Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

måndag 18 juni 2018

Hanterad av tiden och omständigheterna




"Berättelsen bygger på ett verkligt historiskt öde. Rotholc blir hanterad av tiden och omständigheterna, tagen i anspråk av militanta judar, patriotiska polacker, överlevnadskonstnärer i ghettot. Ibland blir situationerna helt absurda, som när han ska besluta sig för att delta i OS i Berlin år 1936 eller inte."

Saramagos hus




Idag är det åtta år sedan José Saramago gick bort.


José Saramago var sonen till fattiga lantarbetare från Azinhaga i Ribatejoprovinsen som blev Portugals förste, och hittills ende, Nobelpristagare i litteratur. Inte illa för en grabb vars farföräldrar var analfabeter, och som trots goda skolresultat inte fick studera vidare och istället utbildade sig till bilmekaniker, eftersom hans föräldrar inte hade råd att bekosta hans skolgång.

Saramago är den metaforiska fantasins store mästare, han renodlar en tänkt situation och utvecklar den till dess yttersta konsekvenser. Trots att scenarierna ofta är tämligen overkliga och inte särskilt sannolika förmår Saramago att skildra dem med stor trovärdighet. Bra exempel på det är A Jangada de Pedra (Stenflotten) från 1986, där den iberiska halvön slits loss från resten av Europa och driver omkring i Atlanten. I Blindheten, hans kanske mest kända roman, drabbas plötsligt alla av blindhet, med traumatiska konsekvenser för samhället. I Klarsyn inträffar det märkliga att i ett val röstar de flesta blankt, vilket givetvis ifrågasätter hela den politiska processens legitimitet.

Saramagos språk är latinskt överdådigt med långa vindlande meningar. Han är inte särskilt noga med interpunktionen, och har föga respekt för grammatikens reglemente.

Saramago blev tidigt politiskt aktiv på vänsterkanten, och 1969 gick han med i kommunistpartiet, som var i centrum för motståndet mot Salazars fascistiska diktatur. I en intervju har Saramago beskrivit sig själv som ”hormonell kommunist”: ”på samma sätt som det finns en hormon som får mitt skägg att växa varje dag”. Saramago representerade kommunistpartiet i flera val, och han förblev partiet trogen hela sitt liv.

Saramago var också en uttalad och militant ateist, han drev gärna på sitt kluriga sätt med religionen, något som ofta fick honom på kant med Portugals katolska kyrkohierarki och högerklerikala maktelit.

Romanen Evangeliet enligt Jesus Kristus, där Jesus framställs som en vanlig dödlig, väckte stort rabalder, och ledde till att landets regering hindrade boken från att vara med i European Literary Prize 1991, med motiveringen att den kränkte landets katoliker.

Den händelsen fick bägaren att rinna över för Saramago, som flyttade till den kanariska ön Lanzarote.
Varför Lanzarote? Saramagos egen förklaring är tämligen prosaisk - som det anstår en författare. Hans spanska fru hade en syster som redan bodde på ön. Men det går förstås att spekulera kring andra skäl. Kanske att Lanzarote ligger i Afrika men anses som en del av Europa? Kanarieöarna var dessutom utgångsbasen för den spanska kolonialismens resor till Amerika.

Och öar är alltid speciella platser.

José Saramago bosatte sig i samhället Tias, och där bodde han de sista 18 åren av sitt liv. Tias, som med sina 20 000 invånare är Lanzarotes näst största stad, och ligger inte långt från kustens turistanläggningar, några kilometer inåt land, är annars mest känt för att vara ett tillhåll för brittiska pensionärer. Saramagos hus ligger diskret avskilt i utkanten av staden.

Huset är lågt och vitkalkat, likhet med nästan alla andra hus på ön. Lanzarote är förvisso lika exploaterat och turistiskt som de andra Kanarieöarna, eller andra likanande turistorter, men ändå inte. 

Det första man slås av när man kommer till Lanzarote är arkitekturen. Här finns inga massiva hotellkomplex på höjden, inte heller den spretiga och anarkistiska smaklöshet som utmärker bebyggelsen på så många andra turistställen.

Inga vulgära reklamskyltar i bländande neon förpestar synfältet.

Denna estetiska befrielse, så ovanlig på turisterorter, och egentligen överallt runt om i världen, har vi att tacka Lanzarotes store son, konstnären och arkitekten Cesar Manrique, för. Det var han som lyckades genomföra ett förbud mot ”moderna” mastodontbyggen. Manrique ville så långt det var möjligt bevara Lanzarotes natur och kultur, och han såg också till att husen på ön byggs i traditionell stil, med låga vitkalkade hus, med detaljer i brunt eller grönt.

Även om det finns undantag, är det mest byggt stilenligt, och det ser faktiskt riktigt äkta ut.

Saramagos flytt hälsades med stor glädje av öborna, och han utnämndes till öns ”adoptivson”, ”portugisen från Lanzarote” och andra hederstitlar. Han blev också en centralgestalt i öns kulturliv. Så småningom svalnade kärleken betydligt, framför allt i början av 2000-talet när en våg av rasistiska och främlingsfientliga strömningar grasserade på de kanariska öarna. Saramago kritiserades våldsamt för sin konsekventa antirasism och uppmanades på känt manér att ”åka hem”.

Efter Saramagos död 2010 öppnades författarens hus för allmänheten. Eftersom jag förkortar gärna den norrländska vintern med en solsemester, och då är Lanzarote ett favoritställe – dög det åt Saramago, duger det åt mig! – missar jag aldrig ett tillfälle att besöka huset i Tias.

Fri sikt mot havet och en fantastisk trädgård.
En vandring i de många rummen är som resa genom ett liv i spänningsfältet mellan konst och litteratur, mellan vänskap och enskildhet. Många stora namn från den litterära Parnassen, liksom från konstens värld, har varit på besök här, vilket har lämnat tydliga spår, inte minst i form av konst och utsökt hantverk.

Samlingarna är mycket sparsmakade, deras tydliga budskap är kvalitet och personlighet.
Biblioteket i huset bredvid tar andan ur besökaren. Högt i tak, med hyllor som aldrig tycks ta slut, och man får nästan ett intryck av att all världens litteratur finns samlad här. En storslagen hyllning till det skrivna ordet.

José Saramago opponerade mot John Donnes ord att ”Ingen människa är en ö”, och påstod tvärtom att ”Alla är vi öar”.  Men det är kanske riktigast att med Carlo Ginzburg säga att om ingen människa är en ö så är ingen ö en ö.



söndag 17 juni 2018

Landskapets kropp och kroppens landskap




"Björn-Ola Linds sommarutställning på Härnösands konsthall invigdes med vernissage, som bjöd på performance med dans av KAI/EN till Björn-Olas musik, framförd av honom själv.

Utställningen ”Body Landscape” undersöker som namnet antyder relationen mellan kropp och landskap. Björn-Ola Lind har i flera år sökt platser i Ångermanland som skulle ge uttryck för det han kallar ”modern animism”.

Läs hela texten i Volym


Handskarna och Förintelsen




"Ta berättelsen om mormodern som gör en bussresa med berättarjaget, från Katowice till Wisla. Plötsligt upptäcker hon att handskarna har glömts kvar på busstationen och lyckas på något mirakulöst sätt få bussen att vända. När hon väl är tillbaka i Katowice sätter hon på sig mössan – och upptäcker att hon lagt vantarna i den. Detta förefaller mest vara en lustig berättelse, som kanske hör hemma i just ett familjealbum, fram till allra sista meningen. Då skriver författaren att han kommer att tänka på den här historien varje gång han funderar över hur mormodern kunde överleva Förintelsen."


En musikalisk revolutionär




Idag är det Igor Stravinskijs födelsedag. 1913 hade hans Våroffer premiär i Paris, och efter det skulle musiken aldrig bli sig lik igen.

Den ryske kompositören Igor Stravinskij hade redan gjort succé i Paris med ”Eldfågeln” och ”Petrusjka” när han fick beställning på ett nytt balettverk. Ledaren för Ballets Russes, den Ryska baletten, Sergei Diagilev formulerade tydligt sina önskemål till Stravinskij: ”Överraska mig!”. Och nog blev han överraskad.

Stravinskij skrev ett verk om naturens kraft, och han utgick från urgamla ryska (och möjligen litauiska) myter och sagor. En ung flicka offras till naturen för att jorden ska få liv och värme. Det är en hednisk värld, som är vild, grym och brutal. Det musikaliska uttrycket skulle vara därefter, liksom koreografin och scenografin.

”Våroffer” hade urpremiär på det nyinvigda Théâtre des Champs-Élysées den 29 maj 1913. Koreografin hade gjorts av Vatslav Nizjinski och kostymerna var projekterade av den ryske konstnären Nicholas Roerich.

Ingen hade någonsin sett eller hört något liknande. En föreställning som var otäckt suggestiv.

Musiken brutal, kakofonisk och kaotisk, med en självständig rytm som fick orkestern att låta som ett enda slaginstrument. Ett myller av rytmer och dissonanser, och mot slutet byter musiken taktart inte mindre än 150 gånger!

Koreografin uppfattades som grovhuggen. Dansarna skakade och darrade, rörelserna var kantiga, fötterna vreds inåt, och händerna knöts samman.

Det här var långt ifrån balettens gracila elegans som publiken var van vid.

Ganska snart börjar delar av publiken protestera högljutt. Man skriker, visslar och buar. Saker kastas mot scenen. De skräckslagna dansarna fortsätter emellertid föreställningen, men eftersom de inte kan höra musiken som överröstas av publikens proteststorm, ställer sig Nizjinski på en stol i kulisserna och räknar takten.

Men det finns andra delar av publiken som uppskattar det nyskapande verket. De hamnar i vildsinta diskussioner med de protesterande, och handgemäng uppstår. Polis måste tillkallas.
Skandalen var ett faktum. Och musiken skulle aldrig bli sig lik igen.


IGOR STRAVINSKIJ (1882-1971), rysk tonsättare, pianist och dirigent. Han levde en stor del av sitt yrkesverksamma liv i Frankrike och USA, och var av många ansedd som 1900-talets mest betydelsefulla och inflytelserika tonsättare, med ett anseende som en musikalisk revolutionär som flyttade fram komponerandets gränser.

FOTNOT I filmen ”Picassos äventyr” begår HasseåTage ett lustmord på Våroffer med en dråplig parodi som slutar i katastrof efter att baletten har ätit för mycket blomkål innan föreställningen.

lördag 16 juni 2018

Idrottens förmåner





"I det civila var Rotholc typograf, men hans stora intresse var boxningen, och idrottskarriären gav honom vissa fördelar som andra judar i Centraleuropa under mellankrigstiden inte kunde räkna med. Nazismens växande betydelse blev tydlig när han skulle tävla i OS i Berlin."

fredag 15 juni 2018

Utsnitt ur en släktkrönika





"Boken består av tolv berättelser, alla är utsnitt ur en släktkrönika. Ibland går berättelserna in i varandra, ibland inte. Det börjar med mormor i Polen, hon som överlevde två världskrig och Förintelsen, och slutar med Flakierski själv, när han i Sverige blir motvillig ägare av en sköldpadda."