Rasism är förkastlig var den än förekommer. Det går naturligtvis inte att ställa högre krav på vissa folk. Något tillspetsat kan man säga att alla har rätt att bete sig korkat.
Vilket de också gör. Det är inte bara på Tel Avivs gator som det marscheras. Det händer lite varstans, och platserna blir fler och fler.
Men ändå, det är trist att den som har varit slagen bara vill vara den som slår. Och även om det som sagt inte går att kräva högre standard av judar än av andra, kan jag inte låta bli att i alla fall vara en liten liten smula förvånad.
Minnet är kort, så det kanske kan vara på sin plats att påminna. Och det gäller oss alla!
Djävulssonaten. Ur det svenska hatets historia
Ola Larsmo
Bonniers, 2007
Den 17 februari 1939 äger en studentkårsmöte rum i det så kallade Bollhuset i Uppsala. Efter långa och stundtals bittra förhandlingar och diskussioner antar man en resolution å Uppsala studentkårs vägnar som uttrycker oro för den judiska invandringen från Tyskland. Mötet i Uppsala följs av flera på olika håll i landet, och är ett led i en välorganiserad kampanj, som kan inte kallas för något annat än en manipulation av folkopinionen.
Bakom kampanjen står vad vi idag skulle kalla för ett nätverk av personer, som sedermera kom att göra framgångsrika karriärer inom olika områden. Deras senare argument var ”vi visste ingenting”, vilket Larsmo på ett övertygande sätt visar är ren och skär lögn.
Kampanjens målsättning var att sätta en dagordning, som formulerade ett ”judeproblem”. Det ställde sig så mycket lättare som att det fanns en stark opinion mot invandring sedan krisåren på 30-talet. Argumenten mot ”judeimport” var dels att den skapade antisemitism (!), dels att det medförde att svenskar förlorade arbetstillfällen. Om nu någon tycker att det finns slående likheter med dagens debatt, är det ingen tillfällighet. Enda skillnaden är att problemet idag heter ”invandrare”, och allt oftare ”muslim”, och beror på ”kultur” istället för ”ras”.
Skiljelinjerna i debatten följer inga strikta partigränser, men det går att urskilja två läger: på den ena sidan delar av Högerpartiet och Bondeförbundet, på den andra delar av socialdemokratin och frisinnet. Inget av de invandrarfientliga partierna har någonsin gjort minsta ansats att göra upp med sitt förflutna. Man hänvisar till att man gjorde processen kort med eventuella nazister i partileden, vilket är ganska sant, och att man visst inte var Tysklandvänlig, vilket är mindre sant. Framför allt förtiger man sin inställning till invandring, och följaktligen till ”judefrågan”, och vill inte kännas vid sin antisemitism.
Resten av det politiska fältet står någonstans i mitten och avvaktar. Och det kommer en vändning. Den är inte fullt så opportunistisk som kritikerna ibland hävdar, då den inträffar FÖRE Stalingrad. Det är deportationerna av de norska judarna i oktober-november 1942, som får den svenska opinionen att svänga. Omvändningen gäller emellertid bara norska judar, de som är ”som vi”. Judar från Östeuropa är fortfarande persona non grata.
Larsmo skriver både engagerat och initierat, även om det stundtals är faktaspäckat i mastigaste laget och det är svårt att hänga med i alla turer i debatten. Boken avslutas med en skildring av de konkreta konsekvenser som den invandringsfientliga politiken fick för en enskild individ. Den judiske musikern Leiba Wolfberg försökte ta sig in i Sverige, blev avvisad, och deporterad till Auschwitz och senare till andra koncentrationsläger i Tyskland. Den är en fascinerande och gripande historia, som ställer både gårdagens och dagens invandrardebatt i skamvrån. Tyvärr gör Larsmo här en riktig feldisponering, och precis när historien om Wolfberg tar fart, gör han en ny utvikning bland utredningar, riksdagsdebatter och tidningsskriverier.
Som helhet betraktad är boken ingen fullträff, men den är en oumbärlig läsning för alla som vill förstå sin egen historia. Den ger röst åt den berättelsen som finns i det som Larsmo kallar för ”den kollektiva tystnaden”, och som det har skrivits märkligt lite om. Här var det skammen och inte hälsan som teg still.
