Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

tisdag 23 augusti 2016

Ny framgång för operafestivalen i Härnösand



Efter närmare två veckor av offentliga konserter, men också intensiv undervisning, är Operafestivalen i Härnösand till ända. Ambitionen i år var en festival som inte var större med bättre, och det är ingen tvekan att man har lyckats. Också publikt blev festivalen en stor framgång.

Festivalen bjöd på en välkomponerad blandning av barnopera, lunchkonserter, barockmusik i spännande miljö, magiska toner i bergrummet vid Höga kusten-bron, en kväll med stjärnveteranen George Shirley, med mera.

Festivalens konstnärlige ledare Jean-Roland LaFond är mer än nöjd med årets upplaga, tycker den är bättre än någonsin, med ännu högre kvalitet än tidigare, och rika möjligheter att arbeta mer på djupet.



Jean-Ronald är till en början obenägen att framhäva något inslag under festivalen, men när jag pressar honom lite säger han:

-          Det som ändå sticker ut i år är vår barockensemble med Emilie Renard, Sophie Junker och Zachary Wilder. Och så förstås ackompanjatören Mutsumi Moteki. En unik ensemble på en otroligt hög nivå. Roligt också att den kunde komplettera Massenet och den franska romantiken.



Inför nästa år släpper man inte Jules Massenet helt, men planerar Erich Wolfgang Korngold som huvudtema. Det är en kompositör som i likhet med Massenet har en rik produktion både av operor och romanser, och är enligt Jean-Ronald orättvist undanskuffad idag, ett öde han delvis delar med sin franska kollega.

Festivalens ansikte utåt är de offentliga konserterna, men en lika stor och viktig del är undervisningen.  I år samlade festivalens akademi 32 elever, de kommer från hela Sverige, dessutom ett par stycken från USA och Ryssland. Eleverna kan indelas i olika grupper: det är amatörer, Kapellsbergs egna studenter, och unga operaproffs.  För samtliga grupper gäller samma målsättning – att komma vidare till nästa nivå i sin utveckling.

Akademins elever presenterade sig vid festivalens två slutkonserter på fredag och lördag. Otroligt imponerande, inte minst Kapells egna elever vars utveckling jag har kunnat följa till en del. Då bland annat Tessan Lehmussaari, Anna Tselika, Fabian Düberg, Elsa Rosengren och Hans Klareskog, med flera.

Störst intryck gjorde emellertid de två amatörerna med fantastiska röster, Edit Zimmerman, blott 17 år gammal, och med framtiden för sig, och Tobias Fjälling från Göteborg, i det civila webbdesigner, han bör snarast byta jobb och satsa på en operakarriär!

Akademins undervisning är dessutom kopplad till en vidareutbildning av operapedagoger och regissörer.

Tack för i år, jag ser redan nu fram emot nästa års festival.

fredag 19 augusti 2016

Hembygden tillhör alla



Sverigedemokraterna vill ge mer pengar till hembygdsrörelsen. Hembygdsrörelsen vill inte ha med Sverigedemokraterna att göra. Det där med hembygd kan tydligen vara både komplicerat och kontroversiellt.

Hembygdsromantiken blommar upp kring förra sekelskiftet som en reaktion mot att hembygden upphör att vara självklar. Utvandringen och urbaniseringen skapar en djup rotlöshet och hemlöshet och en stark känsla av förlust. Mångas identitet blir vag och osäker. Det finns också en politisk slagsida med hotande social oro och radikalisering.

Det är därför knappast förvånande att hembygdsrörelsen är till en början ett konservativt projekt.

Märkligt nog kopplas den ihop med den framväxande nationalismen. Vän av ordning kan tycka att de två är varandras motsatser, men de konservativa gjorde oförskräckt en logisk kullerbytta och förklarade med den franske högerradikalen och rasisten Maurice Barrés ord att ”sann nationalism bygger på lokalkänsla”.

Carl Larsson talade om ”den stora gemensamma torvan”, och liknande tankar återfinns hos till exempel Verner von Heidenstam och Ellen Key.

Det svenska kulturlivets ständige Gossen Ruda August Strindberg å sin sida hånade hembygdsromantiken. I ”Svenska folket” och även i ”Det nya riket” påvisar han skadeglatt att ”urgamla” traditioner i själva verket är av ganska nytt datum, och att mycket av allmogekulturen bygger på utländska element och influenser. Det påminner onekligen i hög grad om dagens kulturdebatt.

Det är knappast en tillfällighet att hembygdsrörelsen reorganiseras under 30-talet. Begreppet ”hembygd”, Heimat, var centralt för den nazistiska ideologin. Det är här man finner det naturliga och ursprungliga, det äkta – i motsats till det urbana industrisamhällets rotlösa dekadans.

Här har vi ytterligare en av historiens paradoxer, nazismen delade vurmen för hembygden med modernismen inom konsten, och de två gick annars inte alls bra ihop.



Ingen förkroppsligar denna motsättning mer åskådligt än Emil Nolde. Han räknas som en av 1900-talets mest inflytelserika tyska konstnärer. Hans konstkarriär tog fart sent, först kring 1910 då han var redan en bra bit över 40. Bland annat blev han 1898 inte antagen till Konstakademin i München, ett öde han delade med Adolf Hitler (som inte blev antagen i Wien), en person som kom att spela en stor roll i Noldes liv.

Efter en flyktig flirt med impressionismen tidigt under sin konstnärsbana sålde Nolde sin artistsjäl till expressionismen, med van Gogh som husgud. Han tog avstånd från det som han uppfattade som ytligt dekorativt i den franska konsten (impressionisterna), och sökte istället det primitiva och ursprungliga, han gjorde bland annat en resa till Söderhavet, och det fann han i expressionismen. Den betraktade han som ett uttryck för det sant tyska, som för honom var detsamma som det rena och det starka, och som hade sin grund i hembygden.

Redan under 20-talet blev Nolde medlem i nazistpartiet, och han var – fullt logiskt – rabiat antisemit.
Samtidigt är det lätt att göra sig skyldig till övertolkning här: att se konst som uttryck för en nationell identitet var vanligt i början av 1900-talet (och är förmodligen inte heller helt främmande för vår egen samtid), och sökandet efter det ”primitiva” delade Nolde med många andra konstnärer vid den tiden, till exempel Gauguin och Picasso, som ju politiskt utvecklades i en helt annan riktning.

Noldes kärlekshistoria med nazismen blev obesvarad. Trots vädjanden och protester var han en av konstnärerna som hängdes ut på den famösa utställningen Entartete Kunst (urartad konst) i München 1937.

Nolde stämplades som ”degenererad”, mer än tusen av hans verk konfiskerades, några såldes utomlands, många förstördes. 1941 belades Nolde med totalt yrkesförbud, och förbjöds att måla också privat, ett förbud han bröt tämligen konsekvent emot.

Efter kriget togs nazismens styvmoderliga behandling av Nolde till intäkt för att stryka ett streck över hans eget nazistiska förflutna, och han levde de sista åren av sitt liv som hyllad och uppburen konstnär i Västtyskland.

Ambivalensen hos Noldes konst är Heimat-myten fångad i en konstnärs förvirrade ideologiska universum, och ger ett bra uttryck för problematiken kring hembygdsbegreppet. Är hembygden något slutet och fixerat en gång för alla i ett mytiskt förflutet att knyta an till exklusivt för dem av födelse invigda? Eller ett levande arv av mångfald som ständigt förnyas, berikande och tillgängligt för alla som vill ta del av det?

Svaret på dessa frågor kan visa sig vara avgörande för vår framtid.

onsdag 17 augusti 2016

Spännande resa genom barockmusikens värld



Även om Operafestivalen har Härnösand som sin hemmabas, och årets tema är fransk romantik, drar man sig inte för att bredda innehållet och skifta spelplats. På söndag kväll besökte festivalen Nordingrå kyrka med ett mycket fint barockprogram.

Publiken bjöds på en spännande resa genom barockmusikens värld, från tidiga kompositörer som Francesco Cavalli och Salamone Rossi vilkas musik har fortfarande en stark prägel av hovunderhållning och en efterklang av medeltid. Vidare över den mogna barockens mästare som Monteverdi och Purcell till senbarockens stora: Händel och Bach, där vi redan är på tröskeln till romantiken.

För sången stod en trio som redan hade presenterat sig på bästa möjliga sätt under festivalens inledningskonsert. Zachary Wilder sjöng mycket om kärlek, både lycklig och olycklig, och det passar utomordentligt för hans varma, lyriska tenor.

Sopranen Sophie Junker bjöd än en gång på charmerande uppvisning av toner lika höga som vackra.



Men den som kanske imponerade mest denna gång var mezzosopranen Emelie Renard, inte minst hennes framförande av de mycket krävande ariorna ur Händels Lucrezia. Hennes klangfulla mezzo förmedlade skickligt så mycket känslosam dramatik, med ett brett vokalt och emotionellt register från sorg och bitterhet till vrede.

Bäst till sin rätt kom sångarna när de uppträdde tillsammans, först i flera fina duetter, och framför allt i den avlutande kantaten av Bach som framfördes av alla tre.

Musikackompanjemanget sköttes av den virtuosa pianisten Mutsumi Moteki, men denna gång hanterade hon inte piano eller flygel utan cembalo.



Det är ett märkligt instrument, till utseendet som en miniatyrflygel, nära släkt med spinett och virginal, och mycket svårstämt. Klangen ligger helt rätt med barockens musikaliska särprägel.

Det är ett mycket dyrt instrument, och under franska revolutionen ansågs den som en symbol för den depraverade aristokratin, och den brändes på regelrätta cembalobål!

Tidigare under veckan hade operafestivalen besökt Sundsvall, Ytterlännes gamla kyrka och bergrummet vid Höga kusten-bron.

Festivalen fortsätter hela nästa vecka, mestadels i Härnösand, men hinner med besök i Sundsvall och Själevad.

tisdag 16 augusti 2016

Återupptäckt Agrell gestaltad i dans



Renässansen för Alfhild Agrell tar sig många olika uttryck. Det senaste bidraget är Elin Kristofferssons dansföreställning i Naturum som utgår ifrån novellen Sorg från 1898.

Föreställningen är betitlad ”Känn hur det skälver” och är en sinnlig och plastisk gestaltning som pendlar mellan stillhetens harmoni och brutalt våld, mellan blind hänsynslöshet och desperat vård, den går från självklar närvaro till flykt i panik.

Inramningen med Skulebergets branta väldighet i bakgrunden förhöjer den estetiska upplevelsen. Elin Kristoffersson dansar ute, och inte minst de lynniga vindbyarna gör dansen tekniskt svårare, vädrets makter skapar en utmaning för dansaren, samtidigt som det tillför föreställningen en ny dimension.

Musiken av Apocalyptica och Metallica är kongenial med dansen, och skänker åtminstone mig en helt ny förståelse av hårdrockens musikaliska universum.

Elin Kristoffersson berättar att hon var mycket tilltalad av innerligheten i Agrells text. För Alfhild Agrell-sällskapet som är initiativtagare till föreställningen handlar det om att låta författaren komma till tals på många olika sätt. Och Naturum har ju som mål att kommunicera en bättre förståelse av naturen, och det sker bäst genom att tala till olika sinnen, lika mycket till förnuftet och intellektet som känslan och intuitionen.

Dansföreställningen är baserad på Alfhild Agrells novell Sorg, som ingår i samlingen Nordanfrån. Den utgavs första gången 1898 under pseudonymen Stig Stigson. Det passade sig inte för ärbara damer att ägna sig åt skriverier, och om de ändå envisades med dylikt, blev de inte riktigt tagna på allvar.



Novellen är egentligen en prosadikt, förmodligen Agrells enda försök i den genren. Den saknar yttre handling, utan är ett poetiskt flöde som beskriver järnvägsdragningens förödande konsekvenser för naturen.

Skog huggs ner, djuren tvingas fly, Agrells natur är besjälad och befolkas av mytiska varelser, som också de blir hemlösa. Människan är girig, naturen är värnlös – skogen har sorg.

Novellen lästes i sin helhet av Gun Rosvall från Alfhild Agrell-sällskapet.

fredag 12 augusti 2016

Kring stora frågor om identitet, nationalism och gemenskap



Judejävel
Bernt Hermele
Leopard

När Bernt Hermele är sju år gammal blir han kallad ”judejävel” då han frågar några pojkar om han får spela fotboll med dem. Han inser att det är en förolämpning men tar inte åt sig. Han är trygg i sin judiska gruppidentitet, kränkningen studsar bara tillbaka, det finns för honom inget nedsättande i att vara kallad för jude – det är ju vad han är. Och jävel? Tja.

Bernt Hermeles föräldrar hade sina rötter i Polen och Tyskland, och hade turen att komma till Sverige med sina föräldrar och familjer innan Förintelsens mordiska klor fick tag om dem. När Bernt kommer till världen 1953 växer han upp i en genuin judisk miljö på Söder i Stockholm. Det är arbetarnas Fattigsöder, och familjen Hermele bor i ett hus i folkmun kallat ”judehuset”, deras grannar är judar (bland annat familjen Porres med den blivande jazzsångerskan Nannie), hela deras umgänge är uteslutande judiskt. Det är ett segregerat liv, Bernt är 15 år gammal när han första gången kommer på besök i ett icke-judiskt hem!

Helt hermetiskt tillslutet var förstås inte deras tillvaro, Bernt Hermele berättar hur han höll igång kontakten med det icke-judiska genom serietidningar, radio och så småningom tv.

Segregationen till trots måste den judiska gruppen anses vara välintegrerad, lojaliteten till landet Sverige var grundmurad och språkkunskaperna i allmänhet goda. Det går tydligen att anpassa sig utan att ”ta seden dit man kommer”, som det så elegant uttrycks i den politiska undervegetationens rasistiska vokabulär.

Integration men inte assimilation.

Frågan var emellertid inte helt okomplicerad inom den judiska församlingen (inte ens församlingens namn var självklart, skulle det heta judiska eller mosaiska?). Hur mycket särskiljande inslag, förutom religionen med dithörande traditioner, skulle det finnas i det judiska livet i Sverige? Det gällde inte minst startandet av den judiska Hilleskolan i Stockholm.

Motståndarna hävdade att alltför mycket autonomi skulle fjärma judarna från det svenska samhället och marginalisera dem.

Motsättningen hade delvis en underliggande ömsesidig misstro mellan de gamla, etablerade ”tyska” familjerna och ”nykomlingarna” från Östeuropa.

Frågan komplicerades ytterligare av att hänga nära ihop med inställningen i Palestinafrågan.

Sionismen var länge svag i Sverige, men kom undan för undan att vinna mark även här. Hermele beskriver med stor noggrannhet alla turerna kring de olika fraktionernas strider inom församlingen, något som med fördel kunde kortas betydligt, och istället erbjuda fler inblickar i författarens intressanta liv som framgångsrik ekonomijournalist och skribent.

Även om Bernt Hermele kommer ut ur den judiska ”bubblan” under det förlösande 70-talet, fortsätter han att lever ett ganska traditionellt judiskt liv med huvudsakligen judiskt umgänge. Han påstår visserligen att han undviker länge Palestinakonflikten, något som det är lite svårt att tro, men visst medger han en speciell relation till Israel.

År 2002 inträffar en tragisk händelse som blir till en vändpunkt i hans liv. Hans mor dödas i Netanya av en palestinsk självmordsbombare.

Av en sådan handling förväntas man känna inte bara sorg, utan än mer vrede och hat, och hata inte enbart mördaren utan hela hens grupp, om det nu är en nation, religion eller ideologi.

Men till omgivningens förvåning, bestörtning och fördömande känner Bernt Hermele varken hat eller vrede.

Han är fundersam själv, och mest för att förstå sig själv spelar han in en tv-dokumentär om självmordsbombaren, då han bland annat träffar dennes familj.

Fortfarande inget hat. Tvärtom utkristalliseras en humanistisk övertygelse. Folk är folk, och det är tillfälligheter som avgör vilka vi blir, en grundläggande insikt för empati, ”Varje dag behöver vi påminnas om att vi inom oss bär på en Hitler såväl som en Gandhi”, skriver Hermele.

Det är bra att olika grupper bygger en identitet, men det är absolut nödvändigt att kunna gå utanför gruppen, att ”Utifrån det specifika/../ se det som förenar mig med andra”.

Genom att expandera känslan för familjen och nära vänkretsen till gruppen/nationen skapar etniciteten en falsk känsla av samhörighet och farliga lojaliteter. ”Men att en vilt främmande människa skulle känna sig stolt eller behöva ta avstånd från något som jag har gjort eller sagt, bara för att vi båda två är judar, är för mig en obegriplighet.”

Intressant nog har jag från helt andra utgångspunkter, med en diametralt annorlunda uppväxt, kommit fram till exakt samma slutsatser.

Den stora skillnaden är att jag aldrig behövde utmana mina egna invanda tankemönster, vilket Hermele tvingade sig själv till. Och till det krävs det mod.

Han löper linan ut. Hans identitets bägare rinner över under Gazakriget 2014. Han kan omöjligen förlika sig med den blinda lojalitet som uttrycks av den judiska församlingens medlemmar till staten Israel, trots att det uppenbarligen begår svåra krigsbrott.

Han skriver en debatt artikel i Aftonbladet ”Bomba inte Gaza i mitt namn”, och möts av ett oförsonligt hat, till och med dödshot.

Bernt Hermele begär utträde ur judiska församlingen, där han har varit medlem i 61 år.

”Fri men också ensam”, skriver han. Det låter faktiskt inget vidare.

”Judejävel” – bara den titeln! – är en bok som i det lilla kretsar kring dagens stora frågor om identitet, nationalism och gemenskap.

torsdag 11 augusti 2016

Operafestivalen i Härnösand inledde med en Massenet-kväll



Efter en tjuvstart med ett par föreställningar av barnoperan Lilla trollflöjten öppnade Härnösands operafestival med en konsert i Rådhuset på tisdag kväll.

I år är Rådhuset festivalens huvudarena, den har en förnämlig akustik, är lagom stor, och erbjuder en intim atmosfär, väl lämpad för fransk romantik som är årets tema för operafestivalen.

Öppningskonserten bjöd på en bred presentation av belle époques främste kompositör Jules Massenet. Denne otrolige produktive komponist har fått ett högst skiftande eftermäle, men tycks stå högt i kurs bland festivalens arrangörer. En uttalad ambition med konserten var också att lyfta fram Massenets musik, framför allt hans sånger, som är betydligt mindre kända än flera av hans operor.

Massenets eklekticism kanske drar ner hans rykte en smula, men bidrar samtidigt till en imponerande bredd i hans musikskapande. Konsertens första avdelning ägnades åt hans sånger, huvudsakligen tonsatta dikter. Det är mest naturlyrik, och musiken är därefter. Det är lättsamt men finstämt och känslosamt. Poesins vårmetaforer blir hos Massenet till bukoliska kärlekssånger med pastoral stämning.

Den andra avdelningen bjöd på några paradarior från Massenets operor, både mindre kända som L´Hérodiade och de mer berömda som Le Cid och Manon. Här visades upp kompositörens mörkare dramatiska ådra.

Oavsett stil står ändå Rösten i förgrunden under festivalen. Än en gång har arrangörerna, med Jean-Ronald LaFond i spetsen, lyckats samla ihop en eminent grupp sångare av högsta klass.



Från tisdagens konsert vill jag gärna framhäva Zachary Wilder, en lyrisk tenor med varm och djup stämma. Vidare sopranen Sophie Junker som tycktes kunna drilla fram hur höga toner som helst, och den nyanserade mezzosopranen Emilie Renard. Chelsea Feltman och Erik Enqvist bjöd på en bedårande charmig duett fylld av sångglädje.



Mutsumi Motekis virtuosa pianoackompanjemang var pricken över konsertens redan fantastiska i.

Det väntar mycket örongodis under operafestivalens digra program fram till den 20.

onsdag 10 augusti 2016

Panflöjt med livsglädje och vemod



Panflöjtvirtuosen Dana Dragomir är en ofta sedd gäst på våra breddgrader. Hon drar alltid storpublik, och söndagens konsert i Nordingrå kyrka var inget undantag.

Dana bjöd på en välavvägd och publikfriande – i ordets bästa mening – musikblandning. Hon började med Joaquín Rodrigos klassiska gitarrkonsert, och skapade direkt den rätta stämningen. Sedan fortsatte det med rumänsk folkmusik, tempostark, med ett smittande uttryck av livsglädje, men också med ett stänk av vemod.

Den rumänska folkmusiken ligger Rumänienfödda Dana Dragomir varmt om hjärtat och återkom flera gånger under kvällen.

Det saknades inte heller svensk folkmusik, i dess moderna tappning, det blev Koppången av Per-Erik Moraeus, den äldste av bröderna.

Sedan följde filmmusik av Ennio Morricone, bravurarian Nessun Dorma ur operan Turandot, Leonard Cohens Halleluja, en ABBA-medley, Amazing Grace och Andrea Boccelisnyftaren Time to say goodbye.

Mycket spretigt förstås, men det är samtidigt ett musikval som låter instrumentet och musikern stå helt i förgrunden.  Det ger också på ett enastående sätt prov på panflöjtens enorma potential och dess musikaliska bredd.

Det är ett märkligt instrument, panflöjten. Ett av världens absolut äldsta instrument, består av 22 bamburör av olika längd, utan några som helst hjälpmedel i form av munstycken eller klaffar. Här gäller det verkligen att blåsa rätt!

Panflöjten har fått sitt namn efter guden Pan, en märklig figur i den grekiska mytologin. Han associeras till skog, fält och herdar vilket gör honom till ett harmoniskt och nästan idylliskt väsen. Men han är också musikern som inte står Apollon efter, och han förlorar sig ofta i sin musik. Hans följeslagare är satyrer, som ingår i Dionysos, fruktbarhetsgudens, orgiastiska följe.

En sammansatt dubbelnatur alltså, och detsamma kanske kan sägas om hans instrument, panflöjten. Dess uttryck ligger i hela spännvidden av känslor och toner, från de lugnaste till de vildaste, från de sprött nyanserade till de våldsamt kraftfulla.

Och det krävs en virtuos av Dana Dragomirs kaliber för att till fullo kunna tillvara panflöjtens register i hela dess vidd.

Dana ackompanjerades på piano av Mathias Hellberg, följsamt men inte utan en distinkt personlig prägel.