Massmordet i Gummornas ravin

För 78 år sedan den 29 september 1941, första dagen för Jom Kippur, den judiska försoningshelgen, beordrades judarna i det av tyskarna ockuperade Kiev i Ukraina av nazisterna att samlas på särskilt anvisade ställen, och ta med sig värdesaker och varma kläder, vilket antydde en längre resa. I grupper om 100 personer bevakade av SS och ukrainska trupper fick de marschera till Babij Jar – Gummornas ravin – i utkanten av staden där de avrättades med maskingevär tio åt gången. Dödandet pågick fram till den 3 oktober och enligt tyska rapporter tog man livet av drygt 33 000 judar.

Massavrättningar i Babij Jar fortsatte ända tills Kiev befriades av Röda Armén. Det upprättades där också ett koncentrationsläger där förutom judar, också kommunister, partisaner, civila ukrainare och polacker, och romer dödades. Man uppskattar antalet avrättade till minst 100 000, och en del källor uppger mycket högre siffror.

Eftersom Babij Jar användes under 30-talet som begravningsplats för NKVD:s offer omgavs det länge, också efter kriget, med stort hemlighetsmakeri. Tystnaden bröts 1961 av den sovjetiske ”poppoeten” Jevgenij Jevtusjenko med dikten ”Babij Jar”. Det kan vara värt att citera de första raderna:

Vid Babij Jar finns ingen minnessten
Tvär som en skrovlig gravskrift är ravinen

Och den högstämda avslutningen:

I mina ådror finns inget judiskt blod
Men de som hatar judar
hatar mig
krampaktigt i sitt hat
som vore jag en jude själv
och därför
är jag en äkta ryss!

En del av dikten ingår som en viktig del i Sjostakovitjs mäktiga 13:e symfoni. På svenska finns dokumentärromanen med samma namn av Anatolij Kuznetsov utgiven 1967.

Näringslivet är överskattat – här är professorns bästa tips för ökad inflyttning: "Framgångsrika regioner välkomnar alla"

Närmare hälften av Sveriges kommuner brottas med avfolkning, vikande skatteunderlag, åldrande befolkning och urholkad välfärd. Den andra hälften får istället ta sig an problem med bostadsbrist, skenande fastighetspriser, trängsel, segregering och utanförskap. 

Dessa frågor behandlades ingående med föredrag, samtal och seminarier under Landsbygdskonferensen, vars tionde upplaga hölls onsdag och torsdag i Örnsköldsvik. En av de intressantare föreläsningarna hölls av Charlotta Mellander, professor i nationalekonomi vid Jönköpings universitet.

Hennes föredrag hade rubriken ”Lyckliga platser – hur valet av boende ort påverkar hela ditt”, och enkelt uttryckt handlade om vad är det som får en människa att välja platsen där man vilja leva sitt liv.

Eller så här: varför flyttar framför allt ungdomar till storstäderna, hur kan vi få dem att stanna, alternativt flytta tillbaka, och hur får vi andra att flytta till just vår kommun? Det är tiotusenkronorsfrågan (utan hänsyn till inflationen, men den är ju så låg) för kommunalpolitiker i avfolkningsbygder, och då inte minst i Ångermanland.

Det kan knappast råda någon tvekan om att för många kommuner är samhällsservicen i fara på sikt.

-          Redan idag i 45 procent av Sveriges kommuner arbetar fler på Systembolaget än inom polisen, säger Mellander med ett drastiskt exempel.

Det klassiska tillvägagångssättet i kriskommunerna är att ”stärka näringslivet”. Alla som har upplevt med vilken sakrosankt attityd Svenskt näringslivs ranking av företagsklimatet studeras på näringslivskontoren förstår vad som menas.

Läs hela texten i Allehanda.se

En viktig inspirationskälla för många författare

Idag är det William Faulkners födelsedag. En fantastisk författare och ett litterärt föredöme. 2007 kom hans "Absalom, Absalom" i nyutgåva.

Absalom, Absalom
William Faulkner
Övers. Gunnar Barklund
Brombergs

Faulkner som fick Nobelpriset 1949 har varit en viktig inspirationskälla för den latinamerikanska magiska realismen, den franska ”le nouveau roman”, den kinesiska prosan, liksom för amerikanska författare som Toni Morrison, och många andra.

”Absalom, Absalom” som utkom 1936 anses av många som Faulkners främsta verk. Det är en släktkrönika som utspelar sig i Södern mellan åren 1833-1909. Romanen är märkligt uppbyggd. Vi får veta allt från början, i stort sett. Sedan går det varv efter varv, och historien byggs ut undan för undan, vi dras in alltmer i berättelsen och får veta lite till, och oftast från ett nytt perspektiv. Det är som ett grekiskt ödesdrama spelat som ett musikaliskt rondostycke.

Det är en mäktig berättelse om hur ett samhälle går under, och med det en hel kultur och en livsstil, och naturligtvis också den samhällsklass som bar upp det.

Romanen lägger fram på ett obarmhärtigt avslöjande sätt de strikta sociala hierarkierna som härskade, och den självklara rasismen, som på ett irrationellt sätt gick långt djupare än det går riktigt att föreställa sig. 

Inbördeskriget får för ovanlighetens skull en relativt undanskymd plats, det utgör bara en bakgrund i berättelsen, men det går inte att ta fel på vilket trauma som nederlaget har lämnat i Södern, och det har tagit mer än hundra år att överkomma det – Reagan är den förste republikanen sedan inbördeskriget som får en majoritet i sydstaterna. 

Det är framför allt en skildring av social klassrevansch, kanske den bästa jag någonsin har läst.

”Absalom, Absalom” har ett rykte om sig att vara svårtillgänglig. Och visst, det är långa meningar, med egensinnig interpunktion, läsaren dras in i en ordström, som kräver koncentrerad läsning, och där det lämnas lite utrymme för eftertanke. Man kommer dock snabbt in i läsflödet, och det är verkligen mödan värt.

Dags för ranking i arbetarvänlighet

Veckans pseudohändelse är utan tvekan publiceringen av årets ranking från Svenskt näringsliv. En intresseorganisation sprider varje år en önskelista, som ängsliga kommunpolitiker i hela landet oavsett partifärg försöker helt hysteriskt uppfylla.

Det finns en hel rad av olika rankningar som, på mer eller mindre oklara grunder, mäter ”företagarvänlighet”. Svenskt näringslivs rankning av svenska kommuner är mest känd, den väcker en hel del uppmärksamhet, och leder i många mindre norrländska kommuner som ofta placeras sig långt ner på listan till upprörda debatter och ömsesidiga anklagelser partier emellan.

Det är lika tragiskt varje år.

Och det är lika roligt varje år.

I grannkommunen är det jubel. Vi har avancerat! Klättrat 30, 40 eller om det var 50 placeringar! Champagne!

Avfolkningen fortsätter visserligen, arbetslösheten är fortsatt astronomisk, nya nedskärningar väntar, men vem bryr sig – vi har klättrat i rankingen!

I  min hemkommun blir det ingen champagne. De ligger långt ner. Igen. Och om igen anmärker de på rankingens bristande vetenskaplighet. Det gör man i alla kommuner som hamnar långt ner.

Fast lite rätt har man i alla fall. I den andra grannkommunen är det också jubel och champagne. De har också klättrat uppåt. Och de har också fortsatt samma problem med avfolkning, arbetslöshet och nedskärningar.

Det hjälper inte ens att kalla det för besparingar.

Och tittar man på vilka kriterier som tillämpas i rankingen så blir det tydligt varför grannkommunen har klättrat förra året.

Ju mindre offentlig sektor, desto högre placering, nämligen. Mittuniversitetet har lagts ner på berörda ort. Vilket innebär avancering på Svenskt näringslivs ranking. Hurra!

Vilket inger hopp för den andra grannkommunen, den som alltid placerar sig i botten. Om sjukhuset där läggs ner, och det gör det säkert (kallas på socialdemokratiskt, men inte bara, nyspråk för utveckling!) klättrar de uppåt i rankingen.

Det är naturligtvis helt absurt. Varför denna fogliga ängslighet? I synnerhet som motsatsen vore egentligen fullständigt självklar.

Konstigt nog är det ingen som mäter hur arbetarvänliga kommuner och riksdagsmän är. 

Inte ens LO eller något av arbetarpartierna, vare sig det stora eller det lilla, och naturligtvis inte det nya.

Kan det bero på att Gunnar Strängs gamla påstående, att det som är bra för storföretagen är bra för Sverige, har blivit till den enda stora sanningen?

Eller är det ännu värre, att det är som i Lars Ekborgs klassiska monolog Bunta ihop dem: "Vi hade skönhetstävling hemma i byn. Ingen vann."

Hon gör det genuint nordiska till något universellt – Stina Ekblad läste Edith Södergran: "Bryter ny mark"

Edit Södergrans poesi uppläst av Stina Ekblad med den dialekten, och till ackompanjemang av virtuosgitarristen David Härenstam, kan det bli annat än fantastiskt bra?

Edit Södergran är poeten som är den svenskspråkiga modernismens pionjär, och lär ha gett upphov till den första animerade debatten om poesins ”obegriplighet”. Så tror jag inte att dagens läsare uppfattar hennes dikter, bildspråket är ganska direkt, ”begripligt” om man så vill, det är snarare formen än innehållet som man förstår bryter ny mark och öppnar nya vägar.

Jag tror att Stina Ekblad har rätt när hon säger om Södergrans poesi att den ”svävar inte bara ut i metafysiska, gåtfulla beskrivningar av själens dunkla vrår utan skriver också om en konkret jag medveten kvinnokropp i det här poetiska”. Det finns uppenbart en dynamisk dialektik hos Södergran som pendlar mellan det upphöjt sublima och det konkret vardagliga.

Läs hela texten i Allehanda.se

Un poeta general

Idag är det 46 år sedan den chilenske poeten Pablo Neruda gick bort.

Han skrev hyllningsdikter till Stalin och den sovjetiska atombomben, och han var en stor poet. Hans kanske mest kända verk är "Canto general".

Han har också skrivit en förunderligt vacker självbiografi ”Jag bekänner att jag levat”. Däremot har jag aldrig förstått mig på hans dramer.

1971 tilldelades han Nobelpriset i litteratur. Gabriel García Márquez kallade honom en gång för "den störste av 1900-talets poeter på alla språk".

Slutet för Warszawas getto

Den 21 september 1942 avslutades den så kallade Gross Aktion, den stora deportationen av judar från Warszawas getto till förintelselägret Treblinka.

Aktionen inleddes 22 juli, och under två månader deporterades under brutala förhållanden 300 000 människor i alla åldrar till en säker död i Treblinkas gaskammare.

I gettot fanns kvar 35 000 – av närmare en halv miljon – som tvingades till tvångsarbete i fabriker och verkstäder. Warszawas getto hade förvandlats till ett gigantiskt arbetsläger.

Uppskattningsvis bodde dessutom omkring 20 000 människor kvar illegalt på gettoområdet.

Det handlar inte bara om hockey

Det är premiärdags för HockeyAllsvenskan.

MoDo Hockey gjorde det omöjliga för tre år sedan och mot alla odds spelade sig ut ur SHL. De förtvivlade supportrarna tog till överord, vilket är förståeligt, men får tas för vad det är i nederlagets bittra stund. Någon katastrof eller tragedi var det förstås inte, men utan tvekan ett praktfiasko.

Frågan är om det är enbart ishockeyns.

MoDo har totalt saknat långsiktighet, och bytt tränare oftare än en renlighetspedant byter skjortor.

Det som en gång var berömt för att vara en plantskola för unga hockeytalanger har satsat på att värva nordamerikanska föredettingar från NHL, och haft en osannolik omsättning av spelare.

Ekonomin har försämrats för varje år.

Klubben har inte haft någon genomtänkt strategi för framtiden, inte heller någon kontinuitet att tala om.

De enda som fanns kvar under hela återtåget de senaste tio åren är den inkompetenta ledningen. Helt utan insikt och tar inget som helst ansvar.

Det är tydligt att MoDos problem är Ångermanlands.

Nu verkar man vara på rätt köl igen, och inför säsongen gäller MoDo som favoriter att vinna serien.

Det kanske ändå finns hopp. Också för Ångermanland.

Foto: Anders Henriksson (anders-h-foto)

Springer men får allt svårare att ta ut riktningen

Idag är det Emil Zátopeks födelsedag, han var född den 19 september 1922. För tre år sedan kom det en roman med Zátopek som protagonist.

Springa

Jean Echenoz

Övers: Christina Norrman

Rámus.

Även om jag inte är tillräckligt gammal för att ha bevittnat Emil Zátopeks unika framgångar på löparbanan, levde hans rykte fortfarande ända in i min barndoms 60-tal. Han var lika berömd för sina idrottsliga triumfer som för sin synnerliga udda löpstil.

Tre OS-guld i Helsingfors är en bedrift som ingen inom långdistanslöpningen mäktat med vare sig förr eller senare. Dessutom högvis med mästerskapsmedaljer, massor med världsrekord på möjliga och omöjliga långsträckor. Och så var han så brutalt överlägsen, det var inte bara att han vann, hans försprång var ofta flera hundra meter, han kunde till och med varva alla sina motståndare i ett mästerskapslopp.

Han kallades Lokomotivet eller Det tjeckiska lokomotivet. Den självklara associationen är en kraftfull maskin som ohejdbar banar sig väg framåt. Men också något tungt, nästan otympligt, ångande och stånkande, knappast en sinnebild för grace och skönhet.

Zátopeks löpstil var allt annat än skön att skåda. Han sprang framåtlutad, krängde med överkroppen, huvudet på sned, armbågarna rätt ut från kroppen. Och så såg han så plågad ut, grimaserade illa som om han hade så ont att han skulle när som helst segna ner.

Han sprang helt fel, men ändå blev det så otroligt rätt.

Det är kanske den första lärdomen av Jean Echenozs lilla roman om den tjeckoslovakiske storlöparen Emil Zátopek

.

Den andra är i så fall berättelsen om hur en viljestark människa väljer sin egen väg men tvingas av historiens omständigheter och samhällets rigida krav in i ett dogmatiskt maskineri, under vars tyngd han till slut krossas.

”Springa” börjar 1938 när Nazityskland ockuperar Tjeckoslovakien och går fram till åren som följer den sovjetiska invasionen av landet 30 år senare.

En främmande invasion per generation skapar onekligen en dramatisk fond åt berättelsen om en idrottsman och hans bragder. Zátopeks karriär skildras mot en bakgrund av 1900-talets historia. Det är sakligt men ändå personligt berättat ur en den store löparens lilla perspektiv.

Andra världskrigets fasor följs av de förvirrade åren närmast efter krigsslutet. Kommunisterna tar sedan över, järnridån delar upp Europa och världen, och stalinismens paranoida förtryck plågar Öst- och Centraleuropa.

Greppet lossnar efter 1956, och hoppet börjar spira på allvar under Pragvåren, innan det krossas av sovjetiska stridsvagnar och deras allierade.

Emil Zátopek fortsätter springa, men får allt svårare att ta ut riktningen.

Jean Echenoz skriver en enkel och effektiv prosa som det ren njutning att läsa. Det är en roman som är liten till formatet men stor till innehållet.

De fattiga och de rika

Med anledning av budgetpropositionen:

Min mormor hade nio syskon. Familjen var extremt fattig, med alla mått mätt. De bodde eländigt, gick ofta hungriga, kläderna var gamla och lappade, det finns inte ens skor till alla. Mormor lärde sig aldrig att cykla och simma. Skolgången var kortvarig, efter bara några år var det dags att börja bidra till försörjningen.

Platsen är en liten håla i västra Ukraina, tiden tidigt 1900-tal.

Jag vet egentligen inte så mycket om det här, hon talade ogärna om sin fattiga uppväxt, hon skämdes för den, och förstod aldrig att vi var stolta över henne.

Deras far var ingen trevlig person, han söp och rökte, och var inte särskilt flitig av sig. Dessutom var han religiös fanatiker, och kunde tvinga sin fru att kasta maten om hon av någon anledning inte hade följt alla religiösa ritualföreskrifter.

Mormor hatade religion, i synnerhet den judiska, den var för henne detsamma som misär,
underutveckling, vidskepelse och ignorans. När jag läser Leif Zerns hyllningar av judendomens humanism i ”Kaddish på motorcykel” kan jag knappt tro att det handlar om samma religion.

Mormor var en sällsynt flitig och företagsam person. Arbetade alltid hårt, hittade jämt på nya sätt att försörja sig på, ständigt intresserad av att lära nytt. Det höll misären borta, men fattig förblev hon.

Hon rökte mycket, och så vitt jag vet spottade hon inte heller i glaset. 1934 fick hon ett oäkta barn – det var min mamma – och det gjorde inte livet lättare, för att uttrycka det milt.

Arbete var för henne en tung börda, en plikt att uthärda, nästan som ett straff av gammaltestamentliga dimensioner. Att arbete kunde vara en väg till självförverkligande var bortom hennes horisont, det var en tanke som hon skulle betrakta som ett dåligt skämt.

Jag minns en gång i tidiga tonåren när jag skulle hjälpa till att städa hemma, förmodligen tvingades jag till det. Innan jag högg tag i moppen ville jag sätta på radion. Mormor fick nästan ett utbrott, lyssna på musik när man jobbar? Som om arbete var något roligt!

Vår familj har drabbats hårt av Historien åtskilliga gånger. Men någonstans någon gång vände det plötsligt och oväntat till det bättre.

Jag har växt upp i välstånd. Idag lever jag ett bra liv, bor i hus, kör en ny bil, åker på semester minst en gång per år, behöver aldrig vända på slantarna.

Jag är inte en särskilt flitig person, inte heller så värst företagsam. Visst, jag arbetar på, har alltid gjort, saknar inte heller självdisciplin, jag trivs bra med det jag gör. Men jag kan häpna över min egen förmåga att slösa bort tid och göra absolut ingenting.

Jag gillar att ta mig ett glas, och har varit storrökare.

Jag har en syster. Är far till två döttrar, morfar till två pojkar och två flickor.

Vad är det som gör att olika falla ödets lott?

Läser i Sven-Eric Liedmans bok ”Livstid” att människor som bor vid ena ändhållplatsen av 9:ans spårvagn i Göteborg, i Angered, lever i genomsnitt tio år kortare än människor vid slutstationen vid andra änden i Kungssten.

Brännande debatt om konstens situation på Västernorrlands museum: "Risken är att det blir mycket dyrare"

Årets Y-salong på Länsmuseet Murberget avslutades med en ”Finnisage”, som bjöd på en performance ”Mimi Spritis” av Björnola Lind och KAI-EN. Ett raffinerat uttryck för en säregen kreativitet som bildade en synnerligen lämplig ram för det samtal som följde kring konstens betydelse i Västernorrland.

Det började som panelsamtal ofta gör. Snällt och hövligt där alla är överens. Konst är viktigt, den måste givetvis stå fri, konstnärer har en betydelsefull pedagogisk roll att spela, i Västernorrland står konsten stark, och håller med mycket hög nivå.

Så långt allt mysigt och pysigt, enigheten total.

Men sedan bränner det faktiskt till. Vilket var nog oundvikligt. För de flesta var det uppenbart att en viktig anledning till panelsamtalet var den aktion som många av Y-salongens konstnärer genomförde då det täckte över sina verk med svart tyg i protest mot nedskärningar på Murberget.

Något som också påpekades av konstnären Lisa W Carlsson:

-          Det finns en sorg och oro bland konstnärer att nedskärningar kan medföra att mycket av kompetensen i huset försvinner.

Läs hela texten i Allehanda.se

Bibliotek är ren vinst

I tider av ekonomiska åtstramningar står sig ofta kulturens budget slätt, i synnerhet när det ställs mot vård, skola och omsorg. När bibliotek läggs ner eller får kraftigt sänkta anslag försöker man bemöta det med mer eller mindre goda humanistiska argument, och det är sällan speciellt effektivt eller verksamt. Ett bibliotek har konkreta och mätbara kostnader i form av lokalhyror, personallöner osv. medan däremot intäktssidan är betydligt luddigare.

Men nu har det gjorts en vetenskaplig beräkning av bibliotekens samhällsekonomiska värde. Svanhild Aabö från Oslo har i sin doktorsavhandling (2006) använt sig av en ekonomisk modell som har tidigare varit ganska vanlig i miljösammanhang, bland annat har den använts i samband med oljekatastrofen med tankern Exxon Valdez.

Enkelt uttryckt kan man säga att man tar med brukarperspektivet i kalkylen, alltså vad ett bibliotek är värt för den som använder det. Man ställer upp ett hypotetiskt scenario, och utifrån det genomför man ett stort antal intervjuer.

Intervjupersonerna får själva sätta ett pris på upplevelsernas och nyttoaspekternas bruksvärde. I Svanhild Aabös avhandling har ett representativt urval på 1000 personer över 15 år utifrån olika grundscenarier svarat på frågor vilket pris de är beredda att betala för biblioteksverksamhet i olika ekonomiska marknadssituationer.

Metoden är ganska kostsam, vilket kan vara en förklaring till varför den inte har använts oftare, det finns hittills runt 2000 studier som utgår från den.

Dessutom erkänner Svanhild Aabö utan omsvep att modellen är omdiskuterad – motståndet kommer föga förvånande mest från näringslivets representanter. Men, skyndar hon sig att tillägga, en panel i USA med sex framstående ekonomer, varav två Nobelpristagare i ekonomi, har bekräftat modellens vetenskapliga vederhäftighet och stora användbarhet.

Svanhild Aabö är numera en mycket efterfrågad föreläsare, senast besökte hon med korta mellan rum Luleå och Köpenhamn, hennes artiklar har publicerats i vetenskapliga tidskrifter i bland annat Storbritannien, USA och Australien. Hon har också fått ett pris för sin forskning av det ansedda brittiska vetenskapsförlaget Emerald.

De resultat Aabö kommer fram till i sin avhandling är entydiga, bibliotek är samhällsekonomiskt lönsamma. Mycket lönsamma frestas man att tillägga, förhållandet mellan kostnad och nytta, det som med vetenskapligt fikonspråk kallas för cost-benefit ratio, räknades fram till 1:4.

Det kan tolkas som att varje satsat krona ger fyra tillbaka. Det varierar emellertid något mellan kommunerna, påpekar Svahild Aabö, men relationen fyra till ett är ett genomsnitt som gäller för hela landet. Den stora poängen med undersökningen är framför allt att den visar på en nettovinst för biblioteksverksamheten.

Några av undersökningens resultat har förvånat Aabö, som själv är bibliotekarie i grunden.

Det föreligger ingen signifikant skillnad mellan stad och land, säger hon. Ålder och kön tycks inte spela någon roll, inte heller hushållens storlek. De avgörande faktorerna för hur man värdesätter bibliotek som hon har kommit fram till är närhet till bibliotek och hur aktiv man är inom det lokala kulturlivet.

Norge har på biblioteksområdet haft i mångt och mycket samma utveckling som Sverige, åtstramningar, minskade anslag till bokinköp, nedläggningar av filialer.

Svanhild Aabö hoppas att resultaten i hennes avhandling ska hjälpa till att vända den utvecklingen.

 Kulturen har otvivelaktigt är stort värde i sig, säger Svanhild Aabö, men det är inte desto mindre viktigt att ta fram ett empiriskt material som ger klara siffror på kulturens enorma samhällsekonomiska värde.

Siffror är ett språk som politiker förstår, inte minst i valtider.

Norrland, litteraturen och framtiden

Norrland utgör två tredjedelar av Sveriges yta, men här bor bara drygt en miljon människor. Utflyttningen från Norrland fortsätter, och avfolkningen accelererar. Om de nuvarande trenderna håller i sig, kommer många mindre norrländska orter att om 20-30 år vara helt döda.

Kommer det att bo några människor kvar i Norrland inom en överskådlig framtid? Eller kommer hela landsändan att förvandlas till ett väldigt ödeland, ett gigantiskt Skansen, dit nostalgiska turister söderifrån kommer på snabbesök i jakt på något genuint? Eller blir det kanske kvar några stadsöar, Gävle, Sundsvall, Umeå, Luleå, omgivna av en död landsbygd, som sakta växer igen, om inte EU ställer fonder till förfogande för att hålla landskapen öppna?

Samtidigt förändras det litterära landskapet. Nya medier, framför allt internetbaserade har gjort sitt intåg, och tycks ständigt på frammarsch. Den tryckta boken och papperstidskriften däremot verkar ha allt svårare att hålla ställningarna som litterära referenspunkter.

Det skapar utan tvekan en ny mångfald och nya oanade möjligheter för litteraturen, men på samma gång ökar risken för oöverskådlighet, fragmentarisering och uteblivet offentligt samtal.

Hur påverkar den nya tekniken den norrländska litteraturen? Öppnar den nya möjligheter? Blir den dess dödgrävare? Eller har den ingen betydelse alls?

Framtiden är alltid oviss, och även om vår blick skyms av nuets skygglappar, är vi ändå som dvärgar som står på en jättes axlar, och kan därför skåda en bit framåt.

Det gör det trots allt möjligt att åtminstone försöka svara på komplexa frågor som: har litteraturen i Norrland en framtid? Och hur ser den i så fall ut?

Spänstig och humoristisk berättelse på vers – ny bok av Sollefteåsonen Örjan Torell: "Blandar högt och lågt"

Palmströmarnas död

Chagall Eriksson

Alyasiri Bokförlag

Efter en gnistrande skildring av en uppväxt i 60-talets Sollefteå i skrönan ”Mänsk-lig-he-tens he-la världs-hi-stor-ja” återkommer Chagall Eriksson med en versberättelse (!) om kulturarv och bildning i sin nya bok ”Palmströmarnas död”.

De flesta har nog redan gissat sig till att Chagall Eriksson är en pseudonym, och det är knappast en hemlighet längre att bakom den återfinner vi litteraturvetaren Örjan Torell. Född och uppvuxen i Sollefteå, numera sedan länge bosatt i Sundsvall.

Och för dem som är roade av kulturens hänt-i-veckan kan också berättas att han är bror till Hervor Sjödin.

Allt med den här boken är klurigt och med fast förankring i en klassisk bildningstradition.

Bokens titel anspelar på ett verk av den tyske skalden Christian Morgenstern, mycket inflytelserik i sin samtid, numera tämligen bortglömd, något som jag misstänker är symboliskt i sig.

Läs hela texten i Allehanda.se

Till den kulturella mångfaldens försvar

I tisdags brände sig en man till döds i den ryska staden Izjevsk. Mannen visade sig vara en filologidocent vid namn Albert Razin, tydligen en i Ryssland känd språkforskare och talesman för språket udmurtiska.

Självbränningen var en protest mot att det udmurtiska språket håller på att dö ut.

Udmurtiska är vid sidan om ryskan det officiella språket i delrepubliken Udmurtien, belägen väster om Uralbergen och med Izjevsk som huvudstad.

Udmurtiska är ett finsk-ugriskt språk, inom undergrupperna uraliska och permiska språk. Udmurtiska talas till vardags av drygt en halv miljon människor, främst udmurter, men förlorar allt mer i betydelse, framför allt bland unga människor, på bekostnad av ryskan.

Det ges ut enbart ett fåtal tidningar och tidskrifter på udmurtiska, det finns inte heller många program på språket i radio och tv.

Kritiker talar om russifieringsprocess.

Problemet är naturligtvis inte begränsat till udmurtiska och Ryssland.

Varannan vecka dör det ut ett språk. Med det en kultur och en kunskapskälla. Främsta anledningen till språkdöden är majoritetskulturens expansion, vilken sker nästan alltid med direkt eller indirekt tvång.

Massor av värdefull kunskap går förlorad. Det innebär också en oerhörd kränkning av hela folkgrupper och enskilda individer. Det skapar uniformitet, men knappast solidaritet, och på sin höjd en påtvingad lojalitet.

Normen är ett språk - i undantagsfall två eller några fler - och även en kultur, i meningen värderingar, åsikter, sociala koder etc., som det krävs att man tillgodogör sig för att bli en fullvärdig medlem i samhället. I Sverige talar vi svenska, uppför oss på ett visst sätt, och hyser vissa värderingar. Det är det som öppnar vägen till arbete, utbildning och karriär. Man kallar det för integration, när det i själva verket rör sig om assimilation.

Det är ingen hemlighet att den processen har varit ett gigantiskt misslyckande, och givetvis inte bara i Sverige. Situationen är desto allvarligare som rörlighet över gränserna av olika skäl ökar allt mer, och stor invandring av många olika folkgrupper är mer regel än undantag i hela västvärlden.

Det är dags att ifrågasätta normen om ett land - ett språk - en kultur (om någon hör ett obehagligt eko här är det ingen tillfällighet). Vägen till en integration värd namnet som bygger på humanistisk grund går över mångfald.

Samhället bör därför så långt det är möjligt garantera, och i övriga fall sträva efter, att alla folk som bor i landet tillgodoses sina språk- och kulturrättigheter. Det ska inte vara några till intet förpliktigande deklarationer, som fallet är idag med de fem minoritetsspråken, utan en aktiv och konkret politik, som dessutom har tillräckliga medel till sitt förfogande.

För den som önskar få utbildning på meänkeli ska den vara tillgänglig, åtminstone upp till gymnasienivå, och kanske också på enstaka högskolekurser. Rättskipning ska kunna ske på meänkeli, liksom annan myndighetsutövning. Det gäller naturligtvis också ALLA andra språk som talas i Sverige.

Genomför en bred kultursatsning på framför allt media, SVT bör döpas om till MTV - MångfaldsTelevison, och sända ett stort urval kanaler på olika språk, inte bara några enstaka exotiska program.

Arbetslivet ska så långt som möjligt anpassas till mångkultur, det har redan framförts förslag om flexibel ledighet med anledning av olika religiösa högtider, för att nämna ett exempel.

Kort sagt, svenska språkets monopol upphävs, och det ska vara möjligt för var och en att leva och verka fullt ut på sitt språk. Eller med andra ord, samhället garanterar kulturell autonomi för alla.

Det är enda sättet idag att visa tillbörlig respekt för individer och olika folkgrupper. Det skapar en kulturell rikedom. Det är också min absoluta övertygelse att det på sikt bidrar till en integration värd namnet, där människor av egen fri vilja kommer att bli lojala och solidariska medborgare.

En positiv sidoeffekt är naturligtvis den kompetens som byggs upp, och som kan visa sig vara oumbärlig för ett framgångsrikt näringsliv i en globaliserad värld.

En given invändning är att det idag i Sverige finns över 200 modersmål, och att det är i praktiken ogörligt att garantera undervisning, rättskipning osv. på så många språk, om inte annat fattas det kompetent personal. Kulturell autonomi ska ses som en process som strävar efter att tillgodose människornas kulturella rättigheter. Och på frågan om det gäller alla, är svaret: JA!

Ett program för kulturell autonomi kommer också att vara kostsam. Men det ska ställas mot de kostnader, både ekonomiska och mänskliga, som den misslyckade tvångsassimileringen, med diskriminering, marginalisering och utanförskap, medför idag. I den utvecklade världen finns det faktiskt tillräckliga resurser. Risken är att tvångsassimileringspolitiken kan leda till ökade klyftor med större sociala motsättningar, politisk oro och en samhällsutveckling i auktoritär riktning.

Mångfald är att föredra framför enfald.

Personligt och utlämnande med Stina Joza – trots dramatiskt avbrott när publiken fick utrymma lokalen

Vad är det som gör oss till de vi är? Stina Jozas föreställning ”Stark” på Härnösands teater är en musikalisk resa genom ett liv, och låter publiken ta del av hennes framgångar och nederlag. Det är personligt och utlämnande, med ambitionen att dela med sig, och förhoppningen om igenkänning.

Det börjar med att den tvååriga Stina får hörlurar och kan för första gången höra sin egen röst förstärkt. Det skapar en magisk känsla som hon aldrig senare i sitt liv kan släppa.

Sedan blir det en dramatisk entré, med rök och till toner av en pampig popballad.

Inte blev det mindre dramatiskt av att brandlarm gick i gång och publiken tvingades att utrymma lokalen. Någon hade glömt att stänga av rätt larm på rätt ställe.

Efter räddningstjänsten snabba ankomst och vaktmästarens rådiga ingripande kunde föreställning komma igång igen.

Det blev en lågmäld och finstämd, delvis humoristisk, berättelse om mobbning och dess bestående psykiska konsekvenser, en musikkarriär som begränsades av kontrollerande personer, en bilolycka inga allvarliga skador, men desto allvarligare frågor om vad som är viktigt i livet.

Läs hela texten i Allehanda.se

Ett olycksdrabbat datum

Den 11 september är ett olycksdrabbat datum. Årsdagen av mordet på Anna Lindh, 9/11 i New York och kuppen i Chile. Vi tar det kronologiskt.

1973 störtade en militärjunta den demokratiskt valde presidenten socialisten Salvador Allende, som ledde en bred vänsterregering, Unidad Popular. Kuppen genomfördes med stöd av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA, och det är högst troligt att det skedde med den högsta amerikanska ledningens vetskap och välsignelse.

Tusentals människor fängslades och torterades. Tre tusen dödades brutalt. Flera tusen flydde landet, en del av dem kom som flyktingar till Sverige.

2001 inträffade det nästan ofattbara inträffade då två kapade passagerarflygplan flög in i tvillingtornen i New York. Tre tusen människor omkom. Al-Qaida tog på sig skulden. Men det finns de som tror att det egentligen var USA:s regering som låg bakom. Eller judarna. Eller frimurarna…

Oavsett vad all världens dårfinkar tror var händelsen en stor tragedi.

Och den följdes av fler tragedier. USA invaderade Afghanistan för att få tag på Usama bin Laden, trots att han inte var där. Sedan invaderade de Irak, trots att de hade ingenting med saken att göra, och inte heller hade de några massförstörelsevapen som USA lögnaktigt påstod.

Sedan bombade man fram frihet i Libyen, vilket inte verkar uppskattas av frihetskämparna, som tog livet av frihetens ambassadör.

Dessförinnan hann man stoppa friheten i Bahrain. Med hjälp av Saudiarabien, en av världens värsta diktaturer, som annars är frihetens och demokratins stöttepelare i alla lägen, bara inte hemma. Nu senast i Syrien.

Så där håller det på. Om det inte var så tragiskt skulle det vara riktigt komiskt. Tur att vi har begreppet ”tragikomiskt”.

2003 knivhöggs Sveriges utrikesminister Anna Lindh på varuhuset NK i Stockholm, och avled dagen efter av sina skador.

Naturfotografi, konst och träsnideri – kreativ mångfald på Kramfors konstdag: "Bredden är enorm"

Kramfors konstdag är en mötesplats där länets konstnärer, företrädesvis de icke professionella, får ett tillfälle att träffa den breda, konstintresserade, publiken. I år fanns 18 konstnärer på plats, några från Sundsvall var anmälda men fick förhinder i sista stund, och därför var enbart Ådalen representerad.

Kramfors konstdag startade för ett tiotal år sedan, och hölls då utomhus på torget i dagarna två.

-          Inte helt oväntat drabbades vi av dåligt väder, och tvingades då att flytta in till Kramfors konsthall, något vi som snabbt insåg var att föredra framför den högst osäkra chansningen på hyfsad väderlek ute, säger Carl-Gerhard Lindberg från Kramfors konstförening.

Då bestämdes också att flytta konstdagen från vår till höst, från maj till september. På begäran av flera konstnärer beslutade man dessutom att koncentrera evenemanget till en enda dag, istället för två som kändes splittrat och utdraget, utan att tillföra något.

Det är mest amatörer som ställer ut, det är deras chans att få komma ut och visa upp sitt skapande, ”med ambitioner och engagemang”, och att få möta direkt en potentiell publik.

Spännvidden när det gäller teknik, stil, motiv, material är mycket stor. Att visa upp mångfalden i det konstnärliga skapandet är förstås en av poängen med konstdagen.

Läs hela texten i Allehanda.se

Så skapades den svenska demokratin - i strid med traditionen

Om det låter för bra för att vara sant är det allt som oftast för att det inte är sant.

Det finns en berättelse om det svenska folkhemmet byggt av forna dagars socialdemokrater – tänk Per Albin Hansson! – som givetvis skiljer sig avsevärt från dagens sossar, korrumperade fackpampar och klassförrädare.

De goda socialdemokraterna fortsatte en stolt svensk tradition av samförstånd mellan fria bönder som samlades vid tinget och löste gemensamma problem i en förståndig och (nästan) demokratisk anda.

Knätofs, lagom och Carl Larsson. Från Axel Oxenstierna, frihetstiden, Geijers odalbonde till, tja, åtminstone Tage Erlander.

Så skapades den svenska modellen, med jämlikhet, välstånd och trygghet, garanterad av (den gamla, goda) socialdemokratins långa regeringsinnehav.

Sedan gick det snett någonstans – socialdemokraterna blev varken gamla eller goda? – vilket en del tycker faktiskt är alldeles förträffligt, medan andra tror (eller i varje fall låtsas tro) att man kan återvända till forna tiders idyll.

Hur? Det är enkelt: mer varpa, mindre invandring.

Det är en upplyftande historieskrivning, präglad av idel urgamla dygder som överförs över århundraden från generation till generation. Kontinuitet, förnuft, samförstånd, fria bönder i samverkan, vilken skriande kontrast till en förblindad, våldsam och diktatorisk omvärld!

Verkligen något att vara stolt över.

Men det finns ett litet problem. Det är hittepå från början till slut. En tillrättalagd, förskönande romantisk bild som inte stämmer alls, och som bygger på tvivelaktiga källor av undermåligt värde.

Läs hela texten i Allehanda.se

Krigets första offer i realtid

Idag är det årsdagen av Sevastopol fästnings fall, som kom att markera Krimkrigets slut.

För drygt 160 år sedan var Krim skådeplatsen för en blodig konflikt mellan Öst och Väst.

Upprinnelsen var Tsarrysslands ockupation av de osmanska furstendömena Moldavien och Valakiet.

England och Frankrike slöt upp helhjärtat bakom Turkiet, inte minst eftersom man själv sneglade på de så kallade Donaufurstendömena.

Dessutom krävde båda sidor högljutt garanterade rättigheter för katoliker respektive ortodoxa – i Palestina!

De mer cyniskt lagda hävdar att egentligen handlade det om Englands strävan att hålla det sönderfallande ottomanska imperiet vid liv, eftersom det säkrade deras fria passage mot Indien och Afghanistan.

Den ryske tsaren Nikolai I hade räknat med att de europeiska stormakterna, i synnerhet Österrike, skulle förhålla sig åtminstone neutrala, som tack för hjälpen i nedslåendet av revolutionerna 1848.

Men otack är världens lön, och ett fullständigt tillbakadragande av de ryska trupperna krävdes.

Nikolai gav vika, men nu struntade England och Frankrike i alla tjusigt formulerade förevändningar.

En stor militär styrka landsattes på Krimhalvön. Förutom England och Frankrike bestod styrkan givetvis av turkiska trupper, och något mer överraskande av en kontingent från Kungariket Sardinien.

De hade egentligen ingenting med den aktuella konflikten att göra, men hoppades genom sitt deltagande på stöd för expansionen i norra Italien, som ju skulle leda till Italiens enande.

Dessutom ingick i miljonstyrkan tyskar, schweizare (?!), och polacker, alltid lika pigga på att slåss för någon stormakt i hopp om framtida stöd – som undantagslöst uteblir.

På den ryska sidan fanns det frivilliga från de alltid lika trogna slaviska bundsförvanterna Bulgarien, Serbien och Montenegro, och dessutom Grekland, som tack för hjälpen i självständighetskampen.

Kriget på Krim utmärktes från första början av en exempellös militär inkompetens från båda sidor.

Epidemier av kolera och skörbjugg decimerade soldaternas led. Långt mer än hälften av den halv miljon döda som kriget skördade föll offer för sjukdomar.

Efter nästan ett års belägring föll Sevastopol, ryssarna drog sig tillbaka, och kriget var över. Väst hade vunnit, men utan att kunna dra någon fördel av sin seger. Krim utrymdes, och ett fredsfördrag undertecknades.

Samtidigt påvisade kriget med all skrämmande tydlighet Rysslands tekniska efterblivenhet. De ryska gevären hade fyra till fem gånger kortare räckvidd, och förnödenheter transporterades med oxkärror, medan fienden använde sig av järnvägar.

Kostnaderna för Krimkriget var också det främsta skälet till att Ryssland sålde Alaska till USA 1867 för det facila priset av drygt sju miljoner dollar.

Krimkriget kallas för det första moderna kriget. I klartext betyder det ett stillastående massmördande med hjälp av högteknologiska vapen. Skyttegravar och indirekt artillerield användes i stor skala.

Undervattensminor fick stor betydelse för sjökrigföringen.

Det är också under Krimkriget som den moderna fältsjukvården utvecklas. Florence Nightingale gör sig ett namn, och blir till ett begrepp.

Kriget flyttar nu också in i offentligheten. Gustave Doré ritar en serie med titeln ”Ryssarna”, kriget dokumenteras fotografiskt, Roger Fenton tar mer än 360 bilder, telegrafen kommer till användning, vilket gör att tidningskorrespondenterna kan rapportera i realtid.

Sanningen blir inte bara krigets första offer, den kan nu offras med en gång från första början.

Ångermanlands egen salongsorkester fyller 25 år – och får stipendium: "Kaprifol är en unik relik från en svunnen tid"

En salongsorkester är en instrumental ensemble inom västerländsk populärmusik som uppstod som ett resultat av att musicerandet flyttade ut från den borgerliga salongen ut till offentliga platser. 

Salongsmusiken hade sin höjdpunkt kring förra sekelskiftet, och dominerade helt nöjeslivet i Sverige under 1900-talets två första decennier. Från 1940-talets början anses salongsmusikens tid vara förbi. 

Dock inte i Ångermanland.

Här kommer Kaprifol Salongsorkester snart att fira sitt 25-årsjubileum. En helt unik orkester som har gjort sig mest känt för sitt Titanic-program för några år sedan.

Bakom orkestern finns en kulturförening, ”Sveriges minsta”, tror Paul Gradin, violinist och en av de tre som är kvar av den ursprungliga orkestern.

-          Det är helt unikt med en salongsorkester i den sättningen, det är en relikt från svunnen tid, säger Paul Gradin.

-          På repertoaren står populärmusik från 100 år, och så länge folk vill lyssna, fortsätter vi att spela.

Ett problem som Salongsorkestern dras med är brist på nya noter. Än så länge har man ett hyfsat notförråd, men man vill gärna ha fler noter, och de är så gott som omöjliga att få tag på.

Ett annat problem är tidens förändrade språkbruk. N-ordet som förekommer ofta i en del gamla texter lämpar sig inte numera, och det känns nog inte helt bra att sjunga ”Du svarte rom”.

Läs hela texten i Allehanda.se