Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

onsdag 4 maj 2016

Operastjärna belönas i Kramfors



Tre sångare har förärats en byst på Kungliga Operan i Stockholm: Jussi Björling, Birgit Nilsson och Margareta Hallin. Margareta Hallin anses som en av Operans mest lysande artister under 1900-talet.

Hon har under sin långa karriär gjort bejublade framträdanden på världens största operascener, hon har också turnerat i Sovjet. Hon har mångfaldigt belönad, med bland annat Jussi Björlingstipendiet och Hugo Alvénpriset. Snart kan hon lägga ytterligare ett pris till sin digra samling när hon tar emot Juryns Specialpris för Life Time Achievement vid Kramfors Music Awards-galan.

Sedan många år tillbaka delar Margareta Hallin sin tid mellan Stockholm och Kramfors, och uppträder ofta runt om i våra trakter.

Men det började i Karlskoga för 85 år sedan där Margareta kom till världen. När hon var ett och ett halvt flyttade familjen till Göteborg, och när Margaretas pappa gick bort några år senare flyttade familjen till Stockholm, där det fans fler släktingar.

Trots att pappan försvann tidigt ur hennes liv betydde han mycket för hennes artistiska utveckling.

-          Jag har alltid dansat och sjungit, och pappa var mycket förtjust och uppmuntrade mig, säger Margareta Hallin.

Hon har många fina minnen från sin tidiga barndom, hur hon sjöng Taubevisor ute i Göteborgs skärgård, och när hon såg första gången en opera. Det var Mignon, och Margareta berättar hur hon efter föreställningen på väg hem med familjen gick och surade några steg efter de andra. Hon var så arg att det var slut!

Margareta har enbart gått ut folkskolan, men har i gengäld desto solidare musik- och sångutbildning. Som ung gick hon i dansskola, dansen var en inkörsport till musiken, sedan blev det först Musikaliska akademin, där hon fick en teoretisk musikgrund att stå på, något hon är fortfarande tacksam för, och därefter vid 17-årsålder Operahögskolan.

Hon debuterade redan som elev på Operan i Stockholm 1955 som Rosina i Barberaren i Sevilla. Sedan dess har hon haft oräkneliga roller i snart sagt varenda opera som någonsin skrivits.

-          Jag hade förmånen att få allsidiga roller, och fastnade aldrig i ett fack, på senare år har jag också kunnat medverka i moderna operor, till skillnad från andra kollegor som bara ville sjunga Verdi, säger Margareta Hallin.

Enligt vissa hade hon kunnat bli lika stor som Birgit Nilsson om hon hade satsat på en internationell karriär. Och visst har hon haft många förfrågningar från operascener runt om i världen. Hon nämner bland annat Salzburg, och planerna på en uppsättning av Aniara i Hamburg.

-          Det hade varit spännande, men jag ville inte lämna familjen här i Sverige, säger Margareta.

Margareta Hallin har också länge verkat framgångsrikt som kompositör, och hennes inriktning har främst varit på att tonsätta poesi. Nils Ferlin, Harry Martinson, Werner Aspenström, Gustaf Fröding och Alf Henrikson finns med på listan, och även Strindbergs dramer. Dessutom har hon satt musik till dikter av Sollefteåpoeten Emil Hagström.

Genom åren har Margareta Hallin också ägnat sig åt måleri, och har haft utställningar ibland annat Kramfors och Stockholm, men med en beklagande suck konstaterar hon att numera hinner hon inte med sin konst.

Närmast planerar hon att åter igen sätta upp programmet om Franz Berwald. Och naturligtvis att delta i Kramfors Music Awards-galan i Bollstabruk.

-          Det är verkligen mycket roligt. Och hedrande.

tisdag 3 maj 2016

Öppen och mångtydig grafik



Hon tar tillvara grafikens frihet för att skapa en öppen och mångtydig konst som inbjuder betraktaren till dialog.

Kristina Thun var Örnsköldsviks Kollektiva Konstnärsverkstads grafikstipendiat 2014, och har nu utställning på Galleri Lokomotiv i Övik. Det är lätt att förstå varför ÖKKV ville belöna henne, hennes konst är vacker, öppen för tolkningar på ett sätt som till en början väcker förvirring, fast på ett kreativt sätt som leder till förundran, och kanske också till vidare funderingar över de stora frågorna.

Kristina Thun blandar oförskräckt olika grafiska tekniker, men lägger också i full frihet gärna till små teckningar och måleri, företrädesvis akryl. Resultatet blir en oerhört nyanserad färgskala, Kristina Thuns bakgrunder har fantastiska skiftningar i färgvalörer som känns helt nya.

Det skapar också ett djup i hennes tavlor, nästan så att man upplever vissa tavlor som tredimensionella.

Det är mycket färgrikt, men färgerna är genomgående inte särskilt kraftfulla, utan ter sig snarare trevande och sökande, försiktiga men nyfikna på samma gång, inget motiv har en färgsättning som förpassar resten till bakgrunden. Det är bilder som strävar efter helhet.

Tematiken är mångbottnad, nästan lite gåtfull. Vissa motiv återkommer. Stubbar, eller möjligen brutna träd, finns på så gott som alla tavlor. Symboliserar de det avbrutna, det ofullbordade i tillvaron eller talar de direkt om skövling av naturen?

Själv kom jag att associera till kajerna i Ådalen, stumma vittnesbörd om en hetsig storhetstid i det ändå nära förflutna, som sakta vittrar sönder.

Spännvidden i möjliga tolkningar är som förhoppningsvis framgår mycket stor.

Naturen är ständigt närvarande som ett mysterium att utforska, lite vag i konturerna, lockande och inbjudande, kanske också en smula farlig och skräckinjagande.

Överallt finns också med vardagsföremål, ofta möbler, det är som två världar, på samma gång integrerade och åtskilda, delar av samma verklighet, men som på något sätt ändå inte passar in i samma mönster.

De människor som finns på Kristina Thuns tavlor är nästan alltid oåtkomliga för sin omgivning, de befinner sig utanför, väl synliga och med full insikt i hela bilden. En slående allegori över alienationen.

Det finns emellertid ingen dysterhet i bilderna, tvärtom präglas de av en stillsam humor och en underfundig vänlighet. Det är mycket infall, improvisationer, drömmar – eller mardrömmar, tankefragment – avståndet mellan hjärnan och handen är befriande kort.

En konst att ta till sig.

Utställningen pågår till den 21 maj.

måndag 4 april 2016

Omtumlande dansföreställning



Skogen är den fysiska plats som mest fulländat uttrycker dialektiken i vårt förhållande till naturen. Det är ljus mot mörker, möten och hot, glädje och rädsla, frihet och instängdhet.

I Ådalen har dessutom skogen ytterligare en dimension, den är platsen för ekonomisk vinning, men även samhällelig kris och tillbakagång. Att Norrdans har världspremiär på Mari Carrascos föreställning Black Forest just på den plats som har upplevt – och genomlidit – skogsindustrins makalösa uppgång och ödesdigra fall är bara logiskt.

Carrasco fångar in dialektikens hela dynamik, utan att för ett ögonblick förlora dansens magi. Black Forest är en sprakande föreställning som det oavbrutet slår gnistor om. Tempot är oerhört högt från första början. Koreografin är så nära fulländning som det går att komma.

I stor utsträckning är det tack vare dansarnas eminenta insatser. De agerar som en tätt sammanvävd grupp, en integrerad enhet av sällsynt skickliga individualister. Samspelet, eller rättare sagt samtidigheten, är nära på perfekt.

Rörelseschemat är otroligt krävande, och det är smått obegripligt hur dansarna om och om igen hittar rätt i sina positioner. Det är som en komplicerad manöver där minsta felsteg kan rubba hela den intrikata ordningen. Men här rubbas det ingenting.

Men mest imponerande är dansarnas mod och tillit till varandra. De egenskaperna hör förstås ihop. För att våga möta varandra i hög fart, att ta risken med ett språng över kamraten för att sedan skifta position och vara den som det hoppas över, kräver ett förtroende som är förbehållet en professionell kompetens hos de mest framgångsrika. Som Norrdans.

Även om föreställningen bygger på gruppens täta samspel, vill jag gärna framhålla några av dansarna. César Garcia Steensen är en gammal favorit med en oefterhärmlig plastik. Jakub Mędrzycki och Viktor Konvalinka som båda har en fantastisk precision i sina rörelsemönster. Och Claudia Fürnholzer som på ett självklart sätt förenar spänt och grace i stark scennärvaro.

Scenografin är fiffigt arrangerat så att publiken sitter runt om scenplatsen. Det ställer stora krav på dansarna, som inte bara dansar frontalt mot publiken, som i vanliga fall, utan måste uppträda i alla väderstrecken.

Men det ställer givetvis också större krav på publiken, det gäller att ha sin uppmärksamhet riktad åt flera håll samtidigt, kunna prioritera, veta i vilken riktning man ska koncentrera blicken, vad man vågar släppa. Åskådaren är omgiven av föreställningen, precis som i skogen.

Black Forest är en omtumlande upplevelse. Norrdans och Mari Carrasco belönades av publiken med stående applåder som aldrig ville ta slut. Det är bara att stämma in.

BLACK FOREST
Idé, koncept och universum: Mari Carrasco
Koreograf: Mari Carrasco i samarbete med dansarna
Koreografiassistent: Rita Lemivaara
Tonsättare: Mikael Karlsson
Kostym: Mari Carrasco, Rita Lemivaara och Annette Hägglund
Dansare: Tomáš Červinka, Claudia Fürnholzer, César García Steensen, Viktor Konvalinka, Lava Markusson, Jakub Mędrzycki, Hanna Nussbaumer, Verena Pircher, Leila Verlinden

Världspremiär: 2 april 2016 på Härnösands Teater

Tyst teater om terror



Många asylsökande har upplevt dramatiska saker och bär på traumatiska erfarenheter. Uttrycksbehovet är stort. Usama Hussain bor på asylboendet i Gålsjö bruk, och han är dramatiker och filmare från Irak. Han har skrivit en pjäs om olika diktaturers terror av människor.

Usama Hussain står för regin och skådespelare är andra personer från asylboendet. De har precis repeterat föreställningen för Svt Västernorrland, och stämningen är lika kaotisk som entusiastisk. Vi talar omväxlande via tolk eller engelska. Många vill gärna komma till tals, det går inte att ta fel på att det är allvar för de inblandade.

-          De pjäser och kortfilmer som jag gjorde i Irak var ganska politiska, och det är den här pjäsen också, säger Usama Hussain.

Pjäsens titel är Mind never blind, ungefär Sinnet är aldrig blint, och vill förmedla bilden av förtryck av olika religiösa minoriteter, såsom de kristna och yazidier, i Mellanöstern. Men egentligen är ambitionen vidare än så.

-          Diktaturer kan anta olika skepnader, religiösa, militära och politiska, men de förtrycker alltid människor, säger Usama Hussain.

Nio skådespelare är med i pjäsen, de kommer från Irak, Syrien och Sudan. Mounir Aldoss från Syrien spelar en högt uppsatt militär som också är president.

-          En mycket rolig roll, säger Mounir.

Rawa Al Salti är palestinier från Syrien. Hon är nybörjare som skådespelare, och tycker det är fantastiskt att få spela teater.  Hon har en bärande kvinnlig roll, och hennes fyraårige son Jod Khattab spelar också med i pjäsen. Rawa gillar idén med pjäsen.

-          Jag spelar modern vars son faller ner som död, och jag väcker honom. Det är förstås symboliskt, det är folket som ska väckas till motstånd mot diktaturer och förtryck, säger Rawa Al Salti.

Pjäsen saknar ord, det spelas helt tyst med enbart kroppsspråket som uttrycksmedel.

-          Vi vill att alla ska kunna förstå, och kroppsspråket är universellt, säger Usama Hussain.

Mind never blind spelas i Gålsjö bruk på fredag. Lokalbefolkningen från närområdet har bjudits in, och man hoppas på stor tillströmning av publik.


Det finns även planer på fler föreställningar.

måndag 21 mars 2016

Drömmar som lever kvar



Drömmen om Elim
Vibeke Olsson
Libris

Vibeke Olsson är kristen socialist, med den något udda bakgrunden i 70-talets vänster och frikyrkan. Hon har varit präst inom baptistkyrkan, och under 80-talet var hon pastor i Elimkyrkan på Östermalm i Stockholm. Nu har hon tydligen funnit tiden mogen att berätta om de åren i romanform.

Boken har fått den fyndiga titeln *Drömmen om Elim*. Det är drömmar det handlar om, men mycket konkreta sådana: drömmar som många hyste, drömmar som sveks, drömmar som inte blev av, drömmar som lever kvar.

Elim är en församling mitt i storstaden där alla är välkomna, det är en mötesplats där människor ska finnas till för varandra. Här vill församlingen bygga en gemenskap i en söndrad värld.

Det är ett annat Östermalm än det vi känner till idag. Där finns fortfarande små lägenheter mot gården där det bor pensionerade vaktmästare och hembiträden. Arbetarklassen har ännu inte körts iväg till förorten, missbrukarna får ännu finnas synliga strax utanför de fina överklasskvarteren.
Det är ett annat Stockholm, det är en annan värld.

Drömmen om Elim är så mycket större än bara den lilla församlingen. Här tror man på latinamerikansk befrielseteologi, vill ha en ny ekonomisk världsordning, är stark kritisk till multinationella företag och tidens egoistiska anda.

För Vibeke Olsson är kristendom och socialism två sidor av samma sak, som ”äppelpaj och vaniljsås”.

Skildringen av Elimkyrkan andas så mycket 70-tal, det är ständiga stormöten och varor från tredje världen. De tar också några radikala steg bort från frikyrkans stränga regler. Rökning blir tillåten i en del av caféet – bara en sådan sak! och homosexuella kristna välkomnas i församlingen, ett stort steg då.

Samtidigt gör sig 80-talet allt mer gällande. Det ideella arbetet kommer successivt på undantag, människor har inte tid eller ork, blir otåliga och självupptagna, samtidigt som ekonomin rasar ihop och amorteringskraven hotar hela verksamheten.

Det är en berättelse om en värld i förvandling genom en nyliberal ”tyst statskupp”.

Varför sprack gemenskapen, vad hände när ett ”tyst socialt skred” inträffade?

Det finns lika många svar som frågor. Men det viktiga är framför allt den längtan som finns kvar, ”Vi bär alla inom oss det som aldrig blev”.


En roman som väcker både hopp och eftertanke också hos oss inpiskade hedningar.

måndag 14 mars 2016

Ord, censur och kontroversiell konst



Vissa debatter kan göra mig om inte direkt orolig så åtminstone en smula fundersam.

I min senaste roman, *Knockout* som kom ut 2014, använder jag ett flertal gånger uttrycket ”judejävel”. Med olika variationer som ”judesvin” och ”judesubba” och liknande.

Inte nog med det. Jag har minst ett par gånger använt uttrycket ”svarting” (dock inte n-ordet!) i romanen.

Det var inte av tanklöshet. Nazister och diverse andra antisemiter kränker, misshandlar och dödar inte människor vrålande ”Din jävel (svin, subba etc.) av mosaisk trosbekännelse!”
Lynchmobben i amerikanska Södern kallade inte heller sina offer för ”afroamerikaner”.

Sådana omskrivningar är direkt obscena eftersom de framkallar löje.

Dessutom är de rasistiska eftersom de förskönar och döljer en obehaglig verklighet.

Så vad göra?

Sveriges radio har censurerat bort en antirasistisk pjäs eftersom rasister i pjäsen använder ordet ”neger”. Makode Lindes konstutställning tvingades byta titel då den kung vars ankomst stod för problematiseringen av rasistiska schabloner var en ”negerkung”. Och det går inte för sig, det lärde sig redan Pippi Långstrump.

Naturligtvis ska man inte använda kränkande rasistiska tillmälen utan anledning och utan ett konkret sammanhang som kräver det. Men ord är inga abstraktioner.

Lawen Mohtadi berättar om hur hon och Angelica Ström – Katarina Taikons dotter – redigerade en nyutgåva av Katitziböckerna och *Zigenerska* (bara den titeln!). De behöll ordet ”zigenare” när det var motiverat, eller ersatte det med ”rom” när det var lämpligt.

Låter säkert enklare än vad det var i verkligheten. Men det går. Det handlar om att sätta in det konstnärliga uttrycket i ett sammanhang, att ha förståelse för de historiska omständigheterna, att respektera verkligheten och att lita till styrkan i sin övertygelse.

Men framför allt handlar det om mod. Räddhågsen konst som präglas av utslätning, ängslighet och censur är helt enkelt fullständigt ointressant.

Nu slår det mig att om den här texten någonsin kommer i tryck kan många bli mycket upprörda.

fredag 11 mars 2016

Att skriva poesi är för henne på allvar.



Hon är lite och spröd, nästan bräcklig, men när hon talar har hennes ord en oerhörd tyngd. Den irakiska poeten Rasha al-Qasim är lika eftertänksam som välartikulerad, det märks att hon har tänkt genom sina ståndpunkter gång efter annan. Ja, kanske tvingats att tänka genom av omständigheterna. 

Att skriva poesi är för henne på allvar.

Trots att hon avslutade sin medieutbildning i Tikrit med högsta betyg blev hennes journalistbana i Bagdad kantad av mobbning och utfrysning. Så kunde hon inte ha det. Hon drog sig undan världen och levde isolerat i två år, utan att ens ha kontakt med sin familj – något alldeles oerhört i det fortfarande traditionella Irak.

-          -  Jag läste och skrev under den tiden, och det var då jag hittade mig själv, min egen röst och mina ämnen, säger Rasha.

I Irak behärskas den poetiska scenen av manliga diktare, som inte gärna släpper fram kvinnliga poeter. En kvinna som vill bli publicerad riskerar mycket, inte minst sitt rykte. Nödutgången heter sociala medier, framför allt facebook. Rasha lägger upp allt nyskrivet där, och där kan hon följa hur läsarna tar emot hennes poesi.

För även om själva skapandet är fritt och spontant är det först i mötet med läsaren som hon kan vara säker på att uttrycket är det rätta. Dikten har en personlig utgångspunkt men beskriver mer generella erfarenheter, gemensamma för fler. Så blir poesin en djupare spegling av livets olika aspekter, mer mångskiftande och famnande än något annat medium.

Samtidigt är Rasha al-Qasim medveten om att varje poet har sitt perspektiv och är påverkat av den miljön som diktaren kommer från. Och ändå berör hennes tematik främst ett så universellt ämne som familjen. Något som säkerligen en svensk läsare kan lätt att ta till sig.

Hennes första diktsamling kommer ut snart i Sverige på både svenska och arabiska. Det är hon naturligtvis mycket glad för. Men hennes situation i Sverige är synnerligen komplicerad. Efter att ha hamnat i Göteborg i samband med en poesifestival kunde hon inte återvända hem till Irak på grund av IS framfart.

Hon har nu bott i Sverige i ett och ett halvt år, och väntar fortfarande på besked om uppehållstillstånd. Ovissheten tynger ner sinnet, och gör miljön ”oberörbar”, säger Rasha med en viss sorg i rösten. Hon skulle så gärna vilja ta del av den vackra svenska naturen, människorna och kulturen.

Som alltid försöker hon hitta en öppning i den svåra och jobbiga situationen. Men hennes integritet är stor, och hon vägrar att vara någon till lags. När jag försöker göra en parallell mellan Eufrat och Ångermanälven avfärdar hon det bara rakt av. Även om hon är snabb att påpeka att vi alla har anknytning till varandra.

Hon sammanfattar det på ett sätt värdigt en poet:


-           - Jag kom från en dröm som jag vill berätta om.

       Tolk under intervjun var Hassan Alyasiri.