Ränderna går aldrig ur

 

Eurotrash
Christian Kracht
Övers: Anna Bengtsson
Ersatz

Eurotrash är den europeiska motsatsen till USA:s white trash. De ganska välbärgade, en aning pretentiösa, påstått världsvana och garanterat fördomsfria.

I sin pikareskroman låter den schweiziske författaren Christian Kracht läsarna ta en grundlig titt på den sidan av den gamla kontinenten. Och det är ingen vacker syn. Resan, som företas av författaren själv och hans åldrade mor, två generationer, går visserligen genom olika delar av Schweiz, men jag har svårt att tro att han inte avser mer än så, minst Tyskland, Frankrike och Italien, förmodligen Västeuropa i sin helhet.

Här vimlar det av gamla nazister, som inte ens är särskilt ångerfulla, och deras barn och barnbarn, alltid beredda att urskulda föräldragenerationen, och definitivt inte redo att avstå från det välstånd som skapades på ett minst sagt misstänkt sätt, det vill säga genom nazisternas hänsynslösa plundringar.

Romanen är fylld av fin- och populärkulturella referenser, men det blir snart tydligt att hela bildningspretentionen är bara tunn fernissa på ytan, böcker av citerade författare har aldrig lästs, konstverken är blott investeringsobjekt, musiken utgör på sin höjd en skvalfond, ingen har på allvar försökt tränga in i filosofins förborgade sanningar.

Ingenting är äkta, världen är dränkt i kitsch draperad i naturlighetens mantel, och miljötänkande är bara ett fikonlöv för ett grumligt nazistiskt idégods.

Det är en text som dryper av oförsonlig sarkasm.

Men romanen kan också läsas på ett annat sätt, som en uppgörelse mellan generationer. Även om det råder ganska tuffa tag här också, är Kracht ändå betydligt mer försonlig och empatisk. Och det slutar nästan kärleksfullt.

Vass satir och bra underhållning.

Och så älskar jag bilden av zebran på omslaget. Djuret har en viss betydelse för handlingen, men är mera v en metafor. Vitt på svart eller tvärtom? Och går ränderna någonsin ur?

Politik, våld och alkohol

 

   "Politiken var hela tiden nästan lika närvarande som våld och alkohol. 1935 i mars spelades matchen i den märkligt uppdelade staden som på den polska sidan av gränsen hette Zabrze och på den tyska Hindenburg. Platsen för mötet var den nyinvigda stadion som bar det stolta namnet Adolf Hitler Kampfbahn.

   Wilimowski hyllade Führern på sitt sätt genom att göra tre mål i den matchen, och efter varje mål ställde han sig, givetvis glatt flinande, framför den del av läktaren som dominerades av den tyska publiken och gjorde den välbekanta hälsningen med utsträckt arm, som han sakta sänkte ner så att den pekade rakt neråt, som om han ville säga, ”här ska ni begravas”.

   Det var inte populärt, för att säga det diplomatiskt. Publikens reaktioner var inte heller diplomatiska, visselorkanen ville aldrig ta slut, det kastades in föremål på planen, alla uttryckte föga smickrande åsikter om Wilimowskis mammas tveksamma moraliska leverne, och diverse hotfulla prognoser om hans nära förestående öde ropades ilsket ut.

   Han älskade det, det var som bränsle för hans fortsatta briljans på planen, och hånflinet blev bara bredare och bredare, som en av hans lagkamrater sa det var tur att han hade så stora öron annars hade leendet gått runt hela huvudet."

Hälsosamt och stärkande i fjällen

 

   "En annan sak som han gillade med skidåkning var att man träffade så många intressanta människor i bergens skidbackar. De var annorlunda från de människor han var van vid att umgås med, hit kom en annan sort, folk från andra delar av Polen, studenter och akademiker från universitetsstäderna, bildade personer, men också dryga överklasstyper och storstilade gangstrar. En spännande blandning som avvek så påtagligt från gruvdistriktens industrimagnater och självmedvetna proletariat.

   Hade han tur fick han tillfälle att slå sig i slang med någon i backen och samtala en stund."

Musikalisk språkvård för barn på jiddisch

 

 Artwork: Hans Forsell

A troym oyf a boym
Louisa Lyne & di Yiddishe Kapelye
Maestro Music

 

Sveriges klezmerdrottning Louisa Lyne och hennes di Yiddishe Kapelye har släppt en ny skiva. Den bygger på deras barnföreställning ”Dos Verterbuk - Om trädet som nästan dog”, som var ett samarbete mellan Louisa, bandet, låtskrivaren Jack Elz och jiddischisten Salomon Schulman. Omslaget till skivan och nothäftet, som också är en fantastisk pysselbok, har skapats av Härnösandskonstnären Hans Forsell.

Skivan heter ”A troym oyf a boym” (En dröm om ett träd) och den blandar barnvisor på svenska och jiddisch, och inte på båda språken samtidigt i en sång – ””Oy vey – vilken grej”. Musikaliskt dominerar klassisk barnviseton, i en sorts världsmusiktappning, med klezmer som det främsta inslaget. Men det finns mycket annat, musiken vet inte av några begränsningar, det bjuds på orientaliska tongångar, och i titellåten är soundet närmast irländskt.

Stämningsläget pendlar mellan munter glädje och vaggvisans vemod.

Sångerna handlar om ett träd, en bok, en Ord-bok, som håller på att tappa sina löv, och de löven är ord. På ett begripligt sätt, med lika delar fantasi och magi, lyckas man förmedla betydelsen av språk och behovet av språkvård. Det fungerar faktiskt!

Här finns den obligatoriska hyllningen av ”Mame”, men i jämlikhetens namn hyllas också ”Tate”, och om man ändå håller på får Kärleken vara med även den.

Det finns kul för vuxna också, eller både barn och vuxna, i den fina visan om snigeln, ”Snabbglidarens guide till galaxen”, en skojfrisk pastisch på Douglas Adams ”Liftarens guide till galaxen”.

Naturligtvis blir det ett gott slut och trädet kan räddas. Det inger hopp och framtidstro, och markerar inkludering, precis som musiken och sångerna – det är vad vi kan åstadkomma tillsammans.

Skivan skapar ett helt nytt sammanhang för jiddisch och språk överhuvudtaget. Det är nyskapande och gränsöverskridande, och ger barnvisan som konstnärligt uttryck en ny dimension.

Bäst fungerar sångerna med Louisas känslosamma röst med så många emotionella nyanser, som i ”Vindens hemlighet”, uppbackad av di Yiddishe Kapelyes finstämda klezmertoner.

Succé för Sara Parkman på Svanö – responsen var enorm: ”Musiken vet inga gränser”

 

Sara Parkman har släppt en ny skiva, och är ute på turné. På söndag uppträdde upp på ett fullsatt Svanö Folkets hus, den enda spelningen i Västernorrland, och en av två i Norrland, andra var i Ljusdal, annars är det idel storstäder söderöver: Stockholm, Uppsala, Göteborg, Köpenhamn. Temat för nya skivan, som också föreställningen bygger på, är Kärlek.

Eros, Agape, Philia, den grekiska antikens tre uttryck för Kärleken: den romantiska och erotiska, vänskapen och den heliga.

”Vi är kallade att älska”, säger Sara Parkman, men det är också det svåraste som finns. På sätt och vis en konst, som det gäller att öva. Sara Parkman bjuder generöst in sin publik att göra det tillsammans.

Och det fungerar. All den kärlek som strömmar ut från scenen återgäldas av publiken. Responsen är enorm, gränsen mellan scen och publik upphävs och vi delar en storupplevelse,

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

I en ocean av alkohol

 

   "I ett land där alkoholkonsumtion var själva symbolen för manlighet, ju mer sponk man kunde trycka i sig desto mer karl var man, ens mandom kunde mätas i jäsprocent, inte minst i Schlesien var en sinnebild för maskulinitet en stor och stark gruvarbetare med hårda nypor och hår på bröstet och som kunde svinga en bägare, som allt som oftast var ett dricksglas av tjockt glas fyllt till brädden med hembränt av prima kvalitet med lämpligt hög procenthalt, där en fest utan alkohol var som en gruva utan kol, en gruvarbetare utan hacka, och när jag säger alkohol då menar jag mängder, ett hav, en ocean av starksprit där en riktig man förväntades simma långt och länge, ända tills horisonten försvann helt och den redlöst berusade – men riktige! -  mannen somnade in i en orolig fyllesömn, ja det var uti detta land som Wilimowski hade oturen att födas begåvat med ett klent alkoholsinne, ett huvud som tålde just ingenting. Ett par glas och han var plakat, ostadig på benen, med sluddrande tal i ett stadium då tungan inte riktigt tycktes hänga ihop med resten av kroppen, tom blick med blanka ögon och ett alltmer okontrollerat rörelseschema, med ett oroväckande oberäkneligt beteende mot omgivningen."

Matteo fotograferar Höga Kusten som ingen annan – nu visas bilderna i Kramfors

2021 års Höga kusten-stipendiat Matteo Rosa ställer ut på konsthallen i Kramfors. Han är utbildad vid Edinburgh College of Art, Skottland, och på Konsthögskolan i Malmö. Han är italienare, har bott sex år i Skottland och är numera bosatt sedan många år i Malmö. Hans ”nomadtillvaro”, som han själv kallar det, har avsatt spår i hans sätt att skapa, han jobbar gärna i det mindre formatet, som en person van vid små utrymmen, och ständigt beredd till uppbrott.

Det präglar inte bara formatet utan även i viss mån innehållet. Hans konst är sökande, och det söker är tillgång till ett nytt medvetande, eller möjligen medvetande på en ny nivå. Vägen dit går genom dialog, eller som han själv föredrar att uttrycka det ”dans” eller ”spel”.

Dansen, spelet, kan vara mellan motsatser, men lika gärna mellan varierande grader av övergångsformer.

Han arbetar med olika tekniker, teckning, måleri, fotografi, installation. Han ser gärna sina verk som blad i ett anteckningsblock, där han utforskar samspelet mellan stillhet och rörelse, yttre och inte verklighet, ögonblicket och tidlösheten, känslor och objekt.

En serie fantastiska foton från Höga kusten glider mellan det konkreta och det vaga, det känslosamma och det objektiva, på några av bladen kan man urskilja minsta lilla detalj, medan andra tenderar att inskränka sig till att förmedla en känsla, den må vara kraftfull eller återhållsam.

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

En moraldomstol för rättvisa och försoning?

 

När andra världskriget är över, Hitlertyskland besegrat och nazismens alla brott ligger i öppen dager finns det ett starkt behov av att skipa rättvisa för de gångna årens fasor. Det gäller i allra högsta grad i Polen, det land som har drabbats hårdast, närmare sex miljoner polska medborgare har dödats, det är nästan var femte person, de materiella skadorna är fruktansvärda, landets huvudstad Warszawa ligger helt i ruiner. Behovet av rättvisa är inte minst mycket stark bland de polska judarna, en minoritet som har blivit nästan helt utplånad, 90 procent är borta, mördade av nazisterna, av en befolkning på tre och en halv miljon 1939 återstår vid krigsslutet inte fler än omkring 350 000 människor, den övervägande majoriteten hade överlevt i Sovjet.

Viljan att skipa rättvisa gick inte oväntat hand i hand med en stark hämndkänsla, många ville helt enkelt, och fullt förståeligt, ge igen, och det fanns en hel del att hämnas för.

Dessutom kom många politiska och ideologiska överväganden in i bilden. Det gällde inte minst i Polen, där en ny politisk kraft, kommunisterna som med sovjetiskt stöd höll på att etablera en ny ordning i landet. Ett nytt samhälle krävde att man gjorde upp räkningen med det gamla. Att jaga rätt på krigsförbrytare, ställa dem inför rätta och utdöma hårda straff var naturligtvis populärt bland befolkningen, och de nya makthavarna som saknade folkligt stöd behövde populära åtgärder.

/../

Läs hela texten (ingen betalvägg) i Dixikon

En grotesk labyrint av flyktingpolitik

 

Resenärer
Helon Habila
Övers: Helena Hansson
Tranan

Han nigeriansk man avbryter sina doktorandstudier i USA och följer med sin afroamerikanska fru till Berlin, där hon har fått ett prestigefyllt stipendium. I Europa korsas hans vägar med flera andra afrikanska invandrare, människor som har fått fly sina hemländer undan krig och förföljelse. De är starkt traumatiserade, som den nigeriansk-amerikanske författaren Helon Habila uttrycker det: ”/../varje avfärd är att dö, varje återkomst att återfödas.”

Fast någon återkomst är knappast aktuell. Efter en Golgatavandring genom krigshärjade och laglösa länder försöker de nu att så gott det går etablera ett nytt liv i ett europeiskt land. Oftast går det inget vidare, vi möter den begåvade filmstudenten som går under i Berlin, en läkare som arbetar som utkastare på ett disko, en ung lärare som utvisas med våld bara för att inte bli insläppt i sitt forna hemland, människor som försmäktar i flyktingläger under vedervärdiga förhållanden. ”Alla läger är olika, och ändå precis likadana.”

Boken är mycket skickligt uppbyggd. I flera till synes fristående berättelser vävs huvudpersonens öde samman med några flyktingar, och deras med varandra. Han är från början en krass iakttagare, en man som betraktar världen, livet och människorna utifrån, på behörigt avstånd, oengagerad. Men han blir alltmer berörd. Det är ofrånkomligt, han möter mannen som tappade sin fru och son under flykten när båten kapsejsade i Medelhavet, och nu går enligt deras tidigare överenskommelse varje söndag till Checkpoint Charlie i Berlin för att se om de inte dyker upp.

Han envisas med det trots att han mycket väl vet att de är döda. Men kan han verkligen veta det?

Ett annat möte är med en kvinna som lyssnar på havet efter rösterna från sina drunknade barn.

Han blir själv direkt indragen när han efter en olycklig förväxling hamnar på ett tåg för immigranter som ska deporteras, sätts i läger, och får trampa genom den groteska labyrinten av våra dagars flyktingpolitik.

De afrikaner som möts är sinsemellan mycket olika, kommer från olika länder, skiftande kulturer, klassbakgrund, utbildningsnivå. Men de förenas på ett sorgligt sätt av den avoga och misstänksamma attityden, präglad av rasism och fördomar hos befolkningen i de europeiska länder där de har sökt sin tillflykt.

Det är en värld där ett begrepp som ”europeiska värderingar” får en helt annan innebörd än vad många i självgod anda vill gärna lägga in i det. Något att begrunda idag.

Med ett djupt rotat lekbehov

 

   "Jag tror inte han var elak, det handlade snarare om ett djupt rotat lekbehov, en oemotståndlig känsla för att roa sig själv och andra, att bjuda på lite artisteri, det där lilla extra, oväntade som publiken älskade eller hatade, att det skedde på andra människors bekostnad var oundvikligt i sammanhanget.

   Det fanns säkert ett inslag av sjuklig exhibitionism i det också.

   Så han fortsatte med sina piruetter, passningar bakom ryggen, retfulla lobbar, luriga finter, allt till sin egen oförställda glädje och publikens förtjusning – eller avsky."

Sällsynt men ofarligt

 

   "Jag frågade en bekant läkare om han kände till liknande fall.

   ”Absolut! Det är en missbildning som med en medicinsk fackterm kallas ’polydaktyli’. Det är från grekiska, och betyder många fingrar.” Doktor Wasserman tyckte om att briljera med sin allmänbildning.

   ”Men är det farligt på något sätt?” frågade jag.

   ”Nej, varför tror du det?”

   ”Ni kallade själv det för ’missbildning’. Alltså något onormalt, avvikande, och då är det lätt att tro att det kan vara ett problem på något sätt.”

   ”En avvikelse är det förstås, rent statistiskt, man ska inte uppfatta det värderande utan snarare deskriptivt. Inte sällan uppträder fenomenet i kombination med andra sjukdomssyndrom, och då kan man säga att det är på sätt och vis är farligt. Men mest är det en estetisk fråga. Därför är det inte helt ovanligt nuförtiden att man väljer att opera bort den sjätte extra tån redan kort tid efter födseln.

   Tidigare kunde polydaktyli rent av framhållas som ett adelsmärke, något nobelt förbehållet ädlingar och kungligheter, på ungefär samma sätt som ’blått blod’, med den lilla skillnaden att ingen någonsin i världshistorien har sett blåfärgat blod, medan det däremot har funnits flera kända fall av polydaktyli. Åtminstone två polska kungar vet man hade sex tår.”

Namn och nationalitet

 

   

"Medan vi tjafsade värvades Wilimowski till Ruch. Den anses allmänt som en polsk klubb. Och det var den mycket riktigt också, men som allt annat på den tiden var det ändå inte helt okomplicerat.

   Ruch, ett namn som onekligen klingar polskt, bildades i Bismarckhütte, som låter betydligt mindre polskt, men det gör däremot dess polska benämning Bismarckhuta. Den avgrundsdjupa skillnaden mellan de två namnen ligger i öppen dag, 1922 när orten äntligen återbördades till sin rättmätiga plats i det pånyttfödda polska fosterlandet ändrades det förhatligt germanska Bismarckhütte till det odiskutabelt polska Hajduki Wielkie.

   Någonstans i den språkliga undervegetationen fanns Ober-Heiduk, det skulle visst glädja president Wilson, men till glädje för någon annan var det inte."

Med ungdomlig nonchalans

 

   "Han tog inte jobbet på något större allvar, väl medveten om sitt värde som fotbollsspelare. Han visste att han kunde ta sig friheter, och att slarv och försummelse skulle tolereras. Men ibland var det på gränsen, och hans nonchalans riskerade att han kunde bli av med jobbet. Som den gången då han skulle leverera några viktiga dokument åt sin chef. På väg med den värdefulla mappen köpte han sig en rökt sill till lunch från ett stånd på gatan, och helt tanklöst använde han några av dokumenten för att slå in fisken.

   Det blev ett jävla liv! Chefen var urförbannad, gormade och svor, och hotade med avsked på grått papper, Wilimowskis stjärnstatus som fotbollsspelare var inte värd mer än flottet på de förstörda dokumenten. Hade inte hans styvfar än en gång lagt sig ut för honom hade det kunnat sluta riktigt illa."

Innan stormen

 

   "De där högernationalisterna fick jag det tveksamma nöjet att få bekanta mig med när jag studerade medicin. Då, innan självständigheten, var det fortfarande ganska lugnt och städat, de österrikiska myndigheterna höll den sortens dumheter mycket kort, där tilläts det inga pogromer, men nog tvingades vi höra elaka gliringar om var vi hörde hemma, och kanske framför allt vad som inte var vårt land. Någon gång kunde det också komma till handgripligheter, men det var ytterst sällan och i liten skala. Inte som senare på 30-talet.

   Jag hade växt till mig och var en reslig och kraftig ung man, med ett grundmurat rykte som idrottsman, så mig vågade de där fegisarna ändå inte ge sig på. Men obehagligt var. Och jävligt orättvist. Det var lika mycket vårt land, och vi var lika goda patrioter som någonsin de bråkiga gaphalsarna.

   Att studera medicin var ett stort steg för mig. Det var fantastiskt nog för en skomakarson som jag att gå gymnasiet och ta studentexamen, det var säkert mycket tack vare fotbollen, mina föräldrar skulle aldrig ha råd själva att bekosta mina studier, och det var inte billigt, bidragen från klubben kom väl till pass. Både mamma och pappa var så stolta när vi sprang ut efter studentexamen i våra barnsliga gymnasistuniformer, mamma grät en skvätt, pappa sträckte på sig i all sin längd och satte upp huvudet högt så jag trodde att nacken skulle gå av på honom."

Sovjets dystra 1900-tal

 

Röda Korset
Sasja Filipenko
Övers: Mikael Nydahl
Ersatz

Upplägget är egentligen ganska konventionellt. En ung man flyttar in i en lägenhet i Minsk, och börjar samtala med sin granne, en drygt 90-årig kvinna med begynnande Alzheimer. Hon berättar sitt livs historia, och den sammanfattar i stort sett det sovjetiska 1900-talet.

Romanens styrka ligger i skildringen av Sovjetsystemets hänsynslösa brutalitet och godtyckliga absurditet. Filipenko beskriver mycket levande hur minsta trivialitet kan bli ödesdiger i en Sovjetmedborgares liv, hur människor till vardags ställs inför omöjliga moraliska val där det bara finns förlorare, och systemets fullständiga avsaknad av hänsyn till mänskligt liv.

Det finns flera skildringar som berör starkt. Om den paranoida behandlingen av återvändande sovjetiska soldater från krigsfångenskap, om sadistiska övergrepp under förhör av NKVD, och inte minst Gulaglägrens dystert hopplösa grymhet.

Men det är också en roman om kärlek mot alla odds, om okuvlig kamp för att överleva, och om människans förmåga att behålla sin moraliska kompass även under de mest vidriga förhållanden.

Mindre övertygande är ramberättelsen, alltför omständlig och grovt tillyxad, med flera karaktärer som är rena pappfigurer. Varken den unge mannens hustru eller den gamla kvinnans äkta man tycks ha en droppe blod i sina ådror, de är helt och hållet artificiella skapelser utan tillstymmelse till liv.

Ändå läsvärt, med ett slut som förmår överraska.

Jacke drog storpublik i Härnösand: ”Skratt är viktigt inte minst i mörka tider”

 

När pandemin slog till blev det tomt i Jacke Sjödins bokningskalender. Han fann råd genom att förverkliga en gammal dröm om att spela in låtar på sociala medier. Hans ”Coronalåtar” blev en viral succé, och så småningom gav han sig ut på en turné, bland annat gästade han Sollefteå i november 2020. Nu två år senare är han tillbaka med två föreställningar i Härnösand, en på Teatern och en på Bryggeriet. Det är samma show, men ändå inte.

Föreställningen i Sollefteå spelades med restriktioner, det var bordsplacering och glest mellan åskådarna. I Härnösand framfördes showen inför en så gott som fullsatt salong, med en bra kontakt mellan publiken och scenen.

Tempot var mycket högre, Jacke svarade på responsen från publiken med att bjuda på sig själv ännu mer än vad han brukar göra – och det vill inte säga lite! Jacke hade hjärtligt rolig på jobbet. Eller som han själv sentenslikt formulerade det: ”Salig är den som kan skratta åt sig själv”.

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

E pluribus unum

 

 "Det är lätt att glömma att så var det inte förut, inte under en mycket lång tid. Jag till exempel var född i den habsburgska monarkin, i Österrike-Ungern. Andra var födda i Preussen, eller det som blev Tyskland, man brukade säga om den tiden ”under tysken”, men de flesta var födda i Ryssland. Innan revolutionen och sovjeterna."

Från Star Wars till Bach – dags för fyra veckors musikfestival i Härnösand

 

En orgelfestival har inletts i Härnösand. Temat är ”Nordiskt och sydländskt i skön symbios”. Den kommer att pågå under hela oktober månad, med Domkyrkan som fast punkt, men också med en utflykt, en orgelsafari, till flera kyrkor runt om i Härnösandskommun. Förutom Domkyrkans egna organister kommer inbjudna gäster från hela landet att spela vid olika tillfällen.

Idén till festivalen föddes då ett nytt spelbord som förenade Domkyrkans båda orglar beställdes. Dessvärre blev det en kraftig försening på grund av pandemin, och när väl det nya spelbordet till slut fanns på plats förra året var det redan för sent att arrangera en festival. I stället fick den uppskjutas fram till nu.

Under inledningskonserten i söndags, med rubriken ”Orgeln, solitär i samspel”, talade domkyrkoorganisten Lars G Fredriksson sig varm för det nya spelbordet som ger möjlighet att från ett och samma ställe spela på antingen kororgel eller läktarorgeln, eller naturligtvis båda samtidigt, vilket ”vidgat fantasin förutsättningar för nya klangliga metamorfoser och inspirerande spelglädje”.

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Kulturmaraton på Ångermanälven – tre boksläpp, tre kryssningar och nio författare

 

Under helgen seglade litteraturen ut på Ångermanälven. Det blev tre kryssningar arrangerade av Kramfors och Dahlbergs bokhandlar med Ådalen III, fredag, lördag och söndag, med tre författare på varje kryssning. Och för tre av författarna: Tina Harnesk, Ulrika Rolfsdotter och Mats Jonsson, var det samtidigt boksläpp. Tidningen följde med på lördagens kryssning.

Fredagens kryssning bjöd på två boksläpp. Ulrika Rolfsdotter, bördig från Bjärtrå, lanserade ”Syndabarn”, recenserad tidigare i tidningen, och som är en uppföljare till hennes deckarroman ”Rovhjärta” från förra året.

Boksläpp var det också för Tina Harnesk och hennes ”Folk som sår i snö”. Tina Harnesk är uppvuxen i Jokkmokk, bor numera utanför Arvidsjaur, och har familjerötter i Ångermanland.

Fredagskryssningens tredje författare var Kramforsbördiga Susanne Fellbrink, som uppvisade även andra talanger än de litterära då hon sjöng en sång tillägnad hennes roman ”Än brinner lågan”.

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

I skuggan av berömmelsen

 

Idag är det Zbigniew Pietrzykowskis födelsedag.

Everybody loves a winner, ingen kommer ihåg den som kom tvåa. Muhammad Ali har gått ur tiden. Han var förmodligen den störste någonsin. I början av sin karriär mötte han en boxare som nog få minns idag, men som också var en storhet på sitt sätt, och förtjänar uppmärksamhet. Inte minst nu när Ali, den man som på sätt och vis har skänkt honom en skugga av berömmelse, är nu borta.

Inför finalen i lätt tungvikt i OS i Rom gällde polacken Zbigniew Pietrzykowski som favorit mot den unge och okände amerikanen Cassius Clay. Visserligen stod den blott 18-årige Clays självförtroende på topp, vilket han mer än gärna talade om för alla och envar, men han var orutinerad, och det svävade ett visst tvivel över hans semifinalvinst mot australiensaren Anthony Madigan.

Pietrzykowski hade däremot redan deltagit i ett OS, där han knep brons, efter att i semi ha förlorat mot den fruktade ungraren Laszlo Papp.

Inte nog med det, ett par månader före OS i Melbourne knockade Pietrzykowski Papp, vilket var enda gången som ungraren, trefaldig OS-segrare och av många ansedd som kanske den störste amatörboxaren någonsin, lämnade ringen i förtid som förlorare under hela sin boxningskarriär.

Cassius Clay, sedermera Muhammad Ali, började redan då bygga upp sin grandiosa image. Det berättades skrönor om den unge, uppkäftige amerikanen från Louisville, han kallades för OS-byns informelle ”borgmästare”, då han gick runt presenterade sig för alla och skakade hand med dem som en politiker på valturné.

En annan populär historia var den om hans flygrädsla, som så när hade fått honom att avstå OS. Han ville ta båten istället, och undrade på amerikanskt vis om man inte kunde färdas med tåg till Europa. Han övertalades dock att flyga tillsammans med den övriga truppen, men skaffade sig en fallskärm i en militär överskottsaffär, som han behöll på under hela flygresan.

Zbigniew Pietrzykowski var inte lika färgstark, han var snarare lite tillbakadragen och gjorde ett blygt intryck, men kunde också han berätta en och annan spännande historia ur sitt liv. Till exempel den om hur han som elvaåring i slutet av kriget sålde cigaretter på gatan. Om försäljningen hade varit lyckosam och kommit upp i 100 cigaretter räckte det till en kvarts limpa bröd.

Världen anno 1960 var mycket större än idag (och på samma gång mindre), och järnridån var en påtaglig verklighet, också för framgångsrika idrottsmän och – kvinnor. Cassius Clay var den förste svarte boxaren som Pietrzykowski mötte.

Inte för att det gjorde någon skillnad. Matchen började med ett visst övertag för polacken, han var vänsterhänt, och Clay hade stora svårigheter att ta sig genom hans aviga försvar. Men som Pietrzykowski berättade senare, var amerikanen alldeles för snabb för honom, inte minst i tredje ronden fick han ta emot kopiöst med stryk, dessutom slog han upp ett ögonbryn och blödde ymnigt. Han stod på benen matchen ut enbart genom en ren viljeansträngning.

Cassius Clay dömdes enhälligt som segrare av samtliga domare. Resten är, som det heter, historia.

Clay/Ali glömde aldrig sin opponent från Rom-OS. Han bjöd bland annat Ziggy, som han kallade honom – Zbigniew Pietrzykowski kan vara tämligen tungvrickande – 1977 till London och Italien för premiären av filmen The Greatest.

Ziggy å sin sida ärade sin besegrare med att döpa sina hundar efter honom.

Pietrzykowski hade flera förslag att lämna Polen och bli proffs men tackade konsekvent nej. Han deltog i sitt tredje OS 1964 i Tokyo, där han utökade medaljskörden med ett brons.

Zbigniew Pietrzykowski föddes 1934 i den lilla byn Bestwinka i södra Polen. I samma by såg en viss Zygmunt Szmalcerz dagens ljus, han tog guldmedalj i tyngdlyftning vid OS 1972 i München, vilket gör Bestwinka till en av världens absolut OS-medaljtätaste orter, om inte rent av den tätaste.

Pietrzykowski var fyrfaldig Europamästare, elva gånger polsk mästare, han deltog i 44 landskamper och noterade 42 vinster.

1993 till 1997 var han ledamot i parlamentet för BBWR, ett kortlivat parti bildat som stöd åt Lech Wałęsa.

Zbigniew Pietrzykowski dog i cancer 2014.

Boktips: Knockout, Alyasiri bokförlag, 2014

Ett folkligt helgon

 

Idag firas Franciskus av Assisis helgondag. Den har firats sedan 1228. Jag är inte mycket för helgon annars, men just Franciskus är lite av en favorit. En blid Korczakfigur, djurvän och naturälskare, som hyllade enkelheten och fattigdomen.

Egentligen stred det mesta som Franciskus stod för mot katolska kyrkans praktik och även lära.

Framför allt var han panteist, och det är någonting som kristendomen (liksom de andra uppenbarade religionerna) aldrig kunnat förlika sig med.

Men troligen var han så populär, och hade så många anhängare, att den korrumperade kyrkan såg inte någon annan utväg än att uppta honom i gemenskapen och upphöja honom, enligt principen: If You can´t beat them, join them!

Franciskus är en udda figur i det kristna porträttgalleriet, och det var med stor möda och väldigt besvär som kyrkan lyckades pressa in honom i den gällande kyrkliga kristna mallen.

Dramatikern Dario Fo är den som i modern tid sliter av den kyrkliga grannlåten och ställer fram en folklig Franciskus, som förespråkade fred, ödmjukhet, enkelhet, och talade med hög röst mot krig, de rikas girighet, kyrkans hyckleri. Onekligen högst aktuellt.

Intressant nog kallade sig Franciskus själv för en ”Guds gycklare”.

Röster från Irak

 

Idag är det Iraks nationaldag. Dagen till ära några irakiska röster:

En kontinent av aria

Issa Hassan Alyasiri

Övers: Anne Marie Nilsson och Hassan Alyasiri

Alyasiri bokförlag

Det finns en kliché om den arabiska litteraturen som säger att Egypten skriver, Libanon publicerar och Irak läser. Det är säkerligen bara en klyscha, och nog skrivs det mycket i Irak. Men trots den stora invandringen från Irak till Sverige under senaste decennier är den irakiska litteraturen som gott som okänd här.

Ett viktigt bidrag för att sprida kunskap om irakisk litteratur lämnas av Hassan Alyasiri, invandrare från Irak boende i Kramfors, som tillsammans med Anne Marie Nilsson, pensionerad bibliotekarie, har översatt från arabiska till svenska ett urval av sin fars dikter.

Issa Hassan Alyasiri är en uppburen irakisk poet, som har drivits i exil, och bor numera i Kanada.

Många av dikterna handlar också om en längtan tillbaka och en smärtsam känsla av förlust, och rör sig i fältet mellan glädje och sorg, mellan förväntan och förtvivlan. I minnet återvänder poeten till sin barndoms by som ligger vid ”två floder älskade av Gud”, han minns släkt och vänner, ungdomskärlekar och älskade lärare. Det är lantligt och ganska idylliskt.

Minnet är centralt, ”Allt jag äger är några minnen”, det är det som håller ihop livet genom tidens obevekliga gång. ”Dagarna går så fort” och ”Åren emigrerar som fåglarna”, men ”Det är som kvar, är ditt minnes torkade grässtrån” när ”Höstens vind tar bort barndomens löv”.

I dikterna finns ett starkt diktarjag som tilltalar läsaren på ett direkt och nästan personligt sätt. Språket är på motsvarande sätt utmejslat personligt, det är metaforrikt, med kraftfulla symboler, med företrädesvis lantliga referenser.

Mest tilltalad blev jag av de korta diktraderna i ”Ögonblicksbilder” och ”Små dikter”, drabbande aforismer med finurliga vändningar, som den här om ett hjärta: ”När jag dör…kommer det inte som en överraskning./Det kämpade till sista slaget.”

Det är påtagligt hur lika uttryckssätten är dem vi är vana vid från västerländsk poesi, alla olikheter till trots. Och den allmänmänskliga cirkeln sluts på ett uppfordrande sätt när namnet Kramfors dyker upp i en arabisk dikt skriven långt härifrån, i några rader där poeten uppmanar sin son ”Ta dina drömmar och res iväg”:

”Men när vinden bär en fågelsång,/som kommer från Kramfors,/är det nog/för att jag skall/känna mig mindre rädd.”

Presidentens apelsiner

Abbas Khider

Övers: Ingrid Viktoria Kampås

Thorén & Lindskog

Det är ett välkänt faktum att om man är på fel plats vid fel tidpunkt kan det få ödesdigra konsekvenser. Huvudpersonen Mahdi i tysk-irakiske Abbas Khiders roman är dessutom i fel sällskap, och det är nära att det kostar honom livet.

I Saddam Husseins paranoida diktatur är alla människor misstänkta, och inte ens att bevisa sin oskuld är skäl nog att åter få åtnjuta friheten, eller rättare sagt slippa tortyren och svälten i fängelset, den plats som irakierna kallar ”bakom solen”.

Här har de guldskimrande apelsinerna ingenting av sin saftighet och sötma, bara en bitter smak av besvikelse och bedrägeri.

80-talet var ingen bra tid att växa upp i Irak. Det utdraget blodiga kriget mellan Iran och Irak pågick under nästan hela decenniet, och utsatte den redan svårt plågade befolkningen för ytterligare prövningar. Mahdis far stupar vid fronten och han får den tvivelaktiga äran att bli utnämnd till ”martyrson”.

Och livet ter sig inte ljusare av att hans mor dör i cancer.

Mahdi räddas mirakulöst från en säker död i fängelset av Gulfkriget, när Saddam för en kort tid verkar tappa sitt grepp om landet, och hoppet om frihet börjar gro bland folket.

Men västmakternas cyniska svek låter Saddams förtryckarregim fortsätta och det folkliga upproret slås brutalt ner.

Det enda som återstår är att fly, betala allt man har och äger till smugglare som tar flyktingar genom öknen, till säkerheten i ett flyktingläger. Där får man räkna sandkorn tills något drömland har godheten att bevilja asyl.

Skildringar av fängelsetiden varvas med bilder av vardagen i ett land under diktaturens stövelklack. Trots allt finns här utrymme för vänskap och mänsklig värme.

Det är enkelt men finstämt skrivet, med säker känsla för detaljer, men framför allt lever romanen högt på sitt starka humanistiska patos.

Abbas Khider har fått mycket uppmärksamhet i sitt nya hemland Tyskland, han skriver också på tyska, och 2013 belönades han med Nelly Sachs-priset. *Presidentens apelsiner* är hans tredje roman, och den har klara självbiografiska drag. Khider själv har suttit två år i fängelse under Saddam-regimen, och efter flykten irrade han mellan olika flyktingläger i Mellanöstern innan han kunde komma till Tyskland.

*Presidentens apelsiner* kan tematiskt inordnas under begreppet vittneslitteratur, och numera kan man också tala om en underavdelning, som skulle kunna kallas för exillitteratur. Den är inget nytt fenomen, det har aldrig rått någon brist i världshistorien på hemskheter att fly från och skildra. På 30- och 40-talen blomstrade exillitteraturen inom tyska flyktingkretsar, Jugoslaviens sönderfall på 90-talet och dess konsekvenser har skildrats av flera författare, och nu har turen tydligen kommit till arabvärlden.

De senaste årens växande främlingsfientlighet och rasism har ökat behovet av exillitteratur. Vi måste få veta och förstå.

Hon är lite och spröd, nästan bräcklig, men när hon talar har hennes ord en oerhörd tyngd. Den irakiska poeten Rasha al-Qasim är lika eftertänksam som välartikulerad, det märks att hon har tänkt genom sina ståndpunkter gång efter annan. Ja, kanske tvingats att tänka genom av omständigheterna. 

Att skriva poesi är för henne på allvar.

Trots att hon avslutade sin medieutbildning i Tikrit med högsta betyg blev hennes journalistbana i Bagdad kantad av mobbning och utfrysning. Så kunde hon inte ha det. Hon drog sig undan världen och levde isolerat i två år, utan att ens ha kontakt med sin familj – något alldeles oerhört i det fortfarande traditionella Irak.

-          -  Jag läste och skrev under den tiden, och det var då jag hittade mig själv, min egen röst och mina ämnen, säger Rasha.

I Irak behärskas den poetiska scenen av manliga diktare, som inte gärna släpper fram kvinnliga poeter. En kvinna som vill bli publicerad riskerar mycket, inte minst sitt rykte. Nödutgången heter sociala medier, framför allt facebook. Rasha lägger upp allt nyskrivet där, och där kan hon följa hur läsarna tar emot hennes poesi.

För även om själva skapandet är fritt och spontant är det först i mötet med läsaren som hon kan vara säker på att uttrycket är det rätta. Dikten har en personlig utgångspunkt men beskriver mer generella erfarenheter, gemensamma för fler. Så blir poesin en djupare spegling av livets olika aspekter, mer mångskiftande och famnande än något annat medium.

Samtidigt är Rasha al-Qasim medveten om att varje poet har sitt perspektiv och är påverkat av den miljön som diktaren kommer från. Och ändå berör hennes tematik främst ett så universellt ämne som familjen. Något som säkerligen en svensk läsare kan lätt att ta till sig.

Hennes första diktsamling kommer ut snart i Sverige på både svenska och arabiska. Det är hon naturligtvis mycket glad för. Men hennes situation i Sverige är synnerligen komplicerad. Efter att ha hamnat i Göteborg i samband med en poesifestival kunde hon inte återvända hem till Irak på grund av IS framfart.

Hon har nu bott i Sverige i ett och ett halvt år, och väntar fortfarande på besked om uppehållstillstånd. Ovissheten tynger ner sinnet, och gör miljön ”oberörbar”, säger Rasha med en viss sorg i rösten. Hon skulle så gärna vilja ta del av den vackra svenska naturen, människorna och kulturen.

Som alltid försöker hon hitta en öppning i den svåra och jobbiga situationen. Men hennes integritet är stor, och hon vägrar att vara någon till lags. När jag försöker göra en parallell mellan Eufrat och Ångermanälven avfärdar hon det bara rakt av. Även om hon är snabb att påpeka att vi alla har anknytning till varandra.

Hon sammanfattar det på ett sätt värdigt en poet:

 - Jag kom från en dröm som jag vill berätta om.

Kulturbudget och personplacering

 

Den polske författaren Michał Witkowski, översatt till svenska med flera böcker, bland annat kultromanen ”Lubiewo”, skriver på en ny bok. Och om någon vill bli en av personerna i boken är det bara att öppna plånboken.

Antingen är Witkowski, som han antyder själv, i ekonomisk knipa, eller så har han kommit på ett nytt och kreativt sätt att tjäna en extra slant.

Mot en avgift kan en av personerna i romanen, dock inte huvudkaraktärer, namnges efter bidragsgivaren. Taxan är visserligen hemlig, men Witkowski berättar i alla fall så mycket att priset avgörs av hur viktig den fiktiva personen är för handlingen, och hur ofta och länge den förekommer.

Verkar rimligt.

En lista på vilka personer som kan vara aktuella för namngivning skickas direkt till den som har anmält intresse.

Den nya boken har titeln ”Tango” och är en kriminalroman. Eftersom handlingen utspelar sig under 20- och 30-talen är vissa alltför moderna namn automatiskt diskvalificerade. Det skulle inte fungera med till exempel förnamnet Paris eller någon avläggare av en populär tv-serie som Savannah.

Däremot behöver inte namnen vara helt ålderdomliga (svenska exempel skulle kunna vara Åslög eller Tiburtius).

Tidsepoken utesluter också i stort sett produktplacering, något som Witkowski uppenbarligen inte är främmande för i en nutida litterär miljö.

Författaren själv säger att han alltid har drömt om att vara hjälte i en roman, och nu vill han erbjuda möjligheter till andra. Tydligen har redan flera hågade hört av sig.

Han sticker inte heller under stol med att det finns kommersiella bevekelsegrunder. Det har blivit allt svårare att leva på att sälja böcker, säger han, och då gäller det att vara lite om sig och kring sig.

Det är ett förhållande som gäller inte bara honom, utan många skrivande människor lite överallt i världen. Och då är Witkowski ändå en relativt framgångsrik författare, bland annat översatt till 30 språk.

Vad man än tycker om Michał Witkowskis tilltag – och det finns mycket att tycka – reser det onekligen vissa viktiga frågor kring kulturens finansiering.

Förr stod hovet, kyrkan och aristokratin för kompositörers, poeters och konstnärers försörjning. Så småningom utökades mecenaternas skara med förmögna köpmän och industriidkare, samtidigt som det uppstod en marknad där kulturens män – och kvinnor förstås – kunde sälja sina tjänster.

Den (mer eller mindre) fria marknaden fick en allt större betydelse, och även om privata mecenater finns i allra högsta grad fortfarande, oftast i form av fonder och stiftelser finansierade av framgångsrika företagare, är det nu mera staten som har huvudrollen som kulturens huvudsponsor.

Underförstått, eller rent av explicit, är förutsättningen att tack vare den demokratiska kontrollen ska det inte finnas något beroendeförhållande mellan givare och mottagare, till skillnad från tidigare tidsepoker.

Det finns olika uppfattningar om hur väl det fungerar.

Och givetvis om staten, med skattemedel, ska stödja vissa kulturarbetare och kulturområden. Och om den ändå ska göra det, i vilken utsträckning.

Med tanke på den kommande regeringens troliga sammansättning är det fara värt att  statens medel blir mer selektiva - på ideologiska grunder, och att en större marknadsanpassning kommer att krävas.

För övrigt får vi nog fortsätta att klura ut kreativa sätt att vigga stålar av våra läsare.