Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

fredag 20 maj 2016

En hyllning och en sågning



I huvudet på Bruno Schulz
Maxim Biller
Övers: Anna Bengtsson
Ersatz

 I ”I huvudet på Bruno Schulz” hyllas en stor författare medan en annan, möjligen ännu större, sågas. Det är ganska typiskt för den kontroversielle tysk-judiske författaren Maxim Biller att svinga vilt åt olika håll, men vet aldrig vem som kan råka illa ut för hans giftiga penna.

Biller har till och med lyckats med bedriften att få en av sina romaner förbjuden av tysk domstol, en före detta flickvän och hennes mor kände sig skandaliserade.

I denna novell, eller om det är en kortroman, rör sig dock Biller i betydligt högre kulturella sfärer, även om miljön är den lilla staden Drohobycz i västra Ukraina, mer känd för sin oljeindustri än högtflytande kulturliv.



Året är 1938, och här bor den polsk-judiske författaren Bruno Schulz. Han plågas av en förlamande ångest, drömmer drömmar om spännande platser och intressanta människor, och mardrömmar om en eld som förtär allt och slukar människor.



Han skriver ett brev till Thomas Mann, han vill ha hjälp att publicera en novell på tyska, det skulle göra det möjligt att lämna Polen och komma till en värld som han uppfattar som friheten.

Han berättar också för den beundrade tyske författaren om att en dubbelgångare till honom har dykt upp i Drohobycz. Det är en tämligen otrevlig typ som drar antisemitiska anekdoter, bagatelliserar det nazistiska hotet och frossar i bildningshögfärd.

Budskapet är tydligt, bildning må vara bra, men en övertro på kultur och upplysning kan i vissa historiska situationer vara direkt farlig. Man stoppar inte barbariet med blott goda romaner, sublim musik och sofistikerad konst.

Mann får stå symbol för det bildade borgerskapets politiska vilsenhet och förvirring. Och de otäcka konsekvenser som det kan få.

Billers berättelse är också en personligt formulerad hyllning till Bruno Schulz litterära skaparkraft och även hela den värld som gick under tillsammans med honom i Förintelsen.

Flera andra författare har skrivit om Schulz, bland annat Philip Roth, Danilo Kis, Cynthia Ozick och Nicole Krauss. Bruno Schulz intar en upphöjd särställning i litterära kretsar, samtidigt som han är lite känd och läst bland den breda allmänheten. Det gäller inte minst i Schulz hemland Polen.

Hans verk omfattar egentligen bara två samlingar berättelser. Det är ”Kanelbutikerna” och ”Sanatoriet Timglaset”, båda finns på svenska i översättning av Johan Malm.

Det finns också mer eller mindre välgrundade uppgifter om ett romanmanuskript med titeln ”Messias” som skulle ha försvunnit under kriget. Jakten på manuset är för övrigt temat för Ozicks roman ”Messias i Stockholm”.

Bruno Schulz föddes 1892 i Drohobycz, som då låg i provinsen Galizien inom kejsardömet Österrike-Ungern, och efter 1918 kom att tillhöra Polen (sedermera Sovjetunionen, sedermera Ukraina). Efter kortare utflykter i Lwów och Wien för arkitektur- respektive konststudier, som han aldrig avslutade, förblev han Drohobycz trogen fram till sin tragiska död. Här försörjde han sig som teckningslärare vid en lokal gymnasieskola, ett arbete som han vantrivdes monumentalt med.

Han lämnade sällan staden, men förde en omfattande korrespondens med det litterära Polens ledande personligheter. ”Kanelbutikerna” slog ner som en bomb när de publicerades 1934. Även om det fanns kritiker på högerkanten som var skeptiska – till stor del som utslag av ren och skär antisemitism, med obligatoriskt inslag av rabiat nationalism – blev Schulz över en natt geniförklarad.

Hans berättelser är som drömsekvenser med drömmens egen logik. De omspänner drömmar, mardrömmar, fantasier och illusioner. För Schulz är det overkliga endast sådant som människor inte kan dela med varandra.

Utgångspunkten är alltid hemmakvarteren, men med hela världen ständigt inom räckhåll.

Språket är säreget poetiskt, rikt på mångtydiga metaforer. Det är som om Schulz ville tränga fram till ordens egentliga men dolda betydelse – i en tradition som ligger kabbalismen nära – och förstå Ursprunget, för att kunna återskapa världens enhet.

En trösterik tanke, kanske helt nödvändig för en ångestriden författare.

Schulz prosa har jämförts med Kafkas expressionism, andra influenser som brukar nämnas är surrealism, kreationism och psykoanalys. Men han är en särling, helt unik i sin egen rätt, och går egentligen inte att inordna in i någon strikt tradition.



1941 efter Nazitysklands anfall mot Sovjet tvingades Schulz att leva i Drohobyczs getto. Han hade ändå lite tur. Han hamnade under beskydd av den lokale Gestapochefen Felix Landau, en konstintresserad amatörmålare, som snabbt insåg att han i Schulz funnit en konstnärlig begåvning utöver det vanliga. Bruno Schulz blev Landaus Schutzjude mot att han utförde konstverk, målningar och teckningar, åt Gestapomannen.

Landau var mycket förtjust i practical jokes, och när han i november 1942 ”på skoj” dödade den judiske tandläkaren Löw, som var en annan Gestapomans skyddsling, betalade denne tillbaka med samma mynt. ”Om du dödar min jude så dödar jag din.” Han sköt Schulz på öppen gata med två skott i bakhuvudet.



Man har alltid känt till att Schulz utförde några freskmålningar i barnkammaren i den villa där Felix Landau bodde med sin familj. Freskerna hittades först 2001, men försvann efter några månader. Det visade sig att det israeliska Förintelseinstitutet Yad Vashem hade sågat ut dem från väggarna i villan och fört dem till Israel.

Händelsen ledde till ett infekterat bråk mellan Israel, Ukraina och Polen, som alla gjorde anspråk på att vara förvaltare av arvet efter Schulz.

Enstöringen Bruno Schulz som tillhörde ett litet minoritetsfolk skrev världslitteratur i sin provinsiella stad i Europas utkant på ett litet marginellt språk. Naturligtvis tillhör han ingen. Och alla.

onsdag 18 maj 2016

Seglats genom okända farvatten



Konstrundan i Nordingrå är som en seglats genom okända farvatten, där man lägger till hamn efter hamn och får uppleva nya spännande saker.

För den som kommer från Gallsäter är Dalagalleri första anhalten, och där erbjuds sedan flera år tillbaka en utblick mot internationella vyer. I år återkommer senegalesen Medior Dieng och belgaren Michel Elias med intressant måleri, ny är belgaren med spanska rötter Roberto Romero, som är filmare och fotograf, och visar fotobaserade bilder.

Den fortsatta resan blir mer hemtam. Dess stora behållning är variationen och mångfalden.

Myller Kultur & Händelser är en ekonomisk förening, som för övrigt utsågs nyligen till Årets kooperativ i Västernorrland, som har tagit över Keramik-Stinas hus i Vännersta. Där fortsätter man att sälja hennes keramikprodukter liksom en del annat konsthantverk. Under Konstrundan har man dessutom en liten konstutställning med Mikael Arvidssons emaljer och Annikka Arvidssons grafik.

Ambitionen är att öppna upp och utveckla huset och etablera Vännersta som ett attraktivt besöksmål. Konsten är central i de planerna, och ett galleri ska öppnas så småningom.



Navab, Nordingrå Alltekniska verkstad, i Häggvik, precis nedanför Mannaminne, är alltid värt ett besök, i synnerhet för miljövänner som har barnasinnet i behåll. Här skapas de mest fantastiska alster av skrot och annat överblivet metallmaterial.

Strax utan Häggvik ligger Gärde. Här håller Kerstin Olsén Öberg till, och visar sina målningar med framför allt naturmotiv i olika tekniker. Det är akryl, tryck och tusch.

Hennes utställargäst i år är Tania Fred med några skulpturer i diverse lermaterial. Temat är schamanistiskt, med en bland annat en kattschaman och en fågelschaman, men också med en ratad prinsessa.



Inne på restaurangen på Villa Fraxinus i Hyndtjärn kan man beskåda foto med motiv från Höga kusten. Anders Dahlin heter fotografen och hans bilder utmärks av djup och distinkta färger.

Margareta Sörlin bor permanent i Umeå men har sitt sommarboende i Salsåker. Det är första gången som hon deltar i Konstrundan, och i det lilla nyrenoverade huset, högt beläget med bra motionsmöjligheter för hågade besökare, visar hon bildvävar med motiv som har sitt ursprung i olika snabba förnimmelser, som synintryck, tankar, känslor eller andra uttryck för mer eller mindre intensiv inre aktivitet.

Materialet är ull och lin, en del handspunnet som hon har färgat själv, och om förnimmelserna bakom är snabba är arbetsprocessen desto långsammare. Varje väv har tagit minst ett år att färdigställa.


Navigare necesse est. Håll utkik efter det röda sjömärket.

måndag 16 maj 2016

Många gick från Frånö till Lunde för att minnas Ådalen 31



85-årsdagen av skotten i Ådalen högtidlighölls med två ceremonier. Socialdemokraterna höll ett möte i Lunde med tal och underhållning, medan Ådalsmarschen med olika vänsterorganisationer gick samma väg som demonstrationståget 1931.

På båda ställena beklagades att det inte blev möjligt att samsas om en gemensam manifestation. Från socialdemokratiskt håll hänvisade man tid tidsbrist och stor arbetsbelastning med många stora politiska frågor att ta hand om under våren. Samtidigt var man noga med att poängtera att de två arrangemangen inte konkurrerade med varandra, och man ser fram emot att samarbeta inför nästa år.

Samma förhoppning om samarbete i framtiden uttrycktes också från föreningen Ådalsmarschens sida. Från båda håll betonades även vikten av enighet.



Det socialdemokratiska mötet i Lunde samlade runt 100 personer. Huvudtalare var Transportarbetareförbundets ordförande Lars Lindgren. Han tog upp de historiska erfarenheternas aktualitet idag, med en situation där det blir allt svårare att få kollektivavtalens villkor respekterade.

-          Vi måste försvara den svenska modellen, men också våga höja blicken, säger Lars Lindgren.

Inte minst transportbranschen har drabbats hårt av EU:s fria arbetskraftrörlighet, och Lars Lindgren är inte främmande att riksdagen ska upphöja kollektivavtalen till lag för att på så sätt få dem att gälla alla, en tanke som hittills har mött starkt motstånd.

Lars Lindgren var också kritisk mot sitt eget parti. Till att börja med i deras hantering av skotten i Lunde 1931, då han menar att S bidrog till att skydda förövarna och straffa de drabbade.

-          Det var inte socialdemokrater eller kommunister som blev skjutna utan arbetare! säger Lars Lindgren.

Men han uttryckte även stark kritik mot partiets politik idag.

-          Partiet har kidnappats av liberaler, säger Lars Lindgren.

Tal hölls också av Viktor Eriksson från SSU Västernorrland. Mötet avslutades med en guidad vandring, och senare kransnedläggning vid offrens grav på Gudmundrå kyrkogård.



Ådalsmarschen samlade betydligt fler deltagare. Omkring 250 personer gick med i tåget från Frånö folkets hus till monumentet i Lunde. Arrangörerna uppskattade att närmare hälften kom från orter utanför Ådalen, bland annat Stockholm och Göteborg.

-          Med tanke på att det är första gången, och den korta förberedelsetiden, är vi nöjda med utfallet, säger Urban Bolander, ordförande i föreningen Ådalsmarschen.

Utgångspunkten för Ådalsmarschens verksamhet är problemet med vänsterns splittring och arbetarrörelsens fragmentisering. Eftersom man insåg att Ådalen 31 har en stark symbolisk laddning för hela vänstern, och då inte minst utanför Ådalen, beslutade man att försöka samla så många som möjligt kring denna dramatiska händelse i svensk arbetarrörelsehistoria.

-          Det gäller att hitta en ny politisk arena som bryter gamla mönster, hittills har vi fått mycket bra gehör för vårt initiativ, säger Urban Bolander.

Förutom enighet handlar Ådalsmarschen om att minnas, men också om att dra lärdomar av det som hände då. Även om 1931 inte kan jämföras med 2016 är det fortfarande samma kamp. Strejkbryteriet tycks smygande vara på väg tillbaka, rätten att demonstrera utan att bli beskjuten är inte heller helt solklar längre.

Föreningen satsar på att arrangemanget ska bli årligen återkommande. Tyngdpunkten ska ligga på seminarier, och det bärande temat ska bli hur man skapar kollektiv som fungerar i vår tid.
I år hölls det två föredrag, ett av Torsten Laxvik från Ramsele om organisering på arbetsplatser, och ett av Darja Buzarova från Umeå om basinkomst.




För underhållningen stod Jan Hammarlund, Eva Nykvist, och Johan Piribauer & Gruvtolvan.

lördag 14 maj 2016

Den bortglömde trumpetaren från Lunde



Skotten i Ådalen 1931 är en av den moderna svenska historiens mest dramatiska händelser. Fem obeväpnade demonstranter dödades av utkommenderad militär, ytterligare fem sårades. Men tragedin kunde ha blivit långt värre om inte den rådige trumpetaren Tore Andersson hade visat sinnesnärvaro och blåst Eld upphör.

Det borde rimligen ha gett Andersson hjältestatus, åtminstone i arbetarkretsar, men riktigt så var det inte.

Till att börja med riskerar Tore Andersson i den allmänna åtalshysteri som piskades upp av högerkrafterna efter Ådalshändelserna att bli ställd inför rätta för ”illegal militärsignal”! Efter våldsamma protester och ingripanden från arbetarrörelsens toppolitiker slipper han dock åtal.

Men det som händer sedan är att Tore Andersson och hans resoluta insats för att rädda liv marginaliseras och förpassas i glömskans skugga. Hur kunde det bli så här?

Om det har Göran Andersson, pensionerad pol.mag. med rötter i Sollefteå, författat en liten skrift som han distribuerar på egen hand. Till saken hör att Tore Andersson var hans fars kusin.

-          De var emellertid inte biologiska kusiner. Pappas far dog innan han föddes, och när hans mamma inte hade råd att ta hand om honom lämnades han som fosterbarn till en nära släkting till Tores familj. Men de var goda vänner och livet ut betraktade varandra som kusiner, säger Göran Andersson.

Så här långt skulle det enbart handla om upprättelse av en familjemedlem, men berättelsen om Tore Andersson är genom det sammanhang som det är en del av långt intressantare – det är berättelsen om det moderna Sverige.

Vreden inom arbetarrörelsen efter massakern i Lunde var enorm. Men det dröjer inte länge förrän tragedin förvandlas till ideologisk brottning. Det finns två filmer från begravningen av offren, en socialdemokratisk, en kommunistisk, och det är som de skildrade två vitt skilda händelser.

Flera av de kommunistiska ledarna från dessa dagar dömdes till drakoniska straff (medan officerarna, med kapten Mesterton i spetsen, som beordrade eld mot demonstrationståget, klarade sig undan med några dagars husarrest!). Per Albin Hansson, då fortfarande i opposition, krävde amnesti åt de dömda. 1932 när han bildar sin första regering låter det redan annorlunda, och nu erbjuds de att ansöka om nåd.

Vilket de naturligtvis vägrar.

Per Albin skyller Ådalshändelserna på ”kommunistiska uppviglare”. Uppretade arbetare som jagar strejkbrytare ingår inte i bilden av samförståndspolitik. Samtidigt använder man kommunisternas ”oansvariga och olagliga uppvigling” i Ådalen som förevändning att göra sig kvitt kommunisterna i arbetarrörelsen. Nu skulle de ”stampas ut” från allt politiskt och fackligt inflytande.

Antikommunismen blir en framgångsrik kampideologi för socialdemokratin.

I socialdemokraternas Sverige var skotten i Lunde en kvarnsten om det goda folkhemmets hals. Bästa sättet att möta framtiden var ett glömma det förflutna, Ådalshändelserna skulle utraderas ur historien.
Under 50 år nämns inte Ådalen 31 en enda gång i protokollen från Kramfors arbetarkommun!



Efter valnederlaget 1976 förändras attityden. Nu lyfter man gärna fram den ödesdigra dagen i Lunde 1931, men som arbetarklassens sista blodiga offer innan man stod redo att bygga folkhemmet. Högtidlighållandet av 50-årsdagen 1981 utnyttjas som ett politiskt jippo inför det stundande valet. Tore Andersson, som inte har övergett sin radikalism och registreras av säkerhetspolisen, blir givetvis inte inbjuden. Att det var han som räddade livet på många människor den dagen, de flesta socialdemokrater, spelar fortfarande ingen roll.

Göran Andersson är skoningslös i sin kritik mot SAP:s historieskrivning.

-          Den har använts som maktmedel för att skapa ideologiskt herravälde inom arbetarrörelsen och arbetarklassen. Verklighetsbilder, värderingar, normer och attityder kring Ådalen 31 har snedvridits. SAP har profiterat på tragedin i Lunde på ett ovärdigt sätt, säger Göran Andersson.

Tillrättaläggandet och framför allt tigandet har också skadat utvecklingen i Ådalen, menar Göran Andersson, genom att SAP drev in en kil mellan olika arbetargrupper har samhället och näringslivet hämmats. Historielösheten har gjort befolkningen i Ådalen i allmänhet, och socialdemokratin i synnerhet, urarva och har berövat dem den framtidsoptimism som fanns i de konflikter man som så desperat ville dölja.

Kanske gäller det den socialdemokratiska vilsenheten i hela landet, inte bara i Ådalen.

Göran Andersson är inte någon rasande revolutionär. Han har varit politiskt aktiv inom socialdemokratin och senare – efter löntagarfondsdebatten – inom folkpartiet. Hans ärende med den lilla skriften är att återupprätta en släkting som blev tarvligt behandlad av SAP, men också att framhålla den etik, moral och humanism som ledsagade Tore Anderssons agerande den dagen i Lunde.

Det har snart gått 85 år sedan dramat i Ådalen, det är hög tid att sanningen berättas, och att upprättelse ges till alla som deltog i marschen från Frånö folkets hus till hamnen i Lunde. Inte minst gäller det offren, det var fem arbetare - tre var kommunister, en syndikalist, en socialdemokrat.

Kulorna gjorde ingen skillnad.

Göran Andersson avslutar med att citera William Faulkner: ”The past is never dead. It ´s not even past.” (Det förflutna är inte dött. Det är rent av inte förflutet.)


Göran Anderssons skrift ”Trumpetaren som blåste Eld Upphör i Lunde 14 maj 1931 – en berättelse” kan beställas direkt från författaren. E-post: hgandersson44@gmail.com; Tel: 070-77 65 777


Den bästa skildringen av händelserna i Lunde 1931 är skriven av Birger Norman i hans numera klassiska reportagebok ”Ådalen31”. Finns nyutgiven på Murbruk förlag.

fredag 13 maj 2016

Inte bara Spelman på taket - 100 år sedan Sholem Aleichem gick bort



Han upphöjde en föraktad jargong till rangen av ett litterärt språk. Som författare hade han en nyckelroll i att skapa en hel litteraturtradition. Och hans berättelser om Tevje mjölkutköraren bildar förlagan till en av väldens mest populära musikaler. Den 13 maj är det 100 år sedan Sholem Aleichem gick bort.

Han föddes 1859 som Sholom Nahumovitj Rabinovitj i Perejeslav i Tsarryssland, i det som idag är Ukraina. Familjen var starkt påverkad av Haskala-rörelsen, och unge Sholom fick möjlighet att studera vid en rysk skola, där han kom i kontakt med ryska författare och världslitteraturen. Hans favoriter var Gogol och Turgenjev. Och som 15-åring skrev han en judisk version av Robinson Crusoe.

Sina första litterära alster skrev han på ryska och hebreiska. Den första berättelsen på jiddisch publicerades 1883. Det var inledningen till en omfattande mångårig litterär verksamhet som kom att omfatta inte mindre än 40 volymer: romaner, berättelser, dramer, noveller, krönikor och barnböcker.

Författaren kallade sig Sholem Aleichem, det var inte ovanligt att använda pseudonym, dessutom var jiddisch ifrågasatt som litteraturspråk och många bildade såg det som en vulgär rotvältska, samtidigt som det fanns i omlopp en stor mängd shund – skräplitteratur på jiddisch.

Valet av författarnamn var ingen tillfällighet. Hälsningsfrasen Sholem Aleichem uttrycker på samma gång vänlighet och vänskaplighet, närhet och intimitet, den folklige författaren bjuder in det läsande folket in till sin värld, som också är deras.

Sholem Aleichem är en riktig Folkschreiber som skriver för folket om folket. Den realistiskt skildrade miljön är judiskt liv inom Tsarrysslands bosättningszon, detta Jiddischland där fem miljoner judar bodde, ofta i svår misär, diskriminerade och marginaliserade, med ett ständigt hot om förföljelse. Det är shtetls värld – som Kasrilevke eller Anatevka - med dess myter och skrönor, med sina arketypiska karaktärer, tecknade med fantasi och inlevelse, med stor människokännedom, med säker blick för människors sammansatta natur, och med ett universellt tilltal.

Humorn är ett viktigt element i Sholem Aleichems författarskap, ironin, inte minst självironin, sarkasmen, med tragiken aldrig långt borta. Det är en humor i skärningspunkten mellan dröm och verklighet, mellan livets elände och en tänkt rättvisa och bättre värld.



Tematiken är ofta motsättningen mellan tradition och modernitet, integration och assimilering, och återspeglar mycket av de sociala och kulturella problem som gjorde sig alltmer gällande i Östeuropas judiska liv. Belysande är Tevjes tre döttrar, som istället för att som traditionen bjuder ingå ett äktenskap arrangerat av en äktenskapsmäklerska, gifter sig i tur och ordning: av kärlek, med en revolutionär, och – kanske värst av allt – med en kristen.

Delar av problematiken följer förstås med de miljontals emigranterna till smältdegeln på andra sidan Atlanten.

Sholem Aleichem har kallats för en ”judisk Mark Twain”, och när denne fick höra det lär han ha sagt: ”hälsa honom att jag är en amerikansk Sholem Aleichem”.

Formen som Sholem Aleichem väljer för sin framställning är ofta monologisk. Huvudpersonen skriver ett brev, eller inleder ett samtal, som övergår i monolog. Det kan vara med Rabbinen, med Gud fader själv, eller med en viss författare vid namn Sholem Aleichem.

Språket är till synes enkelt och vardagligt, men Sholem Aleichems språkbehandling är konstnärligt mycket medveten. Han tar till vara på ett mästerligt sätt folkspråkets vitalitet och nyansrikedom. Han älskar ordlekar, dråpliga talesätt, träffsäkra idiomatiska uttryck, han kan stundtals riktigt frossa i hela kataloger av svordomar och förbannelser. Hans jiddisch är mycket känsligt för geografiska, kronologiska och sociala variationer, och genom att öka eller minska antalet tyska, hebreiska eller slaviska inslag återger han en karaktärs bakgrund, sociala ställning och attityder.

Sholem Aleichem ägnade sig också åt förlagsverksamhet för att stödja jiddischlitteraturen. För ärvda pengar efter sin svärfar startade han 1888 Di Jidisze Folksbibliotek, vilket betraktas inofficiellt som den moderna jiddischlitetraturens födelse, och som publicerade bland annat sådana storheter som Isaac Leib Peretz.

Sholem Aleichem brukade beskriva jiddischlitteraturens utveckling med en familjebild där Mendele Mocher Sforim var farfar, Isaac Leib Peretz fadern och han själv barnbarnet. Det måste vara den ultimata författargärningen – att inte bara skriva utan också skapa en egen berättelse om litteraturens bildande.

Mycket lite är översatt till svenska av författaren som jämte Isaac Bashevis Singer betraktas idag som jiddischlitteraturens främste (än mindre finns av Isaac Leib Peretz och så gott som ingenting av Mendele Mocher Sforim). Högtidlighållandet av 100-årsdagen kan vara en utmärkt förevändning att råda bot på den saken.


Sholem Aleichem på svenska:
Motl, kantorns son, 1977 (orig: Motl pejsi dem chazns)
Spekulanten, 1978 (orig: Menachem Mendl)
Spelman på taket, 1992 (orig. Tevje der milkhiker)
Shtetl!: judiska berättelser från en svunnen värld, 1996 (av Isaac Leib Peretz och Sholem Aleichem)
Motl i Jiddischland, 2008 (orig: Moṭl in yidishland)


torsdag 12 maj 2016

Spännande klanger från Klockrike



Eleverna vid den ettåriga kursen i ljudkonst vid Hola folkhögskola visade upp sina examensarbeten. Visningarna ägde rum i huset på Hola med det träffande namnet Klockrike, döpt efter Harry Martinssons roman Vägen till Klockrike.

-          Det mycket klockklanger i våra ljudinstallationer, och dessutom finns det en sådan poetisk klang i själva ordet Klockrike, säger Björn Eriksson, lärare och kursansvarig.

Björn berättar också att kurserna i ljudkonst håller alltid hög nivå, men att man i år dessutom har haft förmånen att ha fler elever än vanligt. Tolv stycken från när och fjärran, mest fjärran, fler än hälften kommer från Stockholm, ett par från Jämtland, en från Norrbotten. Så gott som alla har konstnärlig bakgrund, det är bildkonstnärer, skulptörer, animatörer och några arkitekter.

-          Det handlar mycket om att utforska ljudet i sitt konstnärskap, det är en bra grupp som utmärks av nyfikenhet och experimentlusta, säger Björn Eriksson.



Några exempel på ljudarbeten som presenterades: Lesbian Pony av Johan Sundell vill undersöka queerteorin genom noisemusiken, det vill säga med ljud som normalt anses obehagliga och störande. Filter and Divide är en ljudinstallation av Anna Maria Furuland som har skapat ljud från olika städer från tidiga civilisationer. Andreas Jonasson är arkitekt och han har gjort en elektronisk rekonstruktion av ljudet från USA:s, och möjligen världens, första inbyggda köpcentrum, där man höll sig med levande fåglar!

Till hösten planerar man en påbyggnadskurs, inte mindre än sju stycken vill fortsätta att förkovra sig inom ljudkonsten, och ytterligare fem personer ska tas in.

-          Det har varit ett spännande år, tacksamt att arbeta med elever som tänker ljud rumsligt, säger Björn Eriksson.

onsdag 11 maj 2016

Världspremiär för film om asylsökandes situation



Filmen Republiken Herrskog hade världspremiär i ett fullsatt Svanö Folkets hus. Filmen är en dokumentär som handlar om några asylsökande i Herrskog, och för regin står Hamed Alizadeh, själv asylsökande som nyligen fått uppehållstillstånd.

Hamed Alizadeh kommer från Afghanistan, där han var ordförande i förbundet för dokumentärfilmare. Flera av hans filmer kan ses på youtube. Han har fortfarande kontakt med kollegor i det forna hemlandet.

Hamed kom till Sverige för ett drygt år sedan.

-          Första tiden var svår, jag var förvirrad och deprimerad, men bestämde mig att jag måste kämpa och göra något vettigt av min situation – både för mig själv och för samhället, säger Hamed Alizadeh.

Då föddes idén att göra en film om asylsökande i Herrskog. Hamed tyckte det var spännande med en isolerad flyktingförläggning i en isolerad by, eller som han själv uttrycket det, förläggningen var i byn och samtidigt utanför.

Han fick kontakt med Stefan Lindkvist, som då drev en närbutik i Herrskog. Affären fungerade som en mötesplats, för de asylsökande från flera olika länder men också för svenskar från Herrskog. Stefan hjälpte många med olika saker, brev från myndigheter, telefon och dylikt. Han blev en vägvisare för invandrarna på deras inte alltid okomplicerade resa in i det svenska samhället.

-          Med filmen ville jag visa för svenskarna de asylsökandes situation och den bakgrund som de kommer ifrån. Det är mycket komplicerat med längtan till sitt land samtidigt som man försöker förstå det nya landet, lära sig språket och etablera kontakt med svenskar, säger Hamed Alizadeh.

Han poängterar att filmen ändå förmedlar hopp, de asylsökande vill stanna i Sverige och bygga ett nytt liv här.

Filmen kunde färdigställas i stor utsträckning tack vare hjälp och stöd från den svenska filmaren Solveig Nordlund från Ry. Det är hon som har producerat filmen.

-          Dessutom har hon bidragit med det svenska perspektivet, och det gör att filmen är en mix som kan vara intressant både för svenskar och för invandrare, säger Hamed, och Solveig Nordlund instämmer.

Just nu hoppas Hamed Alizadeh mest på att hans fru och barn ska kunna komma till Sverige. Han planerar att fortsätta filma, även om det inte är riktigt klart vad nästa film ska handla om.

Republiken Herrskog visas på Royal biografen fredagen den 20 maj. Man hoppas också att kunna sälja in den till tv.