Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

tisdag 27 september 2016

Djur som berättar historier




Flockar med besjälade djur har dragit in i Kramfors konsthall. Det är hästar, kor och renar, alla täljda för hand av Eva Nordangård, som berättar historier för oss.

-          Djur har alltid stått mig nära, och jag tror att alla människor blir berörda av dem, säger Eva.

Hon är Svanöbo sedan många år men uppvuxen i en liten småländsk by med tre kor och en ilsken ardenner som hette Pärla. Den har inspirerat henne, en stark känsla som är levande än idag. Och kärleken till Pärla har överförts till andra hästar.

-          De låter sig både tämjas och täljas, säger Eva Nordangård.

Men även om hon säger att vad hon än gör blir det en häst av det täljer hon också andra djur, då inte bara zebror och åsnor, som trots allt räknas till hästsläktet.



Kossor fanns ju tidigt i Evas liv. De är starka karaktärer, och det finns något oemotståndligt med dem som hon inte riktigt kan formulera. Träfigurerna får tala istället. Händernas arbete ger uttryck åt det som ord inte förmår fånga.

-          Händerna minns, säger Eva.

Och så är det renarna. De kom in sent i Evas liv, det var när hon hade fått en samisk svärson. Hon tycker renar är svåra, de är som en massa som flyter fram och som lätt smälter ihop med skogen. Hornen är dessutom fullständigt hopplösa att tälja.



Men skam den som ger sig, Eva fortsätter med sina renar och tycker det är värt besväret. Det finns något mytiskt med renar, och i sina horn bär de på hemligheter. Det kanske är vårt kulturarv?

Alla djurfigurerna är handtäljda i lindträ, och målade med linoljefärg, man och svans är tillverkade av ryaull.

Som mångårig Kramforsbo tycker Eva Nordangård att det är extra roligt att ställa ut i Kramfors konsthall.

Utställningen är uppbyggd så att besökare inte ska kunna se allt på en gång. Det är mer som en labyrint, eller kanske en skog, där man måste gå runt, upptäcka saker på baksidan, nyfiket undra vad som finns längre fram.

Särskilt effektfullt är det med montersidor uppbyggda av björknäver och svartmålade sidor med fint antydda trästrukturmönster.



Här finns många spännande berättelser om djur och deras relation till människor. Men Eva vill också gärna framhålla ett praktiskt och vardagsnära budskap:

-          Utställningen är en hyllning till bonden och renskötaren för deras mod att våga göra det de gör!

Utställningen pågår till den 17 oktober.

måndag 26 september 2016

Möten i Mellanöstern




Levanten. Mellanöstern utan gränser
Tomas Andersson & Stefan Foconi
Dialogos

Mellanöstern är kanske det område i världen från vilket det rapporteras flitigast. En bok till om regionen kan därför tyckas vara ett vanskligt företag. Men helt oförskräckt har Tomas Andersson och Stefan Foconi föresatt sig att tränga in bakom rubrikernas braskande verklighet, att demaskera stereotyper, att slå sönder fördomar och förutfattade meningar.

Boken har fokus på den del av Mellanöstern som traditionellt kallas för Levanten, och är det område kring östra Medelhavet där numera länderna Syrien, Palestina, Israel, Libanon och Jordanien ligger. 

Reseskildringar kombineras med intervjuer. Här finns förtjänstfulla historiska tillbakablickar som ger en utmärkt bakgrund till de många konflikterna i regionen – dessutom bjuder författarna på en och annan kul kuriositet, som till exempel när kameler blev ”ökenskepp”.

Dessutom ger de historiska redogörelserna ett bra tidsperspektiv, och belyser högst åskådligt historiens föränderlighet. Saker och ting har inte alltid varit som de är nu, och det finns ingen anledning att tro att de förblir så heller.

Men framför allt bygger boken på möten med människor. Andersson och Foconi är vittberesta i regionens länder, de verkar ha en unik förmåga att lära känna nya människor, och deras nätverk i Mellanösterns länder är häpnadsväckande stort.

Människorna är inte bara många, de är också olika, i ålder, nationalitet, yrke, religion, socialt status, och så vidare. Men inte desto mindre kan man invända att det finns en uppenbar slagsida åt de välutbildade, de välbärgade, de som det är lätt att hitta gemensamma referensramar med, de som är ”som oss”.

Det är möjligt att det är oundvikligt, men det hindrar inte att författarna lyckas förmedla en mer komplex och nyanserad, och delvis ny, bild av Mellanöstern.

Konflikterna är varken obegripliga eller olösliga. De flesta människor i Levantens länder är inga religiösa fanatiker, deras drömmar skiljer sig inte nämnvärt från andra människors på annat håll i världen. Religionen är mest en viktig identitetsmarkör i ett klan- och klientsystem där det råder en avsaknad av en fungerande statsapparat. (Tänk på det nästa gång ni klagar på byråkratin i Sverige.)

Mellanösterns konflikter handlar om politik och pengar, och kan inte så sällan återföras på tydliga klasskonflikter, inte minst i Libanon och Syrien. Vattentillgångens betydelse framgår i flera av intervjuerna. Många kvinnor får komma till tals och trots det uppenbara förtryck som finns är de inga viljelösa offer.

Och Irakinvasionens förödande konsekvenser för hela regionen framstår i skrämmande tragisk relief.
Palestina-Israelkonflikten får en relativt undanskymd plats i boken, men är förstås omöjlig att förbigå. Andersson och Foconi döljer inte var de har sina sympatier, ”Israels apartheidliknande system är så dumt att det är svårt att ta till sig”, men låter givetvis alla sidor ge sin syn på saken, och det är lika skrämmande som sorgligt vilken total oförmåga det finns att ens på minsta lilla vis förstå den andra sidan.

I stark kontrast är det mest tilltalande med boken just författarnas respekt för både sina samtalspartner och läsare – trots klara sympatier och tydliga ställningstagande. Det är som en vacker mosaik i en bysantisk kyrka med starka färger och distinkta mönster som berättar en lång och komplicerad historia.

Några smärre saker som jag har retat mig på är dels användning av ”före och efter Kristus” istället för att vara konsekventa med ”vår tideräkning”. Dels undrar jag vad är semitiska folk för någonting? Det finns förvisso folkgrupper som talar semitiska språk (liksom germanska, slaviska och så vidare), men semiter är ingenting annat än missförstånd av 1800-talets rasbiologi.

Det är småsaker dock. Levanten är en bok som kan varmt rekommenderas. Den uppfyller på ett välskrivet och kunnigt sätt författarnas ambition att resor ska leda till att man återvänder hem förändrad och förundrad, rikare på erfarenheter och fattigare på illusioner.

söndag 25 september 2016

Dags för ranking i arbetarvänlighet




Veckans pseudohändelse är utan tvekan publiceringen av årets ranking från Svenskt näringsliv. En intresseorganisation sprider varje år en önskelista, som ängsliga kommunpolitiker i hela landet oavsett partifärg försöker helt hysteriskt uppfylla.

Det finns en hel rad av olika rankningar som, på mer eller mindre oklara grunder, mäter ”företagarvänlighet”. Svenskt näringslivs rankning av svenska kommuner är mest känd, den väcker en hel del uppmärksamhet, och leder i många mindre norrländska kommuner som ofta placeras sig långt ner på listan till upprörda debatter och ömsesidiga anklagelser partier emellan.

Det är lika tragiskt varje år.

Och det är lika roligt varje år.

I min hemkommun är det jubel. Vi har avancerat! Klättrat 30, 40 eller om det var 50 placeringar! Champagne!

Avfolkningen fortsätter visserligen, arbetslösheten är fortsatt astronomisk, nya nedskärningar väntar, men vem bryr sig – vi har klättrat i rankingen!

I grannkommunen blir det ingen champagne. De ligger långt ner. Igen. Och om igen anmärker de på rankingens bristande vetenskaplighet. Det gör man i alla kommuner som hamnar långt ner.

Fast lite rätt har man i alla fall. I den andra grannkommunen är det också jubel och champagne. De har också klättrat uppåt. Och de har också fortsatt samma problem med avfolkning, arbetslöshet och nedskärningar.

Det hjälper inte ens att kalla det för besparingar.

Och tittar man på vilka kriterier som tillämpas i rankingen så blir det tydligt varför grannkommunen har klättrat förra året.

Ju mindre offentlig sektor, desto högre placering, nämligen. Mittuniversitetet har lagts ner på berörda ort. Vilket innebär avancering på Svenskt näringslivs ranking. Hurra!

Vilket inger hopp för den andra grannkommunen, den som alltid placerar sig i botten. Om sjukhuset där läggs ner, och det gör det säkert (kallas på socialdemokratiskt, men inte bara, nyspråk för utveckling!) klättrar de uppåt i rankingen.

Det är naturligtvis helt absurt. Varför denna fogliga ängslighet? I synnerhet som motsatsen vore egentligen fullständigt självklar.

Konstigt nog är det ingen som mäter hur arbetarvänliga kommuner och riksdagsmän är. 

Inte ens LO eller något av arbetarpartierna, vare sig det stora eller det lilla, och naturligtvis inte det nya.

Kan det bero på att Gunnar Strängs gamla påstående, att det som är bra för storföretagen är bra för Sverige, har blivit till den enda stora sanningen?

Eller är det ännu värre, att det är som i Lars Ekborgs klassiska monolog Bunta ihop dem: "Vi hade skönhetstävling hemma i byn. Ingen vann."

fredag 23 september 2016

Ådalsskolan först i Norrland att bli HBTQ-certifierad




Ådalsskolan HBTQ-certifierades officiellt under en ceremoni på onsdag kväll. Ett diplom delades ut av en representant från RFSL. Ådalsskolan är den första skolan i Norrland och den andra i hela landet att bli HBTQ-certifierad.

Rektorn Mikael Wiklund var påtagligt stolt när han tog emot diplomet.

-          Det är ett bevis för den värdegrund som vi står på.

Resan mot certifieringen började redan i december 2013 då Vänsterpartiet lämnade in en motion till kommunfullmäktige. Maria Casal var den som hade författat lejonparten av motionen.

-          Jag trodde faktiskt inte att den skulle antas i första taget, säger Maria.
Men den antogs, och av ett enigt fullmäktige. Vänsterpartiets Jon Björkman minns att han grät av glädje vid det tillfället.

Sedan dess har all personal på skolan utbildats i normkritiskt tänkande, och handlingsplaner har skrivits, och hela processen har granskats av RFSL (Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter).

-          Det handlar om alla människors lika värde, säger Maria Casal och Gudrun Sjödin (S) samstämmigt.

-          Här får du vara den du är, och bli den du vill, fyller Maria i.



Alla är överens om att Ådalsskolan är en skola som bryter ny mark i många andra avseende också, och hoppas att ribban är nu lagd och ska följas av flera.

Det var en förhoppning som också uttrycktes av RFSL:s representant Preethi Huczkowski.

-          Skolan ligger definitivt i framkant, nu hoppas vi att det blir som ringar på vattnet, säger Preethi Huczkowski, som sitter i RFSL:s förbundsstyrelse.

Innan diplomet överlämnades var det mingel, sedan hölls det flera tal, och esteteleverna bjöd på underhållning.

torsdag 22 september 2016

Klezmer med unikt uttryck




Tzeitel betyder prinsessa. Och det är den hebreiska versionen av Sara. Det är också namnet på ett klezmerband.

Tre skickliga musiker med rötter i Göteborg och Gästrikland. Sättningen är den klassiska med kontrabas, fiol och dragspel. Registret är mycket brett, och det krävs om klezmermusiken ska komma till sin rätt.

Klezmer är en folklig musik, som uppstod mer eller mindre spontant bland den judiska befolkningen i Central- och Östeuropa. Den har sin egen stil, eller flera olika stilar, influenserna är mångskiftande.

Där finns Levantens orientaliska rytmer, som ökenvindarna förde med sig till Spanien, där förenades de med Andalusiens eldiga toner, spreds vidare till Svartahavskusten och dess extatiska glädje, färdades över Ukrainas oändliga stäppvidder till den polska slättens sorgsna vemod.

Och hade alltid med sig romernas hemlöst rastlösa energi.

Tzeitel inledde sin västernorrländska turné på tisdag kväll på Babelsberg. De bjöd på en väl avvägd blandning av klezmers rika musikskatt. Klassisk klezmer varvades med egna låtar skrivna inom traditionen. De i sin tur pendlade mellan olika influenser, Krokes mörka jazz, Piazzollas modernism och en betydligt ljusare traditionell jazz. Bland andra som har påverkat Tzeitel kan nämnas Cracow Klezmer Band, John Zorn & Masada String Trio och Alicia Svigals.

Den uppmärksamme lyssnaren kan i Tzeitels unika uttryck också uppfatta nordiska toner och kammarmusikaliska inslag.

Det mesta av repertoaren är instrumentalt, de låtar som sjöngs med känsla och inlevelse av Sara Fridholm var översatta till svenska.

En spännande resa i toner genom tid och rum.

På onsdag spelar Tzeitel i Sundsvall, på fredag är de i Sollefteå och turnén avslutas på lördag i Örnsköldsvik.

tisdag 20 september 2016

En bra berättelse behöver inte vara sann, det räcker om den är bra




Mannaminne fylldes under helgen med berättelser. Det bjöds på föreställningar med poesi, musik och sång, myter och sagor, men också workshops. Berättandet är en egen konstart som kräver stor skicklighet och avancerade tekniker.

-          Utan berättelser finns det ingen historia, och utan sin historia är människor dåligt rustade för livet, säger Margareta Bergvall från Murberget.

Hon höll i ett samtal på temat Berättelser från bygderna. Det utgick ifrån utställningen på Murberget Destination hembygd (pågår till den sista oktober) där berättelser baseras på olika utställningsföremål. Varje objekt berättar en historia som kommer oss mer eller mindre nära.

Perspektiven vidgas när den lokala hembygden möter nyanlända invandrarkvinnor. En födslostol, som kan vara så gammal som någon gång från 1700-talet, känner flera mycket väl igen. Däremot har de inte en susning vad en släde är för något och vad det kan användas till.



För Anita Jacobson från Stöde som är estradpoet är berättelser levandegörande av ord.

-          Ord fylls med kropp, säger Anita.

Men det är också ett sätt att nå ut till en annan människa. Att berätta är en form av kommunikation, både i rummet och över tiden. Ofta sker det som samtal, men det finns lika många sätt att berätta på som det finns människor. För Anita är det estradpoesi, där dikten och framträdandet är lika viktiga, de kompletterar och förhöjer varandra.

Vad är det då som gör en bra berättelse? Till att börja med: den behöver inte vara sann, det räcker om den är bra.

För Anita är det viktigt att berättelsen berör, att den når in, som hon säger, och engagerar.

-          Äkthet och närvaro! säger hon.

Och Margareta fyller i att det krävs en överraskning, det oväntade.



Det är tredje gången som Berättar- och Teaterfestivalen arrangeras på Mannaminne.

-          Det är en fantastisk miljö, tänk att få berätta i ett konstverk, säger Mia Tejle från medarrangerande Amatörteaterns Riksförbund.

Hon är mycket glad med allt stöd som festivalen har fått, och nöjd med publiktillströmningen under helgen. Det finns en stark förhoppning att festivalen ska fortsätta gästa Mannaminne många år framöver.

Årets festival bjöd på flera berättarföreställningar, en teaterföreställning, musik med Noratrion, berättarstuga, och givetvis berättade Anders Åberg, med sin sedvanliga humor och mustighet om Mannaminne.

Själv hamnade jag på en workshop med länsregissören Iso Porovic om Scenisk gestaltning. Det handlade mycket om kroppsspråk, och jag lärde mig att inte mindre än 92 procent av mänsklig kommunikation sker med röst och kropp. Bara åtta procent är verbal.

Det blev en synnerligen snöplig sorti för en ordfetischist till skribent.

onsdag 14 september 2016

Snart dags för makaber operapremiär




En synnerligen makaber historia som handlar om kärlek bortom döden. Visst låter det som ett lämpligt tema för en opera? Nu ska den bisarra händelsen med mångmiljardären Hans K Rausing som förvarade sin döda fru i lägenheten i över två månader blir en operaföreställning med musik av Fredrik Högberg.

Det började egentligen i en helt annan ände. Singer-songwritern Nicolai Dunger hade skrivit några kärlekslåtar präglade av en svärta som han ansåg lämpliga som operaarior. Han kontaktade paret Kerstin Gezelius och Alexander Onofri för att de skulle skriva ett libretto där hans sånger ingick. Och eftersom tankens associationsvägar är outgrundliga kom de att koppla ihop Dungers musikaliska alster med en tragiskt morbid händelse som inträffade i London 2012.

Historien om Hans K Rausing och hans fru Eva är onekligen i sig som en hel roman. Han var arvtagare till Tetra Pak-miljarder, hon dotter till en högt uppsatt direktör inom Pepsikoncernen.

Tillsammans var de bland världens absolut rikaste. Båda tunga narkotikamissbrukare, de hade träffats på ett rehab, och båda helt handfallna inför livets realiteter.

Förskansade i sin lyxiga takvåning i flera etager i centrala London, egentligen snarare ett helt kvarter än en lägenhet, lever de ett isolerat liv med ett svårt missbruk. En vacker dag tar hon en överdos och kollapsar död. Han inser att han borde kontakta någon, en myndighet? polisen? men vet inte hur man gör. Det ordnar sig nog, tänker han, och för människor med hans pengar brukar det också allt som oftast göra det.



Och han vill inte heller skiljas från henne. Han barrikaderar sig inne och släpper inte in någon förutom sina hushållerskor och en knarklangare. Efter två månader avslöjas ändå hela den makabra tragedin. Rausing frias från misstankar för mord men döms för ett brott mot griftefriden.

En historia som utspelar sig på flera olika plan och som kräver mångskiftande uttryck i musiken.

-          Han är ständigt hög och i hans huvud ter sig allting mycket ljust. Musiken blir därefter, lättillgänglig och utåtriktad, säger Fredrik Högberg.

Andra stunder är han aggressiv och då övergår tonerna till en mer modernistisk konvention. Fredrik beskriver själv musiken som livfull och målad med en ganska grov pensel med starka drag. Det är en kammaropera, vilket innebär mindre format, men kräver desto fler detaljer. Operan innehåller många duetter, och det blir nästan musikalaktigt, ja rent av dansant.



Han är mycket nöjd med resultatet, och dessutom glad och tacksam för samarbetet med regissören Kristofer Steen, känd från Norrlandsoperan och med ett förflutet i kultbandet Refused, och Piteå kammaropera och Norrbotten NEO, enligt Fredrik en av Europas främsta kammarensemble.

Föreställningen har premiär den 15 oktober i Piteå, 27 kommer den till Sundsvall och den 29 till Örnsköldsvik. Sveriges Radios P2 sänder operan den 22 oktober.

Fredrik har redan tidigare skrivit musik till en opera, The woman of Cain, med libretto av Tove Alsterdal, och är sugen på mer operamusik. Men just nu väntar en annan utmaning, en av de största beställningarna i Sverige någonsin, en violinkonsert med Isabelle van Keulen som violinist.

Det går bra för Fredrik Högberg i Tingshuset i Nyland.