Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

söndag 8 oktober 2017

När Djävulen har ingenting annat än könsroller att sälja




I en tid då allt går att köpa i ett samhälle som har förvandlats till en marknad där allting är till salu känns den gamla sagan om Faust tämligen överspelad. Valde han fel liv kan han alltid köpa sig ett nytt – individens valfrihet är helig i alla lägen. Tidsaspekten är förvisso inte helt oproblematisk, men vi är på god väg att lösa det också, snart kan man säkert köpa sig ungdom också.

Myten om den gamle vetenskapsmannen som säljer sin själ till Djävulen för att återfå sin ungdom och uppleva kärlek med Marguerite blir definitivt ointressant, faktiskt på gränsen till obegriplig, åtminstone för dem som inte minns den gamla tiden då sådant kunde fascinera människor.

Det enkla men ack så sorgliga faktum tar Norrlandsoperan fasta på i sin uppsättning av Faust. I Eva-Maria Melbyes regi blir Gounods opera till ett feministiskt drama där kvinnorna har Gud på sin sida, medan männen tyr sig till Djävulen, och naturligtvis går det åt skogen för kvinnorna.



Inramningen är imponerande. En suggestiv scenografi, särskilt tyckte jag om Guldkalven som svävar över scenen under större delen av föreställningen – och som dessutom kunde användas som gunga! Ljusprojektionerna var också fina.

Koreografin var magnifik, och i kombination med fantasifulla kostymer, skapas en överdådig scenmiljö, något som numera har blivit Norrlandsoperans signum.

Sångarna gör mycket gedigna insatser i sina roller. Yinja Gongs rena tenor övertygar som Faust, och han matchas väl av Sabina Bisholts varma sopran som Marguerite, hon är särskilt lyckad i de dramatiska partierna, och de är många.



Men föreställningens huvudperson är Kosma Ranuer som Mefistofeles. Iklädd en osannolikt smaklös rosa kostym var han en riktig Kitsch-Satan, och hans klangfulla baryton förförde och lyfte fram den lockande syndens fröjder på ett spefullt och oemotståndligt sätt.

Gounods opera är en föreställning med extra allt. Här finns bravurarior, medryckande duetter och mäktiga körpartier. Musiken är publikfriande på både gott och ont, det pendlar mellan inställsamhet och sublima djup.

En Faust som berör.


FAUST
Musik: Charles Gounod
Libretto: Jules Barbier & Michel Carré

KONSTNÄRLIGT TEAM
Regissör: Eva-Maria Melbye
Dirigent: Eric Solén
Scenografi & kostym: Marcus Olson
Ljusdesign: Kerstin Weimers
Mask och peruk: Angelica Ekeberg
Koreograf: Amanda Arin
MEDVERKANDE
Faust – Yinjia Gong
Méfistofélès – Kosma Ranauer
Marguerite – Sabina Bisholt
Siebel– Solgerd Isalv
Valentin – Hannes Öberg
Marthe – Susanna Levonen
Wagner – Fredrik Essunger
Dansare – Maria Jonsson & Andreas Resar
Barnstatister: Viggo Juneblad Schwieder, Maria Garcia Niemi, Mira Stegmayr, Ruben Englund, Ingrid Nilsson & Tove Turkka

NorrlandsOperans Symfoniorkester
NorrlandsOperans kör 

Premiär den 5 oktober, spelas fram till den 29 oktober.

Foto: Norrlandsoperan/Micke Sandström



måndag 12 juni 2017

OS-guld från Kramfors




Skicrosstjärnan Sandra Näslund hyllades på torget i Kramfors under nationaldagen för sitt VM-guld.

Tanken på att hon nästa år kan ta OS-guld väckte kalenderbitaren i Allehandas förre kulturredaktör Lars Landström. Hur många OS-guld har tagits av Kramforsbor?

Så kulturnisse han är kan Lasse sin idrottshistoria på sina fem fingrar.



Och då konstaterar han att Anna Olsson – som då hette Dahlberg – tog guld i damernas sprintstafett i Turin 2006 tillsammans med Lina Andersson.

Sedan beror det förstås på hur man betraktar kommunsammanslagningen, Kramfors kommun som den ser ut idag bildades först genom kommunreformen 1971 och senare införlivandet av Bjärtrå, Noraström, Nordingrå, Ullånger och Ytterlännäs och en del ur Boteå kommun (Styrnäs församling) 1974.

Men utgår vi ifrån dagens kommungränser kan Kramfors ståta med ytterligare två OS-guld.



1936 vann skidkungen Elis Wiklund, tävlandes för Salsåker-Ullångers IF, femmilen i Garmisch-Partenkirchen. Den stora obesvarade frågan är fortfarande om han fick skaka hand med Hitler.
Elis var också beviset att idrott och kultur går alldeles utmärkt ihop. Han var en icke oäven dragspelare, och spelade in en skiva med dragspelsmästaren Gösta Westerlund.



Arne Åhman från Nordingrå tog guld i London-OS 1948 i tresteg. Han nådde 15, 40 i första hoppet – nytt svenskt rekord – och skrönan har det till att ansatsbanan var i bedrövligt skick, vilket gynnade dem som hoppade först. Startordningen bestämdes alfabetiskt, och Åhman, här som Ahman, fick inleda tävlingen.

Tre guld är verkligen inte illa. Det skulle vara spännande att få veta hur många OS-guld vi har sammanlagt i hela Ångermanland. Och i respektive kommun förstås.

Så nu utmanar jag mina läsare – hur många OS-guld har tagits av idrottare i Härnösand, Sollefteå och Örnsköldsvik? Och andra kommuner runt om i landet?


Mycket ära står på spel. Och skynda att vässa formen, just nu leder Kramfors 3-0!

fredag 19 maj 2017

Hans Hedbergs keramik förundrar och förför




I år skulle Hans Hedberg ha fyllt 100 år. Disponentsonen från Köpmanholmen är en av Sveriges internationellt mest ansedda keramiker och konstnärer. 100-årsdagen firas med en minnesutställning på Örnsköldsviks Museum & Konsthall.

Hans Hedberg började sin konstnärsbana som målare, och utställningen innehåller både målningar och objekt. Det är naturligtvis värdefullt att få en fullständig bild av ett så betydande konstnärskap, men det är lätt att förstå varför Hans Hedberg i frustration och besvikelse övergav måleriet. Han lät till och med bränna mer än 100 av sina verk.

Hans tavlor är visserligen tekniskt drivna, med välfångat perspektiv och en skicklig färgavvägning, men det saknas påtagligt originalitet och personlighet.



Hur annorlunda är inte Hans Hedbergs keramik! Det är helt unikt, har knappast någon motsvarighet, och det är knappast förvånande att Hedberg har samarbetat med konstnärer som Picasso, Matisse och Léger. Han har också haft Marc Chagall som elev, men han gjorde inte sin lärare glad.

Av de nämnda storheterna var det nog Fernand Léger som utövade störst inflytande på Hedberg – och för övrigt på en lång rad andra svenska konstnärer. Jag tycker mig se klara spår av Légers figurativa kubism i Hans Hedbergs formspråk. Det är säkert ingen tillfällighet att det finns ett Léger-museum just i franska Biot där Hans Hedberg hade sin ateljé i nästan 50 år.

Men Hedbergs keramik är som sagt helt unik med en personlig stil som saknar dess like.

Det är framför allt glasyrernas koloristiska register som imponerar. Färgernas nyansskala besitter en mångfald som tycks närma sig oändligheten, och även det bleka och svaga ligger lika nära naturens egen palett som fantasins yttersta gränser.

Glasyren utstrålar också en lyster som förundrar och förför.



Hans Hedberg första keramiska skulpturer var Ägget. Det är en ursprungsform, mättad med symbolik, inte minst representerar den Födelse och Livet.

Också de fortsatta fruktformerna är rika på symbolkraft. Det är inte svårt att direkt koppla till det fruktbara, åter igen handlar det om Livets kretslopp, men även kreativitetens styrka.

Objektens skenbara realism innehåller ett dubbelt budskap som drabbar betraktar i skärningspunkten mellan det naturtrogna återgivandet och uttryckets subjektiva utformning.

Vi är en del av naturen samtidigt som vi formar och bearbetar den.

Det är en existentiell dialektik som formuleras med en sällsynt lätthet och elegans.



Det kan finnas ytterligare en dimension i Hans Hedbergs keramik, och det är drömmen om naturens generösa rikedom, med de svällande formerna av väldiga frukter, ett slags ymnighetshorn som i de lockande bollar av intensivt lysande hjortron.

Enkelt och vältaligt.

I samband med vernissagen på lördag blir det också ett boksläpp för Per Grimells nyskrivna biografi över Hans Hedberg. Utställningen pågår fram till den 16 september.

måndag 24 april 2017

Försäkring och konsekvens




Centerpartiet vill sänka för dem som har kommit till Sverige som flyktingar. De har stöd än så länge av Liberalerna och Sverigedemokraterna. Tanken är att har man inte bott och arbetat i Sverige i tillräckligt många år så har man inte tjänat ihop till fulla beloppet i försäkringen.

Verkar rimligt.

Och givetvis ska de som har arbetat ihop till sina slantar men kom hit i vuxen ålder få mer än infödda svenskar. De har ju inte kostat Sverige en endaste krona som barn, noll kostnad för barnavård, skola med mera! Ren vinst och den borde invandrarna rimligen kompenseras för.

Detsamma bör väl gälla för pensionen. Den har välfärdens tillskyndare också börjat snegla på. Varför ska någon som inte arbetat 40 år i Sverige ha rätt till full garantipension?

Även här borde man vara konsekvent. Undertecknad har inte kostat Sverige någonting under sina drygt 13 första år, och jag förväntar mig därför ett rejält påslag på min ack så usla pension.

För att inte tala om min lilla mamma som kom hit 35 år gammal och bjöd Sverige på en medicinutbildning. Hennes pension borde minst dubblas!

*

Istället för den hisnande summan av knappt 9000 får den arbetsoförmögne blatten enligt förslaget 1200 spänn. På den sänkningen tror man sig ”spara” 1,4 miljarder kronor – och då utgår jag från att man har räknat in den ökning av kostnader för försörjningsbidraget som blir följden.

Helt bra känns det inte. Jag menar att ta från de sjuka och ge till de friska? Var är Robin Hood när man behöver honom som mest.

De ”sparade” pengarna ska enligt förslaget investeras i att skapa nya jobb, ”inte minst till alla nyanlända”.

Alla? Det finns faktiskt de som redan har ett jobb, den här retoriken klingar riktigt illa.

Och vad då ”inte minst”? Det känns inte heller bra. Att ta från blattarna och ge till svennarna?

*


Apartheid är inte långt borta.



söndag 19 mars 2017

Om fotboll som en del av samhället på gott och ont




Propagandafotboll
Ekim Caglar
Leopard förlag

Fotbolls-VM 1934 spelades i Italien och blev en stor propagandaseger för den fascistiska regimen. När Il Duce beordrade landslaget att vinna, hade de inget val än att ta hem segern, under ivrigt fotograferande där laget gör fascisthälsning.

Fyra år senare spelas VM i krigshotets skugga. Italiens andra vinst var bara logiskt, liksom Tysklands semifinalplats. Tragiskt nog bestod det tyska laget av flera österrikiska spelare, tvångsanslutna efter Anschluss, även om några vägrade att vara med.

1950 i Brasilien får Tyskland inte vara med. De tar igen det med råge 1954 i Schweiz när de helt otippat lyckas besegra de ungerska favoriterna. Och när den tyske radioreportern vrålade oavbrutet ”Det är över! Det är över” syftade han inte på slutsignalen, utan på att Tysklands utfrysning som ett resultat av nazismens brott äntligen var till ända.

England har lyckats vinna VM en enda gång, det var på hemmaplan 1966, under en tidsepok som politiskt var en skördetid för det socialdemokratiska Labour. 1970 i Mexiko när Englands fotbollslandslag föll i kvartsfinalen i en sällsynt minnesvärd match mot Västtyskland, tvingades Labourregeringen avgå kort därefter (det fanns fler skäl än fotboll till det).

1969 bröt ett krig ut mellan Honduras och El Salvador, med fotboll som den omedelbara orsaken (historien var förstås mer komplicerad än så).

Behövs det fler bevis att fotboll (liksom idrott i allmänhet) och politik hör ihop?

I sin bok med den fyndigt dubbeltydiga titeln ”Propagandafotboll” visar Ekim Caglar på ett förtjänstfullt sätt det intrikata samspelet mellan fotboll och samhälle. Sambandet mellan de två kan vara på både gott och ont. På läktaren och på planen finns plats för både höger och vänster – däremot lyser mitten mest med sin frånvaro – rasism och antirasism, våld och huliganism sida vid sida med solidaritet och kamratanda.

Fotbollen är en oskiljaktig del av samhället, och speglar både dess goda och dåliga sidor. Men fotbollen påverkar i någon mån också samhället och Caglar tror - eller möjligen vill tro – att hans älskade idrott kan vara en positiv kraft för samhällsförändring.

Han varvar skickligt resonerande avsnitt med porträtt av mer eller mindre kända fotbollsprofiler. Socrates, Paul Breitner, Maradona, Capello, Oleg Blochin, med flera, passerar revy, och det finns hur mycket fotbollsgodis som helst att hämta, också för de nördigaste kalenderbitarna.

Författaren har turkiska rötter, och bjuder på ett välkommet kapitel om turkisk fotboll, där inte minst kurdfrågan spelar en framträdande roll.

Synd emellertid att bara två kvinnor, Pia Sundhage och Lotta Schelin, får plats i denna så läsvärda bok.

torsdag 16 mars 2017

En dansföreställning som landar mitt i samhällsdebatten




Med sin senaste föreställning landar Norrdans mitt i samhällsdebatten kring angelägna, och ibland obehagliga, frågor kring verkligheten. Lever vi i olika, kanske rent av parallella, verkligheter, var och en i sin egen bubbla? Vad har vi att hålla oss till, sanning, halvsanning, absolut sanning eller – detta lingvistiska missfoster så typisk för vår tid - postsanning?

Föreställningen har två delar, AB3 och Pepper´s Ghost. AB3 har nypremiär, den framfördes ursprungligen på Technicus 2009, medan för Pepper´s Ghost är det världspremiär.

AB3 är fortfarande en dansföreställning av yppersta klass. Fyra dansare undersöker och konfronterar verkligheten på ett synnerligen mångbottnad sätt. Det blir aldrig riktigt klarlagt var någonstans i verkligheten de befinner sig, och frågorna hopas. Det går inte ens att komma överens om det lilla gulliga djuret är en hund eller en fågel.

Leken riskerar att övergå i allvar, med otrevliga konsekvenser. Och lika barn leka inte alls bäst, de talar inte ens samma språk – utan bokstavligen olika tungomål.

Föreställningen har en tydlig historisk dimension med flera trådar bakåt, med det klasiska musikvalet och med humoristiska vinkar till klassisk balett, trippande steg och eleganta hopp som för publiken nästan tillbaka till Svansjön. Eller om det nu är en annan fågel i det vattendraget.

Kostymdesignen med sin rikedom av svärta bidrar också till föreställningens gränsöverskridande karaktär.

Men det som kanske imponerar mest är ändå den fenomenala koreografin av Härnösandssonen Martin Forsberg. Det är samspelt, koordinerat och samstämt på ett sätt som överträffar det mest man har sett på en dansscen.

Föreställningens andra del, Pepper´s Ghost, övertygar däremot inte på samma sätt.

Det är uppbyggt kring tre speglar som skapar olika visuella effekter.

Scenerna mångfaldigas och riktas åt flera håll på ett intrikat vis. En suggestiv bild träder fram av människans liv i olika dimensioner, till synes identiska men ändå vid närmare skärskådande med små skillnader och betydelsefulla avvikelser.

Men det räcker inte hela vägen fram. Ganska snart blir det en trött upprepning av illusionstrick som ytligt antyder en pretentiös pseudofilosofi. Den ödesmättade musiken med sin mässande monotoni förstärker ytterligare det intrycket.

Att hålla upp speglar mot publiken blir bara en kul grej utan djupare innebörd. Det finns definitivt bättre sätt att konfrontera sin publik med deras egen självbild.

Ingen skugga ska förstås falla över dansarna. De gör ett gediget jobb som bygger på ytterst små nyanser i rörelserna i en långsamhetens lov bortom alla spektakulära effekter.

Mindre illusion, mer dans, tack!

Foto: Bengt Wanselius

fredag 10 mars 2017

Drömmen som blev en mardröm - stark pjäs om droger




Narkotika är en oerhört destruktiv kraft i samhället. Många missbrukare lever i djupt men ofta dolt misär, och vägen tillbaka är lång och svår. Inte sällan slutar det med ond bråd död, med överdos, hämnd för en obetald skuld eller en blodig gänguppgörelse.

Var och en som någon gång på något sätt har kommit i kontakt med denna brutala värld kan inte låta bli att ställa frågan varför människor hamnar i detta elände och vad är det för mekanismer som håller dem kvar.

Det finns förstås inga enkla svar.

Ett fruktbart sätt att närma sig frågan är att berätta ett individuellt människoöde, och det är den väg som Kristoffer Berglund väljer i sin dramatiska debut ”Drömmen om Marbella”, som han också regisserar.

Publiken sitter i en cirkel runt scenen, och det är åskådarna som utgör scenografin. Det är förvisso inget originellt grepp, men här tjänar det inte som något sceniskt knep utan fungerar synnerligen effektivt som en del av pjäsen.

Grabben som står framför oss är verklig, vi kan inte låtsas att vi inte ser och hör, när han sätter sig mitt ibland oss kan vi inte längre betrakta honom som bara en frånstötande pundare, ett avvikande monster, utan som någon av oss, ett barn, ett syskon, en kompis.

Pjäsen har en enda roll, och det är missbrukaren Niklas, spelad av Alexander Lindman. Under en 50 minuter lång monolog berättar han Niklas levnadshistoria. De första drogerna, hur allting accelererar, hur han dras allt djupare in i misären, sveken – egna och andras, bortförklaringarna och förnekelsen, drömmen som förvandlas till en mardröm, och den långa marschen genom själlösa landskap av socialbyråkrati.



Det är berörande, äkta och trovärdigt rakt genom.

Och helt utan pekpinnar. Inte för att det saknas bad guys och good guys, mest förekommer bad guys, men ingen utmålas som syndabock, ingen är den som bär skulden, i varje fall hela skulden.

Och det finns förstås inte heller någon frälsare. Man kan bara frälsa sig själv, det är kanske därför det är så oändligt svårt.

Skådespeleriet är lysande. Med tanke på att han håller monolog i nästan en timme är det smått osannolikt hur mycket kropp Alexander Lindman använder. Jag får nästan en känsla av att han får mer sagt med kroppsspråket än med orden.

Hela hans rörelseschema med det ryckiga och knyckiga, det osäkra som så lätt slår över i aggressivt våld är genuint in i minsta vibrerande gest.

Det är teater på riktigt.

Någon happy end blir det så klart inte. Men det slutar ändå med en försiktig öppning, det finns trots allt vägar ut.

”Hej, jag heter Niklas och jag är narkoman.” Hej Niklas.


Drömmen om Marbella
Teater Västernorrland
Manus/Regi: Kristoffer Berglund
Scenografi/Kostym: Anna Olofsson
Musik: Jukka Rintamäki
Medverkande: Alexander Lindman