Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

torsdagen den 24:e april 2014

En orättvist bortglömd hundraåring - om Maj Olsen



Hon finns inte nämnd i den mycket omfattande Nordisk kvinnolitteraturhistoria. Alla hennes böcker finns på biblioteket i Kramfors, men knappast någon av dem verkar ha lånats på mycket länge. Men i hembygden i Nyland finns det många som minns henne, liksom runt om i Kramfors. ”Var det inte hon som hade affär i Nyland och skrev böcker?”
Ja, det var hon.
Hon hette Maj Olsen och föddes som Maj Lind den 24 april 1914 i Nyland i Ytterlännes socken. Hon förblev födelseorten trogen hela sitt liv, med undantag för korta avbrott för utbildning, först när hon tog examen 1932 vid Flickskolan i Härnösand, och två år senare när hon utbildade sig vid en reklam- och konstskola.
I familjehistoriens bakgrund finns det en spännande skröna om en polsk eller möjligen fransk förfader, en officer i Napoleons armé som i Polen råkade slå ihjäl en elak präst, för att undgå straff tog han med sig fru och barn och flydde till Sverige, förmodligen Karlskrona. Sedan begav han sig till en bekant greve i Växjötrakten, och där tog han sig namnet Lind, och gömde sig där som trädgårdsmästare. Mer än så förtäljer inte familjelegenden, men det verkar rimligt att anta att berättelsen inte bara stimulerade fabuleringsförmågan, utan också väckte nyfikenhet på andra länder och den stora vida världen.
Senare i livet, som etablerad författare, reste hon mycket runt i landet på föreläsningsturnéer, och även utomlands på författarstipendier.
I antologin ”I egen sak” från 1978 skriver hon: ”Att resa ut och bort och se sig om känns som en livsnödvändighet. Att komma tillbaka hem till Ådalen igen, med vidgat perspektiv, hör också till livets höjdpunkter”.
Men lilla Nyland vid Ångermanälvens mynning förblev hennes fasta punkt i tillvaron. Handlingen i så gott som alla hennes romaner utspelar sig också i Ådalen, och inte minst älven har ofta en framträdande roll. Eller som hon skriver i ”I egen sak”: Älven har blivit en del av livet.” Men typiskt nog stannar många av hennes huvudpersoner inte kvar, utan reser ut i världen. Och alltid återvänder.
Efter avslutad flickskola hade Maj Olsen ambitionen att studera till lärare, men så blev det inte, utan att hon själv går in på några detaljer varför. Förmodligen berodde det på att hon gifte sig och fick barn.
När hennes far dog och mor blev sjuk tog hon över deras två konfektionsaffärer, en i Nyland, och den andra i närbelägna Bollstabruk. Hon är ung och nygift, och känner sig i allra högsta grad otillräcklig. Hennes man är lärare (räckte det med en pedagog i familjen?), och även om han kan vara ett moraliskt stöd, vet han inte mycket om hur men driver en affär.
Det måste ändå ha gått bra eftersom hon fortsätter som affärsinnehavare i många år.
Med två affärer, tre barn – och en man – att sköta fanns det inte mycket tid över. Men om Maj Olsen var beredd att avstå från att utbilda sig vidare och bli lärare, hade hon inte en tanke på att offra bort skrivandet; ”Det kravet fanns för djupt rotat inom mig.”, skriver hon.
En kort tid tacklar Maj Olsen tidsbristen genom att skriva poesi. Hon kallar det själv för en ”lyrikperiod”. Det var mitt i vardagen, ”medan jag tvättade och bakade och lagade mat”, som dikterna kom till henne, och det räckte oftast med korta pauser för att sitta ner och skriva ner dem. Poesiskapande kräver säkerligen ett oändligt putsande och filande, men inte på samma sätt som romanbyggets tålamodskrävande tidskoncentration under längre perioder.
Maj Olsen skriver att lyriken var för henne ”en källa att förfriska mig med och att hämta kraft ur”, men som tyvärr ”sinade och rann ner i jorden” ganska snart.
Hon berättar att enligt modern skulle ha redan sju år gammal ha frankt förklarat att hon skulle bli författare. Vägen till författarskapet var dock varken snabb eller enkel, och det dröjer ända tills hon är 37 år innan debuten med ”En cell mot norr” blir verklighet.

Det är inte lätt att veta varför det dröjer innan hon beträder den litterära banan på allvar, men att de praktiska omständigheterna inte var alltför gynnsamma och inverkade därför hämmande är ingen djärv gissning. Men en inre osäkerhet, en inte alltför ovanlig åkomma bland skrivande människor, bidrog säkerligen också en hel del.
En katalysator, eller lite av en knuff framåt, fick Maj Olsen under Bokens dag i Nyland, arrangerat av en bokhandel på orten – på den tiden var det fortfarande vanligt med boklådor där man kunde plocka fram en bok ur hyllan och bläddra i den - någon gång i slutet av 1940-talet. Där mötte hon författaren Per Nilsson Tannér, en man som var tio år äldre än hon, en numera ganska bortglömd, men på sin tid oerhört produktiv skribent från jämtländska Tandbyn, med 55 titlar bakom sig, romaner, ungdomsböcker och lokalhistoriska arbeten. Han talade om den missförstådde författaren, och Maj Olsen upplevde hans ord som om de var riktade direkt till henne.
Nilsson Tannér läste några av hennes texter, gav dem ett gott betyg och uppmuntrade henne att fortsätta skriva.
En annan anledning var, som hon själv skriver, att hon var inte ”född i litterär luft”. Böcker, andra än Bibeln, var ingen självklarhet i en manufakturhandlarfamilj i ett litet norrländskt samhälle, och att skriva sågs nog allmänt som en udda sysselsättning, i synnerhet om någon strävade efter att ha det som yrke.
Det var först 1964, 13 år efter debuten, som hon säljer sina butiker, och ägnar sig åt sitt författarskap på heltid.
Maj Olsen är mycket uppriktig med att det inte enbart var tiden och vardagens praktiska bestyr som utgjorde ett hinder för skapandet. Själva skrivprocessen kan vara nog så besvärlig, något som alla som sysslar med skrivande har fått erfara mer än en gång. Maj Olsen talar om ”kamp, oro och vånda”, och man kan riktigt se den frustrerade författaren som ängslas över skrivkrampen framför sig.
”Början är värst” skriver Maj Olsen, men jag misstänker att det är högst individuellt. Mer allmängiltigt är däremot konstaterandet att ”Problemen blir många när man håller på med en roman. De syns ibland oöverstigliga, men hur det är, så löser de sig.”
Till syvende och sist handlar det om hårt arbete.
Maj Olsen berättar om hur små berättelser och noveller helt oplanerat blir till delar av en roman, en större helhet.
Litterärt stoff måste för Maj Olsen ha verklighetsunderlag och det gäller att ha ordentliga kunskaper om personer och miljöer. Det gällde att ta tillvara egna erfarenheter och minnen. Mycket viktig i sammanhanget var hennes mormor och hennes berättelser. Dessutom drev mormor under många år rum för resande, och där träffade man många spännande och intressanta personer. Inte minst gäller det ett ambulerande cirkussällskap, som fascinerade Maj som litet barn. Cirkusmänniskorna återkommer i flera av hennes böcker, bland annat i ”Cirkustvillingarna” och ”Den ömtåliga gåvan”. Den sistnämnda romanen bygger för övrigt till stor del på Maj Olsens systers upplevelser i Hitlertyskland, när hon under en tid arbetade som danspedagog i Wien, och hade en tysk fästman som inte var ”arier”. Hon råkade bland annat ut för en ”rasmässig” undersökning av Gestapo av hennes eget utseende, och fick skallen mätt – hon fick emellertid aldrig reda på om resultaten var till belåtenhet.

Senare under kriget upplevde hon den förödande bombningen av Dresden i februari 1945.
Allt detta väver maj Olsen skickligt in i romanen. Hon är över huvud taget duktigt på att utnyttja diverse erfarenheter i sina berättelser, hon blandar och ger fritt. I samma roman utspelar sig delar av handlingen på Capri. Det är ingen tillfällighet. Uppmanad av Ivan Oljelund, som tillsammans med Albert Viksten och Birger Norman tillhörde hennes konstnärliga och litterära kontaktnät i Ådalen, sökte hon ett vistelsestipendium på Axel Munthes anrika San Michele. Veckorna som hon tillbringade där lämnade senare spår i romanen.
Enligt sonen Bengt hade det olsenska hemmet i Nyland ständigt författare på besök. Detta umgänge var säkert mycket viktigt för Majs skrivande, med alla de intryck so hon fick genom samtal med författarkollegor, och allt det stöd och all uppmuntran som kan vara så viktiga för en författare. Förutom de redan nämnda var tydligen Eyvind Johnson en ofta sedd gäst i Nyland.
Men Maj Olsen var också mycket noga med det vi idag kallar för research, hon forskade och läste mycket kring de teman som intresserade henne, och som ofta resulterade i skönlitterära skildringar. Hon reste en hel del för att bedriva sin forskning, till Stockholm och Kungliga Biblioteket, Uppsala och Carolina Rediviva, och Växjö och Emigrantinstitutet.
Mycket av forskningen handlade om kampen för kvinnornas frigörelse och rättigheter. Maj Olsen intresse för kvinnohistoria vaknade på allvar när hon kom i kontakt med litteraturhistorikern Karin Westman-Berg. Hon blev själv med tiden lite av en auktoritet på området, och föreläste och höll seminarier i ämnet.
Men det är framför allt i hennes romaner som kvinnorna tar gestalt fullt ut. Huvudpersonerna är alltid kvinnor, och även många av bipersonerna. Perspektivet är konsekvent kvinnligt. Det är möjligt att även stilistiskt är anslaget kvinnligt, men det kan lika gärna vara mina fördomar som spökar.
Det vore naturligtvis helt fel och just fördomsfullt att kalla Maj Olsen för ”kvinnoförfattare”, lika lite som vi vill kalla en författare med företrädesvis manliga huvudpersoner – det vill säga de flesta författare – för ”mansförfattare”.  Maj Olsen gestaltar allmänmänskliga öden, låt gå att de alltid är placerade i konkret tid och rum.
Debutromanen ”En cell mot norr” är en kärlekshistoria med komplikationer. Huvudpersonen Marie bor mitt emot fängelset. Det mesta pekar på att staden är Härnösand. Men även här hämtas intryck från Nyland. Så här skrev Majs son Bengt till mig i ett ebrev:
”Vad gäller fängelset i Cell mot Norr kan det mycket väl vara en blandning av fängelset i Härnösand där hon ju gick i flickskola och förresten födde i varje fall mig på lasarettet nära fängelset och Nyland. För själva "cellen mot norr" det var i polishuset i Nyland, det står kvar, men de 2 eller 3 cellerna är täckta, fönster med järngaller, vette mot norr och vi bodde 40 meter från dessa fönster. Maj berättade om en tysk "krigsfånge" som satt internerad i en av cellerna, och Maj talade ofta med honom.”
Marie lever ett tillbakadraget liv, starkt hämmad av sitt sociala ursprung som oäkta barn från landet, och sitt handikapp som halt, hon har nämligen drabbats av barnförlamning.
Dessutom är hon rödhårig, något som faller utanför ramen för det rådande skönhetsidealet i en svensk småstad vid den tiden.
I sin ensamhet är hon ”undernärd på kärlek” och glädje och skönhet i livet.
En dag får hon syn på en hand som vinkar från en cell i fängelset mitt emot. Hon vinkar försynt tillbaka, och så småningom utvecklar hon och den okända fången ett eget teckenspråk, som de kommunicerar med.
Så småningom kommer han ut, och ljuv musik uppstår. Sune, som han heter, är ganska känsligt och empatiskt tecknad, Maj Olsen ser honom i första hand som ett offer för olyckliga omständigheter, och hans brottsbana som sprungen ur ett hämndbegär, format under svåra år på ett ungdomshem.
”Människan är en livsförstörare”, men Olsen blundar inte för de samhällsmekanismer som formar oss och skapar våra begränsningar. Hon är inte heller sen att påpeka det institutionella våldets inverkan på ett samhällsklimat, och det inflytande det har på individerna. Det finns kriminella mördare och mördare i uniform, konstaterar hon osentimentalt.
Maj Olsens personer är ofta fångar i både arv och miljö, men det finns alltid en utväg, ett hop om nytt liv. Det finns ett slags dikotomi hos Olsen som delar upp världen i fult och vackert, och även om många människor sitter fast i det fula, har de ändå en möjlighet att nå fram till det vackra.
En förlösande kraft är givetvis kärleken. I ”En cell mot norr” övervinner den allt, och historien slutar lyckligt. Det är ingen tvekan att det är tack vare Marie som det blir happy end. Kvinnorna må vara allt för ofta alldeles för självutplånande, med de besitter en inre styrka som är helt överlägsen männens.
Det finns rent av ett drag av gränslös tolerans hos kvinnorna, som inte alltid är till deras fördel, att de har förmågan och kraften att uppfostra sina karlar, men som de låter bli att göra.
Debutromanen är förvånande psykologiskt stark, insiktsfull, och med utpräglad känsla för livets komplikationer och den mänskliga existenens sammansatthet. Här finns också avancerade stilistiska grepp som inre monolog.
Rent språkligt har däremot inte Maj Olsen nått någon högre grad av mognad ännu. Hon blandar friskt eleganta språkvändningar med klassiska referenser som till exempel ”som att gå till Canossa.”, med pinsamma stereotyper i stil med ”Sune sa hon, och färgen steg och sjönk på hennes kinder”, eller ”En översvallande känsla av lycka fyllde honom.”.
Det är som om Maj Olsen fortfarande inte vågade släppa författarsargen, man får ett intryck av att hon har studerat flitigt och bemödar sig nu om att skriva som en ”riktig författare”. Resultatet blir att romanen stundtals kommer kiosklitteraturen nära.
Det är som Marie säger: ”det är svårt, att kunna uttrycka det man vill. Tankar som skulle lyfta en ur ens elände, kan man sällan uttrycka i ord. De bara skymtar, och man vill gripa efter dem och hålla dem kvar, men det går inte. De förflyktigas, och de låter sig inte fånga, ty utan sin orddräkt är de för svåråtkomliga, och lyckas man verkligen någon gång få dem fatt, så kläder man för det mesta sina tankar i felaktiga ord.”
Men det blir betydligt bättre, och orden och tankarna finner varandra.
Romanen ”Den ömtåliga gåvan” från 1958 är kanske Maj Olsens mognaste verk. Läsaren får följa Saga genom ett helt liv, från uppväxten i den norrländska småorten Forsadal, verklighetens Nyland, hennes bittra erfarenheter som ung kvinna på väg ut i livet, och sedan i ett krigshärjat Europa, där ond bråd död ständigt hotar, nazisternas förtryckande tentakler når in överallt, och de moraliska valen är inte ytterst svåra utan snarare omöjliga.
Romanen är skriven i jag-form, vilket ställer stora stilistiska krav. Maj Olsen ror hem det projektet med den äran, hon lyckas att finna ett eget språk bortom språkliga klyschor och konventioner, starkt kryddat med vardagligt talspråk och inte minst ångermanländskt dialekt, något som fortfarande inte var inte vanligt vid den tiden, och sågs som inte tillräckligt höglitterärt.
Hela romanbygget präglas av en konsekvent strävan efter fördjupning och komplikation. Uppväxtårens avlägsna samhälle är inte någon hopplös håla i utvecklingens bakvatten. Huvudpersonens far är faktor vid bruket, med en social mellanställning, dessutom på gränsen mellan det traditionella och moderna.
Farmor är ryska, en smått mystisk och lite exotisk person, med ett vidlyftigt temperament. Morfar är ett riktigt original, som mitt i livet bestämmer sig för att sluta arbeta för att istället kunna ägna sig åt att läsa böcker! Morfars tilltag tvingar den levnadskloka mormodern att för försörjningens skull hyra ut rum för resande – ett välkänt inslag hos Maj Olsen – och där sveper den stora världen in i det lilla samhället, med nya idéer, vidgade vyer och lockande löften.
Det saknas inte heller ett annat välkänt olsenskt inslag, nämligen ett resande cirkussällskap, en tydlig symbol för både frihet och fara som väcker hemliga förhoppningar om ett förverkligande av drömmar.
Insiktsfullt och trovärdigt skriver Maj Olsen om ett barns inre universum, och det i vardagen förankrade språket lyfter emellanåt till finstämda poetiska höjder; ”Tonåren ringlade som en randad väv. Varpen var grå men inslagen lystes upp av skollivets blå och längtans röda trådar."
Romanens karaktärer är fullödiga rakt genom, och handlingen dundrar inte fram på räls. När så huvudpersonen Saga hamnar i Tyskland för att studera vid musikkonservatoriet i Berlin, där nazisterna har tagit makten, och världskrigets fasor närmar sig med stormsteg, tätnar stilen alltmer, personporträtten fördjupas ytterligare och handlingen får nya dimensioner.
Det går inte att ta fel på Maj Olsens avsky för nazismen, men hon förmår att inte bortse från det breda stöd som Hitler faktiskt hade bland många tyskar. Nazismens brottsliga absurditeter skildras med återhållen vrede och stillsam ironi. Krigets vanvett och godtyckliga våld beskrivs med kirurgisk precision och detaljerad saklighet.
Saga blir förälskad i den tyske journalisten Hans, och deras kärlekshistoria tecknas med effektfulla kontraster, kärlek ställs mot krig, den antika kulturens Italien – San Michele! – mot det barbari som pågår runt omkring de älskande.
Hans inkallas, och så småningom rapporteras som död. Saga gifter sig med hans bror, de får barn, och bygger så sakteliga upp ett nytt liv i ruinerna av det som är kvar av Tyskland och deras egna öden.
Happy end? Inte alls, tvärtom ändar det hela i en fullständig katastrof. På den sidan av det andra världskriget fanns det inte så värst många, om ens några, lyckliga slut. ”Den ömtåliga gåvan” är knappast en generationsroman, egentligen inte heller en kvinnoroman, den har klara drag av bildningsroman, men framför allt är den en tidsskildring, som tack vare sina litterära kvaliteter förmår återge människor komplicerade vägval och sammansatta verklighet under en dramatisk epok under 1900-talet.
Romanen ”På Malins tid i Ådalen” från 1981, som blev en av Maj Olsens sista verk, är lika ambitiöst upplagt som ”Den ömtåliga gåvan”, och är dessutom en konsekvent genomförd kvinnoroman.

Det är en familjekrönika om fyra generationers kvinnor kring ett samhälle vid Ångermanälven. Samhället är förstås Nyland. Berättelsen början 1867 med Kajsa-Brita, och följer sedan henne och hennes fyra barn och barnbarn.
Kajsa-Brita är fortfarande rotad i agrarsamhället, med dess antikverade kvinnofientliga lagstiftning, ”hårda tider med svält och elände”, och där minnen av 1600-talets hysteriska häxprocesser i Torsåker ännu lever kvar. Inte minst för kvinnor som förstår sig på örter och läkekonst, och som tror på jorddragning och koppning.
Men ett nytt samhälle håller på att växa fram. Ångsågarna längs med älven blir allt fler, och det sjuder av liv i hela Ådalen. Nya idéer, seder och bruk följer i industrins kölvatten, och förändrar mäniskornas liv och relationer. Folkrörelser, som nykterhet, frikyrka och socialism gör sina första trevande steg mot ljuset. Ny lagstiftning förändrar verkligheten för många. På gott och ont.
Baggböleriets tid är visserligen förbi, nu kräver bönderna kontant betalning för sin skog, och det är först när timmerstockarna börjar flottas ner till industrin som de inser hur grundlurade de har i alla fall blivit.
Klingande mynt i börsen blir det ändå, men vems börs? Kajsa-Brita får av en slump syn på en notis i tidningen, där det står att enligt en ny lag får gift kvinna själv bestämma över sina tillgångar – tänka sig! Och skogen, den har hon ärvt efter sina föräldrar. Så efter en del bråk, och maken är allt annat än glad åt det, bestäms att pengarna ska användas till att bekosta dottern Stinas utbildning.
Så vävs berättelserna samman, Ådalens historia, främst dess kvinnors, träder fram. Förändringarna sker inte snabbt, utan snarare smyger sakta fram, utan att människorna är alltid medvetna om dem.
Vardagen dominerar, de drastiska händelserna utgör en fond mot vilken människornas strävan tecknas. Det börjar med Sundsvallsstrejken, sedan är det storstrejken, rösträttskampen, utvandringen till Amerika, hungermarscherna, krig, skotten i Lunde, och åter krig.
Skickligt växlar Maj Olsen perspektiv genom att låta olika personer komma till tals. De olika rösterna bildar en vital helhet, som visar livet i all dess rika komplikation.
Det är framför allt döttrarna som talar. Stina som får studera till lärare, blir involverad i kampen för kvinnlig rösträtt, och som får betala priset av ensamhet för sin framgång och sitt oberoende. Storasyster Carolina är gift med en alkoholist, får utstå misshandel och tvingas slita ont, för att till slut gå under. Det är ett starkt och trovärdigt porträtt.
Men framför allt är det Malin som för ordet. Hon gör en hisnande resa från fattig bonddotter som får plats som piga hos handlarn i Nyland – med eget rum! – där hon får lära sig fina manér, att tala utan dialekt och hur man hanterar husbondens sexuella trakasserier, något som tydligen på den tiden var lika vanligt som att andas, och som trist nog verkar ha kommit tillbaka i vår tid med RUT-avdraget. Hon blir så småningom fru i sitt eget hus, gift med en rekorderlig hantverkare, med rötter i Småland, inget ovanligt i dessa inflyttningsbygder. Nu varar ändå inte Tomtebolyckan särskilt länge, sådant ligger inte för Maj Olsen, det blir inte som någon har tänkt sig, och snart har vi rum för resande igen.
Inte helt okomplicerat, eftersom det är fortfarande så att ingen respekterar en gift kvinna som arbetar.
Det är ett fantastiskt porträtt i helfigur av Malin som en tänkande och levande människa. Hennes livs öde beskriver bäst den svåra balansgången som kvinnorna tvingades gå mellan två oförenliga världar i en brytningstid mellan två tidsepoker.
Trots att romanen bitvis lider av en del språkliga klichéer måste ”På Malins tid i Ådalen” vara en av de absolut bästa skildringar av Ådalens dramatiska historia som en viktig del av Sverige under en händelserik genombrottstid.
Romanen är i ännu högre grad än Maj Olsens övriga böcker ett veritabelt eldorado för alla Nylandsnostalgiker. Det är även småkul för oss andra, riktigt kul att till exempel läsa om Hammars marknad kring förra sekelskiftet. Marknaden lever i högönsklig välmåga än idag, och undertecknad har själv haft nöjet att vid ett flertal tillfällen rapportera därifrån.
En stor del av Maj Olsens litterära produktion består av ungdomsböcker. Även här är Maj Olsen hembygden trogen, och hon lyfter fram både det landskap som är så ”smärtsamt vackert” och dess spännande och ofta tragiska historia.
Så är det inte minst i ”Ann-Cristine och häxorna”, en fin liten ungdomsroman om tonåriga Ann-Cristine från Uppsala som söker sig tillbaka till föräldrarnas Ångermanland, och letar rätt på en anmoder som troligen dömdes att brännas på bål under häxprocesserna under 1600-talet.
Det är tydligt att den vettlösa häxjakten i Torsåker 1674 har alltid utövat en stark lockelse på författare med rötter i Ådalen. En nutida efterföljare är Therese Söderlinds ”Vägen till Bålberget”. Väl på plats i Ångermanland råkar Ann-Cristine hitta en dagbok av en jämnårig flicka från 1800-talets mitt. Det är ett spännande grepp, som skapar en tidsspegel där vi kan skärskåda våra egna tankar och idéer, och upptäcka hur tidsbundna de också är. Och kanske även bli varse att värderingar och beteendemönster ändras mycket långsammare än vad vi frestas att tro.
Det är en välskriven berättelse om en resa till sina rötter, lite av en bildningsroman om en ung kvinna på väg ut i livet, som upptäcker kärleken, och på köpet får läsaren en försvarlig mängd historiska kunskaper, serverade på ett smidigt pedagogiskt sätt, utan att det känns det minsta påklistrat eller övertydligt.
Det är påtagligt hur väl ungdomsromanen passar Maj Olsen som genre.
Maj Olsen var lite av en mångsysslare, hon skrev också dramatik, både pjäser och bygdespel. På uppdrag av Sveriges Radio tillkom ”En häxa skall du inte låta leva”, för Grundsunda hembygdsförening skrev hon spelet ”Fogden och Ann-Charlotte”, och för Bjärtrå hembygdsförening ”Saga och sanning”.
Hon debuterade 1961 som lyriker i antologin ”Norrlandslyriker”. På uppdrag av Västernorrlands körförbund skrev Maj Olsen dikten ”Norrlandssång”, tonsatt av Hugo Hammarström. ”Gobeläng från Västernorrland” heter en annan av hennes tonsatta dikter, Rune Wahlberg gjorde musiken. Också Ralph Norlander har satt musik till Maj Olsens lyrik, bland annat till dikten ”Tusenåra år”.
Maj Olsen blev 72 år gammal, hon avled dagen innan nyårsafton 1986.
Det är svårt att göra sig kvitt uppfattningen att en viktig anledning till att Maj Olsen är så bortglömd idag är att hon räknas till ”kvinnoförfattare”, de som sysslar med ”kvinnolitteratur”, något som ses en aning föraktfullt över axeln, som det dessvärre verkar än idag.
Det är helt felaktigt och mycket orättvist. Maj Olsens författarskap är intressant och med en alldeles egen röst, och hon skriver medryckande och insiktsfullt om viktiga händelser och komplexa människor.
Det är dags att återupptäcka hennes litterära kvarlåtenskap.

onsdagen den 23:e april 2014

Framgångens förlorare



Taksim
Andrzej Stasiuk
Övers: Tomas Håkansson
Ersatz

Europas geografiska centrum finns någonstans i skärningspunkten mellan östra Polen, västra Ukraina och Slovakien. Det är ett område som samtidigt är den yttersta periferin och befinner sig mycket långt från Europas politiska och ekonomiska maktcentra. Här bor globaliseringens förlorare i den gamla världen.

Den triumferande marknadsekonomin har gått hårt fram och förött stora delar av denna europeiska bakgård. Där det tidigare fanns en ineffektiv och föråldrad industri som garanterade sysselsättning till usla löner, finns nu – ingenting.

Den polska litteraturens enfant terrible Andrzej Stasiuk har alltid intresserat sig för denna del av Europa, och det är där som hans senaste roman också utspelar sig.

I denna förlorarnas tröstlösa gränsland hankar sig människorna fram genom handel, som går under det pretentiösa namnet export-import. Kinesiskt krimskrams, som ser ut som hämtat från amerikanska filmer, och som går sönder innan man ens börjar använda det, säljs på marknader, eller egentligen var som helst där det finns plats för ett bord eller en tältsäng, till priser som är löjligt låga, och närmar sig alltmer nollpunkten.

Lönsamheten är betydligt högre i en annan form av handel, den som tillfredsställer västvärldens ständigt växande efterfrågan på billig arbetskraft, inte minst för sexuella tjänster, som fortfarande väntar på att döpas om till ”kroppsnära”.

Det är också en bransch med långt större risker, något som romanens huvudpersoner Pawel och Wladek snabbt och brutalt får erfara.

Stasiuk är som vanligt en tonsäker stilist, med ett fantastiskt driv och energi i berättandet. Och som alltid hos honom korresponderar form och innehåll på ett närmast fulländat sätt. Vilket gör att man som läsare riskerar att bli övermätt på den vemodiga cynism som sänker sig som en dimma från Karpaterna över texten ju längre in i romanen man kommer.

En antydan till happy end bildar en välkommen ljuspunkt.


Det finns också något hoppfullt över upplösningen i det myllrande Istanbul, på gränsen mellan Europa och Asien.

tisdagen den 22:e april 2014

Bisarra konspirationsteorier - som fortsätter



Myten om judebolsjevismen
Håkan Blomqvist
Carlssons

Sions vises protokoll säljs på Adlibris! Nyheten slog ner som en bomb, och reaktionerna blev kraftfulla. Kritiken var svidande och krav ställdes att boken skulle tas bort, eller åtminstone förses med en kommentar.
Sion vises protokoll har gjort en häpnadsväckande karriär under sina drygt hundra år. Ursprungligen är det ett falsarium, sammanställt i slutet av 1800-talet på beställning av *Ochranan*, den ryske tsarens säkerhetstjänst, och som utger sig för att vara ett bevis på en judisk sammansvärjning för att ta makten över världen.

Syftet var att diskreditera den liberala och framför allt socialistiska oppositionen och deras krav på reformer, och vända det växande missnöjet i Ryssland mot judarna. Vilket lyckas till att börja med, med flera vågor av fruktansvärda pogromer som följd.

Protokollen sprids snart till Västeuropa och vinner allt större tilltro. Men det är först med Oktoberrevolutionen och inbördeskriget som följer som myten om judebolsjevismen kommer att blomma upp.

Det räckte att peka ut flera bolsjevikledare, med Trotskij – Bronstein! – i spetsen. Den svenske liberalen Anton Nyström påstår rent av att *alla* medlemmar i bolsjevikregeringen är judar. Vidare påstods svepande att judarna stödde revolutionen, vilket inte saknade fog: många judar flydde undan de vita styrkornas massakrer till de betydligt tryggare områden som kontrollerades av bolsjevikerna.

 Och så var det Bela Kun i Ungern och Kurt Eisner i Bayern, och var inte Marx själv…

Under 1920-talet etableras bilden av kommunismen som judisk, och tas för en självklar sanning av inte enbart den reaktionära högern.

Att den radikala arbetarrörelsen inte var inhemsk var naturligtvis inte utan konsekvenser. Judarna var en främmande ”ras”, utan känsla för sina respektive länder – inte för inte var socialismen internationalistisk! – bara intresserade av att sko sig på sina värdfolks bekostnad, och fientliga till den västerländska civilisationen.

Den socialdemokratiske ideologen Artur Engberg – en antisemitisk katt bland de annars relativt fördomsfria socialdemokratiska hermelinerna – kallar utan omsvep kommunismen för ”socialismus asiaticus”, helt främmande för Sverige och Europa.

Håkan Blomqvist tecknar en fullödig historisk bakgrundsbild, och visar förtjänstfullt hur myten om judebolsjevismen vinner mark genom att skapa en berättelse som gör världen begriplig. Den förmedlar också en klar distinktion mellan gott och ont, där det onda är allt det som moderniteten, i betydelsen demokrati, sekularisering och sociala reformer, står för, och vilka som finns bakom denna modernitets demoner: kommunism och, i senare nazistisk tappning, kapitalism.

Blomqvists bok har underrubriken *Antisemitism och kontrarevolution i svenska ögon*, och hans huvudsyfte är att undersöka hur de internationella idéerna kring judebolsjevism återspeglades i Sverige.
Inte helt förvånande fanns det en bördig mylla för dylika uppfattningar även här. Rysskräcken var av gammalt datum, och späddes på ytterligare genom revolutionen 1917.

Störst betydelse hade myten om judebolsjevismen för inreserestriktioner för judiska emigranter, och den hemliga polisens övervakning av judiska flyktingar från Ryssland. Det sena 30-talets restriktiva invandringspolitik var säkerligen också påverkad av antikommunism och antisemitism.

Svenska krigsaktivister, av vilka många hade tjänstgjort på den vita sidan i Finland och Baltikum, såg gärna Sverige som en nordlig kristen utpost mot barbariet från öster, och ville att Sverige skulle sluta upp i korståget mot den unga Sovjetstaten.

Dessa bisarra konspirationsteorier är långt ifrån döda, och har även fått lite av en renässans ibland annat delar av Östeuropa, där uppgörelser med kommunismen ofta ursäktar vilka vidrigheter som helst.


Det finns också en parallell: liksom för ett sekel sedan står vi åter vilsna inför en ny, skrämmande och obegriplig verklighet, som främst tar sig uttryck i globaliseringen. Det krävs en ny berättelse, en ny myt, och den här gången är det muslimerna som ligger bakom konspirationen att ta över västvärlden.

Nyckelbegreppet är inte längre ”ras” utan *kultur*. Men det är samma groteska sammansvärjningsteorier, och spåren förskräcker.

måndagen den 21:e april 2014

Proggkungens visor med politiskt och poetiskt allvar



Första gången jag hörde Mikael Wiehe var för gott och väl 40 år sedan. Det var med Hoola Bandoola, och de var proggens kungar, med sin enkla trallvänliga musik och de poetiska, metaforrika, samhällskritiska texterna.

Proggen är över sedan länge, Hoola Bandoola är borta, och Björn Afzelius har avlidit i cancer. Kvar är Mikael Wiehe som soloartist, och när han spänstigt kliver upp på scenen i ett fullsatt Brännaborg, i slitna jeans, rutig flanellskjorta och runda, stålbågade glasögon, är han sig lik från fornstora dagar. Det är bara håret som är grått numera.

Han har kvar den enkla musiken, men texterna har blivit rakare, mer direkt politiska. Hans senaste skiva heter Protestsånger, han är på turné, för första gången på länge, för att han uttryckligen vill bidra till att få bort den borgerliga regeringen.

-          Varje konstnär har ett tvång att förmedla saker, säger Mikael.

Att då anklaga honom för övertydlighet är att inte förstå vad han håller på med.

Dessutom kan han vara ganska nyanserad, om man lyssnar efter noga. Också i de mest politiska pang på-låtarna smyger han in eleganta poetiska vändningar. Och så finns det de riktigt lyriska sångerna som den vackra avskedssången Den jag kunde va´ till vännen Björn Afzelius.

Det är inte minst i hans översättningar som man märker vilken duktig textmakare han är. Som i Bob Dylans gamla Bara en hemlös, Peggy Seegers En sång till modet, och inte minst klassikernas klassiker, Woody Guthries This Land is Your Land – Det här är ditt land, en vacker kärleksförklaring till landet Sverige, som både bjuder in och omfamnar.

Wiehe skapar i en vistradition, det är ingen tillfällighet att han uttrycker en stor beundran för till exempel Nils Ferlin, och han inleder kvällen med att kalla konserten för ”En liten visstund i krisens Europa”. För mig är det tydligt att han är mer vissångare än rockartist.

Hans visor utmärks av allvar och pliktkänsla, musiken ska utrycka medkänsla med de utstötta, värna de svaga, det är solidaritet som är för Wiehe konstnärskapets grundtanke. Självklart också med ”idealisterna på Majdantorget i Kiev”.

Hans allvar förenar på ett uppfodrande sätt en tillbakablickande nostalgi med en obändig framtidstro.


Kvällen avslutades med en sång som ursprungligen framfördes på Utöya med den stilenliga titeln Det gäller våra liv.

söndagen den 20:e april 2014

Med musiken som vapen



Pete Seeger har gått ur tiden. Så länge som han har varit med, trodde jag nästan att han var evig.

Han var född 1919, i en konstnärlig, relativt välbärgad familj. Han studerade journalistik vid prestigeuniversitetet Harvard, men hoppade av för att ägna sig på heltid åt musik.

Tillsammans med vännen och inspiratören Woody Guthrie kom Seeger att föra vidare och utveckla den amerikanska folkmusiktraditionen.

Han skrev globala megahits som antikrigssången *Where have all the Flowers gone*, odödliggjord av framför allt Marlene Dietrich, den folkliga *If I had a Hammer*, som populariserades av Peter, Paul and Mary, och den religiöst färgade *Turn! Turn! Turn!*, som skänkte stora framgångar åt The Byrds.

Pete Seegers kanske mest kända sång är *We shall overcame*, också den med en andlig underton. Tyvärr har den i Sverige komprometterats oåterkalleligt genom Birgit Friggebos desperata tilltag i Rinkeby.

För Pete Seeger gick musiken alltid hand i hand med politiken. I mitten av 30-talet blev han medlem i kommunistpartiet, elaka tungor kallade honom för Stalins sångfågel, i början av 50-talet lämnade han partiet, besviken över utvecklingen i Sovjet.

Men han förblev sina ideal trogen, i en anda av traditionell amerikanska radikalism: antikapitalistisk, frihetlig, mot alla former av förtryck och diskriminering, för jämlikhet.

Hans liv är som historien om 1900-talets alla solidaritetsrörelser. För spanska republiken, mot Hitler – Seeger tog värvning i flottan, mot Vietnamkriget, mot apartheid, för medborgarrättsrörelsen.

Hans musik blev bannlyst under McCarthy-eran, han kallades inför kommittén för antiamerikansk verksamhet, men vägrade att vittna.

Tidigt kom han att engagera sig i miljörörelsen.

Det måste ha varit med en härlig känsla av ett fullbordat liv och ett väl utfört uppdrag som han i januari 2009, tillsammans med Bruce Springsteen och sonsonen Tao Rodriguez-Seeger, sjöng Woody Guthries odödliga *This Land is Your Land* för USA:s förste svarte president.


Pete Seegers stämma har tystnat, men sångerna lever kvar. Och så den där uppkäftiga attityden: också du kan göra skillnad!

fredagen den 18:e april 2014

Ett högertåg mot demokratin



Den 6 februari 1914 fylldes centrala Stockholm av ditresta bönder. De var fler än 30 000, många iklädda folkdräkt, och de ställde upp landskapsvis när de avtågade mot slottet. Väl framme där uttryckte bondeståndets representanter sitt stöd för konungen i den ”farlig tid” som nu ansågs stunda. Inte minst stödde man monarkens inställning i försvarsfrågan, där han, i motsats till den liberala regeringen, krävde en kraftig upprustning.

Kungen höll ett tal på borggården, det som kom att bli känt som borggårdstalet, där han tackade den svenske odalbonden, den sanne representanten för det äkta svenska folket, för stödet, och lovade att driva försvarsfrågan vidare.

Talet var skrivet av Sven Hedin, även om samtiden tillskrev det oftast Verner von Heidenstam. Att majestätet inte tilltroddes vara kapabel till sådana mäktiga intellektuella bedrifter var redan då helt givet. Men vid förra sekelskiftet saknades det inte litterärt begåvade tokstollar på högerkanten.

Det var naturligtvis politiskt helt ohållbart att kungen så flagrant gick emot regeringen i en tung politisk fråga. I borggårdstalet talade Gustav V om ”min armé”, och insinuerade att det var i själva verket kungamakten som var försvarets rättmätiga överbefälhavare. Och rent allmänt kunde inte talet uppfattas som något annat än ett bestämt hävdande av kungens maktanspråk.

Två dagar senare, den 8 februari, anordnade Stockholms arbetarkommun tillsammans med liberalerna en motdemonstration till stöd för regeringen. Det så kallade Arbetartåget, under ledning av Hjalmar Branting, samlade nästan dubbelt så många som bondetåget, men regeringen Staafs öde var ändå förseglat, och den avgick kort därefter. Den ersattes av en konservativ ”ämbetsmannaregering” under ledning av Hjalmar Hammarskjöld, sedermera ökänd som ”Hungersköld” (och som far till Dag Hammarskjöld).

Försvarsfrågan var bara en bricka i ett politiskt maktspel. Kungen försökte till varje pris hålla tillbaka inskränkningar i monarkins inflytande, och hade där en naturlig allierad i högern, som motarbetade demokratin.

Alliansen med bönderna var inte heller någon tillfällighet. Bönderna såg sin position som samhällsklass hotad, och började, efter tysk förebild, organisera sig politiskt. I Tyskland bonderörelsen av en stark antisemitism, då böndernas båda huvudfiender – industrikapitalismen och socialismen – ansågs vara judiska. En reflex av denna uppfattning fanns länge också inom den svenska bonderörelsen.

Högern, oavsett om det är moderater – nya eller gamla – eller Centerpartiet, må förtränga och förvränga historien, faktum kvarstår att demokratin vanns trots och inte tack vare dem.


Det är alltid bra att veta vem som är vän och vem som är fiende. 

torsdagen den 20:e mars 2014

Förbannad på gud



Kain
José Saramago
Övers: Hans Berggren
Bokförlaget Tranan

Kain är förmodligen historiens svartaste karaktär, en veritabel symbol för ondska, med ett oreparabelt dåligt rykte. Det kan därför tyckas en smula överraskande att välja just honom som positiv huvudperson i en roman, i synnerhet som han är visserligen ångerfull över brodermordet, men för övrigt en framåt, glad och nyfiken ung man, levnadsglad med en rejäl sexuell aptit.

Och han är rejält förbannad på gud, för alla hans klantiga misstag i skapelsen, för hans godtyckliga hämndlystnad och ohämmade grymhet. Vilket han inte sticker det minsta under stol med, utan talar om för gud varje gång de träffas under hans pikaresk genom Gamla testamentet, där han reser kors och tvärs i både tid och rum.

Kain skäller ut gud efter noter, och det blir några riktigt praktfulla gräl. Det är småkul, liksom de humoristiska omskrivningarna av berättelserna om Edens lustgård, Babels torn, Sodom och Gomorra, och Jerikos murar.

Ingenting för bokstavstroende, om det nu finns några sådana kvar.

Finalen med syndafloden avfärdar inte bara gud som en överflödig hypotes, utan är lika mycket en hyllning till människans ofullkomlighet.

Inte illa av den gamle kommunisten Saramago.


”Kain” publicerades 2009, och var José Saramagos sista roman.