Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

onsdag 22 februari 2017

Slaveri, rasism och västerländsk civilisation


Vända hem
Yaa Gyasi
Övers: Inger Johansson
Norstedts


Varje gång som det talas om kristna värderingar och västerländsk civilisation kan jag inte låta bli att tänka på slavhandeln och slaveriet och den rasism som var dess ideologiska grundval. Det välstånd som västerlandets demokrati bygger på har i stor utsträckning sin grund i slavhandeln och utplundringen av främst Afrika.

Slaveriet var en viktig orsak till det blodigaste kriget i USA:s historia, och det är bara 150 år tillbaka i tiden – inte mer än fem generationer.

Rasismens spöke lever kvar och har rent av fått förnyade krafter de senaste åren.

Ghananska Yaa Gyasis debutroman ”Vända hem” är en myllrande skildring av slaveriets historia. 

Läsaren får följa generation efter generation av två parallella släkter från 1700-talet mitt fram till våra dagar. Tidsavstånden krymper, offren får namn och ansikten, övergreppens plågor smärtar skarpt och blodigt, förödmjukelserna ristar djupa sår i själen.

Också förövarna får mänskliga dimensioner.

Offren är inga passiva, viljelösa stackare, utan de sätter sig till motvärn, det bjuds förtvivlat motstånd i olika former, även om den ojämna kampen är på förhand dömd att förloras.

”Vända hem” är inte helt fri från feelgood-romanens enkla knep. Här finns familjehemligheter, dolda tecken som blott kan läsas av de få närmast invigda, en sentimentalitet som stundtals tangerar det melodramatiska.

Romanens styrka är en omtumlande berättarglädje, med ett stilistiskt driv som är lika mycket kraftfullt och nyanserat, och framför allt författarens obrottsliga lojalitet och oreserverade kärlek till sina karaktärer alldeles oavsett deras brister och tillkortakommanden.

Ytterligare en förtjänst är hur boken blottlägger de afrikanska samhällenas deltagande i slavhandeln.

Många byar och även lokala riken blev rika på att sälja slavar till de europiska kolonisatörerna. Inte minst britterna var mästare på att söndra och härska, och initiera stamkrig för att kunna köpa tillfångatagna krigare som slavar.

Afrikanernas förtjänster blev hur som helst tillfälliga, det dröjde inte länge förrän de ändå kom under europeisk dominans. Det gällde i lika hög grad efter att slavhandeln upphörde någon gång under 1800-talets första hälft.

Det är också en roman om kvinnornas dubbla bördor. De har en underordnad ställning i det traditionella afrikanska samhället, används ibland som bytesvaror i olika släkt- och stamallianser, och när de faller offer för slaveriets grymhet, blir den än värre genom sexuella övergrepp, som är mer regel än undantag.

Romanens handling utspelar sig i det som kallas Guldkusten, det som idag är Ghana. Här är det britterna som är the bad guys, men faktum är att det fanns många europeiska folk inblandade, även skandinaver.

Sverige hade en liten koloni här, som drevs av Svenska Afrikanska Kompaniet under ett tiotal år under 1600-talets mitt.

Mer framgångsrika var danskarna med en närvaro på Guldkusten under nästan två hundra år, då kolonin avyttrades till Storbritannien.

De avslutande kapitlen tilldrar sig i ett segregerat och rasistiskt USA, och Yaa Gyasi väver skickligt samman kampen mot rasismen i USA med befrielserörelsen i Afrika.

Så mynnar romanen ut i frågor kring identitet och förtryckets mentala mekanismer. Hur påverkas en människa i sin självuppfattning av att tvingas tillgodogöra sig sina förtryckares språk, kultur och religion?

Ghananskan Yaa Gyasi bor i USA och skriver på engelska.

tisdag 21 februari 2017

Löftesrika operaelever




Kapellsbergs musikutbildning har länge varit ett viktigt inslag i Härnösands kulturliv, inte minst operadelen. I år när Härnösands musiksällskap fyller 175 år medan Härnösands folkhögskola firar 75 år, har man slagit sina påsar ihop till ett 250-årsjubileum med en operaföreställning av skolan elever.

Spelplatsen under tre kvällar har varit Brännaborg, och föreställningen gick under titeln Spagettiopera, med undertiteln Hotel Nostalgia. Den alltid lika påhittiga Märit Bergvall har skapat en ramhandling – om man nu kan tala om handling – kring händelser på ett hotell, och fyllt det med en rad arior och sångnummer ur olika operor och operetter.

Ett hotell är på många sätt en tacksam utgångspunkt för en föreställning. Det är ett slutet universum med strikta hierarkier som på samma gång är en spegelbild av hela samhället. Spelplatsen skapar en tydlig avgränsning för de agerande, samtidigt som inom de givna ramarna har de en nästan fullständig frihet för sitt agerande.

Det var framför allt elever från årskurs ett som medverkade. Kapellsbergs operastudio har alltid haft duktiga studenter, så den höga nivån överraskade inte, men ändå, med tanke på att de flesta av operaartisterna har gått bara på skolan sedan september, alltså lite mer än en termin, var det djupt imponerande.

Förvisso var det inte svårt att märka att de inte är fullärda och har en lång väg kvar att vandra, men än mer märktes hur otroligt mycket potential det finns här.

Scenglädjen gick inte att ta fel på, många tog för sig ordentligt, och bjöd på en fullmatad föreställning med mycket humor och en yvig och tuff koreografi.



Även om det kan tyckas en smula orättvist vill jag inte desto mindre framhålla några som gjorde ett särskilt gott intryck. Linda Evers har en röst med ett osannolikt omfång, Jenny Viklund imponerade med ett dramatiskt utspel och vokalt mod – och det brukar föra långt, och Johan Svensson, tydligen inte helt kry för dagen, en sällsynt löftesrik tenor med behag och värme i rösten.

Det som förvånade något var valet av repertoar. Varför så mycket operett? Halva första avdelningen var ur Glada änkan, med Bernsteins Candide som lök på laxen. Tack och lov tog det sig i andra akten med bland annat Verdi, Ravel, Donizetti och Puccini.

Då kändes till och med det avslutande crescendo ur Läderlappen ganska rätt.


Spagettiopera. Hotel Nostalgia
Operastudion Kapellsberg
Regi och bearbetning: Märit Bergvall
Piano: Brandon Eldredge
Musikalisk instudering: Karin Bengtsdotter Olsson
Ljus: Axel Antonsson

Scenografi/Kostym: Kansjälvproduktion

tisdag 31 januari 2017

(Ba)rockmusik med Nordiska kammarensemblen




Härnösands Musiksällskap fortsatte firandet av sitt 175-årsjubileum med en barockkonsert i Rådhuset. Nordiska kammarensemblen spelade och solister var Göran Karlsson på cembalo och sopranen Helena Ek.

Cembalon är ett märkligt instrument. Ansågs länge som dyrt och komplicerat, och fick en överklasstämpel, så intill den milda grad att det ordnades cembalobål under Franska revolutionen. Nu har den fått lite av en renässans, och Göran Karlsson räknas som en av Nordens ledande cembalister.

Det är cembalons ljusa och spröda klangfärger som bidrar till barockmusikens karaktäristiska ljuduniversum.

Göran Karlsson har ett spektakulärt och teatraliskt sätt att spela, på ett sätt publikfriande i ordets bästa bemärkelse, han är mycket rörlig och arbetar med hela kroppen. Spännande att lyssna till, härligt att titta på.

Konserten inleddes med en sonat av Vivaldi, och hans fantastiskt stämningsfulla musikberättelser med ett brett register. Som alltid hos honom får blåsinstrumenten stort utrymme, just i det stycket i g-moll är det framför allt flöjten, och det blev ett tacksamt tillfälle för Patrik Wendel att briljera.

Det blev mera Vivaldi efter pausen, först med en annan sonat i g-moll, nu med fagott och Maria Hellström i huvudrollen, och sedan med en aria ur den kanske inte alltför kända operan Farnace, där Vivaldis vanligen enkla och lättillgängliga musik får en lågmält dramatisk underton, med en återhållen förtvivlan, föredömligt framförd av Helena Ek.

Hon har ett enastående djup i sin röst, den liksom sträcker ut och famnar musikens hela vokala rikedom. I en aria ur Händels opera Julius Caesar visade hon också att hon kan drilla fram höga toner med en häpnadsväckande lätthet och lika mycket charm.

Det blev också blandad musik ur barockens outtömliga skatt med en känslosamt sentimental sonat av Louis-Antoine Dornel, en aria ur Jean-Phillippe Rameaus Pygmalion, piggt och lättsamt med mycket glädje och kärlek, och ett kaxigt stycke av Georg Phillip Telemann med energiska stråkar i rasande tempo.

Nordiska kammarensemblen imponerar med sitt sätt att spela barock troget originalet men som ändå förmedlar en känsla av populärmusik, vilket ju barockmusiken var på sin tid. 1700-talets rock n ´roll!

Konserten avslutades helt stilenligt med disco, jo jo, en medley av schvungfulla dansmelodier av kompositören med det missvisande namnet Rebel (han var hovmusiker hos Ludvig XIV).

Det blev ett extranummer också. Händels fina Lascia ch'io pianga skruvade konsertens fantastiska stämning upp ytterligare ett par toner.

måndag 30 januari 2017

Ekonomins falska profeter




"Och om du åker dit, kommer du att hitta tre alkoholister, några barn, och ett par knäppgökar. Det är det som återstår, alla andra har stuckit.” profeterar ekonomidoktorn och managmentgurun Kjell A. Nordström. Den bästa kommentaren till hans så spektakulära – och spekulativa – profetia om landsbygdens undergång fälldes av min vän Per Kjellqvist: ” De värsta knäppgökarna har lämnat landsbygden och återfinnes i tätorterna framför allt i form av ekonomer.”

Mitt i prick. Problemet är bara att vår tids gurun och profeter ofta är just nationalekonomer. Med ett obegränsat starkt självförtroende och på det mest löjeväckande pretentiösa sätt strör de omkring sig dimmiga begrepp och kategoriska påståenden som utmynnar i häpnadsväckande trivialiteter kamouflerade till förment vetenskapliga sanningar.

Hur många gånger på sistone har jag inte hört en nationalekonom med allvarlig stämma förkunna att Donald Trumps valseger skapar osäkerhet som kan leda till att börsen går ner. Men det kan också leda till att den går upp!

Om nationalekonomen dessutom råkar vara konsult tingar denna djupsinnighet åtskilliga tusenlappar.
Marknaden har alltid rätt konstateras det, för att i samma andetag citera Thatcher att samhället inte finns.

I helsike, säger jag, marknaden ”har” ingenting, samhället finns visst.

Här blir nationalekonomins ideologiska slagsida alldeles uppenbar.

För även om de låtsas att nationalekonomin är en exakt naturvetenskap är den ingenting annat än 90 procent ideologi och tio procent astrologi.

Redan på 30-talet försökte sig den unge Gunnar Myrdal på att rensa bort allt ideologiskt bråte (borgerligt enligt honom) ur nationalekonomin, men fick snart ge upp – det blev ingenting kvar.

Han hade bara missat astrologin.

Efter den senaste finanskrisen kom det fram att de tjusiga och ack så komplicerade matematiska modeller som hade använts i analyserna av ekonomin hade man missat en liten detalj. Pengarna.

Inte undrat på att man ingenting förstod och missade totalt vad som komma skulle.

Det finns en anekdot om J.K. Galbraith, ekonomisk rådgivare åt bland annat president Kennedy. På en middag får han Österrikes förbundskansler Bruno Kreisky som bordsgranne. Kreisky frågar: professorn, hur förklarar ni Österrikes ekonomiska framgångar efter kriget? Det är mycket enkelt, svarar Galbraith, alla ekonomer lämnade landet före kriget.

De flesta ekonomer saknar dessvärre hans självinsikt.

Ekonomi är alldeles för allvarligt för att lämnas åt ekonomer.

Det är ingen exakt vetenskap som styrs av orubbliga naturlagar. Det handlar om samhället (och som sagt, jo, det finns) och de människor som lever och verkar här. Utvecklingen bestäms av politiska beslut. Beslut som vi själva fattar.

Oavsett vad knäppgökar i storstan påstår.

söndag 29 januari 2017

Ett kunskapslyft med Mammas nya kille




Vi sägs leva i ett kunskapssamhälle och skolan debatteras av alla med stor hetta. Åsikterna är många och alla tror sig förstås veta vad som är rätt och fel. Då ligger det verkligen i tiden att genomföra ett kunskapslyft, givetvis utifrån sina egna förutsättningar och intressen.

Det är precis vad Mammas nya kille har gjort.

När den omåttligt populära radioshowen flyttar över till teaterscenen är det ett stort och synnerligen riskabelt steg. Det är olika medier som arbetar med tyngdpunkt på olika uttryck. I radion är det naturligt nog rösten som dominerar, och även manuset, själva innehållet, är av stor betydelse.

På scenen tar kroppen över som det centrala uttryckssättet, men också här får rösten en framträdande roll.

Mammas nya kille klarar den omställningen utan problem, och som det verkar utan någon större ansträngning. Föreställningen är mycket kroppslig, och scennärvaron är det verkligen inget fel på.

Det är mycket ryckigt och knyckigt, det haltas och det hasas, det skuttas och det ramlas, det böjs och det kryps. Kanske lite väl nära lyteskomik, men det kan å andra sidan just vara meningen.

Rösterna bygger på dialekter, och det är alltid roligt, oavsett om det är värmländska eller Pitemål går det hem hos publiken.

Sedan är det förstås en annan fråga varför vissa dialekter är roligare än andra.



Innehållet då? Mammas nya kille fortsätter med sin skruvade anarkism, och deras Kunskapslyft är uppbyggd i denna anda.

Vänner av ordning kan säkert ha invändningar mot ämnesvalet, men hur vet man vilken kunskap är mest relevant och användbar? Ämnen som Social desorientering och bordellorientering kan vara nog så viktiga för unga människor på väg ut i livet.

Även om jag är klart skeptisk till Tyst tyska.

Dessutom tror jag att själva ämnesvalet är av underordnad betydelse. Innehållet tycks genomgående bygga på lösa hugskott, idéer man plockar upp lite här och där, och sedan vrider man dem några varv, driver dem till sin spets, och ibland vänder dem glatt till deras egen motsats.

Skådespelarna firar stora triumfer, oavsett om det är en osannolikt pinsam förälder eller en smula egotrippad Gudrun Schyman på scenen.

Humor är en svår sak, framför allt är den mycket individuell, det som är fantastiskt roligt för en person kan vara helt obegripligt för en annan. Tydligt är att Mammas nya kille har sin trogna publik, och att den uppskattar till fullo lärdomarna som förmedlas i Kunskapslyftet.

Foto: Andreas Nilsson

tisdag 24 januari 2017

Magisk kväll på Box när Chip Taylor inledde sin Nordenturné




Efter ett drygt år kom världsartisten Chip Taylor tillbaka till Ådalen. Och än en gång bjöd han på en magisk kväll.

Förra gången gästade han Tingshuset i Nyland, den här gången var platsen Box whiskydestilleri och dess besökscenter. I båda fallen små, intima ställen, något som Chip Taylor säger sig trivas bra med.
Han berättade också att han gillar whisky, och just Box känner han särskilt mycket för.

- Den tillverkas med passion, och just den starka känslan, passionen, är vad som också skapar stor musik, säger Chip Taylor.

Han om någon borde veta. Få har komponerat så många stora hits som just han. Han har skrivit låtar för bland annat Jimi Hendrix, Janis Joplin, Johnny Cash, Willie Nelson och Emmylou Harris. Även om han är lite av en doldis, står han bakom megahits som Wild Thing och Angel of the Morning.

Chip spelade både gamla och nya låtar, och efter 50 år i branschen har han en del att välja på. Men han håller på än, och han spelade ett par låtar ur sitt nya album The Song I Can Live with, bland annat en sorgesamt finstämd hyllning till vännerna David Bowie och Lou Reed.

Det är svårt att sätta fingret på vad det är som skapar storheten i hans musik, men jag tror att det handlar mycket om hans unika förmåga att skapa stämning.

Dels med musiken, oftast ganska enkla låtar som ligger någonstans mellan country och blues, den sortens musik han lyssnade på som barn på familjens Motorola radio. Det är lågmält och finkänsligt, han vågar gå ner i volym, tar inte i, med stort tålamod låter han publiken njuta av musiken.

Texterna får dessutom en chans att komma till sin fulla rätt.



Rösten är lätt skrovlig, med en antydan till livserfarenhet och levnadsvisdom. Hans mellansnack bidrar mycket till att skapa stämningar. Han berättar avspänt om sitt liv, och det finns en hel del att berätta. Chip Taylor har förutom sin remarkabla musikkarriär sysslat med en hel del annat. Han har varit golfproffs, och dessutom professionell gambler, spelat framgångsrikt på hästkapplöpningar, och även haft en framgångsrik bana som kortspelare.

Enligt en skröna blev han portförbjuden på samtliga kasinon i Atlantic City.

Han berättar också gärna om sin familj, han heter egentligen James Wesley Voight, och hans äldste bror Barry är världsberöm geolog, medan den andre brodern Jon är en Oscarbelönad skådespelare, och far till Angelina Jolie.



Med sig hade Chip liksom förra gången sin norske pianokompositör Göran Grini. De två är sällsynt samspelta och följsamma, och det blev en fantastisk konsert.

Det är första gången som Box besökscenter arrangerar en musikkonsert, men enligt uppgift finns det långt framskridna planer på fler evenemang.


söndag 22 januari 2017

Kluriga berättelser om livet och samhället




Anna Erlandssons utställning på galleri Lokomotiv i Örnsköldsvik bjuder på en rad kluriga berättelser om livet och samhället. Hon använder många olika tekniker, men det är teckningen som är grunden för alla hennes uttryckssätt och som på ett spännande sätt går igen i så gott som alla verken.

Det mesta är serigrafier, sedan finns det blandteknik, torrnål, tuschteckningar, lite mer udda tekniker som sytråd på möbeltyg, och så de definitivt ovanliga som overheadpenna på arvgods och död ekorre på siden.

Sist men inte minst visas det animerad film, Anna Erlandsson har tunga meriter som filmare med en Guldbagge 2004 för kortfilmen Glenn, the Great Runner.

Anna berättar att ilska är en viktig drivkraft, när hon blir arg på olika företeelser sätter det igång en kreativ process. Av det märks sanningen att säga inte mycket. Hennes verk saknar förvisso inte en vass udd, men det som talar till betraktaren är snarare humor, låt gå en bitsk sådan.

Det finns inget genomgående tema för utställningen, i varje fall inte direkt iögonfallande, utan vi får följa olika ämnen och motiv. Miljöfrågan återkommer flera gånger, som i serigrafin The very last week, en av favoriterna, med giraffer som riskerar att hamna under stigande vattennivåer.



Djur har en framträdande plats i många av verken. Inte allegoriskt utan som självständiga subjekt i sin egen rätt. Vid betraktelsen är alla eventuella likheter en ren tillfällighet.

Anna Erlandsson väjer inte för det klara och entydiga i en tid då mångtydighet i konsten har blivit till en ny konformism – och tenderar att bli till otydlighet.

Istället utvecklar hon en påhittighet, som i sin fantasifullhet öppnar upp mot just det mångtydiga utan att förlora sin skärpa och klarhet.

Ett utmärkt exempel är Flickstreck (overheadpenna på arvgods), som på ett rakt men synnerligen subtilt sätt berättar om den upprörande orättvisan med pojkstreck som något man bara rycker på axlarna åt, medan flickstreck inte ens finns, flickorna får alltid ta sitt ansvar.



En existentialistisk enkelhet som med drabbande insikt är den döda ekorren på siden som på sitt makabra sätt talar om för oss att Jakten på ungdom och skönhet slutar alltid med döden. Amen.

Det finns också en befriande lekfullhet i Anna Erlandssons skapande, som i verket När skaru´sluta glo på tv, något som hon själv kallar för en ”kortnovell i betong”, och där hon använder kitschiga porslinsdockor.



Så vidgas gränsernas för det konstnärliga skapandet. Och blir till en konstnärlig berättelse om livet som pågår – här och nu.

Utställningen pågår till den 11 februari.