Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

måndag 14 juli 2014

Blott Polen svenska piroger har



Hittade en "svensk" restaurang i centrala Kraków, som serverade "svenska" piroger.

Stället hette Svensson Bis (?), och pirogerna såg riktigt smarriga ut. Skulle kunna bli en hit i Sverige också. 

Utan snöre dock.


torsdag 19 juni 2014

Han skildrar ett annat USA



Hört talas om Willy Vlautin? Tänkte väl det. Vlautin är en amerikansk författare utgiven på lilla Bakhåll förlag som har mycket ambitiös utgivning och knappt några resurser till marknadsföring.
   Att Vlautin publiceras på Bakhåll och inte på ett stort förlag som kanske också börjar på B är ingen tillfällighet. Hans hjältar är inga arkitekter bosatta på övre Manhattan som lider av existentiell ångest, inte heller unga författarförmågor från Brooklyn som upptäcker det konstnärliga skapandets innersta väsen. De är inte ens mäklare från New Jersey med potensproblem.
   Personerna i Vlautins romaner är snarare antihjältar. De befolkar det andra Amerika, fattig-USA, småstädernas avfolkningsbygder, de har hoppat av skolan, hankar sig fram på tillfälliga jobb, vet knappt vilka deras föräldrar är, de dricker öl från tidiga morgonen, med donuts som tilltugg, drygar ut dieten med snabbmat, de super för mycket, riskerar att bli utsatta för övergrepp, och saknar sjukförsäkring.
   USA har ingen arbetarlitteratur, mig veterligt är det bara Sverige som har det, men det finns en radikal tradition i det stora landet i väster av samhällsskildringar med ett nerifrånperspektiv. Vlautin som faktiskt har fått en del uppmärksamhet i hemlandet, brukar nämna John Steinbeck, Raymond Carver och William Kennedy som sina viktigaste litterära inspirationskällor.
   Själv blev jag tipsad om Vlautin av en bekant som har deckarförfattaren George Pelecanos som sin favorit.
   Willy Vlautin arbetar i en realistisk tradition, som utan överdrift kan kallas hårdkokt. I debutromanen *Motellivet* (2011, Övers: Mats Zetterberg) inleder han med att en fågel kraschar in genom fönstret i rummet på det motell där bröderna Frank och Jerry Lee har sitt hem, samtidigt som den kraftigt berusade Frank kräks i en tröja som han plockar upp från golvet, medan Jerry Lee berättar om en dramatisk otursnatt, med en dödsolycka som kulmen.
   Det är brutalt och drastiskt, men inte fullt så spektakulärt som det kan låta. I Vlautins romaner händer inte så värst mycket egentligen, de är snarare vardagsskildringar, där livets triviala sidor får en energiladdning inte minst genom språket, vardagligt, rikt, med en spänstig dialog med absolut gehör.
   Detaljrikedomen är minutiös, men även om Vlautin inte besparar sina läsare något av livets mindre glamourösa sidor, dömer han aldrig sina personer, utan förmår att framställa dem i en försonande komplexitet. Det är inte utan att det rent av kan finnas ett stråk av ett romantiskt skimmer över dessa samhällets olycksbarn.
   Småaktig elakhet varvas med vanlig hygglighet, och det finns alltid en öppning med antydan om ett bättre imorgon, trots allt.
   Det är en humanism som är befriande ren från sexism. Miljön är så gott som helt vit, även om i romanen *Norrut* (2012, Övers: Mats Zetterberg) konfronteras läsaren med aggressiv rasism och främlingsfientlighet.
Berättargreppen skiftar från jag-perspektiv som i *Motellivet* och *Lean on Pete* (2013, Övers: Mats Zetterberg och Martin Uggla), till en allvetande berättare som i *Norrut*.
   I den senaste romanen *De fria* (2014, Övers: Martin Uggla) kopplar Vlautin ett mer sofistikerat grepp med tre distinkta berättarröster, som vävs samman på ett skickligt sätt. De som talar är Freddie som sliter med flera olika jobb, utan att ändå få ihop ekonomin, Leroy som kommit hem skadad och traumatiserad från kriget i Irak, och Pauline som arbetar som sjuksköterska på det sjukhus där Leroy ligger i koma efter ett självmordsförsök.
   Det finns ett fjärde spår också, och det är Leroys febriga fantasier med dystopiska bilder av ett fascistiskt USA, där medborgargarden som kallar sig ”De fria” jagar och dödar alla dem som ”har märket”.
   Allt handlar om att vara fri, men ingen är det.
   *De fria* är en lysande samtidsskildring av ett underklass-USA, samtidigt som den är en illusionslös uppgörelse med fundamentala amerikanska ideologimyter.

   Willy Vlautin är en Jack London för vår tid.

onsdag 18 juni 2014

Mycket mer än bara sparka boll



Fotbolls-VM är i gång, en gigantisk tävling som får alla andra evenemang, med undantag för OS, att framstå som beskedliga distriktsmästerskap. Och som vanligt handlar VM om så mycket mer än bara att sparka boll.

   Det andra VM:et 1934 spelades i Italien och blev en stor propagandaseger för den fascistiska regimen. När Il Duce beordrade landslaget att vinna, hade de inget val än att ta hem segern, under ivrigt fotograferande där laget gör fascisthälsning.

   Fyra år senare spelas VM i krigshotets skugga. Italiens andra vinst var bara logiskt, liksom Tysklands semifinalplats. Tragiskt nog bestod det tyska laget av flera österrikiska spelare, tvångsanslutna efter Anschluss, även om några vägrade att vara med.

   I matchen mellan Polen och Brasilien, som slutade med brasiliansk seger 6-5 efter förlängning, gjorde Polens Ern(e)st Willimowski fyra mål, vilket länge var rekord i VM-sammanhang. Willimowski var förmodligen tuneringens bäste spelare, och ett drygt år senare när det nazistiska Tyskland ockuperar Polen, anses han i egenskap av schlesier som tysk, och får representera det tyska landslaget. Han har gjort mål både mot och för Tyskland, vilket gör honom helt unik i fotbollens historia.

   Sedan blir det tolv års avbrott på grund av andra världskriget, och när VM-turneringen återuppstår 1950 i Brasilien får Tyskland inte vara med. De tar igen det med råge 1954 i Schweiz när de helt otippat lyckas besegra de ungerska favoriterna. Och när den tyske radioreportern vrålade oavbrutet ”Det är över! Det är över” syftade han inte på slutsignalen, utan på att Tysklands utfrysning som ett resultat av nazismens brott äntligen var till ända.

   Det ungerska laget skingras ett par år senare över hela världen efter den sovjetiska invasionen 1956.

   Fotbollens ursprungsland England deltar inte i de tre första turneringarna, då engelsmännen ansåg det vara helt överflödigt, eftersom det ändå var klart att de var bäst. 1950 kommer de med, och får snöpligt respass ur turneringen av..USA!

   Revanschen kommer 1966 då de på hemmaplan lyckas att mer eller mindre fuska sig till en VM-seger.

   Hemmalag går det ofta bra för, ännu har inget lag på hemmaplan misslyckats att gå vidare från första omgången. Intressant nog har inget europiskt lag någonsin lyckats vinna i Sydamerika. Däremot har Brasilien lyckats vinna i Europa, bland annat i Sverige 1958, och de är mesta segrarna med fem titlar, de är också enda laget som varit med i alla VM-turneringar.

   Men sitt eget VM 1950 lyckades de inte att vinna, efter en chockartad förlust mot lilla Uruguay. Det traumat påstås de inte ha hämtat sig från än, och det ska bli intressant hur de hanterar det i årets turnering.

   I Brasilien har fotbolen ställningen av religion, och det har på fullt allvar föreslagits i parlamentet att man ska byta ut globen i landets flagga mot en fotboll! Men också i det fotbollstokiga landet börjar allt fler ifrågasätta det förnuftiga i att lägga ner astronomiska summor på idrott istället för välfärdssatsningar, och protesterna fortsätter.


   Det är lätt att instämma, också för en entusiast som ser så mycket som möjligt av fotbollsfesten.

söndag 15 juni 2014

En kämpe och överlevare



Anders Sjögren recenserar min roman "Knockout" i Västerbottens-Kuriren:

"Insiktsfullt om boxardoldis

Szapsel Rotholc var en kämpa såväl i som utanför ringen. Nu finns en roman om den polskjudiske boxarens liv, skriven av Grzegorz Flakieski.

http://d5p.de17a.com/getuid/admeta?bidderid=18&uid=E3E00831B1E54090&rtype=redirect&curl=http://atemda.com/UserMatch.ashx
Hört talas om Szapsel Rotholc, polskjudisk boxare på 1930-talet?

Viktklass: fjäder. Främsta merit: bronsmedalj vid EM i Budapest 1934
.
Inte?

Inte jag heller förrän jag läste Grzegorz Flakieskis roman Knockout.

Vår okunskap om Rotholc är rimlig. Brons i EM 1934 och ett antal medaljer i polska mästerskap är knappast noterbart för andra än polska boxningshistoriker eller redaktörer för uppslagsverk om judiska idrottsutövare.

Det finns emellertid en annan ingång till Rotholcs liv. Han tjänstgjorde som judisk polis i gettot i Warszawa, en befattning som kan jämföras med koncentrationslägrens kapo. Men inte heller här är han mer än en fotnot i historieböckerna; han var ju bara en av många judar som, mer eller mindre motvilligt, mer eller mindre tjänstvilligt, lät sig tas i bruk av nazisterna. De blev samarbetsmän i hopp om att rädda sitt och sina närmastes liv.

Rotholcs insats som en gettots ordningsman gjorde varken till eller från för de polska judarnas öde. Han var en liten fisk i ett blodrött hav- inte minst i jämförelse med till exempel Chaim Rumkowski, det judiska rådets ordförande i gettot i Lodz.

Skillnaden är, för att tala boxningstermer, fjädervikt kontra tungvikt.

Om Rumkowski, och livet i det getto som denne administrerade åt den nazistiska ockupationsmakten, skrev Steve Sem-Sandberg De fattiga i Lodz. En lika lysande som isande roman.

Att jämföra Flakieskis roman med Sem-Sandbergs låter sig inte göras. De går i olika litterära viktklasser. Vilket inte hindrar att Knockout, i sitt mindre format, är mycket läsvärd. Det visar sig nämligen att berättelsen om Szapsel Rotholcs uppgång och fall rymmer samma tunga frågor om politik och moral, om motstånd och samarbete, om omöjliga val som den mer kända historien om Rumkowski.

Flakieski växlar i sin roman mellan tre parallella spår. Det första är Rotholcs egen berättelse, nedtecknad i jagform, det andra är ett judiskt vittnes observationer och redogörelser för det politiska och sociala livet i Warszawa fram till katastrofen, det tredje utspelas i Kanada, långt senare, där tre judiska kvinnor, alla förintelsens överlevare, regelbundet träffas för att äta mat, umgås och diskutera.

Det är sinnrikt uppbyggt. Till en början finns ingen direkt koppling mellan de tre berättelserna. Men allt eftersom, under romanens gång, går de in i varandra, kompletterar, kommenterar eller motsäger varandra. Och när trådarna från de parallella historierna inte möts, finns det en mening i det också; då anas eller blottläggs förträngningar, ”minnesluckor”, tabubelagda frågor om varför och hur vissa överlevde, andra inte. Sådant man helst inte talar om.

Bäst fungerar de två första berättarnivåerna. Både var för sig och tillsammans. Flakieski tecknar ett levande porträtt av Rotholc och skildringen av boxningsvärlden har spänst och precision. Det första dilemma Rotholc ställs inför – hur vara både judisk förebild och polsk idrottshjälte när det judiska intresset kolliderar med polsk nationalism och antisemitism? – skildras insiktsfullt och känsligt. Och det är alltså bara den första prövningen, ännu har han inte tvingats ersätta de polskjudiska boxarhandskarna med den tyskjudiska polisbatongen
.
Rotholcs syn på omvärlden är begränsad. Han är en överlevare, både i och utanför ringen. Han är inte den som lägger näsan i blöt om han inte måste. Det är här det judiska vittnets berättelser kommer in. Det är han som ger läsaren översikt, det är han som placerar Rotholc i ett större politiskt sammanhang.

Samspelet mellan Rotholc och vittnet berikar och fördjupar var och ens berättelse.

Jag har svårare för vissa inslag i spåret med de överlevande kvinnorna i Kanada. Särskilt när de diskuterar filmer och tv-serier om Förintelsen. Då blir det ibland polemiskt platt och för mycket redovisande av de vanligaste argumenten för och emot en viss film eller serie. Och recepten till de maträtter som kvinnorna samlas kring kunde jag definitivt ha klarat mig utan.

Grzegorz Flakieski kom till Sverige från Polen 1969 och är numera bosatt utanför Kramfors i Västernorrland. Om detta sägs ingenting i boken eftersom den saknar författarpresentation. Någon omslags- eller försättstext som upplyser om vad för slags roman Knockout är finns inte heller.


Till detta kan läggas bristfällig korrekturläsning och typografiska missar som att nya stycken saknar indrag.

Knockout har med andra ord inte fått den inramning som den förtjänar. Det är synd, mycket synd."


onsdag 21 maj 2014

Det okända folkmordet i Kaukasus



För 150 år sedan, den 21 maj 1864 (2 juni enligt vår kalender), förklarade den ryske tsaren Alexander II att det tjerkessiska kriget hade avslutats segerrikt. Dagen blev också startskottet för en gigantisk fördrivning av de tjerkessiska folk som bebodde nordvästra Kaukasus, där bland annat OS-staden Sotji ligger, en noga planerad operation som har kallats för 1800-talets förlaga till den moderna tidens etniska rensning och folkmord.

Rysk-tjerkessiska kriget började 1763 med att Ryssland byggde befästningar i området, men den ryska expansionen österut och erövringen av Kaukasus började långt tidigare, redan i slutet av 1500-talet.
1859 erövras Tjetjenien och Dagestan, det kriget är genialt skildrat av Leo Tolstoy i kortromanen *Hadj Murat*. Tolstoy deltar också i Tjerkessien som officer och vittnar om osedvanlig brutalitet, inte minst mot civilbefolkningen, från rysk sida.

Efter att den underlägsna motståndaren var besegrad la den ryska militären fram en plan för hur man skulle permanenta segern genom att bli kvitt de fientliga elementen i området en gång för alla – samtidigt som man gjorde det bördiga området tillgängligt för bosättare och kosacker från andra delar av Ryssland. Den tjerkessiska befolkningen skulle tvångsdeporteras i sin helhet, i första hand till Ottomanska riket, men de som så önskade kunde få bosätta sig i andra delar av Ryssland. Det var få som önskade det.

Det Ottomanska riket svarade med att uppmana till att lämna de otrognas länder, och ställde skepp till de fördrivnas förfogande. Detta utnyttjades senare skamlöst i den ryska förnekelsepropagandan.

Tsar Alexander II, känd i historien som reformator, och sedermera mördad av Narodnaja volja, godkände planen.

Uppgifterna om antalet offer för deportationerna är osäkra, och, som så ofta i sådana sammanhang, motstridiga. Officiella ryska dokument lär uppge 400 000 dödade, närmare en halv miljon deporterade, och bara 80 000 kvar.

Tjerkessiska källor uppger betydligt högre siffror, det talas om mellan en och en halv och två miljoner fördrivna och döda.

Alla är överens om att minst 90 procent av den tjerkessiska befolkningen fördrevs och dödades alternativt lämnade området.

Det tjerkessiska folkmordet är relativt okänt, och dagens Ryssland har hittills vägrat att erkänna det.

För bolsjevikerna var det självklart att fördöma tsarregimens folkmord och imperialistiska expansionspolitik och alla folks rätt till självbestämmande. De principerna är givetvis lika självklara idag.

tisdag 13 maj 2014

Ingen Onkel Tom



Han föddes den 13 maj 1914 som Joseph Louis Barrow. Skrönan har det till att när han skulle skriva under ett matchkontrakt var hans handstil så barnslig och bokstäverna så stora att han bara fick plats med Joe Louis.

Även om den gode Joe inte hade mycket till utbildning, och kanske var inte någon intellektuell gigant, är legenden förmodligen inte sann. Joe Louis var helt enkelt ett artistnamn, ett välklingande och slagkraftigt sådant, och det är med det namnet han har gått till historien.

Han föddes i en fattig familj i Alabama, och när Joe var tolv flydde familjen, efter att ha trakasserats av Ku Klux Klan, undan misären och hopplösheten i Södern till industrins Detroit, ett ganska vanligt öde för många afroamerikaner vid den tiden.

Joe var en blyg och tillbakadragen yngling, svårt plågad av stamning. Han drogs inte med något av de många gäng som härskade på Detroits gator, utan ägnade sin fritid åt att idrotta. Hans mor lär ha varit mycket överbeskyddande, och en skröna berättar att han gömde boxningshandskarna i en fiollåda när han gick iväg till träningen.

Han debuterade vid 17 års ålder, och vann så småningom Golden Gloves-tävlingen, USA:s största turnering för amatörboxare.

1934 gick han sin första match som proffs, som han vann på knock i första ronden. Sedan bar det spikrakt uppåt. Åtminstone fram till 1936, då han skulle möta den tyske exmästaren Max Schmeling. Matchen är en av boxningshistoriens mest omskrivna. Inte minst tysk press såg matchen som en rasernas kamp, och dillade om att den ariska rasens överlägsenhet skulle nu bevisas. Inte helt oväntat fanns det röster både i USA och på annat håll i världen som instämde helhjärtat i det rasistiska dravlet.

Schmeling sågs som en föredetting och underskattades därför grovt av kretsen kring Joe Louis. När sedan Schmeling vann mycket överraskande jublade den nazistiska pressen förstås, men anledningen till Louis förlust stod knappast att finna i rasistsiska förklaringar, utan helt enkelt i det faktum att han festade istället för att träna inför matchen, medan Schmeling var extremt väl förberedd, och hade studerat Louis boxningsstil med en nästan vetenskaplig exakthet.

Två år senare möttes de igen, och nu när Joe Louis tog uppgift på allvar förnedrades den ”ariska” rasen med besked. Efter ett par minuter av veritabel misshandel slogs Schmeling ut i slutet av den första ronden.

Max Schmeling användes sedan av den nazistiska propagandan vid ett flertal tillfällen, bland annat som fallskärmssoldat vid invasionen av Kreta. Efter kriget visade sig Schmeling vara en hygglig prick, som inte bara tog avstånd från nazismens brott, utan också aktivt stöttade Joe Louis under hans svåra år senare i livet.

Innan returmatchen mot Schmeling fick Louis 1937 gå en titelfight mot regerande tungviktsmästaren James J. Braddock, som han vann ganska enkelt, och blev därmed den förste svarte tungviktsmästaren efter Jack Johnson.

Joe Louis regerade på tungviktstronen fram till 1948, i elva år och tio månader, ett oöverträffat rekord. Ett annat rekord är att han försvarade titeln 25 gånger, ingen annan är ens i närheten. Av 27 titelmatcher vann han 23 på knockout, då bland annat mot fem forna världsmästare, också det utan motstycke i boxningshistorien, och gör Joe Louis verkligen förtjänt av smeknamnet The Brown Bomber.

Det rasistiska USA hade lärt sin läxa sedan den överdådige Jack Johnsons storhetsdagar, och tänkte inte nu låta sig provoceras av en arrogant och utmanande ”nigger”, även om denne var en hejare på boxas. Joe Louis fick mycket noggranna regler inskrivna i sina kontrakt, där det bestämdes in i minsta detalj vad han fick och framför allt inte fick göra.

Bland annat var det inga villkors vis tillåtet att fotograferas tillsammans med vita kvinnor, något som Jack Johnson var mycket förtjust i, gärna flera stycken åt gången.

Joe Louis timida och tillbakadragna sätt gav en bild av en välanpassad, helylle amerikansk grabb, vilket skänkte honom en stor popularitet bland landets vita befolkning. Han var förvisso mäkta populär även bland afroamerikanerna, men under 60-talet kom han att kritiseras för sin anpasslighet av militanta svarta och till och med hånad som en ”Onkel Tom”, bland annat av den unge Mohammad Ali, något som Ali faktiskt tog tillbaka på gamla dar.

Efter Pearl Harbor tog Joe Louis värvning som frivillig. Han deltog emellertid aldrig i några strider, utan gick uppvisningsmatcher och uppträdde i olika underhållningsgalor för trupperna, bland annat tillsammans med basebollstjärnan Jackie Robinson.

Under sina framträdanden fällde Louis oemotståndliga pärlor i stil med: ”We'll win, 'cause we're on God's side”, vilket gjorde honom än mer populär bland gemene man. Det besparade honom inte rasistiska påhopp i den segregerade armén.

Louis svar var enkelt och tämligen övertygande: "Lots of things wrong with America, but Hitler ain't going to fix them”.

1948 drog han sig obesegrad tillbaka. Trodde han. Det visade sig snart att hans skulder, och då framför allt skatteskulder var så enorma, att han var tvungen att kliva upp i ringen igen.

Upphovet till skatteskulderna var hans framträdanden under kriget, där han visserligen skänkte bort hela behållningen, men beskattades ändå! Det är svårt att inte se ett utslag av myndigheternas rasism i hela den affären.

Övriga skulder berodde nog mest på oärliga managers, som helt enkelt lurade skjortan av den godtrogne Joe.

Som mest beräknar man att han var skyldig så mycket som en halv miljon dollar, en enorm summa vid den tiden.

Comebacken blev nog inte vad Joe Louis hade hoppats på. Han förlorade mot Ezzard Charles, och blev sedan riktigt illa åtgången av Rocky Marciano.

Efter det nederlaget drog han sig tillbaka för gott. Resten av hans liv är en kamp mot misär och missbruk, och den gamle kämpen gav aldrig upp, down but never out. Han reste sig och kunde avnjuta sina sista dagar i värdighet.

Han dog av en hjärtattack i april 1981.

Joe Louis var en av de största boxarna alla kategorier någonsin. Han var definitivt boxningshistoriens främste knockout-kung.


Paradoxalt nog var han, rasismen till trots, den förste idrottsmannen, och i synnerhet den förste svarte idrottsmannen – med indianblod på mödernet dessutom, att bli uppskattad och älskad av hela USA, den förste amerikanske nationalidrottshjälten.

tisdag 6 maj 2014

I glömskans dystopi



Jesus barndom
J.M. Coetzee
Övers: Ulla Danielsson
Brombergs

Sydafrikanske världsmedborgaren J.M. Coetzee är en författare som man aldrig vet var man har. Det gör hans författarskap spännande och hans romaner är ofta öppna för en mångfald av tolkningar.

I den senaste bok är redan titeln förbryllande, eftersom varken Jesus eller några direkta referenser till honom förekommer alls. Handlingen är istället en mild variant av en dystopi – eller möjligen utopi.

Flyktingar kommer till en obestämd plats på jorden, där talas visserligen spanska, men det kan vara precis var som helst. Immigranterna har bakom sig en farlig färd genom öknen, en vansklig resa med båt över havet, och sedan har de tillbringat en högst osäker tid i ett läger.

När de till slut släpps in i det nya landet blir de välvilligt men totalt själlöst mottagna. Låter oroväckande mycket precis som Sverige, men förmodligen är det sig likt på många andra ställen runt om i världen.

Det nya landet är ett på många sätt märkligt ställe. Det är en blandning av gammaldags och rent ut sagt primitivt, med mycket manuellt arbete, och direkta löneutbetalningar till arbetarna på fredag eftermiddag, samtidigt som det finns många avancerade samhällsförmåner, som gratis kollektivtrafik och bostadstilldelning för alla.

Hela samhället genomsyras av en förnuftig och praktisk inställning till livets alla sidor, även de känslomässiga. Allt är behärskat och blodfattigt, ingen svär, blir arg eller berusad, det är inga nyheter på radion, människorna ägnar sin fritid åt kurser och föreläsningar för att bli bättre medborgare, och kättja ”löses” genom terapi.

Alla nyanlända som kommer till det nya landet drabbas av minnesförlust, vilket säkerligen hänger på ett intrikat sätt ihop med hur samhället fungerar.

Romanen har många ingångar. Att den är en svidande kritik av hur vi i den rika världen hanterar flyktingströmmar är uppenbart. Men den kan lika mycket vara en kritik av tillväxtsamhället, välfärdspolitik, och även kristendom.


Och det är kanske just tolkningarnas mångfald som är det viktigaste budskapet.