Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

onsdag 17 juli 2019

Performance med internationellt deltagande i Cisternen - "den extrema akustiken ändrar rumsuppfattning och skapar en dimension av andlighet"





Efter ett längre uppehåll är det nu åter igen full verksamhet i Cisternen på Svanö. Söndagen efter midsommar bjöd på ett fullspäckat program med workshop på dagen och performance på kvällen. Det blev en spännande föreställning som byggde på ett internationellt samarbete.

Cisternen på Svanö är en gammal oljecistern, egentligen är de två stycken, och det speciella med den är efterklangen på upp till 25 sekunder. Det gör det möjligt att skapa helt unika ljudföreställningar.

Dessutom är Cisternen ett kulturminne, en del av ett kultarv från industrialismens tidsepok. Den är något så ovanligt som ett minnesmärke från en arbetarmiljö, och en påminnelse om dels såren från en svunnen tid, men också om kraften som fanns då, inte minst här i Ådalen, och dess hjärta, Svanö.

För Björn Ola Lind, liksom de andra i konstnärskollektivet The inner Ear, är skapandet i Cisternen ett sätt att erövra tillbaka landskapet och historien, samtidigt som man vill inte bara bevara, utan också utveckla det arvet.

- Ådalen har alltid varit en inflyttningsbygd, i industrialismens initialskede var den störst i hela landet, och trakten har i alla tider präglats av möte mellan olika kulturer, säger Björn Ola.

Så förhåller det sig förvisso än idag, även om Ådalen numera plågas av utflyttning. Men kanske just invandringen, tillflödet av andra kulturer, kan vara det som stoppar, och kanske rent av vänder, den utvecklingen?

Det finns liknande platser som Cisternen på Svanö runt om i världen, Björn Ola Lind nämner kontakter med bland annat Tyskland och Kanarieöarna. Men framför allt har man lyckats etablera ett bra samarbete med USA.

Läs hela texten i Allehanda.se



tisdag 16 juli 2019

Länets konstnärer ställer ut – hög kvalitet på årets Y-salong





Traditionen med konstsalonger går tillbaka till 1880-talet. De blev omåttligt populära tillställningar, som kom att återspegla dels trenderna inom den moderna konsten, men också bredden inom de olika konstriktningarna. I Sverige är nog Liljevalchs Vårsalong mest känd. Västernorrland har sin egen salong, Y-salongen, och den har precis slagit upp portarna på Länsmuseet Murberget i Härnösand.

Y-salongen började på 70-talet, och har sedan ägt rum vart tredje år. Det är femte gången som den håller hus på Murberget, i stora utställningslokalen en trappa upp.

Inte mindre än 41 konstnären är representerade med 63 verk. Variationen i stil, teknik, genre, med mera, är i det närmaste oändlig. Akryl och olja på duk, textil, emalj, diverse sten och betong, installation, foto - också daguerrotypi, olika collage, träsnitt, etsning, akvarell, film, grafik, tusch, kol, keramik.



Och då har jag förmodligen missat något!

Det är naturligtvis ogörligt att recensera hela detta väldiga konstnärliga överflöd, och att lyfta fram någon eller några enstaka konstnärer och verk skulle bara kännas orättvist - och otillräckligt.

De konstnärer som ställer ut har alla "anknytning" till Västernorrland, vilket tydligen har tolkats mycket generöst. Det är ungefär som kravet för att få spela i Nordirlands fotbollslandslag: om din fru har en arbetskamrat vars kusin känner en från Nordirland är du kvalificerad.

Det är en sympatisk generositet, öppenhet ska prägla konsten, liksom gärna livet i övrigt.

Utställningen pågår hela sommaren fram till den 15 september.

Läs hela texten i Allehanda.se





måndag 15 juli 2019

Nypremiär för Tartuffe på Murberget – friluftsteater precis som den ska vara





Det är mycket som är bra med sommar. Bland det bästa är friluftsteater, Teater Västernorrland hade på söndag nypremiär för Moliéres "Tartuffe" på Murberget i Härnösand. Det är första gången på ganska länge som det spelas professionell teater på en utescen i vårt län.

Friluftsteater är som en picknick eller en utflykt med familj och vänner en helg, en ledig kväll eller när man har semester. Fika finns att köpa på plats, med ta gärna med varma kläder, det är inte alltid man sådan tur med vädret som publiken hade på nypremiärdagen. Och paraply ska man ha med också när det är vackert väder.

Det finns något avspänt och vardagligt med friluftsteater som har ett stor potential att locka till sina nya grupper, som inte annars brukar njuta av teaterkonsten. (Dåligt väder och teaterintresserade mygg råkar bara elaka recensenter ut för. Eller i alla fall nästan bara de.)

Valet av pjäs kan säkert också bidra till att locka många till Murbergets utescen. "Tartuffe" är en publikfriande komedi, och med Teater Västernorrland i Claes Åströms regi blir den till en folklig, kroppslig och yvig föreställning. Precis som teater ska vara.

Läs hela texten i Allehanda.se



söndag 14 juli 2019

Ny deckare i Härnösandsmiljö av Annika Sjögren: ”Jag tänker hålla på så länge huvudet är med”





Annika Sjögren har kommit ut med sin sjätte roman, ”När himlen håller andan”. Naturligtvis är det en deckare. Och naturligtvis utspelar den sig i Härnösand.

- Jag har aldrig varit intresserad av att skriva någonting annat än deckare, och det faller sig naturligt att låta dem utspela sig i Härnösand eftersom det är en miljö som jag känner väl till, säger Annika.

Hon påpekar också att det här med antalet utgivna böcker inte är alldeles klart. Fem har kommit ut i pappersformat på samma förlag, Ordfront, en som digital kortroman, ”Skärvor av fruktan”, på annat förlag.

Och även om hon glatt kallar sig för ”deckarnörd” vill hon hellre kalla sina böcker för ”spänningsromaner”, och inte deckare.

”När himlen håller andan” utspelar sig liksom alla Annika Sjögrens romaner i Härnösand. Det är en välbekant miljö för henne, men det finns andra skäl att låta romanernas handling tilldra sig i Norrlands Aten.

- Här finns en ytlig idyll, med träkåkar och allting, och då blir det en bra scen för otäcka saker som händer bakom det idylliska, säger Annika.

Tyngdpunkten i den senaste romanen, i likhet med alla föregående, ligger inte på själva mordgåtan och våldet. Polisens utredningsarbete är perifert, och det frossas inte i våldsamma detaljer.

Också här ligger fokus på det psykologiska skeendet, stämningar och personliga öden.

Läs hela texten i Allehanda.se


lördag 13 juli 2019

Enmansinstitution som förenar litterär storhet, moralisk auktoritet och politiskt engagemang




Idag är det Wole Soyinkas födelsedag.


Med nigerianen Wole Soyinka får 1986 det svarta Afrika sin första – och hittills enda – Nobelpristagare i litteratur. Det är en särställning som förpliktigar, och ingen kan påstå att Soyinka inte lever upp till de högt ställda förväntningarna. Han är en enmansinstitution som förenar litterär storhet, moralisk auktoritet och politiskt engagemang. 

”Du måste ge dig av i gryningen” är en memoarbok som beskriver främst Soyinkas politiska kamp från Nigerias självständighet till den dag då han kan återvända från exilen efter diktator Abachas död 1998. Egentligen börjar det lite tidigare med den unge Soyinkas studier i Storbritannien där han på ett högst påtagligt sätt blir utsatt för en vardagsrasism, en erfarenhet som naturligtvis sätter djupa spår i hans personlighet och grundar en kompakt avsky för alla former av rasism. Han är under många år engagerad i kampen mot apartheid i Sydafrika.

Han upplever hur det brittiska kolonialstyret ersätts av inhemsk korruption och maktmissbruk – ofta med understöd från den forna kolonialmakten och USA – som så småningom urartar i militärdiktaturer, den ena brutalare än den andra. 

Soyinka nöjer sig inte med att förhålla sig till den politiska situationen i sin litterära verksamhet, han finns alltid i händelsernas centrum. Ett belysande exempel är den tragiska Biafrakonflikten, där författaren in i det sista försöker medla för att undvika ett inbördeskrig. Det engagemanget renderade honom ett åtal för högförräderi och fyra år i fängelse, beskrivet i boken Mannen dog. Han kan också berömma sig av något så konkret som bildandet av ett nigerianskt trafiksäkerhetsinstitut.

Politiskt representerar Soyin­ka en form av tredjeståndpunkt – det går inte att ta fel på att hans sympatier ligger ganska långt till vänster, samtidigt som han är orubblig i sitt försvar av demokrati och mänskliga rättigheter oavsett land och samhällssystem. Hela hans tänkande genomsyras av en djup humanism, som märks inte minst när han ska beskriva sina motståndare. Han drar sig förvisso inte för att kalla saker och personer vid dess rätta namn, hans porträtt av Nigerias långa rad av militärdiktatorer är skoningslöst kritiska, men de demoniseras aldrig utan behåller sina mänskliga dimensioner. Enda undantaget är möjligen Sani Abacha, ”en mordlysten imbecill”.

Soyinka är en konsekvent förespråkare för dialog, men blundar inte för att våld kan vara tillåtet och rent av berättigat. Vid ett tillfälle kliver han själv in på en radiostation beväpnad med en revolver för att byta ut ett tal av en militärdiktator med ett av oppositionen. Han planerar också en lika storstilad som misslyckad operation för att ”stjäla tillbaka” ett värdefullt afrikanskt konstföremål…i Brasilien!

Hela boken är full av sådana anekdoter, skrönor och historier. Här finns också ömsint tecknade porträtt av en lång rad vänner och nigerianska kulturpersonligheter som gör att man blir mycket nyfiken på nigeriansk kultur.

fredag 12 juli 2019

En litterär särling som jämförs med Kafka - "För Schulz är det overkliga endast sådant som människor inte kan dela med varandra





Idag är det Bruno Schulz födelsedag.

Bruno Schulz föddes 1892 i Drohobycz, som då låg i provinsen Galizien inom kejsardömet Österrike-Ungern, och efter 1918 kom att tillhöra Polen (sedermera Sovjetunionen, sedermera Ukraina). Efter kortare utflykter i Lwów och Wien för arkitektur- respektive konststudier, som han aldrig avslutade, förblev han Drohobycz trogen fram till sin tragiska död. Här försörjde han sig som teckningslärare vid en lokal gymnasieskola, ett arbete som han vantrivdes monumentalt med.

Han lämnade sällan staden, men förde en omfattande korrespondens med det litterära Polens ledande personligheter. Hans samling berättelser ”Kanelbutikerna”slog ner som en bomb när de publicerades 1934. Även om det fanns kritiker på högerkanten som var skeptiska – till stor del som utslag av ren och skär antisemitism, med obligatoriskt inslag av rabiat nationalism – blev Schulz över en natt geniförklarad.

Hans berättelser är som drömsekvenser med drömmens egen logik. De omspänner drömmar, mardrömmar, fantasier och illusioner. För Schulz är det overkliga endast sådant som människor inte kan dela med varandra.

Utgångspunkten är alltid hemmakvarteren, men med hela världen ständigt inom räckhåll.
Språket är säreget poetiskt, rikt på mångtydiga metaforer. Det är som om Schulz ville tränga fram till ordens egentliga men dolda betydelse – i en tradition som ligger kabbalismen nära – och förstå Ursprunget, för att kunna återskapa världens enhet.

En trösterik tanke, kanske helt nödvändig för en ångestriden författare.

Schulz prosa har jämförts med Kafkas expressionism, andra influenser som brukar nämnas är surrealism, kreationism och psykoanalys. Men han är en särling, helt unik i sin egen rätt, och går egentligen inte att inordna in i någon strikt tradition.

1941 efter Nazitysklands anfall mot Sovjet tvingades Schulz att leva i Drohobyczs getto. Han hade ändå lite tur. Han hamnade under beskydd av den lokale Gestapochefen Felix Landau, en konstintresserad amatörmålare, som snabbt insåg att han i Schulz funnit en konstnärlig begåvning utöver det vanliga. Bruno Schulz blev Landaus Schutzjude mot att han utförde konstverk, målningar och teckningar, åt Gestapomannen.

Landau var mycket förtjust i practical jokes, och när han i november 1942 ”på skoj” dödade den judiske tandläkaren Löw, som var en annan Gestapomans skyddsling, betalade denne tillbaka med samma mynt. ”Om du dödar min jude så dödar jag din.” Han sköt Schulz på öppen gata med två skott i bakhuvudet.

Schulz blygsamma litterära kvarlåtenskap består av två böcker: Kanelbutikerna och Sanatoriet Timglaset.

torsdag 11 juli 2019

Puccinis två kortoperor spelades av Operastudion - säkert agerande i bra musikteater





Operastudion Kapellsbergs vårföreställning bjöd på två enaktare av Puccini. De två kortoperorna är av helt olika karaktär, vilket ger operastudenterna en möjlighet att utveckla bredden i deras sångregister, samtidigt som det är ganska publikfriande i ordets bästa mening.

"Gianni Schicchi" och "Syster Angelica" ingår i Puccinis så kallade Triptyk, den tredje var "manteln", och de tre kortoperorna var tänkta att spelas tillsammans under samma kväll.

Uruppförandet var 1918, och i inledning av "Gianni Schicchi" hör man ett tydligt eko av moderna toner, lite weillskt, nästan jazzigt. Sedan blir det snabbt åter mer belcanto-aktigt.

"Gianni Schicchi" är en munter och skälmsk komedi som bjuder på mycket burlesk humor. Temat med giriga släktingar som försöker lura till sig ett arv är också mycket tacksamt, lika universellt som tidlöst.

Och den förväntade glädjen när de som luras blir själva lurade uteblir inte heller.

Musiken är kongenial med innehållet, med Puccinis säkra handlag att leverera musik som är glättig utan att vara banal, och med en sällsynt förmåga att bjuda på trallvänliga bravurarior.

Som vanligt är det elever från flera årskurser som deltar i föreställningen.

Läs hela texten i Allehanda.se