Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

fredagen den 18:e april 2014

Ett högertåg mot demokratin



Den 6 februari 1914 fylldes centrala Stockholm av ditresta bönder. De var fler än 30 000, många iklädda folkdräkt, och de ställde upp landskapsvis när de avtågade mot slottet. Väl framme där uttryckte bondeståndets representanter sitt stöd för konungen i den ”farlig tid” som nu ansågs stunda. Inte minst stödde man monarkens inställning i försvarsfrågan, där han, i motsats till den liberala regeringen, krävde en kraftig upprustning.

Kungen höll ett tal på borggården, det som kom att bli känt som borggårdstalet, där han tackade den svenske odalbonden, den sanne representanten för det äkta svenska folket, för stödet, och lovade att driva försvarsfrågan vidare.

Talet var skrivet av Sven Hedin, även om samtiden tillskrev det oftast Verner von Heidenstam. Att majestätet inte tilltroddes vara kapabel till sådana mäktiga intellektuella bedrifter var redan då helt givet. Men vid förra sekelskiftet saknades det inte litterärt begåvade tokstollar på högerkanten.

Det var naturligtvis politiskt helt ohållbart att kungen så flagrant gick emot regeringen i en tung politisk fråga. I borggårdstalet talade Gustav V om ”min armé”, och insinuerade att det var i själva verket kungamakten som var försvarets rättmätiga överbefälhavare. Och rent allmänt kunde inte talet uppfattas som något annat än ett bestämt hävdande av kungens maktanspråk.

Två dagar senare, den 8 februari, anordnade Stockholms arbetarkommun tillsammans med liberalerna en motdemonstration till stöd för regeringen. Det så kallade Arbetartåget, under ledning av Hjalmar Branting, samlade nästan dubbelt så många som bondetåget, men regeringen Staafs öde var ändå förseglat, och den avgick kort därefter. Den ersattes av en konservativ ”ämbetsmannaregering” under ledning av Hjalmar Hammarskjöld, sedermera ökänd som ”Hungersköld” (och som far till Dag Hammarskjöld).

Försvarsfrågan var bara en bricka i ett politiskt maktspel. Kungen försökte till varje pris hålla tillbaka inskränkningar i monarkins inflytande, och hade där en naturlig allierad i högern, som motarbetade demokratin.

Alliansen med bönderna var inte heller någon tillfällighet. Bönderna såg sin position som samhällsklass hotad, och började, efter tysk förebild, organisera sig politiskt. I Tyskland bonderörelsen av en stark antisemitism, då böndernas båda huvudfiender – industrikapitalismen och socialismen – ansågs vara judiska. En reflex av denna uppfattning fanns länge också inom den svenska bonderörelsen.

Högern, oavsett om det är moderater – nya eller gamla – eller Centerpartiet, må förtränga och förvränga historien, faktum kvarstår att demokratin vanns trots och inte tack vare dem.


Det är alltid bra att veta vem som är vän och vem som är fiende. 

torsdagen den 20:e mars 2014

Förbannad på gud



Kain
José Saramago
Övers: Hans Berggren
Bokförlaget Tranan

Kain är förmodligen historiens svartaste karaktär, en veritabel symbol för ondska, med ett oreparabelt dåligt rykte. Det kan därför tyckas en smula överraskande att välja just honom som positiv huvudperson i en roman, i synnerhet som han är visserligen ångerfull över brodermordet, men för övrigt en framåt, glad och nyfiken ung man, levnadsglad med en rejäl sexuell aptit.

Och han är rejält förbannad på gud, för alla hans klantiga misstag i skapelsen, för hans godtyckliga hämndlystnad och ohämmade grymhet. Vilket han inte sticker det minsta under stol med, utan talar om för gud varje gång de träffas under hans pikaresk genom Gamla testamentet, där han reser kors och tvärs i både tid och rum.

Kain skäller ut gud efter noter, och det blir några riktigt praktfulla gräl. Det är småkul, liksom de humoristiska omskrivningarna av berättelserna om Edens lustgård, Babels torn, Sodom och Gomorra, och Jerikos murar.

Ingenting för bokstavstroende, om det nu finns några sådana kvar.

Finalen med syndafloden avfärdar inte bara gud som en överflödig hypotes, utan är lika mycket en hyllning till människans ofullkomlighet.

Inte illa av den gamle kommunisten Saramago.


”Kain” publicerades 2009, och var José Saramagos sista roman. 

onsdagen den 19:e mars 2014

Ingen muntergök



Frost
Thomas Bernhard
Övers: Jan Erik Bornlid
Bokförlaget Tranan

Det blir allt kallare, och då menar jag dessvärre inte enbart årstidernas växlingar, utan än mer samhällsklimatet. Frosten håller på att ta över i många av Europas länder, också i de som inte är så synliga i medierna, som Österrike. Ett mycket märkligt land, som för snart hundra år sedan över en natt förvandlades från ett urgammalt mäktigt imperium till en betydelselös tysk kusin, utan att någon egentligen förstod hur det gick till.
Österrike berördes inte av reformationen, inte heller upplevde landet någon revolution, vilket skapade en konservativ och auktoritär statsbildning, där kulturlivet länge plågades av den starka censuren. Efter andra kriget, då de allierade förklarar Österrike som nazismens första offer, en helt uppenbar lögn som togs tacksamt emot av österrikarna, och skapade en glömskans och förträngningens kultur, i ett samhälle som av många upplevdes som förljuget och falskt.
Då protestens och uppgörelsens tid sent omsider kommer, tar det sig specifikt österrikiska uttryck. Medan 1968 års studentrevolt skapar en sjudande politisk debatt ute i Europa, ägnar sig de österrikiska studenterna mer åt skandaler och chockerande profanering av nationella och religiösa symboler. Under en berömd happening på universitetet i Wien onanerade de så kallade aktionisterna och bajsade offentligt medan de sjöng nationalsången.
På konstens och litteraturens områden skapades politiskt engagemang främst genom form- och språkexperiment. Det märks inte minst i Elfriede Jelineks romaner. Hennes Nobelpris, som mycket riktigt väckte våldsam kritik inom konservativa kretsar, också i Sverige, är Österrikes hittills enda, och landets förmodligen störste författare Thomas Bernhard, en litterär gigant i efterkrigstidens europeiska litteratur, kan därmed räknas in i den illustra skara som inte har fått Nobelpriset.
Nu finns Bernhards debutroman ”Frost” från 1963 utgiven för första gången på svenska av det enastående förlaget Tranan, i en heroisk översättning av Jan Erik Bornlid.
Anslaget är lite i Thomas Manns anda, en ung medicinstuderande får av sin överläkare i uppdrag att resa till en av gudsförgäten håla i fjälltrakterna och där observera läkarens bror, en udda konstnär, som har dragit sig undan, och inte skapat något på mycket länge.
Men vad innebär det att observera någon och i vilken relation hamnar den som observerar till den som observeras? Särskilt som observationen ska ske under falska förespeglingar.
Romanen är uppbyggt på ett sätt som kom att bli typiskt för Thomas Bernhard. Ett samtal inleds i en oftast trivial situation, och snabbt övergår det i långa monologer, i ”Frost” av målaren Strauch. Fria associationer och tvära ämnesbyten, med långa vindlande meningar, pendlar mellan stort och smått, och det kräver sin läsare att hänga med.
Så här kan det låta: ”Under så kalla dagar sitter jag i min säng och försöker ur törnerankorna, som om och om igen mirakulöst bildar gestalter från konstens eller, som det tycks, naturens eller det inre världsförtvivlans rike och tillintetgör dem, att komma fram till sådana sanningar, som, vilket jag tror, är dolda i hundratusental och miljontal under vårt liv och inte bara föreställer antydningar om en värld hos oss, om ett universum, som är okänt inom oss.”
Lika ofta förmedlas genom djärva bilder och oväntade ordvändningar nya perspektiv och infallsvinklar på tillvaron.
Det är lätt att se det lilla alpsamhället som ett Österrike i miniatyr, där inskränkthet, obildning, snikenhet och korruption härskar obehindrat.
Men romanen har också ett djupare existentiellt plan. Den skildrar en plågsam kamp för livet, märkt av dödsångest – Thomas Bernhard led av en obotlig lungsjukdom – och alienation hos en person som söker gemenskap men förblir utanför i sin kvalfyllda ensamhet.
Och frågan är om inte den unge medicinaren och den åldrande konstnären är i själva verket samma person, på olika stadier i livet.

Thomas Bernhard är förvisso ingen muntergök, men hans egensinniga och kompromisslösa romankonst är som en räddande värmekälla som tinar upp i ett samhälleligt och existentiellt vinterklimat.

söndagen den 9:e mars 2014

En nationalskald i tiden



Kan man förstå ett land genom dess litteratur?

Den 9 mars är det 200 år sedan den ukrainske författaren Taras Sjevtjenko föddes. Han anses vara den moderna ukrainska litteraturens och det litterära ukrainska språkets grundare, och han intar en särställning i Ukrainas nationella medvetande.

Sjevtjenko har fler statyer i Ukraina än Lenin, städer, gator, skolor och företag är namngivna efter honom, skolbarnen får än idag lära sig hans poesi utantill, och hans dikt ”Testamente” åtnjuter en status näst efter landets nationalsång.

Taras Sjevtjenkos eget livsöde är fascinerande, samtidigt som det återspeglar mycket av förhållanden i 1800-talets Tsarryssland.

Han föddes som livegen, och det var först när han var 24 år gammal som han kunde friköpas. Priset för hans frihet var 2500 rubel, och pengarna skaffades fram genom att den kände ryske konstnären Karl Brjulov auktionerade bort ett porträtt av poeten Vasilij Zjukovskij, målat speciellt för ändamålet.

Sjevtjenko engagerade sig i Kyrillos och Methodios-broderskapet, en panslavistisk organisation som strävade efter att förvandla det ryska imperiet till en federation av självständiga slaviska nationer. Samtidigt publicerade han satiriska dikter, som hånade tsaren och hans familj.

Sjevtjenko fängslades och dömdes till förvisning och soldattjänst, vilket var liktydigt med en tortyrliknande tillvaro under sadistiska befäl som gjorde sitt bästa för att knäcka den uppstudsige ukrainske bondgrabben.
Han benådades efter nio år vid Uralbergen och nuvarande Kazakstan, men hans hälsa hade försämrats kraftigt, och bidrog till hans för tidiga död i mars 1861.

Som ett historiens hångrin är att livegenskapen avskaffades i Ryssland avskaffades nästan exakt samtidigt med hans död.

Taras Sjevtjenko är mest känd för sina nationalromantiska dikter som skildrar på ett nostalgiskt sätt ett idealiserat förflutet, med det fria kosacklivet i centrum. Det poetiska språket öser generöst ur det folkliga språkförrådets uttryck och vändningar, och tilltalet är starkt personligt.

Sjevtjenko skrev också mycket om de ukrainska böndernas svåra umbärande och det hårda förtryck som de utsattes för, något som han hade egna erfarenheter av från sina ungdomsår, och som senare återupplevdes genom hans besök i Ukraina.

Sjevtjenkos diktning har en stark antimoskovitisk tendens. Han kritiserar bland annat kosackhetmanen Bogdan Chmelnitskis förbund 1654 i Perejaslav med Ryssland, som fick ödesdigra konsekvenser för Ukrainas framtid.

Det finns i hans poesi också en ton som av dagens läsare lätt kan uppfattas som främlingsfientlig, och som är riktad mot tyskar och judar.

Samtidigt kan det antimoskovitiska temat tolkas som en historisk tankefigur, typisk för nationalromantiken, och som i själva verket vänder sig i första hand mot tsarrikets förtryck. Sjevtjenko tillbringade de flesta av sina år i frihet i Ryssland, främst i St. Petersburg, där han hade nära kontakter med den ryska kultureliten. Förutom poesi skrev han också prosa och dramatik – på ryska!

Det gör honom till en rysk författare (de två språken är mycket nära besläktade), och det är onekligen en paradox som heter duga att Ukrainas stora nationalskald är också en rysk författare.

Taras Sjevtjenkos författarskap speglar på ett fascinerande sätt Ukrainas historia, med alla dess motsägelser och motsättningar.

På svenska finns (enligt Libris) enbart ett verk av Sjevtjenko, ”Tjänsteflickan”, ironiskt nog översatt från ryska. Han ingår också i antologin ”Lyriska översättningar” från 1922.

onsdagen den 26:e februari 2014

Från Cassius Clay till Muhammad Ali



För 50 år sedan blev en viss Cassius Clay världsmästare i tungviktsboxning genom att besegra titelhållaren Sonny Liston efter sex ronder. Clays seger var otippad, och föga anade någon att denne 22-åring skulle ta boxningen till nya höjder, samtidigt som han genom en rad kontroversiella ställningstagande skulle hamna i politikens rampljus.

Dagen efter sin seger över Liston lät den nye världsmästaren meddela att han nu slutade att använda sitt ”slavnamn”, och kallade sig nu Cassius X. Så småningom gick han till historien under sitt muslimska namn Muhammad Ali.

Hans väg till världsmästartiteln var inte så spikrak som han senare ville påskina. I OS-finalen i Rom 1960 stod den polske eleganten Zbigniew Pietrzykowski, notoriskt känd för sin bristande uthållighet, väl emot i de två första ronden, men blev totalt utboxad i tredje. Till mötet med Liston kom Ali visserligen obesegrad som proffs, med 19 raka segrar, men det var i flera fall utan att övertyga.

Det som var nytt med Clay/Ali var dels hans stil i ringen, dels hans uppträdande.

Ali fick boxningspubliken att häpna när han inte höll upp garden, utan lät armarna provokativt hänga ner, ”garderade knäskålarna”, och undvek motståndarens slag genom ett fantastiskt fotarbete. Han dansade i ringen sin berömda shufflestep, och kontrade med blixtsnabba slagserier. Ali själv kallade sin stil för ”dansa som en fjäril, sticka som ett bi.”

Aldrig förr eller senare har publiken sett en boxare med ett sådant fantastiskt fotarbete och så snabba reflexer.

Ali uppträdde bullrigt och självsäkert, gapade att han var ”störst, bäst och vackrast”, och att han inte kunde besegras. Han skrev också små rimmade dikter i vilka han förutspådde i vilken rond motståndaren skulle bli besegrad, ”Archie Moore must fall in four”.

Redan tidigt fick Ali kontakt med Nation of Islam, en rörelse som förenade svart stolthet-kultur, andlig mysticism och politisk radikalism, och efter att han blev världsmästare konverterade han till islam, vilket upprörde stora delar av det konservativa USA.

1967 vägrade Ali att göra sin värnplikt och att åka till Vietnam, ”no Viet Cong has ever called me nigger”, ett utmanande politiskt ställningstagande som åter igen väckte etablissemangets vrede.

Det ledde till att Ali, på klart tveksamma grunder, berövades världsmästartiteln, och fick ingen möjlighet att tävla under närmare fyra år.

Det är ingen tvekan om att han blev bestulen på sina bästa år som idrottsman.

Det hade länge varit en etablerad sanning inom boxningsvärlden att en detroniserad mästare inte kommer tillbaka, ”they never come back”. Men än en gång visade Ali vilken enastående idrotsman han var, han återtog titeln inte en utan två gånger! Först mot George Foreman i den berömda matchen i Zaire, ”Rumble in the Jungle”, och sedan mot Leo Spinks.

Den nu 72-årige Ali är svårt märkt av Parkinson, och lever ett tillbakadraget familjeliv. Men han har för alltid skrivit in sig i historien som en av de största idrottsmännen någonsin, och för sina insatser mot rasism och krig.


 Några bra böcker om boxning, som också berättar om Muhammad Ali:

12 världsmästare i boxning – Olof Johansson & Torbjörn Säfve
En gentleman äntrar ringen – Torbjörn Säfve

Om boxning – Joyce Carol Oates

torsdagen den 16:e januari 2014

Outsourcad krigföring slår slint



En känslig sanning
John le Carré
Övers: Johan Nilsson
Bonniers

Det kalla krigets mästerskildrare är bekymrad för tillståndet i världen. Redan i romansviten om Smiley tillät sig le Carré att tvivla på den ideologiska uppdelningen i de goda och de onda. Och när den röda draken väl var besegrad visade sig västvärldens Sankt  Göran från sina sämsta sidor, vilket gjorde den gamle thrillerförfattaren allt mer radikal.

Det kom nya romaner som skoningslöst kritiserade läkemedelsindustrins framfart i Afrika och kriget mot terrorismen som mer påminde om ett krig mot demokrati och mänskliga rättigheter.

I den senaste romanen ger sig le Carré på den sammanblandning av politik och näringsliv som i allt högre utsträckning kännetecknar den nya världsordningen. Utrikespolitiken används som ett medel för att säkra råvarutillgången och skaffa nya marknadsandelar, och då blir det bara logiskt att ta till militära insatser i tid och otid, och att krig är inte längre politikens förlängning med andra medel, utan snarare ekonomins förlängning.

Och eftersom vi lever i de nyliberala åtstramningarnas tidevarv är krigen till stor del privatiserade, och bedrivs inte av reguljära styrkor, utan av arméer av en helt ny typ, som består av lycksökare, gamla legosoldater och en osalig blandning av skumma individer, vars mål inte nödvändigtvis är frihet och demokrati. Drivkraften är betydligt oftare egen vinning.

Le Carré skräder inte orden. Västvärldens krig kallas utan omsvep för ”militäroperation förklädd till hjälpinsats för en förtryckt befolkning”. Med sin vanliga lätt cyniska ironi undrar han varför man för att bekämpa militant islamism invaderade Mellanösterns mest sekulariserade land, och förvandlade det till ett slagfält för religiös fundamentalism.

Användningen av privatarméer leder till att de hemliga operationernas mål och medel är ofta inte särskilt nogräknade. Och eftersom de är sanktionerade – men bara inofficiellt! – skapar det en kultur av förnekelse, lögner och hyckleri hela vägen upp till den politiska toppen.

Några oskyldiga dödade är ett beklagligt pris som man måste betala för högre syften. Och förresten var de inte oskyldiga, ingen dödades, operationen var en fullständig framgång, även om den aldrig har ägt rum.

Lyckligtvis finns det alltid i denna nattsvarta verklighet någon, eller rent av några, som håller sig med gammaldags moral och envisas med att det finns fortfarande rätt och fel. De vägrar att bli korrumperade och låta sig köpas, inte heller finner de sig i att bara foga sig i hierarkins befälsordning i den banala ondskans nya mekanismer där man förväntas vara ”en av samhällets lojala tjänare som bara lydde marknadens order”.


Den politiska thrillerns okrönte konung le Carré vet hur man bygger upp spänningen och ”En känslig sanning” är liksom alla hans romaner en riktig bladvändare. Den gamle har också behållit spänsten i språket. Han är väl värd att läsas helt enkelt för att det är bra litteratur.

tisdagen den 14:e januari 2014

Små mästerliga porträtt från kibbutzen



Vänner emellan
Amos Oz
Övers: Sondra Silverston, från hebreiska till engelska
            Rose-Marie Nielsen, från engelska
W & W

Kibbutzen var ursprungligen en idé om ett socialistiskt samhälle förverkligad i det nya landet Israel, där fria människor ägnar sig åt sunt kroppsarbete i jämlikhet och samarbete. Av olika skäl slog drömmen inte helt in, kibbutzrörelsen har undan för undan tvingats till eftergifter och kompromisser, och är numera på stark reträtt.

Jag vet inte hur många litterära skildringar som har inspirerats av kibbutzen, men på svenska är de nog mycket få. Den israeliske författaren och sedan en tid den ständige Nobelpriskandidaten Amos Oz har bott 30 år på kibbutz och är väl förtrogen med livets många skiftningar och komplikationer för denna speciella samlevnadsform.  Hans senaste bok har hämtat sin näring ur kibbutzlivet. Det är en samling löst sammanfogade berättelser med gemensamma huvudpersoner.

Historierna beskriver ganska väl de motsättningar som utgör kibbutzernas olösta problem, här står de radikala mot de konservativa, de religiösa mot ateisterna, ashkenazer – judar från Öst- och Centraleuropa – mot sefarder – judarna från arabländerna.

I centrum står framför allt konflikten mellan individen och kibbutzsamhället, här finns mycket litet utrymme för avvikande personligheter och kraven på konformism är starka. Vilket i värsta fall kan leda till utstuderade former av brutal mobbning.

Här kan man invända att mobbning förekommer i rikligt mått även ute i det marknadsanpassade fria samhället. Liksom en rad andra av de problem som Oz tar upp i sina berättelser, som ensamhet, skvaller, känslokyla, vänskapskorruption. Och även om Oz har helt rätt när han konstaterar att ”En kommittéomröstning kommer aldrig att utrota avund, småsinthet eller girighet”, så fortsätter kibbutzsamhällets dröm om ett liv i gemenskap att utöva avsevärd lockelse på det ohämmat individualistiska konsumtionssamhällets många meningssökare.

Tack och lov är Amos Oz en fantastisk berättare. Hans styrka ligger i skildringen av udda existenser, som den hopplöse misantropen Zvi Provisor, som dväljs i dåliga nyheter och inte missar minsta lilla olycka någonstans i världen. Eller den notoriska skvallerbyttan Roni Shindlin som baktalar allt och alla. Eller den döende Martin Vanderberg, som trots sina tragiska erfarenheter som överlevande från Förintelsen i Holland, envisas att esperanto är världens räddning, eftersom alla problem nationer emellan har sin grund i att de inte förstår varandras språk.

Det är små mästerliga porträtt som kanske inte säger så mycket om kibbutzlivet, men desto mer om våra existensvillkor.

Boken är översatt från engelska, och det är minst sagt beklagligt att det saknas kompetenta översättare från hebreiska i Sverige.


Dessutom borde förlagets redaktör lagt ner större möda på granskningen. Den polske författaren som omnämns på flera ställen stavas Iwaszkiewicz och ingenting annat. Och det är skillnad, stor skillnad, på basketboll och baseboll.