Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

lördag 17 november 2018

Allmänmänsklig utan att någonsin förlora det kvinnliga perspektivet





Idag är det fem år sedan Doris Lessing gick bort 94 år gammal. Hon räknas till samtidens största författare, och fick Nobelpriset 2007.

Valet var inte överraskande, men oväntat, eftersom Lessing har varit kandidat så länge – hon själv sa att hon har väntat i 35 år! – att de flesta trodde att hon helt enkelt var överspelad i Nobelsammanhang. Med sina nästan 88 år är hon därmed den äldsta Nobelpristagare någonsin. Hon slår den tyske historikern Theodore Mommsen, som fick Nobelpris 1902 85 år gammal.

Valet av Lessing gladde många inte minst därför att det gick till en kvinna. Könsfördelningen bland pristagarna är ingenting annat än en skandal, då bara 13 av drygt 100 är kvinnor, och Akademien har lång väg att vandra innan de har sonat sina synder i det avseendet. 

Doris Lessing debuterade 1950 med The Grass is Singing (Gräset sjunger). Då hade hon varit involverad i den kommunistiska rörelsen sedan 1943. Romanen kritiserar starkt det brittiska koloniala väldet i Afrika. I sviten The Children of Violence (Våldets barn) som börjar med Flickan Martha och avslutas med Staden med fyra portar skildrar en ung kvinnas väg till kommunism och politisk mognad, och bakgrunden utgörs av en marxistisk analys och kritik av det engelska samhället under 1950-talet. 

Romansviten är starkt självbiografisk, och har i mångt och mycket karaktären av idéromaner. 

Även om Lessing fram till nu har arbetat inom den realistiska traditionen, som så kraftigt dominerar det engelska 1950-talet, har hon alltid visat en viss skepsis till den brittiska realismen, med dess specifika humor och starka inslag av liberal ”common sense”-ideologi. I sin genombrottsbok från 1962, The Golden Notebook (Den femte sanningen), bryter hon med realismen, liksom hon tidigare har brutit med kommunistpartiet.

Den femte sanningen är ett djärvt litterärt experiment, och den öppnar också för feministiska frågeställningar. Boken anses som mycket viktigt för kvinnorörelsen.

Lessings följande böcker fortsätter problematiken och estetiken från Den femte sanningen. Hon fortsätter att vara kritisk till samhällsutvecklingen, men hennes kritik står nu främst på en feministisk och ekologisk grund. På sätt och vis kan man säga att Doris Lessings litterära utveckling tangerar den estetiska och politiska utvecklingen inom den brittiska efterkrigslitteraturen.

Redan i Staden med fyra portar finns inslag av science fiction, med en mörk och dystopisk ton. Tio år senare kulminerar Lessings intresse för SF-genren med Shikasta, som följs av flera böcker. Författarinnan själv talar om undersökning av inre verkligheter, och inspirationen från sufi-mysticismen är tydlig.

Doris Lessings författarskap är ett litterärt äventyr som omfattar drygt ett halvt sekel, och bör naturligtvis betraktas i sin helhet. Jag vidhåller att hennes tidiga böcker, Gräset sjunger och Våldets barn-sviten tillhör fortfarande det bästa som hon har skrivit. 

Hennes största betydelse ligger ändå i hennes konsekvent feministiska perspektiv. Det bästa sättet att beskriva hennes verk tycker jag är att hon är allmänmänsklig utan att någonsin förlora det kvinnliga perspektivet.


fredag 16 november 2018

Den metaforiska fantasins store mästare





Idag är det José Saramagos födelsedag. 

Jag förkortar gärna den norrländska vintern med en solsemester, och då är Lanzarote ett favoritställe, och väl där missar jag aldrig ett tillfälle att besöka José Saramagos hus i Tias, som inte ligger långt från kustens turistanläggningar, några kilometer inåt land.

Här bodde Saramago de sista 18 åren av sitt liv, och anledningen till att han lämnade sitt hemland Portugal för Kanarieörana var en protest mot att landets regering hindrade romanen *Evangeliet enligt Jesus Kristus*, där Jesus framställs som en vanlig dödlig från att vara med i European Literary Prize 1991, med motiveringen att den kränkte landets katoliker.

Det var inte första gången som Saramago hamnade i konflikt med Portugals katolska kyrkohierarki och högerklerikala maktelit. Han var sonen till fattiga lantarbetare från Azinhaga i Ribatejoprovinsen som blev Portugals förste, och hittills ende, Nobelpristagare i litteratur.

Saramago blev tidigt politiskt aktiv på vänsterkanten, och 1969 gick han med i kommunistpartiet, som var i centrum för motståndet mot Salazars fascistiska diktatur. I en intervju har Saramago beskrivit sig själv som ”hormonell kommunist”: ”på samma sätt som det finns en hormon som får mitt skägg att växa varje dag”. Saramago representerade kommunistpartiet i flera val, och han förblev partiet trogen hela sitt liv.

I sin postumt utgivna självbiografi *Små minnen* berättar Saramago genom en väv av små anekdoter och historier från sin barndom och ungdom om hur han blev den person han var. Han urskiljer också ett flertal teman och ämnen för de romaner han kom att skriva så småningom.

I bakgrunden finns ett fattig-Portugal med oöverstigliga klassklyftor. Saramagos mor- och farföräldrar är analfabeter, så också hans mor. Familjen tillhör inte de allra fattigaste, men måste ändå varje vår pantsätta sina täcken, för att lösa ut dem på senhösten, innan vintern kommer. Saramagos storebror dog i lunginflammation fyra år gammal.

Saramagos biografi gör verkligen skäl för titeln, boken är på bara 140 sidor, och det finns något djupt tilltalande i hans anspråkslöshet. Samtidigt är varje sida betydelsemättad, uttrycksfull och rik på innehåll.

Redan 1947 publicerade Saramago sin första skönlitterära bok,*Terra do Pecado* (ung. Syndens land), men den passerade tämligen obemärkt. Oftast anser man att hans riktiga debut sker först i 50-årsåldern, och han får sitt litterära genombrott med romanen *Baltasar och Blimunda* 1982.

Det är en delvis surrealistisk fantasiskröna om en man som kunde flyga, och med sig på flygturen har han det udda kärleksparetparet, den enarmade Baltasar och den sköna, klärvoajanta Blimunda. Resan går över ett klosterbygge där tusentals tvångsutskrivna arbetare sliter ont. Romanen är en skarp kritik av politisk absolutism och religiös fanatism, samtidigt som den hyllar den fria människans obegränsade potential.

Nästa framgång rönte Saramago med *Historien om Lissabons belägring*, en roman om en korrekturläsare som lägger till ett ”inte” i ett historiskt verk, alltså att korsriddarna kom inte för att hjälpa Portugals kung vid Lissabons erövring från morerna 1147. Det skapar kaotisk oreda i den portugisiska historieskrivningen, och är Saramagos sätt att uttrycka sin ambivalens inför reconquistan, återerövringen av den iberiska halvön från araberna, en central händelse i Portugals (och Spaniens) historiska förståelse.

Här använder sig Saramago av ett för honom typiskt litterärt grepp – vad skulle hända om, som sedan dras till sin spets. Saramago är den metaforiska fantasins store mästare, han renodlar en tänkt situation och utvecklar den till dess yttersta konsekvenser. Trots att scenarierna ofta är tämligen overkliga och inte särskilt sannolika förmår Saramago att skildra dem med stor trovärdighet. Bra exempel på det är *A Jangada de Pedra* (Stenflotten) från 1986, där den iberiska halvön slits loss från resten av Europa och driver omkring i Atlanten.

I *Blindheten*, hans kanske mest kända roman, drabbas plötsligt alla av blindhet, med traumatiska konsekvenser för samhället. Det är en skoningslös kultur- och civilisationskritik.

I *Klarsyn* inträffar det märkliga att i ett val röstar de flesta blankt, vilket givetvis ifrågasätter hela den politiska processens legitimitet. Vad väljarna har gjort är att helt lagligt och på demokratisk väg har ifrågasatt legitimiteten hos det politiska systemet. Makten slår tillbaka med full kraft och skyr verkligen inga medel. Saramago vill avslöja lögnen i det offentliga livet, kopplingen mellan makten och medierna, korruptionen, men kanske framför allt hur lätt demokratin urholkas när makteliten ser sina privilegier hotade. En stark kontrast utgörs av det civila samhället som förmår att fungera spontant när det lämnas åt sitt öde.

Saramagos språk är latinskt överdådigt med långa vindlande meningar. Han är inte särskilt noga med interpunktionen, och har föga respekt för grammatikens reglemente.

*Kain* publicerades 2009, och var José Saramagos sista roman. Brodermördaren är rejält förbannad på gud, för alla hans klantiga misstag i skapelsen, för hans godtyckliga hämndlystnad och ohämmade grymhet. Kain skäller ut gud efter noter, och det blir några riktigt praktfulla gräl. Finalen med syndafloden avfärdar inte bara gud som en överflödig hypotes, utan är lika mycket en hyllning till människans ofullkomlighet.

Inte illa av den gamle kommunisten Saramago.



torsdag 15 november 2018

Norrländsk feelgood-drottning på besök i Örnsköldsvik





Poesi- och berättarfestivalen i Örnsköldsvik bjuder också i år på ett digert program under en dryg vecka. Lite av en höjdpunkt var ett gästspel av Solja Krapu från Umeå på Arkenbiblioteket på tisdag kväll.

Solja har en gedigen meritlista, poet, estradpoet, romanförfattare, barnboksförfattare. Numera också norrländsk feelgood-drottning.

Mest uppmärksamhet har hon nog fått för sina framträdanden som estradpoet, inte för inte är hon tvåfaldig vinnare av SM i Poetry Slam. Hon har också varit stilbildande när det gäller att uppträda med läsning av poesi.

Kvällen på Arken inleddes dock av några lokala poeter, ett slags ”förband”, som under en rockkonsert, med uppgift att ”värma upp” publiken.

Läs hela texten i Allehanda.se


onsdag 14 november 2018

Oduglig rörmokare kokar spagetti i kulinariskt lustmord





En spagettiopera är en föreställning sammansatt av en rad arior och sångnummer ur olika operor och operetter i en mer eller mindre lös ramberättelse. I årets upplaga av Operastudion Kapellsbergs spagettiopera spelar dessutom själva spagettin faktiskt en viktig roll.

Även denna gång är det Märit Bergvall som har skrivit manus och står för regin. Om hon vid de två tidigare tillfällena skapade fina föreställningar, är det i år helt fantastiskt, ja rent av genialiskt.

Berättelsen handlar om Thelma som ärver restaurang Galna kocken efter sin moster. Hon kan inte branschen, har inte heller något intresse av den, och snart visar det sig att allt inte står rätt till på restaurangen.

Läs hela texten i Allehanda.se


måndag 12 november 2018

Brahms dödsmässa ett ljust bejakande av livet:





Inför en fullsatt Härnösands domkyrka framfördes på söndag kväll Johannes Brahms dödsmässa, Ein deutsches Requiem. Det är ett verk med sublim musik, och ett trösterikt budskap till människor inför dödens oundvikliga majestät.

November börjar med Allhelgonadagen då vi minns våra döda. Det tycks vara en månad som är särdeles väl lämpad att minnas våra nära och kära som har gått bort. Vad det beror på är inte gott att veta, det kan vara det dunkla ljuset, den glåmiga, något eftertänksamma, stämningen, eller kanske det faktum att naturen lägger sig till vila, ännu ett år har gått, och vi alla har kommit en liten bit närmare livets slut.

Då kan det vara på sin plats att minnas de döda. Även om vi samtidigt längtar efter våren, då allt lever upp igen.

Brahms rekviem har ett drag av årstidernas växlingar. Just genom den starka känsla som den förmedlar av att döden är en oupplöslig del av livet. Och inte minst genom kompositörens orubbliga tro på att livet fortsätter också efter döden, då människans odödliga själ för alltid ”få vila ut efter sina mödor” (Upp. 14. 13) hos sin Herre.

Läs hela texten i Allehanda.se


Berättelser från Ådalen




"Fem författare med rötterna i trakten lyfter var sin del av Ådalens historia. De speglar en tid som känns fjärran men som på många sätt dröjer sig kvar, som en klangbotten, referensram. Det är berättelser som slingrar sig fram genom Ådalens kuperade landskap, genom tid och rum.”

söndag 11 november 2018

Kurt och Carlos



Idag firar vi två favoritförfattares födelsedag.



Kurt Vonnegut, född 1922, som påstod att han aldrig fick Nobelpriset eftersom han hade varit försäljare av Saab-bilar, och hade haft synpunkter på detta underverk av svensk teknologi.



Och Carlos Fuentes, född 1928, som kallade George W Bush för terrorist. Han skrev några fina böcker också.