Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

onsdag 16 januari 2019

Varken snille eller smak när Frostenson vill ha livslångt underhåll från Svenska Akademien





Följetongen om Svenska Akademien fortsätter, och den präglas av föga snille och ännu mindre smak. Det senaste inslaget är Katarina Frostensons bud – framfört stilenligt genom en kändisadvokat - att hon är beredd att avgå frivilligt, men på villkoret att hon "kan försörja sig och fortsätta sitt värv som lyriker”. Vilket i klartext betyder att för att slippa hennes illustra närvaro i sina led måste Akademien pröjsa ett fett underhåll till henne resten av hennes liv.

Inte helt otippat dröjde det inte länge förrän upprörda röster höjdes, inte minst i sociala medier.

Frostenson anklagades för utpressning, bristande moral, girighet, hyckleri, brott lönar sig, med mera.

Det är lätt att instämma i upprördheten och dela indignationen. Även om hon bedyrar sin oskuld har hon uppenbarligen varit jävig när hon deltog i beslut som beviljade ekonomiskt stöd åt kulturföreningen Forum som drevs av hennes make, hon har högst sannolikt känt till den äkta mannens eskapader, och det är tämligen troligt att hon har läckt Nobelpristagare.

När hon i det läget kräver ersättning för att avgå ”frivilligt” är det ganska magstarkt. I synnerhet som hon står inte på bar backe precis. Förra året fick hon 240 000 från Författarfonden, hon lär hon blivit erbjuden 13 000 i månaden av Akademien, tillsammans med övriga intäkter som hon ju rimligen har blir det en anständig inkomst, inget sus och dus förvisso, men ungefär i nivå med vad folk tjänar i genomsnitt i Sverige.

Och kanske mer därtill. Hennes taxerade inkomst för 2017 var 729 200. Dessutom kan hon snart gå i pension.

Läs hela texten i Allehanda.se


tisdag 15 januari 2019

Röda drömmar





Idag är det 100 år sedan morden på Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht.

Drömmen om det röda
Nina Björk
W & W

Nina Björk har skrivit en bok om Rosa Luxemburg, den socialistiska politikern, debattören och teoretikern som mördades brutalt 1919 av högerns frikårer. Boken har den poetiska titeln *Drömmen om det röda* och är ett försök till dialog över tiden kring samhällskritik, politisk praktik och ekonomisk verklighet.

– Jag vill ingjuta mod hos vänstern och samtidigt få debatten på rätt köl igen, säger Nina Björk i en telefonintervju.

”Rätt köl” betyder att hitta tillbaka till en systemkritik som analyserar drivkrafter för hur varor och tjänster producerar i vårt samhälle och vi fördelar frukterna av det som har tillverkats.

Det betyder också ett avståndstagande från en kritik grundad i moralism. Kapitalister agerar inte som de gör därför att de är elaka, de kan i själva verket vara hur snälla och trevliga som helst, och det är totalt poänglöst att klaga på deras girighet, att eftersträva mer vinst och högre profit är systemets grundbult.

Nina Björk inleder boken med att beskriva och förklara marxismens elementa. Hon gör det på ett lättillgängligt och pedagogiskt sätt utan att vara akademiskt och inomvetenskapligt nördig. Enkelt uttryckt handlar det egentligen om en enda sak: det är arbete, och bara arbete, som skapar vinst, och därmed får ekonomin att växa.

Rosa Luxemburgs största bidrag till den marxistiska teorin är hennes beskrivning av hur kapitalet ständigt söker nya marknader och nya områden att lägga under sin logik. Hon avsåg nog närmast den imperialistiska expansionen i det geografiska rummet, men det går alldeles utmärkt att tillämpa på det som har skett i Sverige med privatiseringar inom välfärdssektorn.

Vård, skola, omsorg, vad blir nästa område som kapitalismen lägger beslag på?

– Det finns ingen gräns för kapitalet, det kan bli vad som helst, våra kroppar, hem, barn, säger Nina.

Det leder till ökade klyftor i samhället, och till att verksamheter som skulle tillfredsställa mänskliga behov blir föremål för krassa vinstmaximeringskalkyler.

Och det finns ytterligare ett stort problem. Under en täckmantel av valfrihet undandras ännu fler områden från den demokratiska sfären. Rosa Luxemburg såg inte kapitalismen, inte ens då allmän rösträtt skulle vara genomförd, som en demokrati fullt ut, då ett stort och viktigt område, nämligen ekonomin, inte låg under demokratisk kontroll.

Demokrati var ett centralt begrepp för Luxemburgs politiska tänkande. Med det avsåg hon folkets aktiva medverkan i politiken, inte politik genom ombud. Hon trodde på en spontan organisering när arbetare tillsammans tar upp striden för ett gemensamt mål, revolutionen kommer nerifrån, utan ledare, utan strikta organisatoriska strukturer. All historisk förändring måste ha masskaraktär.

Hon var mycket kritisk mot bolsjevikerna, även om hon stödde Oktoberrevolutionen. Luxemburg är närmast profetisk i sin kritik mot bolsjevikpartiets centralisering och den nyfödda Sovjetstatens byråkratiseringstendenser.

Men hon var lika skoningslös mot sitt eget socialdemokratiska parti som hon menade höll på att förvandlas till en förvaltare av det kapitalistiska systemet och tappade socialismen ur sikte. För Luxemburg var inte frågan reform eller revolution, för henne fanns det ett oupplösligt samband mellan de två begreppen, reformerna var medlet, revolutionen var målet. Den tyska socialdemokratins reformistiska revisionism hade däremot förvandlat medel till mål.



Med gillande citerar hon nestorn August Bebel i ett tal i Erfurt 1891: ”Det viktiga inte är om vi uppnår det ena eller det andra, för oss är huvudsaken att vi ställer vissa krav som inga andra partier kan ställa”.

– Jag önskar Stefan Löfven läste det citatet! utbrister Nina Björk.

Och jag kan inte låta bli att lägga till: och Jonas Sjöstedt också!

Rosa Luxemburg kom aldrig över chocken från augusti 1914 när den tyska socialdemokratin röstade enhälligt i riksdagen för beviljande av krigskrediter. Det var ett oerhört svek, och om hon tidigare såg övergången till socialism som en långsam, utdragen process, börjar hon nu sväva på målet.

Socialdemokratins andra svek när de kompromissade ihop sig med reaktionens krafter mot den revolutionära rörelsen i kölvattnet av första världskrigets slut kom att kosta Luxemburg livet. Det är inte uteslutet att SPD:s ledning kände till, eller var rent av inblandad i, mordet på henne.



Sedan dess har den nationalistiska lösningen på kapitalismens kriser, ”ut med judarna!”, ”ut med utlänningarna!”, med nazismen som en tragisk kulmen, varit förhärskande i västvärlden.

”Att sparka neråt”, kalla Nina Björk det.

*Drömmen om det röda* är en mycket politisk bok, men som inte desto mindre gör en ansats att teckna hela människan Rosa Luxemburg.

 – Hon har en levande röst i sina skrifter som berör både hjärna och hjärta, säger Nina.

Luxemburg var främmande för vad vi idag skulle kalla för identitetspolitik. Hon framhävde aldrig att hon var kvinna, judinna, invandrare. För henne var klass ett avgörande begrepp i analysen av kapitalismen som ett produktionssätt.

Därmed inte sagt att hon ansåg feminism och antirasism som oväsentliga, en uppfattning som Nina Björk delar.

Rosa Luxemburg såg nederlag, misslyckanden, som en lärdom, kampen i sig var för henne en seger.
       Det finns en tradition och en stolthet att knyta an till för vänstern, säger Nina Björk.

Drömmen om rättvisa, jämlikhet och demokrati lever kvar. Drömmen om det röda.

söndag 13 januari 2019

Han vågade stå upp för sanningen





Den 13 januari 1898 publicerade Emile Zola "J'accuse" i tidningen L'Aurore. För det blev han stämd för smädelse och dömd till ett års fängelse och böter. Dessutom ströks han ur hederslegionen. Han gick i frivillig exil i England under ett år för att undvika förföljelser.

Zola tog ställning för den fransk-judiske artillerikaptenen Alfred Dreyfus som dömdes mot sitt nekade av en krigsrätt till degradering och livstids deportation till Djävulsön för högförräderi. Dreyfus kom att hållas deporterad i fångkolonin under åren 1895-99.

Domen mot Dreyfus var ett justitiemord med uppenbart antisemitiska motiv. Det dröjde ända till 1906 innan Dreyfus frikändes och blev helt rentvådd.

Processen och hela den hetsiga debatt som följde är kända som Dreyfusaffären, och är än idag en vattendelare i Frankrike mellan en republikansk vänster och en nationalistisk höger.

Många kom att engagera sig i försvaret av Dreyfus. Zolas rakryggade hållning kan tjäna än idag som ett föredöme för litteraturens folk, och alla andra.

lördag 12 januari 2019

Skriet från underklassen





Idag är det Jack Londons födelsedag.

Han är mest känd som författare av vildmarksromaner, Varghunden, Skriet från vildmarken, och Varg-Larsen är klassiker lästa över hela världen, och, åtminstone för bara någon generation sedan, var alla barn och ungdomar i många länder bekanta med Jack London och hans berättelser från guldruschens Klondyke. Men Jack London var lika mycket, om inte mer, en samhällskritisk författare som skrev romaner och berättelser med en tydlig socialistisk tendens. Dessutom skrev han sociala reportage och politiska pamfletter, och var aktiv inom socialistiska partier i USA.

Denna sida av hans författarskap och verksamhet är ingen hemlighet, men det är svårt att bli kvitt intrycket att den ganska medvetet tonas ner, och att också utgivningen av hans böcker koncentreras till vildmarksromanerna och berättelserna, medan den mer socialt inriktade litteraturen behandlas mer styvmoderligt, eller inte alls. Man behöver inte vara konspirationsteoretiker för att se kulturindustrins ideologiska slagsida. Att sedan vänstern har frånhänt sig sina media och förlag gör inte saken bättre.

1896 gick Jack London med i Socialist Labor Party. 1901 lämnade han partiet och anslöt sig istället till Socialist Party of America. Han ställde två gånger upp som partiets kandidat i borgmästarvalet i Oakland, men med klena resultat.


Han turnerade runt i USA med föreläsningar om socialismen och fackföreningsrörelsen. London var inte i första hand en teoretiker utan hans socialism grundade sig i första hand på hans egna erfarenheter och kontakter med arbetande människor. Han hade grävt guld i Klondyke, haft olika jobb, bland annat som sjöman, och hade under en längre tid varit på luffen i USA. 1894 avtjänade han faktiskt 30 dagar i fängelse för lösdriveri.

Från den tiden finns det en uppsjö av berättelser och noveller. London anses som den korta berättelsens okrönte kung, novellen som form passar hans otåliga och kvicktänkta temperament. Han har lämnat efter sig inte mindre än 19 originalnovellsamlingar.

De flesta handlar om livet som luffare, och är nog så läsvärda, men det finns också en annan tematik. Dels finns de direkt politiska berättelserna, som Mexikanen, om en ung man som ställer upp i en boxningsmatch mot den rutinerade mästaren för att få ihop pengar till vapen till revolutionen. Oddsen är hopplösa, dessutom misstänks han av sina kamrater för att vara spion och provokatör. Han får kopiöst med stryk, och ni får själva gissa hur det går.

Sedan finns berättelserna som handlar om strejker, fackföreningsorganisering och dylikt. Och de som tar upp klassproblematiken ur olika perspektiv. Den jag minns bäst handlar om en sociologiforskare som bedriver fältstudier bland arbetare ute på fabrikerna. Han byter identitet flera gånger, och London kontrasterar skickligt de två personligheterna. Akademikern med det välordnade borgerliga livet, en fästmö av ”god familj” – svalt behärskad och blond – å ena sidan, och å andra sidan den tuffe arbetaren, med en flickvän från enkla omständigheter – temperamentsfull och mörkhårig. Han återvänder slutligen till sitt borgerliga liv. Men av en slump blir han och fästmön vittnen till hur strejkande arbetare, bland dem den mörkhåriga skönheten, slåss med polisen som skyddar svartfötter. Åsynen av misshandeln får den korrekte professorn att ansluta sig till de kämpande arbetarna. Därefter försvinner han för alltid ut ur sin borgerliga tillvaro – i sällskap med den mörkhåriga.

Jack Londons mest uttalat socialistiska roman är Järnhälen. Det är en dystopi, påstått publicerad flera sekel efter vår tid, med en ny tideräkning som kallas för Mänsklighetens (socialistiska) Broderskap. Ett manuskript har hittats, skrivet av hustrun till en arbetarledare. Det kan nämnas att det vid denna tid fortfarande var ovanligt med en kvinnlig berättare i en roman.

Handlingen utspelar sig under en tid, 1912-1932, och kallas för ”den irrationella och anarkistiska tiden”. Mannen heter Ernest Everhard, är en arbetarintellektuell av rang. Han räds inte debatten med sin tids intellektuella elit, och vinner naturligtvis med lätthet alla verbala sammandrabbningar. Han påvisar ”vetenskapligt” det rådande systemets dåraktighet och socialismens oundviklighet.
De flesta av hans borgerliga motståndare blir upprörda och slår bara ifrån sig. Men en liten hårdför kärna inser att Everhard har rätt, och skrider därför till handling för att rädda det kapitalistiska systemet. Det blir upphovet till oligarkins maktinnehav, ”Järnhälen”, som trampar ner på de arbetandes ansikten.

Århundraden av förtryck tar vid. Samhället organiseras på ett sätt som påminner en del om Platons idealstat. Den styrande oligarkin består av sju ”truster”, mycket i tradition med den amerikanska radikalismen. De delar av arbetarklassen som är verksamma inom ekonomins viktigaste sektorer mutas med förmåner och privilegier, och bildar en arbetararistokrati. Denna fara uppehåller sig London länge och upprört vid.


Resten av den arbetande befolkningen utgör ”avgrundens folk”, och lever i en ofattbar misär, en tillvaro som knappt kan kallas mänsklig. Flera upprorsförsök slås blodigt ner, innan ”arbetets världsrevolution” efter 700 år, slutligen inträffar och Förnuftet segrar.

Det är en mycket mörk skildring, även om den delvis uppvägs av Londons förtröstan på arbetarklassen och dess framtida seger. Den anses ha influerat Orwells 1984 och Kurt Vonneguts Det mekaniska pianot.

Begreppet ”avgrundens folk” som förekommer flitigt i Järnhälen återfinns i titeln på ett socialt reportage som London skrev efter att bott i Londons East End, som den tidens Wallraff. Det är ett välskrivet litterärt dokument som skoningslöst kritiserar ett ojämlikt samhälle präglat av oöverstigliga klassklyftor, utsugning, förtryck och slöseri med mänskliga resurser. Mycket träffande förutser han redan då det brittiska imperiets förestående nedgång.

Romanen Martin Eden anses vara självbiografisk, även om det finns klara skillnader mellan Jack London och bokens huvudperson. Det är historien om en sjöman som strävar efter social och ekonomisk framgång för att överbrygga klassklyftan till överklasskvinnan han är förälskad i. När han väl lyckas har det uppnådda inget värde längre, och det slutar med att han tar livet av sig.
Klassproblematiken är central, och klassresans ambivalens mästerligt skildrad. I likhet med London är Martin Eden fascinerad av Herbert Spencers filosofi, men olikt honom förkastar han socialismen. I ett brev till en annan amerikansk socialistisk författare, Upton Sinclair, skriver London att romanen var avsedd som ett angrepp på individualismen – den som lämnar sin klass och klasskampen är dömd till undergång.
Jack London själv mötte sin undergång i alkoholism bara 40 år gammal.

lördag 5 januari 2019

Historien om finanskrisernas hantering upprepar sig




Finanskriser är inget nytt i historien. Den 5 januari 2013 var det 200 år sedan den så kallade statsbankrutten (statsbankerotten) i Danmark.
Danmark finansierade sina krig mot Napoleons Frankrike genom att låta sedelpressarna gå varma.
Krig och sunda statsfinanser bor sällan granne med varandra. Inflationen skenade, och penningvärdet sjönk till sex procent av dess uppgivna värde i silver.
Situationen blev ohållbar och därför tvingades man till en valutareform, som innebar att de gamla sedlarna – något charmigt och totalt missvisande kallade för kurantrigsdaler – växlades mot ny valuta som hette rigsbankdaler. Relationen var 6:1, vilket säger en hel del om hur stora förluster som åsamkades den danska befolkningen.
Att kalla det reform är inte heller rättvisande, då det egentligen var en realisation eller nedskrivning.
Detsamma gällde för inlösen av statsobligationer, och det i sin tur innebar att den danska staten i alla fall delvis inte kunde uppfylla sina förpliktelser.
Därför kallas det för statsbankrutt, trots att det aldrig var tal om att helt ställa in betalningarna.
Reformens verkningar var inte helt övertygande, och än idag träter de lärde om hur den bör bedömas.
Och Danmark lärde lika mycket av sina krigsäventyr som världen av sina kapitalistiska äventyrligheter.
Ingenting.


fredag 4 januari 2019

Vilse i livet




Idag är det årsdagen av Albert Camus död i en bilolycka. Dagen till ära en recension av hans mästerverk "Främlingen":

Främlingen
Albert Camus
Övers: Jan Stolpe
Bonniers

Fransmannen Albert Camus belönades med Nobelpristagare 1957. Hans författarskap hade stor betydelse för existentialismen. Hans mest kända verk är ”Pesten” och ”Främlingen”. Den sistnämnda finns nu i en nyöversättning av Jan Stolpe, och med ett efterord av Michael Azar.

Det här är berättelsen om en person som är totalt vilse i sitt eget liv och i tillvaron i stort. Han är en främling inför sig själv och samhället. Han är aldrig närvarande i det som sker, utan alltid undvikande och saklig på ett frånvarande sätt. Han är så mentalt dysfunktionell att jag är säker på att idag skulle han diagnostiseras med adhd eller damp eller något syndrom.

När han begår ett mord, helt och hållet av en slump, på ett sätt som är så typiskt för Camus, är det som om det hände någon annan. Det blir också en märklig uppvisning vad det innebär att ”leva i nuet”, särskilt om man drar det till sina yttersta konsekvenser. Mördaren kan inte relatera till mordet, en händelse i det förflutna, lika lite som till den dödsdom som vantar honom i framtiden.

Det finns också en politisk läsning av romanen. Handlingen utspelar sig Algeriet, då fransk koloni, och Camus födelseplats och hem. Den mördade är en ”arab”, utan namn, ålder, utseende eller några andra särskilda kännetecken. Det gäller för övrigt alla andra ”araber”, de är blott objekt.


Det är en bild av två folk som lever sida vid sida, som totala främlingar för varandra. Den algeriska frigörelsekampen pågick blodig under tiden efter andra världskriget, och Camus försökte – föga framgångsrikt – att inta en slags tredjeståndpunkt.


Han omkom i en bilolycka 1960, och upplevde aldrig Algeriets självständighet, och ”svartfötternas”, de infödda Algerietfransmännens, massexil.

torsdag 3 januari 2019

Den tappre författaren Hasek




Idag är det 96 år sedan Jaroslav Hasek gick bort. Han var född 1883 i Prag, och var en tjeckisk författare.

Han deserterade från österrikiska armén under första världskriget, anslöt sig till ryssarna och deltog i oktoberrevolutionen som politisk kommissarie. Han återvände till Tjeckoslovakien 1920.

Mest känd är Hasek förstås för "Den tappre soldaten Svejk". Av många anses boken som en av de främsta antimilitaristiska skrifterna. Genom humor framställs militarismen som löjeväckande och människofientlig. Boken innehåller också en svidande kritik av hyckleriet och dubbelmoralen under kejsardömet Österrike-Ungerns sista tid.

Boken förbjöds i den tjeckoslovakiska armén 1925. Den polska översättningen konfiskerades 1928, den bulgariska förbjöds 1935 och i de nazistiska bokbålen 1933 var den given.

Haseks dödsdag uppmärksammas lämpligen med tjeckiskt öl.