Poesi mot barbari

 

Förintelsen

Charles Reznikoff

Övers: Ulf Karl Olov Nilsson

Rámus, 2013

Adornos berömda sentens ”Att skriva poesi efter Auschwitz är barbari” har länge präglat 1900-talets litteratursyn. Tolkat bokstavligt är uttalandet minst sagt märkligt, och filosofen har själv modifierat det, eller rättare sagt tagit avstånd från det.

Frågeställningen är inte helt okomplicerad, diskussioner pågår än idag om till exempel vem som får skriva om Förintelsen, kan enbart de som har egna erfarenheter göra det?

Charles Reznikoff är en betydande amerikansk poet, som fick sitt erkännande först under 60-talet. Han umgicks länge med tanken på ett diktverk om Förintelsen, men tvekade, just med tanke på att inte vara ett av offren. När han väl sent i livet bestämde sig att ändå skriva, blev det ett mycket säreget verk, med den enkla titeln ”Förintelsen”.

Reznikoff har utgått från protokollen från Nürnberg- och Eichmannrättegångarna. Han har gallrat i de enorma textmassorna, strukit, ibland ändrat, men oftast behållit formuleringar som de är i originalet.

Resultatet är drabbande. Enkla rader med ett direkt tilltal, ett förtätat innehåll, som ett koncentrat av all den grymhet människor är i stånd till, och allt det elände som vi förmår att fördra.

Det avskalade språket och den konsekventa sakligheten riktar fokus på det konkreta som skapar en emotionell förståelse bortom torra fakta och statistik; ”och överallt låg det/skor och strumpor, kavajer och rockar, hattar och kepsar/i hörnet av ett hus låg ett spädbarn/med skallen inslagen”.

Dikterna ger en röst åt vittnen, och det kanske mest slående är hur mycket hån och förödmjukelse som nazisterna utsätter sina judiska offer för. Det här är inte bilden av ett iskallt opersonligt Förintelsemaskineri som mördar i masskala på industriell väg. Tvärtom, vi möter småaktiga och brutala sadister som roar sig med att på ett bestialiskt sätt förnedra, för att sedan mörda med skratt, nästan som i förbifarten.

Man får en otäck känsla av att mördarna har – roligt.

Jag låter det vara osagt om den förödmjukande behandlingen syftar till avhumanisering av offren, nödvändig för massmorden, eller om det helt enkelt är så människor beter sig om de får göra det, och sammanhanget är så att säga ”det rätta”.

Alldeles oavsett är det nödvändigt att lära av historien, inte minst idag. Att inte skriva poesi efter Auschwitz leder åter till barbari. Reznikoffs diktverk är en motståndshandling. Han är poesins Primo Levi.

Deltagande i massaker som segerpris

Ett tillägg till onsdagens högtidlighållande av Förintelsens minnesdag:

Enligt den amerikanska sportkanalen ESPN spelades det 1941 i det av tyskar ockuperade Litauen en basketbollmatch mellan representanter för den tyska militärgarnisonen och klubben Perkunas Kaunas. Segerpriset för litauerna var deltagande i massakern på stadens judar.

ESPN har tagit del av vittnesmål från överlevande judar och dokument från litauiska KGB. Matchen ägde rum den 6 juli 1941, samtidigt som en specialenhet ur SS höll på att genomföra aktionen mot Kaunas judar. 

Det litauiska laget, med flera landslagsstjärnor som var med i det lag som vann EM 1939, vann överlägset, och som belöning för "utmärkt spel" fick de senare samma dag föra bort ett trettiotal judar till en närbelägen skog, där de slogs ihjäl av de med gevär och påkar beväpnade litauiska basketbollspelarna.

Efter kriget ställdes två av spelarna inför rätta för samarbete med ockupationsmakten, varav en dömdes till döden. Ytterligare två andra spelare, bröderna Norkus, bor idag i USA. En ene brodern, Vytautas, har i en intervju med ESPN medgett att han har spelat en match mot "tysk polis".

Spännande prosa från poeternas land

 

Idag är det Olga Tokarczuks födelsedag. Dagen till ära:

Jakobsböckerna

Olga Tokarczuk

Övers: Jan Henrik Swahn

Ariel förlag

Polsk litteratur är mest känd för sina poeter, men det finns också intressanta prosaister. Ett av de absolut mest spännande polska författarskapen idag är Olga Tokarczuks.  Hon debuterade redan 1979, och har sedan dess skrivit en lång rad säregna romaner med en alldeles egen stil och inopportunt aktuella ämnen.

Hennes genombrottsroman Gammeltida och andra tider från 1996 (på svenska 2006) är en (mar)drömresa genom den moderna historien, och är ett mästerverk helt i klass med den magiska realismens litterära giganter i Latinamerika.

Olga Tokarczuks senaste roman är ett mastodontverk som utspelar sig i mitten av 1700-talet. Europa plågas av sociala spänningar och Upplysningens idéer skrämmer makten allt mer. På andra sidan Atlanten får britterna allt svårare att hålla uppstudsiga kolonister i schack.

Och i Östeuropa går det politiskt splittrade en gång i tiden så mäktiga polska kungariket mot sin undergång. Landets dödsryckningar åtföljs av social oro, och som vanligt blir judarna syndabockar. 

Desperata bönder i Ukraina ställer till med blodiga pogromer, samtidigt som katolska kyrkan framför anklagelser om ritualmord. Det är visserligen mot påvens uttryckliga förbud mor sådana åsikter, men kyrkan i Polen är tillräckligt stark, och biskoparna tillräckligt skuldsatta hos judiska bankirer, för att strunta i påven där långt borta i Rom.

Då dyker han upp som ett ljus från öster, juden Jakob Frank från det ottomanska Turkiet. Han påstår sig vara Messias, och vinner snabbt många anhängare. Gruppen kring Frank är en märklig blandning av toppstyrd sekt, urkommunistisk egendomsgemenskap och sexuell lössläppthet.

Det judiska prästerskapet sätter sig i motvärn till heretikern, med understöd av delar av den katolska hierarkin, och Jakob tvingas fly tillbaka till Turkiet, där han konverterar till islam.

Tack vare hjälp från inflytelserika polska magnater och en del biskopar tillåts han återvända, och konverterar nu till kristendomen. Två gånger om.

Han fängslas, friges av de invaderande ryssarna, flyttar till Mähren, umgås med den österrikiske kejsaren, och slutar sina dagar på ett överdådigt slott utanför Frankfurt.

Ett fascinerande öde, och det är lätt att förstå att Tokarczuk ville skriva en roman om denne märklige man. Och fascinationen var tydligen så överväldigande att det blev ett monster till bok på 960 sidor!

Jakobsböckerna är en episk bladvändare, Tokarczuk kan berätta en historia och hennes språk är oemotståndligt levande, det gnistrar, doftar, skälver, triumferar och förtvivlar.

Ändå lämnar läsningen ett tomrum. Det är svårt att få grepp om huvudpersonen, hans dragningskraft förblir oförklarlig, han framstår mest som en manipulativ och tyrannisk posör och streber.

Aktualiteten är inte heller helt uppenbar. Assimileringens med uppgivande av sin identitet som diskriminerade grupper tvingas till för att undgå förtryck är ett fenomen som talar förstås till dagens läsare.

Likaså att kulturen består av en mängd fragment vars ursprung har fallit i glömska för länge sedan.

Men krävs det verkligen nästan tusen sidor för att berätta det?

Romanen har förvisso fått fin kritik, och belönats med Nike-priset, Polens förnämsta litterära utmärkelse, men samtidigt har romanen och författaren väckt starka kontroverser i hemlandet.

I en intervju strax efter att hon hade fått Nike-priset sa Tokarczuk bland annat att polackerna har fantiserat ihop en idealiserad bild av sin historia, att de har förträngt att de har varit slavägare och mördat judar. Det var dags att skriva Polens historia på nytt, utan att blunda för de hemskheter som har begåtts.

Tokarczuks uttalanden möttes omedelbart av en veritabel störtflod av hat och hot, med sällsynt grova sexistiska, xenofoba och antisemitiska tillmälen.

Frågan om polackernas mord på judar under andra världskriget har under senare år blivit föremål för seriös historisk forskning i Polen, medan det bland allmänheten är fortfarande i stor utsträckning ett rött skynke och en skymf mot en heroisk nation som fått lida så mycket.

Den som förnekar sina fel är dömd att upprepa dem. Om inte litteraturen sätter stopp för det förstås.

Olga Tokarczuk på svenska:

2002 - Spel på många små trummor (Gra na wielu bębenkach, 2001 [noveller] urval och översättning Jan Henrik Swahn, Ariel/Ellerström)

2005 - "Professor Andrews i Warszawa" [novell] (översättning Irena Grönberg). I antologin Navelsträngen i jorden (Tranan)

2005 - Daghus, natthus (Dom dzienny, dom nocny, översättning Jan Henrik Swahn, Ariel, 1998)

2006 - Gammeltida och andra tider (Prawiek i inne czasy, översättning Lennart Ilke, Ariel, 1996)

2009 - Löparna (Bieguni, översättning Jan Henrik Swahn, Ariel, 2007)

2010 - Styr din plog över de dödas ben (Prowadź swój pług przez kości umarłych, översättning Jan Henrik Swahn, Ariel, 2009)

2014 - Björnens ögonblick(Moment niedzwiedzia [essäer], översättning Jan Henrik Swahn, Ariel, 2014)

2015 - Jakobsböckerna (Księgi Jakubowe, översättning Jan Henrik Swahn, Ariel, 2014)

Med absolut gehör för språk – Jan Wolf-Watz visar världen spegelvänd

Kopparstick
Jan Wolf-Watz
Eget förlag

”Kopparstick” är titeln på Jan Wolf-Watz senaste bok. Kopparstick är en gammal konstnärlig djuptrycksmetod som gör att bilden framträder som en spegelbild av teckningens inristade linjer i kopparplåten. Så fungerar också Wolf-Watz texter, genom språket strävar han efter att visa något nytt, spegelvänt, något som läsaren inte väntar sig.

Det är möjligt att titeln anspelar också på koppargruvan i Falun, olika associationer till orten dyker frekvent upp i de egensinniga texterna.

Falun är dessutom den plats där Jan Wolf-Watz är numera bosatt, efter många år i Härnösand.

Läs hela texten i Allehanda.se

Vad får människor att riskera livet för att rädda böcker?

Den 27 januari, dagen för Auschwitz befrielse, är också Förintelsens minnesdag. Auschwitz står än idag som en anklagande symbol för nazisternas brott mot mänskligheten. I det väldiga lägerkomplexet, där också Birkenau, som var det egentliga förintelselägret, och arbetslägret Monowitz, ingick, mördades under knappt fem år 1,1 miljoner människor – lågt räknat. Nästan en miljon av dem var judar De flesta gasades ihjäl direkt vid ankomst, och brändes i krematorier. Resten dog av utmattning, undernäring och sjukdomar.

Bland de dödade fanns det medborgare från de flesta länder av Europas länder, också Norden: Danmark och Norge. Också romer och homosexuella fanns bland offren.

Det är överväldigande siffror, som inte bara kan avfärdas som ”statistik”, de återger trots allt vidden av mördandets fasansfulla omfattning.

Läs hela texten i Allehanda.se

Allmän rösträtt blir allmän

Idag är det 100 år sedan Sveriges riksdag fattade det andra beslutet om kvinnlig rösträtt. Den 24 maj 1919 fattas det första beslutet i riksdagen om kvinnlig rösträtt. På grund av att reglerna för val till riksdagen fordrades en grundlagsändring. Den 26 januari 1921 fattar riksdagen det andra beslutet om kvinnlig rösträtt. Gifta kvinnor, som tidigare har stått under makens förmyndarskap, blir nu myndiga vid 21 år.

Det beslutet hänger i sin tur nära ihop med av avskaffandet av giftermålsbalken 1920.

Vi passerade nyligen 100-årsdagen av avskaffandet av giftermålsbalken. Om någon till äventyrs tycker det låter mossigt och legalistiskt tråkigt kan jag försäkra att skenet bedrar. Det är en viktig historisk milstolpe och hur spännande som helst.

Giftermålsbalken var en del av den lag som stiftades 1734 och som reglerade kvinnans juridiska ställning och rättigheter – eller rättare sagt brist på desamma.

Enligt balken stod ogift kvinna alltid, oavsett ålder, under förmyndarskap. Förutom modern kunde enbart män vara förmyndare. Man gjorde dessutom skillnad på män i det avseendet – de på faderns sida hade företräde.

Ogifta kvinnor kunde hos kungen begära att bli myndigförklarade, något som till exempel Fredrika Bremer och hennes syster gjorde 1840, vilket också nådigt beviljades.

År 1863 gjordes en lagändring och en ogift kvinna blev automatiskt myndig vid 25 års ålder.

Däremot infördes en möjlighet att begära omyndighetsförklaring, säkerligen med den goda avsikten att skydda stackars kvinnor som inte kunde ta vara på sig själva. Till lagstiftarnas förvåning var det få som begärde att bli omyndigförklarade.

Samma möjlighet fanns inte för män.

Förhållanden förändrades inte för gifta kvinnor. Efter giftermålet blev maken kvinnans förmyndare och målsman(!).

Nu kan man(?) tycka att lagen inte precis uppmuntrade damerna att inträda i det äkta ståndet, men i rättvisans namn måste påpekas att det fanns inskränkningar i mannen befogenheter och även vissa rättigheter för kvinnan.

Mannen hade inte rätt att sälja eller skänka bort kvinnans egendom utan hennes tillstånd. Bara en sån´sak!

Båda makarna hade rätt till skilsmässa vid otrohet – dock inte om de hade haft samlag efter att otrohet hade uppdagats. Tala om noggranna lagstiftare som förutser allt! Komplicerade regler fanns även för vårdnad om barnen och rätten att gifta om sig.

Skilsmässa kunde också beviljas om någon av makarna hade förlupit hemmet.

Den frånskilda kvinnan blev i regel myndig, detsamma gällde änkor. Givetvis blev de omyndiga så snart de hade gift om sig.

1920 avskaffades giftermålsbalken och ersattes med en ny året därpå. Då blev också kvinnor automatiskt myndiga när de hade fyllt 21 år, något som har gällt för männen sedan 1700-talet.

Samma år tillämpades också för första gången kvinnlig rösträtt vid riksdagsvalet.

100 år kan tyckas vara en lång tid, men det är faktiskt inte mer än tre generationer bort. 1920 var till exempel min mormor tolv år gammal.

Det betyder att det tills nyligen tilläts upprörande fördomar att upprätthålla ett kränkande förtryck. Och hur är det idag?

 

FOTNOT: Balk - Huvudavdelning av lagen som omfattar ett livsområde (äktenskapsbalken, miljöbalken, brottsbalken, föräldrabalken, och så vidare)

Ur Alice Babs enastående sångarv

 

Idag är det Alice Babs födelsedag. Et år efter att hon gick bort satte hennes dotter Titti Sjöblom ihop ett program om  sin mamma.

Det är några år sedan Alice Babs gick bort 90 år gammal. År 2004 turnerade hon tillsammans med dottern Titti Sjöblom och hennes man Ehrling Eliasson. Det var för övrigt hennes sista framträdande. Alice Babs blev mycket förtjust i Tittis och Ehrlings tolkningar av hennes sånger, och redan då föddes idén att göra ett program som tog tillvara den fantastiska musikskatt som Alice Babs har lämnat efter sig.

Det blev färdigt för fyra år sedan, och nu äntligen kunde det framföras på hemmaplan på Babelsberg – därifrån är det inte långt till hemmet i Ullånger.

Det blir ett axplock ur Alice Babs enastående sångarv, och som innehåller et brett spektrum av olika musikgenrer. Det är förstås mycket jazz och swing, men också schlager och visor, inte minst barnvisor.

Titti vävde ihop programmet med sina personliga berättelser ur mammans rika musikliv. Det blir en del svenska klassiker som sånger ur filmen Vårat gäng, och Thore Ehrlings odödliga Regntunga skyar.

Under berättelsens gång dyker det upp några av musikens stora namn, som Alice Babs samarbetade med, både inhemska som Povel Ramel, och internationella stjärnor som Louis Armstrong och Duke Ellington.

Titti Sjöblom berättar och sjunger med en utstrålning som inte står mammans efter. Det är mycket oemotståndlig sångglädje och humor i en dansant föreställning, och Ehrling sekunderar väl med sång, eminent gitarrspel och skämtlynne.

Från bittert hat till gränslös kärlek

 

Idag är det Vladimir Vysotskijs födelsedag.

På hösten 1986 när min mamma var på besök hos mig i Stockholm från Göteborg såg vi Fria Proteaterns Vysotskijföreställning på Scalateatern. Vi gick dit djupt skeptiska och med mycket låga förväntningar. Vysotskij var ju så genomrysk, så omisskännligt slavisk, att blotta tanken på en svensk grupp som skulle framföra hans sånger var orealistisk. Och Fria Pro?

Det tog inte lång tid förrän vi kapitulerade villkorslöst. Det var äkta och gripande, fina översättningar och musikarrangemang som, förutom att vara egna – så när som på Stefan Ringboms sång med klara Vysotskijkomplex, också balanserade skickligt mellan visans enkelhet och den kabarétradition som var naturlig för Fria Pro.

Kassettbandet med inspelningen från föreställningen är utnött för länge sedan. Men nu har Karneval förlag gett ut en bok med Vysotskijs sånger, komplett med texter och noter, och med den följer en CD-skiva från föreställningen 1986, som dessutom innehåller fyra nya sånger och tre talade inslag (där man bland annat reder ut det här med ryska namn).

Vysotskij som åtnjöt kultstatus under sitt korta liv innan han dog av en hjärtattack 42 år gammal, har nu också fått ett officiellt erkännande, något som antagligen inte skulle ha glatt honom. Han var individualisten som sjöng om det förbjudna, oftast på ett indirekt, poetiskt sätt. Hans värld befolkas av tjuvar, arbetslägerfångar, vilsna själar uppvuxna under krigets fasor. 

Känsloregistret accelererar från bittert hat till gränslös kärlek på två röda sekunder. Ett universum av förtvivlan, svärta, cynisk humor och känslosamhet, allt genomsyrat av en lågmäld humanism. Det är svårt att inte se förbindelsetråden till Cornelis Vreesvijk, vilket till en del kan förklara Vysotskijs popularitet i Sverige.

Det finns en annan artist i Sverige som också sjunger Vysotskijs sånger. Han heter Dan Fägerquist, hans tolkningar är mycket originella, och han är mycket duktig.

Vladimir Semjonovitj, var du än är: Skål!

Foto: Igor Palmin

David har stora planer för det gamla bönhuset i Nora: "Jag har många idéer"

Sedan sommaren 2019 bor kompositören, musikern och skribenten David Saulesco i det gamla bönehuset i Torrom i Nora. Här ska han satsa helhjärtat på sitt komponerande, och här planerar han också att ta tillvara på huset potential med dess generöst tilltagna utrymmen.

- Redan första gången jag kom hit bara för att kolla såg jag direkt hur det skulle kunna bli, säger David.

Han är född in i en musikfamilj, båda föräldrarna arbetade med musik, ändå var hans val av yrkesbana inte alldeles självklart. Förutom musik brinner han för datorspel och språk, och har alltid försökt att på något sätt förena sina intressen. Hittills med hygglig framgång.

Läs hela texten i Allehanda.se

Revolutionen som inte blev av

Idag är det Molly Johnsons födelsedag. Hennes mest kända bok är "Pansarkryssaren"

Pansarkryssaren
Molly Johnson.
Modernista, 2009. Originalutgåva: Rabén & Sjögren, 1955.

Sergej Eisensteins filmklassiker Pansarkryssaren Potemkin från 1925 hade länge varit förbjuden av den svenska censuren. Först på 1950-talet kom den upp på de svenska biograferna igen. Historien om matrosupproret som får ett blodigt slut och som kulminerar med den berömda scenen med barnvagnen som rullar nerför trapporna i Odessa måste ha gjort ett mycket starkt intryck på den unga järnverksarbetardottern Molly Johnson från Hofors.

Hon fick en idé till en novell, som senare kom att utgöra första delen i romanen, och publicerades 1954 i BLM. Hon fick massor av anbud från hugade förläggare, som bländades av textens djärvhet och originalitet. Året efter utkom romanen.

Det som Molly Johnson såg för sitt inre och skildrade på ett mycket suggestivt språk är hur pansarkryssaren med de upproriska matroserna kommer till Grusviken, ett brukssamhälle som har sin motsvarighet i verklighetens Hofors. Det är en mäktig bild när pansarkryssaren pressar sig i dimman uppför ån inför de häpna Grusviksborna.
Revolutionen är äntligen här! Befrielsens timme är slagen!

Men det förväntade jublet uteblir. Järnverksarbetarna är avvaktande och förvirrade. Bruksdisponenten och andra myndighetspersoner tillkallas, och dessa vet precis hur man ska komma till tals med och pacificera ett yttre och skrämmande hot. ”Matroserna hade äntligen, liksom människorna på betongbron, befriats från en tung historisk börda, när de nu hade fått en bestämmande överhet att hålla sig till.”

Också revolutionsmatrosernas kampglöd falnar, de resignerar och anpassar sig.

Samtidigt i en annan del av världen, i Stilla havet, genomförs provsprängningar av en vätebomb. På Grand Bahamas på lyxhotellet Grandest vältrar sig överklassen i ”/…/det bekvämaste, det slappaste och det mest skyddade man kan tänka sig /…/Allt som är dyrbart, sällsynt, svåråtkomligt ska vi ha.” När tiggarna från kåkstaden kommer för nära öppnar rikemanssönerna eld och anställer en veritabel massaker.
Allt hänger samman, det hårda slitet, våldet och förtrycket kommer att fortsätta så länge vi inte gör något åt det, och återställer arbetets värde.

Johnson skriver en suggestiv prosa med många stämmor, som med stor språklig medvetenhet undersöker sina uttrycksmöjligheter. Hon pendlar mellan det associativt poetiska och en kärv och drastisk dialekt. En idyllisk reseskildring med exotiska inslag slår över i saklig dokumentär.

Romanen saknar huvudpersoner utan det är kollektivet som klass som står i centrum. Det finns inte heller någon fast plats för händelserna eller en tidsram för berättelsen. Tillsammans med det språkligt nyskapande, både stilistiskt och innovativt när det gäller ord och uttryck – vad sägs om ”skyskrapsskrytsamt” eller ”stämpelklocksbrådska” – ligger Pansarkryssaren ljusår från den socialrealism som alltför ofta tillskrivs arbetarlitteraturen.

Samtidigt finns det här ett klart politiskt budskap som tydligt protesterar mot klassamhällets orättvisor, exploatering och avhumanisering, och det uttrycks med ett anslag som, precis som hos Molly Johnsons stora förebild C.J.L. Almqvist, inte saknar religiösa undertoner: ”Vi kräver att arbetet ska få vara av en helig renhet /…/ Att arbetet ska vara länken mellan den kraft som kan utvinnas ur våra villiga händer och den tro vi har på framtiden och den blivande människan.”

Modernistas utgåva av Pansarkryssaren är en stor litterär händelse.

Molly Johnson var 24 år gammal när Pansarkryssaren publicerades, och hon spåddes en lysande framtid som författare. Så blev det inte. Hon har självt hänvisat till att hon ”sysslat med att sköta hushåll och barn”. 

Andra förklaringar kan vara prestationsångest, något som är fullt förståeligt efter en sådan dundersuccé vid unga år, och en skygghet för offentligheten. Hur som helst visar hennes öde på att det är långt kvar till jämlikhet också inom litteraturens värld.

Ett levande intellektuellt arv

 

Idag är det Antonio Gramscis födelsedag.

Antonio Gramsci. Intellektuell och politisk biografi

Antonio Santucci

Övers: Gustav Sjöberg

Celanders förlag, 2014

Antonio Gramsci är en vänsterteoretiker vars aktualitet ständigt förnyas. Hans relativt korta liv och död efter svåra umbärande i ett fascistiskt fängelse skänker honom ett visst romanistiskt skimmer. Han uppfattas av en del som en kommunist kritisk till Sovjetsystemet, var bara delvis är sant. Men framför allt har han lämnat efter sig ett intellektuellt och politiskt testamente som innehåller flera spännande begrepp, främst då hegemoni.

Just hegemonibegreppet är särskilt populärt bland intellektuella eftersom det tillskriver dem en viktig historisk roll.

Antonio Santuccis bok är en utmärkt introduktion till Gramscis tänkande, men alldeles för översiktlig för att på djupet reda ut Gramscis komplexa tänkande. Ytterligare en svårighet är förstås att Gramscis litterära kvarlåtenskap består av, förutom journalistiska texter, brev och anteckningar författade i fängelset.

Det är tydligt att Gramsci använder ”intellektuell” i en mycket vidsträckt betydelse. Han menar alltså inte enbart ”stora intellektuella”. Det blir lätt ganska vagt, där Gramsci talar om ”alla medlemmar i ett politiskt parti”, och rent av använder uttrycket ”kollektiv intellektuell”, vilket tycks betyda detsamma som partiet.

Hegemoni är de styrdas samtycke, på ett osynligt och omärkligt - omedvetet – plan, till de styrandes herravälde. De intellektuella som är hegemonis organisatörer, har som långsiktig uppgift att ”göra de styrda intellektuellt oberoende av de styrande, för att förstöra en hegemoni och skapa en annan.” Det är nödvändigt att vinna flertalets ”samtycke” redan före den ”materiella” erövringen av makten. 

Vägen till makten går inte enbart över staten utan lika mycket via civilsamhället. Att statsapparaten tas över av en annan styrande grupp är bara en statskupp, och inte en revolution.

Hegemonibegreppet hänger nära ihop med Gramscis humanistiska uppfattning om kultur som en väg att ”ta kontroll över sin personlighet” och förstå sin historiska roll och värde.

Hur dessa mål ska uppnås förblir öppet. Men det är spännande frågor.

Vid en sjö utanför Berlin

 

I en lyxvilla i Berlinförorten Wannsee diskuterade den 20 januari 1942 under gemytliga former, med god mat och årgångsviner, några ledande nazister och högt uppsatta tjänstemän Förintelsens logistik och det lagliga ramverket.

Tvärtemot vad som ofta påstods tidigare fattades inte beslutet om Förintelsen i Wannsee, det hade redan beslutats. Däremot diskuterade man den praktiska sidan av saken, att transportera och sedan döda så stora mängder människor, och det mitt under ett brinnande krig, ställde organisatoriska krav i den högre skolan.

Sedan fanns det en laglig aspekt, och det var framför allt tjänstemännen som satte sig på tvären. Inte för att man hade några moraliska betänkligheter att mörda miljoner människor, men Ordnung muss sein, det måste ske inom organiserade och lagliga former. Dessutom var det inte helt klarlagt vem som skulle räknas som jude, och följaktligen kunde tas av daga.

Det fanns ytterligare en aspekt, och det handlade om att nazisttoppens rädsla för folkliga protester om saker och ting kallades vid sitt rätta namn. Juridiken har trots allt egenheten att förvandla grova brott till nyskapande språkliga omskrivningar. Så blev fallet även här.

Åtta av de femton deltagarna hade doktorsgrad i juridik.

Tjänstemännens motstånd bröts ner, lämpliga lagar föreslogs, liksom neutrala benämningar på företeelser som kunde väcka anstöt och upprördhet. Särskild behandling och evakuering låter onekligen bättre än massmord och förintelse. Planer las fram, ansvar fördelades. Förintelsens mordiska industrimaskineri kunde rulla igång.

Mötet tog en och en halv timme.

Störst, bäst och vackrast

 

Idag är det Muhammad Alis födelsedag. Han föddes 1942 i Louisvile i Kentucky som Cassius Marcellus Clay Jr.

Det var under det namnet som han 1964 blev världsmästare i tungviktsboxning genom att besegra titelhållaren Sonny Liston efter sex ronder. Clays seger var otippad, och föga anade någon att denne 22-åring skulle ta boxningen till nya höjder, samtidigt som han genom en rad kontroversiella ställningstagande skulle hamna i politikens rampljus.

Dagen efter sin seger över Liston lät den nye världsmästaren meddela att han nu slutade att använda sitt ”slavnamn”, och kallade sig nu Cassius X. Så småningom gick han till historien under sitt muslimska namn Muhammad Ali.

Hans väg till världsmästartiteln var inte så spikrak som han senare ville påskina. I OS-finalen i Rom 1960 stod den polske eleganten Zbigniew Pietrzykowski, notoriskt känd för sin bristande uthållighet, väl emot i de två första ronden, men blev totalt utboxad i tredje. Till mötet med Liston kom Ali visserligen obesegrad som proffs, med 19 raka segrar, men det var i flera fall utan att övertyga.

Det som var nytt med Clay/Ali var dels hans stil i ringen, dels hans uppträdande.

Ali fick boxningspubliken att häpna när han inte höll upp garden, utan lät armarna provokativt hänga ner, ”garderade knäskålarna”, och undvek motståndarens slag genom ett fantastiskt fotarbete. Han dansade i ringen sin berömda shufflestep, och kontrade med blixtsnabba slagserier. Ali själv kallade sin stil för ”dansa som en fjäril, sticka som ett bi.”

Aldrig förr eller senare har publiken sett en boxare med ett sådant fantastiskt fotarbete och så snabba reflexer.

Ali uppträdde bullrigt och självsäkert, gapade att han var ”störst, bäst och vackrast”, och att han inte kunde besegras. Han skrev också små rimmade dikter i vilka han förutspådde i vilken rond motståndaren skulle bli besegrad, ”Archie Moore must fall in four”.

Redan tidigt fick Ali kontakt med Nation of Islam, en rörelse som förenade svart stolthet-kultur, andlig mysticism och politisk radikalism, och efter att han blev världsmästare konverterade han till islam, vilket upprörde stora delar av det konservativa USA.

1967 vägrade Ali att göra sin värnplikt och att åka till Vietnam, ”no Viet Cong has ever called me nigger”, ett utmanande politiskt ställningstagande som åter igen väckte etablissemangets vrede.

Det ledde till att Ali, på klart tveksamma grunder, berövades världsmästartiteln, och fick ingen möjlighet att tävla under närmare fyra år.

Det är ingen tvekan om att han blev bestulen på sina bästa år som idrottsman.

Det hade länge varit en etablerad sanning inom boxningsvärlden att en detroniserad mästare inte kommer tillbaka, ”they never come back”. Men än en gång visade Ali vilken enastående idrotsman han var, han återtog titeln inte en utan två gånger! Först mot George Foreman i den berömda matchen i Zaire, ”Rumble in the Jungle”, och sedan mot Leo Spinks.

De sista åren var Ali svårt märkt av Parkinson, och levde ett tillbakadraget familjeliv. Men han har för alltid skrivit in sig i historien som en av de största idrottsmännen någonsin, och för sina insatser mot rasism och krig.

Några bra böcker om boxning, som också berättar om Muhammad Ali:

12 världsmästare i boxning – Olof Johansson & Torbjörn Säfve

En gentleman äntrar ringen – Torbjörn Säfve

Om boxning – Joyce Carol Oates

Filosofins elände eller eländets filosofi?

 

Idag är det 211 år sedan Pierre-Joseph Proudhon föddes i franska Besancon. Han var en av den tidiga socialismens tunga namn, och tillskrivs ibland att vara anarkismens och även syndikalismens föregångare. Marx ägnade honom en hel skrift, Filosofins elände, som var ett svar på Proudhons Eländets filosofi. Det finns också de som anser att hans betydelse upphörde redan med Första Internationalens grundande 1865. Men så sent som 2005 gav Federativ ut en biografi över Proudhon, så helt överspelad är han inte.

Proudhon är mest känd för att ha myntat uttrycket Egendom är stöld. I själva verket upprepar han bara ett slagord som användes redan 1780 av rousseauanen Jacques-Pierre Brisset. Det var en standardföreställning för Rousseau och hans lärjungar att det en gång i det förflutna hade funnits en guldålder med total jämlikhet och utan privat egendom. Hur man kan stjäla något som inte finns förblir en gåta.

Proudhon själv var inget under av logiskt tänkande. Han talade gärna om sina ”paradoxer”, men det kan lika väl kallas för inkonsekvens, brist på sammanhang och tankelättja. Egendom må ha varit resultatet av en stöld, men det var samtidigt källan till människans frihet. I grund och botten ogillade han bara kapitalistisk egendom. Hans vision var ett samhälle av småproducenter som äger sina verktyg själva, givetvis individuellt.

Det var tankar som tilltalade hantverkare som fortfarande ägde sina produktionsmedel, liksom de kunde vara attraktiva för självägande småbönder. Det gäller också den av honom lanserade ”mutualismen”, en form av kooperativ, som dessutom innebar att staten skulle tillhandahålla småproducenterna en räntefri och obegränsad kredit. Varför staten skulle göra något sådant framgår inte.

Proudhon lanserade federalismen som en politisk idé. Han ansåg att arbetarkampen och politiken borde hållas åtskilda. Han kritiserade starkt statens och kyrkans auktoritet. Han var antifeminist, vilket var tämligen ovanligt redan bland hans tids socialister.

Lägger man ihop det hela är det ingen tvekan om att han har inspirerat både anarkismen och syndikalismen. Men det är inte heller svårt att se släktskapet med libertarianismens tankar, i synnerhet i dess vänstertappning, inte helt ovanlig främst i USA. Också den politiska högern i Frankrike har haft en viss förkärlek för honom.

Nog för att Proudhons tankevärld ofta spretar åt olika håll, men är det ändå inte lite förvånande att det kan ge näring år så många olika, och till synes inbördes motstridiga traditioner? 

Svaret för förmodligen att vår tids ideologier har en gemensam förankring i upplysningens idévärld.

Något som de närmast sörjande ibland har mycket svårt att inse.

Att vara sann mot sig själv

 

Idag är det Alfhild Agrells födelsedag. Dagen till ära en recension från 2016 av hennes pjäs "Ensam".

”För att sätta sig upp mot det bestående måste man vara antingen förbannat dum eller förbannat stark.” Den lätt cyniske doktor Sandéns ord anger grundtemat i Alfhild Agrells pjäs ”Ensam”, som spelades i Härnösand i en uppsättning av Östgötateatern på tisdag kväll.

Den gode doktorn konstaterar också att dramats huvudperson Thora Edlin varken är tillräckligt dum eller stark. I det är hon långt ifrån ensam, få, om ens några, av oss, är beredda att fullt ut ifrågasätta samhällets grundvalar, och framför allt att betala priset.

Ensam hade premiär 1886, det var en brytningstid då existentiella frågor diskuterades flitigt på teaterscenerna – tankarna går osökt till Ibsen. Agrell gestaltar mycket skickligt, minst lika skickligt som sin norska kollega, problematiken kring konflikten mellan individ och samhälle, den framväxande individualismens krav på att vara sann mot sig själv och sina övertygelser, att förkasta livslögnen och våga stå upp för sanningen – sin sanning.

Det är lätt att dela Thora Edlins vånda och inre strid, sympatierna och identifikationen är helt på hennes sida.

Pjäsen tar i lika hög grad upp ett annat av den tidens brännande debattämnen, kvinnofrågan.  Och även om den på inget sätt är avförd från dagordningen idag, är ändå frågor om hemlighetsmakeri och skam för att han fött ett ”oäkta” barn, tämligen överspelade i dagens svenska samhälle, och hela den delen av dramat kändes enbart mossig och trist förutsägbar.

Foto: Ola Kjelbye

Pjäsens karaktär som kostymdrama – de tjusiga kläderna till trots – förstärker ytterligare temats inaktualitet. Det märktes också på rollgestaltningen. De existentiella frågornas levande människor förvandlas i kvinnofrågan till fyrkantiga pappfigurer som förkunnade idéer.

Men om Ensam är tematiskt ojämn håller den hög dramatisk kvalitet rakt genom. Tempot är välavvägt högt, replikväxlingen rapp, träffsäker och med mycket avväpnande humor.

Pjäsen är dessutom utomordentligt välspelad, Östgötateatern är en trevlig ny bekantskap, alla skådespelarprestationerna förtjänar beröm.

Alfhild Agrells renässans fortsätter sitt välförtjänta segertåg. Salongen var välfylld på Härnösands teater, och det var särskilt glädjande att så många ungdomar fann vägen dit.

Tidigare under dagen presenterades Alfhild Agrells plats och idéer för konstnärlig gestaltning för platsen. Kommunen har ju beslutat att namnge en plats i Härnösand till Alfhild Agrells minne, och fem konstnärer har arbetat under två dagar med idéer för hur den kan komma till liv genom konstnärlig utformning.

Mobbning och hemkänsla när Härnösandsförfattare återupplivar barndomen

Minnet har alltid en plats, och den platsen är alltid lokal. I sina bästa stunder kan det litterära återvändandet till barndomens universum fungera både på ett universellt plan och med stark lokal igenkänning.

Efter att ha varit borta länge från uppväxten norra Västerbotten, nu under många år i Härnösand, återupplivar Tomas Frejarö barndomens värld. Ett första trevande försök gjordes med hyggligt resultat i den lilla novellsamlingen ”Övre Kågedalen”, nu fortsätter han med en ny novellsamling, betitlad ” Klockarsläkten – och ekot av sorglöst bakvatten.

13 korta berättelser – jag har för mig att den korrekta termen är novelletter – som hänger löst men genomtänkt samman.

/../
Mästerberättaren och författaren Pelle Olsson har gjort en annan resa. Han lämnade Härnösand redan som 16-åring, och först nu mer än 50 år senare är han mogen att i litteraturen återvända till uppväxtstaden.

Hans senaste roman ”Kärlek, jävlar i helvete” utspelar sig på två tidsplan, dels under huvudpersonens uppväxt under 50- och 60-talen med en ensamstående mor i ”en liten stad vid Norrlandskusten”, dels i nutid i ett litet fiktivt småländskt samhälle.

Läs hela texten i Allehanda.se