Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

tisdag 21 juli 2015

Första men inte sista gången



Den 21 juli för 150 år sedan, 1865, utbröt ett vilt slagsmål under marknaden i Edefors i Norrbotten mellan ortsbefolkningen och utifrån komna kanalarbetare. Allehanda verktyg, påkar och störar användes som tillhyggen, marknadsstånd demolerades och plundrades, stenar kastades, arbetarkaserner attackerades, människor slängdes i älven, och även skott avlossades. De flesta inblandade påstods vara kraftigt berusade.

Arbetarna hade inte fått ut sina löner, något som redan hade inträffat flera gånger tidigare, och då de hade handlat på kredit, kunde de inte betala sina skulder, och fick inte längre någon mer kredit hos lokala handlare. Det ömsesidiga missnöjet exploderade nu.

Oroligheterna fortsatte nästa dag, många blev skadade, och kronolänsman, ordningsmaktens enda representant på platsen, hotades till livet.

Han begärde då militär hjälp från Luleå, och dagen därpå anlände 50 indelta soldater till Edefors. 20 personer anhölls, tio häktades. Straffarbete utdömdes tämligen godtyckligt till de påstått värsta bråkstakarna, resten fick bötesstraff. Samtliga dömda utom en var kanalarbetare.

Händelsen kom att kallas för upproret i Edefors. Det anses vara första gången under industrialiseringen i Sverige som militär kommenderades ut mot arbetare.

Bakgrunden är de malmfyndigheter som hade gjorts redan i början av 1700-talet i Gällivaretrakten. Dessa var mycket rikhaltiga, men dyra att transportera till kusten. 1863 beslöt man att anlägga järnväg från Gällivare till Norrviken, och sedan bygga en kanal förbi de strida forsarna i Edefors och Heden. Ett svenskt-engelskt bolag bildades, och projektet fick i folkmun namnet Engelska kanalen.

Som mest hade bolaget nästan 1500 arbetare anställda, så gott som alla hämtade utifrån med fagra löften om goda löner och bra anställningsförhållanden.

När statsbidragen tog slut blev löneutbetalningarna oregelbundna och otillräckliga. 1867 avvecklades bolaget, och kanalen byggdes aldrig färdigt. Kvar i Edefors blev, förutom en stenpir och rester av den utgrävda kanalen, fattigdom och bitterhet, ett scenario som kom att upprepas i Norrland åtskilliga gånger senare, och upprepas än idag.


I september 1865 bröt det ut en lönestrejk vid samma kanalbygge i Heden. Den betraktas som första lönestrejken någonsin i Sverige.

måndag 8 juni 2015

På stället marsch i Ukraina



Ukraina – gränslandet
Anna-Lena Laurén & Peter Lodenius
Atlantis

”Det här kriget är fullt med maskerader och dimridåer.” konstaterarar Anna-Lena Laurén. Hon är Rysslandkorrespondent för Svenska Dagbladet och finlandssvenska Huvudstadsbladet, och lämpad som få att demaskera propagandan och skingra dimslöjorna kring Ukrainakonflikten. Hon har förstahandskunskap om hela händelseutvecklingen, hon har åkt skytteltrafik mellan Moskva, Krim, Kiev och andra ukrainska städer, hon har mött människorna, framför allt har hon ambitionen att se och lyssna, och att förmedla hela bilden i all dess komplexitet.

Hennes medförfattare är Peter Lodenius, tidigare mångårig redaktör för finlandssvenska vänstertidskriften Ny Tid, en intellektuell med stor integritet, en lärdomsgigant med omfattande kunskaper om Ukraina. För tio år sedan gav han ut den faktaspäckade boken *Ukraina – i Europas mitt*.

Laurén och Lodenius varvar dagsaktuella reportage, från Majdan, Krim, östra Ukraina, med mer analytiska bakgrundsartiklar. Det går inte att ta miste på författarnas strävan att teckna en djuplodande och mångfacetterad bild av konflikten som går bortom ideologiska skygglappar och förutfattade politiska uppfattningar.

Men ändå saknas det inte tunga invändningar.

Att sätta likhetstecken mellan Europa och EU är inte bara direkt felaktigt utan har också en uppenbar ideologisk slagsida. Det kan vara förståeligt att många av ukrainarna, särskilt i landets västra delar, hyser överdrivna förhoppningar knutna till ett EU-medlemskap, men Lauréns och Lodenius naivitet är förvånande.

EU som en garant mot korruption är ett dåligt skämt. Unionen är ett ormbo av korruption, både bland de gamla medlemmarna där skandaler exploderar med jämna mellanrum, och de nya som Rumänien och Bulgarien – och det är väl i den divisionen som Ukraina skulle få spela (i en avlägsen framtid) – där korruptionen snarare har förvärrats genom medlemskapet.

Utvecklingen i Ungern visar att också demokratins ställning kan vara vacklande i ett medlemsland.
Inte heller leder ett EU-medlemskap automatiskt till välstånd och tillväxt. Hierarkin inom unionen är i stort sett intakt, de rika länderna fortsätter att vara rika, de fattigare står kvar bak i kön.

Oron i östra Ukraina för konsekvenser av ett medlemskap är definitivt berättigad, och inte ett utslag av Sovjetnostalgi eller kärlek till Putins Ryssland, vilket Anna-Lena Laurén förtjänstfullt redogör för. Hon kunde gott peka på exemplet Polen, som annars idealiseras hejdlöst i framför allt västra Ukraina. Som medlem i EU har Polen plågats av kronisk massarbetslöshet, massiv avindustrialisering och absurd regional ojämlikhet. Här finns vinnare och förlorare, och i Donetsk har man sina farhågor om i vilken kategori man riskerar att hamna.

Den översvallande kärleken mellan Polen och västra Ukraina är för övrigt av mycket nytt datum. Många polacker som jag har talat med uttrycker stark skepsis till sina politikers helhjärtade stöd till en ukrainsk regering som reservationslöst hyllar nationalister som är skyldiga till etnisk rensning i gigantisk skala och folkmord på kanske så många som 100 000 polacker.

Jag medger själv att jag mot bakgrund av min egen familjehistoria, många blev förföljda och mördade av ukrainska nationalister i andra världskrigets inledningsskede, har förutfattade meningar. När jag hör att Ukraina vill ”vända sig mot väst” går det kalla kårar längs ryggraden.

Peter Lodenius redogör på djupet för EU:s roll, och kan inte annat än konstatera att EU:s agerande var klumpigt, inkonsekvent, och aggressivt och att unionen har del i ansvaret att ha tvingat fram den konflikt som rasar idag.

Vad jag saknar är en undersökning av USA:s roll. Konfliktens kanske mest förbisedda – och förträngda? - händelse är det av ryssarna avlyssnade samtalet mellan USA:s biträdande utrikesminister och landets Ukrainaambassadör, ett samtal vars äkthet har mig veterligt inte ifrågasatts, och där de två diskuterar hur en ukrainsk regering ska se ut! Det är minst sagt uppseendeväckande.

Än mer uppseendeväckande är att regeringen faktiskt kom att se ut precis som amerikanerna sa att den borde.

Det är alltför tydligt att det inte handlar om en kamp mellan öst och väst eller demokrati och autokrati, utan är snarare en konflikt om geopolitiskt inflytande och nya marknader. Ukraina är ett gränsland med vitt skilda historiska, politiska och kulturella traditioner – läs gärna nämnda boken av Peter Lodenius från 2006! – och det behöver både Västeuropa och Ryssland, framtiden ligger i att vända sig mot båda samtidigt.

Mot slutet av boken uttrycker både Laurén och Lodenius en försiktig optimism för Ukrainas del, då man ändå ser vissa framsteg inom civilsamhället. Det är möjligt, men jag anser nog att det finns all anledning att förhålla sig skeptisk.

”Revolutionerna” hittills i Ukraina uppvisar en likartad, och dessvärre deprimerande, mönster: ett uppdämt brett folkligt missnöje med korrupta politiker och en misslyckad politik leder till protester och demonstrationer – som efteråt visar sig vara inte fullt så spontana. Regeringen faller, och in träder ett radarpar bestående av en politiker lika belastad som den nyss störtade, och en oligark, som representerar andra intressen som den föregående. Det är fortfarande pengarna som styr i en elits intressen.

Det är på stället marsch, trots alla offer, och dödläget kan bara brytas om den utländska stormaktsinblandningen upphör och ukrainarna får lov att sköta sina affärer själva.

torsdag 4 juni 2015

Musik som berör på djupet



A Farblondzhete Blondinke
Louisa Lyne & Di Yiddishe Kapelye
Maestro Music

Härnösandstjejen Louisa Lyne har tagit jiddisch och framför allt dess musik till sitt hjärta. För henne är det inte en död kultur från en svunnen värld i ett avlägset Östeuropa, utan ett levande arv, folkligt, präglad av mångfald, öppenhet och tolerans. Tillsammans med sitt eminenta band Di Yiddishe Kapelye utvecklar hon det arvet, och för det närmare den nordiska kultursfären.

Det saknas inte gemensamma drag, vilket kommer till ett spännande uttryck i Louisas och bandets senaste album med det dubbeltydiga namnet ”A Farblondzhete Blondinke” – ”En vilsen blondin”. 

Det som förenar är vemodet, den där sorgsna tonen, med ständigt underliggande smärta och alltid nära nästa hotande katastrof, men som glömmer bort sig ibland och bryter ut i hejdlös livsglädje.

Louisa Lyne blandar på ett fascinerande sätt traditionell klezmer med egna nyskrivna låtar, och sammanför på så vis det främmande med det välbekanta, det fjärran med det närliggande, det exotiska med det hemvävda.

Tonen anges från första början. Efter en nyskriven instrumentallåt kommer det en sång som klingar vagt bekant. Men är det inte..? Jo, det Nils Ferlins ”En valsmelodi”, med musik av Lille Bror Söderlundh, med ett kongenialt arrangemang, och i en klockren översättning till jiddisch av Salomon Schulman. Det är samma vemod, samma längtan, samma mänsklighet.

Louisa Lynes röst har en fantastiskt brett register, med en osviklig känsla för nyanser över hela den musikaliska skalan, från det saktmodigt sorgsna till det upprymt glada, ända fram till det trotsigt tragiska, som i sången från gettot i Vilnius av Leyb Rosental ”Mir lebn eybik” – ”Vi ska alltid leva” – där hon går från förtvivlans viskning till kraftfullt livsbejakande. Det är storslaget och det berör på djupet.


Louisa sjunger på jiddisch, ursprungligen en medelhögtysk dialekt, med hebreiska och slaviska inslag, och det går att snappa upp en hel del med hjälp av sin skoltyska. Men också de som inte klarar det kan utan problem vara ”vilsna” i tonerna. Musiken och sången är ett universellt språk som kan förstås av alla.

tisdag 2 juni 2015

Vad kostar en familj?



I den debatt om invandring som tycks tillta för varje dag, trots att de så kallade invandringskritiska rösterna – en eufemism för rasister – påstår att den är tabu, ställs det högljudda krav på att vi måste få veta ”vad det kostar”. Underförstått, någon vill dölja sanningen för oss.

Det trots att beräkningar av invandringens påstådda kostnader duggar lika tätt som Björklunds skolreformer. Med ungefär samma vetenskapliga halt. 
Pionjär på området var professor Södersten på 1990-talet som räknade ut att invandringen kostar 50 miljarder, eller om det var 60. Han har sedan dess följts av en lång rad andra professorer som har kommit fram till vitt skilda resultat, som varierar från 20 till 150 miljarder.
Det visar ändå på det svenska utbildningssystemets demokratiska karaktär, vem som helst kan bli professor. En förmildrande omständighet är i all fall att de är professorer i nationalekonomi.
Nu tycker jag faktiskt att det inte är mer än rätt att medborgare får veta vart skattepengarna går. Och eftersom jag hyllar principen att man ska sopa rent framför egen dörr, ska jag här försöka räkna ut vad min lilla familj kostade det svenska samhället.
Min mamma, min syster som då var nio, och jag som var tretton, kom till Sverige från Polen som politiska flyktingar i slutet av oktober 1969. De fem första nätterna bodde vi på hotell Baltic, som låg i Östra Nordstan, där Femmans torg, med sin shoppinggalleria lika stor som en mindre svensk stad, numera ligger. Hotellet var ett råtthål. Jag har ingen aning om deras priser, men kan tänka mig att en tusenlapp per natt i dagens penningvärde kommer ganska nära sanningen.
Sedan flyttade vi till en lägenhet. På den tiden fanns det gott om bostäder, vilket berodde på att det byggdes mycket. Det var en liten fyrarummare i Hammarkullen, då helt nybyggt, och det var först långt efteråt vi begrep att vi hade bott i slummen. Då tyckte vi att det var rymligt och modernt, och nära till naturen.
I dag tror jag att hyran för en sådan lägenhet med el och försäkring ligger på cirka sju tusen, och vi bodde där i sex månader.
Min syster och jag började skolan, efter sex respektive sju dagar, och ja, det var traumatiskt.
Mamma fick också sätta sig i skolbänken, och började läsa svenska på heltid. Under tiden försörjdes vi av ”det allmänna” med ett belopp motsvarande socialbidraget. Enligt dagens riksnorm för försörjningsstöd blir det 9 510 kronor i månaden.
Vi fick också någon form av klädbidrag, som jag för enkelhetens skull beräknar till tio tusen.
Det bör noteras att under den tid som mamma läste på SFI fick hon ett erbjudande om extraknäck som hotellstäderska. Hon avböjde och bröt därmed mot den numera heliga principen om arbetslinjen. Hon tyckte helt enkelt att det var viktigare att lära sig språket, något som kanske inte sker optimalt under städning av hotellrum, och etablera sig i samhället så snabbt som möjligt.
Eller med dagens nyspråkbruk: hon valde bidrag framför arbete.
I maj 1970, sex månader efter vår ankomst till det nya landet, började mamma emellertid arbeta inom sitt yrke.
Lägger man ihop allt som vi har kostat samhället uppgår den totala summan till 114 060 kronor. Vad fick då Konungariket Sverige för pengarna? Jo, en 35-årig specialistläkare och två barn i grundskoleåldern.
Det är naturligtvis bruttokostnaden. Vad nettot blir? Det får någon annan räkna ut.

måndag 1 juni 2015

Lågmält om stora ämnen



Vad skulle vi göra om vi inte var rädda?
David Ericsson
Lindelöws

Efter tre romaner har författaren och långtradarchauffören David Ericsson återvänt till novellen. Det är glädjande, hans senaste roman *Svart marmor*skenade och slutade i diket. Med novellsamlingen når David tryggt destinationen, även om färden tar ibland nya och oväntade vägar. Det är som om tillfälliga, lite kortare turer passar honom bättre än jordenruntresor.

Hans noveller präglas av precision och koncentration som konfronterar krassa attityder med vemodiga stämningar. Stilen är nyansrikt enkel och vardaglig.

Miljön är allt som oftast lastbilshytten, men det förekommer även andra arbetsplatser, som båtar, några noveller utspelar sig på en buss, ett tåg, eller irrande omkring en natt i Venedig. Alla miljöer har en fast förankring i en konkret verklighet, men skildringen är inte inriktad på arbetet, utan människor, individer, som arbetar. Med andra ord, som det är för de flesta av oss.

Fonden är ett Europa med lönedumpning, trafficking och människohandel, och ständigt nya, allt mer verklighetsfrämmande EU-direktiv, och ett Sverige plågat av arbetslöshet, osäkra anställningar och tilltagande rasism.

Men David Ericssons teman är andra: det är våra rädslor att närma oss varandra, ensamhet, dödsångest, arbetets mening, och rent av livets mening. På sitt lågmälda sätt väjer inte David för de stora ämnena. Och kärleken är ändå möjlig.

Personporträtten är ömsint tecknade, med en säker blick för livets mångfald, och ett öppet sinne för det avvikande. Men det är inga idealiserade arbetshjältar som möter läsaren, det här är grabbar som gärna går på bordell i Spanien och inte bangar för några månader ”A-kassesemester”.

Gemenskap är genomgående mycket viktig. Men det är framför allt som socialt kitt, medan kampen och de svåra besluten sker hos David Ericsson på en individuell nivå. Så är det med Johan i novellen ”Maktens boning” när han sätter sig upp mot kommunens och den lokala företagarens maktmissbruk, så är det till och med för den fackliga ombudsmannen i titelnovellen som övervinner sin rädsla och tar strid mot maffian.


Kommer kollektivet i nästa novellsamling?

fredag 29 maj 2015

Tjeckisk satir över det postmoderna konsumtionssamhället



En plastig trea
Petra Hulova
Övers: Marie Wenger
Rámus.
Petra Hulova är den tjeckiska litteraturens nya stjärnskott. Blott 35 år gammal har hon redan åtta romaner bakom sig, flera av dem prisbelönta. På svenska finns tre av dem, samtliga utgivna av det lilla kvalitetsförlaget Rámus.
”Allt detta tillhör mig” (2011, översättning Sophie Sköld), som är hennes debutbok, är en familjekrönika från Mongoliet. ”För medborgarnas bästa” (2013, översättning Marie Wenger) är en samhällssatir i bästa tjeckiska humortradition över åren kring kommunismens fall.
Hennes senaste roman ”En plastig trea”, är något helt annat, och det är mycket typiskt för Hulova att ständigt sträva efter att förnya sig. Romanen handlar om en prostituerad, som genom en inre monolog berättar om sitt liv, sitt arbete, sina kunder och sin omgivning. Berättarrösten pendlar mellan djupsinning filosofi och råa vulgariteter, och i spänningsfältet skapas romanens egenartade energi. Dessutom stor humor.
Berätterskan, som symptomatiskt nog inte har något namn, berättar mycket frejdigt, ja stundtals nästan hurtfriskt, men det är på inget sätt en solskenshistoria som rullas upp. Inte minst förekommer det en del otäckt våld, något som berättarrösten väljer att förståeligt nog skildra ganska återhållsamt.
Tillvaron som prosituerad är ändå rejält slitsam, och hon kompenserar genom sina slösaktiga besök i en shoppinggalleria, som sker i en anda av meditativa kyrkobesök.
Framför allt driver Petra Hulova friskt med könsroller. Kvinnorna är genomgående stereotyper, från de snipiga skvallertanterna i trappuppgången till de fula men ack så kärlekskranka bibliotekarierna. Männen är bara sexobjekt, helt anonyma och fullständigt ansiktslösa, men med andra kroppsdelar desto synligare.
Hulova använder språket på ett karnevaliskt vis genom att med ordens hjälp vända upp och ner på saker och ting. Om jag har förstått det hela rätt skiftar hon i det tjeckiska originalet genus på substantiven när det gäller allt som har med kön att göra. Det låter sig inte göras på svenska, men översättaren Marie Wenger löser det med subtil elegans med språklig ekvilibristik som både roar och oroar med sina djärva metaforer och ett dubbeltydigt bildspråk med slösande rikedom.

Det är fantastiskt roligt, även om skrattet fastnar hela tiden i halsen. Petra Hulova har skapat en egensinnig satir över det postmoderna konsumtionssamhället. Hon är en författare i bästa tjeckiska litteraturtradition, med namn som Hasek, Hrabal och Kundera, men med en alldeles egen röst.

tisdag 19 maj 2015

Centraleuropeisk mischmasch med spännande möten



Vidare vatten. Minnespassager
Ilma Rakusa
Övers: Birgitta W. Augustsson
Rámus.

Jag medger gärna att centraleuropeiskt mischmasch utövar en oemotståndlig lockelse på mig. Ilma Rakusas bakgrund skapar genast högt ställda förväntningar, även om jag inser fullt väl att det rör sig om förutfattade meningar. Hon är en schweizisk författare, född 1946 i Slovakien av en slovensk far och ungersk mor. Bara det!

Ilma Rakusa växer upp i Budapest, Ljubljana och Trieste. Många språk, många kulturer. Hemmaspråket är ungerska, men efter flytten från Budapest drar de sig för att använda den offentligt för att inte bli skällda för ”zigenare”.

Europa några år efter kriget är rörigt, osäkert och instabilt, gränserna är fortfarande oklara. Familjen Rakusa är ständigt flyttberedd, undan nästa hotande katastrof. Ilmas far är ett bränt barn som skyr elden, han har varit eftersökt av pilkorsare i Ungern, Ustasja i Kroatien, och sedan av Titos säkerhetspolis i Jugoslavien.

”Egentligen höll vi alltid på att packa.” skriver Ilma Rakusa. Och vidare: ”En resväska är ett tecken. Och först i andra hand ett bruksföremål.”

Slutligen hamnar familjen i Schweiz, i Zürichtrakten, eftersom fadern gärna vill bo i ett stabilt och demokratiskt land. Här lär sig Ilma ett nytt språk, egentligen två: högtyska och schwyzerdütsch. Den första tiden är familjen statslös, och innehavare av resedokument, inte riktiga pass, en status som undertecknad hade det tvivelaktiga nöjet att åtnjuta några år under 70-talet. Jag minns än de misstänksamma blickarna vid varje gränspassering. Och det var i Västeuropa, att resa i österled var inte att tänka på.

Och det är österut Ilma Rakusa vill resa, det är där hon känner sig mest hemma. Hur mycket hon än uppskattar tryggheten och ordningen i sitt nya hemland Schweiz, så saknar hon ”förfallets poesi, ett kaos fullt av liv, sprickor i takbjälkarna”.

Efterkrigstidens 50- och 60-tal bildar fonden till skildringen av barndomen, ungdomstiden och sedan de första åren på väg ut i vuxenlivet. I Trieste strosar amerikanska soldater ur ockupationsstyrkorna på strandpromenaden, i Paris råder ännu en idyllisk stämning kort innan studentkvarteren exploderar under revolten i maj 68, i Prag dricks kopiösa mängder öl när de euforiska tjeckoslovakerna börjar känna de första dofterna av Pragvåren, bakom den gråa tristessen i Leningrad sjuder ett sprudlande vitalt kulturliv.

Överallt skildras spännande möten med människor, alltid förankrade i en innerlig humanism. Ilma Rakusa ger ett starkt uttryck för sin gränslösa kärlek till konsten, kulturen, framför allt musiken. Bach och Bartók är husgudar, jämte Dostojevskij och Buber. Hon ägnar sig länge åt både piano och skrivande, tills hon får rådet av Rostropovitj, kärleksfullt kallad ”Slava”, att koncentrera sig och välja. Och då väljer hon författarskapet.

Ilma Rakusas språk är ytterst varsamt, precist, tonsäkert poetiskt, lyhört på valörer och med en utmanande rikedom på nyanser. Det är ett språk hos någon som vet att orden är aldrig neutrala. Och det är ett språk som inte bara fångar världen i stort och smått, det vidgar den också.


Vilket kan vara av nöden. Som Ilma Rakusa skriver i dikten ”Om” ur diktsamlingen ”I drömmarna mellan fälten: snö” (översättning: Linda Östergaard), som publiceras samtidigt med ”Vidare vatten” av det förträffliga lilla förlaget Rámus: ”Om vi finge färre/öknar och krigare/vapen och maktdrivna/sjukdomar och skenvinster/../Om vi finge fler/../gränslösa läkare och hela familjer/snickare och kosmopoliter/../”.