Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

fredag 27 mars 2015

Alla är glada för Tranströmer



Här texten som jag skrev 2011 när Tranströmer fick Nobelpriset. Gäller än, både om Tranströmer och om det övriga:

Årets Nobelpris i litteratur har tilldelats den svenske poeten Tomas Tranströmer, ”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”. Han har varit tippad under många år, så valet av honom kommer knappast som en överraskning. Tranströmer har också varit verksam mycket länge, han debuterade redan 1954, och i år har Bonniers till hans 80-årsdag gett ut hans Dikter och prosa 1954-2004. 1990 drabbades han av en stroke, som har bland annat lett till talsvårigheter. Tomas Tranströmer är utbildad psykolog, och har hela sitt verksamma liv vid sidan av poesin arbetat inom yrket, först som fängelsepsykolog och kurator vid en anstalt för unga kriminella i Linköping, sedan som psykolog vid Arbetsmarknadsinstitutet i Västerås.

Tranströmer är sedan länge internationellt etablerad, han är översatt till mer än 60 språk, och han så känd och läst som en poet kan bli. Den danske författaren Poul Borum sa om honom att han var ”en modern klassiker redan vid 35 års ålder”.

Tranströmers poesi utmärks av ett lakoniskt tilltal som förmår att fånga vardagens komplexitet med några få enkla rader. Framför allt är han en metaforernas mästare som öppnar världen för oss och för ett ögonblick återger oss barnets förmåga att se världen med vidöppen och förutsättningslös blick. 
Metaforerna kan ofta vara mycket konkreta som när ”I dagens första timmar kan medvetandet omfatta / världen / som handen griper en solvarm sten” (ur 17 dikter).

Tranströmer är en poet som trots att han sällan (i början aldrig) använde ordet ”jag” är intensivt personligt närvarande i allt han skriver.

Hans arbete som psykolog avspeglas ibland i författarskapet som en slags sträv ”realism”: ”På morgonen klockan fyra / då tillvarons renskrapade ben umgås med varann kallt” (dikten Vinterns formler ur Klanger och spår).

Tranströmer har dessutom en för poeter ovanlig förmåga att skriva riktigt bra lyrik om glädje, om lyckokänslor.

Tomas Tranströmers poesi anses ha ett mystiskt och religiöst klangbotten, men det sker alltid genom en glasklar naturlyrik. Han är också en poet med ett starkt historiskt medvetande, och ett känsligt sinne som registrerar politiska händelser, som till exempel ”en hjälm som bärs av ingen har tagit makten” (ur diktenOsäkerhetens rike från Sorgegondolen), eller ”Vita byggnader i krematioriestil där de fattigas drömmar förvandlas till aska” (Inomhuset är oändligt ur För levande och döda).

Valet av Tomas Tranströmer hälsades med stor glädje av alla från höger till vänster. Det är en enighet som antyder en bredd hos poeten, men också att vi har att göra med ett tämligen okontroversiellt författarskap. Tranströmer är knappast en likgiltig diktare, men han väcker snarare förundran och eftertanke än upprördhet och vrede.

Men även om Tranströmer är en värdig pristagare, går det inte att komma ifrån att Svenska Akademiens agerande är minst sagt märkligt – och upprörande.

Sverige kan nu ståta med sju pristagare. Det är lika många, eller nästan, som Storbritannien, Tyskland eller våra nordiska grannländer – tillsammans! Bara något färre än USA, fler än Italien, nästan dubbelt så många som Ryssland (med Sovjet), och fler än hela Sydamerika, inklusive Centralamerika. Indien har en pristagare (och det var länge sedan), liksom Afrika och den arabiskspråkiga världen. Ingen författare från Brasilien eller Argentina har någonsin fått priset.

Det vilar en unken provinsialism över Svenska Akademien, som dessvärre alltför väl står i överenskommelse med det sämsta i tidsandan.

Könsfördelningen är inte ett problem utan en skandal, fortfarande är endast tolv pristagare – av över hundra! – kvinnor.


Nobelpriset i litteratur är alldeles för prestigefyllt och globalt etablerat för att bara avfärdas, som Jan Myrdal har gjort, som ett borgerligt jippo. Ingen skugga må falla över Tomas Tranströmer. Det är inte han som är problemet, utan Svenska Akademiens inskränkthet.

onsdag 25 mars 2015

Weimarrepublikens kris mästerligt skildrad



Varg bland vargar
Hans Fallada
Övers: Knut Stubbendorff
Lind & Co

Det är inte en roman, det är ett monster på nästan tusen sidor. Men så handlar det om monstruösa tider också. Det börjar i krisen Berlin, och som Fallada lakoniskt konstaterar i inledningen. ”Juli 1923, en morgon vid sextiden – dollarn stod i 414 000 mark.” Innan dagen är till ända har kursen stigit till närmare en halv miljon, och när romanen slutar ett år senare är dollarn uppe i en halv biljon, om jag har hållit rätt på alla nollorna.

Att kalla tillståndet i det besegrade Tyskland för kris är en underdrift. Landet befinner sig i fritt fall, pengarnas värde urholkas för varje timme, alla besparingar blir totalt värdelösa, medelklassen ruineras fullständigt, arbetslösheten är skyhög, svält och misär är verklighet för många, inte minst i Berlin, Frankrike ockuperar Ruhr, ententens representanter förödmjukar ständigt tyskarna, gulaschbaroner gör strålande affärer på andras olycka, det råder en stämning av nära förestående undergång, smärtsam förtvivlan och förkvävande hopplöshet.

Allt elände tillskrivs den socialdemokratiska regeringen, och överallt förbereder militaristiska högerkretsar väpnade kupper. Alla väntar på något eller någon som kan återge tyskarna hopp och upprättelse. Och det kom ju någon så småningom, med känt resultat.

Historien berättas genom tre personer, förre detta militärer, vilket är knappast en tillfällighet, de är gamla vapenbröder, och deras öden vävs intrikat samman. Som vanligt hos Fallada är huvudpersonerna medelklass i bred bemärkelse, överklassen skymtar bara som bakgrund, medan arbetare är tämligen frånvarande.

Krisens verklighet och dess stämningar återges på ett mästerligt sätt. Romanen publicerades redan 1937, och det märks tydligt att den är skriven med desperationens bittra bläck. Tyvärr skenar romanen betänkligt, handlingen förflyttas från Berlin ut på landsbygden, det blir en eruption av förvecklingar som kommer kolportagelitteraturen farligt nära, samtidigt som stilen får en allt mer exalterad prägel.


Det är fortfarande *Hur ska det gå för Pinnebergs* som är Hans Falladas obestridliga mästerverk.

tisdag 24 mars 2015

Utmärkt introduktion till Gramscis tänkande



Antonio Gramsci. Intellektuell och politisk biografi
Antonio Santucci
Övers: Gustav Sjöberg
Celanders förlag

Antonio Gramsci är en vänsterteoretiker vars aktualitet ständigt förnyas. Hans relativt korta liv och död efter svåra umbärande i ett fascistiskt fängelse skänker honom ett visst romanistiskt skimmer. Han uppfattas av en del som en kommunist kritisk till Sovjetsystemet, vilket bara delvis är sant. Men framför allt har han lämnat efter sig ett intellektuellt och politiskt testamente som innehåller flera spännande begrepp, främst då hegemoni.

Just hegemonibegreppet är särskilt populärt bland intellektuella eftersom det tillskriver dem en viktig historisk roll.

Antonio Santuccis bok är en utmärkt introduktion till Gramscis tänkande, men alldeles för översiktlig för att på djupet reda ut Gramscis komplexa tänkande. Ytterligare en svårighet är förstås att Gramscis litterära kvarlåtenskap består av, förutom journalistiska texter, brev och anteckningar författade i fängelset.

Det är tydligt att Gramsci använder ”intellektuell” i en mycket vidsträckt betydelse. Han menar alltså inte enbart ”stora intellektuella”. Det blir lätt ganska vagt, där Gramsci talar om ”alla medlemmar i ett politiskt parti”, och rent av använder uttrycket ”kollektiv intellektuell”, vilket tycks betyda detsamma som partiet.

Hegemoni är de styrdas samtycke, på ett osynligt och omärkligt - omedvetet – plan, till de styrandes herravälde. De intellektuella som är hegemonis organisatörer, har som långsiktig uppgift att ”göra de styrda intellektuellt oberoende av de styrande, för att förstöra en hegemoni och skapa en annan.” Det är nödvändigt att vinna flertalets ”samtycke” redan före den ”materiella” erövringen av makten.

Vägen till makten går inte enbart över staten utan lika mycket via civilsamhället. Att statsapparaten tas över av en annan styrande grupp är bara en statskupp, och inte en revolution.

Hegemonibegreppet hänger nära ihop med Gramscis humanistiska uppfattning om kultur som en väg att ”ta kontroll över sin personlighet” och förstå sin historiska roll och värde.

Hur dessa mål ska uppnås förblir öppet. Men det är spännande frågor.

Gramsci lever!

måndag 23 mars 2015

Svåra moraliska frågor




En recension av Knockout i Bulletinen.org, Aktuella nyheter om och från Polen 22/3:

"Den polsk-judiske boxaren Szapnel Rotholc (1913–1966) är huvudperson i Grzegorz Flakierskis roman Knockout (Alyasiri förlag, 2014). Han var berömd i boxningskretsar på sin tid, ingick i landslaget, tog medaljer i EM. Idag vet inte många vem han är, men han har blivit den som Flakierski valt till huvudperson i sin skildring av de nazistiska förbrytelserna mot judarna på 1940-talet.

I det civila var Rotholc typograf, men hans stora intresse var boxningen, och idrottskarriären gav honom vissa fördelar som andra judar i Centraleuropa under mellankrigstiden inte kunde räkna med. Nazismens växande betydelse blev tydlig när han skulle tävla i OS i Berlin.

1939 inleddes den nazistiska ockupationen av Polen, och snart byggdes också getton för landets judiska invånare. Illusionen om att gettot var en hyfsat normal stadsdel upprätthölls bland annat av att några judar utsågs att upprätthålla vissa samhällsfunktioner. Rotholc blev samarbetsman, en av de judiska poliserna i gettot. Där handlar det om att upprätthålla ordningen, till exempel när människor ska transporteras till ”nya bosättningar” – en beskrivning som allt fler förstår betydelsen av.

Flakierski har i sin berättelse tre perspektiv. Szapnel Rotholc utgör största delen av berättelsen. Till synes harmonisk är tillvaron för tre överlevande judiska kvinnor i Kanada som träffas varje vecka. När krigets tid hemma i Polen kommer på tal visar vänskapen sig vara skör, alla har något otäckt att minnas, något som de dessutom helst inte vill minnas.

Den tredje perspektivet står Josef K för, med sina hjärtskärande beskrivningar inifrån gettot. Hur svältande människor desperat beställde mat på krogen utan ett öre på fickan. Hur barn i gettot samlades ihop och föstes till Umschlagplatz för transport till Förintelsen.

Frågan Flakierski ställer handlar om det mänskliga beteendet. Kan man begära moralisk resning av den som själv hotas av det värsta? Det är svåra frågor som bör diskuteras även i Sverige."


Gunilla Lindberg

fredag 20 mars 2015

Ett sätt att överleva som skaver



Åka skridskor i Warszawa
Emilia Degenius
Ersatz

Året är 1972 och 17-åriga Emilia kommer som flykting till Sverige från Polen. Hennes pass är ett resedokument som gäller för enkelresa och som fastslår att innehavaren är statslös. Emilia kommer ensam, men hennes syster bor redan i Stockholm. Mamman ska komma efter från Polen, men dör i cancer kort tid efter.

Emilia börjar ett nytt liv i Sverige, bokstavligen talat. Hon byter namn, hon glömmer sitt gamla språk, åtminstone delvis, hon förtränger så långt det nu är möjligt sina minnen från det tidigare livet i Polen.
Den roman hon skriver drygt 40 år senare handlar i så måtto om förträngning som ett sätt att överleva. Och det är ingen tvekan om att det är ett högst effektivt sätt. Det fungerar för många djurarter, det fungerar för människor. Ingen kan leva som ett öppet sår, det är nödvändigt att glömma för att kunna gå vidare, och som någon har påpekat, skulle vi verkligen lära av alla våra erfarenheter skulle vi aldrig lära oss att gå.

Men det är ett sätt som ändå skaver.

För Emilias del handlar det inte bara om egna förträngda minnen, det är lika mycket luckor när det gäller familjehistorien, hon vet knappt någonting om sin egen far och hans förflutna.
Hon ger sig iväg på en resa i geografin och historien, med ett blandat resultat. Och något annat var kanske inte heller att vänta. Platser och människor förändras, man kan aldrig stiga ner i samma flod två gånger.

Och rent praktiskt är det inte heller helt lätt, arkiven i Central- och Östeuropa är inte på långa vägar lika fullständiga och intakta som i den långa fredens Sverige. Mycket har brunnit ner, bombats sönder eller förstörts på annat sätt. Släktforskning är sällan polackernas paradgren. Och för de polska judarna är situation än sämre.

Jag har själv gjort samma resa som Degenius, det var några år tidigare, jag var yngre och kom tillsammans med min familj. Min egen överlevnadsstrategi var den rakt motsatta, och ändå misstänker jag att resultatet var rätt mycket detsamma.


Utgångspunkten, själva den grundläggande förutsättningen, sammafaller nämligen, och är helt avgörande. Det är någonting som gäller för miljoner människor idag i de nya folkvandringarnas tid: 

”/../att jag är fråntagen ett land, ett språk, en tillhörighet, ett sammanhang, att jag har blivit placerad i ett nytt sammanhang, ett som är tomt, som saknar ett innehåll/../”.

torsdag 19 mars 2015

Ett storslaget sågverksepos



Glödens färger
Vibeke Olsson
Libris förlag

Vibeke Olssons mäktiga sågverksepos är nu inne på sin femte del och har hunnit fram till år 1909. Än en gång har Bricken på Svartvik all anledning att känna sin nöjd med tillvaron.

Mycket har uppnåtts, mycket har vunnits. Den materiella levnadsstandarden har förbättrats åtskilligt. Arbetarna har nu starka fackföreningar och ett parti som växer i styrka. Klassmedvetandet stiger i arbetarleden och solidaritetens fana hålls högt.

Även om senare tiders materialistiska dilemma börjar redan nu ge sig till känna, när arbetarna får det bättre finns det alltid några som ”vaktar ägodelar och slutar att kräva sin rätt”. Det är de som tror sig vara ”halvherrskap”.

Men än en gång får Bricken och Sveriges arbetare lära sig den bittra läxan att de måste ständigt återerövra sina rättigheter. Kapitalets makt är stor, och när det kommer till en avgörande konfrontation under storstrejken 1909, som ju föregicks av en storlockout, får arbetarna trots sin kompomisslösa kampvilja och oerhörda uppoffringar se sig besegrade. De mest militanta arbetarna avskedas, vräks från sina bostäder, en del arresteras för uppvigling. Resten tvingas att acceptera rena slavkontrakt.

Och värst av allt: svartfötterna, förrädarna. Och vad gör man om en sådan är numera medlem i familjen?

Vibeke Olsson äger en förmåga som få att väva ihop det privata med det politiska, den lilla världen med den stora.

Mot storstrejkårets fond fortsätter hon att teckna ett enastående kvinnoporträtt. Hennes Bricken är en arbetarvardagens väldiga kämpe, en heroisk hjälte i den skoningslösa kampen om en bättre framtid för både de närmaste och hela arbetarkollektivet, med den gudomliga nåden och klassmedvetandet som vapen.

Men också hjältar blir gamla, och då var en arbetarkvinna som passerat 30 redan utsliten. Och livet har nya bekymmer och motgångar i beredskap, men kanske också glädjeämnen. Kampen fortsätter.


Två delar till i romanserien om Bricken lär vara planerade, och detta storslagna sågverksepos har alla utsikter att bli en riktig klassiker i den svenska arbetarlitteraturen.

onsdag 18 mars 2015

De förtrycktas sagoberättare



Anatoliens mäktigaste röst har tystnat. Den turkiske författaren Yasar Kemal avled på ett sjukhus i Istanbul 91 år gammal.

Yasar Kemal föddes 1923 i byn Gökcedam, bara några veckor innan den turkiska republiken utropades och det ottomanska riket slutgiltigt gick i graven. Hans föräldrar var kurder, och hemma talade familjen kurdiska, medan språket med omgivningen var turkiska.

Kemals barndom var traumatisk och fattig, men rik på berättelser. Den muntliga berättartraditionen är stark i Anatolien, och ett tag i sin ungdom var Yasar Kemal medhjälpare till en lokal berättare. Han försörjde sig också under en tid som offentlig brevskrivare åt de ofta illitterata byborna.

Så småningom fick Yasar Kemal möjlighet att studera i Istanbul, och det var byn som bekostade hans studier.

Han romandebuterade 1955 med *Låt tistlarna brinna* och boken blev omedelbart en internationell succé. I Sverige dröjer det till 1968 innan hans första roman, *Bomullsvägen*, blir översatt, men det är först med *Låt tistlarna brinna* två år senare som han får sitt stora genombrott här. Dessa två är liksom flera följande av Kemals romaner översatta av Tora Palm.

Jag minns hur på 70-talet ”alla” läste Yasar Kemal. Fast rotade i Anatoliens muntliga berättartradition har hans roman något av sagor över sig, med en kamp mellan det goda och det onda, och där det inte råder minsta tvekan om vilka som står för vad. Kampen är ofta lång och ojämn, men mot alla odds segrar till slut det goda, representerad av en lokal Robin Hood-gestalt.

Språket är folkligt, rikt och kraftfullt.

Trots sina stora framgångar fjärmade sig Yasar Kemal aldrig från sitt ursprung. Han stod också upp för sin kurdiska identitet. Hans konsekventa radikala hållning förde honom på ständig kollisionskurs med makten i Turkiet, han dömdes flera gånger till fängelsestraff, och i slutet av 70-talet tvingades han till ett par års exil i Sverige.


Yasar Kemal gav en röst åt de förtryckta. Hans stämma fortsätter att ljuda i hans romaner.