Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

onsdag 21 januari 2015

I väntan på en dröm om något annat



Vi, vi vaktmästare
Jack Hildén
Norstedts

Huvudpersonen Eskil i Jack Hildéns debutroman är en märkligt frånvarande karaktär. Trots sin ungdom saknar han nästan helt barndomsminnen, han har svårt att relatera till andra människor, han upplever att han försvinner lätt i mängden. Det är bara när han förställer sig i förutsägbara situationer – som anställningsintervjuer – som han uppfattas som annorlunda, vilket är något positivt, och dessutom äkta. Allt hos honom är tillfälligt, provisoriskt, undanglidande. Och ändå finns där en dröm om något annat.

Han är som det samhälle han lever i och som har format honom.

Eskil arbetar i väntan på att företa sig något annat i livet som vaktmästare i ett kontorskomplex. ”Mitt arbete är enkelt. Efter en veckolång utbildning kan vem som helst utföra det.” Han är anställd av ett bemanningsföretag med det osannolika och därför trovärdiga namnet Workfuse.

På en lakonisk prosa och med små detaljiakttagelser som fångar situationer och stämningar på kornet skildrar Hildén med osentimental värme kamratskapet på jobbet, det schizofrena tillstånd som lätt kan uppstå för den som identifierar sig med ett arbete som de avskyr, och den minst lika motsägelsefulla upplevelsen av att bli uppsagd från en anställning man egentligen vill helst av allt lämna så fort som möjligt, men som man är beroende av för sin försörjning. Men även sin självkänsla, ett jobb är så mycket mer än lön och det man gör.

Med jämna tidsintervaller blir det nya upphandlingar och hela vaktmästarstyrkan byts ut. Vad det gör med människor att leva i ständig osäkerhet och att vara totalt utbytbara är inte svårt att räkna ut. Och för de välavlönade konsulterna i huset förvandlas de lätt till en anonym, ansiktslös massa, som bara finns där för deras ögonblickliga förfogande, uppdragen meddelas per mejl, och ständig irritation uppstår då de slöa arbetarna inte läser sin epost ofta och snabbt nog.

Det finns en dröjande vaghet i berättarflödet, som stundtals gränsar till det poetiska, och som lämnar stort utrymme i berättelsen för läsaren. Det är skickligt och det fungerar alldeles utmärkt.


En lovande debut som kan mycket väl vara början på ett spännande författarskap.

fredag 26 december 2014

Affärsmän som gjorde annat än affärer



Warszawasvenskarna
Staffan Thorsell
Bonniers

Under mellankrigstiden hade flera stora svenska företag ganska omfattande och mycket framgångsrika affärer i Polen. Det var främst Asea, Ericsson och Tändsticksaktiebolaget. När andra världskriget bröt i september 1939 gällde det för dessa företags ledare på plats att rädda undan verksamheten från den tyska ockupantens maktrusiga strävan att lägga beslag på allt som kom i deras väg. Företagstopparna i Sverige var entydiga i sina instruktioner: Business as usual, fortsätt tjäna pengar!

Vilket de gjorde. Flera av dem var väl hemmastadda i Polen sedan länge, hade ett vidsträckt kontaktnät och många polska vänner. Det dröjde inte länge förrän de blev djupt upprörda över den brutala terrorn som nazisterna utsatte det polska samhället för, då inte minst judarna.

Och flera av de höga cheferna blir kurirer åt den polska motståndsrörelsen, och ägnar sig även åt underrättelseverksamhet.

Dessa aktiviteter ska givetvis hållas hemliga för företagens ledningar i Sverige – ingenting får äventyra affärerna! Visserligen är man inte helt okunnig om att det smugglas pengar och varor, men man ser mellan fingrarna på den som man tror oskyldiga verksamhet, bland annat förmedlar Warszawasvenskarna diverse gåvor från kungen till hans aristokratiska vänner i Polen.

Men det förmedlas också material med betydligt mer kontroversiellt innehåll. Ett brev från judiska representanter som avslöjar Förintelsen ofattbara omfattning. Ungefär samtidigt lämnar diplomaten Göran von Otter muntligen en detaljerad rapport om sitt möte med SS-mannen Kurt Gerstein, som i detalj beskriver judeutrotningens infernaliska teknologi.

Den svenska regeringen begraver all denna information i tystnad – vi får inte reta tysken och riskera en invasion!

Sommaren 1942 grips Warszawasvenskarna, utom Sven Norrman som har turen att befinna sig i Stockholm just då, och efter en lång utredning döms de till döden. Straffet omvandlas av Hitler personligen till livstid. Spelet kring deras benådning och så småningom frigivning blir till en bricka i ett spel om svenska affärsintresse och ett pinsamt avslöjande av den svenska regeringens och affärsvärldens cyniska inställning till att bedriva affärer med Nazityskland till varje pris in i det sista.

Det är en fascinerande historia som Staffan Thorsell berättar, som utvecklar mer detaljerat ett skeende som nämns redan tidigare i Józef Lewandowskis bok ”Knutpunkt Stockholm”
.
Frågan återstår varför det var så tyst kring Förintelsen trots att det fanns flera synnerligen tillförlitliga vittnesbörd om den mordiska tragedi som pågick under nazistisk ockupation. För Sveriges del handlar det om rädsla för invasion och senare fortsatta affärer, men för de allierade? Det var visserligen inte helt tyst från London, men med tanke på brottets oerhörda karaktär var protesterna ändå förhållandevis försynta.

Det är svårt att göra bli kvitt misstanken att man i London och Washington inte ville stöta sig med förmodligen ganska breda och delvis mäktiga antisemitiska opinioner på hemmaplan.


Rasism och främlingsfientlighet var tämligen utbredda överallt, något som dessvärre gäller fortfarande.

tisdag 23 december 2014

Från tomten till er alla



Tomten bor som bekant i Ångermanland, och han önskar er alla en trevlig helg, och framför allt ett gott nytt 2015!

måndag 22 december 2014

Katalansk klassiker ger röst åt den lilla människan



Diamanttorget
Mercé Rodoreda
Övers: Jens Nordenhök
Norstedts klassikerserie, 2014

Det finns en historiens skuggsida, knappt synlig bortom det politiska spelet, de ekonomiska analyserna och krigets hjältemod. Oftast är det kvinnorna, och då främst underklassens kvinnor, som döljs i denna skuggvärld.

Natalia, kallad Colometa – lilla duvan – är en av dessa kvinnor. Hon lever i 30-talets Barcelona, hennes mamma är död, pappa har gift om sig, och hennes uppväxt kan sammanfattas med ”Hemma levde vi utan ord”. Hon försörjer sig med att sälja konfekt i en butik, och hennes självkänsla är inte den bästa. Vilket inte hindrar att hon kan ha nog så självständig uppfattning också på tvärs mot etablerade sanningar. Som till exempel om Gaudis hiskeliga katedralbygge.

När hon träffar möbelsnickaren Quimet tar livet en ny riktning. Quimet är politiskt radikal, och lika mycket som han är glödande republikan är han stockreaktionär hemma i sitt familjeliv, med stereotypa könsroller, tyranniska fasoner och bisarr svartsjuka. Lägg därtill att han är en streber och fantast med lätt psykopatiska drag.

Natalias tillvaro, som snabbt utvecklar sig till en omärklig kamp om utrymme för henne som person, skildras med lika stora delar detaljrik realism som subtil symbolik.

Det är oroliga tider i Spanien. Republik utropas, kyrkor brinner, revolutionär rättvisa skipas – med allt vad det kan innebära – och motsättningarna blir allt tydligare. Till slut bryter inbördeskrig ut, och Quimet, som är med i milisen, ger sig iväg till fronten.

Han kommer inte tillbaka, inte heller många av hans vänner, som antingen stupar eller arkebuseras av falangisterna.

Under tiden för Natalia sitt eget krig för att överleva. Det råder arbetslöshet, varubristen är stor, och hunger hotar henne och barnen. Hon tvingas till svåra val. Kampen fortsätter också efter inbördeskrigets slut, och hon är nära att ge upp vid flera tillfällen, men på ett rent heroiskt sätt lyckas ändå överleva.


Mercé Rodoredas roman är en katalansk klassiker som på ett utmejslat språk med ett fantastiskt flöde ger en röst åt den lilla människans svåra vardagsstrid, med en gnutta hopp, trots allt.

måndag 15 december 2014

Nationalismens förnekelsekultur



”Vi från Jedwabne” är en bok som det gör ont att läsa. Historien om hur de polska invånarna i byn Jedwabne i nordöstra Polen dödar sina judiska grannar är hemsk nog. Judarna föstes ihop, förnedrades, misshandlades, många kvinnor våldtogs, och sedan blev alla dödade på de mest brutala sätt. Liknande händelser inträffar i flera närliggande byar, alltid med samma motivering, att judarna samarbetade med den sovjetiska ockupationsmakten.

Anna Bikont bedriver ett journalistiskt arkeologiarbete, hon klarlägger lager efter lager av historiska kvarlevor, tar varligt fram vittnesbörd, hågkomster, dokument, och belyser dem på prismatiskt sätt från många olika håll. Historien går att begripa, vad en människa har gjort kan en annan människa förstå. Det är ett mästerligt reportagearbete, som det tog flera år att fullborda.

Även om skildringen av pogromen är sällsynt ohygglig är det ändå den andra delen av boken som handlar om förnekelse som är den mest skrämmande.  När sanningen om vad som hände i Jedwabne avslöjas i Jan Tomasz Gross bok ”Grannar” väckte det ett ramaskri i breda kretsar i Polen. Gross anklagades för att vara antipolsk, att förvränga historien, att skända minnet av hjältemodet hos alla dem som med risk för eget liv räddade judar.

Samtidigt visar Bikont högst övertygande att alla i Jedwabne, unga som gamla, känner mycket väl till vad som faktiskt hände, många av dem bor dessutom i hus som tillhörde judar, ännu fler har i sin ägo stulen judisk egendom.

Förnekelsens mekanismer följer ett givet mönster: för det första hände det inte, för det andra var det inte vi, och om det ändå hände och det var ”vi” som gjorde det var det bara rätt åt dem. Det är inte svårt att se den gamla myten om judebolsjevismen komma till användning än en gång.
Den folkliga förnekelsen får understöd av akademisk knappologi, som letar febrilt fel, och lyfter gärna fram de mest obetydliga och helt oväsentliga faktafel för att triumferande avslöja de antipatriotiska krafter som skändar fanan.

Symptomatiskt nog har Marte Michelets nyligen utkomna ”Den största förbrytelsen” om antisemitismen i Norge och den norska medverkan i Förintelsen av Norges judar mötts av exakta samma reaktioner.

Det är en nationell självbild som hotas och som måste försvaras – till varje pris. I Norge fanns det en liten klick inhemska nazistkollaboratörer medan resten av befolkningen engagerade sig hjältemodigt i motståndsrörelsen.  Polen led alldeles ohyggligt under den nazistiska stöveln men mötte sitt martyrium heroiskt och rakryggat.

Båda bilderna är förstås sanna – men inte fullständiga. Historien innehåller också mörka skuggor, fula fläckar på nationens heder, och det är alldeles tydligt att rötan härjade inte bara i marginalen utan angrep betydande delar av samhällskroppen.

Det är ingen tillfällighet att Jedwabne ligger i ett område som före kriget dominerades av det högernationalistiska och klerikala Nationaldemokratiska partiet (Endecja). Här har de lokala eliterna med kyrkan i spetsen länge spridit antisemitismens gift i patriotismens namn. Det går en klar ideologisk skiljelinje i inställningen till det nationella trauma som har framkallats av avslöjanden om massakrerna i Jedwabne och på andra håll. Medan högern förnekar ihärdigt, bagatelliserar och försöker förklara bort de många brott som har begåtts av polacker, ser de progressiva krafterna ett stort värde i att ha modet att konfrontera sin egen historia och våga ompröva självbilden.


Den som inte lär av historien är dömd att upprepa den. Och jag tror att gamle Marx hade fel, det blir inte som tragedi första gången och som fars andra gången, utan det blir som tragedi om och om igen.

fredag 28 november 2014

En fin recension av Knockout



Vibeke Olsson recenserar min roman i Flamman:

Flakierski levandegör människorna som förintades

Knockout
Grzegorz Flakierski.
Alyasiri förlag

Skildringar av förintelsen riskerar att ”knocka” läsaren, så att man inte kan ta in alla ohyggligheter. Därför är ofta de mest skakande skildringarna de som tilldrar sig i helvetets förgård. Ännu har ingen sett röken från krematoriet. Ännu har ingen sett likhögarna. Ännu kämpar människorna för att upprätthålla en vardag medan tillvaron alltmer faller samman. Romanen Knockout av Grzegorz Flakierski, för Flammans läsare känd som Gregor Flakierski, handlar om boxaren Szapsel Rotholc. Han är boxare på elitnivå, typograf till yrket, polack – och jude.

Berättelsen bygger på ett verkligt historiskt öde. Rotholc blir hanterad av tiden och omständigheterna, tagen i anspråk av militanta judar, patriotiska polacker, överlevnadskonstnärer i ghettot. Ibland blir situationerna helt absurda, som när han ska besluta sig för att delta i OS i Berlin år 1936 eller inte.

Det är en värld som stiger fram i boken, det judiska Polen, det judiska Europa. Vi glömmer så lätt att Förintelsen också var ett kulturmord.

Boken är en sång med tre röster. En av dem, Rosa, levererar polsk-judiska mat- och kakrecept, ett gripande och humoristiskt – och matnyttigt! – sätt att ge liv åt en förlorad värld. Josef redogör för livet i ghettot.

Rotholc själv har en tydlig, levande röst. Man tror på honom. Just att han är en boxare ger ett annorlunda perspektiv åt berättelsen. Han är rak och lite kärv, humoristisk och ibland sarkastisk. Han är klarsynt men ibland förblindad, empatisk men ibland egoistisk – han är en levande människa.

Min enda invändning är att jag gärna hade velat ha mer av boken. Mer av Rotholcs relation till hustrun och sonen, mer detaljer i stil med Rosas fantastiska recept.

Rotholc är en gestalt man bär med sig, en som i sin trovärdighet får oss att inse att det som hände faktiskt hände, och att det är människor det handlar om. Upplösningen visar Grzegorz Flakierskis mästerlighet som författare; livet följer inte episka regler utan mycket blir en snöplig slump.

Vibeke Olsson Falk

måndag 17 november 2014

Vem tillhör landet?



Varje tid har sina hjältar och antihjältar, och när dessa två roller möts i en och samma människa, framträder epokens motsättningar i all sin dramatiska och tragiska tydlighet.

Så var fallet med Fritz Haber. Han var född 1868 i en tysk-judisk familj i Breslau (nuvarande Wrocław i Polen), han studerade kemi, och gjorde en gedigen vetenskaplig karriär. Den kröntes åren 1905-10 med hans upptäckt av hur man framställer ammoniak genom syntes.

Det låter kanske inte så upphetsande men är i själva verket ett av den moderna vetenskapens viktigaste bidrag. Det möjliggör nämligen produktion av konstgödsel, och tack vare den processen kunde matproduktionen ökas mångfaldigt. Det var helt avgörande för mänskligheten i början av 1900-talet då befolkningen ökade mycket snabbt, det har blivit än viktigare i våra dagar.

Det uppskattas att två femtedelar, eller kanske så många som hälften, av alla människor som lever nu har Habers upptäckt att tacka för sin fysiska existens.

Eftersom syntes av ammoniak sker genom utvinning ur atmosfären kallades metoden populärt för ”bröd från luft”. Tyvärr hade upptäckten som så ofta i den moderna vetenskapen en baksida. Den revolutionerade samtidigt framställningen av sprängämnen, vilket fick ödesdigra konsekvenser för vapenindustrin och krigföringen.

Lite ironiskt kom framställningen av sprängämnen att kallas för ”krut från luft”.

Än värre kom det att bli.

Fritz Haber var en glödande tysk nationalist. Han konverterade till kristendomen, delvis säkerligen för att underlätta sin karriär, då en del vägar var stängda för judar vid den tiden, men också inspirerad av Theodore Mommsens uppmaning (som i sin tur var ett angrepp på den tyska antisemitismen) att uppge lojaliteter och tillhörigheter som splittrade tyskarna.

När första världskriget bröt ut engagerade sig Haber helhjärtat i utvecklingen av kemiska stridsvapen. Vetenskapen var enligt honom till för mänskligheten i fredstid, men i krig tillhörde den fäderneslandet. Han var drivande för att använda stridsgas i krigföringen, och övervakade personligen det första gasangreppet under slaget vid Ypres 1915. Han gjorde noggranna anteckningar över de skador som gasen hade tillfogat sina offer, och hävdade på fullt allvar att kemiska vapen var mer humana än de traditionella.

Nu talade man om ”gift istället för luft”.

Habers fru Clara Immerwahr, som också var kemist, den första kvinnan som doktorerade i kemi vid universitet i Breslau, var stark motståndare till makens arbete med stridsgaser. Samma kväll som Fritz Haber firade sina ”framgångar” vid Ypres tog hon livet av sig hemma i trädgården med Habers tjänstepistol.

Dagen efter avreste Haber till östfronten för att övervaka nästa stridsgasattack. Omkring 100 000 soldater dödades av stridsgas under första världskriget, 1,3 miljoner skadades allvarligt, många med bestående men för livet. Och Haber fortsatte faktiskt med forskning kring kemiska vapen också efter kriget.

Efter krigsslutet 1918 fanns Haber med på de allierades listor över krigsförbrytare, men togs bort, förmodligen därför att hans engelska och franska kollegor hade inte heller helt rent samvete. När Haber tilldelades Nobelpriset i kemi för år 1918 väckte det inte desto mindre harmsna protester från stora delar av vetenskapsvärlden.

Nästa projekt för den tysknationellt sinnade kemisten var försök att framställa guld ur havsvatten, för att kunna betala det gigantiska krigsskadestånd som hade ålagts Tyskland efter Versaillesfreden. Det visade sig vara ekonomiskt olönsamt.

Men det stundade andra tider. 1933 kom Hitler till makten, och för nazisterna betydde Habers officersgrad, hans insatser för Tyskland under kriget, just ingenting, inte heller hans konversion, och juden Haber tvingades i landsflykt.

Han kom till England, där han möttes av iskallt förakt av många kollegor, Ernest Rutherford, paradoxalt nog atomfysikens fader, vägrade att skaka hand med honom. Han irrade vidare i en meningslös jakt på ett nytt hem, men hans hälsa var vacklande, och han dog av en hjärtattack i Basel i januari 1934.

En biprodukt av hans forskning under 1920-talet var insektsbekämpningsmedlet Zyklon B, som användes i de nazistiska gaskamrarna för att mörda miljoner människor, några av dem var Habers släktingar.

Albert Einstein, som var långvarig vän med Haber, skrev om hans ”obesvarade kärlek” till Tyskland. Sannare hade varit att säga att nationalismens väsen är hat och all kärlek förblir obesvarad för den.

Einstein var kanske den som bäst kunde vara empatisk gentemot sin gamle vän. Bådas verksamhet var ett tveeggat svärd, deras vetenskapliga arbeten kunde användas både till gagn och till förstörelse. Skillnaden var förstås att pacifisten och kosmopoliten Einstein insåg de vetenskapliga framstegens ambivalens, vilket militaristen och nationalisten Haber aldrig förmådde göra.

Böcker om Fritz Haber:
Daniel Charles, Master mind: The Rise and Fall of Fritz Haber, the Nobel Laureate Who Launched the Age of Chemical Warfare, 2005
Dietrich Stoltzenberg, Fritz Haber: Chemist, Nobel Laureate, German, Jew: A Biography, 2005

Om de intellektuella under första världskriget: Svante Nordin, Filosofernas krig, 1998