Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

söndag 24 mars 2019

Litteraturens jultomte





Idag är det årsdagen av Jules Vernes dödsdag. För 14 år sedan var det 100 år jämnt.
En text från då:

I år, närmare bestämt den 24 mars, är det 100 år sedan Jules Vernes död. Trots att det under året infaller jubileer i Frankrike förknippade med storheter som Montesquieu, Tocqueville, Nerval, har 2005 förklarats som ett Jules Verne-år. Det är ett postumt erkännande som säkert skulle ha glatt Verne. Under sin livstid var han förvisso en mycket populär författare, som nådde mycket höga upplagor och oräkneliga översättningar, men han fick aldrig ett litterärt erkännande bland de riktigt stora.

Jules Verne föddes 1828 i Nantes. I hans födelseattest finns en osannolik felskrivning – födelseåret anges till 1928! Man förflyttar den nyfödde hundra år in i framtiden, en tidsresa som senare kom att bli ett grundtema i hans litterära verksamhet. Vernes far var en aktad landsortadvokat som ville att sonen skulle följa i hans fotspår. Den unge Jules gjorde sin far till viljes och tog juridikexamen, men hans håg stod tidigt till litteraturen. Han skrev melodramatiska versdramer, noveller och operettlibretton, det mesta blev refuserad, några dramer blev antagna. Det stora genombrottet kom när en av hans äventyrsberättelser hamnade i händerna på förläggaren Hetzel, som direkt insåg den unge författarens potential. Ett otroligt kontrakt skrevs mellan de två: Verne skulle leverera två romaner om året i tjugo års tid! Något han inte bara uppfyllde utan också passerade med god marginal, han skrev inte mindre än 68 romaner.

Jules Vernes kvaliteter som äventyrsberättare är obestridliga. Hans överdådiga fantasi, fast förankrad i ett vetenskapligt och teknologiskt underlag har emellanåt visat sig förutseende på ett nästan kusligt sätt. Resan till månen, bara för att ta ett exempel, startar i Florida, inte långt från den plats vi känner under namnet Cape Kennedy, och landning sker i Stilla havet i stort sett på samma sätt som vår tids kosmiska färder brukar göra. Han förutser flygplan enligt principen tyngre än luften, helikoptern, TV:n också, även om den sände via tråd. Vernes ”ingenjörspoesi”, som Hetzel kallade det, har roat generation efter generation, och kommer säkerligen fortsätta att göra det. I början på 1900-talet framhölls han som ett föredöme för ungdomen i Sverige, i kontrast till Nick Carter-böckerna som då hade introducerats i landet, och ansågs fördärvliga av kultureliten.

Jules Vernes omfattande produktion håller en mycket ojämn kvalitet, en del böcker är helt okända för den läsande allmänheten och bör nog så förbli. Genomgående i hans verk är att människoskildringar inte är alltför djuplodande. Undantaget är porträttet av den gåtfulle kapten Nemo. Kvinnor är oftast helt frånvarande, de få kvinnogestalter som uppträder är rakt genom stereotypa. Mänskliga kontakter präglas av den viktorianska moralen, något som renderade Verne påvens välsignelse. Vernes personteckning är som bäst i hans livliga skildringar av tjänsteandar, alla har väl tjusats av den driftige och lojale Passepartout. 

Mycket av Jules Vernes berättarglädje grumlas av hans svaghet för uppräkning av vetenskapliga fakta. Lite i tid och otid bjuder han på en tröttande ström av tekniska och matematiska data, enligt uppgift är hans beräkningar oftast korrekta i detalj men sällan i sin helhet.

Alla personerna hos Verne är ”hederliga gossar” oavsett nationalitet. Ett olyckligt undantag är nidporträttet av en judisk procentare, som klart antyder antisemitiska fördomar, ingenting ovanligt i Frankrike vid den tiden. Efter nederlaget mot Preussen 1870-71 blir också bilden av tyskar, som alltid är militaristiska, mörkare. Men annars präglas Vernes böcker av en stark tro till det internationella samarbetets gränslösa möjligheter, och övertygelsen om att forskare och vetenskapsmän står över nationella konflikter. Likaså kännetecknas en stor del av Vernes litterära produktion av framstegsoptimism, en fascination inför teknikens och vetenskapens potential och den väg till lycka och välstånd som de utlovar att medföra för mänskligheten.

1886 inträffar en rad händelser som får författaren att inta en attityd av tilltagande pessimism och en mörkare syn på världen. Han blir beskjuten av en förvirrad släkting, med en viss invaliditet som följd, och samma år dör först hans förläggare Hetzel och senare hans åldriga mor. Ytterligare en bidragande orsak var också den stämning av sekelskiftespessimism som gjorde sig alltmer gällande i Europa. Dessutom tror jag inte att man kan bortse från Vernes medvetenhet om teknikens och industrialismens inneboende problem. Också i det avseendet visade han sig mycket förutseende och profetisk. Till sin familjs stora fasa började han på gamla dagar vurma för den ryske anarkisten Krapotkins läror, kanhända inte helt så profetiskt men alldeles klart symptomatiskt.

Jules Verne dog 1905 i Amiens. En fransk tidning skrev ”det känns som om jultomten var borta”. Lyckligtvis har vi julklapparna kvar i form av alla hans böcker.


Ett urval av Jules Vernes romaner:

En världsomsegling under havet
Från jorden till månen
Jorden runt på 80 dagar
Till jordens medelpunkt
Kapten Grants barn
Den hemlighetsfulla ön
Tsarens kurir
Begums femhundra miljoner
Två års ferier

fredag 22 mars 2019

"Non omnis moriar"




Idag är det Zuzanna Ginczankas födelsedag. För två år sedan, på 100 årsdagen, publicerade jag nedanstående text om henne i tidskriften Dixikon:

Dixikon.se

Hennes liv är som en dikt avbruten mitt i en strof. Zuzanna Ginczanka räknas till mellankrigstidens mest begåvade polska poeter. Hennes för tidiga död var ännu ett tragiskt offer på det nazistiska barbariets kulturfientliga altare.

Zuzanna Ginczanka föddes för 100 år sedan, i mars 1917 i Kiev i en assimilerad judisk medelklassfamilj. De flydde undan bolsjevikrevolutionen till Rowne i västra Ukraina som då var en del av det nyligen pånyttfödda Polen.

Mycket tidigt blev Zuzanna lämnad av båda sina föräldrar. Fadern drog till USA för att främja sin skådespelarkarriär – inte särdeles framgångsrikt så vitt det ät känt – medan modern åkte till Spanien med sin nya man. Lilla Zuzanna uppfostrades istället av sin mormor.

Hemmaspråket var ryska men det mångkulturella Równe var ett veritabelt Babels torn där flera olika språk kunde höras. Omkring halva befolkningen var judar, oftast jiddischtalande, här bodde polacker, ryssar, ukrainare, tatarer och armenier.

Ginczankas val av polska som sitt litterära språk brukar förklaras med hennes intresse för polsk poesi, i synnerhet för Julian Tuwim, mellankrigstidens ledande polska poet.

Zuzanna Ginczanka börjar skriva poesi tidigt, redan i tioårsåldern. Hon debuterar 1931 i en skoltidning bara 14 år gammal.

Hon skriver ett beundrarbrev till nämnde Tuwim, som svarar med uppmuntran och även beundran. Han uppmanar henne att delta i en poesitävling arrangerarad av Wiadomości Literackie (Litterära Nyheter), Polens mest prestigefyllda kulturtidskrift åren 1924-39 (det var här som bland annat Bruno Schulz debuterade). Hennes bidrag får ett särskilt omnämnande och publiceras i tidskriften. Året är 1934 och hon är 17 år gammal.

Dikten heter ”Gramatyka” (Grammatik) och uppvisar häpnadsväckande brådmognad, som pekar hän mot de grunddrag som kom att utmärka hennes diktning: sensualism som går i par med subtil ironi och en förundran inför världen.

”( — : and to relish words is such joy,
to cherish, to sip them like wine —
to hold, to lift them up, to view in a light divine).
/…/
Here are simple tables and hard wooden benches,
here is gentle dew and summer rain that drenches,
here is a red church with its heaven-bound dart,
and a veiny, pulsating, simple human heart.” (Översättning: Marek Kazmierski)

Efter studentexamen 1935 flyttar hon till Warszawa, där hon snabbt kommer att ingå i huvudstadens litterära kotterier. Hon umgås mycket med Julian Tuwim och hans vapendragare från poesigruppen Skamander, hon hänger jämt på den legendariska krogen Ziemianska där hon ofta delar bord med Witold Gombrowicz.

Det är starkt mansdominerande miljöer hon rör sig i, och många samstämmiga röster från den tiden prisar entusiastiskt hennes uppseendeväckande skönhet. Att döma av de bilder som finns kvar finns det fog för denna uppskattning, samtidigt som det är helt tydligt att männens beundran inskränker sig inte enbart till hennes konstnärliga talanger och att hon blev skamlöst sexualiserad.

I Warszawa konfronteras hon också på allvar med den tilltagande antisemitismen. Hon drabbas därmed av dubbel objektifiering, som kvinna och som jude. Hennes poesi kan med fördel läsas som ett sökande efter en identitet bortom samhällets konventioner och historiens konstruktioner.

Året efter ankomsten till huvudstaden publicerar hon sin första och enda diktsamling ”O centaurach” (Om kentaurer).

Här inledningsstroferna till titeldikten:
”Rubbing against each other, rhymed verses rattling
— don't let dull thoughts posses you with prattling
— do not trust your hands like the blind,
nor your eyes like owls grappling —
I now call on all passions and wisdom
joined at the hips by battling
like a centaur. —

I admire the grace of the male chest and head
to a stallion body and its slim legs wed —
— for to cool female cheeks
and the swelling mares,
grand centaurs come galloping
with their horseshoe myths dread.” (Översättning: Marek Kazmierski)

Krigsutbrottet 1939 finner Ginczanka i Równe där hon hälsar på sin mormor. Hon flyr undan nazisterna till Lwów, som har intagits av Röda armén. Hon blir medlem i Ukrainas sovjetiska författarförbund, och medverkar i tidningar och tidskrifter med egna verk och översättningar.

Efter Nazitysklands anfall på Sovjet tvingas Zuzanna Ginczanka att gömma sig med falska identitetshandlingar. Hennes omtalade skönhet med sina exotiska drag uppfattades nu omisskännligt som semitiskt och blev till en förbannelse.

Hon blir angiven av ägaren till lägenheten där gömmer sig. Händelsen skildras i dikten ”Non omnis moriar”.  Den finns översatt till svenska i antologin ”Jag i första och sista person”, där det finns ytterligare tre dikter av Ginczanka.

Non omnis moriar – mitt stolta jordagods
med mina dukars ängar och med dyra fina kuddvar
med lakansfält och linneskåpets vakttorn
och kjolar, klänningar, det ska jag lämna kvar.
Jag lämnar ingen arvtagare efter mig.
I judisk egendom ska dina händer gräva
fru Chomin, tappra mörderska, ja ta nu för dig
Du tjallare från Lwow med all din pengasträvan
– njut av mina saker, det har du väl förtjänat.
Mina grannar – fjärran från min sångarlyra
ni nämnde mitt namn när Gestapo härjade.
Ni mindes mig, det minns jag alltför tydligt.
Må dessa vänner höja nu en bägare
till minne – och för rikedomen som blir synlig
för karotter, kandelabrar, gobelänger.
De festar hela natten fram till soluppgången
och söker sedan ivrigt efter guld och dyra smycken
i täcken och i mattor, i dynor och i dyschor.
Arbetet går bra, o vilket kärt besvär.
Tageltovor, sjögrästestar, bolsterdun
och fjädermoln från kuddarna som rivs isär
klibbar fast på deras armar, som blir vingar.
Mitt blod är det som klistrar fjädrar fast vid fjun
så deras armar blir till änglavingar. (Översättning: Tomas Håkansson)

Dikten skrevs med blyerts på en papperslapp och har bevarats tack vare att den hölls dold av en vän till Ginczanka. Den publicerades första gången 1946.

Den fru Chomin som nämns i första strofen (sjunde raden) är den som angav henne för Gestapo i Lwów. Efter kriget ställdes hon inför rätta för samarbete med ockupanterna och dikten anfördes som bevis.

Mirakulöst undkommer Ginczanka nazisterna och flyttar till Kraków. Hösten 1944 blir hon än en gång angiven av sina polska grannar. Nu inträffar inget mirakel och Zuzanna Ginczanka blir dödad bara några veckor innan Röda armén befriar staden.

Zuzanna Ginczanka blev 27 år gammal.

torsdag 21 mars 2019

Världspoesidagen




Idag är det världspoesidagen. Det firar vi med en dikt av Heinrich Heine:

Världens gång

Den som äger mycket skall
snart få ännu mera givet;
ifrån den som lite har
blir det sista också rivet.

Om du inget äger alls,
är det dags att graven gräva -
att få leva, du din tölp,
kan blott den som äger kräva.

(Översättning: Malte Persson)

onsdag 20 mars 2019

Med passion för dialekt – Eric Björklund kommer ut med sin fjärde diktbok på "ångermanländska light"





Eric Björklund har sina rötter i Bötsle utanför Härnösand, inte långt från Älandsbro. Han började sin journalistbana hemmavid på Västernorrlands Allehanda och Nya Norrland. Sedan bar det av söderut till huvudstaden där han krönte sin yrkeskarriär som chefredaktör för Svensk åkeritidning. Han har arbetat som journalist i över 50 år.

Vid sidan om journalistiken har han närt ett brinnande intresse för svensk-finsk samtidshistoria, främst åren kring andra världskriget. Det resulterat i inte mindre än sju böcker, om bland annat Petsamo- och Kvarkentrafiken, och den jordbrukshjälpen från Sverige till Finland.

På senare år har han också diktat. I poesins form har han skildrat sin uppväxt i den lilla byn i Ångermanland. Språket är den lokala dialekt som användes i barndomshemmet. Tre böcker har det blivit: ”På det nedre”, ”Hel och Ren” och "Köttets lust".

Han har också sammanställt en e-bok med 500 lokala ord från Bötsle, ett slags superlokalt dialektordbok i miniatyrformat.

Förra året var han nominerad till Birger Norman-priset. Även om det inte blev något pris, bär han nomineringen stolt med sig.

Nu har han hunnit bli 75 år, och publicerar sin fjärde diktsamling. Titeln är ”På upploppet”, och den beskriver väl vad det handlar om. Livsloppet närmar sig sitt slut, och det är dags för en sammanfattande spurt.

Läs hela texten i Allehanda.se


tisdag 19 mars 2019

Fullsatt på Littfest när Ebba Witt-Brattström föreläste om Agrell – och överfullt på Mats Jonsson





Årets upplaga av Littfest i Umeå höll samma höga nivå som under föregående år. Många intressanta författare, både svenska och utländska, seminarier med spännande samtal, flera intensiva dagar med litteraturen i centrum. Inte heller i år saknades det inslag med anknytning till Ångermanland.

Först och främst handlade det om Alfhild Agrell, vars renässans har fått ytterligare ett bidrag med utgivning av hennes bästa noveller. Om dem berättade Ebba Witt-Brattström. En del av hennes föredrag gick tillbaka på den föreläsning som hon höll tidigare på Murberget, där hon bland annat tog upp kvinnornas betydelse för det moderna genombrottet i svensk litteratur på 1880-talet, och backlashen under nästa decennium då kvinnorna förpassades ut i tystnad och glömska.

En process som för övrigt påminner en del om utvecklingen under 1970- och 80-talen.

Agrell är mest känd som dramatiker och det var därför fascinerande att höra om hennes novellkonst.

Läs hela texten i Allehanda-se




måndag 18 mars 2019

Årets Ludvig Nordström-pristagare Jack Werner: "Vi människor har inte hunnit fullt så långt som vi själva tror"





Årets Ludvig Nordström-pristagare journalisten Jack Werner är mest känd för sin roll i Viralgranskaren, tidningen Metros faktagranskning av sociala medier. Det var också mycket kring fenomenet internet som panelsamtalet mellan honom och juryns Kjell Carnbro rörde sig under prisceremonin på Härnösands bibliotek.

Den unge Jack Werner är väl bekant med Ludvig Nordström och hans författarskap, inte minst klassikern ”Lort-Sverige”.

-          Det vi har gemensamt är insikten om att vi människor inte har hunnit fullt så långt som vi själva tror, säger Jack Werner.

Vandringssägen, skrönor och rena lögner har alltid spridits, och många gånger fått stor tilltro, människor idag är inte på något sätt dummare eller mer lättrogna än tidigare. Skillnaden kan möjligen vara att idag får vi på ett helt annat sätt syn på det vi säger – och därmed oss själva.

Läs hela texten i Allehanda.se


söndag 17 mars 2019

En överviktig zombie, en musikalisk karneval och en gnistrande barnopera





Det är mycket Alfhild Agrell nu. Det senaste tillskottet är en nyskriven barnopera efter hennes barnbok ”Prins Pompom”. David Saulesco har skrivit både text och musik, och elever från Operastudion Kapellsberg står för framförandet.

Handlingen har en förvånansvärd aktualitet. Sagans välmenande kungapar anlitar en charlatan till matprofessor (sic!) för att tillförsäkra sin arvinge Prins Pompom den bästa möjliga uppfostran. Han isoleras i tolv år och göds som en gris, han får allt han pekar på, passas upp dygnet runt, gör vad han behagar utan några som helst plikter.

Resultatet blir fullkomligt skrämmande, kronprinsen är en kraftigt överviktig zombie, ständigt deprimerad, har aldrig skrattat, och när han talar låter det som högläsning ur Nordisk familjebok.
Saulescos libretto är till brädden fyllt med humor, som med glimten i ögat vinkar åt Karl-Bertil Jonsson, Disneys Djungelboken, och lite av varje. Det är lika lättsamt och lekfullt som musiken. Den är melodiös, men även här leker kompositören med metareferenser, jag tyckte mig plötsligt höra några jazztakter av Kurt Weill. Där finns säkert mer.

Det som imponerade mest var den närmast perfekta harmonin mellan text och musik, de bildar en integrerad helhet, som det anstår en lyckad opera.

Läs hela texten i Allehanda.se