Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

tisdag 21 oktober 2014

Lätt om tunga saker



Sent omsider kom det en recension av min roman i nättidskriften Merkurius:

Idrott och politik hör ihop, som ler och långhalm. Det gäller nu, och det gällde även under den tid då ”Knockout”, Grzegorz Flakierskis nya roman utspelar sig, det vill säga före, under och efter andra världskriget, i Centraleuropa i allmänhet och i Polen i synnerhet.

   Flakierski skriver lätt och ledigt i sin berättelse om den polsk-judiske boxaren Szapsel Rotholc, som levde mellan åren 1913 och 1996. Mellan resor och matcher arbetade han tidvis som sättare och typograf.

Ambivalens är ett utmärkande karaktärsdrag hos Rotholc, han känner sig stolt och tillfreds över hyllningarna, men vill samtidigt inte “bära nationens ära på sina axlar”. Det är som om han, den förste judiske boxaren att vinna de polska mästerskapen, vet att andra tider och andra vindar kommer att blåsa, och det då säkrast är att stå på egna ben, bortom tillfälliga nationalistiska nycker och hurrarop. Som jude i Polen i början och mitten av 1930-talet behövde man inte hålla upp fingret alltför länge för känna vart vinden börjat blåsa. Även om huvudpersonen var en nationalhjälte med utmålade magiska förmågor, som gett nationen medaljer i stora tävlingar i Europa och i det stora landet i väster, USA.

   1935 antogs i Tysklands de antisemitiska Nürnberglagarna. Men trots att många, däribland Szapsel, såg varthän det barkade deltog han vid de Olympiska spelen i Berlin 1936, men på grund av en kroppsskada enbart som åskådare. Detta kom att bli en vattendelare i Rotholcs karriär, som trots kritik rest till Berlin. Han blir vid hemkomsten utesluten ur det judiska idrottsförbundet.

   ”Knockout” är inte bara en roman om en boxares uppgång, fall och … ja vadå? Huvudperson, om man säger så, är snarare tiden, en mörk sådan, och vad den förde med sig och hur den påverkade människorna som levde då. För många handlade det om att bara försöka överleva, helt enkelt rädda sig själva. Det fanns inte tid att finna “mina stämningars bästa längtan”, för att citera Werner Aspenström.

   Mördandet av judar, romar och slaver pågick i en mekanisk takt, men det var trots det långt ifrån någon banal ondska som härskade. Och när Nazityskland ville öka takten på dödandet av “die untermenschen”, fanns alltid beredvilliga ukrainare, litauer och letter. Men som Flakierski berättar var antisemitismen inte något som kom till Polen med Hitlers dödspatruller.

I romanen använder Flakierski sig av ett växelbruk av olika tider och människor och teman, som anslås med korta utdrag ur Wikipeidia; om Nationalism, politik, barndom, hunger, angiveri et cetera.

 Dessutom, inte att förglömma, onsdagsträffarna med Mirjam, Hannah och Rosa, den förstnämnda är någon sorts värdinna. Stort och smått diskuteras, och man skulle kunna påstå att det enda de tre damerna är överens om är att de inte är överens. Magen och gommen får sig dock alltid något att njuta av vid träffarna, och mellan varven förvandlas ”Knockout” till en receptbok över judisk kok-konst. Osökt tänker jag på Torgny Lindgrens vurm för maträtter inom romankonsten.

Trots armod, ghettoskildringar och iskallt mördande, är nästan tiden efter masslakten den allra kusligaste vad gäller Szapsel Rotholcs livsresa. Jag har läst andra bra skildringar av tiden före och under andra världskriget, men mindre om tiden efteråt och om frågor som kastas i solarplexus på Rotholc: ”Vad gjorde du under kriget? Mer konkret, i tjänst hos ghettopolisen? Är det sant att ..?” Rykten tar fart och gör en höna av en fjäder, eller? Det går fort i folkets domstol och så kallade ”vittnen från ett plågat folk” kan ju inte viftas bort. Eller? Hur det går får ni läsa, men spännande är det. Och ytterst tidlöst.

Man kan skriva lätt om tunga saker, utan att bli banal, det visar med tydlighet den polskfödda författaren Grzegorz Flakierski som bor i Sverige sedan 1969. Visst hade romanen kunnat komprimeras något. Och visst hade ett och annat mat- och bakrecept kunnat lämnas därhän, men det är en smaksak och inte mycket att orda om.

Ingemar Nilsson


Mekurius den 20 oktober 2014

fredag 26 september 2014

Med hjärta för jiddisch och klezmer



Jiddischförfattaren och Nobelpristagaren Isaac Bashevis Singer lär ha sagt att han skriver på jiddisch eftersom han trivs bäst i sällskap med vålnader och spöken. Det är fyndigt och avväpnande charmigt på sitt sätt, men egentligen helt missvisande.

Jiddisch är inte dött.

Detta språk, som ursprungligen är en medelhögtysk dialekt, med inslag av hebreiska och slaviska språk, var det bärande elementet i den blomstrande kultur som växte fram i Central- och Östeuropas länder där det fanns stora judiska befolkningsgrupper, som i Polen, Ryssland, och Litauen. Genom emigration spreds jiddischkulturen till USA, 1914 lär det till exempel ha funnits drygt 20 jiddischteatrar bara i New York, många av hög klass.

Förintelsen raderade ut den judiska värld som var jiddischkulturens livsmiljö, och en stor del av den jiddischspråkiga befolkningen i Central- och Östeuropa mördades av nazisterna. I USA trängdes jiddisch tillbaka kraftigt genom assimilationsprocessen.

Men jiddisch lever vidare. Genom de överlevande, vidare genom deras barn och i en del fall även barnbarn. Det finns en vilja att låta rädda språket från undergång, att ta vara på det rika kulturarvet, och kanske också att utveckla det. Teatrar sponsras, det finns en i Warszawa bland annat, jiddisch är faktiskt officiellt språk i det autonoma judiska området Birobidjan i Ryssland, jiddisch är ett erkänt minoritetsspråk, bland annat i Sverige, och språket undervisas i på akademisk nivå, Lunds universitet erbjuder en sådan undervisning.

Jiddischkulturen är folklig, präglad av mångfald, öppenhet och tolerans. Det är en bohemisk världskultur som inte erkänner några gränser, ett språk utan land men som talas i alla länder (nästan). Denna globala generositet tilltalar många även utanför den judiska befolkningen.

En som har tagit jiddisch och framför allt dess musik till sitt hjärta är Härnösandstjejen Louisa Lyne. Hon är musikutbildad i Göteborg och London, och berättar att vemodig och teatral musik alltid har legat henne varmt om hjärtat. Och när hon, som hon uttrycket det, ”snubblade” på klezmer, blev det kärlek vid första ögonkastet. Det som hon är mest tilltalad av är kombinationen glädje och vemod, och den milda fatalismen: ”Vi gläds idag, men vi kan dö imorgon”.

Louisa satsar också på att lära sig bättre jiddisch, med tanken att så småningom skriva eget material.

Och hon ser inte sitt uppdrag som strikt musikalisk, utan vill även sprida jiddischkulturens budskap om mångfald och tolerans i en tid av växande främlingsfientlighet.

Louisa Lyne uppträder tillsammans med Di Yiddishe Kapelye (översättning överflödig), en grupp fantastiskt skickliga musiker, med gränslös spelglädje och smittande lekfullhet. Just nu är de på turné i Ångermanland.

Repertoaren är traditionell klezmer. Det är folkliga sånger om kärlek och längtan, stämningsfulla vaggvisor och tempofylld musik som hyllar glädjen och livet. Det är starka känslor som kommer till uttryck, det är mycket schmalz (ungefär: hjärta och smärta), och Louisa räds inte att ta fram hela registret, det har hon röst för. Hon har en stark inlevelse, och en helt suverän frasering, som är bara hennes egen.

Ändå saknas inte glimten i ögat, det är mycket humor mitt i allt det kraftfullt emotionella, och även tragiska, som i sången från Vilnius ghetto ”Mir lebn eybik”, Vi kommer alltid att leva.

Textförfattaren hette Leyb Rozental, och han mördades av nazisterna, men hans namn lever vidare, liksom hans sång, en trotsig, livsbejakande protest som berör på djupet.

En sång som verkar vara nyskriven är en hyllning till Malmö, en plats som har fått utstå mycket kritik, och som säkerligen har sina brister, men som ändå äras, inte minst för sin mångfald. Det är också möjligt att Louisa och hennes kapell helt enkelt har valt en traditionell jiddischsång för hyllningen, mina språkkunskaper räckte inte riktigt till där.


Ett nytt språk bjöd Louisa Lyne på när hon sjöng på ladino, de sefardiska – alltså de spanska och nordafrikanska – judarna folkspråk. Världen är stor, och den rymmer mycket kärlek och musik. Louisa Lyne och Di Jiddishe Kapelye är en del av den.

torsdag 25 september 2014

Brecht i kortformat



Historier om herr Keuner
Bertolt Brecht
Översättning: Ulf Gran
Celanders förlag, 2014

Jag minns hur det på 70-talet spelades Brecht på varenda teaterscen. Idag uppförs hans pjäser han betydligt mera sällan, framför allt utanför Stockholm, vilket om något är en tidens tecken. Av hans övriga litterära produktion ser man inte heller mycket.

Det är därför välkommet att lilla Celanders förlag går mot strömmen – som vanligt frestas jag att tillägga – och ger ut en bok av Brecht.

Det är en udda liten bok som innehåller små korta stycken, mest i form av fråga och svar. Den som svarar är herr Keuner, som ibland uppträder som herr K. och ibland som Den Tänkande. Han kan tänkas vara Brechts alter ego men det är egentligen ganska ointressant. Hans viktigaste benämning är Den Tänkande, och alla dessa korta dialoger har som sitt syfte att få läsaren att tänka, tänka om, tänka nytt.

Kortberättelserna är skrivna under 30 år, och många anknyter mer eller mindre direkt till aktuella händelser som nazismens framväxt och exilens villkor. Annat är mer allmängiltigt, det kan handla om relationen form och innehåll inom konsten, religionen samhällsroll, och moraliska diskussioner kring motsättningen mellan mål och medel i politiken.

Men framför allt är det dialektikern Brecht som kommer till tals. Motsatsernas spel pågår ständigt, ingenting är någonsin färdigt, förändring är utveckling, och ingen, inte ens Den Tänkande – eller kanske framför allt inte han - har svar på alla frågor.

Det är långt ifrån bilden av Brecht som dogmatisk DDR-kramare.

Men genuint radikal förblir han inte desto mindre. ”Att tänka är att förändra” säger herr Keuner, men tänkandet har en konkret materiell bas, och – viktigast av allt! – tankarna är alltid i någons intresse, underförstått klassintresse.


”Allt kan bli bättre utom människan.” Smaka på den.

lördag 20 september 2014

Från Skottland till Norrland



Blev intervjuad i Mittnytt  med anledning av folkomröstningen i Skottland i egenskap av författare som skrivit om ett möjligt självständigt Norrland:

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/mittnytt/norrland-behover-mer-sjalvstandighet

fredag 19 september 2014

Husmodern tackar för sig



Liv till varje pris
Kristina Sandberg
Norstedts

Det handlar om en värld som är försvunnen men som ligger oss så nära i tiden. Det var en värld där Kvinnan var en riktig Husmoder, ”tränad till tystnad” men givetvis representativ med en kvinnlighet som var självklar, och där affärsvärlden var helt och hållet männens domän, och där man fortfarande höll på begrepp som kvalitet, kundkontakt och ärlighet.

Kristina Sandbergs roman börjar 1953 då Maj och Tomas, välbekanta från de två tidigare fristående romanerna i trilogin, firar Tomas 50-årsdag i Stockholm. Läsaren introduceras snabbt i de bärande teman i boken, Maj tar hand om allting av praktisk betydelse, samtidigt som hon ständigt plågas av en inre osäkerhet att inte göra rätt, att inte räcka till, medan maken Tomas för sig visserligen med en medfödd självsäkerhet, men är betydligt sämre på att ta hand om det som förväntas av honom i hans mansroll.

Här kontrasteras också den stora världen, Stockholm med sitt sjudande liv men med så många faror som lurar, ställs mot hemma i lilla Örnsköldsvik, där det är tryggt och överskådligt.

Den dualismen går sedan igen på flera plan.

Hemmafrun Maj försöker nästan desperat att leva upp till tidens krav, utan att märka att tiden håller på att springa ifrån henne. Reformer och ny teknik gör hemmafrun allt mer överflödig, och innan 60-talet är till ända kommer jämställdhetsdebatten igång på allvar, och ifrågasätter Husmodern.

Otack är världens lön.

Den veke Tomas gör en omvänd klassresa, och det med besked. Han deklasseras fullständigt och slutar sin yrkesbana med att betjäna sina forna affärsbekanta.

Och någonstans i bakgrunden gör sig den stora världen påmind med Kongokrisen, kriget i Algeriet, Ungernrevolten, Kuba. Och kronan på verket mot slutet, månlandningen 1969.

Också här hemma händer det saker, det är ATP, charterresor, kvinnliga präster, avfolkning och rivningsraseri. Det är en föränderlig värld, och i dess skugga finns nya hotfulla begrepp som stress och depression.

50- och 60-talens skördetid är det fundament på vilket dagens Sverige är uppbyggt. Kristina Sandberg skapar en fullödig bild av ett historiskt skeende genom att skildra vardagens antihjältar. Det är mycket skickligt.

Hennes språk är njutbart, välavvägt och rikt, så lyhört på nyanser, skiftningar och personliga tonfall.


Hög igenkänningsfaktor är en extra bonus för ångermanlänningar i allmänhet och Öviksbor i synnerhet.

torsdag 18 september 2014

Frihet på polska



Tiden efter 1989 kallas av många i Polen kort och gott för ”friheten”. Men alla är inte övertygade.

 Framför allt inte de kvinnor som förlorade rätten till abort. Ingreppet är numera straffbelagt. Och det är inte nog med det. Ett sjukhus i Warszawa påstås ha vägrat en kvinna bedövning vid förlossning. Trots allvarliga komplikationer vägrade man sedan att utföra kejsarsnitt. Motiveringen var att det var ”onaturligt”, vilket öppnar hisnande perspektiv inom sjukvården, inte nödvändigtvis i frihetlig riktning.

Religion är en känslig sak i frihetens Polen. Strafflagen har en gummiparagraf om ”kränkning av religiösa känslor”, och den har använts förvånansvärt flitigt. 2003 dömdes konstnären Dorota Nieznalska till sex månaders fängelse och samhällstjänst för en skulptur som föreställer ett kors med en penis. Domen upphävdes i högre instans och Nieznalska friades.

2008 åtalades black metal-artisten Adam Darski ”Nergal” för att ha rivit sönder en Bibel under en konsert, men han friades efter flera rättegångar.

Och medan jag är i Kraków en vecka i början av juli kan jag läsa i lokaltidningen om en kabaré i södra Polen som vägras hyra lokal för sina föreställningar eftersom de har dragit en vits om påven. En ovanligt effektiv form av censur.

Städerskorna på hotellet där jag bor tjänar åtta zloty i timmen, det är ungefär 20 kronor. Även om kostnadsläget är delvis lägre i Polen är det en lön som det inte går att överleva på. De är dessutom timanställda, och under lågsäsongen kommer sällan upp i mer än ett par timmar om dagen. Jag vet inte hur fria de känner sig.

Till det positiva hör att det finns en levande debatt i Polen om frihetens innehåll.

På Teatr Nowy (Nya Teatern) i Kraków går just nu en nyskriven föreställning om Vladimir Vysotskij ”Återkomsten till Sovjetunionen”. Få är nog lika lämpade som den ryske outsidern som utgångspunkt för en diskussion om friheten. Fri som få under den tiden, men ändå ofri, levde han i ett spänningsfält av det möjliga, det verkliga och det önskvärda.

Han var en hyllad skådespelare på den nyskapande Tagankateatern, folkkär vissångare som sjöng om lägerfångar och småkriminella, samtidigt som han var en stolt ägare till en Mercedes, en av de få i Sovjet, förutom Brezjnevs imponerande samling.  En rebell belönad av makten.

Mest ofri var han genom sitt missbruk av alkohol och narkotika, som också blev hans död. Frågan är om det är var det ofria systemet som pressade honom att söka sin tillflykt i missbruk eller om orsakerna låg på ett annat plan? Hur mycket individuellt ansvar han en människa i ett ofritt samhälle? Och vice versa, hur mycket kan systemet lastas för individens problem där frihet, mer eller mindre relativ, råder?


Under föreställningen skickas från scenen en vodkaflaska bland publiken. Jag tar en rejäl klunk, och håller på att sätta i halsen när det visar sig att det är riktig sprit. Frihet?

måndag 8 september 2014

Kulturval, eller mer kultur i valet



Det är knappt en vecka kvar till valet. Löften om allt möjligt, och förvisso också omöjligt, duggar allt tätare. Det är lätt att förundras över varför de politiska partierna behövde vänta i hela fyra år med att komma underfund med det måste byggas bostäder, att skolan ska ha mer resurser, och så vidare. Men visst, bättre sent än aldrig. Och jag passar på i hopp om att politikerna ska inse vikten av den målgrupp som utgörs av kulturarbetare och alla kulturintresserade, och framför därför några stillsamma önskemål.

Varje skola ska ha ett bibliotek. Det finns det faktiskt en lag på. Såg att några partier kräver hårdare straff, och det är bara att instämma. Straffa hårt alla som inte följer bibliotekslagen!

Rusta upp och stärk resurserna till kommunala bibliotek. Det gäller givetvis både det fysiska som det digitala innehållet.

Satsa på arbetsplatsbibliotek!

Initiera fler läsfrämjande projekt.

Gratis kulturskola för alla.

Större utrymme för estetiska ämnen i skolan. Skrivande borde också bli ett eget ämne.

Gratis inträde till museer. Subventionera inträde till kulturevenemang.

Billigare böcker.

Höjda ersättningar till kulturarbetare.


Så långt min modesta önskelista. Alla uppmanas nu att komma in med fler förslag. Det är aldrig för sent, tvärtom, ju närmare valet vi kommer desto mer benägna är partierna att ta till sig av våra önskemål. Och vem vet, än är undrens tid inte förbi, kanske att några av löftena hålls.