Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

söndag 31 oktober 2021

En klaustrofobisk värld av kränkningar och förnedring.


Mer om brott och straff:


Bergsprängardöttrar

Manus och regi: Lo Kauppi
Scenografi: Lo Kauppi
Medverkande: Anette Bjärlestam, Pamela Cortés Bruna, Figge Norling, Sara Turpin, Miina Turunen
Riksteatern


Det är inte så att det var bättre förr, problemet är att det är sämre nu. Det är som om tiden backade och vissa saker aldrig har hänt. Vart har 70-talets debatt om kriminalvården tagit vägen? Det skulle bli vård istället för straff, anständiga villkor i fängelser, samhället skulle stötta vid frigivning, det skulle satsas på förebyggande åtgärder, det fanns en utbredd uppfattning om att ett bra och rättvist samhälle var bästa botemedlet mot kriminalitet.


Sedan dess har brottsligheten inte ökat mer än marginellt, men antalet dömda har flerdubblats, straffens längd har skenat iväg, och säkerhetsföreskrifter på fängelser har blivit alltmer drakoniska, vilket har medfört sämre integritet och mer kränkande behandling av de intagna.

Efter några spektakulära rymningar 2004 beslutade dåvarande justitieministern Thomas Bodström i populistisk iver att bygga några så kallade superfängelser. Ett står färdigt att snart tas i bruk utanför Härnösand. Det har kostat 1,2 miljarder att bygga, vilket motsvarar en kostnad på 6,3 miljoner per yta och plats. Rekord! I själva verket har antalet rymningar inte alls ökat. Många befarar att de nya säkerhetsfängelser kommer bara att leda till mer våld, och naturligtvis ingen som helst rehabilitering, med ökad risk för - redan höga tal - återfall.

Som en liten jämförelse kan nämnas att på Hinsebergsanstalten finns det en psykiater per hundra interner. Han kommer var fjortonde dag.

Lo Kauppi har samtalat med interner och vårdare på anstalterna i Hinseberg och Ystad, och fram växte pjäsen "Bergsprängardöttrar". Titeln antyder förbindelsen med Lo Kauppis självbiografiska succé "Bergsprängardottern som exploderade". Tematiken är också delvis densamma. Pjäsen gestaltar vardagen för fyra kvinnliga fångar. Den pendlar mellan drömmar, längtan och hopp och kränkningar, frustration och förtvivlan.

Scenografin är central för föreställningen. En kompakt grå vägg går högt, högt upp, och är uppdelad i exakt lika stora lådor. Det är en fyrkantig, inrutad tillvaro, här ryms allt, fångarnas celler, arbetsplatserna, förråd, brevlådor, larmanläggning, You name it. Väggen ska naturligtvis också avskärma fångarna från yttervärlden. Det är bara det att vi som åskådare befinner oss på samma sida av den som fångarna. Hur mycket murar vi än bygger, för att isolera och hålla fångarna borta från oss, förblir fängelset en del av samhället. Och i någon mening en avspegling av det.

Jag tror det var Leo Tolstoy som sa att ett samhälle kan bedömas utifrån sina fängelser. Om den gamle ryssen hade rätt, har vi stor anledning till oro. Ett samhälle genomsyrat av våld och hämndbegär, där solidariteten får stryka på foten, är ingenting att se fram emot.

Figge Norlings plit utgör navet i historien. Sittande uppe på sin stege är han alltid i överläge. Trots sin välvilja och allmänna hygglighet är han systemets fånge och förvandlas till en mini-Eichmann som bara håller sig till reglerna. Han krossar människor och gömmer sig bakom sina ständigt upprepade mantran: "Fyll i en anhållan", "du kan alltid överklaga".

Anhållan avslås rutinmässigt, att överklaga är inte lönt. Den största smärtan är för kvinnorna att de berövas sina barn. Sara Turpin i en paradroll som den uppspelta och levnadsglada Angelica klarar till slut inte trycket och går under. Pamela Cortés Brunas Rosanna är bara resignerat oförstående. Miina Turunens Helena inser att alla hans förhoppningar om uppbrott från en tradition av våld och förtryck är förgäves när samhället inte erbjuder hjälp och stöd och hon rättar in sig i ledet, dock med högburet huvud. Anette Bjärlestams extroverta och uppkäftiga Mia fyller maniskt i nya anhållanden, som avslås med motsvarande maniska envishet. Det är en klaustrofobisk värld av kränkningar och förnedring.

Scenbyten i första akten ackompanjeras av en musik som låter som en svag puls, för att avbrytas tvärt av våldsamma urladdningar i ljussättningens ryckiga blixtnedslag. Andra aktens ljusillustration är ett irriterande gnissel som äter sig in i hjärnan tills det blir outhärdligt.

Det är som fängelsesystemet självt.

"Bergsprängardöttrar" gestaltar ett allvarligt samhällsproblem samtidigt som det lyfter fram människoöden. Det är en kraftfull protest mot att fel begås. Det är också en uppmaning att ta strid mot en orättvisa. Det är starkt och det berör. Flera i publiken kunde inte hålla tårarna tillbaka. Ett gott betyg om något.

Det enda som störde mig var föreställningens förutsägbarhet. Tills jag kom på att det faktiskt inte var pjäsens fel.

En kamp mot missbruk och orättvisor


Idag ett par inlägg i debatten om brott och straff.




Håpas du trifs bra i fengelset
Susanna Alakoski
Albert Bonniers förlag, 2010


Det är alltid ”den andra boken” som är författarnas akilleshäl. Det gäller framför allt succéförfattare. Har någon gjort en uppmärksammad debut, skruvas förväntningarna upp på det som komma skall, ofta till helt orimliga nivåer. Resultatet blir förstås allt som oftast en besvikelse. Ibland bestående, ibland övergående.

Susanna Alakoskis debut 2006 med Svinalängorna höjdes – med rätta – till skyarna. Sedan dess har hon redigerat några antologier: om klassresenärer, våld mot kvinnor, kvinnlig sexualitet.

Och nu var det dags för en ny roman. Förväntningarna var givetvis mycket högt ställda. Det blev för mig snabbt tydligt att här var det inte fråga om något ”andra-boken-syndrom”. Alakoskis nya lever väl upp till förväntningarna, och jag undrar om inte hon snarare överträffar dem. Svinalängorna har fått en värdig uppföljare.

Håpas du trifs bra i fengelset är historien om syskonen Anni och Sami. Barn till finska invandrare. Uppvuxna i ett hem med missbruk och våld, i en nästan ofattbar misär, med allt vad det innebär och för med sig i det mentala bagaget. Anni, bokens berättare, har klarat sig bra. Hon har en ”hjälputbildning”, en lätt ironisk omskrivning för socialarbetare, hon har en fungerande familj, med en fin dotter och en omtänksam man.

För brodern Sami har det gått sämre. Han sjunker allt djupare i missbruk och kriminalitet.



Banden mellan syskonen är starka, men genom Samis missbruk utsätts de för svåra påfrestningar. I synnerhet som Sami är en mycket charmig och manipulativ person, inte helt ovanligt bland missbrukare, han luras och bedrar, sviker och stjäl. Och återkommer ständigt med de mest osannolika bortförklaringar och nya löften.

Det är en mycket stark skildring av vad missbruk gör med människor och vad det utsätter mänskliga relationer för.

Vid sidan om det mänskliga planet finns en politisk nivå. Romanen är ett plågsamt åskådliggörande av klassamhällets konkreta innebörd. Det formar sig ett en våldsam protest mot orättvisor och den likgiltighen som de leder till. Det har skett en ideologisk förskjutning i människosynen, skriver Alakoski, och visar på ett närmast brutalt sätt vad det betyder i verkligheten bortom orden.

Det finns en episod som handlar om tandvärk, och om ni inte visste det så behöver man i det nya Sverige inte alla tänder. Bara de som är nödvändiga för att man ska kunna äta. I alla fall om man inte kan pröjsa notan själv.
Håpas du trifs bra i fengelset är en bok som inte gör sig till, inte en enda rad är inställsam, den fjäskar aldrig för läsaren. Tvärtom, romanen språk är uppfordrande, det kräver din uppmärksamhet och ditt engagemang, det säger: allt är på allvar! Allt det här är på riktigt!

Alakoskis språk är som en diamant som skär rakt genom fördumningens och förljugenhetens tjocka glas.

Det här är också en bok om kamp. En kamp mot sig själv, mot en oförstående omgivning, mot själlösa byråkrater. Det är lika mycket en kamp för någonting, för att överleva, för människovärdighet, för broderns liv.

Boken slutar ljust, trots allt. Det har jag inget problem med. Det är alltid värt att kämpa, hur eländigt det än är. Och visst inträffar mirakel ibland. Tyvärr inträffar tragedier ännu oftare.

Vilket är skäl nog att fortsätta kämpa.

lördag 30 oktober 2021

Vilks och yttrandefriheten är olika debatter

 

Hittade av en slump ett inlägg från 2010 i en debatt som är högst aktuell idag.


Debatten om Lars Vilks och yttrandefriheten är egentligen flera debatter. Naturligtvis är det totalt förkastligt att hota eller trakassera någon.

Själva yttrandefriheten är en annan diskussion. Många, kanske de flesta, som har deltagit i debatten om mordhoten mot Vilks tycks helt aningslöst förutsätta att yttrandefriheten är total och oinskränkt. Det är den inte. Det finns en rad begränsningar av vad man får säga.

Hets mot folkgrupp (som en del menar att Vilks har gjort sig skyldig till) är straffbart. I Tyskland är nazistiska partier förbjudna. Kommunistpartiet var länge förbjudet i Västtyskland. Att såra religiösa känslor är straffbart i Polen och Irland. Ungern har nyligen stiftat en lag som straffbelägger förnekande av Förintelsen. Däremot fick den ungerska högern inte genom att samma sak skulle gälla förnekande av kommunismens brott.

Det är nödvändigt med en ständig och grundläggande diskussion kring yttrandefriheten och dess gränser. Jag medger mer än gärna att det är ingen lätt fråga, och jag har inga definitiva svar att erbjuda.

Rent generellt anser jag att eventuella inskränkningar ska vara så minimala som möjligt. Yttrandefriheten är ett omistligt värde, och risken är alltid stor att har man väl börjat tumma på den, kan det lätt urarta, med förödande konsekvenser för det demokratiska samhället.

Det finns också en praktisk aspekt. Tvivelaktiga åsikter som trängs undan till olaglighet kan lätt fermentera till något betydligt otäckare.

Man behöver inte vara konstkritiker för att se att Vilks rondellhund är en taskig teckning, och att han inte ens orkade vässa pennan.

Det är fullt logiskt, Muhammedhunden är bara en narcissistisk provokation i pr-syfte som uttrycker en infantil tomhet, en ovilja och oförmåga att utrycka något angeläget, eller något alls egentligen. Vilks vill bara testa var gränserna går, det är provokation för dess egen skull. Han väljer att förolämpa muslimer, en redan diskriminerad grupp under stark socialt och politiskt tryck.

Muslimska fundamentalister hotar inte vår frihet, de har inte ens stöd bland muslimer. Det finns betydligt allvarligare hot. Tryckfrihetsförordningen är på väg att offras på EU-anpassningens altare. De anställdas yttrandefrihet inskränks allt mer av arbetsgivarna.

Det är viktigt att skydda Vilks från hot. Det är ännu viktigare att vänstern är beredd att ta strid för yttrandefriheten. Den är alldeles för viktig för att lämnas till liberala hycklare.


Mellan bildning och barbari

 



Idag är det Ezra Pounds födelsedag. Han var en genial poet och lärdomsgigant.


Dessutom arbetade han arbetade aktivt för den fascistsiska regimen i Italien, kallade – vid krigsslutet! – Hitler för ett ”helgon”, och spred antisemitisk dynga i sina radiosändningar.

Det ställer intressanta frågor kring bildning och barbari, litterär talang och unkna åsikter. Kopplingen till dagens debatt kring Nobelpriset till Peter Hanndke är uppenbar.

Bildning är ju så förträfflig. Den får oss att växa som människor, bereder vägen för klassresor (uppåt), öppnar nya världar, ger nya insikter, gör det möjligt att resa i tid och rum, förstå andra och oss själva, och så vidare.

Jag vet inte hur många gånger jag har läst sådana texter, men det är många, nästan undantagslöst tycker jag om dem, och instämmer gärna i det mesta.

Men det är något som skaver, varje gång. Om nu bildning är så förträfflig, ger och öppnar så mycket, får människor att växa och allt det där, hur kommer det sig då att det var Europas – om inte världens – mest bildade folk som frambringade den absolut mest mordiska regin som skådats och som drabbade världen med ett sällsynt grymt och blodigt krig, och i dess kölvatten Förintelsen?

Den nazistiska ledningen var förvisso ingen intellektuell elit, men den hade ett gediget stöd bland läkare, jurister och akademiker, med flera. Statsvetare gav regimens diktaturfasoner legitimitet, juristerna skapade en laglig grund för folkmorden, läkare deltog i dessa mord.

Filosofer som beundras än idag gav sitt stöd åt nazismen.

Det är lätt att peka finger åt tyskarna men de är i gott sällskap. Belgarnas framfart i Kongo med sju-åtta miljoner döda, var det resultatet av otillräcklig kunskap om klassikerna? Fransmän och engelsmän hyser stor vurm för bildning, vilket har inte hindrat dem från hårresande grymheter i kolonierna.




En av Nordens främsta författare genom tiderna Knut Hamsun stödde nazismen.

Listan kan göras hur lång som helst. Det är uppenbart att bildning, alla sina förträffliga sidor till trots, inte utgör ett tillräckligt starkt motgift till barbari. Det finns en hemsk scen (bland många andra hemska scener) i filmen Schindlers list, natten när gettot i Kraków likvideras, medan människor jagas som djur och dödas slumpvis sätter sig en tysk officer vid pianot i en lägenhet och spelar Mozart. Sublim musik ackompanjerar en mordisk människojakt.



Det kanske rent av är så att det är länder med hög bildningsnivå som är mest benägna att ställa till med jävelskap för mänskligheten.

Bildningen existerar inte i ett vakuum, den är i allra högsta grad ett samhällsfenomen. Fredrik Borneskans är inne på ett intressant spår i Mittmedias serie om bildning  2017 (27/11) när han lyfter fram bildningens klassdimension. Den ställer inte bara frågan om bildningens innehåll på sin spets, utan visar också på bildningens djupa ambivalens. Den kan vara lika mycket ett frigörelseprojekt som en uteslutningsmekanism.

I ett vidare perspektiv handlar det om att oavsett bildningsnivå bör samhället vara organiserat enligt humanistiska principer som genomsyrar hela samhällsbygget. Så är knappast fallet idag, och här kan bildning möjligen vara till en viss hjälp.

Gärna bildning men först ett gott samhälle.

fredag 29 oktober 2021

Deltagande i massaker som segerpris

 


Den 29 oktober 1941 mördade de tyska nazisterna och litauiska kollaboratörer mer än 10 000 judar i Kaunas. Litauernas medverkan i Förintelsen skildras på ett skakande sätt i Ruta Vanagaites och Efraim Zuroffs bok "Vårt folk".

Ibland kunde samarbetet i mördandet ta sig helt bisarra former.

Enligt den amerikanska sportkanalen ESPN spelades det 1941 i det av tyskar ockuperade Litauen en basketbollmatch mellan representanter för den tyska militärgarnisonen och klubben Perkunas Kaunas. Segerpriset för litauerna var deltagande i massakern på stadens judar.

ESPN har tagit del av vittnesmål från överlevande judar och dokument från litauiska KGB. Matchen ägde rum den 6 juli 1941, samtidigt som en specialenhet ur SS höll på att genomföra aktionen mot Kaunas judar. Det litauiska laget, med flera landslagsstjärnor som var med i det lag som vann EM 1939, vann överlägset, och som belöning för "utmärkt spel" fick de senare samma dag föra bort ett trettiotal judar till en närbelägen skog, där de slogs ihjäl av de med gevär och påkar beväpnade litauiska basketbollspelarna.

Efter kriget ställdes två av spelarna inför rätta för samarbete med ockupationsmakten, varav en dömdes till döden. Ytterligare två andra spelare, bröderna Norkus, bor idag i USA. En ene brodern, Vytautas, har i en intervju med ESPN medgett att han har spelat en match mot "tysk polis".

Efter att ha hört och läst om kopiösa mängder fakta om historiens hemskheter tror man att ingenting kan förvåna en längre. Och gång på gång visar det sig att man har fel, och det finns alltid än mer monstruösa handlingar som gör en häpen och skräckslagen. Idrotten och historien hör ihop.


torsdag 28 oktober 2021

Deckarmöte på Ångermanälven



 

Det är inte varje dag som en känd författare har ett boksläpp i Kramfors. Nu har det hänt igen. Det var Tove Alsterdal som officiellt släppte sin senaste roman ”Slukhål” under två kryssningar på Ådalen III, arrangerat av pigga och alerta Kramfors bokhandel.


På fredagens kvällstur hade Tove med sig två kollegor i branschen, Lina Areklew som presenterade sin andra bok ”I Mörkret”, och debutanten Sara Strömberg med romanen ”Sly”.

För Lina var det andra gången gillt, hennes debut ”Ur askan” släpptes också under en kryssning med Ådalen III förra året.

Fredrik Högberg och Ubbe Byström från (bland annat) Nylands Järn stod än en gång för den musikaliska underhållningen.

De litterära kryssningarna har väckt mycket uppmärksamhet, också utanför länets gränser. Flera förlag har hört av sig med förfrågningar om samarbete. Även pressen har visat intresse, bland annat Aftonbladet.




- Litteraturkryssningarna är ett led för oss att göra bokhandeln till en social mötesplats med spännande kulturupplevelser, säger Magdalena Desén från Kramfors bokhandel.


Och det har de verkligen lyckats med, kryssningarna förenar på ett naturligt sätt en trivsam båtutflykt, intressanta författarsamtal och en härlig skärgårdsbuffé. Mycket valuta för pengarna.

Gångna helgens litteraturkryssning var årets sista. Men vi är många som redan nu längtar till nästa års litteraturäventyr på älven.



En recension av Tove Alsterdals ”Slukhål” kommer inom kort.


Foto: Privat




Kultur på fyllan



Som fattig kulturarbetare är man alltid på jakt efter nya inkomstkällor. Givetvis är man mån om att inte behöva kompromissa med sin själ alltför mycket, och att det eventuella extraknäcket har ett så nära samband med kultur – i bred mening så klart – som möjligt.

En bekant kulturredaktör hade en idé som jag blev genast intresserad av: kulturgrogg.

- Finns väl inte, invände jag först, förekommer inte i Nationalencyklopedin. På Google får man tre träffar, ingen särskilt upplysande. Och så frågan: Vill du egentligen söka efter "kulturkrig".

- Har du inte hört tals om Absolut Culture? Efter en flaska talar man som Winston Churchill, tänker som Einstein och sjunger som Caruso… eller om det var talar som Einstein, tänker som Caruso, sjunger som Churchill… jag minns inte riktigt.

Jag blev allt mer entusiastisk. Det kunde fungera. Och idén hade utvecklingspotential.

- Vad tror du om Absolut Culture Light, en folklig variant? Man talar som Fälldin, tänker som Linda Skugge, sjunger som Christer Sjögren?

- Den effekten får man redan av Carlshamns Flaggpunsch! svarade han.

Det är svårt att komma på något nytt, som dessutom kan vara lönsamt. Jag får streta vidare med mitt.

onsdag 27 oktober 2021

Romaner och berättelser

 















Finns att köpa på Bokus och Adlibris, i den fysiska bokhandeln eller direkt från författaren.

Ingenstans att ta vägen - Polenaktion 1938

 



Det lilla samhället Zbąszyń, som numera ligger i västra Polen, men som under mellankrigstiden var en gränsort mellan Tyskland och Polen, hamnade i månadsskiftet oktober/november 1938 i blickfånget för hela Europa, om inte hela världen. I ingenmanslandet mellan de två länderna bevakade av beväpnad militär trängdes tusentals judar som hade fördrivits från Nazityskland men vägrades inträde i Polen.

Bakgrunden var att i början av oktober krävde den polska regeringen att pass för samtliga polska medborgare som vistades utomlands skulle omedelbart förnyas. Även om det inte var uttalat var förordningen antisemitiskt färgad och riktades mot judar. Alla som hade bott utanför landets gränser längre tid än fem år berövades sitt medborgarskap, vilket drabbade först och främst och nästan enbart polska judar i Tyskland, och var författningsmässigt klart tveksamt.

Den tyska reaktionen kom blixtsnabbt. Tusentals judar som saknade tyskt medborgarskap greps i sina hem och deporterades till polska gränsen. Arresteringarna skedde ofta på natten, de gripna fick bara ta med sig det de kunde bära och ett belopp av tio riksmark. Allt annat konfiskerades. Det var den så kallade Polenaktion.

Många av de deporterade hade levt större delen av sina liv Tyskland, en del var rent av födda där.
Tusentals människor var fast vid gränsen – förutom Zbąszyń också i Bytom, Chojnice och Wschowa – under vedervärdiga förhållanden. De klarade livhanken enbart tack vare hjälp från judiska välgörenhetsorganisationer och Röda Korset.

Bland de olyckliga fanns familjen Grynszpan, vars son Herszel bodde i Paris, och som i en hämndakt för familjens umbäranden sköt en tysk ambassadtjänsteman. Dådet användes av nazisterna som förevändning för Kristallnatten.

Under tiden pågick en diplomatisk dragkamp mellan Berlin och Warszawa, som resulterade i att en del av judarna fick tillfälligt komma tillbaka till Tyskland för att ordna sina affärer. De tvingades att deponera alla sina tillgångar på låsta konton, det var ren och skär stöld.

Samtidigt började så småningom fångarna från ingenmansland att släppas in i Polen. De sista lämnade Zbąszyń bara någon dag innan kriget bröt ut den första september 1939.

Det är omöjligt att veta hur många av de deporterade från Polenaktion som överlevde Förintelsen. Men vi kan vara säkra på att de var få, mycket få – om några alls. Gränserna var stängda, det fanns ingenstans att fly.


tisdag 26 oktober 2021

Mer orättvis rättvisa i Norrland

 

Ännu en orättvis betraktelse över Norrland, nu med min egen recension av Mats Jonssons förra bok "Nya Norrland":



Nya Norrla
Mats Jonsson
Galago

Redan i Prologen kan man gissa sig till vart berättelsen är på väg. Elisabet och Rune Jonsson flyttar från Stockholm till Bollstabruk. Här finns det fabriker, allt är modernt, det byggs mycket, nya skolor, en helt ny flygplats har precis invigts, det bor många familjer i trakten. Här vill de att deras son Mats ska få växa upp.

Sedan berättar Mats om skyltsöndagen i Bollsta 1984 – tala om symboliskt årtal förresten! – med många människor som går tipspromenad i massor av butiker, och det bjuds på mängder av olika aktiviteter för alla åldrar.

Mycket vatten har flutit i Bollstaån sedan dess, och när Mats Jonsson återvänder till hembygden 30 år senare ser det en aning annorlunda ut. Eller rättare sagt, det ser mycket, mycket annorlunda ut.

Befolkningen har minskat kraftigt, det är framför allt äldre som bor kvar, det mesta av både offentlig och kommersiell service är borta.

Det är bara sågen som finns kvar. Och det är inte så bara. Det är Sverige största sågverk, ett av de största i världen rent av, ett rationellt underverk, hårt automatiserad, med bara 11o anställda, en veritabel vinstmaskin med en miljard i årlig omsättning.

Nyligen investerade ägaren SCA en halv miljard i anläggningen. Som Mats skriver och ritar: ”Bollstabruk är en maskin som äter träd och skiter pengar. Och så några insignifikanta ruckel runtomkring.”

Hur förhåller sig detta förfallna industrilandskap med ett synnerligen lukrativt företag till de hippa stadsdelarna kring Telefonplan i Stockholm där gamla industrilokaler har omvandlats till svindyra bostadsrätter för framgångsrik – med betoning på rik – medelklass, och där Mats Jonsson med fru och dotter bor numera?

Eller uttryckt på ett annat sätt: Var uppstår Sveriges välstånd? Och vart tar det vägen?

”Nya Norrland” är en vindlande resa i serieform genom dagens Sverige. Geografiskt pendlar färden mellan Ådalen och Stockholm, tematiskt mellan ekonomi och regionalpolitik och författarens eget förhållande till sin egen livssituation i allmänhet, hans flytt, för att inte säga flykt, från Bollsta och tillvaron idag i huvudstaden i synnerhet.

De olika spåren följs nära åt, ofta går de in i varandra, föga förvånande, de hör intimt ihop.

En överraskande stor del av romanen utspelar sig i Stockholm. Läsaren får göra bekantskap med en bisarr hipstervärld, där människor bor i bostadsområden med olika ”koncept”, som att bygga en pool, som (nästan) ingen visserligen använder men som höjer värdet på bostadsrätten. Priserna är förstås fullständigt astronomiska, en lägenhet är långt ifrån bara en plats att bo, utan lika mycket, och ibland mer, ett investeringsobjekt.


Lite, eller kanske ganska mycket, bittert konstaterar Mats att den, och snart den enda, folkrörelsen i storstaden är bostadsrättsföreningar.

Det finns ingen kommunal skola i närheten, och det är fullt på alla BB-avdelningar i Stockholm när Mats dotter ska komma till världen. Privatiseringsvansinnet skenar iväg, och här, om inte annat, blir klyschan om ”staten och kapitalet” till brutal verklighet.

Kapitalets ständiga strävan efter vinstmaximering späs på av politiken när offentlig konsumtion minska allt mer medan den privata ökar. Resultatet blir koncentration av ekonomisk makt till storstäder, dit allt fler flyttar, medan resten av landet töms på människor och resurser.

Lyckligtvis finns det motkrafter. Under sina många resor till Ådalen för att samla material till sin bok upptäcker Mats för första gången sedan han lämnade hembygden att bakom förtvivlan och förfallet finns det liv. Människor sätter sig till motvärn, de gör motstånd. De åstadkommer saker, förbättrar och gör finare. Det är kanske inte mycket att yvas över – för den utomstående - men för dem på plats betyder det oerhört mycket.

Det kanske betyder långt mer än alla välmenande förslag om lokal återbäring och olika utjämningssystem.

Och det kanske finns mer hopp än man tror. Mats skickar ut en enkät till flera hundra utflyttade i olika åldrar, och svaren antyder fascinerande möjligheter. Av de unga är det förvisso få, som till skillnad från de äldre, anser sig ha varit tvungna att flytta, men, och också där skiljer de sig radikalt från de som flyttade drog söderut tidigare, ganska många, över hälften kan tänka sig att flytta tillbaka!

Men då gäller det att skapa de rätta förutsättningarna för hemvändarna. Till exempel en digital infrastruktur…


En annan positiv sak som Mats Jonsson tar upp är invandringen. Kramfors kommun har haft en relativt stor mottagning av asylsökande, och även om många av dem drar vidare, väljer ändå några att slå ner sina nya bopålar här i Ådalen. Som ju alltid varit inflyttningsbygder.

Den som motsätter sig den utvecklingen saknar nog både hjärna och hjärta.

Det finns kanske trots allt en framtid för Norrland, både det nya och det gamla.


Norrland och den orättvisa rättvisan




Elpriset är mycket högre i södra Sverige än i Norrland.  Därför ska man nu i rättvisans namn göra en utjämning. Då blir det lite billigare i söder, och så klart lite dyrare i norr. Det finns säkert många norrlänningar som uppfattar denna "rättvisa" som djupt orättvis, och misstänker, förmodligen med rätta, att det där "lite" kommer att visa sig vara en hel del. 

Det är dumt att reta upp norrlänningarna, det kan få ödesdigra konsekvenser. Jag har skrivit en hel roman om det. Och som en kommentar till energiministerns förslag en recension av boken av Benny Holmberg i Tidningen Kulturen från 2010:




Det hela exploderade vid en presskonferens. Nyheterna vevade utspelet. Man hade vidrört norrlänningens själ, touchat självkänslas heliga Graal. Norrland rasade när tillväxtministern Sven Luser presenterade betänkandet, en ekonomisk strategi i en globaliserad framtid där han som lösning på ”ett litet problem” föreslog att Norrland skulle säljas till Finland.

Hyggesbrännare släckte sina eldar, surströmmingsätare torkade surdoften ur skägget och tjuvjägare osäkrade sina vapen. Norrland önskade nu lösgöra sig från sörlänningar i allmänhet och Fjollträsk med Knug i synnerhet.
Motståndsgrupper bildades. Militärledning nere i Stockholm visste varken ut eller in men mobiliserade ändå för säkerhets skull. Man ställde oroligt frågorna: ”Kan man lita på de norrländska förbandens lojalitet?”.

Gregor Flakierskis satiriska skröna Statskuppen i Norrland anslår sin centrala angreppspunkt: Behöver Sverige Norrland, detta vidsträckta skogsmörker?

Flakierskis politiska satir blottlägger den politiska inkompetens och de trånga perspektiv man från politikerhåll sett på ”Norrlandsproblemet” med genom åren. Flakierski undviker inte tillfället att lustmörda både minister Luser och hans spektakulära budskap och frossa i förvecklingarna. Han skriver med befaren politiskt utblick och fingertoppskänsla som vet att hantera kommunal- och rikspolitikens kråkvinkelhörnor, grovhänt tillyxade politiska dimridåer och patetiska misslyckanden.

Man trivs och njuter med Flakierski när han med vällust skär med sin analytiska skalpell i klichéer och stereotyper fastlödda av inkompetens, korruption och dagsmejepolitik. En vass dialog och en elakt rolig personteckning säkrar att det satiriska budskapet aldrig blir tråkigt, segdraget eller lamt.


Bitvis känns berättelsen något tät av infall och utvikningar i personteckning och dramatik. Många goda uppslag är packade i samma låda och vill ta plats, men Flakierski rider projektet i hamn med den äran.

Denna skröna som häcklar politisk korruption och dess stereotyper passar Flakierski som handen i handsken. Sammantaget blir det en mycket läsvärd och en finstilt politisk satir över de senaste fyrtio årens norrländska trauma. Här blottas dagspolitiska sländor som stigit till väders och luftpastejer som bakats i ämnet genom åren när sörlänningar försökt ta sig an Norrlandsproblematiken.

Grzegorz Flakierski är i sitt rätta element och njuter i fulla drag liksom läsaren.

måndag 25 oktober 2021

En kompositör med stor vitalitet och charm

 



Idag är det 183 år sedan Georges Bizet föddes. Han är förmodligen mest känd för operan Carmen.

Det är ingen överdrift att påstå att opera uppfattas som något högst borgerligt, ett nöje för överklassen. Det vilar en tung doft av champagne över en operapremiär, där galaklädda samhällets stöttepelare ser till att synas i vimlet.


Vänstern har länge stått i harnesk mot operan som sådan. På 1970-talet när ett nytt operabygge diskuterades i Göteborg, knep dåvarande KPML(r) många politiska poänger på sitt konsekventa och högljudda motstånd mot borgarnas kulturpalats – eller vilket förklenande uttryck man nu använde.

Operans föga folkliga karaktär i Sverige äger säkert sin riktighet, men så behöver det inte vara. I andra länder, inte minst i operans förlovade land Italien, är den folklig på ett helt annat sätt, och inte minst de stora tenorerna har stjärnstatus bland breda folklager.

Just i Italiens fall kan det till en del förklaras av den roll operakonsten i allmänhet, och Giuseppe Verdis operor i synnerhet, spelade för landets enande. Det är för övrigt långt ifrån det enda exemplet på opera som emancipatorisk kraft, andra kända fall är enskilda verk som Barberaren i Sevilla och Figaros bröllop, vilkas betydelse för att påverka den allmänna opinionen på tröskeln till Franska revolutionen kan inte överskattas.

Att berätta en historia från scen till musik är det mest ursprungliga konstuttrycket, som har fascinerat människor sedan urminnes tider. Det är ingen tillfällighet att när vänstern firar sin största konstnärliga triumf på 1970-talet med Tältprojektet, sker i form av just musikteater, där, om jag inte minns fel, nyckelordet var ”allkonstverk”, ett begrepp som ansågs revolutionärt.

Nu finns det ingen annan konstform som kommer så nära allkonstverkidealet som opera: teater, musik, sång och dans, dessutom scenografi, ljud och ljus, och nuförtiden också film i form av video, alla dessa inslag medverkar i skapandet av en total konstupplevelse.

Vad är då problemet? Jag ställer frågan till Samuel Jarrick, frilansande operaartist och klimataktivist.

– Operan förmedlar och reproducerar stereotyper. Men i traditionen finns också en lek med till exempel könsroller. Sådant är mycket spännande att utforska, vilket ofta sker i moderna uppsättningar.

– Samtidigt låter det klassiska sångidealet gammalmodigt för många idag. Man moderniserar inte sällan miljön där operans handling utspelar sig, men inte musiken och sättet att sjunga.

Hur mycket som får ändras i klassiker är en ständigt aktuell fråga, som inte lär få sitt svar i första taget. Jag hoppas få återkomma till den en annan gång.

Samuel Jarrick berättar att det viktiga trots allt är att operainstitutionerna har ett uppdrag att bredda sig, för att bli mer tillgängliga för nya grupper, och för att skildra angelägna samhällsproblem.



Ett aktuellt exempel är Norrlandsoperans uppsättning av Carmen. (För er som inte är så hemma norr om Dalälven – Norrlandsoperan håller till i Umeå.) Här har man flyttat handlingen in i Ålidhem, ett miljonprogramområde, för att, som man skriver i programbladet, ”det är viktigt att göra dessa historier så relevanta och begripliga som möjligt för dagens publik”.

Valet av just Carmen är knappast en slump. Den betraktas inte bara som operornas opera, med sin syntes av komedi och tragedi, sin suggestiva musik, och några av de mest berömda arior, dessutom var den banbrytande vid sin premiär 1875. Det var framför allt den socialrealistiska miljön som var helt ny i operasammanhang och upprörde både kritiker och publik. Inte nog med att huvudpersonen är en romsk kvinna – zigenerska – hon arbetar dessutom på en cigarettfabrik! Sceneriet befolkas av arbetare, smugglare och prostituerade, istället för grevar och baroner.

En pikant kuriositet i sammanhanget är att den kanske mest kända arian, La Habanera, var i själva verket en då populär spansk schlager. Kompositören Georges Bizet inkorporerade den i sitt verk i tron att det var en folksång.

I Norrlandsoperans uppsättning blir Carmen än mer en vanlig människa. I inledningen sitter hon i ett kök, i morgonrock och tofflor. Handlingen växlar mellan Ålidhem och det moderna företaget, präglat av patriarkala hierarkier och latenta övergrepp. Don José är en hunsad tjänsteman, som av kärlekens kraft drivs till att göra uppror mot sin chef, översittaren Zuniga.

Att förvandla originalets tjurfäktningsarena till dagens näringsliv är onekligen lika aktuellt som slående. Det finns inte en toreador så långt ögat eller örat når, och Escamilio är i Umeåuppsättningen ”koncernchef”, dryg och självsäker, van att ta för sig, det finns alltid någon mer bonus att få.

Man tar ut de humoristiska svängarna också. Smugglarna flänger omkring i en risig Volvo, med en sunkig husvagn, och smugglar smör till Norge!

Huvudpersonen är inte längre en exotisk femme fatale som är en förblindad slav under sina drifter, och därför går under, utan en självständig och fri kvinna som inte avstår från sin rätt att välja väg genom livet. När det kolliderar med manlig fåfänga, reagerar männen som alltid när de inte kan hantera känslor – de tar till våld. Också dödligt våld, den traditionella mansrollen är direkt livsfientlig.

Norrlandsoperans Carmen är en genomtänkt föreställning, konsekvent genomförd, och den håller hela vägen.

Till syvende och sist är operans stora attraktionskraft att dess huvudsakliga uttryck är
det vackraste instrumentet som någonsin har skapats – den mänskliga rösten. Samuel Jarrick håller med:

– Rösten har en otrolig kraft att påverka och beröra.

En mångsidig och inflytelserik konstnär

 



Idag är  det Pablo Picassos födelsedag. Hans mest kända verk är förmodligen målningen "Guernica".

Guernica är en liten stad i Baskien, grundad på 1300-talet, och ett viktigt centrum för baskisk kultur. För 81 år sedan, den 26 april 1937, när spanska inbördeskriget hade pågått i knappt ett år, bombades staden av den så kallade Condorlegionen från tyska Luftwaffe. Nazistregimen i Tyskland, tillsammans med Mussolinis Italien, stödde upproret mot den lagliga regeringen.

Stora delar av staden ödelades totalt. Siffrorna över dödade varierar, de baskiska myndigheterna uppgav 1650 personer, medan enligt tyska källor dödades omkring 300 människor.

Bombningen utfördes på initiativ av den fascistiska rebellarméns ledare general Francisco Franco.

Guernica saknade all militär betydelse. De flesta männen var vid fronten, och den vapenfabrik som fanns i staden låg i utkanterna. Det var en ren terrorbombning, en maktdemonstration och en uppmaning till underkastelse. Att det riktades mot den baskiska kulturens historiska hjärta var ingen tillfällighet.

Mot bakgrund av de krigets fasor som väntade runt hörnet framstår ödeläggelsen och antalet offer i Guernica som relativt beskedligt. Men det är första gången som terror från luften riktad mot civila inträffar i den omfattningen, och det är också ett förebud om vad som komma skall.



Mest känt är Guernica givetvis tack vare Picassos berömda målning med samma namn. Verket blev klart redan i juni samma år, vilket visar med vilken energi, säkert uppeldad av vreden över det inträffade, som Picasso arbetade. Tavlan är monumental i sina dimensioner, den är 348 gånger 776 centimeter, och har trots att det är en olja på duk närmast karaktären av en muralmålning.

De flesta har säkerligen någon gång sett målningen, och drabbats av den starka känslan av krigets kaos och de drabbades förtvivlan som kommer till omedelbart uttryck. Guernica går helt och håller i grått och svart och vitt vilket ytterligare förstärker den känslan. Hela konstverket är som ett vanmäktigt protestskrik. Det är också ett lysande exempel på konstens mäktiga kraft att påverka och beröra.

Målningen är bemängd med symbolik, som inte alltid är alldeles lättolkad. En del element kan vara dubbeltydiga, som tjuren, en stark arketyp i spansk kultur som kan symbolisera styrka och mod men också stå för offerdjuret.

Likadant med glödlampan överst på målningen, den kan betydas framsteg, men det har även föreslagits att den antyder tortyr. Den ena tolkningen utesluter givetvis inte den andra.

Mer entydiga verkar vara det brutna svärdet ur vilket det växer en blomma, stigmat på den fallne soldatens hand, den skräckslagna duvan eller den förtvivlade modern. Intressant är emellertid att målningens centrala motiv är en häst.

Hästen är en symbol för styrka, makt och frihet, men också i sin osvikliga lojalitet ett tecken på människans tämjande av den vilda naturen, samtidigt som det gör henne till en del av samma natur. Relationen mellan människa och häst har ofta beskrivits ha nästan övernaturliga dimensioner.

Men jag kommer att tänka på monumentet över Ådalen 31 där också hästen står i centrum, stegrad, söndersliten. Är det kanske så att våld som drabbar obeväpnade, kvinnor och barn, inte räcker längre för att göra oss upprörda? Är det först när oskäliga djur, artfrämmande men historiskt så viktiga för människosläktet, blir till offer som det meningslösa våldets fasor blir tillräckligt tydliga?

Det är frågor som kan vara väl värda att ställa.


Läsvärt om spanska inbördeskriget:

Ernst Hemingway – Klockan klämtar för dig
André Malraux – Förtvivla ej!
George Orwell – Hyllning till Katalonien
Hugh Thomas – Spanska inbördeskriget
Helgeson Patrik, Jändel Richard, Weijdegård Nils, red. - ¡No pasarán!: spanska inbördeskriget och uppgörelsen med fascismen
Segerson, Bengt; Sjöstedt Jonas - Brev till en broder!: Spanienkämpen Bengt Segersons personliga skildring från det spanska inbördeskriget

söndag 24 oktober 2021

En handelsresandes död med Teater Västernorrland

 


Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva en fullsatt teatersalong i Kramfors – om det inte var en pjäs om Ådalen 31 eller något annat med stark lokal anknytning förstås. Men nu har det hänt, inför så gott som fullsatt i Folkets Park spelades Teater Västernorrlands uppsättning av Arthur Millers moderna klassiker ”En handelsresandes död”.

Och nog fick publiken valuta för pengarna. Föreställningen har lovordats av många, och gjorde säkerligen ingen besviken den här gången heller.

Vi bjöds på skådespeleri av högsta klass. Lennart Jäkhel i huvudrollen som Willy Loman är närvarande i rollen med varje skiftning i ansiktsuttrycket, kroppshållningen och röstläget. En otrolig prestation.

Också Gisela Nilsson är fantastisk i rollen som hustrun som försöker hålla ihop familjen och stötta alla, men inte orkar till slut.

Pjäsen skrevs 1949, men dess team behåller fortfarande sin aktualitet. Kanske idag mer än tidigare.

Det är lätt att känna igen sig i ett samhälle präglat av framgångshets, där allt är till salu, och där bara några få ”lyckas”, vilket är det samma som att tjäna mycket pengar, medan de flesta andra håller samhället igång genom sin naiva tro på att just de genom tur eller någon hemlig formel kommer att tillhöra de utvaldas skara.

Willy Loman försöker överföra sin egen uteblivna framgång på äldsta sonen, spelad med bra energi av Albin Grenholm, men denne varken vill eller kan leva upp till faderns förväntningar.

Allt är en lögn, och till slut är det bara genom döden som Willy Loman tror att hans liv kan få något värde.

En stor succé för Teater Västernorrland. Och hopp om en framtid för teaterlivet i Kramfors.


Foto: Lia Jacobi/Teater Västernorrland


Släng batongen och släpp fångarne loss

 



Superfängelset i Härnösand invigdes för ett antal år sedan. Initiativet kommer från förre justitieministern Thomas Bodström, som i sin iver att möta en kritisk opinion efter alla spektakulära rymningarna fick Moderaternas batongpolitiker att framstå som beskedliga humanister. Förslaget ligger väl i linje med tidens anda. Det ska vara hårdare tag: sänkt straffålder, längre straff, färre permissioner – kriminalisera mera! 

Nu skallar ropen på hårda tag än högre.

Jag hade 2009 ett utmärkt tillfälle att närmare studera hur tuffa tag fungerar, under ett besök på ett fängelse i Kurdistans (norra Irak) huvudstad Arbil.

Cellerna är för tio till tolv personer. Våningssängar. Galler och rejäla lås. Få toaletter och duschar.

På ungdomsavdelningen sitter barn från elva år och uppåt. Det anses vara en utveckling åt rätt håll – på Saddam Husseins tid var den nedre gränsen nio år. Intressant dock att en höjning av åldern uppfattas som framsteg, i Sverige vill man gå åt andra hållet.

På fängelset i Arbil finns dessutom barn som är yngre än elva år. De är där med sina mammor som sitter av sina straff. Det lär finnas nio stycken barn, fem av dem ammas. Flera har varit där i flera år, fängelset är den enda värld som
de känner till.

När vi kommer in i en cell, ligger en kvinna i sängen och ser helt utslagen ut. Det visar sig att hon precis har fött barn, något som fängelseledningen tydligen inte kände till. En nyfödd bebis ligger stillsamt bredvid, som visste den att här måste man uppföra sig.




Personer över 15 år kan dömas till dödsstraff, men det verkställs inte, utan innebär i praktiken livstid.
De flesta fångar tycks sitta inne för småbedrägerier, stölder och ”bråk”, vilket i klartext betyder misshandel.
Bland kvinnorna finns det flickor som har rymt hemifrån. Vi får aldrig reda på varför. Vidare finns det kvinnor som har gjort sig skyldiga till äktenskapsbrott, prostitution, och kvinnor som har blivit våldtagna.

Jag frågar om straffskalan. När det gäller prostitution beror straffet bland annat på om kvinnan har tvingats till det eller om det har skett frivilligt. För de våldtagna avgörs straffet av omständigheterna: om hon var med på våldtäkten blir straffet förstås mildare.

Kurdistan är ett samhälle som försöker bygga upp sin nyvunna autonomi, och som kämpar mot fattigdom och underutveckling.

Hårda tag mot människor som har begått brott är ett tecken på efterblivenhet. Framsteg byggs upp genom en human fångvård värd namnet.

1935 sänktes straffmyndighetsåldern i Sovjet från 16 till tolv år. 85 år senare är moderaterna i Sverige nästan ikapp.