Timm har inga minnen av brodern är denne ständigt närvarande under hela hans uppväxt, och egentligen längre än så. Han finns där som moderns aldrig läkta sorg, men framför allt som ett objekt för den extravagante faderns oförlösta förhoppningar och förväntningar.

Med hjälp av egna och andras minnesfragment, och broderns knapphändiga dagbok från östfronten, försöker författaren att återskapa en bild av sin bror och förstå hans bevekelsegrunder för att gå ut i kriget, liksom hans uppträdande och mentalitet i det ockuperade Sovjet.

Så värst långt kommer inte Timm i sina efterforskningar, konturerna av brodern förblir mycket vaga. Det mest utmärkande för Waffen-SS-soldaten Karl-Heinz Timm var nog ändå hans pliktkänsla, och hans förmåga att betrakta kriget som något fullständigt normalt.

Det är förvisso inte demoniskt på något sätt, men inte desto mindre djupt skrämmande, även om författaren inte hittar några som helst bevis för det som är hans stora fasa när han påbörjar sitt projekt – nämligen att brodern skulle ha deltagit i judeutrotningen eller övergrepp mot civilbefolkningen.

Timms sökande efter de bakomliggande orsakerna till nazismen blir istället till en grundlig uppgörelse med fadern. Han var visserligen inte nazist, men hans nationalism och konservatism, med plikt, fosterland, lydnad, auktoritetstro och ”manlig” tapperhet” som främsta ideal och värden, banade väg för nazismen, som bara omsatte dessa värderingar i praktiken och drog dem till deras absurda konsekvenser.

Timms uppgörelse mynnar ut i ett brinnande antiauktoritärt manifest, som slår lika hårt mot höger som mot vänster.

Uwe Timm har ett underbart sätt att vara personligen mycket närvarande i texten, utan att för ett ögonblick förlora det allmängiltiga ur sikte.

Vännen och främlingen
Uwe Timm
Övers: Jörn Lindskog
Thorén & Lindskog, 2012

Uwe Timms *Vännen och främlingen* är en lågmäld och mycket personlig berättelse om författarens vänskap med Benno Ohnesorg i början av 60-talet. Några år efter att deras vägar skiljs blir Benno skjuten till döds under en demonstration mot shahens besök i Berlin. Trots att det blir snabbt uppenbart att det rörde sig om ett kallblodigt mord, blir polismannen som sköt friad, och ingen ställs till svars. Händelsen kom att radikalisera delar av den västtyska studentrörelsen.

Det tidiga 60-talets Västtyskland präglas av demokratiska former men med ett föga demokratiskt innehåll. Gamla nazister sitter överallt på höga poster, lydnadsidealet och auktoritära mönster lever vidare, och föräldragenerationen antingen tiger eller kommer med klena ursäkter. Vägen från plikttrogen nazist till ansvarskännande konservativ var för många inte särskilt lång.

Det är en tid av kärlek och politik, frigörelse och uppror. Allt detta fångar Timm på kornet genom sin raka men ändå poetiska skildring av vänskapen med Benno Ohnesorg, han som kanske var nazismens sista offer.

Andra generationen söker komma hem

Hitta hem/ Teater Västernorrland
Manus och skådespelare: Gisela Nilsson
Dramaturg: Alexandra Loonin
Regi: Olle Törnqvist
Scenografi och kostym: Johanna Mårtensson
Mask: Sari Nuttunen
Ljus: Magnus Stolpe
Musik och ljud: Adam Hagstrand

”Hitta hem” är Gisela Nilssons iscensättning av hennes mors historia under Förintelsen, men även hennes egen upptäcktsresa i moderns spår.

Hösten 1944 skiljs den 18-åriga Emmi Steiner från sina föräldrar i Budapest, och deporteras till koncentrationslägret Bergen-Belsen i Tyskland. Hennes öde är en del av den ungerska judenhetens utrotning i Förintelsen. Den börjar sent, är kort och intensiv, och mordiskt effektiv.

Emmi överlever, det gör inte hennes föräldrar, inte heller de flesta av hennes familj. Sjuk och undernärd kommer hon till Sverige för en kortare konvalescens, men den osäkra politiska situationen i Ungern gör att hon stannar i Sverige för gott.

Hon bildar familj och får dottern Gisela. Och i ett desperat försök att skydda sina barn gör hon det som de flesta överlevande från Förintelsen tar till: hon tiger om sina erfarenheter från kriget, koncentrationslägret, nämner inte de döda, viskar till dottern ”du behöver inte berätta att du är judinna”.

Och Gisela Nilsson funderar över om vad som ska berättas. Inte minst om sin egen rätt att berätta, har hon verkligen det?

Den diskussionen är inte ny. Gång efter annan ifrågasätts om de utan egen erfarenhet av Förintelsen har rätt att skriva om den, gestalta den i olika former. Och nog har det skapats åtskilligt med ”Förintelsekitsch”. Men för mig är det ändå alldeles självklart, ja alla har rätt att berätta, helt enkelt därför att alternativet är tystnad och glömska.

Vi behöver berättelserna, namnen, ansikten, snart är alla med egna erfarenheter från Förintelsen borta, och då är det upp till oss andra, inte minst ”andra generationen” att hålla minnet vid liv.

Det gör Gisela Nilsson med den äran. Och genom dubbelexponering med berättelsen om sitt eget sökande efter moderns historia och de dolda judiska rötterna, knyter hon ihop det förflutna med nuet. Minnet är levande, historien aktuell.

Det är en mångfacetterad berättelse, här finns mycket sorg, våld, förtryck och ond bråd död. Men också ganska finstämda skildringar av människans förmåga att uthärda och överleva. Fantasins och inlevelsens kraft att fly undan den outhärdliga verkligheten.

Ibland blir det ironiskt intill total absurditet, som när mitt i detta inferno av framspottade tyska kommandoord lyckas Emmi försvinna in i sitt inre till tonerna av det kanske mest sublima som den tyska anden någonsin har skapat – Schillers och Beethovens ”An die Freude”.

Scenografin är enkel, ett podium av hopspikade brädor, och där rör sig Gisela Nilsson med en kofot(!) i handen, med den bänder hon upp plankor och plockar fram bilder, brev, diverse föremål.

Att komma åt minnen är inte lättsamt, det krävs styrka och ihärdighet.

Det är personligt, modigt, det berör, det är bra teater.

Den odrägliga besserwisserns litterära talang

 

Idag fyller Mario Vargas Llosa år. Min relation till honom präglas av ambivalens, han är en fantastisk författare, men en usel politiker.
Här några ord om hans författarskap mot bakgrund av Nobelpriset.

Nobelpriset i litteratur är världens förnämsta litterära utmärkelse, ett slags VM i litteratur. Grunden till Nobelprisets prestige finns i prissummans storlek, den historiska kontinuiteten och naturligtvis kvaliteten på pristagarna.

Det sistnämnda är långt ifrån oproblematiskt. Listan på framstående författare som inte har fått priset är minst lika lång som den över sin tids tillfälliga storheter som har försvunnit in i barmhärtighetens totala glömska.

Den manliga dominansen är ett stort problem. De kvinnliga författarna är kraftigt underrepresenterade, och det urholkar prisets värde.

Också överrepresentationen av Europa och Nordamerika har börjat uppfattas alltmer som problematisk och besvärande.

Nobelpriset skiljer sig från andra pris genom att det belönar ett livsverk, ett författarskap och inte en bok. Därför tilldelas priset ofta till tämligen ålderstigna författare, och utsätts för den helt irrelevanta kritiken att det är ”för sent”. Så är fallet med årets pristagare, men det ligger nära till hands att misstänka att det egentligen är andra överväganden som ligger bakom kritiken.

De flesta pristagare brukar väcka starka känslor och bli föremål för varierande grad av politisk kritik. Litteraturen finns inte i ett vakuum och den är alltid i någon mening politisk. Bra litteratur berör och engagerar, och det är därför ofrånkomligt att Svenska Akademiens val leder ofta till häftiga debatter. 

Om man inte som Jan Myrdal föredrar att avfärda Nobelpriset som ett borgerligt jippo.

Årets pristagare Mario Vargas Llosa från Peru utgör inget undantag, även om det mer tycks vara personen och hans politiska gärning än författarskapet som väcker den ilskna kritiken.

Ingen av hans kritiker har på allvar ens försökt att ifrågasätta hans stora kvaliteter som författare. Det är inte särskilt förvånande. Vargas Llosa kan lätt räknas till en av världens absolut främsta berättare, med ett otroligt stort register, och med en påtaglig politisk närvaro.

Det första jag läste av Vargas Llosa, det bör tilläggas att det var 70-tal, och jag läste mycket annat latinamerikanskt överhuvudtaget vid den tiden, var Pantaleón och soldatbordellen. Det är en svidande vidräkning med militär byråkrati och stupiditet i största allmänhet. Samtidigt är ett komiskt litet mästerstycke, och Vargas Llosa uppvisar sin förmåga att använda olika litterära grepp för att åstadkomma en finurligt konstruerad helhet.

Kritiken mot de militärt präglade manlighetsidealen finns ju redan i hans första roman Staden och hundarna, som bygger på hans egna erfarenheter från en kadettskola, dit han skickades av sin far för att ta ur honom det som familjen uppfattade som ett fjolligt litteraturintresse. Skolan blev en traumatisk upplevelse för den unge Mario, och ända sedan dess har hans författarskap rört sig i spänningsfältet mellan den manlighetskultur han faktiskt är uppvuxen med och i, och denna kulturs förödande konsekvenser. Det gör Vargas Llosa till en författare som är betydligt mer medveten om könsmaktsordningens betydelse än de flesta andra av hans latinamerikanska författarkollegor.

Liknande teman behandlas i novellsamlingen Valparna.

När Staden och hundarna kom ut möttes den av en översvallande positiv kritik. Den peruanska militären lät sig dock inte imponeras, och ordnade ett bokbål med ”landsförrädarens” debutverk.

Av en helt annan kaliber är Vargas Llosas andra roman Det gröna huset. Den är mycket intrikat uppbyggd, med flera skikt av platser och tidsplan som går in i varandra på ett sinnrikt sätt. Känslan av instängdhet är närmast total, och även om det är en fascinerande roman, minns jag den som en tung, klaustrofobisk, ja nästan skrämmande läsning. Våldet upprepar sig ständigt, och det finns ingen försoning. Vargas Llosas kanske mörkaste verk.

Då håller jag Vargas Llosas andra storverk Kriget vid världens ände betydligt högre. Den utspelar sig i Brasilien, långt bort från storstaden och civilisationen. En messiasfigur drar igång en religiös väckelse och en social revolution, och får snabbt ett allt starkare stöd bland bönder, fattiga, banditer, all världens fördömda, inte minst kvinnor. Det är en fascinerande studie i den sociala mobiliseringens många irrgångar, men också med tydliga religiösa inslag – något annars ovanligt för Vargas Llosa – det handlar mycket om skuld och försoning, ånger och förlåtelse.

Rebellernas kristet-kommunistiska samhälle krossas obarmhärtigt av statens våldsapparat, men Vargas Llosa tycks mena att minnet av det som varit lever kvar och kan bli till ett framtidens frö, ett nederlag som ska leda till framtida segrar. Det är onekligen en mycket marxistisk tanke, skriven vid en tid då han uppenbarligen redan är på väg bort från sina tidigare vänsterståndpunkter.

En annan intressant aspekt i romanen är författarens alter ego. Det är Journalisten som följer hela historien nästan ända från början. I ett tidigt skede får den kraftigt närsynta figuren sina glasögon krossade, och under hela den tid han är med ser han knappt någonting, och är så gott som helt beroende av hjälp från andra, framför allt en kvinna som han åtrår, och som föraktar honom.

Det är tydligt att den uppblåste Mario kan ibland visa upp en förvånande ödmjukhet.

En annan favorit, visserligen av en helt annan tyngd, men annat vore å andra sidan att begära för mycket, är Tant Julia och författaren, där han sin vana trogen bryter mot tabun och konventioner. Men framför allt är det ett komiskt mästerverk, förmodligen den roligaste bok jag någonsin har läst. Den borde vara obligatorisk läsning för alla som någonsin har tittat på en tv-såpa.

Det är typiskt för Vargas Llosas sätt att arbeta med ett brett register av uttrycksmedel, allt från modernismens sofistikerade strukturer till populärkulturens enkla knep. Det ger hans författarskap både djup och bredd.

Slutligen en liten personlig favorit. Det är den korta romanen Berättaren. Den handlar om hur en liten indianstam i Amazonas håller på att duka under i den synnerligen ojämna kampen mot moderniteten och ”utvecklingen”. Med det lilla folket går det också under ett språk, och en kultur. På ett osannolikt intrikat sätt lyckas Vargas Llosa väva in Förintelsen in i historien. Det är starkt och det berör. Framför allt kontrasterar det mot Vargas Llosas häpnadsväckande hjärtlösa uttalanden om minoritetsspråk, urinvånare och ”utveckling”.

Engels talade om ”realismens triumf” (det var om Balzac). Man kan ta det begreppet vidare och tala om ”litteraturens triumf”. Vargas Llosa vore ett typexempel. En odräglig besserwisser, med avskyvärda politiska idéer och en tveksam demokratisk hållning, men vars litterära talang ger honom en förmåga att skildra samhällskonflikter och dess aktörer på ett pregnant sätt, samtidigt som han förmår att gå utöver sig själva och sina egna småaktiga begränsningar.

Den som förmår att berätta håller kvar sitt människovärde

 

                                                       Foto: Bo-Göran Kristofferson

Siemensrullen
Håkan Andersson
Albert Bonniers Förlag

Håkan Andersson tillhör Sveriges intressantaste författare, alltid lika stilsäker och angelägen. Dessvärre får han långt ifrån den uppmärksamhet och publika uppskattning som han förtjänar. Det säger tyvärr en hel del om tillståndet i svensk litteratur.

Hans senaste bok ”Siemensrullen” presenteras som noveller. Jag vill nog mena att det är lite av vilseledande, för att inte säga falsk, marknadsföring. Bokens berättelser hänger nära samman, de går in och ut i varandra, och jag tvivlar på att de låter sig läsas separat var för sig.

Även om så, förlorar man hela sammanhanget.

Den centrala berättelsen är titelns ”Siemensrullen”. Det är en skakande skildring av en extremt eländig tillvaro i koncentrationslägret Uckermark, ett föga känt biläger för unga kvinnor till det ökända Ravensbrück.

Med ett på samma gång sakligt och suggestivt språk tecknar Andersson en oförglömlig bild av en kamp för överlevnad – som misslyckas, och för värdighet – som är desto mer framgångsrik.

Den som förmår att berätta håller kvar sitt människovärde. Och i någon mening lever vidare också.

I så gott som alla berättelser försvinner människor, för att på det ena eller andra sättet ändå dyka upp. För ingen försvinner, inte helt, så länge minnet om dem lever, och berättelsen finns kvar.

Det är en vacker tanke, som är djupt humanistisk.

Det finns ytterligare en dimension i boken. Det är ingen tillfällighet att titelberättelsen, så central för hela handlingen, är skriven på en pappersrulle Siemens. Rullen har stulits från Siemensfabriken som i likhet med många andra tyska företag under andra världskriget bedrev omfattande produktion i samband med olika koncentrationsläger med hänsynslös exploatering av slavarbetskraft.

De flesta av dessa företag är framgångsrikt verksamma än idag. Kan vara värt att minnas vad vårt välstånd bygger på. Också det en viktig berättelse.

Tidigare publicerad i Opulens

Vardagsnazism under tredje rikets sista dagar

 

Allt förgäves
Walter Kempowski
Övers: Rebecka Kärde
Albert Bonniers Förlag

Det är vintern 1945. På det lilla godset någonstans i Ostpreussen känner man stark ovisshet. Kanonmullret kommer allt närmare, förtvivlade flyktingar undan de framryckande ryska arméerna anländer i allt större skaror, ryktesspridningen tilltar för var dag. Genom skildringen av att antal människoöden fångar den tyske författaren Walter Kempowski hela vidden av det nazistiska Tyskland fullständiga katastrof. Och de så kallade vanliga människornas totala oförmåga att inse vad som håller på att ske.

Visst förstår man att kriget går dåligt, men ingen kan ta till sig tanken om ett definitivt nederlag, det kommer säkert att vända, och även om man tvingas fly nu tvivlar ingen på att de ska återvända snart.” Führern var väl ändå det sista bålverket?”

Så blev förstås inte. Ostpreussen tillföll efter kriget Polen, numera ett populärt semesterområde, jag har själv tillbringat åtskilliga somrar där. En kuststräcka med staden Kaliningrad, forna tiders Königsberg, kom att tillhöra Sovjet, numera Ryssland.

Herrn i huset är liksom alla andra inkallad, och ägnar sig åt den till synes föga krigiska uppgiften att säkra försörjningen i Tyskland, man vill till varje pris undvika den katastrofala bristsituationen från förra kriget. I klartext betyder det att han plundrar ockuperade länder på allt som går att stjäla.

Under en permission berättar han för frun, eller rättare sagt antyder, om hemska saker som händer där i öst…med det är bäst att inte tala om det!

Arbetet på den lilla orten sköts huvudsakligen av tvångsarbetare och krigsfångar. De betraktas givetvis som mindervärdiga, opålitliga, tjuvaktiga och i avsaknad av kultur. Judar är ”smutsiga spyflugor och förbrytarpack”, och i samtal som man för viskande är alla oroliga att de ska hämnas, alla förstår för vad utan att det sägs rakt ut.

Det är vardagsnazism bortom partidagar, pompösa tal, diskriminerande lagstiftning och folkmord.

Frun i huset har inte tappat alla begrepp om medkänsla och anständighet, vilket leder till fatala konsekvenser för henne. Medan det nazistiska tusenårsriket rasar ihop fortsätter förtryckarapparaten sitt mordiska värv. In i det sista jagar man verkliga eller inbillade fiender.

Med ett expressionistiskt stackato skildrar Kempowski nazismens sista dödsryckningar, det slutliga förfallet i ett avlägset hörn av tredje riket. Det blir som en prisma som belyser nazismens själva väsen.

En nödvändig bok.

Landsbygd mellan hopp och förtvivlan

 

Även om Littfest är i första hand inriktad på samtal kring skönlitteratur förekommer ändå programpunkter som berör aktuella samhällsfrågor. Under årets första festivaldag samtalade den välkände Umeåjournalisten Arne Müller med ATL:s redaktör Edvard Hollertz under rubriken ”Landsbygd mellan hopp och förtvivlan”. Samtalsledare var VK:s politiska chefredaktör Ola Nordebo. Två tydliga alternativ för att tackla landsbygdens problem utkristalliserades under samtalet.

Till att börja med enades man om att det finns flera landsbygder, inte en. Och att det är stora skillnader i hur man klarar sig. Det är framför allt landsbygdskommuner nära storstäder och på turistorter med bra kommunikationer som man rent av upplever en blomstring, inte minst i samband med pandemin.

DE övriga däremot befinner sig i strykklass, och problematiken existerar i hela landet, långt ifrån bara i Norrland. Stora delar av Blekinge, Dalsland eller Värmland är förlorare i den nya ”ekonomiska geografin”.

Emellertid har ett nytt intresse väckts i den politiska debatten i Sverige, en konflikt mellan stad och land lyfts fram, och allt fler talar sig varma för landsbygdens sak. Edvard Hollertz tillskrev det nymornade intresset för landsbygden Trumps seger i presidentvalet, men även Brexit. Plötsligt uppmärksammas att det finns stora bortglömda befolkningsgrupper – med makt att avgöra val!

-          Svenska politiker talar om rostbälten, hjärtland och liknande, men det är ett amerikanskt narrativ som har mycket lite med den svenska verkligheten att göra, säger Edvard Hollertz.

Arne Müller för sin del tror att de politiska partiernas vurm för landsbygden har börjat ännu tidigare, men naturligtvis förstärkts av Trumps framgångar och Brexit. Men han är mycket kritisk och säger rakt på sak:

-          Det är mycket prat men mycket lite verkstad, tillgången till viktig samhällsservice på landsbygden fortsätter att försämras.

                                           Foto: Av Harvey McDaniel from Naalehu, HI - South Point_Wind Farm 5_Aug_1_02, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=346363

Det stora problemet är fortsatt att värdet av exploateringen av naturresurser inte stannar lokalt. Ett belysande exempel är vindkraften och de problem med lokal acceptans som redan nu är stora och ständigt växer.

Arne Müller påpekade att enbart för att täcka energibehovet hos de nya företagen i norr krävs det mellan 4000 och 5000 vindkraftverk. Just nu finns det 900!

-          Det kommer att skapa långt större problem än idag, inte minst kring markfrågan, risken är stor att den nya industrin kommer att dränera den offentliga sektorn på kompetens, skapa öar av välstånd och lämna resten i tilltagande förfall, säger Arne Müller.

Edvard Hollertz lyfte fram att investeringar i vindkraft görs till stor del av utländska företag som saknar lokalt perspektiv, vill bara komma undan så billigt som möjligt, med så stor vinst som möjligt.

-          Vi måste få tillbaka de lokala, platsbundna företaget som tar socialt ansvar, säger Edvard Hollertz.

Han framhåller gärna den gamla bruksandan som ett föredöme. Arne Müller invände att det finns få företagare men många orter. Och globaliseringstrenden är tydlig, och svår för att inte säga omöjlig att bromsa. Det måste till statlig regionalpolitik, men det som händer på den fronten går i motsatt riktning. Statliga jobb blir fler i storstadsregionerna, medan de minskar på mindre orter, det blir bara småsmulor.

                                           Foto: Av Jaime Mas - Picture by Jaime Mas, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=174957

 

Det som krävs enligt Arne Müller är en verklig klimatomställning. Den innebär till att börja med decentralisering av framför allt samhällsservice, en satsning på infrastruktur, huvudsakligen järnväg, och en långt större självförsörjningsgrad för jordbruket.

-          Jordbruket måste äntligen få betalt för miljönytta, säger Arne Müller.

Edvard Hollertz vill förutom den moderna ”Åslingdoktrinen” med socialt ansvarsfulla företag också ha mindre regelkrångel för jordbrukare och andra småföretagare.

Båda var emellertid överens om behovet av ökade regionala och kommunala skattebaser som ett nödvändigt villkor för landsbygdens utveckling.

Landsbygden balanserar fortfarande mellan hopp och förtvivlan.

 

FOTNOT: ATL = Lantbrukets Affärstidning

                VK = Västerbottens-Kuriren

                Åslingdoktrinen = Företag har ansvar för den lokala arbetsmarknaden

En modern gycklare som gisslar makten

 

Idag är det Dario Fos födelsedag. Han har under årens lopp också uppmärksammats lokalt i Ådalen.

Dario Fo intar Höga kusten

Det är tisdag eftermiddag på Centrumhuset i Ullånger, och stämningen är lätt kaotisk. Några ställer upp dekor på scenen, texter studeras, personer passerar fram och tillbaka – nunnor, poliser, dödgrävare. Det är Höga Kusten Teaterförening som repeterar Dario Fo´s komedi ”Sjunde budet”.

Tidigare har amatörgänget från Höga kusten alltid spelat sommartid ute vid Skuleberget. Det är första gången nu som man spelar en annan årstid, och inne. Dessutom är det första gången som man inte spelar en pjäs skriven av föreningens egen ”privatförfattare” Bo R Holmberg. Och vad tycker Bo själv – som har en liten roll också i denna uppsättning – om det?
- En Nobelpristagare och jag, det känns bara bra med så fint sällskap, svarar han med ett illmarigt leende.

Produktionen sker i samarbete med Scenkonstbolaget i Sundsvall. Det är Teater Västernorrlands Ingmar Virta som har föreslagit pjäsen för ensemblen.
- De ville ha en komedi, och Dario Fo målar med breda penseldrag som passar ett amatörsällskap, säger Ingmar.

Han berättar också att det ingår faktiskt i Scenkonstbolagets uppdrag att stötta amatörverksamheten, och att bygga samarbeten över hela länet. Samma pjäs har tidigare spelats av amatörteatern i Svartvik utanför Sundsvall, och därför kan gänget från Ullånger låna en del rekvisita därifrån, vilket är mycket tacksamt i en ändå ganska dyr produktion.

Dessutom lånar man ljusanläggningen och en scenmatta från länsteatern i Sundsvall.
- Vi får hjälp så fort vi ringer, säger Robert Sandström, en av skådespelarna.
Ingmar Virta är på plats under tisdagens repetition, han bistår med råd, anvisningar och konstruktiv kritik.

Pjäsen ”Sjunde budet” har undertiteln ”Du skall icke stjäla… så mycket”, och är liksom Dario Fo´s andra verk en samhällssatir. Det handlar om ett tjuvsamhälle där alla skor sig allt vad de orkar, och där rättvisan inte segrar till slut. Utan tvekan ett tema i tiden, och Höga Kusten-ensemblen har gjort lite lokalanpassning. Det blir säkert en hel del igenkänningssituationer och många skratt utlovas.

Det är premiär för pjäsen den 17 mars, och man har bara tre-fyra gånger kvar att repetera.
- Kan ni inte replikerna ska jag slita öronen av er, säger regissören Gunvor Jonsson hotfullt när repetitionen börjar.
När kvällen går mot sitt slut har alla sina öron i behåll.

Det är planerat för fyra föreställningar sammanlagt, åtminstone till att börja med. Det finns funderingar kring att spela också på andra ställen. Och eventuellt ska en föreställning ges på teaterföreningens traditionella utescen vid Skulebergets fot.

En oväntad teaterupplevelse

Teckenspråkstolkning förekommer ibland på tv, någon står i utkanten av bilden och arbetar frenetiskt med händerna, utan att vi hörande behöver bry oss särskilt mycket. I Riksteaterns Tyst Teaters uppsättning av Dario Fos klassiker ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!” är det tvärtom. Pjäsen spelas på teckenspråk – av både hörande och döva skådespelare – samtidigt som det tolkas till talad svenska.
Lite ovant i början, men efter en stund fungerar det utmärkt, och man tänker knappt på det.

Teater som uttrycksform lämpar sig sällsynt bra för just teckenspråk. Mimiken, gestiken, det kraftfulla utspelet, hela kroppsspråket är minst lika viktiga, om inte viktigare, än det verbala. Och just Dario Fo burleska teater som hämtar så mycket från medeltida folkliga teaterformer är ännu mer tacksamt.

Det är faktiskt tredje gången jag ser ”Vi betalar inte!”, jag har sett Pistolteaterns nu legendariska uppsättning, och dessutom Lilla teaterns i Helsingfors fenomenala version. Det vore naturligtvis inte rättvist att jämföra, varje uppsättning måste bedömas i sin egen rätt.

I Ulf Montans regi har pjäsen fått en viss aktualitetsanpassning, med referenser till Saab, Fredrik Reinfeldt och vår monark. En aning förvånande har man däremot behållit en del av det ursprungliga sammanhanget. Dario Fo är en komikens mästare, och stundtals är pjäsen hysteriskt rolig, men samtidigt kändes den bitvis 70-talsaktigt fyrkantig och propagandistisk. Kritiken mot italienska kommunistpartiet var tämligen malplacerad för en svensk publik, och dessutom numera fullständigt inaktuell.

Men det finns ett konsekvent underifrånperspektiv hos Fo som är mycket tilltalande, inte minst i denna pjäs om vad som skulle kunna hända när människor får nog av dyrtid, arbetslöshet och förmynderi.

Skådespelarna firar stora triumfer i sina respektive paradroller.

En oväntad, ovanlig och definitivt positiv teaterupplevelse.

Maria från Härnösand skriver fåglarnas musik – hot och hopp med Norrdans

 

                                             Foto: Lia Jacobi/Norrdans

Efter en kort utflykt till Jämtland och Stockholm begick så Norrdans sin Norrlandspremiär för den nya föreställningen ”Dawn Chorus” på teatern i Kramfors. Det är ångermanländsk så det förslår, för koreografin står Stina Nyberg från Örnsköldsvik, och musiken är komponerad av Härnösandsbördiga Maria W Horn.

Det börjar med en tvär övergång från natt till gryning, ett skarpt ljust bländar den nyvakne, och åskådaren hinner precis vänja blicken när scenen exploderar i fågeldans.

Det är en fantastisk mångfald, olika stilar, skiftande tempon, varierande rörelseschema, naturens rikedom bjuder på en sprakande show för alla. Det är inte alltid fullt så vackert och graciöst, men det är äkta och med en självklar glädje över att bara finnas till.

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Heltäckande men kontroversiellt om andra världskriget

 

För fem år sedan öppnade i Gdansk museet om andra världskriget.

Ett väldigt rödfärgat betongblock som lutar och ser ut som ett utbombat hus dränkt i blod syns på långt håll i den tomma, nästan ödsliga och sterila miljön som omger museet om andra världskriget i Gdansk som öppnade i mars 2017.

5000 kvadratmeter utställningsyta har placerats flera våningar ner i underjorden, vilket äger sin egen symbolik.

Museets uttalade ambition är att skildra andra världskriget i dess helhet, här ska presenteras både förövare och offer, militärer och civila, greppet är globalt med utställningar från länder och fronter i flera världsdelar, även om mycket oundvikligen handlar om Polen.

Bakgrund tecknas till krigsutbrottet, och även efterspelet får en del utrymme.

Tyngdpunkten ska ligga inte så mycket på militära slag och det politiska spelet utan mer på civilbefolkningens svåra vardag och lidande.

Utställningen innehåller förvisso en hel del militaria, en äkta Sherman stridsvagn och en sovjetisk T-34, bomber, vapen och uniformer, men det finns så mycket mer. Skakande bilder från koncentrationsläger, en exakt kopia av ett skyddsrum i London, porträtt av mördade människor, vardagsföremål, propagandaaffischer och bisarra kuriositeter som tyska julgransprydnader med hakkors på.

Många av utställningsföremålen är helt unika och har skänkts till museet av privatpersoner.

Stora delar av utställningen är interaktiva, det är mycket professionellt rakt genom, berörande och informativt.

Sedan museet öppnade den 23 mars har publiktillströmningen varit mycket god, med besökare från hela Polen men även från utlandet. Mottagandet har varit genomgående mycket positivt.

Men historien handlar alltid om nutiden. Den högernationalistiska polska regeringen är inte nöjd med museets utformning, det är inte tillräckligt patriotiskt, och lägger alltför lite vikt vid det polska folkets heroiska motstånd och martyrium. Med sin vanliga klåfingrighet har regeringen redan bytt ut museichefen mot en föga meriterad men partitrogen person.

Han har rivstartat med att låta meddela att flera ändringar av museets innehåll är på gång, än så länge oklart vilka, men det finns anledning att befara det värsta.

En fingervisning ges av det faktum att andra världskriget-museet har slagits ihop med det så kallade Westerplatte-museet. Kruxet är bara att det museet inte finns ännu, det befinner sig fortfarande på planeringsstadiet. Syftet med det är att hylla försvararna av den lilla polska militärgarnisonen på udden Westerplatte strax utanför hamnen i Gdansk precis i början av kriget i september 1939 där de höll stånd i en vecka mot överlägsna tyska styrkor.

Det är en ikonisk händelse i polsk historia från andra världskriget, det ståndaktiga hjältemodet mot övermakten.

Protesterna har inte låtit vänta på sig, och flera av de personer som har skänkt föremål till museet hotar nu att ta tillbaka dem.

Innehållet kan naturligtvis alltid diskuteras. Själv störde jag mig på att Nazityskland och Sovjet jämställdes, och att Sovjets roll för att vinna kriget tonades ner.

Men det går inte att förneka museets ambition att ta ett helhetsgrepp på kriget, vilket gör det till en tämligen unik institution. Man väjer inte heller för kontroversiella ämnen som polsk antisemitism och den tyska civilbefolkningens lidande.

Förmodligen är det en del av problemet. Till och med det lilla som tas upp i utställningen blir alldeles för mycket och kränker å det djupaste den polska chauvinismens ack så känsliga själ.

Regeringen angrepp på andra världskriget-museet är en del av de reaktionära försöken att kontrollera det fria kulturlivet, och ett led i den process som urholkar demokratin i Polen.