Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

söndag 15 december 2019

"Betongens Picasso"




Den världsberömde brasilianske arkitekten Oscar Niemeyer föddes den 15 december 1907 i Rio i en familj med tyska (därav namnet), portugisiska och arabiska rötter. Han anses vara en av 1900-talets absolut största arkitekter. Han blev 104 år. Vid hans död 2012 skrev Brasiliens dåvarande president Dilma Rousseff i ett meddelande att landet har mist ett av sina stora genier.

Han är mest känd som mannen bakom Brasiliens nya huvudstad Brasilia, ett gigantiskt, och inte helt okontroversiellt, projekt, initierad av den vänstersocialistiske presidenten Kubitschek 1956. Under fem år byggde man från början upp en miljonstad mitt ute i ingenstans.

Niemeyer har förenat inspiration från det brasilianska landskapet med den moderna arkitekturens universella språk. Man har kallat hans stil för den första nationella stilen inom modernismen.

Funktionalismens raka linjer och räta vinklar har hos honom ersatts av kurvor och vågor, tydligt inspirerade av hemlandets strandlinjer och kullar, och, enligt honom själv, av kvinnokroppens former.

Han har kallats för Betongens Picasso, och anses vara den som har frigjort modernt byggnadsmaterial, främst då betong, från de fyrkantiga formerna.



Andra berömda byggnader av Niemeyer är FN-huset i New York (tillsammans med Le Corbusier), museet för modern konst i Niterói och Sambadromen i Rio.

1945 gick Niemeyer med i det brasilianska kommunistpartiet, och han har förblivit en trogen kommunist. På grund av det var han tvungen att avböja erbjudandet att undervisa vid Harvard, och senare vid Yale, eftersom han vägrades inresevisum till USA. Det hände senare flera gånger igen.

Under militärdiktaturen 1964-85 drabbades Niemeyer först av yrkesförbud, och tvingades senare i exil i Europa. Under sin exiltid i Frankrike ritade han bland annat det franska kommunistpartiets högkvarter. Landets dåvarande president, högerpolitiken Georges Pompidou, lär ha yttrat att det var ”det enda goda de där kommunisterna åstadkom.”

Lyxmodehuset Prada, annars inte direkt känt för sina vänstersympatier, ansåg att bygganden var så häftig att de hyrde det för en modevisning.

1963 fick han Lenins Fredspris. Fidel Castro lär ha sagt att han och Oscar Niemeyer är de sista sanna kommunisterna.

Sin socialistiska övertygelse till trots har Niemeyer alltid ritat för eliten och makten. Byggnader åt det breda folkflertalet har inte intresserat honom, och vid ett tillfälle idiotförklarade han Bauhausskolans grundare Walter Gropius, som kritiserade Niemeyers hus för att det inte lämpade sig för massproduktion. Han var också mycket kritisk mot funktionalismen som han ansåg vara dogmatisk och helt enkelt ful. I sin självbiografi skriver Niemeyer att han ändå hoppas nå folket genom den överraskande skönheten i sina byggnader.

Trots sin höga ålder fortsatte Niemeyer att arbeta in i det sista. Hans senaste projekt var en ny huvudstad i Angola. Det blir ett storslaget projekt, helt i Niemeyers stil. Den planeras bli fyra gånger så stor som Brasilia, och om den byggs i samma tempo som den brasilianska huvudstaden skulle det bli klart när Niemeyer skulle bli 115 år. Det blev inte så, men det var nära.

lördag 14 december 2019

Hon återanvänder det osannolika – Miriam de Vincenti ställer ut i Kramfors





Konståret i Kramfors konsthall avslutas med en utställning av Sollefteåkonstnären Miriam De Vincenti. Den argentinabördiga konstnären fortsätter att utveckla sitt uttryck med en djärv undersökning av världen och dess skiftande verkligheter.

Utställningen innehåller både gammalt och nytt, och är konsekvent sin spännande symbolik.

Teknikerna är fortfarande desamma: målningar i akryl – hon har sagt någon gång att hon saknar tålamod för olja! – mycket kollage och assemblage. Inte minst den sistnämnda tekniken skapar sitt eget uttryck redan i materialvalet med de mest osannolika återvinningsföremål.

Det är en fascinerande värld som åskådaren bjuds in att kliva i. Med humor och lekfullhet, men också en högst medveten filosofisk och existentiell hållning, öppnar Miriam De Vincenti nya ingångar till verkligheten.

Läs hela texten i Allehanda.se

Utställningen pågår fram till den 7 januari.



fredag 13 december 2019

Lucia, svenskheten och barbariet




Idag är det Lucia. Det är en helg som jag uppskattar mycket. Ingen dålig syn när tusentals svenskar spökar ut sig i lakan och glitter för att hylla en blattebrud från Sicilien. Mörkret är alltid inhemskt, ljuset kommer utifrån.

Blott Sverige svensk Lucia har, fast riktigt sant är det inte eftersom Lucia firas på flera andra håll. Hon var en historisk person från Syrakusa på Sicilien, och jag undrar just hur vanligt det är med sicilianska blondiner?

Lucia är skyddshelgon för Syrakusa; för synen; för blinda, sjuka barn, bönder, prostituerade som ångrar sig, glasmästare, chaufförer, sjuksköterskor, sadelmakare, skräddare, vävare, knivsmeder, sekreterare, notarier, vaktmästare och dörrvaktare; i England författare, advokater, tjänarinnor och försäljare; mot ögonsjukdomar, kroppslig och själslig blindhet, blödningar, halsinfektioner och dysenteri – en tung börda att bära - men i Sverige firar man ju inte katolska helgon, det är avgudadyrkan.

Luciafirandet har naturligtvis med ljuset att göra – latinets lux – och enligt den julianska kalendern var Lucia natten årets längsta. Den upphörde dock att gälla 1753, då vi gick över till den gregorianska, och alltså borde vi fira den helige Natanael eller Jonatan.

Seden med Luciatåg kommer troligen från Tyskland. Den var länge vanligast på Västkusten där den kom att införliva traditionen från Skaradjäknar att gå runt i husen och samla pengar till hemfärden. Under 1920-talet blir Luciafirandet en Skanseninstitution, för att ett decennium senare bli en stor massmedial händelse, först genom pressen och sedermera i tv.

Det är fascinerande att följa hur en nationell tradition växer fram och blir en del av inhemsk kultur. Ett utländskt fenomen, en händelse eller tradition omtolkas, missförstås, anpassas och införlivas genom enhetsstatens likriktningsmekanismer.

Luciafirandet är inget isolerat exempel, det förhåller sig likadant med de flesta av den nationella kulturens element.

Vanan att på Lucianattens afton supa skallen av sig känns däremot som genuint inhemsk. Eller som skalden säger: ”All bildning vilar dock på utländsk grund, blott barbariet var en gång fosterländskt.”

onsdag 11 december 2019

Han hotade ett helt imperium




Från början fanns det ingenting som tydde på att han skulle bli en enmansinstitution som kunde hota ett helt imperium.

Alexander Solzjenitsyn föddes den 11 december 1918 i Kislovodsk i södra Ryssland. Han studerade matematik och fysik vid universitetet i Rostov, och tog korrespondenskurser i litteratur, historia och filosofi. Vid den tiden var Solzjenitsyn en trogen kommunist och lojal Sovjetmedborgare.

Han blir inkallad när kriget börjar, strider vid ett artilleriförband, avancerar till kapten och blir två gånger dekorerad för tapperhet.

Bara några månader innan krigsslutet, i februari 1945, arresteras Solzjenitsyn efter att kontraspionaget hade snappat upp ett kritiskt brev som han hade skrivit till en vän.

Han är skoningslös i sin kritik mot Stalin och inte minst hans sätt att leda kriget, och även hur han misskötte grovt att förbereda landet inför det nazistiska hotet.

Än värre var kanske Solzjenitsyns tankar kring möjligheten för en ny organisation som skulle förändra Sovjetunionen.

1953 blev han frigiven, ironiskt nog samma dag som Stalin dog.

Det ansågs kontrarevolutionärt och sovjetfientligt, och renderade Solzjenitsyn åtta års fängelse enligt den ökända paragraf 58. Han dömdes i sin frånvaro av en specialdomstol.

Han avtjänade sitt straff i olika specialfängelser och läger. 1953 blev han frigiven, ironiskt nog samma dag som Stalin dog, men blev efter frigivningen förvisad ”för evigt” till ett litet samhälle i Kazakstan.

Efter Chrusjtjovs ”hemliga” tal vid 20:e partikongressen 1956, som gjorde upp med ”personkulten” kring Stalin, blev Solzjenitsyn benådad och rehabiliterad. Han fick arbete som lärare i en grundskola, medan kvällar och nätter skrev han på romaner och noveller.

1960 tog Solzjenitsyn kontakt med poeten Alexander Tvardovskij, som var redaktör för den relativt frisinnade litterära tidskriften Novyj Mir (Ny värld), med manuset till romanen ”En dag i Ivan Denisovitjs liv”. Tvardovskij blev djupt imponerad, och med välsignelse från högsta ort, av Chrusjtjov själv, publicerades romanen.
Det är också ett litet litterärt mästerverk.

Det blev veritabel sensation, långt bortom de litterära kretsarna, och även utanför Sovjets gränser, en viktig politisk händelse, som bar ett löfte om genomgripande förändringar av Sovjetsystemet.

Det är också ett litet litterärt mästerverk. På ett lågmält, påtagligt konkret och avslöjande detaljrikt sätt berättas om en dag i en lägerfånges liv. Hela arbetslägrets tunga och slitsamma verklighet visas upp i all sin människofientliga enformighet.

Vaktpersonalens beteende är ständigt brutalt, språket förråande, det är trakasserier på alla plan, det mesta av en fånges vardag handlar om mat och kyla, och hela ens tillvaro är beroende av vilken plats man har lyckats tillskansa sig i lägrets hierarki.

Det är en skakande skildring av arbetslägrens tuffa verklighet, där fångarnas skuld är i de flesta fall minst sagt tveksam. Men det är också möjligt att många sovjetiska läsare tolkade Solsjenitsyns berättelse som ett krasst återsken av Sovjetsamhället som sådant.

Denna dubbelexponering återkommer i flera av Solzjenitsyns romaner, inte minst i ”Cancerkliniken”.

Han hamnar allt mer i en oförsonligt kritisk hållning mot det sovjetiska systemet.

Solzjenitsyn publicerar ytterligare några noveller under de närmast följande åren, och han vinner medlemskap i författarförbundet.

1964 försöker han med Tvardovskijs hjälp att publicera ”Cancerkliniken”, men nu blir det kalla handen. Det politiska klimatet har åter förändrats, klockan vrids tillbaka, och även om Stalintidens terror är förbi, blir det sovjetiska samhället mycket mer restriktivt och intolerant.

Och det blir början till Solzjenitsyns kamp med den sovjetiska maktapparaten, den som sammanfattas så väl med titeln på en av hans självbiografiska böcker: ”En kalv med eken stångades”, efter ett ryskt ordspråk. Det är också nu som han lever upp den klassiska ryska författarrollen som ”nationen samvete”. Hans manuskript smugglas ut och publiceras i väst, sedermera har det kommit fram att den svenske journalisten Stig Fredriksson var en av de mest inblandade i smugglingen.

Han hamnar allt mer i en oförsonligt kritisk hållning mot det sovjetiska systemet. En del skulle säga att det förhöll sig tvärtom, att det sovjetiska systemet blir allt mer oförsonligt mot Solzjenitsyn.

Det kulminerar när han tilldelas Nobelpriset 1970. Året innan hade Solzjenitsyn blivit utesluten ur Författarförbundet. Den sovjetiska kritiken mot priset är både hård och bitter. Solzjenitsyn vågar inte åka till Stockholm för att hämta sitt Nobelpris då han befarar att han inte kommer att tillåtas återvända.

Situationen blir än värre när ”Gulag-arkipelagen” publiceras 1973 i Paris. Detta väldiga verk är en säregen blandning av roman, memoarer, essä, idékritik och populärhistoria. Solzjenitsyn hade som nämnts tidigare egna erfarenheter av Gulag. Nu tecknar han en mer eller mindre fullständig bild av den gigantiska fångarkipelagen, det är han som skapar själva begreppet ”Gulag-arkipelagen”.

En kontroversiell tes som Solzjenitsyn driver i boken är att Stalintidens terror var ingalunda unik och en avvikelse, utan en fortsättning på bolsjevikernas våldsmentalitet och odemokratiska sinnelag, inneboende i själva det kommunistiska systemet.

Publiceringen av ”Gulag-arkipelagen” är den droppe som får bägaren att rinna över för landets ledning. I februari 1974 arresterades Solzjenitsyn och deporterades till Västtyskland, samtidigt som han berövades sitt medborgarskap.

Han hamnar så småningom i USA, och bosätter sig i Vermont. Här utmärker han sig snart för sin militanta antikommunism, han stödjer bland annat Vietnamkriget, och för sin rabiata kritik av västs moraliska dekadens.

Han och den förre KGB-översten verkade ha kommit bra överens.

Han kontrasterar gärna västvärldens själlösa och kommersiella kultur och demokrati med den ryska kulturens moral, sprungen ur folkets naturliga ortodoxa religiositet. Solzjenitsyn blir slavofil, närmar sig panslavismen och tangerar antisemitiska tankegångar.

1994 återvänder han till Ryssland. Han är till en början starkt kritisk till utvecklingen i landet, det blir först under Putin som han anser att Ryssland börjar komma in på rätt spår. Han och den förre KGB-översten verkade ha kommit bra överens.

Han dog i sitt hem i Moskva 2008, 89 år gammal.

Solzjenitsyn var utan tvekan en betydande författare. ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” anser jag vara ett litterärt mästerverk, och en av de viktigaste böckerna i modern rysk/sovjetisk litteratur. Man imponeras också av hans mod och moraliska resning.

Det är däremot mycket svårare att acceptera hans reaktionära förkunnelse.


tisdag 10 december 2019

Messianism och mångkultur - och ett vidskepligt datum



Den 10 december, året var 1791, dog Jakob Frank. Idag, den 10 december, får Olga Tokarczuk Nobelpriset i litteratur, bland annat för sin roman om Jakob Frank. Man kan bli vidskeplig för mindre.
Här i alla fall en recension från 2016 (ej den 10 december!)



Jakobsböckerna
Olga Tokarczuk
Övers: Jan Henrik Swahn
Ariel förlag

Polsk litteratur är mest känd för sina poeter, men det finns också intressanta prosaister. Ett av de absolut mest spännande polska författarskapen idag är Olga Tokarczuks.  Hon debuterade redan 1979, och har sedan dess skrivit en lång rad säregna romaner med en alldeles egen stil och inopportunt aktuella ämnen.

Hennes genombrottsroman Gammeltida och andra tider från 1996 (på svenska 2006) är en (mar)drömresa genom den moderna historien, och är ett mästerverk helt i klass med den magiska realismens litterära giganter i Latinamerika.

Olga Tokarczuks senaste roman är ett mastodontverk som utspelar sig i mitten av 1700-talet. Europa plågas av sociala spänningar och Upplysningens idéer skrämmer makten allt mer. På andra sidan Atlanten får britterna allt svårare att hålla uppstudsiga kolonister i schack.

Och i Östeuropa går det politiskt splittrade en gång i tiden så mäktiga polska kungariket mot sin undergång. Landets dödsryckningar åtföljs av social oro, och som vanligt blir judarna syndabockar. 

Desperata bönder i Ukraina ställer till med blodiga pogromer, samtidigt som katolska kyrkan framför anklagelser om ritualmord. Det är visserligen mot påvens uttryckliga förbud mor sådana åsikter, men kyrkan i Polen är tillräckligt stark, och biskoparna tillräckligt skuldsatta hos judiska bankirer, för att strunta i påven där långt borta i Rom.

Då dyker han upp som ett ljus från öster, juden Jakob Frank från det ottomanska Turkiet. Han påstår sig vara Messias, och vinner snabbt många anhängare. Gruppen kring Frank är en märklig blandning av toppstyrd sekt, urkommunistisk egendomsgemenskap och sexuell lössläppthet.

Det judiska prästerskapet sätter sig i motvärn till heretikern, med understöd av delar av den katolska hierarkin, och Jakob tvingas fly tillbaka till Turkiet, där han konverterar till islam.

Tack vare hjälp från inflytelserika polska magnater och en del biskopar tillåts han återvända, och konverterar nu till kristendomen. Två gånger om.

Han fängslas, friges av de invaderande ryssarna, flyttar till Mähren, umgås med den österrikiske kejsaren, och slutar sina dagar på ett överdådigt slott utanför Frankfurt.

Ett fascinerande öde, och det är lätt att förstå att Tokarczuk ville skriva en roman om denne märklige man. Och fascinationen var tydligen så överväldigande att det blev ett monster till bok på 960 sidor!

Jakobsböckerna är en episk bladvändare, Tokarczuk kan berätta en historia och hennes språk är oemotståndligt levande, det gnistrar, doftar, skälver, triumferar och förtvivlar.



Ändå lämnar läsningen ett tomrum. Det är svårt att få grepp om huvudpersonen, hans dragningskraft förblir oförklarlig, han framstår mest som en manipulativ och tyrannisk posör och streber.

Aktualiteten är inte heller helt uppenbar. Assimileringens med uppgivande av sin identitet som diskriminerade grupper tvingas till för att undgå förtryck är ett fenomen som talar förstås till dagens läsare.

Likaså att kulturen består av en mängd fragment vars ursprung har fallit i glömska för länge sedan.
Men krävs det verkligen nästan tusen sidor för att berätta det?

Romanen har förvisso fått fin kritik, och belönats med Nike-priset, Polens förnämsta litterära utmärkelse, men samtidigt har romanen och författaren väckt starka kontroverser i hemlandet.

I en intervju strax efter att hon hade fått Nike-priset sa Tokarczuk bland annat att polackerna har fantiserat ihop en idealiserad bild av sin historia, att de har förträngt att de har varit slavägare och mördat judar. Det var dags att skriva Polens historia på nytt, utan att blunda för de hemskheter som har begåtts.

Tokarczuks uttalanden möttes omedelbart av en veritabel störtflod av hat och hot, med sällsynt grova sexistiska, xenofoba och antisemitiska tillmälen.

Frågan om polackernas mord på judar under andra världskriget har under senare år blivit föremål för seriös historisk forskning i Polen, medan det bland allmänheten är fortfarande i stor utsträckning ett rött skynke och en skymf mot en heroisk nation som fått lida så mycket.

Den som förnekar sina fel är dömd att upprepa dem. Om inte litteraturen sätter stopp för det förstås.


Olga Tokarczuk på svenska:

2002 - Spel på många små trummor (Gra na wielu bębenkach, 2001 [noveller] urval och översättning Jan Henrik Swahn, Ariel/Ellerström)
2005 - "Professor Andrews i Warszawa" [novell] (översättning Irena Grönberg). I antologin Navelsträngen i jorden (Tranan)
2005 - Daghus, natthus (Dom dzienny, dom nocny, översättning Jan Henrik Swahn, Ariel, 1998)
2006 - Gammeltida och andra tider (Prawiek i inne czasy, översättning Lennart Ilke, Ariel, 1996)
2009 - Löparna (Bieguni, översättning Jan Henrik Swahn, Ariel, 2007)
2010 - Styr din plog över de dödas ben (Prowadź swój pług przez kości umarłych, översättning Jan Henrik Swahn, Ariel, 2009)
2014 - Björnens ögonblick(Moment niedzwiedzia [essäer], översättning Jan Henrik Swahn, Ariel, 2014)

2015 - Jakobsböckerna (Księgi Jakubowe, översättning Jan Henrik Swahn, Ariel, 2014)

Ett riktigt skitpris




Ikväll är det Nobelbankett. SVT har dagen till ära en direktsändning på drygt fyra timmar om hur ett gäng uppklädda människor äter flott middag.

Jag ärar dagen med en text från förrförra året.

Än en gång har Svenska Akademien överraskat. När spekulationernas dimma hade skingrats stod Sara Danius framför den berömda dörren och meddelade att Bob Dylan hade fått årets Nobelpris i litteratur. En lika häpen som förvirrad omvärld började på stående fot ivrigt debattera om det var rätt eller fel.

Akademiens val av pristagare är sällan okontroversiella, det blir alltid livliga – och ofta upprörda – diskussioner. Det är inte särskilt fräscht, det blir nästan som en ritual, nödvändig för många, inte helt olikt Melodifestivalen – ni vet, det är alltid ”fel låt vann”.

Akademien har oavbrutet kritiserats för sin eurocentrism, att vara alltför frikostiga gentemot svenska författare – 1974 när priset tilldelades Eyvind Johnson och Harry Martinsson hade Sverige fler pristagare än Afrika, Asien och Sydamerika tillsammans! – och för sin njugghet mot kvinnliga författare – bara 14 av 112 har hittills befunnits värdiga, en skrattretande låg siffra.

Redan Akademiens första val, Sully Prudhomme – honom känner alla förstås till och har läst alla hans verk från pärm till pärm – väckte en häftig kritikstorm, hela den svenska kultureliten, som händelsevis inte satt i Akademien, ett märkligt förhållande som i stor utsträckning har pågått sedan dess, hudflängde Akademien för valet av den urtråkige franske författaren av idealistiska pekoral.

Och så där har det fortsatt, på ömsom konstnärliga, ömsom politiska, grunder. Ibland säkerligen också personliga.

En del av problemet är att Nobelpriset uppfattas som något slags VM i litteratur. Det är förmodligen därför så många så aningslöst skriver att den och den har vunnit priset. Det har hen inte alls! Fått eller tilldelats ska det vara.

Att tävla i litteratur är så klart helt orimligt, det är inte längdhopp där man enkelt kan konstatera vem som är bäst, och att den är bättre än den. På litteraturens område är det hart när omöjligt, det går möjligen att komma fram till vem som är värdig, i betydelsen tillräckligt bra, och bara det är en synnerligen grannlaga uppgift – för att uttrycka sig mycket diplomatiskt.

Akademien har huvudsakligen belönat traditionella litteraturformer, i första hand romaner och poesi, men även dramatik i viss utsträckning. Men tvärt emot vad många tycks tro – åtminstone att döma av den senaste debatten – har Akademien ingalunda varit främmande för att vidga litteraturbegreppet och belöna andra former än de traditionella.

Redan det andra priset gick till en historiker, Theodor Mommsen, som inte skrev skönlitteratur i vanlig mening utan fackprosa – det var på den tiden då humanister fortfarande bemödade sig att skriva begripligt, och rent av njutbart att läsa.

1953 tilldelades priset Winston Churchill för hans dagböcker och historiska verk – och hans lysande talekonst. Och förra året belönades en författare av litterära reportage.

Är då litteratur vad som helst? Det verkar som om Akademien med årets val har i någon slags postmodernistisk anda bestämt sig att allt är litteratur – och ingenting är någonting, frestas jag att tillägga.

Snart kan priset tillfalla Leonard Cohen, Paul Simon, eller kanske någon framstående textförfattare i den arabiska sångtraditionen. Eller den ryska, eller den indonesiska, för jag tar för givet att Akademiledamöterna gör sig verkligen besväret att plöja genom all världens sångtraditioner och inte nöjer sig i trångsynt västcentrism med den nordamerikanska.

Och sedan har vi författare av annonstexter, arkitektprojektbeskrivningar, liksom andra sortens projekt...

Fast egentligen är det hela bara en storm i en dynamitdegel. Det finns faktiskt ingen anledning att ta Nobelpriset i litteratur på något större allvar. Ett gäng litterära andrahandsfigurer i en provinsiell förening som delar ut pris till vita gubbar. Och inte ens det gör de särskilt bra.

Vem minns idag Giosuè Carducci, vem bryr sig om Frans Eemil Sillanpää, vem orkar ta sig genom Johannes V. Jensen?

Då är listan på dem som inte fått priset desto mer imponerande. Och så talande. Tolstoj, Strindberg, Ibsen, Zola, Tjechov, Kafka, Väinö Linna, Karen Blixen, Astrid Lindgren….

Sedan sist har Akademien hamnat i blåsväder med anklagelser om tystnadens kultur kring sexuella övergrepp, korruption och nepotism.

Ett riktigt skitpris. Glöm det.

måndag 9 december 2019

En tragisk gestalt




Idag är det Fritz Habers födelsedag.

Varje tid har sina hjältar och antihjältar, och när dessa två roller möts i en och samma människa, framträder epokens motsättningar i all sin dramatiska och tragiska tydlighet.

Så var fallet med Fritz Haber. Han var född 1868 i en tysk-judisk familj i Breslau (nuvarande Wrocław i Polen), han studerade kemi, och gjorde en gedigen vetenskaplig karriär. Den kröntes åren 1905-10 med hans upptäckt av hur man framställer ammoniak genom syntes.

Det låter kanske inte så upphetsande men är i själva verket ett av den moderna vetenskapens viktigaste bidrag. Det möjliggör nämligen produktion av konstgödsel, och tack vare den processen kunde matproduktionen ökas mångfaldigt. Det var helt avgörande för mänskligheten i början av 1900-talet då befolkningen ökade mycket snabbt, det har blivit än viktigare i våra dagar.

Det uppskattas att två femtedelar, eller kanske så många som hälften, av alla människor som lever nu har Habers upptäckt att tacka för sin fysiska existens.

Eftersom syntes av ammoniak sker genom utvinning ur atmosfären kallades metoden populärt för ”bröd från luft”. Tyvärr hade upptäckten som så ofta i den moderna vetenskapen en baksida. Den revolutionerade samtidigt framställningen av sprängämnen, vilket fick ödesdigra konsekvenser för vapenindustrin och krigföringen.

Lite ironiskt kom framställningen av sprängämnen att kallas för ”krut från luft”.

Än värre kom det att bli.

Fritz Haber var en glödande tysk nationalist. Han konverterade till kristendomen, delvis säkerligen för att underlätta sin karriär, då en del vägar var stängda för judar vid den tiden, men också inspirerad av Theodore Mommsens uppmaning (som i sin tur var ett angrepp på den tyska antisemitismen) att uppge lojaliteter och tillhörigheter som splittrade tyskarna.

När första världskriget bröt ut engagerade sig Haber helhjärtat i utvecklingen av kemiska stridsvapen. Vetenskapen var enligt honom till för mänskligheten i fredstid, men i krig tillhörde den fäderneslandet. Han var drivande för att använda stridsgas i krigföringen, och övervakade personligen det första gasangreppet under slaget vid Ypres 1915. Han gjorde noggranna anteckningar över de skador som gasen hade tillfogat sina offer, och hävdade på fullt allvar att kemiska vapen var mer humana än de traditionella.

Nu talade man om ”gift istället för luft”.

Habers fru Clara Immerwahr, som också var kemist, den första kvinnan som doktorerade i kemi vid universitet i Breslau, var stark motståndare till makens arbete med stridsgaser. Samma kväll som Fritz Haber firade sina ”framgångar” vid Ypres tog hon livet av sig hemma i trädgården med Habers tjänstepistol.

Dagen efter avreste Haber till östfronten för att övervaka nästa stridsgasattack. Omkring 100 000 soldater dödades av stridsgas under första världskriget, 1,3 miljoner skadades allvarligt, många med bestående men för livet. Och Haber fortsatte faktiskt med forskning kring kemiska vapen också efter kriget.

Efter krigsslutet 1918 fanns Haber med på de allierades listor över krigsförbrytare, men togs bort, förmodligen därför att hans engelska och franska kollegor hade inte heller helt rent samvete. När Haber tilldelades Nobelpriset i kemi för år 1918 väckte det inte desto mindre harmsna protester från stora delar av vetenskapsvärlden.

Nästa projekt för den tysknationellt sinnade kemisten var försök att framställa guld ur havsvatten, för att kunna betala det gigantiska krigsskadestånd som hade ålagts Tyskland efter Versaillesfreden. Det visade sig vara ekonomiskt olönsamt.

Men det stundade andra tider. 1933 kom Hitler till makten, och för nazisterna betydde Habers officersgrad, hans insatser för Tyskland under kriget, just ingenting, inte heller hans konversion, och juden Haber tvingades i landsflykt.

Han kom till England, där han möttes av iskallt förakt av många kollegor, Ernest Rutherford, paradoxalt nog atomfysikens fader, vägrade att skaka hand med honom. Han irrade vidare i en meningslös jakt på ett nytt hem, men hans hälsa var vacklande, och han dog av en hjärtattack i Basel i januari 1934.

En biprodukt av hans forskning under 1920-talet var insektsbekämpningsmedlet Zyklon B, som användes i de nazistiska gaskamrarna för att mörda miljoner människor, några av dem var Habers släktingar.

Albert Einstein, som var långvarig vän med Haber, skrev om hans ”obesvarade kärlek” till Tyskland. Sannare hade varit att säga att nationalismens väsen är hat och all kärlek förblir obesvarad för den.

Einstein var kanske den som bäst kunde vara empatisk gentemot sin gamle vän. Bådas verksamhet var ett tveeggat svärd, deras vetenskapliga arbeten kunde användas både till gagn och till förstörelse.

Skillnaden var förstås att pacifisten och kosmopoliten Einstein insåg de vetenskapliga framstegens ambivalens, vilket militaristen och nationalisten Haber aldrig förmådde göra.

Böcker om Fritz Haber:

Daniel Charles, Master mind: The Rise and Fall of Fritz Haber, the Nobel Laureate Who Launched the Age of Chemical Warfare, 2005
Dietrich Stoltzenberg, Fritz Haber: Chemist, Nobel Laureate, German, Jew: A Biography, 2005

Om de intellektuella under första världskriget: Svante Nordin, Filosofernas krig, 1998