Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

fredag 15 december 2017

Hoppets språk




Idag är det Ludwik Zamenhofs födelsedag.

Han föddes 1859 i den fina staden Bialystok i östra Polen. (Där finns idag en dockteaterhögskola, bara en sån sak!) Zamenhof som var ögonläkare, konstruerade världsspråket esperanto. Det skulle lösa konflikter genom att människor kunde förstå varandra.

Det gick väl så där, får man väl lov att säga. Å andra sidan har den gode doktorn inte misslyckats mer än någon annan genom historien. Och idén om ett världsspråk är klart sympatisk.


onsdag 13 december 2017

Lucia, svenskheten och barbariet




Blott Sverige svensk Lucia har, fast riktigt sant är det inte eftersom Lucia firas på flera andra håll. Hon var en historisk person från Syrakusa på Sicilien, och jag undrar just hur vanligt det är med sicilianska blondiner?

Lucia är skyddshelgon för Syrakusa; för synen; för blinda, sjuka barn, bönder, prostituerade som ångrar sig, glasmästare, chaufförer, sjuksköterskor, sadelmakare, skräddare, vävare, knivsmeder, sekreterare, notarier, vaktmästare och dörrvaktare; i England författare, advokater, tjänarinnor och försäljare; mot ögonsjukdomar, kroppslig och själslig blindhet, blödningar, halsinfektioner och dysenteri – en tung börda att bära - men i Sverige firar man ju inte katolska helgon, det är avgudadyrkan.

Luciafirandet har naturligtvis med ljuset att göra – latinets lux – och enligt den julianska kalendern var Lucia natten årets längsta. Den upphörde dock att gälla 1753, då vi gick över till den gregorianska, och alltså borde vi fira den helige Natanael eller Jonatan.

Seden med Luciatåg kommer troligen från Tyskland. Den var länge vanligast på Västkusten där den kom att införliva traditionen från Skaradjäknar att gå runt i husen och samla pengar till hemfärden. Under 1920-talet blir Luciafirandet en Skanseninstitution, för att ett decennium senare bli en stor massmedial händelse, först genom pressen och sedermera i tv.

Det är fascinerande att följa hur en nationell tradition växer fram och blir en del av inhemsk kultur. Ett utländskt fenomen, en händelse eller tradition omtolkas, missförstås, anpassas och införlivas genom enhetsstatens likriktningsmekanismer.

Luciafirandet är inget isolerat exempel, det förhåller sig likadant med de flesta av den nationella kulturens element. 

Vanan att på Lucianattens afton supa skallen av sig känns däremot som genuint inhemsk. Eller som skalden säger: ”All bildning vilar dock på utländsk grund, blott barbariet var en gång fosterländskt.”

söndag 10 december 2017

Ett riktigt skitpris




Ikväll är det Nobelbankett. SVT har dagen till ära en direktsändning på fyra timmar om hur ett gäng uppklädda människor äter flott middag.

Jag ärar dagen med en text från förra året.

Än en gång har Svenska Akademien överraskat. När spekulationernas dimma hade skingrats stod Sara Danius framför den berömda dörren och meddelade att Bob Dylan hade fått årets Nobelpris i litteratur. En lika häpen som förvirrad omvärld började på stående fot ivrigt debattera om det var rätt eller fel.

Akademiens val av pristagare är sällan okontroversiella, det blir alltid livliga – och ofta upprörda – diskussioner. Det är inte särskilt fräscht, det blir nästan som en ritual, nödvändig för många, inte helt olikt Melodifestivalen – ni vet, det är alltid ”fel låt vann”.

Akademien har oavbrutet kritiserats för sin eurocentrism, att vara alltför frikostiga gentemot svenska författare – 1974 när priset tilldelades Eyvind Johnson och Harry Martinsson hade Sverige fler pristagare än Afrika, Asien och Sydamerika tillsammans! – och för sin njugghet mot kvinnliga författare – bara 14 av 112 har hittills befunnits värdiga, en skrattretande låg siffra.

Redan Akademiens första val, Sully Prudhomme – honom känner alla förstås till och har läst alla hans verk från pärm till pärm – väckte en häftig kritikstorm, hela den svenska kultureliten, som händelsevis inte satt i Akademien, ett märkligt förhållande som i stor utsträckning har pågått sedan dess, hudflängde Akademien för valet av den urtråkige franske författaren av idealistiska pekoral.

Och så där har det fortsatt, på ömsom konstnärliga, ömsom politiska, grunder. Ibland säkerligen också personliga.

En del av problemet är att Nobelpriset uppfattas som något slags VM i litteratur. Det är förmodligen därför så många så aningslöst skriver att den och den har vunnit priset. Det har hen inte alls! Fått eller tilldelats ska det vara.

Att tävla i litteratur är så klart helt orimligt, det är inte längdhopp där man enkelt kan konstatera vem som är bäst, och att den är bättre än den. På litteraturens område är det hart när omöjligt, det går möjligen att komma fram till vem som är värdig, i betydelsen tillräckligt bra, och bara det är en synnerligen grannlaga uppgift – för att uttrycka sig mycket diplomatiskt.

Akademien har huvudsakligen belönat traditionella litteraturformer, i första hand romaner och poesi, men även dramatik i viss utsträckning. Men tvärt emot vad många tycks tro – åtminstone att döma av den senaste debatten – har Akademien ingalunda varit främmande för att vidga litteraturbegreppet och belöna andra former än de traditionella.

Redan det andra priset gick till en historiker, Theodor Mommsen, som inte skrev skönlitteratur i vanlig mening utan fackprosa – det var på den tiden då humanister fortfarande bemödade sig att skriva begripligt, och rent av njutbart att läsa.

1953 tilldelades priset Winston Churchill för hans dagböcker och historiska verk – och hans lysande talekonst. Och förra året belönades en författare av litterära reportage.

Är då litteratur vad som helst? Det verkar som om Akademien med årets val har i någon slags postmodernistisk anda bestämt sig att allt är litteratur – och ingenting är någonting, frestas jag att tillägga.

Snart kan priset tillfalla Leonard Cohen, Paul Simon, eller kanske någon framstående textförfattare i den arabiska sångtraditionen. Eller den ryska, eller den indonesiska, för jag tar för givet att Akademiledamöterna gör sig verkligen besväret att plöja genom all världens sångtraditioner och inte nöjer sig i trångsynt västcentrism med den nordamerikanska.

Och sedan har vi författare av annonstexter, arkitektprojektbeskrivningar, liksom andra sortens projekt...

Fast egentligen är det hela bara en storm i en dynamitdegel. Det finns faktiskt ingen anledning att ta Nobelpriset i litteratur på något större allvar. Ett gäng litterära andrahandsfigurer i en provinsiell förening som delar ut pris till vita gubbar. Och inte ens det gör de särskilt bra.

Vem minns idag Giosuè Carducci, vem bryr sig om Frans Eemil Sillanpää, vem orkar ta sig genom Johannes V. Jensen?

Då är listan på dem som inte fått priset desto mer imponerande. Och så talande. Tolstoj, Strindberg, Ibsen, Zola, Tjechov, Kafka, Väinö Linna, Karen Blixen, Astrid Lindgren….

Sedan sist har Akademien hamnat i blåsväder med anklagelser om tystnadens kultur kring sexuella övergrepp, korruption och nepotism.

Ett riktigt skitpris. Glöm det.



lördag 9 december 2017

En av 1900-talets mest tragiska gestalter




Idag är det Fritz Habers födelsedag.

Varje tid har sina hjältar och antihjältar, och när dessa två roller möts i en och samma människa, framträder epokens motsättningar i all sin dramatiska och tragiska tydlighet.

Så var fallet med Fritz Haber. Han var född 1868 i en tysk-judisk familj i Breslau (nuvarande Wrocław i Polen), han studerade kemi, och gjorde en gedigen vetenskaplig karriär. Den kröntes åren 1905-10 med hans upptäckt av hur man framställer ammoniak genom syntes.

Det låter kanske inte så upphetsande men är i själva verket ett av den moderna vetenskapens viktigaste bidrag. Det möjliggör nämligen produktion av konstgödsel, och tack vare den processen kunde matproduktionen ökas mångfaldigt. Det var helt avgörande för mänskligheten i början av 1900-talet då befolkningen ökade mycket snabbt, det har blivit än viktigare i våra dagar.

Det uppskattas att två femtedelar, eller kanske så många som hälften, av alla människor som lever nu har Habers upptäckt att tacka för sin fysiska existens.

Eftersom syntes av ammoniak sker genom utvinning ur atmosfären kallades metoden populärt för ”bröd från luft”. Tyvärr hade upptäckten som så ofta i den moderna vetenskapen en baksida. Den revolutionerade samtidigt framställningen av sprängämnen, vilket fick ödesdigra konsekvenser för vapenindustrin och krigföringen.

Lite ironiskt kom framställningen av sprängämnen att kallas för ”krut från luft”.

Än värre kom det att bli.

Fritz Haber var en glödande tysk nationalist. Han konverterade till kristendomen, delvis säkerligen för att underlätta sin karriär, då en del vägar var stängda för judar vid den tiden, men också inspirerad av Theodore Mommsens uppmaning (som i sin tur var ett angrepp på den tyska antisemitismen) att uppge lojaliteter och tillhörigheter som splittrade tyskarna.

När första världskriget bröt ut engagerade sig Haber helhjärtat i utvecklingen av kemiska stridsvapen. Vetenskapen var enligt honom till för mänskligheten i fredstid, men i krig tillhörde den fäderneslandet. Han var drivande för att använda stridsgas i krigföringen, och övervakade personligen det första gasangreppet under slaget vid Ypres 1915. Han gjorde noggranna anteckningar över de skador som gasen hade tillfogat sina offer, och hävdade på fullt allvar att kemiska vapen var mer humana än de traditionella.

Nu talade man om ”gift istället för luft”.

Habers fru Clara Immerwahr, som också var kemist, den första kvinnan som doktorerade i kemi vid universitet i Breslau, var stark motståndare till makens arbete med stridsgaser. Samma kväll som Fritz Haber firade sina ”framgångar” vid Ypres tog hon livet av sig hemma i trädgården med Habers tjänstepistol.

Dagen efter avreste Haber till östfronten för att övervaka nästa stridsgasattack. Omkring 100 000 soldater dödades av stridsgas under första världskriget, 1,3 miljoner skadades allvarligt, många med bestående men för livet. Och Haber fortsatte faktiskt med forskning kring kemiska vapen också efter kriget.

Efter krigsslutet 1918 fanns Haber med på de allierades listor över krigsförbrytare, men togs bort, förmodligen därför att hans engelska och franska kollegor hade inte heller helt rent samvete. När Haber tilldelades Nobelpriset i kemi för år 1918 väckte det inte desto mindre harmsna protester från stora delar av vetenskapsvärlden.

Nästa projekt för den tysknationellt sinnade kemisten var försök att framställa guld ur havsvatten, för att kunna betala det gigantiska krigsskadestånd som hade ålagts Tyskland efter Versaillesfreden. Det visade sig vara ekonomiskt olönsamt.

Men det stundade andra tider. 1933 kom Hitler till makten, och för nazisterna betydde Habers officersgrad, hans insatser för Tyskland under kriget, just ingenting, inte heller hans konversion, och juden Haber tvingades i landsflykt.

Han kom till England, där han möttes av iskallt förakt av många kollegor, Ernest Rutherford, paradoxalt nog atomfysikens fader, vägrade att skaka hand med honom. Han irrade vidare i en meningslös jakt på ett nytt hem, men hans hälsa var vacklande, och han dog av en hjärtattack i Basel i januari 1934.

En biprodukt av hans forskning under 1920-talet var insektsbekämpningsmedlet Zyklon B, som användes i de nazistiska gaskamrarna för att mörda miljoner människor, några av dem var Habers släktingar.

Albert Einstein, som var långvarig vän med Haber, skrev om hans ”obesvarade kärlek” till Tyskland. Sannare hade varit att säga att nationalismens väsen är hat och all kärlek förblir obesvarad för den.

Einstein var kanske den som bäst kunde vara empatisk gentemot sin gamle vän. Bådas verksamhet var ett tveeggat svärd, deras vetenskapliga arbeten kunde användas både till gagn och till förstörelse.

Skillnaden var förstås att pacifisten och kosmopoliten Einstein insåg de vetenskapliga framstegens ambivalens, vilket militaristen och nationalisten Haber aldrig förmådde göra.

Böcker om Fritz Haber:

Daniel Charles, Master mind: The Rise and Fall of Fritz Haber, the Nobel Laureate Who Launched the Age of Chemical Warfare, 2005

Dietrich Stoltzenberg, Fritz Haber: Chemist, Nobel Laureate, German, Jew: A Biography, 2005

Om de intellektuella under första världskriget: Svante Nordin, Filosofernas krig, 1998

onsdag 6 december 2017

100 år av självständighet och inbördeskrig




Idag firar Finland 100 år av självständighet. Men den finska nationens födelse ackompanjerades av ett blodigt inbördeskrig. Det har lämnat djupa sår som fortfarande inte är läkta.

I bödlarnas fotspår
Aapo Roselius
Leopard förlag, 2009.

Inga krig är så blodiga som inbördeskrig, och river upp så djupa sår i ett samhälles kollektiva minne.

Det tog mer än hundra år efter republikanen Lincoln och inbördeskriget innan en republikan, det var Reagan, kunde vinna majoritet i den amerikanska Södern. När socialdemokraten Mauno Koivisto blev Finlands president 1982, fick han mängder av brev och telegram från äldre personer som skrev att det var först nu som de kunde känna sig som fullvärdiga medborgare i sitt eget land.

Finska inbördeskriget 1918 intar en särställning i nordisk historia. Själva benämningen har än idag en ideologiskt särskiljande funktion i Finland. Säger man ”frihetskrig” är man höger, ”klasskrig” säger vänstern, ”inbördeskrig” är för mitten. (Det sistnämnda är också en form av neutralt namn och används därför här.)

Det finska inbördeskriget var också sällsynt blodigt. 36 000 människor fick sätta livet till, vilket är långt fler än vid nazistockupationen av Norge och Danmark. Det anmärkningsvärda med den siffran är att bara en liten del, en fjärdedel (drygt) utgörs av stupade i strid. 1 600 avrättades av de röda gardena, närmare 10 000 föll offer för vitgardisternas arkebuseringar, och omkring 13 000 röda dog i fångläger av sjukdomar och umbäranden. Var tionde rödgardist blev avrättad, var tionde vit deltog i slakten.

Siffrorna talar sitt tydliga språk.

Aapo Roselius gör i sin bok en systematisk undersökning av just den vita terrorn.

Han tecknar först en utmärkt bakgrund till inbördeskriget, och sätter in det i ett större internationellt sammanhang. Undersökningen genomförs med stor vetenskaplig stringens, och den lämnar inga tvivel om att den vita terrorn var en integrerad del av den vita arméns krigsföring, och ett viktigt inslag i det borgerliga Finlands uppgörelse med arbetarrörelsen.

Avrättningarna upphörde inte med krigsslutet, tvärtom tilltar den vita terrorn i styrka i olika ”rensningsaktioner”.

Roselius påvisar övertygande att avrättningarna saknade helt och hållet juridisk grund. Ingen – säger ingen! – blev någonsin straffad för sin delaktighet i dödandet. Det officiella Finland teg konsekvent om den vita slakten under inbördeskriget. Det är först på senare år som sanningen lyfts fram i offentligheten.

Roselius bok är ett värdefullt bidrag till inbördeskrigets historieskrivning. Hans berättelse om den vita terrorn är på samma gång en form av upprättelse av offren och en kraftfull varningssignal.

tisdag 5 december 2017

Mannen bakom Brasilia




Idag är det fem år sedan den världsberömde brasilianske arkitekten  Oscar Niemeyer dog.

Han föddes 1907 i Rio i en familj med tyska (därav namnet), portugisiska och arabiska rötter. Han anses vara en av 1900-talets absolut största arkitekter. Han blev 104 år. Vid hans död 2012 skrev Brasiliens dåvarande president Dilma Rousseff i ett meddelande att landet har mist ett av sina stora genier.

Han är mest känd som mannen bakom Brasiliens nya huvudstad Brasilia, ett gigantiskt, och inte helt okontroversiellt, projekt, initierad av den vänstersocialistiske presidenten Kubitschek 1956. Under fem år byggde man från början upp en miljonstad mitt ute i ingenstans.

Niemeyer har förenat inspiration från det brasilianska landskapet med den moderna arkitekturens universella språk. Man har kallat hans stil för den första nationella stilen inom modernismen.

Funktionalismens raka linjer och räta vinklar har hos honom ersatts av kurvor och vågor, tydligt inspirerade av hemlandets strandlinjer och kullar, och, enligt honom själv, av kvinnokroppens former.

 Han har kallats för Betongens Picasso, och anses vara den som har frigjort modernt byggnadsmaterial, främst då betong, från de fyrkantiga formerna.

Andra berömda byggnader av Niemeyer är FN-huset i New York (tillsammans med Le Corbusier), museet för modern konst i Niterói och Sambadromen i Rio.



1945 gick Niemeyer med i det brasilianska kommunistpartiet, och han har förblivit en trogen kommunist. På grund av det var han tvungen att avböja erbjudandet att undervisa vid Harvard, och senare vid Yale, eftersom han vägrades inresevisum till USA. Det hände senare flera gånger igen.

Under militärdiktaturen 1964-85 drabbades Niemeyer först av yrkesförbud, och tvingades senare i exil i Europa. Under sin exiltid i Frankrike ritade han bland annat det franska kommunistpartiets högkvarter. Landets dåvarande president, högerpolitiken Georges Pompidou, lär ha yttrat att det var ”det enda goda de där kommunisterna åstadkom.”

Lyxmodehuset Prada, annars inte direkt känt för sina vänstersympatier, ansåg att bygganden var så häftig att de hyrde det för en modevisning.

1963 fick han Lenins Fredspris. Fidel Castro lär ha sagt att han och Oscar Niemeyer är de sista sanna kommunisterna.



Sin socialistiska övertygelse till trots har Niemeyer alltid ritat för eliten och makten. Byggnader åt det breda folkflertalet har inte intresserat honom, och vid ett tillfälle idiotförklarade han Bauhausskolans grundare Walter Gropius, som kritiserade Niemeyers hus för att det inte lämpade sig för massproduktion. Han var också mycket kritisk mot funktionalismen som han ansåg vara dogmatisk och helt enkelt ful. I sin självbiografi skriver Niemeyer att han ändå hoppas nå folket genom den överraskande skönheten i sina byggnader.


Trots sin höga ålder fortsatte Niemeyer att arbeta in i det sista. Hans senaste projekt var en ny huvudstad i Angola. Det blir ett storslaget projekt, helt i Niemeyers stil. Den planeras bli fyra gånger så stor som Brasilia, och om den byggs i samma tempo som den brasilianska huvudstaden skulle det bli klart när Niemeyer skulle bli 115 år. Det blev inte så, men det var nära.

måndag 4 december 2017

Julklappstips!




Julklappstips: Familjealbum för 100:- plus porto; Knockout för 200:- plus porto. Köper du båda får du dem för 250:- plus porto.