Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

söndag 15 januari 2017

En liten roman med stort innehåll




Springa
Jean Echenoz
Övers: Christina Norrman
Rámus.

Även om jag inte är tillräckligt gammal för att ha bevittnat Emil Zátopeks unika framgångar på löparbanan, levde hans rykte fortfarande ända in i min barndoms 60-tal. Han var lika berömd för sina idrottsliga triumfer som för sin synnerliga udda löpstil.

Tre OS-guld i Helsingfors är en bedrift som ingen inom långdistanslöpningen mäktat med vare sig förr eller senare. Dessutom högvis med mästerskapsmedaljer, massor med världsrekord på möjliga och omöjliga långsträckor. Och så var han så brutalt överlägsen, det var inte bara att han vann, hans försprång var ofta flera hundra meter, han kunde till och med varva alla sina motståndare i ett mästerskapslopp.

Han kallades Lokomotivet eller Det tjeckiska lokomotivet. Den självklara associationen är en kraftfull maskin som ohejdbar banar sig väg framåt. Men också något tungt, nästan otympligt, ångande och stånkande, knappast en sinnebild för grace och skönhet.

Zátopeks löpstil var allt annat än skön att skåda. Han sprang framåtlutad, krängde med överkroppen, huvudet på sned, armbågarna rätt ut från kroppen. Och så såg han så plågad ut, grimaserade illa som om han hade så ont att han skulle när som helst segna ner.



Han sprang helt fel, men ändå blev det så otroligt rätt.

Det är kanske den första lärdomen av Jean Echenozs lilla roman om den tjeckoslovakiske storlöparen Emil Zátopek.

Den andra är i så fall berättelsen om hur en viljestark människa väljer sin egen väg men tvingas av historiens omständigheter och samhällets rigida krav in i ett dogmatiskt maskineri, under vars tyngd han till slut krossas.

”Springa” börjar 1938 när Nazityskland ockuperar Tjeckoslovakien och går fram till åren som följer den sovjetiska invasionen av landet 30 år senare.

En främmande invasion per generation skapar onekligen en dramatisk fond åt berättelsen om en idrottsman och hans bragder. Zátopeks karriär skildras mot en bakgrund av 1900-talets historia. Det är sakligt men ändå personligt berättat ur en den store löparens lilla perspektiv.

Andra världskrigets fasor följs av de förvirrade åren närmast efter krigsslutet. Kommunisterna tar sedan över, järnridån delar upp Europa och världen, och stalinismens paranoida förtryck plågar Öst- och Centraleuropa.

Greppet lossnar efter 1956, och hoppet börjar spira på allvar under Pragvåren, innan det krossas av sovjetiska stridsvagnar och deras allierade.

Emil Zátopek fortsätter springa, men får allt svårare att ta ut riktningen.


Tidigare publicerat i Flamman.

måndag 9 januari 2017

Lokalproducerad musik firade Sollefteås 100 år




Sollefteå fyller i år hundra. Firandet inleddes på nyårsafton med ett pampigt fyrverkeri, och jubileumsårets andra evenemang var en galakonsert på Hullsta under Trettonhelgen. Det blev en sprudlande fest i musikalisk kulturrikedom.

Tanken bakom konserten var genial i all sin enkelhet. Nordiska kammarorkestern – den klassiska musikens stomme i länet – på scen och framför den solister med Sollefteåanknytning.

Lokalproducerat är inte bara miljövänligt, det brukar också vara den bästa kvalitén.

Och nog var det nivå som nådde högt ovanför Sollefteås höga kuster. Ribban sattes redan av Sara Sandström Korp, en sopran med rötter i Multrå, och en fantastisk röst som kombineras med lika mycket charm och utstrålning.

Hon sekunderades av sin syster Anna, också hon sopran, välkänd för Sollefteåpubliken med sin imponerande värme och allvar i stämman. Tillsammans bjöd de på en sublim vokal skönhet i Blomsterduetten ur Lacmé.

Kvällen gick mycket i syskonens tecken. Familjen Fröst mönstrade inte mindre än tre bröder, violinisten Johan, Göran vid flygeln och världsartisten Martin med sin klarinett.

Helt allena, utan några syskon, uppträdde Ulrika Bodén, ursprungligen från Helgum. Hon sjöng två psalmer på dialekt i Nicke Sjödins kongeniala översättningar till ångermanländska. Hon förenar på ett oemotståndligt sätt dialektens uppkäftiga trotsighet med psalmens frikyrkliga stridbarhet och folkvisans välljudande enkelhet.

Mitt under konserten genomförde konferencieren Jacke Sjödin en liten kupp då han lät meddela att Ulrika har tilldelats årets Nicke Sjödin-stipendium. Det delades ut på plats och ställe av mamma Hervor.

Nordiska kammarorkestern leddes för kvällen av Alexander Hanson, nyss hemkommen från Wien. Han dirigerade distinkt och med en självklar auktoritet genom Strauss den yngre, operaarior av Puccini, Delibes och Rossini, Hugo Alvén och Sjostakovitj, med mera.

Inte utan en viss antydan till teatralisk yvighet.

En som definitivt inte drar sig för det teatraliska är Martin Fröst. Under andra akten efter pausen tog han över ledning för orkestern och dirigerade med den äran ouvertyren till Mozarts Figaros bröllop.

Sedan tog han fram sin klarinett, och tillsammans med Nordiska kammarorkestern lekte han fram en egen Rhapsody in Clarinet. Med musikalisk virtuositet och sceniskt artisteri framförde de en blandning av klezmer, Brahms och Artie Shaw.

Och det hängde ihop alldeles utmärkt. Inte nog med det, med Martins lågmälda berättelse om musikens ursprung och utveckling kom denna osannolika mix att framhäva musiken som humanismens Höga visa.

Martin var iklädd en skogsvaktargrön kostym, i kontrast till alla andra herrar skräddade i svart, och han såg ut som Robin Hood. Som tar det bästa av musiken och delar ut till oss alla.

Jacke Sjödin roade publiken med sina humoristiskt tafatta försök att skriva en hyllningssång till Sollefteå. Inte lätt att rimma på ett ord med fyra stavelser. Tills han förstås kom på det. Det är fyra stavelser också i New York, New York!

Tillsammans med solisterna och orkestern tog de i ända från tårna och sången bar mäktigt förbi Långsele, Forsmo och Näsåker, ända bort till Ramsele och Junsele.

Kanske ännu längre.

Foto: Robbin Norgren

Föryngrad Orevy fortsätter O-rubbligt




För 17:e året i rad spelas Orevyn i Västansjö. Det är en nyårsrevy som traditionsenligt har premiär under Trettonhelgen. Men i år blev det inte som brukligt Trettondagsafton utan Trettondagen.

Det var inte den enda nyheten för i år. Revyn har också genomgått en mycket kraftig föryngring. Många av de som har varit med tidigare år bestämde sig i höstas för att hoppa av. Ett tag var det rent av risk att revyn överhuvudtaget inte skulle bli kunna spelas.

Men de som var kvar gav inte upp. De valde istället att se den nyuppkomna situationen som en möjlighet att växa in i sina roller som både skådespelare och manusförfattare. Och så har många nya unga förmågor kommit in.

Ambitionen är fortfarande att fortsätta i samma anda, men naturligtvis går inte så stora förändringar helt obemärkt förbi.

Även i orkestern är det idel nya ansikten, det är bara den evige Bo Wallgren som hänger med än.

Några av de stående karaktärerna är borta, Margot försvann redan för ett par år sedan, nu är Britta också borta, och så den ständige vaktmästaren Algot.

Han har ersatt av sitt barnbarn, Lill-Algot, den snart tioårige Lorentz Zart, ensemblens minsta och yngsta medlem. Han sköter sig med den äran, det finns en stor potential som säkert kan blomma ut de kommande åren.

Den föga gudaktige Prästen finns kvar, och det är fortfarande Uno Walther som spelar den figuren.

Repertoaren är också den lite annorlunda, det är, kanske en smula förvånande, betydligt mindre sketcher som behandlar ämnen från den stora världen, utan man håller sig mest hemmavid.

Det blir så klart en rejäl känga åt landstinget, man driver med arbetsförmedlingen, det skojas en del om den nya digitala teknikens gåtfulla värld, och det blir många skämt om generationsklyftor.

Lite av en höjdpunkt är sketchen om vindkraften, med en mycket oväntad användning av fas tre. Här firar Mario Trümper stora komiska triumfer.

De flesta sketcherna och korta och rappa, och tempot är genomgående hyfsat högt.

Orevyn vägrar att ge upp, och de gör verkligen skäl för årets namn O-rubbligt (det ska alltid vara ett namn som börjar på O-).

Föreställningen spelas den 13, 14, 27, 28 januari, 3, 4 och 11 februari.

lördag 31 december 2016

Året i sammanfattning





                           Gott Nytt 2017!

fredag 30 december 2016

Om en bortglömd Singer




Jiddischlitteraturens klarast lysande stjärna, Nobelpristagaren Isaac Bashevis Singer, har ofta framhållit sin storebror Israel Joshua Singer som ett viktigt personligt föredöme och en litterär inspirationskälla. Under framför allt 30-talet var Israel Joshua en uppburen författare och publicist och ansågs som en av de främsta inom jiddischlitteraturen, som ju var mycket vital under den perioden, inte minst i Polen. Hans mest kända verk, romanen ”Bröderna Aschkenazi”, finns på svenska i en översättning från engelskan 1937, men är väl numera läst av mycket få. Och vore det inte för hans framgångsrika lillebrors, Isaac Bashevis, varma ord skulle Israel Joshua sannolikt vara helt bortglömd idag.


Betydligt mindre känd är deras syster Esther som också hon var författare. Hon behandlades betydligt mer styvbroderligt av sin sedermera berömde lillebror Isaac, och kanske även ännu mer av Israel Joshua, länge hennes favoritsyskon. (Det fanns ytterligare en bror, Moishe, den yngsta av dem, han blev rabbin, och dog under oklara omständigheter – hunger, sjukdom, umbäranden? – i slutet av andra världskriget någonstans i Sovjetunionen, deras mor var med honom. Två flickor dog dessutom i späd ålder i scharlakansfeber.)

Läs hela artikeln om Esther Kreitman på: Nättidskriften Dixikon

måndag 26 december 2016

Den alternativa julens Kalle Anka




Kalle Anka och hans vänner sändes första gången i amerikansk TV den 19 december 1958, alltså inte ens på julafton. Till Sverige kom Kalle redan julen 1960, och har visats varje år sedan dess. Den amerikanska populärkulturens genomslagskraft har alltid varit stor i lilla Sverige.

Idén att låta Tage Danielsson göra en julsaga i TV kom från Sveriges radio och TV, som det hette på den tiden. Att året var 1975 kan ha varit en ren tillfällighet, men var det nog ändå inte. Det radikala 1970-talet ställde sina egna krav, också när det gällde så till synes icke-radikala fenomen som julfirande. 

Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton skrev Tage Danielsson redan 1964. Den kom senare att ingå i hans Sagor för barn över 18 år, och förlaget använde under lång tid ett särtryck av sagan som julhälsning. 

Från början var det tänkt att det skulle bli en riktig spelfilm. Tage Danielsson skrev manus tillsammans med Per Åhlin, som också skulle står för scenografin. När det senare beslöts att göra en animerad film, behöll man Per Åhlins bakgrundsteckningar, och den tecknade filmen utspelar sig därför i ”riktiga” miljöer. 

Karl-Bertil Jonsson påminner till det yttre starkt om sin upphovsman Tage Danielsson, även om det har påpekats att likheten faktiskt stannar vid det yttre. 

Intressantare är de anakronismer som filmen innehåller. Mycket antyder att filmens handling skulle vara förlagd till 1940-talet, närmare bestämt under andra världskriget, affischen med En svensk tiger, bilarnas gengasaggregat – och framför allt nazistflaggorna som pryder julgranen och flaggbandet på den firmabil som Karl-Bertil och hans far Tycho Jonsson färdas i under triumffärden när de ska berätta för de bestulna vad som har hänt.

Även om det hör sagan till att bryta ner vardagens logik får det betraktas som helt uteslutet att en så medveten författare och filmskapare som Tage Danielsson skulle låta filmen utspelas 1942 av en slump. Inte heller är det en tillfällighet att det förekommer andra saker som är av betydligt yngre datum, som Sartres bok – den utkom 1963, och televisionen, bland annat.

Karl-Bertil verkar i ett samhällsklimat som all fryntlighet till trots är ganska otäckt, och – än viktigare! – det finns en kontinuitet, inte heller vår egen tid kan sägas vara utan skuld.

Filmen är skapad som en motvikt till den jultradition som representeras av Kalle Anka. Den är inhemsk, och framför allt därför att den har ett icke-kommersiellt och samhällstillvänt budskap. Det finns en grupp på Facebook som heter Karl-Bertil Jonsson är viktigare än Kalle Anka på julafton. Sannolikheten att du hittar en bekant där är ganska stor. 

Budskapets mera exakta innehåll tvistar både de lärde och bönder om. En del ser Karl-Bertil Jonsson som en radikal socialist, ”att ta från de rika och ge till de fattiga” är mottot för hans agerande, hans drar sig inte för att ta till olagliga metoder, och visst framställs överklassen som ogin och girig.
Andra hävdar att det i själva verket är det kristna kärleksbudskapet som genomsyrar Karl-Bertil Jonssons handlande.

En del förhåller sig kritiska till budskapet, eftersom de ser det som ett utslag för överklassens välgörenhetsiver, som bara syftar till att bevara dess maktställning. Gåvorna som Karl-Bertil Jonsson delar ut till dem på samhällets skuggsida är tämligen oanvändbara. Dessutom vinner överklassens anseende i längden. Mot slutet framställs den som ganska sympatisk.

Tilläggas kan att Tage Danielsson inte tyckte om att hans verk analyserades alltför ingående. Det gjorde honom bara generad.

Karl-Bertils internationella framgångar



Författaren Klas Gustafsson har skrivit en biografi över Tage Danielsson (Tage Danielssons tid, Wahlström&Widstrand, 2008). Han har ingen särskild relation till just Karl-Bertil Jonssons julafton, kanske framför allt därför att han inte är någon trogen TV-tittare.

– Jag föredrar att umgås med familjen på julafton, säger han.

Även om Karl-Bertil Jonsson utan tvekan tillhör Tage Danielssons ”greatest hits”, tror inte Klas Gustafsson att det är hans mest populära verk.

– Nej, det är nog snarare sannolikhetsmonologen.

Däremot har Karl-Bertil Jonssons julafton haft ganska stora internationella framgångar, berättar Klas. Den visas regelbundet i Norge och Finland. Till och från har den sänts i dansk TV. Dessutom i två olika versioner i England, på Channel Four. Och – faktiskt – en public service-kanal i USA. 

Klas Gustafsson tycker inte att man ska tolka in alltför mycket i Karl-Bertil Jonssons julafton. Mycket av det ologiska beror helt enkelt på att det är en saga. Tage Danielsson ville främst underhålla, även om det skulle helst ske med ett budskap.

Det gör Karl-Bertil Jonsson till ett typiskt Tage Danielsson-stycke som både vill roa och oroa.

En opera om klassamhället



Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton ligger till grund för operasagan Snäll rebell som uppfördes första gången 2004. Den är skriven av Daniel Buckard och Samuel Jarrick. 

Samuel Jarrick berättar  att man ville göra ett julspel som samtidigt skulle ha en politisk mening. 

– Jag vill gärna använda konsten till något meningsfullt och kunna påverka.

Tage Danielssons saga var som klippt och skuren för deras syften. Den handlar om att det finns fattigdom och ojämlikhet, både nationell och internationellt. Dessutom ökar klyftorna hela tiden.

Operan fick ett bra mottagande av publiken och hyggliga recensioner. Samuel Jarrick tror att det för många ”operaovana” var en bra ingång till operakonsten. 

Snäll rebell följer inte slaviskt förlagan. Framför allt har man gjort om slutet.

– Vi ville ha ett mera öppet slut, säger Samuel Jarrick, Tage Danielssons är alltför ambivalent och menlöst.

Buckards och Jarricks ambition var att ge en känga åt borgerligheten och väcka tankar om klassamhället. Karl-Bertil Jonsson har alldeles för mycket av medlöpare över sig, och det är skamligt att de fattiga ska behöva vara tacksamma.

– Samhällsproblemen är faktiskt inte lösta, avslutar Samuel Jarrick.

Ingen Robin Hood på Posten



Postens presstjänst säger att man inte känner till något fall som påminner om Karl-Bertil Jonssons agerande. Visserligen har det funnits fall – mycket få sådan, poängterar man – då anställda har haft svårt att skilja på mitt och ditt, men det har aldrig hänt att någon skulle ha omdirigerat paket i Robin Hoods anda.

Man låter hälsa att de postanställda arbetar hårt för att få fram paket och brev till rätt adressat. Man tror också att människor förstår skillnaden mellan verklighet och saga. Och Karl-Bertil Jonsson julafton är en saga. Därför säger man, även om det inte är Postens officiella ståndpunkt, även om man naturligtvis tar avstånd från alla olagligheter inom posthanteringen, även om man understryker än en gång att det har aldrig hänt: ”Vem kan låta bli att älska Karl-Bertil Jonsson?”

Samhällssystemet kläs av



I samband med flera av föreställningarna av Snäll rebell har det arrangerats samtalsforum. Tanken var att koppla ihop det förflutna och nuet, sagan med samtiden, och på det sättet fördjupa perspektiven. Från början hölls det föreläsningar över olika teman, senare ändrade man formen till diskussionskvällar. 

En av dem som deltog var miljöpartisten och journalisten Gustav Fridolin. Han berättar att för honom har Tage Danielssons diktning och sagosamling haft stor betydelse. 

– De har visat vad som behövs för att stå ut med livet och göra något vettigt av det.

Gustav Fridolin tycker att Tage Danielssons miljödikter är riktiga höjdare, och att Karl-Bertil är en del av barndomen som verkligen har bestått. 

Styrkan hos Danielsson tycker Gustav Fridolin ligger i dennes enastående förmåga att ta ner samhällsfenomen på jorden, och därmed klä av samhällssystemet. Hans budskap är radikalt, och Gustav Fridolin anser att det idag framstår som än radikalare. 

Den mest förbisedda aspekten i sagan om Karl-Bertil Jonsson, ser Fridolin i frågan om det personliga ansvaret. Karl-Bertil tar ett direkt ansvar, något som är så mycket viktigare då han tillhör de privilegierade. 

Sedan tycker Gustav Fridolin att det är helt fantastiskt att en saga om stöld kan förvandlas till en nationalklenod.

– Det säger faktiskt ändå något positivt om Sverige.

För mycket Dickens – för lite Marx




En annan deltagare i samtalsforum i samband med Snäll rebell var filosofiprofessorn och debattören Torbjörn Tännsjö. Och han är skeptisk till budskapet i sagan om Karl-Bertil Jonsson.

– Jag gillar verkligen Tage Danielsson, hans kärnkraftssatir är lysande, närmast oöverträffad. Men med Karl-Bertil Jonsson är det en annan sak.

Torbjörn anser att det är så långt från kommunism eller socialism man kan komma. Hans tankar går snarare till Dickens. Det är en historia som handlar om välgörenhet och inte revolution.

Karl-Bertil Jonsson blir upprörd över underklassens bekymmersamma läge och vill göra något åt saken. Det tycker Torbjörn Tännsjö är bra. Han stjäl, och det gillar filosofen, som inte för inte är professor i praktisk filosofi. 

– Men när underklassen själv får framträda och tacksamt ta emot olika håvor, är klassperspektivet borta.

Det är inte heller mycket med revolten mot överklassen. Den heliga äganderätten är ifrågasatt, och pappa kapitalisten är orolig.

– Men snart framgår det ju att det är smulor som har tagits från den rikes bord.

De rika behöver inte uppge sina privilegier, och historien slutar med att allt återgår till det normala.

– Tyvärr, det är omöjligt att tolka denna historia på ett mer progressivt vis!


Tidigare publicerat i Flamman december 2008.

lördag 24 december 2016

Jultomten hälsar




Jultomten bor fortfarande i Hamnviken.
Favorit i repris.