Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

måndag 15 december 2014

Nationalismens förnekelsekultur



”Vi från Jedwabne” är en bok som det gör ont att läsa. Historien om hur de polska invånarna i byn Jedwabne i nordöstra Polen dödar sina judiska grannar är hemsk nog. Judarna föstes ihop, förnedrades, misshandlades, många kvinnor våldtogs, och sedan blev alla dödade på de mest brutala sätt. Liknande händelser inträffar i flera närliggande byar, alltid med samma motivering, att judarna samarbetade med den sovjetiska ockupationsmakten.

Anna Bikont bedriver ett journalistiskt arkeologiarbete, hon klarlägger lager efter lager av historiska kvarlevor, tar varligt fram vittnesbörd, hågkomster, dokument, och belyser dem på prismatiskt sätt från många olika håll. Historien går att begripa, vad en människa har gjort kan en annan människa förstå. Det är ett mästerligt reportagearbete, som det tog flera år att fullborda.

Även om skildringen av pogromen är sällsynt ohygglig är det ändå den andra delen av boken som handlar om förnekelse som är den mest skrämmande.  När sanningen om vad som hände i Jedwabne avslöjas i Jan Tomasz Gross bok ”Grannar” väckte det ett ramaskri i breda kretsar i Polen. Gross anklagades för att vara antipolsk, att förvränga historien, att skända minnet av hjältemodet hos alla dem som med risk för eget liv räddade judar.

Samtidigt visar Bikont högst övertygande att alla i Jedwabne, unga som gamla, känner mycket väl till vad som faktiskt hände, många av dem bor dessutom i hus som tillhörde judar, ännu fler har i sin ägo stulen judisk egendom.

Förnekelsens mekanismer följer ett givet mönster: för det första hände det inte, för det andra var det inte vi, och om det ändå hände och det var ”vi” som gjorde det var det bara rätt åt dem. Det är inte svårt att se den gamla myten om judebolsjevismen komma till användning än en gång.
Den folkliga förnekelsen får understöd av akademisk knappologi, som letar febrilt fel, och lyfter gärna fram de mest obetydliga och helt oväsentliga faktafel för att triumferande avslöja de antipatriotiska krafter som skändar fanan.

Symptomatiskt nog har Marte Michelets nyligen utkomna ”Den största förbrytelsen” om antisemitismen i Norge och den norska medverkan i Förintelsen av Norges judar mötts av exakta samma reaktioner.

Det är en nationell självbild som hotas och som måste försvaras – till varje pris. I Norge fanns det en liten klick inhemska nazistkollaboratörer medan resten av befolkningen engagerade sig hjältemodigt i motståndsrörelsen.  Polen led alldeles ohyggligt under den nazistiska stöveln men mötte sitt martyrium heroiskt och rakryggat.

Båda bilderna är förstås sanna – men inte fullständiga. Historien innehåller också mörka skuggor, fula fläckar på nationens heder, och det är alldeles tydligt att rötan härjade inte bara i marginalen utan angrep betydande delar av samhällskroppen.

Det är ingen tillfällighet att Jedwabne ligger i ett område som före kriget dominerades av det högernationalistiska och klerikala Nationaldemokratiska partiet (Endecja). Här har de lokala eliterna med kyrkan i spetsen länge spridit antisemitismens gift i patriotismens namn. Det går en klar ideologisk skiljelinje i inställningen till det nationella trauma som har framkallats av avslöjanden om massakrerna i Jedwabne och på andra håll. Medan högern förnekar ihärdigt, bagatelliserar och försöker förklara bort de många brott som har begåtts av polacker, ser de progressiva krafterna ett stort värde i att ha modet att konfrontera sin egen historia och våga ompröva självbilden.


Den som inte lär av historien är dömd att upprepa den. Och jag tror att gamle Marx hade fel, det blir inte som tragedi första gången och som fars andra gången, utan det blir som tragedi om och om igen.

fredag 28 november 2014

En fin recension av Knockout



Vibeke Olsson recenserar min roman i Flamman:

Flakierski levandegör människorna som förintades

Knockout
Grzegorz Flakierski.
Alyasiri förlag

Skildringar av förintelsen riskerar att ”knocka” läsaren, så att man inte kan ta in alla ohyggligheter. Därför är ofta de mest skakande skildringarna de som tilldrar sig i helvetets förgård. Ännu har ingen sett röken från krematoriet. Ännu har ingen sett likhögarna. Ännu kämpar människorna för att upprätthålla en vardag medan tillvaron alltmer faller samman. Romanen Knockout av Grzegorz Flakierski, för Flammans läsare känd som Gregor Flakierski, handlar om boxaren Szapsel Rotholc. Han är boxare på elitnivå, typograf till yrket, polack – och jude.

Berättelsen bygger på ett verkligt historiskt öde. Rotholc blir hanterad av tiden och omständigheterna, tagen i anspråk av militanta judar, patriotiska polacker, överlevnadskonstnärer i ghettot. Ibland blir situationerna helt absurda, som när han ska besluta sig för att delta i OS i Berlin år 1936 eller inte.

Det är en värld som stiger fram i boken, det judiska Polen, det judiska Europa. Vi glömmer så lätt att Förintelsen också var ett kulturmord.

Boken är en sång med tre röster. En av dem, Rosa, levererar polsk-judiska mat- och kakrecept, ett gripande och humoristiskt – och matnyttigt! – sätt att ge liv åt en förlorad värld. Josef redogör för livet i ghettot.

Rotholc själv har en tydlig, levande röst. Man tror på honom. Just att han är en boxare ger ett annorlunda perspektiv åt berättelsen. Han är rak och lite kärv, humoristisk och ibland sarkastisk. Han är klarsynt men ibland förblindad, empatisk men ibland egoistisk – han är en levande människa.

Min enda invändning är att jag gärna hade velat ha mer av boken. Mer av Rotholcs relation till hustrun och sonen, mer detaljer i stil med Rosas fantastiska recept.

Rotholc är en gestalt man bär med sig, en som i sin trovärdighet får oss att inse att det som hände faktiskt hände, och att det är människor det handlar om. Upplösningen visar Grzegorz Flakierskis mästerlighet som författare; livet följer inte episka regler utan mycket blir en snöplig slump.

Vibeke Olsson Falk

måndag 17 november 2014

Vem tillhör landet?



Varje tid har sina hjältar och antihjältar, och när dessa två roller möts i en och samma människa, framträder epokens motsättningar i all sin dramatiska och tragiska tydlighet.

Så var fallet med Fritz Haber. Han var född 1868 i en tysk-judisk familj i Breslau (nuvarande Wrocław i Polen), han studerade kemi, och gjorde en gedigen vetenskaplig karriär. Den kröntes åren 1905-10 med hans upptäckt av hur man framställer ammoniak genom syntes.

Det låter kanske inte så upphetsande men är i själva verket ett av den moderna vetenskapens viktigaste bidrag. Det möjliggör nämligen produktion av konstgödsel, och tack vare den processen kunde matproduktionen ökas mångfaldigt. Det var helt avgörande för mänskligheten i början av 1900-talet då befolkningen ökade mycket snabbt, det har blivit än viktigare i våra dagar.

Det uppskattas att två femtedelar, eller kanske så många som hälften, av alla människor som lever nu har Habers upptäckt att tacka för sin fysiska existens.

Eftersom syntes av ammoniak sker genom utvinning ur atmosfären kallades metoden populärt för ”bröd från luft”. Tyvärr hade upptäckten som så ofta i den moderna vetenskapen en baksida. Den revolutionerade samtidigt framställningen av sprängämnen, vilket fick ödesdigra konsekvenser för vapenindustrin och krigföringen.

Lite ironiskt kom framställningen av sprängämnen att kallas för ”krut från luft”.

Än värre kom det att bli.

Fritz Haber var en glödande tysk nationalist. Han konverterade till kristendomen, delvis säkerligen för att underlätta sin karriär, då en del vägar var stängda för judar vid den tiden, men också inspirerad av Theodore Mommsens uppmaning (som i sin tur var ett angrepp på den tyska antisemitismen) att uppge lojaliteter och tillhörigheter som splittrade tyskarna.

När första världskriget bröt ut engagerade sig Haber helhjärtat i utvecklingen av kemiska stridsvapen. Vetenskapen var enligt honom till för mänskligheten i fredstid, men i krig tillhörde den fäderneslandet. Han var drivande för att använda stridsgas i krigföringen, och övervakade personligen det första gasangreppet under slaget vid Ypres 1915. Han gjorde noggranna anteckningar över de skador som gasen hade tillfogat sina offer, och hävdade på fullt allvar att kemiska vapen var mer humana än de traditionella.

Nu talade man om ”gift istället för luft”.

Habers fru Clara Immerwahr, som också var kemist, den första kvinnan som doktorerade i kemi vid universitet i Breslau, var stark motståndare till makens arbete med stridsgaser. Samma kväll som Fritz Haber firade sina ”framgångar” vid Ypres tog hon livet av sig hemma i trädgården med Habers tjänstepistol.

Dagen efter avreste Haber till östfronten för att övervaka nästa stridsgasattack. Omkring 100 000 soldater dödades av stridsgas under första världskriget, 1,3 miljoner skadades allvarligt, många med bestående men för livet. Och Haber fortsatte faktiskt med forskning kring kemiska vapen också efter kriget.

Efter krigsslutet 1918 fanns Haber med på de allierades listor över krigsförbrytare, men togs bort, förmodligen därför att hans engelska och franska kollegor hade inte heller helt rent samvete. När Haber tilldelades Nobelpriset i kemi för år 1918 väckte det inte desto mindre harmsna protester från stora delar av vetenskapsvärlden.

Nästa projekt för den tysknationellt sinnade kemisten var försök att framställa guld ur havsvatten, för att kunna betala det gigantiska krigsskadestånd som hade ålagts Tyskland efter Versaillesfreden. Det visade sig vara ekonomiskt olönsamt.

Men det stundade andra tider. 1933 kom Hitler till makten, och för nazisterna betydde Habers officersgrad, hans insatser för Tyskland under kriget, just ingenting, inte heller hans konversion, och juden Haber tvingades i landsflykt.

Han kom till England, där han möttes av iskallt förakt av många kollegor, Ernest Rutherford, paradoxalt nog atomfysikens fader, vägrade att skaka hand med honom. Han irrade vidare i en meningslös jakt på ett nytt hem, men hans hälsa var vacklande, och han dog av en hjärtattack i Basel i januari 1934.

En biprodukt av hans forskning under 1920-talet var insektsbekämpningsmedlet Zyklon B, som användes i de nazistiska gaskamrarna för att mörda miljoner människor, några av dem var Habers släktingar.

Albert Einstein, som var långvarig vän med Haber, skrev om hans ”obesvarade kärlek” till Tyskland. Sannare hade varit att säga att nationalismens väsen är hat och all kärlek förblir obesvarad för den.

Einstein var kanske den som bäst kunde vara empatisk gentemot sin gamle vän. Bådas verksamhet var ett tveeggat svärd, deras vetenskapliga arbeten kunde användas både till gagn och till förstörelse. Skillnaden var förstås att pacifisten och kosmopoliten Einstein insåg de vetenskapliga framstegens ambivalens, vilket militaristen och nationalisten Haber aldrig förmådde göra.

Böcker om Fritz Haber:
Daniel Charles, Master mind: The Rise and Fall of Fritz Haber, the Nobel Laureate Who Launched the Age of Chemical Warfare, 2005
Dietrich Stoltzenberg, Fritz Haber: Chemist, Nobel Laureate, German, Jew: A Biography, 2005

Om de intellektuella under första världskriget: Svante Nordin, Filosofernas krig, 1998

söndag 9 november 2014

Gripande om en judisk boxares uppgång och fall



Gunnar Brulins recension av min roman i Mål & Medel 11/2014:

"Av Gunnar Brulin

Roman: Grzegorz Flakierski, Knockout, Alyasiri bokförlag 2014.

Vad gör man med sin begåvning och sin längtan efter framgång – i detta fall boxning – när samhället som man lever i blir allt mer fientligt och till slut mordiskt? Det var den polska judiska boxarens, Rotholz, problem i 1930-talets Polen.

Romanen berättas i första person av olika röster, varav Rotholz är en. Det handlar om hans personliga ansvar för sitt liv. Det är både lärorikt och gripande.

Först är den begåvade Rotholz allas idol. Polska nationalister, judiska nationalister, den judiska boxningsklubben, den typografiska fackföreningen hyllar honom.

Därefter tornar problemen upp sig. För sitt deltagande i polska landslaget i nazisternas propaganda-OS 1936 blir han utesluten ur facket. Men han fortsätter ändå med boxningen. Han överlever Warszawagettot, men blir efter kriget utesluten ur den judiska gemenskapen för sin roll i den judiska polisen i gettot.

Läsningen ger en insikt i hur svårt det kan vara för en begåvad människa att klargöra för sig själv att nu är det kört, nu gäller inte längre mitt eget självförverkligande."


Mål & Medel 11/2014

fredag 31 oktober 2014

Vansklig seglats genom krigets fasor



Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar
Tadeusz Borowski
Övers: Cathrine Berg
Modernista

Tadeusz Borowski tillhörde dem som i Polen kallades för Columbus-generationen. De var födda kring 1920 i det nyligen återupprättade Polen, seglade iväg på livets upptäcksfärd 1939, de flesta gick under, det fåtal som överlevde kunde bara konstatera att det Eldorado de hade hoppats finna visade sig vara en grym och ogästvänlig kontinent.

Eller utan poetiska omskrivningar: 1943 arresteras Borowski av Gestapo och hamnar i Auschwitz. Upplevelser i koncentrationslägret kom att prägla honom för resten av hans korta liv, och utgör huvudtemat i hela hans författarskap.

Hans mest kända verk är berättelsesamlingen ”Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar” från 1948, som publicerades första gången på svenska 1974, och finns nu i nyutgåva på förlaget Modernista.

Det Auschwitz som Borowski skildrar är ett eget universum med en trist vardag av oupphörlig död, monotont våld och desperat kamp för överlevnad. Alla fuskar, luras och stjäl, det trixas och fixas, här finns ingen plats för sentimentalitet eller medkänsla, viljan att leva kommer ständigt i konflikt med allt det som gör livet värt att leva.

Och ändå inte. Fångarna må vara starkt avtrubbade, men saknar inte helt känslor, och kan uttrycka barmhärtighet, som genom att blåljuga för de nyanlända om vad som väntar. En gnutta människovärdighet är nödvändig för överlevnad, och den hittar man i sitt inre, i sina tankar och känslor, och även i sina drömmar om att kriget någon gång tar slut, och kanske, kanske, rättvisa skipas.

För de plågade betyder rättvisa inte bara att de skyldiga straffas, utan också att bödlarna ska få lida på samma sätt som deras offer tvingades göra.

Borowski skriver en saklig prosa, där inte ett komma är onödigt, han är iakttagaren som noterar och vittnar, utan moraliska övertoner. Han skildrar vardagen, och det är genom dess prisma som alla ohyggligheterna framträder och blir begripliga. De spelar fotboll, och ”Mellan två hörnor har de lyckats gasa tretusen människor”.

Ett viktigt vittnesmål och ett stycke lysande litteratur.
'

Tadeusz  Borowski tog sitt liv 1951, 28 år gammal.

tisdag 28 oktober 2014

Kungen av Nyland - med lust att skapa



På onsdag kan han vinna ett av Nordens finaste musikpriser. Fredrik Högberg är nominerad till Nordiska rådets musikpris, och på galan i Blå hallen kommer han att kunna frottera sig med kändisar som Lars von Trier och Mads Mikkelsen. Till vardags är kompositören Högberg kung av Nyland, och håller hov i gamla Tingshuset.

-          Härifrån får de släpa ut mig, säger Fredrik.

Men det började långt härifrån, i den skånska bruksorten Svedala där han växte upp. Dialekten sitter i än. Han hade alltid mycket musik omkring sig, mamman spelade gitarr för hemmabruk och lyssnade mycket på skivor. Redan i femte klass bildade han sitt första rockband – Dr. Gnu and the Jungle Boys – och skrev egna låtar, inspirerade av Springsteen, Wiehe och Afzelius. Och på högstadiet visste han helt säkert att det var musik han ville ägna sig åt.

Fredrik nämner särskilt sin musiklärare från den tiden, Elisabeth Prahl, som en viktig inspirationskälla.

-          Då var musikvärlden uppdelad i synthare och punkare, och jag var synthare, så klart, med förebildare som Depeche Mode och Kraftwerk.

Men han är noga med att understryka att han redan då var framför allt en musikalisk allätare.

Sedan bar det av till musiklinjen på Framnäs folkhögskola och senare Musikhögskolan i Piteå, ett långväga val som motiverades av trots och ungdomsrevolt, men något som han aldrig ångrade. Det var betagande vackert och alla människor var otroligt trevliga. Innan flytten till Piteå hade han aldrig varit i Norrland, ja han hade knappt varit utanför Skåne.

-          Mitt hjärtas geografiska kompass förändrades. Från första stund kände jag att här vill jag vara.

Här mötte han kompositören Jan Sandström som blev avgörande för hans musikaliska utveckling. En ny värld av modern klassisk musik öppnades, och Fredrik gjorde den så småningom till sin egen. Fast på sitt eget vis.

Här mötte han också flera musiker som sedermera blev hans samarbetspartner och även goda vänner, Martin Fröst, Christian Lindberg, Håkan Hardenberger.

-          Det var som att spela tennis med någon som är bättre, man blir så mycket bättre själv, säger Fredrik Högberg.

Fredriks musik brukar beskrivas som klassisk modernism, men postmodern är nog en bättre beteckning. Modernismen blandas med nyklassism och romantiska toner, det finns inslag av rock och jazz, och helst framfört som ett multimediaverk med videofilm, animation och koreografi.

Verket ”Ice Concerto”, med vilket han tävlar om Nordiska rådets musikpris, och som för övrigt var anmält för miljöbrott av Kramfors kommun, är ett utmärkt exempel på Fredriks genrefria och gränsöverskridande musikaliska stil. Det gäller lika hög grad det senaste verket ”The Accordion King” för orkester och dragspel, en sällsynthet bara det, och med Jörgen Sundeqvist som solist. Det ska uruppföras i Kramfors i januari.

-          Min drivkraft är att skapandet ska vara lustbetonat och ständigt nytt och unikt för mig, jag har inget tålamod och blir snabbt uttråkad, säger Fredrik.

Och han vill hålla på med olika saker. Fredrik Högberg må vara känd ute i den stora världen som framgångsrik kompositör, hemma i Ådalen kom genombrottet med det numera kultförklarade rockbandet Nylands Järn.

Det var kärleken som fick honom att flytta till Härnösand efter elva år i Piteå, och det var kärleken till ett hus som fick honom att hamna i Nyland.

-          Vi såg en annons, åkte och tittade på Tingshuset, och jag tänkte att det här är ett hus som anstår en kompositör av rang, säger Fredrik på sitt skämtsamma sätt.

Fredrik berättar att han är ingen storstadsmänniska, och han trivs förträffligt i Tingshusets kreativa miljö. Samtidigt kan det vara problematiskt att verka i glesbygd, och det han tror att det vara till stor hjälp att han redan var etablerad kompositör när han flyttade till Nyland. Och han poängterar också att bra kommunikationer är en förutsättning för honom att kunna ta sig ut till den stora musikvärlden, och för att den stora musikvärlden ska kunna komma till honom.

-          Utan flygplatsen, E4:an, och numera tåget, skulle det inte gå.

Till en början tyckte sig Fredrik märka en viss misstänksamhet från lokalbefolkningen mot den kufiske kulturmannen. Han tror att många undrade vad han höll på med. Med Nylands Järn blev som en brygga, och numera är Fredrik Högberg en självklar del av lokalsamhället i både Nyland och Kramfors med omnejd.

Ådalen har genom historien varit hemvist för två av Sveriges största klassiska kompositörer, Franz Berwald var disponent vid Sandö glasbruk och Wilhelm Peterson-Berger var född i Ullånger. Fredrik Högberg sticker inte under stol med att han gärna skulle räknas till de stora.

-          Det är som en rockstjärnedröm, säger han.

Nomineringen till Nordiska rådets musikpris är en viktig bekräftelse, och ger kraft att fortsätta. En eventuell vinst ger också nödvändiga medel, prissumman är på 350 000 danska kronor, ungefär 450 000 svenska. Det skulle bli ett välkommet tillskott för Fredrik Högberg, som trots stora konstnärliga framgångar tvingas leva med inte bara oregelbundna men också osäkra inkomster.


torsdag 23 oktober 2014

Magister Vargas Llosas trötta pekpinnar



Den blygsamme hjälten
Mario Vargas Llosa
Övers: Peter Landelius
Norstedts, 2014

Mario Vargas Llosa är en fantastisk berättare, som i sina romaner skildrar väsentliga samhällsfenomen på ett levande och angeläget sätt. Det gäller även efter hans politiska avfall, då han mer eller mindre över en natt förvandlades från vänsterintellektuell till rabiat nyliberal. Han gav sig i kast med politiken och hade så när blivit Perus president. Som tur var för Författaren Vargas Llosa – och det peruanska folket - förlorade han.

Hans senaste roman är också hans mest politiska på länge, även om det på ytan kanske inte förefaller så. ”Den blygsamme hjälten” handlar om en företagare som blir utsatt för utpressning, men inte viker en tum, och går segrande ur striden med skurkarna.

En lovsång till civilkuraget? Inte riktigt faktiskt.

Huvudpersonen Felicito Yanagué är en nyliberal våt dröm. Egenföretagare, född i extremt fattiga omständigheter, har med sina bara händer byggt upp… ja ni vet. Han har förvisso förmånen att verka i ett expanderade Peru, där välståndet växer praktiskt taget inför våra ögon, och för den driftige och flitige är alla vägar öppna.

Felicito Yanagué är visserligen på alla sätt en rekorderlig typ, men Vargas Llosa lyckas ändå att teckna honom som en ömklig stackare, hopplöst underklassig. Överklassföraktet lyser rakt genom.
Inte nog med det. Det visar sig att utpressningshotet var i själva verket inte så farligt, och på ett sätt som inte står kiosklitteraturen efter förvandlar han det politiska till det privata, och trivialiserar hela handingen.
Inte alldeles oväntat har upplösningen ett starkt inslag av biologism, för att inte säga rasism. Sonens skändliga agerande förklaras av att han egentligen inte är hans riktiga son. 25 år av gemensamt familjeliv och känslomässig anknytning spolas rakt ut i pseudogenetikens avlopp.

Vargas Llosa berättar fortfarande bra, men han är påtagligt trött som författare, och likt en gammal magister som håller på att tappa tålamodet med sina obegåvade elever tar han fram allt grövre pekpinnar.

Umbärlig läsning.