Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

torsdag 8 december 2016

Historiens mest kända resenär öppnade nya världar




Marco Polo. Från Venedig till Xanadu
Laurence Bergreen
Övers: Camilla Jacobsson
Leopard förlag

1200-talets Europa är en efterbliven, statisk och vidskeplig kontinent med mycket begränsade kunskaper om världen utanför den sfär som kontrolleras med tung hand av den kristna kyrkan. På andra sidan Medelhavet ligger Jerusalem om vilken man strider sedan århundraden med de ogudaktiga saracenerna. Bortom det finns det gåtfulla mongolriket med dess mytiske härskare, omgiven av ett rykte om våldsamhet och barbari.

När den unge venetianaren Marco Polo tillsammans med sin far och farbror gör en mångårig resa till mongolriket, där han stannar i Kublai khans tjänst i många år, och publicerar efter hemkomsten sin reseberättelse, blir han inte bara historiens mest kända resenär någonsin, han öppnar upp en ny och väldig värld för européerna.

Handeln med Östern kom i gång i allt större utsträckning vilket hade en avgörande betydelse för Europas utveckling. I mongolriket kom man också i kontakt med den synnerligen avancerade kinesiska kulturen med alla dess teknologiska och administrativa landvinningar.

Ett penningsystem med papperssedlar, tryckkonst, astronomi, optik med glasögon, och i förlängningen teleskop och mikroskop, användning av kol och krut, en överlägsen ingenjörs- och skeppsbyggnadskonst, en form av välfärdsstat, ett intrikat postsystem, mongolriket var i så många avseende långt före Västerlandet.

Marco Polos reseskildring hade stor betydelse för kartografin, och dessutom bidrog den till avmystifieringen av världen utanför Europa. Riken där långt borta beboddes inte längre av mordiska barbarer och mytiska djur. Det i sin tur har förmodligen stimulerat framtidens upptäcktsresor.

Marco Polo möter också en värld som till skillnad mot kristendomen är religiöst mycket tolerant, något som först väcker känslor av misstro och avsky, men som så småningom börjar allt mer tilltala den unge venetianarens öppna sinne.

Även om kunskapen om just religionsfrihet tyvärr tycks ha fått en högst försumbar betydelse i europeisk historia.



Trots Marco Polos uppenbara strävan efter att så realistiskt och sant som möjligt återge det han ser och upplever vilar det inte desto mindre ett tydligt drag av exotism över hans skildring. Och det är onekligen något som överlever i västvärlden ända fram till våra dagar.

Inte minst hans beskrivning av Ryssland, som han inte ens besöker, utan förlitar sig på rykten och hörsägen, är en ren fantasiprodukt, dessvärre inte helt olik den moderna rapporteringen från det stora landet i öster.

Laurence Bergreens bok följer ganska noga Marco Polos egen skildring, och han bemödar sig alltför mycket om att påvisa sin hjältes trovärdighet, vilket gör boken en aning tröttsam i långa loppet. Men annars är det ett alldeles förträffligt populärhistoriskt verk.

tisdag 6 december 2016

Julens klassiker på ett sätt ni inte hört förut




Tradition kan vara ett tunt fikonlöv för oreflekterad slentrian. Det gäller inte minst i juletider, och det finns säkert fler än undertecknad som skaffar öronskydd föra slippa höra all strömlinjeformad julmusik som obarmhärtigt dånar fram lite varstans.

Som tur är bjuds det motstånd. Lördagens konsert i Själevads kyrka var utan tvekan ett sätt att ta spjärn mot juletidens musikaliska förflackning, och ett ovanligt lyckat sådant.

Folkjul var kvällens rubrik, och den innebar dels ett folkligt tilltal, dels påannonserade den en musik i folkviseton. Det är Gunnar Idenstam som står för samtliga arrangemangen, och han har verkligen förmått att släppa loss sin ohämmade musikglädje, sin gränsöverskridande fantasi och en okynnig kreativitet.

På programmet stod klassiker som Bereden väg för Herran, Det är en rosutsprungen, Stilla natt och Nu tändas tusen juleljus. I Gunnar Idestams bearbetning var det som att höra dem på nytt. 

Folkmusiktonen var genomgående, med sedan pendlade musiken från det traditionellt sakrala till klassiska klanger på gränsen till modernism, över jazz, och med inslag av visa och populärmusik.

Lite av en höjdpunkt var en högst säregen trippelversion av Staffansvisan. Så har ni aldrig hört den förut.

Det svängde, hängde och krängde, och Gunnar Idenstam själv briljerade på orgel med lika delar subtil som grovhuggen virtuositet. Han såg definitivt ut att ha roligt.

Det hade vi också.

Han backades förtjänstfullt upp av Örnsköldsviks Kammarkör under uttrycksfull ledning av Helén Lundqvist Dahlén.

Kvällens obestridda stjärnor var nog ändå Sandra Marteleur på fiol och sångerskan Ulrika Bodén.
Sandra var den som med sitt distinkta spel höll ihop det folkmusikaliska anslaget ge nom hela konserten. Så känsligt, så självklart, så mästerligt.

video


Ulrika Bodén var i sitt esse, det är folkmusik som ligger henne varmast om hjärtat. Och kanske just kombinationen sakralt och folkmusik passar henne särskilt väl. De två genrerna ligger egentligen varandra nära, många psalmer är ju från början traditionella folkvisor, och det är just på det viset de ska spelas och sjungas.

Ulrikas röst, med sin känsla och stämning, sin innerlighet och värme, lyfter de två traditionerna till en ny nivå. Det var så spännande när hon tog ut tonerna och närmade sig kulning, och vid åtminstone ett par tillfällen trodde jag att hon skulle börja dansa.

Och vi med henne.

En oförglömlig kväll som lekte fram djärv nyskapande musik i all dess igenkännlighet, och som avslutades med ett vokalt crescendo värdigt både folk och Guds barn.

Julen är räddad.

torsdag 1 december 2016

Molly Johnson in memoriam


Jag har just fått veta att den fina författaren Molly Johnson har avlidit för två dagar sedan. Jag vill gärna hylla henne med en text som jag skrev i Flamman i december 2009, i samband med nyutgåvan av hennes fenomenala roman Pansarkryssaren.



Sergej Eisensteins filmklassiker Pansarkryssaren Potemkin från 1925 hade länge varit förbjuden av den svenska censuren. Först på 1950-talet kom den upp på de svenska biograferna igen. Historien om matrosupproret som får ett blodigt slut och som kulminerar med den berömda scenen med barnvagnen som rullar nerför trapporna i Odessa måste ha gjort ett mycket starkt intryck på den unga järnverksarbetardottern Molly Johnson från Hofors. 

Hon fick en idé till en novell, som senare kom att utgöra första delen i romanen, och publicerades 1954 i BLM. Hon fick massor av anbud från hugade förläggare, som bländades av textens djärvhet och originalitet. Året efter utkom romanen.

Det som Molly Johnson såg för sitt inre och skildrade på ett mycket suggestivt språk är hur pansarkryssaren med de upproriska matroserna kommer till Grusviken, ett brukssamhälle som har sin motsvarighet i verklighetens Hofors. Det är en mäktig bild när pansarkryssaren pressar sig i dimman uppför ån inför de häpna Grusviksborna. 

Revolutionen är äntligen här! Befrielsens timme är slagen! 

Men det förväntade jublet uteblir. Järnverksarbetarna är avvaktande och förvirrade. Bruksdisponenten och andra myndighetspersoner tillkallas, och dessa vet precis hur man ska komma till tals med och pacificera ett yttre och skrämmande hot. ”Matroserna hade äntligen, liksom människorna på betongbron, befriats från en tung historisk börda, när de nu hade fått en bestämmande överhet att hålla sig till."

Också revolutionsmatrosernas kampaglöd falnar, de resignerar och anpassar sig.

Samtidigt i en annan del av världen, i Stilla havet, genomförs provsprängningar av en vätebomb. På Grand Bahamas på lyxhotellet Grandest vältrar sig överklassen i ”/…/det bekvämaste, det slappaste och det mest skyddade man kan tänka sig /…/Allt som är dyrbart, sällsynt, svåråtkomligt ska vi ha.” 

När tiggarna från kåkstaden kommer för nära öppnar rikemanssönerna eld och anställer en veritabel massaker. 

Allt hänger samman, det hårda slitet, våldet och förtrycket kommer att fortsätta så länge vi inte gör något åt det, och återställer arbetets värde. 

Johnson skriver en suggestiv prosa med många stämmor, som med stor språklig medvetenhet undersöker sina uttrycksmöjligheter. Hon pendlar mellan det associativt poetiska och en kärv och drastisk dialekt. En idyllisk reseskildring med exotiska inslag slår över i saklig dokumentär.

Romanen saknar huvudpersoner utan det är kollektivet som klass som står i centrum. Det finns inte heller någon fast plats för händelserna eller en tidsram för berättelsen. Tillsammans med det språkligt nyskapande, både stilistiskt och innovativt när det gäller ord och uttryck – vad sägs om ”skyskrapsskrytsamt” eller ”stämpelklocksbrådska” – ligger Pansarkryssaren ljusår från den socialrealism som alltför ofta tillskrivs arbetarlitteraturen. 

Samtidigt finns det här ett klart politiskt budskap som tydligt protesterar mot klassamhällets orättvisor, exploatering och avhumanisering, och det uttrycks med ett anslag som, precis som hos Molly Johnsons stora förebild C.J.L. Almqvist, inte saknar religiösa undertoner: ”Vi kräver att arbetet ska få vara av en helig renhet /…/ Att arbetet ska vara länken mellan den kraft som kan utvinnas ur våra villiga händer och den tro vi har på framtiden och den blivande människan.” 

Modernistas utgåva av Pansarkryssaren är en stor litterär händelse. Det här är årets obligatoriska läsning.


Molly Johnson var 24 år gammal när Pansarkryssaren publicerades, och hon spåddes en lysande framtid som författare. Så blev det inte. Hon har självt hänvisat till att hon ”sysslat med att sköta hushåll och barn”. Andra förklaringar kan vara prestationsångest, något som är fullt förståeligt efter en sådan dundersuccé vid unga år, och en skygghet för offentligheten. Hur som helst visar hennes öde på att det är långt kvar till jämlikhet också inom litteraturens värld.

Vila i frid!

onsdag 23 november 2016

Grisarna slår tillbaka




Vi är vad vi äter. Det är ingen tilltalande tanke i nutiden, vi vet mer än väl om alla hemskheter som den moderna matindustrin ägnar sig åt. Närmast sadistisk djurhållning, hormon – och antibiotikabehandlingar, alla tillsatser, besprutningar, den listan kan göras mycket lång.

Scenkonstgruppen försöker i sin monologföreställning Grismanifestet att vända på perspektiven. Tillvaron framställs ur djurens synvinkel, och där framstår ju människan som en hänsynslös och egoistisk barbar som förstör, förslavar och hotar hela planetens existens.

Pjäsen ingår i Naturskyddsföreningens miljöprojekt som består av pjäsen och samtalet kring den efteråt.

Det är en form av idéteater där det alltid finns en risk att idéerna blir ganska tunna och teatern håller inte riktigt måttet.

Skådespelaren Nadja Franke framför monologen väl med bra inlevelse, men texten är alldeles för smidig och motståndslös, den bara rinner fram utan något utrymme för överraskning eller eftertanke.

Förutsägbarheten är dessutom total. Så fort det kan börja hända något oväntat, som när Grisen/Huvudpersonen river de trånga boxarna, stramas allting upp omedelbart med ett ideologiskt korrekt brandtal.

Vägen ut är en patetisk idealisering av naturen. Nej, naturen eftersträvar ingenting, allra minst några ädla ideal. Och även om den inte är ”grym”, som människor ofta beskriver den, är den inte heller någon fri och vild idyll.

Pjäsen tenderar hela tiden att förmänskliga både naturen och djuren, och det är i själva verket just ett sådant övergrepp som monologen anklagar människorna i det moderna rationella samhället för.

Maktfrågor lyser samtidigt med sin frånvaro. Det är någon som kontrollerar och tjänar pengar på dålig djurhantering. Om detta just ingenting.

Visserligen kan man se föreställningen som en djupare metafor för samhället, jorden, mänskligheten. Men det ändrar inte det faktum att maktfrågorna fortfarande pockar på svar.

Det blir inte bättre av att låta ärkeskurken gå under namnet Dansken, det blir nästan som att peka finger åt de där andra som missköter sig, annat skulle det vara med oss hederliga svenskar. (Att härma danska är inte heller Nadja Frankes främsta tillgång som skådespelare.)

Avslutningen med Änglamark hade en omisskännlig anda av nordkoreansk partikongress – med Naturen som Den Store Ledaren.

Text & regi: Patrik Franke
Skådespelare: Nadja Franke
Scenograf: Lars Jansson

Härnösand 21 november – Lilla scenen, Härnösands Teater
Sollefteå 22 november – Hullsta Gård
Örnsköldsvik 23 november – Nolaskolans aula
Sundsvall 24 november

tisdag 22 november 2016

Skriet från avgrunden




I år är det 100 år sedan Jack London gick bort. Hans litterära berömmelse grundar sig på hans vildmarksromaner, men han var framför allt en samhällskritisk författare som skrev romaner och berättelser med en tydlig socialistisk tendens. Dessutom skrev han sociala reportage och politiska pamfletter, och var aktiv inom socialistiska partier i USA.

Varghunden, Skriet från vildmarken, och Varg-Larsen är klassiker lästa över hela världen, och, åtminstone för bara någon generation sedan, var alla barn och ungdomar i många länder bekanta med Jack London och hans berättelser från guldruschens Klondyke.

Jag slukade Londons vildmarksromaner i tidiga tonåren, men minns så gott som ingenting av dem, mer än att det handlar om hundar i exotiska vintriga miljöer. Däremot har flera av hans politiskt färgade noveller gjort bestående intryck som jag bär med mig än idag. Det gäller i ännu högre grad hans delvis självbiografiska roman Martin Eden, ett verk som jag inte tvekar att ställa jämsides med arbetarlitteraturens klassiker som Gorkijs självbiografiska trilogi eller Andersen Nexøs Pelle Erövraren.

1896 gick Jack London med i Socialist Labor Party. 1901 lämnade han partiet och anslöt sig istället till Socialist Party of America. Han ställde två gånger upp som partiets kandidat i borgmästarvalet i Oakland, men med klena resultat.

Han turnerade runt i USA med föreläsningar om socialismen och fackföreningsrörelsen. London var inte i första hand en teoretiker utan hans socialism grundade sig i första hand på hans egna erfarenheter och kontakter med arbetande människor. Han hade grävt guld i Klondyke, haft olika jobb, bland annat som sjöman, och hade under en längre tid varit på luffen i USA. 1894 avtjänade han 30 dagar i fängelse för lösdriveri.



Från den tiden finns det en uppsjö av berättelser och noveller. London anses som den korta berättelsens okrönte kung, novellen som form passar hans otåliga och kvicktänkta temperament. Han har lämnat efter sig inte mindre än 19 originalnovellsamlingar.

De flesta handlar om livet som luffare, och är nog så läsvärda och saknar inte en social dimension, men det finns också en annan tematik. Dels finns de direkt politiska berättelserna, som Mexikanen, om en ung man som ställer upp i en boxningsmatch mot den rutinerade mästaren för att få ihop pengar till vapen till revolutionen. Oddsen är hopplösa, dessutom misstänks han av sina kamrater för att vara spion och provokatör. Han får kopiöst med stryk, och ni får själva gissa hur det går.

Sedan finns berättelserna som handlar om strejker, fackföreningsorganisering och kamp för arbetarnas rättigheter som tar upp klassproblematiken ur olika perspektiv. Den jag minns bäst handlar om en sociologiforskare som bedriver fältstudier bland arbetare ute på fabrikerna. Han byter identitet flera gånger, och London kontrasterar skickligt de två personligheterna. Akademikern med det välordnade borgerliga livet, en fästmö av ”god familj” – svalt behärskad och blond – å ena sidan, och å andra sidan den tuffe arbetaren, med en flickvän från enkla omständigheter – temperamentsfull och mörkhårig. Han återvänder slutligen till sitt borgerliga och akademiska liv. Men av en slump blir han och fästmön vittnen till hur strejkande arbetare, bland dem den mörkhåriga skönheten, slåss med polisen som skyddar svartfötter. Åsynen av misshandeln får den korrekte professorn att med ett vilt tjut ansluta sig till de kämpande arbetarna. Därefter försvinner han för alltid ut ur sin borgerliga tillvaro – i sällskap med den mörkhåriga.

Läsvärda är också hans noveller från Hawaii, präglade av mänskligt djup och en klar antirasistisk tendens.

Jack Londons mest uttalat socialistiska roman är Järnhälen. Det är en dystopi, påstått publicerad flera sekel efter vår tid, med en ny tideräkning som kallas för Mänsklighetens (socialistiska) Broderskap. Ett manuskript har hittats, skrivet av hustrun till en arbetarledare. Det kan nämnas att det vid denna tid fortfarande var ovanligt med en kvinnlig berättare i en roman.



Handlingen utspelar sig under en tid, 1912-1932, och kallas för ”den irrationella och anarkistiska tiden”. Mannen heter Ernest Everhard, är en arbetarintellektuell av rang. Han räds inte debatten med sin tids intellektuella elit, och vinner naturligtvis med lätthet alla verbala sammandrabbningar. Han påvisar ”vetenskapligt” det rådande systemets dåraktighet och socialismens oundviklighet.
De flesta av hans borgerliga motståndare blir upprörda och slår bara ifrån sig. Men en liten hårdför kärna inser att Everhard har rätt, och skrider därför till handling för att rädda det kapitalistiska systemet. Det blir upphovet till oligarkins maktinnehav, ”Järnhälen”, som trampar ner på de arbetandes ansikten.

Århundraden av förtryck tar vid. Samhället organiseras på ett sätt som påminner en del om Platons idealstat. Den styrande oligarkin består av sju ”truster”, mycket i tradition med den amerikanska radikalismen. De delar av arbetarklassen som är verksamma inom ekonomins viktigaste sektorer mutas med förmåner och privilegier, och bildar en arbetararistokrati. Denna fara uppehåller sig London länge och upprört vid.

Resten av den arbetande befolkningen utgör ”avgrundens folk”, och lever i en ofattbar misär, en tillvaro som knappt kan kallas mänsklig. Flera upprorsförsök slås blodigt ner, innan ”arbetets världsrevolution” efter 700 år, slutligen inträffar och Förnuftet segrar.

Det är en mycket mörk skildring, även om den delvis uppvägs av Londons förtröstan på arbetarklassen och dess framtida seger. Den anses ha influerat Orwells 1984 och Kurt Vonneguts Det mekaniska pianot.

Begreppet ”avgrundens folk” som förekommer flitigt i Järnhälen återfinns i titeln på ett socialt reportage som London skrev efter att bott i Londons East End, som den tidens Wallraff. Det är ett välskrivet litterärt dokument som skoningslöst kritiserar ett ojämlikt samhälle präglat av oöverstigliga klassklyftor, utsugning, förtryck och slöseri med mänskliga resurser. Mycket träffande förutser han redan då det brittiska imperiets förestående nedgång.



Romanen Martin Eden anses vara självbiografisk, även om det finns klara skillnader mellan Jack London och bokens huvudperson. Det är historien om en sjöman som strävar efter social och ekonomisk framgång för att överbrygga klassklyftan till överklasskvinnan han är förälskad i. När han väl lyckas har det uppnådda inget värde längre, och det slutar med att han tar livet av sig.

Klassproblematiken är central, och klassresans ambivalens mästerligt skildrad. Borgarklassens fina manér och bildade förfining är blott en fasad bakom vilken döljer sig intellektuell tomhet och sociala fördomar, medan den enkle sjömannen, fri från förutfattade meningar och stereotyper är mycket mer skarpsinnig och självständig i sin bedömning av konst, politik och filosofi.

I ett brev till en annan amerikansk socialistisk författare, Upton Sinclair, skriver London att romanen var avsedd som ett angrepp på individualismen – den som lämnar sin klass och klasskampen är dömd till undergång.

Jack London själv mötte sin undergång i alkoholism bara 40 år gammal, den 22 november 1916.

lördag 19 november 2016

Teater om vredens dagar




Det är något särskilt med siffran sju och Kramfors. Nästa år, 2017, firas 70 sedan man fick stadsrättigheter 1947. Historiska händelser uppmärksammas på olika sätt, bland annat blir det teater om de dramatiska åren 1907 och 1917.

Kommunens chef för kulturenheten Ninni Mellander har redan för ett par år sedan funderat på lämpliga sätt att fira 70-årsdagen. Eftersom det är 100 år sedan Hungermarschen var det naturligt att föreslå idén att återuppväcka teaterpjäsen om denna omskakande händelse i kommunens historia. Efter att ha förankrat förslaget hos den politiska ledningen tog Ninni kontakt med Mia Tejle på Amatörteaterns riksförbund.

Mia tog i sin tur kontakt med länsregissören Iso Porovic och bollen var i rullning.

-          Jag läste manuset från 1980 och tyckte det var alldeles otillräckligt, säger Iso Porovic.

Frågan gick till författaren Bo R Holmberg som mer än gärna tackade ja till uppdraget. Och kom dessutom på att det kunde kopplas ihop med en annan dramatisk händelse i Kramfors, nämligen Sandökravallerna. Givetvis med en sjua, året var 1907.

-          Revolutionären Fritz Ståhl var en spännande person som deltog i både händelserna och knyter på så sätt ihop handlingen i pjäsen, säger Bo R Holmberg.

Lämpligt nog har Bo R skildrat Sandökravallerna skönlitterärt i romanen Bortom saknaden. Dess huvudperson 16-årige Sixten får också äran att vara pjäsen bärande karaktär.

Bo R Holmberg är noga med att påpeka att pjäsen är ingen historielektion – även om naturligtvis en rad historiska händelser presenteras. Men de utgör enbart en fond för berättelsen om en ung mans väg in i vuxenlivet.

-          Det handlar inte om de konkreta historiska tilldragelserna utan snarare om hans uppfattning av dem. Vi vill skildra det stora genom det lilla, säger Bo R.

Pjäsen som har fått titeln Vredens dagar är en omfattande produktion. Huvudrollen kommer att spelas av en professionell skådespelare, men än så länge vill man inte släppa namnet. En lång rad amatörteaterföreningar från Ångermanlands samtliga kommuner är inblandade.

-          En riktigt stor utmaning för både regissör och producenter, säger Iso Porovic.

 Sammanlagt kommer det att medverka mellan 25 och 30 skådespelare – dessutom statister och musiker.

Konstnären Mats de Vahl är tillfrågad som scenograf.

På tisdag den 22 november håller man på kvällen ett informationsmöte på ABF i Kramfors dit alla intresserade är välkomna. Det finns fortfarande några roller som inte är besatta, framför allt för unga killar.

Premiären planeras till den 27 juni, och det kommer att spelas tio föreställningar på hamnplanen i Nyland.

torsdag 17 november 2016

I boktjuvarna fotspår




Runt om i länet uppmärksammades 250-årsdagen av tillkomsten av tryckfrihetsförordningen. I Kramfors talade författaren Anders Rydell på biblioteket om nazisternas plundring av böcker.

Anders Rydell har tidigare skrivit om plundringen av konstskatter under andra världskriget i boken Plundrarna. Den var nominerad till Augustpriset och har varit internationellt uppmärksammad.

I Boktjuvarna fortsätter han sin kartläggning av nazismens framfart mot vad de uppfattade som fientlig kultur.

Den vanliga bilden av nazisternas förhållande till böcker är nog framför allt bokbålen, då tusentals böcker av socialistiska, kommunistiska, judiska och andra ”otyska” författare brändes under stort jubel av entusiastiska folkmassor.

Men Anders Rydell menar att bokbålen var bara en parentes. För nazisterna stod kulturen i centrum, den var en viktig del i det ideologiska kriget som rasade mellan främst den germanska och den judiska rasen. Därför gällde det att lägga beslag på så mycket som möjligt av fiendens litteratur.

Syftet var dels att studera motståndaren, men framför allt att skriva om historien – att äga minnet.

Mellan 100 och 200 miljoner böcker plundrades av nazisterna under andra världskriget.

Helt unika samlingar stals och fördes till Tyskland från viktiga judiska centra som Vilnius och Thessaloniki. I judiska biblioteket i Rom, som var 2000 år gammalt, fanns manuskript från tiden före Kristus, de första böckerna från en tryckpress, oersättliga kulturskatter, allt är borta.

Det finns vaga spår som leder till Ryssland.

I de flesta andra fall leder spåren efter böckernas ägare till Auschwitz.

Även om ganska många böcker har återlämnats, finns det fortfarande miljontals exemplar kvar i framför allt tyska bibliotek.

Ända fram till 90-talet har bibliotekarier som var medskyldiga till plundringen arbetat kvar, och det är först nu som saken har fått uppmärksamhet i Tyskland.

Anders Rydell poängterade att det är viktigt att försöka återlämna så många böcker som möjligt. Dels kan en bok vara det enda som finns kvar av personer mördade i Förintelsen, dels blir återlämnandet till en viktig försoning för både offer och förövare. En symbolisk handling som ger tillbaka det stulna minnet.

Boktjuvarna är andra delen i en tänkt trilogi. Tredje delen kommer att handla om plundringen på musikens område, av instrument och originalnoter.