Napoleons ryska mardröm

 

Den 24 juni 1812 gick Napoleons arméer över floden Njemen i Litauen, som då utgjorde gränsen mot Ryssland. Det ryska fälttåget hade börjat, med katastrofala följder för Frankrike, och långtgående konsekvenser för världspolitiken lång tid framåt.

La grande armée räknade över 600 000 man, av vilka hälften var fransmän, resten var framför allt tyskar, italienare och polacker. Det var förmodligen den största armén som världen någonsin hade skådat. Nederlaget står i proportion till arméns väldighet, bara 90 000 kom hem, en skrämmande siffra, som förklarar den nästan mytiska betydelse som den franska katastrofen har fått genom historien.

Napoleons krig mot Ryssland har också fått en stor symbolisk betydelse. I väst markerar den hybris, en erövrarmakts överdrivna ambitioner som vill sluka mer än vad den mäktar med. I Ryssland ser man kriget istället som ett stort och avgörande steg för landet till en ställning av en modern stormakt.

Och i både väst och i Ryssland ses Napoleons nederlag som det ultimata beviset på att det är omöjligt att erövra det väldiga landet, där inte minst vinterkylan spelar en avgörande roll.

Inte helt oväntat är det sanningar med stor modifikation. Napoleon hade aldrig för avsikt att erövra Ryssland. Han ville bara återställa den maktbalans som hade fastslagits i freden i Tilsit 1807, och som delade upp Europa i två intressesfärer. Det ryska fälttåget syftade till att än en gång besegra ryssarna i ett spektakulärt slag, som senast i Austerlitz, och tvinga dem tillbaka till förhandlingsbordet.

Problemet var bara att ryssarna inte ställde upp till slag, utan ständigt flydde undan, mest beroende på att de inte hade som mycket att ställa upp med, vilket den ryske befälhavaren Kutuzov var klok nog att inte bara inse, utan också att rätta sig efter.

Denna insikt har förlänat Kutuzov en plats i världslitteraturen, genom Leo Tolstojs ”Krig och fred”.

Det var inte heller vinterkylan som besegrade Napoleon. När beslutet om reträtt fattas har vintern fortfarande inte slagit till. Särskilt var oktober månad ovanligt varm det året. Det stora problemet var att försörja en modern armé av den storleken i ett fattigt land, med en högst bristfällig infrastruktur.

Drygt hundra år senare skulle de tyska arméerna ställas inför liknande bekymmer.

Den brända jordens taktik som ryssarna tillämpade förvärrade ytterligare situationen för Napoleons trupper, och under reträttens slutskede skördade också den ryska kylan många offer.

För Ryssland var det otvivelaktigt en stor prestigeseger. Samtidigt fick man betala ett ganska högt pris. Fattigdomen ökade, inte minst bondebefolkningen sjönk ner i misär och livegenskap. Stora delar av Moskva förstördes i branden, som förmodligen anlades av ryssarna själva.

Och någon rysk expansion västerut blev ändå inte aktuell i spåren av Napoleons nederlag.

För Napoleon var det ryska fälttåget början till slutet. Han lyckades visserligen samla en ny armé på över 300 000 man, men de flesta saknade de tidigare stora arméernas stridserfarenhet och motivation. Han besegras, abdikerar, och efter ett mellanspel med de hundra dagarna och Waterloo är hans saga all.

Hans historiska insats blev däremot bestående: att göra slut på franska revolutionens radikala excesser, samtidigt som han befäste revolutionens liberala landvinningar.

På många fronter intet nytt

 

Idag är det  den tyske författaren Remarques födelsedag.

Erich Maria Remarque, egentligen Erich Paul Remark, född 22 juni 1898 i Osnabrück, död 25 september 1970 i Locarno, var en tysk författare. Hans mest kända roman är den år 1929 utkomna På västfronten intet nytt, som utspelar sig under första världskriget. Andra kända var är ”Triumfbågen”, ”Den svarta obelisken”, ”Tid att älska dags att dö”.

Hans föräldrar var bokbindaren Peter Franz Remark och Anna Maria Remark. Remarque gick i folkskola 1904-1912 varpå studier vid ett katolskt lärarseminarium följde. 1916 blev han inkallad och kom i juni 1917 till västfronten. Han skadades i juli samma år då han träffades av granatsplitter på hals, arm och ben. Efter kriget slutförde han sin lärarutbildning och började arbeta som folkskollärare men slutade redan 1920 att arbeta som lärare. Han började skriva men försörjde sig bland annat som säljare av gravstenar. Han blev sedan tidningsredaktör för flera tidningar.

På västfronten intet nytt brukar hyllas som en viktig antikrigsroman. Nationalsocialisterna uppskattade inte boken, utan lät demonstrativt bränna den under de landsomfattande bokbålen i Tyskland 1933. Den nazistiska regimen fråntog Remarque hans medborgarskap och drev honom i landsflykt.

På västfronten intet nytt har filmatiserats två gånger, år 1930 och 1979.

1932 flyttade Remarque till Schweiz, där han umgicks med andra tyska intellektuella som Thomas Mann, Carl Zuckmayer och Else Lasker-Schüler. Remarque blev av med sitt tyska medborgarskap 1938 och levde från 1939 officiellt i USA där han träffade andra tyska emigranter som Lion Feuchtwanger, Bertolt Brecht, Artjom Dmitriev och Marlene Dietrich. 1947 blev han amerikansk medborgare och levde från 1948 i USA och Schweiz.

Remarque var gift med Jutta Ilse Zambona (1901-1975) två gånger (1925-1930 och 1938-1957) och gifte sig med Paulette Goddard 1958.

I september 1970 avled Remarque av en hjärtinfarkt.

Midsommarkrisen 1941

 

Midsommaren1941 var vädret det minsta problemet för den svenska regeringen (dessutom var det för ovanlighets skull varmt och vackert):

Den 22 juni 1941 gick närmare fyra miljoner tyska soldater, understödda av pansar, flyg och artilleri, över den sovjetiska gränsen. Lite senare samman morgon ställdes den svenska samlingsregeringen inför en rad tyska krav, det mest långtgående att en division skulle få transporteras från Norge till Finland genom Sverige.

Midsommarkrisen tar sin början, och pågår under de närmaste fyra dagarna. De socialdemokratiska statsråden är benägna att avslå de tyska kraven, de borgerliga lutar åt bifall. Statsministern och utrikesministern träffar kungen, och efter mötet antyder Per Albin Hansson att kungen hotar med abdikation vis avslag, ett påstående som senare har ivrigt diskuterats och ofta ifrågasatts. 

Den socialdemokratiska riksdagsgruppen beslutar med stor majoritet att säga nej till de tyska kraven, och uppmana de borgerliga partierna att göra detsamma, men bestämmer också att om de borgerliga inte vill medverka i enighetens namn ändå bifalla Tyskland begäran. Och eftersom de borgerliga inte medverkar går den svenska regeringen med på de tyska kraven. Sveriges visserligen långt ifrån den enda, mest den absolut mest flagranta eftergiften för Nazityskland under andra världskriget var ett faktum.

Midsommarkrisen är en mycket omdebatterad händelse. Häftiga fördömanden har utslungats, oftast från vänsterhåll, försvar har framförts, oftast från andra hållet.

För mig som är uppvuxen i andra världskrigets skugga, där de vuxnas berättelser, skolundervisningen, alla böcker och filmer var fyllda av krigets ofattbara fasor, är det lite svårt att stämma in i kritikerkören. Den svenska regeringens uppdrag var att hålla landet utanför kriget och bespara sin befolkning död och förintelse.

Frågan blir då inte så mycket upprätthållande av neutralitetspolitiken och moraliska principer utan för det första hur långt var det rimligt att gå för att uppnå sitt mål, och för det andra vilka åtgärder var nödvändiga.

Trodde verkligen Per Albin och de andra att Sveriges skulle bli anfallet om man vägrade tillmötesgå tyskarnas krav på transitering? Men framför allt: var det verkligen nödvändigt för att hålla Sverige utanför kriget med internering av kommunister, bland annat riksdagsledamöter, flyktingpolitiken, hemliga polisens samarbete med Gestapo, transportförbudet mot antinazistiska tidningar? Lite svårt att tro att ens nazisterna skulle gå i kriget om Karl Gerhard fortsatte med sina revyer.

Så hur man än ser på det inträffade finns det här åtskilligt att skämmas för. Och som alla historiska händelser av vikt ställer också midsommarkrisen väsentliga frågor för vår samtid.

För Stalin och fosterlandet!

 

Idag är det årsdagen av Operation Barbarossa, Nazitysklands anfall mot Sovjetunionen 1941. 

Ivans krig. Liv och död i Röda Armén 1939-1945
Cathrine Merridale
Övers: Kjell Waltman
Historiska Media, 2010

Den brittiska historikern Cathrine Merridales bok om Röda Arméns soldater under andra världskriget är ytterligare ett historiskt verk som inriktar sig på ”den lilla människan” istället för diplomatiska förvecklingar eller det politiska spelet.

Fördelen med att närma sig historien från det hållet blir uppenbar i Merridales skildring. Den ryske soldaten, ”Ivan”, upphör att vara den grova karikatyr som västvärlden har direkt övertagit från den nazistiska propagandan, lika mycket som den stereotypa hjältebild som förmedlades från sovjetiskt håll.

En av de stora förtjänsterna med Merridales bok är naturligtvis att hon förmår visa den oerhört centrala roll som andra världskriget spelar i det kollektiva historiska minnet i framför allt Ryssland. Det var en kamp på liv och död, med ett ofattbart lidande som följde i dess spår, och med förluster i människoliv som är svåra att föreställa sig. Det gäller också den materiella förstörelsen.

Mentaliteten hos flera generationer ryssar har formats genom minnet av dessa fruktansvärda år. Dessutom påverkas utan tvekan mycket av det politiska tänkandet också av dessa erfarenheter, eller rättare sagt av hur man tolkar dem.

Vad Merridale däremot missar, något märkligt med tanke på hennes omfattande kunskaper, är att också i Sovjet fanns det en mer nyanserad bild av kriget. Det fanns romaner av Simonov och Nekrasov, och filmer som *Balladen om en soldat*, enligt min mening kanske den bästa krigsfilm som någonsin har gjorts.

Cathrine Merridales svårigheter att navigera rätt i den sovjetiska historien om andra världskriget kan hänga ihop med dess sammansatta och ibland motsägelsefulla karaktär. En del av det kommer också fram i *Ivans krig*. Hon beskriver å ena sidan den kraftfulla vågen av patriotism som sveper över landet efter det nazistiska angreppet 1941. Kretsen kring Stalin var inte sen att utnyttja det. Inte för inte kallas kriget för Det Stora Fosterländska kriget, man byter nationalsång, från Internationalen till betydligt mer ryskchauvinistiska tongångar, ordnar och medaljer namnges efter forna tiders ryska militärhjältar, som tidigare av bolsjevikerna har betraktats som den tsaristiska imperialismens företrädare.

Samtidigt lever bitterheten och hatet efter tvångskollektiviseringen kvar bland befolkningens breda lager. I kombination med missmodet och besvikelsen efter de inledande motgångarna vid fronten – och de var betydande! – medförde det ett samarbete med ockupanten av inte så liten omfattning.

Överlöparna var inte så få, och på en del håll hälsades rent av tyskarna som befriare. Det är nazisternas grymhet och brutalitet i behandlingen av krigsfångarna och de civila i vad som inte kan kallas för något annat än ett förintelsekrig som får den antikommunistiska vågen att vända.

Kriget avslöjade stalinismens starka och svaga sidor. Skräckväldet och flykten från ansvaret var länge ett påtagligt problem för Röda Armén. Den blinda tilltron till Ledaren bäddade för katastrofen 1941.

Här visade Stalin så småningom ett gott omdöme genom att överlåta allt mer av det militära ansvaret på sina generaler.

Den forcerade industrialiseringen med satsningen på tung industri visade sig ha avgörande betydelse, precis som förmågan att massmobilisera som gjorde det möjligt att montera ner och flytta hela industriapparaten österut. För att därefter flytta det igen åt andra hållet. Utan denna ansträngning kunde kriget aldrig ha vunnits.

Det är påtagligt i många av de brev som soldaterna skickar från fronten hur lite politisk rädsla det finns i dem, nästan som om krigets skräck befriat människornas sinnen. Där finns också många förhoppningar om en bättre framtid, ett friare samhälle. I någon mening infriades det också. Tiden efter 1945 upprepar aldrig 30-talets skräckvälde.

Kriget var vunnet, och stalinismen om än så lite men dock transformerad. Men priset som det sovjetiska folket betalade var fruktansvärt.

Keynes föregångare och överman

 

Idag är det Michał Kaleckis födelsedag.

Trots att han har kallats för ”en av 1900-talets mest bemärkta nationalekonomer” och för vänsterns Keynes, är han så gott som helt okänd, också i vänsterkretsar.

Michał Kalecki föddes 1899 i Lódz, den polska industrialismens vagga. Mellan åren 1933-35 medan han arbetade med ekonomisk forskning i Warszawa, publicerade han flera arbeten som tangerar Keynes teorier. Keynes General Theory utkommer först 1936, och Kalecki var utan tvekan först på banan.

Eftersom han publicerar på polska, och i den mån hans arbeten översätts är det i första hand till franska, får han aldrig det erkännande som rätteligen borde ha tillkommit honom. 1936 flyttar Kalecki till England och arbetar först på London School of Economics, senare i Cambridge och Oxford. Han skriver i början av sin engelska vistelse en artikel där han leder i bevis att han var Keynes föregångare. 

Dessvärre är texten skriven på polska, och ingen lägger märke till den.

Kalecki använde sig av både klassiska och marxistiska ekonomiska begrepp, och var inte bara Keynes föregångare, han var också denne överlägsen i flera avseenden. Kalecki försökte till att börja med förklara konjunkturcyklerna, något som Keynes helt enkelt tog för givet. Kalecki pekar framför allt på den globala efterfrågans betydelse för nationalinkomsternas storlek och struktur, där han poängterar investeringarnas viktiga roll.

Den stora skillnaden gentemot Keynes ligger i Kaleckis användning av klassbegreppet. Staten är inte neutral, utan representerar vissa bestämda intressen. Därför har de mått och steg som vidtas i den ekonomiska politiken, i synnerhet under lågkonjunktur, klara begränsningar. Kalecki har också utvecklat en teori om den imperfekta konkurrensen.

Efter kriget verkade Kalecki som ekonomisk rådgivare åt regeringar i Israel, Mexiko, Indien och Kuba.

Från Israel berättade han följande anekdot: han håller en föredragning för premiärminister Ben-Gurion och finansministern. När han är klar vänder sig Ben-Gurion till finansministern och säger, ”Har ni hört ordentligt vad professor Kalecki sa? Bra, gör då allting precis tvärtom!”

Det gick nog inte bättre på andra ställen. Inte heller i Polen, dit han återvände 1946, tog man i tillräcklig utsträckning vara på hans forskning kring planekonomins metodologi. Efter den antisemitiska vågen 1968 ställdes han helt åt sidan. Han dog 1970.

Kalecki har influerat viktiga nationalekonomer som Joan Robinson, Nicholas Kaldor och Richard M. Goodwin.

Han saknade helt formell högre utbildning.

"Det stora 50-årskalaset" - Teater Västernorrland bjuder på jubileumsrevy

 

Det började 1972. Under trycket av tidens radikala idéer om att kulturen ska komma ut till folket beslutades att starta en länsteater i Västernorrland. Till en början höll man till i Härnösand, efter 20 år gick flyttlasset till Sundsvall. Under de 50 år som Teater Västernorrland har verkat har man hunnit med en hel del, både stort och smått. Och nu firar man jubiléet med en gnistrande revyföreställning ”Det stora 50-årskalaset”.

Som det anstår ett 50-årskalas slår man på stort och lyxigt. Två fullmatade akter med nio nummer i varje. Något sammanhållande tema finns väl egentligen inte, föreställningen är en minneskavalkad, och om det finns någon röd tråd är det Tiden, den ogripbara.

Ett återkommande inslag, och som bildar en slags ram för hela föreställningen är numren med familjen Västernorrlund. Det blir mycket tidsmarkörer, och en hel del komiska igenkänningsögonblick för publiken.

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Foto: Lia Jacobi/Pressbild

Ljust och vackert

 

Idag inträffar sommarsolståndet. Det är den tidpunkt på året då solen antar sin största deklination, det vill säga står som högst på himlen på norra halvklotet. Solen står då i zenit över Kräftans vändkrets. 

Det riktigt intressanta är att det vid sommarsolståndet inträffar årets längsta dag och kortaste natt. Då är det ljust och vackert, och inte bara i Kramfors. 

Och sedan vänder det.

När Djävulen har ingenting annat än könsroller att sälja

 

Idag är det Charles Gounods födelsedag. Hans kanske mest kända verk är "Faust". Här en recension av Norrlandsoperans uppsättning 2017.

I en tid då allt går att köpa i ett samhälle som har förvandlats till en marknad där allting är till salu känns den gamla sagan om Faust tämligen överspelad. Valde han fel liv kan han alltid köpa sig ett nytt – individens valfrihet är helig i alla lägen. Tidsaspekten är förvisso inte helt oproblematisk, men vi är på god väg att lösa det också, snart kan man säkert köpa sig ungdom också.

Myten om den gamle vetenskapsmannen som säljer sin själ till Djävulen för att återfå sin ungdom och uppleva kärlek med Marguerite blir definitivt ointressant, faktiskt på gränsen till obegriplig, åtminstone för dem som inte minns den gamla tiden då sådant kunde fascinera människor.

Det enkla men ack så sorgliga faktum tar Norrlandsoperan fasta på i sin uppsättning av Faust. I Eva-Maria Melbyes regi blir Gounods opera till ett feministiskt drama där kvinnorna har Gud på sin sida, medan männen tyr sig till Djävulen, och naturligtvis går det åt skogen för kvinnorna.

Inramningen är imponerande. En suggestiv scenografi, särskilt tyckte jag om Guldkalven som svävar över scenen under större delen av föreställningen – och som dessutom kunde användas som gunga! Ljusprojektionerna var också fina.

Koreografin var magnifik, och i kombination med fantasifulla kostymer, skapas en överdådig scenmiljö, något som numera har blivit Norrlandsoperans signum.

Sångarna gör mycket gedigna insatser i sina roller. Yinja Gongs rena tenor övertygar som Faust, och han matchas väl av Sabina Bisholts varma sopran som Marguerite, hon är särskilt lyckad i de dramatiska partierna, och de är många.

Men föreställningens huvudperson är Kosma Ranuer som Mefistofeles. Iklädd en osannolikt smaklös rosa kostym var han en riktig Kitsch-Satan, och hans klangfulla baryton förförde och lyfte fram den lockande syndens fröjder på ett spefullt och oemotståndligt sätt.

Gounods opera är en föreställning med extra allt. Här finns bravurarior, medryckande duetter och mäktiga körpartier. Musiken är publikfriande på både gott och ont, det pendlar mellan inställsamhet och sublima djup.

En Faust som berör.

Sveriges största avrättning blir musikal – storpremiär i Prästmon

 

Föreställningen ”Det stora oväsendet” repeteras för fullt i Prästmon. Sveriges största avrättning i fredstid då 71 kvinnor dödades i Torsåker 1675 anklagade för att vara häxor ska åter skildras på scen. Det är en stor satsning med 17 skådespelare och fem musiker. Ensemblen är en blandning av professionella musikalartister från hela landet och lokala amatörskådespelare.

Manuset är skrivet av Jenni Skogsfors och Ellinor Berglund. Ellinor som är musikpedagog på Hola Folkhögskola har en roll i föreställningen. Dessutom är hon i rakt nedstigande led släkt med prästen Laurentius Hornaeus som var den drivande kraften bakom häxprocesserna!

-          Sedan vi spelade ”Det stora oväsendet” förra gången åren 2014 och 2015 har jag fått flera förfrågningar om att sätta upp föreställningen igen. Sedan vi fick stöd från Teater Västernorrland blev saken klar, även om vi fick vänta i ytterligare två år på grund av pandemin, säger Ellinor Berglund.

Det ursprungliga manuset har bearbetats av regissören Helena Svartling, som är Teater Västernorrlands bidrag till produktionen. Jämfört med tidigare har hon sökt att bredda och fördjupa karaktärerna och deras relationer, något som för henne är som centralt för skådespeleri och teaterkonsten överhuvudtaget.

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

En ikons födelsedag

Idag är det Ernesto Che Guevaras (1928-1967) födelsedag. Dagen till ära ett par Che-relaterade texter.

Che
Björn Kumm
Historiska Media

1967 får den svenske journalisten Björn Kumm sitt livs scoop när han är bland de första på plats när Ernesto ”Che” Guevara mördas i Bolivia. 40 år senare skriver Kumm en biografi över Che. 

Under dessa år blir den argentinske revolutionären mystifierad, kanoniserad, och upphöjs till en sinnebild för uppror och självuppoffring. Hans ansikte med den beslöjade blicken stadigt fäst i en fjärran, lysande framtid finns på affischer, knappar och T-shirt över hela världen. Han är en idol inte bara för den revolutionära vänstern, utan också för ungdomar som helt enkelt hävdar sin rätt till ideal och en egen identitet.

Föga förvånande har den kapitalistiska marknaden inte varit sen att göra en god affär på att kränga idolbilden.

Det är naturligtvis inte helt lätt att skildra en sådan persons liv. Kumm går mycket systematiskt till väga, och man kan inte klaga på bristande kunskap och fullständighet. Den fråga man ställer sig är om familjehistorien har annat än kuriosaintresse. Bidrar verkligen skildringen av hjältens barndoms- och ungdomsår till att förstå den vuxna personen, och framför allt fenomenet Che? Det är högst tveksamt.

Boken är genomgående framför allt beskrivande, och man saknar fördjupning och analys. Inte minst den kubanska revolutionens komplexa utveckling och Ches roll i den hade förtjänat en mer ingående behandling.

Det går inte att ta fel på Kumms sympatiska inställning till sin hjälte, men bilden av Che blir märkligt platt och avslagen. Vi kommer aldrig in bakom idolbilden. 

Han var en principfast idealist, visst, men hur ser motsättningen ut mellan principer och krass realpolitik? Han ville sprida revolutionen till hela Sydamerika, ja hela världen, men var det inte lika mycket av dygd som av nödvändighet, helt enkelt för att häva Kubas isolering, och lätta på det amerikanska bojkottrycket? 

Och var Ches revolutionära hängivenhet bara ett utslag av en oförmåga att tålmodigt – och föga heroiskt – delta i uppbyggandet av ett bättre samhälle. Det finns delade meningar om Ches insats som politiker på Kuba, även om ingen ifrågasätter hans rättvisepatos och engagemang, det är ett ämne som vore värt ett kapitel.

Alltför många frågor förblir obesvarade, alltför många intressanta ämnen är utelämnade, för att Björn Kumms bok om Che ska kunna betraktas som en fullträff.




Hon älskade Che
Ana Menéndez
Övers: Hanna Axén
Forum

I Ana Menéndez bok ”Hon älskade Che” får vi följa ett stycke kubansk historia. En ung exilkubanska uppvuxen i Miami med sin morfar bestämmer sig för att söka sitt ursprung och leta rätt på sin mor. Hon reser till Kuba men kommer tillbaka tomhänt. 

En kort tid efteråt får hon ett paket avsänt från Spanien som innehåller ett antal fotografier – alla på revolutionsledaren Che Guevara – och brev från modern. Brevet består av en rad rapsodiska minnesbilder där hon skildrar sin uppväxt, sitt äktenskap, revolutionen och slutligen en passionerad kärlekshistoria med Che.

Samhällets och individens öden löper parallellt. Kubas förfall under Batista, oron under revoltåren, revolutionen och perioden efter beskrivs på ett långt mer nyanserat sätt än vad man kunde förvänta sig från exilkubanskt Miamihorisont.

Menéndez, som är verksam som journalist, har en fin förmåga att gestalta platser, man kan riktigt se Havanna precis som om man var där. 

Det är skralare med personteckningen. Den personliga historien har en storslagen ansats att förstå livet, men ingen av personerna blir någonsin levande. Det är svårt att begripa fascinationen för Che, revolutionsikonen framstår mest som en egotrippad och dödslängtande cyniker. Språket är ibland betydelsemättat och tankeväckande men mest veckotidningsmässigt och banalt. 

Vad sägs om följande beskrivning av den första kyssen: ”…i den ryms såväl den första underkastelsen som det slutgiltiga sveket.” Eller ”…hans röst sprang som ur mynningen på en porlande bäck.” 

Menéndez försöker upprätta samband och korrespondenser, olika sammanträffande som resulterar i en ytlig mysticism. Är berättelsen sann? Är huvudpersonen Ches dotter? Uppriktigt sagt är det svårt att bry sig. Synd på ett bra ämne.

Sveriges längsta statsminister

 

Idag är det Tage Erlanders födelsedag. Dagen till ära en recension av hans dagböcker från 1957:

Dagböcker 1957
Tage Erlander
Utgivna av Sven Erlander
Gidlunds förlag

Året är 1957. Ryssarna har tagit ledningen i rymdkapprustningen, samtidigt som den inrikespolitiska utvecklingen i Sovjet är fortfarande oklar efter Chrusjtjovs maktövertagande. Suezkanalen öppnas åter för trafik, och Romfördraget stadsfästs. Och i Sverige ”medan Västerlandet i övrigt diskuterar om sina möjligheter att rädda sin framtid, går vi till strid om pensionerna för våra åldringar.”

Tage Erlanders dagboksanteckningar handlar väldigt mycket om ATP-striden. Regeringskoalitionen med Bondeförbundet – snart Centerpartiet – hotar att spricka, man riskerar att förlora folkomröstningen om tilläggspensionerna, och i förlängningen hotar ett valnederlag. Erlander själv funderar på att avgå, det är bara plikten mot partiet som håller honom kvar. Även om regeringen spricker, lyckas man mobilisera partiet, vända opinionen, vinna folkomröstningen, få genom ATP i riksdagen, och Erlander stannar som statsminister ända fram till 1969, då den unge och briljante påläggskalven Olof Palme tar över. Erlander är alltså partiledare och statsminister i 23 år, ett svårslaget rekord.

Dagböckerna är anteckningar av varierande längd, nerskrivna eller dikterade i stort sett samtidigt med eller strax efter de händelser som de behandlar. Några viktiga större kunskaper bidrar de inte med, förutom en och annan episod, som den att Gunnar Sträng ville beslagta Henry Millers ”Kräftans vändkrets”. Det tyckte inte Erlander, även om han fann boken ”tarvlig”.

Här finns många skarpa personporträtt, Bertil Ohlin och Jarl Hjalmarsson framstår närmast som maktgalna psykopater, Hedlund däremot är en hygglig prick. Också många partivänner blir rejält kritiserade, och Erlander skräder inte orden, ”något virrigare och sketnare än Åman”, ett citat som talar sitt tydliga språk. Om Tingsten: ”Struntviktighet och självmedvetenhet och i botten en osäker gymnasist.” 

Erlander är medveten om att hans ledarskap är strakt ifrågasatt inom delar av partiet, och många av hans ilska och ironiska kommentarer är säkert ägnade åt att hantera den besvärliga situationen. Men han är också genuint osäker på sig själv och stundtals välgörande självkritisk.

Någonstans mellan raderna kan man skönja konturerna till det Sverige som komma skall, och redan nu klagas det över televisionens uselhet, bilismens hejdlösa framfart, tidningarnas skandalöst låga nivå och den politiska debattens ytlighet.

Det var inte bättre förr, men inte nödvändigtvis alltid sämre heller.

”Ryssen kommer och skjuter!” – Marja-Leena fick trösta sin krigsskadade far

 

Efter en fattig uppväxt i efterkrigstidens Finland kom Marja-Leena Paananen till Sverige och Kramfors. Här har hon haft ett långt och brokigt yrkesliv. Hon har också ägnat mycket tid åt finskt föreningsliv och en kamp för rättigheter för finsktalande. Nu har hon skrivit en bok om sitt liv.

Bokens finska titel är ”Elävänä kuollut ja haudattu” vilket betyder ”Levande död och begraven” och syftar på hennes svåra barndom i byn Kinnula i mellersta Finland.

-          Jag är född 1948, vi var en skara på elva syskon, och vi hade det jättefattigt, det var fruktansvärt efter kriget, säger Marja-Leena Paananen.

Pappa hade stridit fem år i kriget, han var krigsinvalid, och tilldelades i likhet med andra veteraner en tomt av staten för att där kunna bygga ett hus.

Han hade lidit av kriget inte bara fysiskt utan också mentalt, Marja-Leena berättar att han hade mardrömmar varje natt, väckte hela huset med att skrika att ”ryssen kommer och skjuter”, och måste lugnas och tröstas av barnen.

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Förstå världen och förändra den

 

Idag är det Eric Habsbawms födelsedag. Hans sista stora verk var "How to change the world".

How to Change the World
Eric Hobsbawm
Little, Brown, 2011

Enligt den brittiske historikern Eric Hobsbawm är 1900-talet ”det korta seklet”, som börjar 1914 och slutar 1989. Hobsbawm själv är nästan jämngammal med det, han är född 1917 i Alexandria i Egypten, men växte upp i Wien och Berlin under 1920-och 30-talet, och naturligtvis har nazismens framväxt och maktövertagande satt outplånliga spår i hans medvetande, något han har vittnat om vid flera tillfällen. Hans judiska bakgrund har ytterligare förstärkt denna känsla.

1936 gick Hobsbawm med i kommunistpartiet, något han egentligen hade velat göra tidigare, men inte fick för sin farbror, som var hans förmyndare, då han blev föräldralös vid 14-års ålder.

Efter Ungernrevolten då många, framför allt intellektuella, lämnade partiet, förblev Hobsbawm lojal, även om han uttryckte en stark kritik mot utvecklingen i Sovjet och Östeuropa. Han blev med tiden en ledande marxistisk historiker, specialiserad främst på 1800-talets historia. Han är mest känd för svenska läsare för sin monumentala trilogiRevolutionens tidsålder, Kapitalets tidsålder, och Imperiernas tidsålder, som dessutom sedan kompletterades medYtterligheternas tidsålder.

Vid 93 års ålder är Hobsbawm still going strong, och levererar nu en tegelsten om Marx och marxismens historia. Titeln How to change the world (en svensk översättning är tyvärr än så länge inte på gång) anknyter förstås till Marx berömda uttalande i Teser om Feuerbach: ”Filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt, men det gäller att förändra den”.

Därmed har Hobsbawm sagt att världen verkligen behöver förändras, och att det är gamle Marx som har svaret hur.

Hobsbawm är en lärdomsgigant av nästan osannolika mått, han kan med samma lätthet redogöra för översättningar avKommunistiska manifestet till azeriska eller jiddisch, skillnader mellan finsk och svensk marxism, som marxismens öden i olika delar av Indien. How to change the world är inte bara en bok om marxismen, utan lika mycket 150 år av global – låt gå huvudsakligen europeisk – kulturhistoria.

Boken består av två delar. Den första behandlar Marx, och givetvis också den oskiljaktige Engels, och en rad av deras viktigaste skrifter. Den delen är förvisso djuplodande, men om än inte akademisk så i hög grad avsedd för de redan insatta, med stort teoretiskt intresse för marxism.

Den andra delen beskriver marxismen, som vetenskap, som ideologi och som politisk kraft, ur ett historiskt perspektiv. Tilläggas bör att också den första delen har en konsekvent historisk synvinkel.

Där ligger utan tvekan styrkan i Hobsbawms framställning, Marx och marxismen är inte en samling kanoniska skrifter ur vilka lärdomar och sanningar kan utläsas, utan skildras som ett historiskt fenomen, del av och delaktigt i det historiska skeendet, och därmed självfallet underkastat förändring.

Marxismen är oupplösligt förenad med kapitalismens egen historia, dess framgångar och kriser. Från 1880-talet med framväxten av socialistiska masspartier ökar Marx inflytande, under 1930-talet blir marxismen en avgörande intellektuell kraft i västvärlden, och efter 1945 blir Marx världens kanske mest inflytesrika tänkare, då närmare en tredjedel av jordens befolkning lever i länder som åberopar Marx som sin lärofader, samtidigt som det över hela världen verkar masspartier som grundar sin teori och praktik – eller åtminstone påstår sig göra det – på Marx.

Samtidigt, som Hobsbawm påpekar, har det knappt gått en vecka de sista 150 åren utan att någon har försökt vederlägga och dödsförklara marxismen. Hittills har liket dock visat sig vara vid förvånansvärt god vigör.

Därmed inte sagt att marxismen inte drabbas av uppgångar och fall. Dess första kris inträffade redan på 1890-talet. Anledningen var att det trots kapitalismens djupa kris inte blev någon proletär revolution. Det avskyvärda systemet grävde inte sin egen grav, och inte heller ersattes det av ett socialistiskt samhällsskick. Den här problematiken går igen flera gånger i historien, kapitalismen tar sig genom sina kriser relativt ohotad, det gäller till och med 30-talskrisen som många uppfattade som systemets dödsryckningar. Också idag är kapitalismen i uppenbar kris, och dess undergång är lika uppenbarligen inte i sikte.

Här finns helt tydligt en svaghet hos marxismen, som kontrasterar mot dess styrka. Marxismen har visat sig förvånansvärt precis i sin analys av kapitalismen och dess historiska tendenser.

Överproduktionskriser, kampen mellan finans- och industrikapital, arbetslösheten som ökar och lönerna som pressas neråt samtidigt som styrkebalansen på arbetsmarknaden ändras. Den fallande profitkvoten, monopolisering, och kanske framför allt globaliseringen, det är tydligt att Marx än idag tillhandahåller en uppsättning mycket vassa analysinstrument.

Men det är lika tydligt att alla förutsägelser om kapitalismens oundvikliga undergång gång på gång har kommit på skam. Det är möjligt att arbetarklassens befrielse ska vara dess eget verk, men än så länge har arbetarklassen visat föga intresse för att befria sig.

Här finns en påtaglig svaghet i marxismens politiska teori, och det är ingen tillfällighet att den enda marxistiska tänkare som Hobsbawm tar upp är Gramsci, en originell och, som Hobsbawm skriver, överraskande marxist, som har ägnat mycket tankemöda åt just den politiska teorin.

Gramsci är ofta mycket populär bland de intellektuella, förmodligen därför att han tillskriver dem en central roll i upprättandet av det han kallar för ”hegemoni”. Att döma av det öde som italienska kommunistpartiet – som var under starkt inflytande från Gramsci – har gått till mötes, har hegemonibegreppet klara svagheter. Nu är PCI långt ifrån ensamt bland socialistiska parter att befinna sig i djup kris, så det finns säkerligen fler orsaker, den traditionella arbetarklassens minskade numerär och betydelse, globaliseringen, välfärdssamhällets kraftiga tillväxt och Sovjets fall, är några.

Men jag skulle ändå insistera på att försummelsen av populärkulturen av vänstern och dess intellektuella är en bidragande orsak till de socialistiska partiernas nuvarande svaga position.

I ett större perspektiv kanske idéhistorikern Lichtheim har rätt i att marxismen egentligen aldrig har gått in på djupet i de socialistiska partiernas medvetande, utan snarare utgjorde ett uttryck för ”politiskt gruppmedvetande”, en ”integrativ ideologi” som motiverade arbetarrörelsens självständiga ställning inom det borgerliga samhället. Och eftersom liberalismen och marknaden saknar lösningar för vår tids utmaningar, samtidigt som kapitalismens framfart blir allt mer destruktiv, är det hög tid att vi äntligen tar Marx på djupaste allvar.

Krig och fred - motstånd lönar sig

 

Den 7 juni 1905 deklarerar det norska stortinget ensidigt en upplösning av unionen mellan Sverige och Norge. En stark högeropinion i Sverige piskar upp hatstämningar och hetsar för krig. Men efter förhandlingar mellan parterna upplöses unionen fredligt den 26 oktober samma år.

Ett viktigt bidrag för att stoppa ett krig gjordes av arbetarrörelsen, framför allt dess ungdomsorganisationer. Kalle Holmqvist har skrivit en liten bok i ämnet.

Fred med Norge

Kalle Holmqvist

Murbruk förlag

Alla som har läst Kommunistiska manifestet vet att proletärer har inget fosterland. Och alla som har minsta kontakt med verkligheten vet att proletärer är av en helt annan åsikt. Arbetarrörelsen har alltid bekänt sig till den internationella solidariteten, men i praktiken har det varit si och så med den saken.

Det finns ändå positiva exempel på framgångsrik internationell solidaritet som har uppnått viktiga resultat. Unionsupplösningen 1905 är ett sådant, och väl värt att studeras. Kalle Holmqvist har skrivit en liten bok i ämnet, med den uttalade ambitionen att lyfta fram arbetarrörelsens segrar, det finns mycket att vara stolt över i vår historia!

Unionen mellan Sverige och Norge hade påtvingats norrmännen i ett sista patetiskt försök att blåsa liv i svenska stormaktsambitioner. Även om Norge hade vidsträckt autonomi ville de frigöra sig från det svenska oket, vilket stötte på patrull från framför allt svensk höger. Efter en lång rad kriser blev ändå unionsupplösning 1905 ett faktum. När norrmännen förklarade att unionen inte längre fanns ledde det till krigshetspropaganda i högerpressen och vapenskrammel från militären.

I det läget mobiliserade arbetarrörelsen, framför allt ungdomsorganisationerna. Fredsmöten och demonstrationer mot kriget arrangerades över hela landet, man hotar med storstrejk och uppmanar värnpliktiga att vägra infinna sig till krigstjänst. Det skapas en mäktig opinion för Norges sak, ett anfallskrig i strid med den allmänna viljan är en omöjlighet och borgerligheten tvingas kapitulera och godta Norges självständighet.

Kalle Holmqvist redogör för händelseförloppet och tecknar en detaljerad bakgrund, kanske alltför detaljerad.

Man kan invända att situationen var speciell. Arbetare saknade rösträtt, de såg inte borgerlighetens Sverige som sitt land. Norrmännen var ett broderfolk, skulle fredsviljan vara lika stora mot andra nationaliteter?

Men Kalle Holmqvists poäng är en annan. Det går att förändra, motstånd lönar sig, och förändringen måste komma underifrån.

För Sverige i tiden?

 

Nationaldagen firas idag. Det bästa med den är att det kan bli ledigt mitt i veckan, dock inte i år. Fast annandag pingst var ännu bättre. Och på sikt var det fler lediga dagar.

Länge var Sverige ett av de få länder i Europa som saknade nationaldag. Knappast någon uppfattade det som en brist, snarare tvärtom tror jag att många såg det som ett sundhetstecken.

Sverige har inte några dramatiska händelser i sin historia att ihågkomma, inte heller några nationella trauman.

Den 6 juni var visserligen Svenska flaggans dag, som gick tillbaka på historiska bemärkelsedagar, men allvarligt talat, vem bryr sig det minsta om Gustav Vasas kröning eller 1809 års författning?

Sedan blev behovet av en nationaldag mycket påkallat, och det tål att fundera över orsaken. Identitetskris? Kollektiv osäkerhet? Ett sätt att bemöta den växande rasismen?

Nog tycker jag att det borde finnas bättre sätt.

Och det märks. Nationaldagsfirandet känns fortfarande påklistrat, konstruerat, beordrat uppifrån. Och det är väl frågan om det inte hade varit bättre att skippa hela företeelsen.

Nu är det som det är. Nationaldagen är nog ändå här för att stanna.

Bild tagen på nationaldagen i Sollefteå för ett antal år sedan. Tolkningen är fri. OBS! För er med dålig syn - det är inte köttbullar.

Det okända folkmordet i Kaukasus

 

För 158 år sedan, den 2 juni 1864 (21 maj enligt den ortodoxa kalendern), förklarade den ryske tsaren Alexander II att det tjerkessiska kriget hade avslutats segerrikt. Dagen blev också startskottet för en gigantisk fördrivning av de tjerkessiska folk som bebodde nordvästra Kaukasus, där bland annat OS-staden Sotji ligger, en noga planerad operation som har kallats för 1800-talets förlaga till den moderna tidens etniska rensning och folkmord.

Rysk-tjerkessiska kriget började 1763 med att Ryssland byggde befästningar i området, men den ryska expansionen österut och erövringen av Kaukasus började långt tidigare, redan i slutet av 1500-talet.

1859 erövras Tjetjenien och Dagestan, det kriget är genialt skildrat av Leo Tolstoy i kortromanen *Hadj Murat*. Tolstoy deltar också i Tjerkessien som officer och vittnar om osedvanlig brutalitet, inte minst mot civilbefolkningen, från rysk sida.

Efter att den underlägsna motståndaren var besegrad la den ryska militären fram en plan för hur man skulle permanenta segern genom att bli kvitt de fientliga elementen i området en gång för alla – samtidigt som man gjorde det bördiga området tillgängligt för bosättare och kosacker från andra delar av Ryssland. Den tjerkessiska befolkningen skulle tvångsdeporteras i sin helhet, i första hand till Ottomanska riket, men de som så önskade kunde få bosätta sig i andra delar av Ryssland. Det var få som önskade det.

Det Ottomanska riket svarade med att uppmana till att lämna de otrognas länder, och ställde skepp till de fördrivnas förfogande. Detta utnyttjades senare skamlöst i den ryska förnekelsepropagandan.

Tsar Alexander II, känd i historien som reformator, och sedermera mördad av Narodnaja volja, godkände planen.

Uppgifterna om antalet offer för deportationerna är osäkra, och, som så ofta i sådana sammanhang, motstridiga. Officiella ryska dokument lär uppge 400 000 dödade, närmare en halv miljon deporterade, och bara 80 000 kvar.

Tjerkessiska källor uppger betydligt högre siffror, det talas om mellan en och en halv och två miljoner fördrivna och döda.

Alla är överens om att minst 90 procent av den tjerkessiska befolkningen fördrevs och dödades alternativt lämnade området.

Det tjerkessiska folkmordet är relativt okänt, och dagens Ryssland har hittills vägrat att erkänna det.

För bolsjevikerna var det självklart att fördöma tsarregimens folkmord och imperialistiska expansionspolitik och alla folks rätt till självbestämmande. De principerna är givetvis lika självklara idag.