Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

torsdag 18 september 2014

Frihet på polska



Tiden efter 1989 kallas av många i Polen kort och gott för ”friheten”. Men alla är inte övertygade.

 Framför allt inte de kvinnor som förlorade rätten till abort. Ingreppet är numera straffbelagt. Och det är inte nog med det. Ett sjukhus i Warszawa påstås ha vägrat en kvinna bedövning vid förlossning. Trots allvarliga komplikationer vägrade man sedan att utföra kejsarsnitt. Motiveringen var att det var ”onaturligt”, vilket öppnar hisnande perspektiv inom sjukvården, inte nödvändigtvis i frihetlig riktning.

Religion är en känslig sak i frihetens Polen. Strafflagen har en gummiparagraf om ”kränkning av religiösa känslor”, och den har använts förvånansvärt flitigt. 2003 dömdes konstnären Dorota Nieznalska till sex månaders fängelse och samhällstjänst för en skulptur som föreställer ett kors med en penis. Domen upphävdes i högre instans och Nieznalska friades.

2008 åtalades black metal-artisten Adam Darski ”Nergal” för att ha rivit sönder en Bibel under en konsert, men han friades efter flera rättegångar.

Och medan jag är i Kraków en vecka i början av juli kan jag läsa i lokaltidningen om en kabaré i södra Polen som vägras hyra lokal för sina föreställningar eftersom de har dragit en vits om påven. En ovanligt effektiv form av censur.

Städerskorna på hotellet där jag bor tjänar åtta zloty i timmen, det är ungefär 20 kronor. Även om kostnadsläget är delvis lägre i Polen är det en lön som det inte går att överleva på. De är dessutom timanställda, och under lågsäsongen kommer sällan upp i mer än ett par timmar om dagen. Jag vet inte hur fria de känner sig.

Till det positiva hör att det finns en levande debatt i Polen om frihetens innehåll.

På Teatr Nowy (Nya Teatern) i Kraków går just nu en nyskriven föreställning om Vladimir Vysotskij ”Återkomsten till Sovjetunionen”. Få är nog lika lämpade som den ryske outsidern som utgångspunkt för en diskussion om friheten. Fri som få under den tiden, men ändå ofri, levde han i ett spänningsfält av det möjliga, det verkliga och det önskvärda.

Han var en hyllad skådespelare på den nyskapande Tagankateatern, folkkär vissångare som sjöng om lägerfångar och småkriminella, samtidigt som han var en stolt ägare till en Mercedes, en av de få i Sovjet, förutom Brezjnevs imponerande samling.  En rebell belönad av makten.

Mest ofri var han genom sitt missbruk av alkohol och narkotika, som också blev hans död. Frågan är om det är var det ofria systemet som pressade honom att söka sin tillflykt i missbruk eller om orsakerna låg på ett annat plan? Hur mycket individuellt ansvar han en människa i ett ofritt samhälle? Och vice versa, hur mycket kan systemet lastas för individens problem där frihet, mer eller mindre relativ, råder?


Under föreställningen skickas från scenen en vodkaflaska bland publiken. Jag tar en rejäl klunk, och håller på att sätta i halsen när det visar sig att det är riktig sprit. Frihet?

måndag 8 september 2014

Kulturval, eller mer kultur i valet



Det är knappt en vecka kvar till valet. Löften om allt möjligt, och förvisso också omöjligt, duggar allt tätare. Det är lätt att förundras över varför de politiska partierna behövde vänta i hela fyra år med att komma underfund med det måste byggas bostäder, att skolan ska ha mer resurser, och så vidare. Men visst, bättre sent än aldrig. Och jag passar på i hopp om att politikerna ska inse vikten av den målgrupp som utgörs av kulturarbetare och alla kulturintresserade, och framför därför några stillsamma önskemål.

Varje skola ska ha ett bibliotek. Det finns det faktiskt en lag på. Såg att några partier kräver hårdare straff, och det är bara att instämma. Straffa hårt alla som inte följer bibliotekslagen!

Rusta upp och stärk resurserna till kommunala bibliotek. Det gäller givetvis både det fysiska som det digitala innehållet.

Satsa på arbetsplatsbibliotek!

Initiera fler läsfrämjande projekt.

Gratis kulturskola för alla.

Större utrymme för estetiska ämnen i skolan. Skrivande borde också bli ett eget ämne.

Gratis inträde till museer. Subventionera inträde till kulturevenemang.

Billigare böcker.

Höjda ersättningar till kulturarbetare.


Så långt min modesta önskelista. Alla uppmanas nu att komma in med fler förslag. Det är aldrig för sent, tvärtom, ju närmare valet vi kommer desto mer benägna är partierna att ta till sig av våra önskemål. Och vem vet, än är undrens tid inte förbi, kanske att några av löftena hålls.

torsdag 4 september 2014

Bottenhavets pärla



Helt oväntat fick jag chansen till en skrivarvecka på Ulvön. Jag tvekade inte en sekund. Visst har jag varit där förut, men just därför ville jag dit igen. Bara båtresan ut till ön är en hisnande skönhetsupplevelse, och det glittrande havets oändlighet fyller själen med ro och inspiration.

Det gamla fiskeläget, som inte för inte kallas för Bottenhavets pärla, knyter på ett märkligt sätt ihop det förflutna med nuet. Sjöboden, som Ulf Ögren genom Ludvig Nordströmsällskapet har upplåtit vissa veckor som stipendiegård åt Norrländska litteratursällskapet, ligger mitt i byn, på bekvämt gångavstånd till allt som finns på ön. På vägen dit från båten passerar man huset där Lubbe Nordström bodde under sin tid på Ulvön.

Provianteringen är inget problem, det finns en affär på ön, och även om den var stängd just när jag anlände, löste det sig ändå. Nämnde Ulf Ögren äger affären, och han öppnade helt enkelt åt mig så att jag kunde handla.

Det finns flera restauranger och caféer på Ulvön, och de håller bra klass, men varning utfärdas för den ömässiga prisnivån.

Sjöboden är fullt utrustad med alla moderniteter, dusch, toalett, bra kök, och det finns värmeelement, vilket kan vara bra för den som inte har tur med vädret. Det är långt ut till havs, och det kan bli rejält dragigt och fuktigt om vädrets makter trilskas.

Man har utsikt över nästan hela hamnen och bort till norra Ulvöns stränder. Det är betagande vackert. Man hör vattnet klucka in under sjöboden, en och annan motorbåt puttrar sakta förbi, några gånger om dagen lägger båtarna från Köpmanholmen och Ullånger/Docksta till och aviserar sin ankomst med en gäll tutsignal, sjöfåglarna skriar. Resten är ro. Skrivro.

Ulvön är också en social plats, för den som så önskar. Här möter man människor. Jag hade förmånen att träffa Lubbeforskaren och flanören Sven Bodin, som råkade vara på ön samtidigt med mig, och vi tillbringade en rasande trevlig eftermiddag på Ulvö hotell, där samtalsämnen böljade likt en storm över Bottenhavet.

Ett par dagar senare blev det en solig förmiddag på bryggan i sällskap med önbon Ruben Madsen. Livets mening undersöktes på djupet, men även på bredden. Ruben är världsberöm clown och väl insatt i ämnet. Han är även surströmmingskonstnär.

Och så blev det faktiskt en hel del skrivet. Vem vet, det kanske kan bli något av det.


Jag säger bara: Ulvön!

onsdag 27 augusti 2014

Nyliberalismens Bagdad-Bobs åter överraskade



Kapitalismen är i djup kris, och alla hurtfriskt optimistiska förhoppningar till trots lär återhämtning dröja länge än.

Sveriges ekonomi växte med 1,9 procent under andra kvartalet jämfört med motsvarande period i fjol, enligt Statistiska centralbyrån. Jämfört med det svaga första kvartalet var tillväxten blygsamma 0,2 procent. Det är långt sämre än vad ”marknaden” hade förväntat sig, och dess talesmän är bekymrade och besvikna.

Samtidigt visar nya siffror från Tyskland, enligt dn.se, att tillväxten där har bromsat in under andra kvartalet. Det är naturligtvis bekymmersamt för Sverige, liksom för många andra länder, Tysklands ekonomi är viktig för hela Europa, och landet är dessutom en stor exportmarknad.

”Marknaden” hoppas förstås att det är bara en tillfällig svacka, och att återhämtningen snart ska komma igång. Så har det låtit i flera år nu sedan den ekonomiska krisen började. Gång efter annan har det rapporterats att nu tar ekonomin fart, ljuspunkterna blir fler, tillväxten ökar, och vi är på väg ut ur krisen. Och varje gång kommer all denna optimism på skam.

Hoppfullheten grundar sig oftast på ”psykologiska” faktorer, det är olika index som mäter inställningen hos än den ena än den andra gruppen. Det är inköpschefernas förväntningar, det är hushållens förhoppningar. Men hela tiden pulveriseras de av ekonomins hårda fakta.

Och ett sådant ofrånkomligt faktum är att kapitalismen är i kris.

Hur mycket än ideologins alla Bagdad-Bobs förskönar och förnekar kommer det ständigt nya rapporter som ”överraskar”.

Exemplet Tyskland är mycket belysande. Den tyska ekonomin beskrivs genomgående som ”stark”. Men tittar man på tillväxtsiffrorna blir bilden en annan. BNP växte med synnerligen blygsamma 1,1 procent 2008, backade hela 5,1 året därpå, växte med hyfsade fyra respektive 3,3 de två följande åren, för att krympa ihop till nästintill försumbara 0,7 och 0,4 under 2012 och 2013. Sett över hela perioden täcker tillväxten knappt upp för den demografiska utvecklingen, befolkningen växer ju.

Paradgrenen inom tysk ekonomi är arbetslösheten. Den beskrivs konsekvent som ”låg”, och det tillskrivs de ”reformer” som har genomförts, med större ”flexibilitet”, bland annat det ökända Hartz IV, en tämligen brutal tysk variant av ”arbetslinjen”. Just nu ligger den tyska arbetslösheten på 6,7 procent, det är närmare tre miljoner människor utan arbete, och att kalla det ”lågt” visar bara med skrämmande tydlighet hur långt vi har sjunkit i det nyliberala ideologiträsket.

För ekonomin har den nyliberala fanatismen varit förödande. Det vi ser nu är resultatet – som inte är ett dugg överraskande – av åtstramningspolitiken. Det hjälper inte att den exportindustrin är stark när efterfrågan är svag. Detsamma gäller för övrigt för den svenska industrin.

Den inhemska efterfrågan i Tyskland är inte heller särskilt stark, som en konsekvens av de nyliberala ”reformerna”. Reallönerna har visserligen stigit generellt, men mycket ojämnt. Det har skapats i Tyskland ett låglöneproletariat av väldiga dimensioner, närmare en fjärdedel av arbetskraften tjänar mindre än tusen euro i månaden efter skatt.

I Sverige har hushållen hållit hjälpligt igång konjunkturen, mest på grund av skattesänkningar, men näringslivet går knackigt, och investeringarna är precis som i Tyskland fortsatta mycket låga.

Fortsatt hög är däremot arbetslösheten, som riskerar att nå tvåsiffriga nivåer. Samtidigt är inflationen rekordlåg, och vissa kvartal till och med varit negativ, det vill säga det har rått deflation. Ytterligare en triumf för den nyliberala ekonomins omänskliga absurditet.

För tillfället är det svårt att skönja något slut på krisen. Den lär nog fortsätta ett bra tag till, med låg tillväxt, hög arbetslöshet, och en växande högerextremism i krisens kölvatten. Ingen politisk kraft, inte heller socialdemokratin, är beredd att ta till kraftfulla offentliga investeringar, som är den enda vägen ut ur krisen.


Det är inte ”ansvarslöst” med bra skola, tillgänglig sjukvård, och fungerande infrastruktur. Tvärtom är det en nödvändig investering i framtiden.

måndag 25 augusti 2014

Aldrig mera krig!



Det är viktigt att arbetarrörelsen inte upprepar sitt misstag från 1914, och bekämpar den nationalism och militarism som ledde till första världskrigets utbrott.

Det är 100 år sedan ”svarta veckan” i Europa, som ledde till första världskrigets utbrott. Österrike-Ungern förklarade Serbien krig, och sedan accelererade hela utvecklingen med sin egen dynamik där krigsförklaringar följde på varandra. Snart stod det mesta av världens samlade högteknologiska militära resurser på slagfältet, redo att börja strida mot varandra.

Världen stod inför en väldig katastrof, som skulle få ödesdigra konsekvenser lång tid framöver. Det är därför förvånande, för att inte säga chockerande, att idag se bilder på med vilken sprudlande entusiasm som nyheten om krigsutbrottet mottogs. I alla Europas huvudstäder ser man unga män glatt vinkade med sina hattar, nästan i en karnevalstämning, på väg till värvningskontoren med ett brett leende på sina läppar.

Den nationalistiska yran drabbade hög som låg, arbetare, tjänstemän, intellektuella. Till och med den annars för patriotisk vurm oemottaglige Sigmund Freud förklarade att han skänkte sin libido till Österrike.

Alla trodde att kriget snart skulle vara över. De unga, entusiastiska männen skulle minsann hänga sin tvätt i Paris respektive Berlin innan jul. Så blev det inte. Istället utvecklades kriget till en statisk masslakt, där soldater försmäktade i åratal i skyttegravar under vidriga förhållanden, och där de gång på gång tvingades till meningslösa frontalanfall bara för att bli nermejade av fienden kulsprutor och kanoner.

Under första dagen av slaget vid Marne förlorade de fransk-engelska styrkorna 20 000 man. Närmare en halv miljon soldater dödades för att erövra 400 meter mark, som sedan snabbt återtogs av tyskarna. Totalt blev kanske så många som 20 miljoner dödade. Det var en slakt som världen aldrig tidigare hade skådat.

Orsaken till kriget var stormakternas kamp om intressesfärer och marknadsandelar.

För arbetarrörelsen blev första världskriget ett bittert nederlag, som ledde till en varaktig splittring. Andra internationalen hade på kongresser i Stuttgart 1907, Köpenhamn 1910 och Basel 1912 tagit ställning för att arbetarrörelsen i de olika europeiska länderna vid krigsfara skulle "utnyttja all den makt och alla de medel, som organisationen och proletariatets styrka satte i deras händer, för att förhindra kriget". Det visade sig vara ingenting annat än tomma ord, och de socialdemokratiska partierna ställde sig mangrant bakom sina respektive länders aggressiva nationalism.

De radikala krafter som inte ville finna sig i den tragiska utvecklingen samlades till en konferens i september 1915 i Zimmerwald i det neutrala Schweiz. Konferensen ledde så småningom till bildandet av en kommunistisk international. Arbetarrörelsen var därmed ohjälpligt och oåterkalleligt splittrad i en socialdemokratisk och en kommunistisk gren.

Första världskriget kallas ibland också för Det Stora kriget, och dess konsekvenser var utan tvekan överväldigande. Tre mäktiga dynastier störtades, två väldiga imperier rasade ihop, nya stater som Polen och Tjeckoslovakien trädde fram, och Oktoberrevolutionen i Ryssland gav ett löfte om ett nytt samhälle.

Samtidigt skapade Versaillesfreden med sina förödmjukande villkor och orealistiska ekonomiska krav en grogrund i Tyskland för revanschistiska stämningar och banade därmed vägen för nazismen.


Historien upprepar sig aldrig. Men också vi lever i en tid av starka nationalistiska stämningar. Krigshetsare kräver allt mer högljutt militär upprustning och en svensk anslutning till Nato. Det är viktigt att lära av historien och sätta sig till motvärn mot dessa mörka krafter. Internationalism, antimilitarism och socialism är vägen till fred.

söndag 24 augusti 2014

Kievregimen på väg mot Pyrrhusseger



Den ukrainska regeringens beslut att med militärt våld kväsa upproret i östra Ukraina bådar inte gott för landets framtid.

Ett malaysiskt passagerarflygplan störtade över östra Ukraina och 298 människor omkom. Det är naturligtvis en stor tragedi.

Tragiskt är också det sätt på vilket olyckan skamlöst exploateras av olika politiska krafter för sina egna, inte alltid helt ädla, syften. Mest utmärker sig som vanligt vår utrikesminister. Han var snabbast av alla att fastslå skuldfrågan och fördöma de förment skyldiga.

Problemet är bara att hittills har inga klara bevis presenterats för vilka som ligger bakom den påstådda nedskjutningen. Ja, i själva verket finns det än så länge inte ens avgörande bevis för att flygplanet sköts ner.

Det kan naturligtvis mycket väl visa sig att flygplanet blev nerskjutet, och att det är rebellerna, de så kallade ”separatisterna”, som är de skyldiga. Men det kan lika gärna framkomma motsatsen. Det är rena söndagsskolan, det kan vara sant, men det behöver det inte vara.

Att vår utrikespolitik grundar sig på gissningar, spekulationer och ideologiska fördomar är äventyrligt och direkt upprörande.

Inbördeskriget i Ukraina ackompanjeras av ett massivt propagandapådrag, och än en gång besannas den slitna klyschan att krigets första offer är sanningen.

Revolten på Majdantorget som började i november 2013 hade sitt ursprung i ett berättigat folkligt missnöje med ekonomisk stagnation och korruption. Dessvärre fick den snabbt ett starkt inslag av högerextrema krafter och kom att exploateras av västliga intressen, som såg sin chans att flytta fram NATO:s positioner.

Det var emellertid en grov missberäkning från USA:s sida att tro att Ryssland stillatigande skulle acceptera att få NATO direkt intill sina gränser. Det var en lika stor felkalkyl att inte ta hänsyn till folkopinionen i östra Ukraina, där man misstror den västukrainska nationalismen, och är mycket skeptisk till en ryssfientlig politik, som man misstänker kan leda till att de blir andra klassens medborgare i sitt eget land.

Men framför handlar det om ekonomi. I östra Ukraina är många rädda att en EU-anslutning kommer att leda till minskad handel med Ryssland, avindustrialisering och arbetslöshet. Denna rädsla är klart befogad.

Det är omöjligt att avgöra hur stort stödet är för rebellerna, men att de har stöd är uppenbart. Rebellerna utgör ingen enhetlig styrka, utan består av olika grupperingar, med skilda målsättningar. Att som DN:s ledarsida (24/7) kalla dem för ”de värsta av östra Ukrainas politiska extremister, kriminella våldsverkare och huliganer” som har skrapats ihop av Putin är ingenting annat än ett utslag av cyniskt folkförakt.

Samtidigt är Rysslands inblandning obestridlig. Omfattning av den är svår att bedöma, inte minst på grund av den ryska propagandans notoriska lögnaktighet, men det är tydligt att stödet är begränsat och halvhjärtat, vilket till stor del förklarar den ukrainska arméns framgångar på senare tid.

Moskva har helt klart visat att man inte är intresserad av ett delat Ukraina. Putinregimen har dessutom blivit avskräckt av en del grupperingarnas radikala politiska budskap, något som verkligen inte faller högermannen Putin i smaken.

Det bådar inte gott för framtiden att Kievregimen har valt konfrontationens väg och försöker att slå ner upproret i östra Ukraina med våld. Städer, industrier och infrastruktur bombas, det finns civila offer redan. Minst 100 000 människor har flytt undan bomberna till Ryssland.

Ett inbördeskrig lämnar alltid stora sår efter sig, som tar mycket lång tid, flera generationer, att läka. Mycket tyder på att Kievregimen kan uppnå en militär seger, men en sådan löser ingenting av de problem som utlöste konflikten till att börja med.


28/7 2014

fredag 22 augusti 2014

Så olika men ändå så lika





Den kontroversielle polske högerpolitikern och EU-parlamentarikern Janusz Korwin-Mikke (JKM) har i ett tal i EU-parlamentet om ungdomsarbetslösheten använt uttrycket *Europas negrer*.

Det blev häftiga protester i kammaren, hans ordval ansågs rasistiskt, och det framfördes högljudda krav på en offentlig ursäkt, disciplinära åtgärder och hans avgång.

En som har reagerat upprört är den svenske EU-parlamentarikern och centerpartisten Fredrik Federley.
”Hans utläggning är chockerande” säger Federley, och han har också skrivit ett brev till talmannen och krävt ”repressalier” mot JKM.

JKM är en bisarr figur, ledare för ”Nya Högern”, som med drygt sju procent av rösterna i EU-valet 2014 fick fyra mandat. JKM är extremt nyliberal, anser att skatt är stöld, han är monarkist, emot kvinnlig rösträtt, och kallar demokrati ”väldens dummaste system”.

Den berättigade upprördheten över JKM:s rasistiska ordval tog helt och hållet bort intresset från innehållet i hans tal. Det handlade om ungdomsarbetslöshet. ”20 miljoner unga européer är Europas negrer”, sa han.

Roten till det onda enligt JKM är minimilöner, som måste avskaffas, och fackföreningarnas makt, som måste krossas.

Fredrik Federley har alltid konsekvent tagit avstånd från alla former av rasism. I det avseendet befinner han sig på en annan planet än den bisarre högermannen JKM. Men innehållet i deras ekonomiska politik är detsamma.

Enligt statistik från Svenskt Näringslivs Ekonomifakta låg den svenska ungdomsarbetslösheten i maj 2014 på 25,1 procent. Det betyder att 163 700 unga människor mellan 15 och 24 år var utan arbete. Den säsongsjusterade siffran är 22,1 procent. I sju län överstiger ungdomsarbetslösheten 25 procent, och är därmed berättigade till EU:s särskilda stöd till krisområden.

Inget borgerligt trixande i världen kan dölja det faktum att det är fullständigt skrämmande siffror.

Den borgerliga regeringens, och där har C gått i bräschen, patentmedicin har varit ”sänkta trösklar”, det vill säga längre löner, sänkta arbetsgivaravgifter och riktade skattesubventioner till utvalda branscher, och ”flexibilitet”, i vilket i klartext betyder otrygga anställningar.

Resultatet har blivit högre vinster för företagen – och högre arbetslöshet, i synnerhet för ungdomar.
Vilket inte hindrar C att förespråka mer av samma medicin. Och det är samma som ordineras av extremhögermannen JKM.


Att Centerpartiet hamnar i knät på nyliberala knäppgökar som JKM visar än en gång med all önskvärd tydlighet att partiet har kapat sina folkrörelserötter och står nu politiskt någonstans till höger om Djingis khan.