Småstadens småskurna mentalitet skildrad av Bäverteatern

Alfhild Agrells ”Småstadslif” från 1883 gjorde stor succé överallt – utom i Härnösand där man upplevde man kände sig träffad av pjäsen, som man tyckte förlöjligade staden. Korrekt är att den gör sig lustig över stadens borgerskap, och kanske också småstadens trångsynta atmosfär.

Det är en pjäs som inte riktigt har åldrats med behag. Dialogen är förvisso rapp, och med mycket humor, men de många och ganska långa monologerna är styltigt deklamatoriska.

Karaktärerna är schablonmässiga i överkant, till och med för ett folklustspel.

Agrells egen idémässiga begränsning kommer också tydligt fram i dagen. Hon gisslar det borgerliga äktenskapets ohämmade köttmarknad, som onekligen har starka drag inte bara av ofrihet och tvång utan rent av prostitution i monogama former. Men den enda väg ut som hon förmår se är fortfarande äktenskapsinstitutionen, men grundad på äkta kärlek.

Läs hela texten i Allehanda.se

Småstadslif av Alfhild Agrell

Med Bäverteatern

Härnösands teater, Lilla scenen

Regi: Ylva Steen

Manusbearbetning: Kärstin Nordin

Ljus & ljuddesign: Christoffer Wallin

Scenografi: Torbjörn Grönlund, Elisabeth Kalén, Ylva Steen

Medverkande: Jeanette Melin, Cecilia Rödström, Birgitta Norgren, Joel Kristoffersson, Torbjörn Grönlund, Linda Lundgren, Dan Gerell, Stefan Brattfeldt, Monica Lundell, Olle Burlin, Catharina Rosén och Erica Collin

Foto: Katarina Östholm

Om samisk identitet och mänskliga frågor

Norrdans senaste föreställning ”Märgben” (bara den titeln!) knyter an till samisk kultur. Den som väntar sig jojk, renar, spännande schamaner och exotiska myter kommer att bli extremt besviken. 

Föreställningen problematiserar istället på ett suggestivt sätt komplicerade frågor kring identitet och förhållandet mellan individ och kollektiv.

Det finns gott om förutfattade meningar och utifrån dem förväntningar på vad det innebär att vara same. Det gäller lika mycket internt i det samiska samhället och från omgivningens sida.

Koreografen Simone Grøtte och Herman Rundberg, som har komponerat musiken, hävdar istället den självklara rätten att vara same på sitt sätt, man kan vara same – liksom svensk, norrman, vem som helst – på högst olika vis.

Den samiska kulturen - och med den förbundna identiteten – är lika lite som någon annan kultur enhetlig och statisk.

Läs hela texten i Allehanda.se

Foto: Lia Jacobi

Den odrägliga besserwisserns litterära talang

Idag är det Mario Vargas Llosas födelsedag. Han är en författare för vilken jag känner en stark ambivalens. Här en text från 2010 då han precis hade fått Nobelpriset:

Nobelpriset i litteratur är världens förnämsta litterära utmärkelse, ett slags VM i litteratur. Grunden till Nobelprisets prestige finns i prissummepengarnas storlek, den historiska kontinuiteten och naturligtvis kvaliteten på pristagarna.

Det sistnämnda är långt ifrån oproblematiskt. Listan på framstående författare som inte har fått priset är minst lika lång som den över sin tids tillfälliga storheter som har försvunnit in i barmhärtighetens totala glömska.

Den manliga dominansen är ett stort problem. De kvinnliga författarna är kraftigt underrepresenterade, och det urholkar prisets värde.

Också överrepresentationen av Europa och Nordamerika har börjat uppfattas alltmer som problematisk och besvärande.

Nobelpriset skiljer sig från andra pris genom att det belönar ett livsverk, ett författarskap och inte en bok. Därför tilldelas priset ofta till tämligen ålderstigna författare, och utsätts för den helt irrelevanta kritiken att det är ”för sent”. Så är fallet med årets pristagare, men det ligger nära till hands att misstänka att det egentligen är andra överväganden som ligger bakom kritiken.

De flesta pristagare brukar väcka starka känslor och bli föremål för varierande grad av politisk kritik. Litteraturen finns inte i ett vakuum och den är alltid i någon mening politisk. Bra litteratur berör och engagerar, och det är därför ofrånkomligt att Svenska Akademiens val leder ofta till häftiga debatter.

Om man inte som Jan Myrdal föredrar att avfärda Nobelpriset som ett borgerligt jippo.

Årets pristagare Mario Vargas Llosa från Peru utgör inget undantag, även om det mer tycks vara personen och hans politiska gärning än författarskapet som väcker den ilskna kritiken.

Ingen av hans kritiker har på allvar ens försökt att ifrågasätta hans stora kvaliteter som författare. Det är inte särskilt förvånande. Vargas Llosa kan lätt räknas till en av världens absolut främsta berättare, med ett otroligt stort register, och med en påtaglig politisk närvaro.

Det första jag läste av Vargas Llosa, det bör tilläggas att det var 70-tal, och jag läste mycket annat latinamerikanskt överhuvudtaget vid den tiden, var Pantaleón och soldatbordellen. Det är en svidande vidräkning med militär byråkrati och stupiditet i största allmänhet. Samtidigt är ett komiskt litet mästerstycke, och Vargas Llosa uppvisar sin förmåga att använda olika litterära grepp för att åstadkomma en finurligt konstruerad helhet.

Kritiken mot de militärt präglade manlighetsidealen finns ju redan i hans första roman Staden och hundarna, som bygger på hans egna erfarenheter från en kadettskola, dit han skickades av sin far för att ta ur honom det som familjen uppfattade som ett fjolligt litteraturintresse. Skolan blev en traumatisk upplevelse för den unge Mario, och ända sedan dess har hans författarskap rört sig i spänningsfältet mellan den manlighetskultur han faktiskt är uppvuxen med och i, och denna kulturs förödande konsekvenser. Det gör Vargas Llosa till en författare som är betydligt mer medveten om könsmaktsordningens betydelse än de flesta andra av hans latinamerikanska författarkollegor.

Liknande teman behandlas i novellsamlingen Valparna.

När Staden och hundarna kom ut möttes den av en översvallande positiv kritik. Den peruanska militären lät sig dock inte imponeras, och ordnade ett bokbål med ”landsförrädarens” debutverk.

Av en helt annan kaliber är Vargas Llosas andra roman Det gröna huset. Den är mycket intrikat uppbyggd, med flera skikt av platser och tidsplan som går in i varandra på ett sinnrikt sätt. Känslan av instängdhet är närmast total, och även om det är en fascinerande roman, minns jag den som en tung, klaustrofobisk, ja nästan skrämmande läsning. Våldet upprepar sig ständigt, och det finns ingen försoning. Vargas Llosas kanske mörkaste verk.

Då håller jag Vargas Llosas andra storverk Kriget vid världens ände betydligt högre. Den utspelar sig i Brasilien, långt bort från storstaden och civilisationen. En messiasfigur drar igång en religiös väckelse och en social revolution, och får snabbt ett allt starkare stöd bland bönder, fattiga, banditer, all världens fördömda, inte minst kvinnor. Det är en fascinerande studie i den sociala mobiliseringens många irrgångar, men också med tydliga religiösa inslag – något annars ovanligt för Vargas Llosa – det handlar mycket om skuld och försoning, ånger och förlåtelse.

Rebellernas kristet-kommunistiska samhälle krossas obarmhärtigt av statens våldsapparat, men Vargas Llosa tycks mena att minnet av det som varit lever kvar och kan bli till ett framtidens frö, ett nederlag som ska leda till framtida segrar. Det är onekligen en mycket marxistisk tanke, skriven vid en tid då han uppenbarligen redan är på väg bort från sina tidigare vänsterståndpunkter.

En annan intressant aspekt i romanen är författarens alter ego. Det är Journalisten som följer hela historien nästan ända från början. I ett tidigt skede får den kraftigt närsynta figuren sina glasögon krossade, och under hela den tid han är med ser han knappt någonting, och är så gott som helt beroende av hjälp från andra, framför allt en kvinna som han åtrår, och som föraktar honom.

Det är tydligt att den uppblåste Mario kan ibland visa upp en förvånande ödmjukhet.

En annan favorit, visserligen av en helt annan tyngd, men annat vore å andra sidan att begära för mycket, är Tant Julia och författaren, där han sin vana trogen bryter mot tabun och konventioner. Men framför allt är det ett komiskt mästerverk, förmodligen den roligaste bok jag någonsin har läst. Den borde vara obligatorisk läsning för alla som någonsin har tittat på en tv-såpa.

Det är typiskt för Vargas Llosas sätt att arbeta med ett brett register av uttrycksmedel, allt från modernismens sofistikerade strukturer till populärkulturens enkla knep. Det ger hans författarskap både djup och bredd.

Slutligen en liten personlig favorit. Det är den korta romanen Berättaren. Den handlar om hur en liten indianstam i Amazonas håller på att duka under i den synnerligen ojämna kampen mot moderniteten och ”utvecklingen”. Med det lilla folket går det också under ett språk, och en kultur. På ett osannolikt intrikat sätt lyckas Vargas Llosa väva in Förintelsen in i historien. Det är starkt och det berör. Framför allt kontrasterar det mot Vargas Llosas häpnadsväckande hjärtlösa uttalanden om minoritetsspråk, urinvånare och ”utveckling”.

Engels talade om ”realismens triumf” (det var om Balzac). Man kan ta det begreppet vidare och tala om ”litteraturens triumf”. Vargas Llosa vore ett typexempel. En odräglig besserwisser, med avskyvärda politiska idéer och en tveksam demokratisk hållning, men vars litterära talang ger honom en förmåga att skildra samhällskonflikter och dess aktörer på ett pregnant sätt, samtidigt som han förmår att gå utöver sig själva och sina egna småaktiga begränsningar.

Konstsalong över gränserna – Sollefteå Konstförening visar tolv konstnärer från Jämtland och Medelpad

En vandringsutställning från Jämtland och Medelpad har nått Västernorrland. I våra grannlandskap upplever man att konsten har svårt att passera landskapsgränserna, och det är fullt möjligt att det stämmer – även om man kan tycka att det är högst märkligt. Tolv konstnärer, sex från vardera Jämtland och Medelpad, visas nu på Konstsalongen i Sollefteå.

Jag vet inte vilka urvalskriterier man har haft, men det verkar som att man tack och lov inte har eftersträvat representativitet – hur nu en sådan skulle se ut – utan istället nöjt sig med att visa upp bredden i konstvärlden i respektive landskap.

Resultatet är inte helt oväntat disparat och eklektiskt. Om det är bra eller dåligt överlämnar jag åt besökarna att avgöra.

Utställningen håller genomgående hög nivå, här finns mycket bra konst. Men bara ett fåtal verk förmår överraska och bidra med något nytt, något som man inte har sett förut.

Läs hela texten i Allehanda.se

Vandringsutställning Jämtland – Medelpad

Konstsalongen Sollefteå 19-31 mars

Medverkande:

Från Jämtland:

Jimmy Dahlberg

Elisabeth Gothe

Kaj på Höjda

Anna-Klara Samuelsson

Christoffer Svensson

Kajsa Tuva Werner

Från Medelpad:

Erik Berglin

Catharina Edlund

Ingela Hamrin

Eeva-Liisa Holappa-Jonsson

Erik Lindström

Ulla-Carin Winter

Svenska glädjetårar i Mexiko

Louisa Lyne och hennes bror Robin vann nyligen den internationella musiktävlingen ”Der Yiddisher Idol” i Mexiko.

Det är en tävling som började småskaligt för flera år sedan, men som gradvis vuxit sig större år för år.

Louisa var inbjuden två gånger tidigare, men har varit tvungen att avböja på grund av andra åtaganden.

Syskonparet Lyne tävlade i kategorin "ny sång" och framförde det nyskapade alstret "Trern", med text av Salomon Schulman och musik av Louisa och Robin.

Sången är skriven med den latinamerikanska publiken i åtanke. Ambitionen var att skapa en sång med passion och tempo. Sången börjar försiktigt och sårbart med en enkel gitarr och sång. Den växer sig snabbt starkare i andra versen och mynnar ut i full klagan mellan två röster med flamencoinspirerat ackompanjemang.

Också Salomon Schulmans text slår an känslosamma toner.

Alla framför sitt bidrag medan texten projiceras på jiddisch och spanska på storskärm. Efter uppträdandet ger en jury feedback - lite som i Talang. Det var tävlande från Kanada, Argentina, Colombia och självklart Mexiko som deltog, och alla deltagarna var sinsemellan mycket olika.

Louisas och Robins framförandet gick bra. De var förhandsfavoriter och vann också.

Priset bestod av 750 US dollar och även en poncho, en ryggsäck och ett diplom.

Trern av Salomon Schulman:

דו ווייסט דאך ליבשאפט מיינער                        

                            פארשטייסט דו מיר צו נישט

כאטש איך זע ס׳טוט מיר וויי

איך גיי מיט צאפעלדיקע פיס

און דו ווייסט נישט

כאטש איך בענק נאך דיר דו פארלאזט בלויז מיר

איך בענק נור

און אז דו פעלסט ביי מיר אזוי

יא דו ביסט בייז  

ליג איך שפעט ביינאבט און וויין און

ווייסטו

טרערן גיסן פון מיין הארץ.

Du veyst doch, libshaft mayner,

Farshteyst du mir, tsi nit

Chotsh ich zey s´tut mir vey

Ich gey mit tsapeldike fis

Un du vayst nit

Chotsh ich benk noch dir.

Du farlozt bloyz mir

Ich benk nur

Un az du felst bay mir azoy

Yo du bist bays

Lig ich shpet bay nacht un veyn un

Veystu

Trern gisn fun mayn harts

Och i engelsk översättning:

Tears

vers:

You know, darling mine

You´ve grasped me, or not?

Though I see, it gives me pain.

I walk with staggering steps

and you don´t know

ref:

Though I long for you

you're leaving me.

Yet I long.

vers:

And you are missed by me

so much.

Yes you're mad.

Late by night I lie and cry just

knowing.

Tears are running from my heart.

"Trern" med Louisa och Robin

Litteraturens jultomte

Idag är det årsdagen av Jules Vernes dödsdag. För 14 år sedan var det 100 år jämnt.
En text från då:

I år, närmare bestämt den 24 mars, är det 100 år sedan Jules Vernes död. Trots att det under året infaller jubileer i Frankrike förknippade med storheter som Montesquieu, Tocqueville, Nerval, har 2005 förklarats som ett Jules Verne-år. Det är ett postumt erkännande som säkert skulle ha glatt Verne. Under sin livstid var han förvisso en mycket populär författare, som nådde mycket höga upplagor och oräkneliga översättningar, men han fick aldrig ett litterärt erkännande bland de riktigt stora.

Jules Verne föddes 1828 i Nantes. I hans födelseattest finns en osannolik felskrivning – födelseåret anges till 1928! Man förflyttar den nyfödde hundra år in i framtiden, en tidsresa som senare kom att bli ett grundtema i hans litterära verksamhet. Vernes far var en aktad landsortadvokat som ville att sonen skulle följa i hans fotspår. Den unge Jules gjorde sin far till viljes och tog juridikexamen, men hans håg stod tidigt till litteraturen. Han skrev melodramatiska versdramer, noveller och operettlibretton, det mesta blev refuserad, några dramer blev antagna. Det stora genombrottet kom när en av hans äventyrsberättelser hamnade i händerna på förläggaren Hetzel, som direkt insåg den unge författarens potential. Ett otroligt kontrakt skrevs mellan de två: Verne skulle leverera två romaner om året i tjugo års tid! Något han inte bara uppfyllde utan också passerade med god marginal, han skrev inte mindre än 68 romaner.

Jules Vernes kvaliteter som äventyrsberättare är obestridliga. Hans överdådiga fantasi, fast förankrad i ett vetenskapligt och teknologiskt underlag har emellanåt visat sig förutseende på ett nästan kusligt sätt. Resan till månen, bara för att ta ett exempel, startar i Florida, inte långt från den plats vi känner under namnet Cape Kennedy, och landning sker i Stilla havet i stort sett på samma sätt som vår tids kosmiska färder brukar göra. Han förutser flygplan enligt principen tyngre än luften, helikoptern, TV:n också, även om den sände via tråd. Vernes ”ingenjörspoesi”, som Hetzel kallade det, har roat generation efter generation, och kommer säkerligen fortsätta att göra det. I början på 1900-talet framhölls han som ett föredöme för ungdomen i Sverige, i kontrast till Nick Carter-böckerna som då hade introducerats i landet, och ansågs fördärvliga av kultureliten.

Jules Vernes omfattande produktion håller en mycket ojämn kvalitet, en del böcker är helt okända för den läsande allmänheten och bör nog så förbli. Genomgående i hans verk är att människoskildringar inte är alltför djuplodande. Undantaget är porträttet av den gåtfulle kapten Nemo. Kvinnor är oftast helt frånvarande, de få kvinnogestalter som uppträder är rakt genom stereotypa. Mänskliga kontakter präglas av den viktorianska moralen, något som renderade Verne påvens välsignelse. Vernes personteckning är som bäst i hans livliga skildringar av tjänsteandar, alla har väl tjusats av den driftige och lojale Passepartout. 

Mycket av Jules Vernes berättarglädje grumlas av hans svaghet för uppräkning av vetenskapliga fakta. Lite i tid och otid bjuder han på en tröttande ström av tekniska och matematiska data, enligt uppgift är hans beräkningar oftast korrekta i detalj men sällan i sin helhet.

Alla personerna hos Verne är ”hederliga gossar” oavsett nationalitet. Ett olyckligt undantag är nidporträttet av en judisk procentare, som klart antyder antisemitiska fördomar, ingenting ovanligt i Frankrike vid den tiden. Efter nederlaget mot Preussen 1870-71 blir också bilden av tyskar, som alltid är militaristiska, mörkare. Men annars präglas Vernes böcker av en stark tro till det internationella samarbetets gränslösa möjligheter, och övertygelsen om att forskare och vetenskapsmän står över nationella konflikter. Likaså kännetecknas en stor del av Vernes litterära produktion av framstegsoptimism, en fascination inför teknikens och vetenskapens potential och den väg till lycka och välstånd som de utlovar att medföra för mänskligheten.

1886 inträffar en rad händelser som får författaren att inta en attityd av tilltagande pessimism och en mörkare syn på världen. Han blir beskjuten av en förvirrad släkting, med en viss invaliditet som följd, och samma år dör först hans förläggare Hetzel och senare hans åldriga mor. Ytterligare en bidragande orsak var också den stämning av sekelskiftespessimism som gjorde sig alltmer gällande i Europa. Dessutom tror jag inte att man kan bortse från Vernes medvetenhet om teknikens och industrialismens inneboende problem. Också i det avseendet visade han sig mycket förutseende och profetisk. Till sin familjs stora fasa började han på gamla dagar vurma för den ryske anarkisten Krapotkins läror, kanhända inte helt så profetiskt men alldeles klart symptomatiskt.

Jules Verne dog 1905 i Amiens. En fransk tidning skrev ”det känns som om jultomten var borta”. Lyckligtvis har vi julklapparna kvar i form av alla hans böcker.


Ett urval av Jules Vernes romaner:

En världsomsegling under havet
Från jorden till månen
Jorden runt på 80 dagar
Till jordens medelpunkt
Kapten Grants barn
Den hemlighetsfulla ön
Tsarens kurir
Begums femhundra miljoner
Två års ferier

"Non omnis moriar"

Idag är det Zuzanna Ginczankas födelsedag. För två år sedan, på 100 årsdagen, publicerade jag nedanstående text om henne i tidskriften Dixikon:

Dixikon.se

Hennes liv är som en dikt avbruten mitt i en strof. Zuzanna Ginczanka räknas till mellankrigstidens mest begåvade polska poeter. Hennes för tidiga död var ännu ett tragiskt offer på det nazistiska barbariets kulturfientliga altare.

Zuzanna Ginczanka föddes för 100 år sedan, i mars 1917 i Kiev i en assimilerad judisk medelklassfamilj. De flydde undan bolsjevikrevolutionen till Rowne i västra Ukraina som då var en del av det nyligen pånyttfödda Polen.

Mycket tidigt blev Zuzanna lämnad av båda sina föräldrar. Fadern drog till USA för att främja sin skådespelarkarriär – inte särdeles framgångsrikt så vitt det ät känt – medan modern åkte till Spanien med sin nya man. Lilla Zuzanna uppfostrades istället av sin mormor.

Hemmaspråket var ryska men det mångkulturella Równe var ett veritabelt Babels torn där flera olika språk kunde höras. Omkring halva befolkningen var judar, oftast jiddischtalande, här bodde polacker, ryssar, ukrainare, tatarer och armenier.

Ginczankas val av polska som sitt litterära språk brukar förklaras med hennes intresse för polsk poesi, i synnerhet för Julian Tuwim, mellankrigstidens ledande polska poet.

Zuzanna Ginczanka börjar skriva poesi tidigt, redan i tioårsåldern. Hon debuterar 1931 i en skoltidning bara 14 år gammal.

Hon skriver ett beundrarbrev till nämnde Tuwim, som svarar med uppmuntran och även beundran. Han uppmanar henne att delta i en poesitävling arrangerarad av Wiadomości Literackie (Litterära Nyheter), Polens mest prestigefyllda kulturtidskrift åren 1924-39 (det var här som bland annat Bruno Schulz debuterade). Hennes bidrag får ett särskilt omnämnande och publiceras i tidskriften. Året är 1934 och hon är 17 år gammal.

Dikten heter ”Gramatyka” (Grammatik) och uppvisar häpnadsväckande brådmognad, som pekar hän mot de grunddrag som kom att utmärka hennes diktning: sensualism som går i par med subtil ironi och en förundran inför världen.

”( — : and to relish words is such joy,

to cherish, to sip them like wine —

to hold, to lift them up, to view in a light divine).

/…/

Here are simple tables and hard wooden benches,

here is gentle dew and summer rain that drenches,

here is a red church with its heaven-bound dart,

and a veiny, pulsating, simple human heart.” (Översättning: Marek Kazmierski)

Efter studentexamen 1935 flyttar hon till Warszawa, där hon snabbt kommer att ingå i huvudstadens litterära kotterier. Hon umgås mycket med Julian Tuwim och hans vapendragare från poesigruppen Skamander, hon hänger jämt på den legendariska krogen Ziemianska där hon ofta delar bord med Witold Gombrowicz.

Det är starkt mansdominerande miljöer hon rör sig i, och många samstämmiga röster från den tiden prisar entusiastiskt hennes uppseendeväckande skönhet. Att döma av de bilder som finns kvar finns det fog för denna uppskattning, samtidigt som det är helt tydligt att männens beundran inskränker sig inte enbart till hennes konstnärliga talanger och att hon blev skamlöst sexualiserad.

I Warszawa konfronteras hon också på allvar med den tilltagande antisemitismen. Hon drabbas därmed av dubbel objektifiering, som kvinna och som jude. Hennes poesi kan med fördel läsas som ett sökande efter en identitet bortom samhällets konventioner och historiens konstruktioner.

Året efter ankomsten till huvudstaden publicerar hon sin första och enda diktsamling ”O centaurach” (Om kentaurer).

Här inledningsstroferna till titeldikten:

”Rubbing against each other, rhymed verses rattling

— don't let dull thoughts posses you with prattling

— do not trust your hands like the blind,

nor your eyes like owls grappling —

I now call on all passions and wisdom

joined at the hips by battling

like a centaur. —

I admire the grace of the male chest and head

to a stallion body and its slim legs wed —

— for to cool female cheeks

and the swelling mares,

grand centaurs come galloping

with their horseshoe myths dread.” (Översättning: Marek Kazmierski)

Krigsutbrottet 1939 finner Ginczanka i Równe där hon hälsar på sin mormor. Hon flyr undan nazisterna till Lwów, som har intagits av Röda armén. Hon blir medlem i Ukrainas sovjetiska författarförbund, och medverkar i tidningar och tidskrifter med egna verk och översättningar.

Efter Nazitysklands anfall på Sovjet tvingas Zuzanna Ginczanka att gömma sig med falska identitetshandlingar. Hennes omtalade skönhet med sina exotiska drag uppfattades nu omisskännligt som semitiskt och blev till en förbannelse.

Hon blir angiven av ägaren till lägenheten där gömmer sig. Händelsen skildras i dikten ”Non omnis moriar”.  Den finns översatt till svenska i antologin ”Jag i första och sista person”, där det finns ytterligare tre dikter av Ginczanka.

Non omnis moriar – mitt stolta jordagods

med mina dukars ängar och med dyra fina kuddvar

med lakansfält och linneskåpets vakttorn

och kjolar, klänningar, det ska jag lämna kvar.

Jag lämnar ingen arvtagare efter mig.

I judisk egendom ska dina händer gräva

fru Chomin, tappra mörderska, ja ta nu för dig

Du tjallare från Lwow med all din pengasträvan

– njut av mina saker, det har du väl förtjänat.

Mina grannar – fjärran från min sångarlyra

ni nämnde mitt namn när Gestapo härjade.

Ni mindes mig, det minns jag alltför tydligt.

Må dessa vänner höja nu en bägare

till minne – och för rikedomen som blir synlig

för karotter, kandelabrar, gobelänger.

De festar hela natten fram till soluppgången

och söker sedan ivrigt efter guld och dyra smycken

i täcken och i mattor, i dynor och i dyschor.

Arbetet går bra, o vilket kärt besvär.

Tageltovor, sjögrästestar, bolsterdun

och fjädermoln från kuddarna som rivs isär

klibbar fast på deras armar, som blir vingar.

Mitt blod är det som klistrar fjädrar fast vid fjun

så deras armar blir till änglavingar. (Översättning: Tomas Håkansson)

Dikten skrevs med blyerts på en papperslapp och har bevarats tack vare att den hölls dold av en vän till Ginczanka. Den publicerades första gången 1946.

Den fru Chomin som nämns i första strofen (sjunde raden) är den som angav henne för Gestapo i Lwów. Efter kriget ställdes hon inför rätta för samarbete med ockupanterna och dikten anfördes som bevis.

Mirakulöst undkommer Ginczanka nazisterna och flyttar till Kraków. Hösten 1944 blir hon än en gång angiven av sina polska grannar. Nu inträffar inget mirakel och Zuzanna Ginczanka blir dödad bara några veckor innan Röda armén befriar staden.

Zuzanna Ginczanka blev 27 år gammal.

Världspoesidagen

Idag är det världspoesidagen. Det firar vi med en dikt av Heinrich Heine:

Världens gång

Den som äger mycket skall
snart få ännu mera givet;
ifrån den som lite har
blir det sista också rivet.

Om du inget äger alls,
är det dags att graven gräva -
att få leva, du din tölp,
kan blott den som äger kräva.

(Översättning: Malte Persson)

Med passion för dialekt – Eric Björklund kommer ut med sin fjärde diktbok på "ångermanländska light"

Eric Björklund har sina rötter i Bötsle utanför Härnösand, inte långt från Älandsbro. Han började sin journalistbana hemmavid på Västernorrlands Allehanda och Nya Norrland. Sedan bar det av söderut till huvudstaden där han krönte sin yrkeskarriär som chefredaktör för Svensk åkeritidning. Han har arbetat som journalist i över 50 år.

Vid sidan om journalistiken har han närt ett brinnande intresse för svensk-finsk samtidshistoria, främst åren kring andra världskriget. Det resulterat i inte mindre än sju böcker, om bland annat Petsamo- och Kvarkentrafiken, och den jordbrukshjälpen från Sverige till Finland.

På senare år har han också diktat. I poesins form har han skildrat sin uppväxt i den lilla byn i Ångermanland. Språket är den lokala dialekt som användes i barndomshemmet. Tre böcker har det blivit: ”På det nedre”, ”Hel och Ren” och "Köttets lust".

Han har också sammanställt en e-bok med 500 lokala ord från Bötsle, ett slags superlokalt dialektordbok i miniatyrformat.

Förra året var han nominerad till Birger Norman-priset. Även om det inte blev något pris, bär han nomineringen stolt med sig.

Nu har han hunnit bli 75 år, och publicerar sin fjärde diktsamling. Titeln är ”På upploppet”, och den beskriver väl vad det handlar om. Livsloppet närmar sig sitt slut, och det är dags för en sammanfattande spurt.

Läs hela texten i Allehanda.se

Fullsatt på Littfest när Ebba Witt-Brattström föreläste om Agrell – och överfullt på Mats Jonsson

Årets upplaga av Littfest i Umeå höll samma höga nivå som under föregående år. Många intressanta författare, både svenska och utländska, seminarier med spännande samtal, flera intensiva dagar med litteraturen i centrum. Inte heller i år saknades det inslag med anknytning till Ångermanland.

Först och främst handlade det om Alfhild Agrell, vars renässans har fått ytterligare ett bidrag med utgivning av hennes bästa noveller. Om dem berättade Ebba Witt-Brattström. En del av hennes föredrag gick tillbaka på den föreläsning som hon höll tidigare på Murberget, där hon bland annat tog upp kvinnornas betydelse för det moderna genombrottet i svensk litteratur på 1880-talet, och backlashen under nästa decennium då kvinnorna förpassades ut i tystnad och glömska.

En process som för övrigt påminner en del om utvecklingen under 1970- och 80-talen.

Agrell är mest känd som dramatiker och det var därför fascinerande att höra om hennes novellkonst.

Läs hela texten i Allehanda-se

Årets Ludvig Nordström-pristagare Jack Werner: "Vi människor har inte hunnit fullt så långt som vi själva tror"

Årets Ludvig Nordström-pristagare journalisten Jack Werner är mest känd för sin roll i Viralgranskaren, tidningen Metros faktagranskning av sociala medier. Det var också mycket kring fenomenet internet som panelsamtalet mellan honom och juryns Kjell Carnbro rörde sig under prisceremonin på Härnösands bibliotek.

Den unge Jack Werner är väl bekant med Ludvig Nordström och hans författarskap, inte minst klassikern ”Lort-Sverige”.

-          Det vi har gemensamt är insikten om att vi människor inte har hunnit fullt så långt som vi själva tror, säger Jack Werner.

Vandringssägen, skrönor och rena lögner har alltid spridits, och många gånger fått stor tilltro, människor idag är inte på något sätt dummare eller mer lättrogna än tidigare. Skillnaden kan möjligen vara att idag får vi på ett helt annat sätt syn på det vi säger – och därmed oss själva.

Läs hela texten i Allehanda.se

En överviktig zombie, en musikalisk karneval och en gnistrande barnopera

Det är mycket Alfhild Agrell nu. Det senaste tillskottet är en nyskriven barnopera efter hennes barnbok ”Prins Pompom”. David Saulesco har skrivit både text och musik, och elever från Operastudion Kapellsberg står för framförandet.

Handlingen har en förvånansvärd aktualitet. Sagans välmenande kungapar anlitar en charlatan till matprofessor (sic!) för att tillförsäkra sin arvinge Prins Pompom den bästa möjliga uppfostran. Han isoleras i tolv år och göds som en gris, han får allt han pekar på, passas upp dygnet runt, gör vad han behagar utan några som helst plikter.

Resultatet blir fullkomligt skrämmande, kronprinsen är en kraftigt överviktig zombie, ständigt deprimerad, har aldrig skrattat, och när han talar låter det som högläsning ur Nordisk familjebok.

Saulescos libretto är till brädden fyllt med humor, som med glimten i ögat vinkar åt Karl-Bertil Jonsson, Disneys Djungelboken, och lite av varje. Det är lika lättsamt och lekfullt som musiken. Den är melodiös, men även här leker kompositören med metareferenser, jag tyckte mig plötsligt höra några jazztakter av Kurt Weill. Där finns säkert mer.

Det som imponerade mest var den närmast perfekta harmonin mellan text och musik, de bildar en integrerad helhet, som det anstår en lyckad opera.

Läs hela texten i Allehanda.se

En modern svensk klassiker med vidunderligt mäktig fantasi

Idag är det P.C. Jersilds födelsedag. Dagen till ära en knippe recensioner:

Edens bakgård
P C Jersild.
Fri Tanke förlag, 2009.

P C Jersild är en modern svensk litteraturklassiker. Han debuterade 1960, och har nu under loppet av snart 50 år skrivit närmare ett trettiotal romaner, som håller genomgående mycket hög klass. Även om han inte är främmande för formexperiment, som till exempel i Calvinols resa genom världen eller Grisjakten, är han fast förankrad i den realistiska berättartraditionen.

Utmärkande för hans romaner är en överdådig fantasi, medan man läser frågar man sig gång på gång, var får han allting från, och svaret är mycket enkelt: från verkligheten. Nästan som på beställning tar Jersild upp och behandlar i litterär form olika aktuella och brännande samhällsfenomen: sjukvården, genetiken, självmord, dödshjälp. Anmärkningsvärt mycket handlar om döden. Men det är kanske det effektivaste sättet att skriva något meningsfullt om livet.

Jersilds senaste, Edens bakgård berör inte döden, men mycket riktigt handlar det till en del om just hur vi undviker livet. Med hjälp av modern teknik får vi möjlighet att på ett fullt realistiskt sätt kliva ut ur våra egna liv, och träda in i en annan verklighet i både tid och rum. Vi kan träffa den förhistoriska kvinna Lucy, vi kan gå på människojakt i Afrika, korsfästa Jesus – slog de verkligen in spikarna i handleden? – eller ägna oss åt pedofila lekar. Allt helt oskyldigt. Eller åtminstone inte straffbart.
En vidare fråga är naturligtvis hur vi hanterar de tekniska möjligheter som vi själva skapar. Är det verkligen nödvändigt att ta i anspråk teknik bara för att den finns? Vad använder vi teknik till, och är det bra för oss?

En särskild plats i den diskussionen intas idag av datatekniken. De enorma mängder information om enskilda individer som samlas i stora databaser kan användas i olika syften, inte alla nödvändigtvis hedervärda. De risker som finns för integritetskränkningar från statsmaktens sida är välkända. Jersild fokuserar istället på hur ingående upplysningar om individer kan exploateras av skumma kommersiella intressen.
Romanens huvudperson, Roland Rajamäki, är en ganska typisk jersildsk figur. Han befinner sig på samhällets absoluta botten, en hemlös missbrukare, helt berövad all självkänsla, men ändå lite av en intellektuell, och med plötsliga, även om mycket sällsynta, reflexer av värdighet. Att han i sitt tidigare liv försörjde sig som illusionist är pricken över i:et.

Med sin bakgrund som socialläkare har Jersild djupgående kunskaper om samhällets olycksbarn och den miljö de lever i. Här finns en fenomenal skildring av de utslagnas Stockholm, en vandring i underjorden värdig Dantes Inferno.
Roland lyfts upp ut eländet, blir erbjuden arbete och bostad. Priset han får betala är att han måste vara inlåst, bokstavligen talat, större delen av dygnet. Han är mest hela tiden minutiöst kontrollerad och övervakad. Frihet kontra trygghet. Men är Rolands uteliggartillvaro fri? Och hur trygg är han inlåst på kontoret? Frågorna hopar sig, och det finns inga enkla svar.
Jersild har hoppat av från sitt tidigare förlag Bonniers, och Edens bakgård är utgiven på Fri Tanke, som är Humanisterna närstående förlag. Jag antar att det handlar om draghjälp åt föreningen, där han sitter med i styrelsen.

Romanens upplösning ägnas också åt Humanisternas hjärtefråga, nämligen hur religionsfrihet kan missbrukas, inte minst i kommersiella syften. Dessvärre känns det påtagligt konstruerat och påklistrat, och räddas inte ens av en fullständigt dråplig parodi på Runar.
Dessutom blir det minst en stor och viktig samhällsfråga för mycket på en gång. Det är som om en åldrande författare vill hinna med så mycket som möjligt. Det är förståeligt, men gör romanen alldeles för spretig.
Jersild lyckas ändå knyta ihop berättelsen på slutet, och kvar finns en upplevelse av vemodig hoppfullhet och genuin humanism som präglar så många andra av hans böcker.

Ypsilon
P C Jersild
Bonniers, 2012

Utan att göra så värst mycket väsen av sig tillhör P C Jersild våra mest lästa författare. Hans litterära bana började redan för mer än 50 år sedan. Jag har alltid trott att jag har läst det mesta av honom, men upptäcker nu att jag har på sin höjd läst en tredje del av hans drygt 30 romaner sedan debuten 1960 med ”Räknelära”.

Det är verkligen högst imponerande, inte minst med tanke på att Jersild inte väjer för att skriva om svåra och komplexa ämnen. Han är inte heller främmande för formexperiment, som i ”Calvinols resa genom världen”, men det är i innehållet i sina romaner som han släpper lös en kreativ fantasi med ofta halsbrytande idéer.

När Jersild nu när han närmar sig 80 kommer ut med en ny roman är det utan tvekan ett kraftprov, i synnerhet för en person som på fullt allvar beskriver sig själv som lat. I en intervju nyligen antydde Jersild att hans senaste roman också troligen är hans sista. Påståenden från författare, även åldrande sådana, att de inte kommer att skriva fler böcker ska alltid tas med en nypa salt, men visst har ”Ypsilon” karaktären av sammanfattning och summering.

”Ypsilon” är på sätt och vis en metaroman, Jersild har samlat ett antal av sina gamla romanfigurer och möter dem några decennier senare. Reine från ”Barnens ö”, Bernt Svensson från ”Babels hus”, Evy Beck från ”Djurdoktorn”, Lennart Siljeberg från ”Grisjakten”, med flera. Titelns Ypsilon är dessutom huvudperson – om person är rätt ord – i romanen ”En levande själ”, och får så småningom en nyckelroll i handlingen.

Läsaren får en snabbt skissad historielektion i bland annat 70-talets vänstervåg, 90-talets individualistiska rekyl, New Age med hälsotrenden, och lite annat smått och gott ur samhällsutvecklingen. Bitvis blir det riktigt komiskt när ideologiska gengångare kommer till tals. Evy Becks son arbetar som statssekreterare hos Anders Borg, men låter precis som sin morfar, den gamle stalinisten Rodion (sic!) Beck, med samma känslokalla, förment vetenskapliga pragmatism.

Genom sina gamla romanfigurer tar Jersild upp ett antal problemställningar som alltid återkommit i hans författarskap: vuxenvärldens svek, den själlösa byråkratin, religionens roll, humanitet kontra lönsamhet inom vetenskapen. Men framför allt handlar det om Döden. Det oundvikliga, det som väntar oss alla. Och trots det lever vi i en ungdomshyllande kultur där döden har mycket lite plats, om den inte rent av förträngs helt och hållet. Lite märkligt, inte minst med tanke på att samhället blir allt äldre, med många som lever längre och längre.

Jersild påpekar att skönlitteraturen är mycket fattig på skildringar av döden och döendet. Han reparerar den skadan med råge. Han tar livet av samtliga sina huvudpersoner, frejdigt och utstuderat, med fantasirik variation och stor detaljrikedom. Det ger en bild av människans olika sätt att tackla döden, och sjukdomarna dessförinnan. Tunga frågor om vårt förhållande till döden ställs på sin spets, för att till slut landa i det stora spörsmålet om eutanasi, dödshjälp.

Att Jersild är anhängare av dödshjälp enligt till exempel holländsk modell är ingen hemlighet. I ”Ypsilon” lyckas han komplicera och nyansera problematiken på ett förtjänstfullt sätt, och den som väntar sig enkla svar lär bli mycket besviken.

Som roman betraktad är ”Ypsilon” kanske inte någon fullträff, den innehåller alldeles för många och långa resonerande partier, som gör den till mer essä än roman. Men Jersild är i all enkelhet en lysande stilist, hans litterära uppfinningsrikedom är överdådig, och han engagerar och stämmer på samma gång till eftertanke.

Och glöm inte att det finns ett liv före döden.

OMLÄSNINGEN

Den elektriska kaninen

PC Jersild

Författarförlaget 1974/Bonniers 1978

PC Jersild är en författare som med vidunderligt mäktig fantasi förmår att förvandla idéstoff till god skönlitteratur. Hans litterära påhittighet har få motsvarigheter i svensk litteratur. Det är verkligen ett nöje att gå tillbaka till hans tidiga verk som ”Calvinols resa genom världen”, ”Grisjakten”, ”Stumpen” och ”Djurdoktorn”.

Från den perioden är också ”Den elektriska kaninen”, en fabel om Folkhemmet Sverige. Kritiken mot Rörelsen är helt uppenbar, författaren är skoningslös i sin parodierade skildring av fackpampar, korruption, karriärism och inte minst sexism.

Han är inte heller nådig mot reformismens små kosmetiska förbättringar som lämnar grundorsakerna till problemen intakta. Maktens djur flyter ihop alldeles oavsett deras ideologiska övertygelse.

Det är lite som Djurfarmen i Folkhemmet.

Tematiskt en typisk bok från den tidsperioden.

Fantasikraften och påhittigheten är det inget fel på, men här känns det ändå en aning konstruerat och ibland långsökt. Symboliken är dessutom alltför uppenbar och genomskinlig rakt genom.

En mellanbok i ett betydande författarskap.

Skildrar förtryckets mekanismer

Den 12 mars 1968 blev Mauritius självständigt från Storbritannien. Samma datum 1992 blev landet republik.
En spännande författare från Mauritius är Nathacha Apannah. Förra året publicerades hennes roman "Våldets vändkrets" på svenska.

Bilden av den treårige syriske pojken Alan som spolades upp på en strand i Turkiet har upprört en hel värld. På ön Mayotte i Indiska oceanen blir ingen upprörd över alla dem som drunknar i havet. 

Mayotte är nämligen en del av Frankrike och många från de omgivande öarna försöker desperat ta sig dit i jakten på ett bättre liv. I de undermåliga och överlastade båtarna skördar döden ständiga offer bland de förhoppningsfullas väg mot det hägrande framtidslandet.

Ingen vet hur många illegala immigranter som vistas på Mayotte, antalet papperslösa och ensamkommande är visserligen okänt men utan tvekan mycket stort, långt större än de officiella siffrorna. Det förlovade landets löfte visar sig snabbt vara tomt, de nyanlända lever i fattigdom och misär, som tredje klassens medborgare.

Makten är inte färgblind och det är de vita som styr och njuter av det relativa välståndet. De svarta, eller kanske rättare sagt ”de färgade”, som antingen är medborgare eller åtminstone har uppehållstillstånd tillhör öns proletariat, medan de illegala befinner sig längst ner i samhällshierarkin.

Här är ras, hudfärgen, detsamma som klass.

Precis som i den första romanen av Nathacha Appanah som har översatts till svenska, ”Den siste brodern”, skildrar hon i ”Våldets vändkrets” förtryckets mekanismer. Också i denna bok gör hon det i ett globaliserat sammanhang.

Kåkstaden i utkanten av Mayottes huvudstad Mamoudzou kallas av dess invånare för ”Gaza”. De har förmodligen högst vaga begrepp om var denna palestinska stad ligger, men de vet att den är symbolen för misär, förtryck, instängdhet och hopplöshet. Och våld.

Brutalt våld, utstuderade övergrepp, narkotikahandel, stölder, våldtäkter, misshandel och ond bråd död är Gazas vardag. Det finns inget ädelt i fattigdom.

Frankrike är så långt borta att man kan förledas att tro att det inte ens finns. Politiken är en sorglig parodi på demokrati, med korruption, obskyra samarbeten och ännu mera våld. Biståndsarbetare från Europa kommer för att skaffa sig meriter och få uppleva exotiska äventyr i tropikerna.

Romanens utsatta protagonister känner ingenting annat än djupaste förakt för politiker, tjänstemän, media, hjälporganisationer och de intellektuella.

Det är en levande skildring som skickligt växlar tempo mellan febrig undergångsstämning och mer eftertänksam reflektion kring existensens obesvarade frågor. Hon väver också in på ett naturligt, nästan omärkligt, sätt element från både kristen, biblisk tradition och från inhemsk mytologi.

Nathacha Appanah bor sedan 20 år tillbaka i Frankrike, men har sina rötter på ön Mauritius. Den är mest känd för utrotningen av dronten, sina tidiga frimärken, några celebra litterära besök under 1800-talet – Joseph Conrad, Mark Twain - och att Nobelpristagaren Le Clézio har sina rötter här. 

Det är hög tid att också lägga Nathacha Appanahs namn på minnet.

Nathacha Appanah kommer till Littfest i Umeå om några dagar.

  

Cornelis tolkad på älvdalska – svenska folkvisor på nytt sätt när Lena Willemark gästade Metropol

Det är inte långt kvar tills anrika Metropol i Härnösand ska förvandlas från en kulturens högborg, en jazzens Mekka, till ett kommersiellt kitschpalats i profitens tjänst. Men än så länge bjuder den legendariska lokalen på högklassisk musik, något som uppskattas efter förtjänst av publiken.

På onsdag kväll var det lapp på luckan när Metropol gästades av den eminenta trion bestående av Willemark, Knutsson och Öberg, och som bjöd på ett program ur sin senaste skiva ”Svenska sånger”.

Låtarna är hämtade ur den rika svenska visskatten, både den äldre, traditionella, och den nya, moderna, med namn som Cornelis Vreeswijk, Eva Dahlgren, Marie Bergman, Evert Taube och Ola Magnell.

Stilen kan närmast beskrivas som folkvisa i jazztappning, men klart genreöverskridande utan att bry sig nämnvärt om gränsdragningar. Framför allt räds man inte personliga tolkningar. Det är mycket eget, i ordets bästa bemärkelse. Egna favoriter, egna tolkningar, egen dialekt.

Jo, Lena Willemark sjöng Cornelis klassiker ”Somliga går i trasiga skor” på klockren (tror jag?!) älvdalska.

Läs hela texten i Allehanda.se

Svenska kolonialäventyr

Kolonialismens historia ligger närmare i tiden än vad man frestas att tro, också på våra breddgrader. Och då menar jag ändå inte den svenska statens framfart mot samerna, utan traditionell kolonialism, med kolonier i avlägsna och exotiska trakter.

Sverige har förutom tämligen misslyckade strandhugg vid Delawarefloden och Västafrika haft sin västindiska pärla på Saint- Barthélemy.

Den 7 mars 1785 anländer den svenska fregatten Sprengtporten till ön Saint- Barthélemy i Västindien. Därmed tar Sverige officiellt ön i besittning, efter att kung Gustav III för Sveriges räkning har köpt den från Frankrike i juli året innan.

Gustav III ville öka Sveriges ära genom en kolonialbesittning, och dessutom med slavhandeln som hävstång fylla på statskassan – och sin egen kassa.

Hans Majestät var största aktieägare i Svenska Västindiska Kompaniet med tio procent av aktierna, och var garanterad en fjärdedel av vinsten.

1847 avskaffades slaveriet i Sverige. 595 slavar på Saint-Barthélemy blir fria. Det var alltså 172 år sedan, eller för att uttrycka det mer konkret, knappt sex generationer sedan.

Kolonialäventyret varade från 1785 till 1878, och kan knappast betraktas som en större succé, vare sig ekonomiskt eller på annat sätt.

Återlämnandet av Saint-Barthélemy till Frankrike föregicks av en folkomröstning bland öns befolkning. 352 personer deltog, en (1) röstade för att stanna kvar i Sverige.

Det svenska arvet på Saint-Barthélemy består numera enbart av namnet på huvudstaden – Gustavia – en del gatunamn och tre kronor i statsvapnet.

Trollkarlen från Macondo

Idag är det Gabriel Garcia Márquez födelsedag

Jag minns hur jag någon gång i mitten av 70-talet skaffade en pocketupplaga av *Hundra år av ensamhet*. Efter att ha läst första sidan slog det knut för många år framöver på mina egna författarambitioner. Det här var så otroligt bra att ens egna tafatta försök framstod som totalt överflödiga!

Med ett överdådigt rikt språk och en suggestiv fantasi skapar Garcia Márquez ett eget universum där vad som helst inte bara kan hända utan gör det också. Det är ett mästerverk och en av 1900-talets absolut största romaner.

Och bokens bärande tema om att ensamhet, eller egentligen enskildhet, är inte bara ett existentiellt utan också ett politiskt tillstånd, och ett olyckligt sådant, är universellt, och gäller lika mycket i Colombia som i Sverige.

Garcia Márquez romaner är alltid förankrade i en konkret politisk verklighet som han skildrar på de mest oväntade sätt. I inledningen av *Patriarkens höst* tittar den åldrande diktatorn ut över det hav som han sålde till amerikanerna i utbyte mot politiskt och militärt stöd. En bit längre in i romanen inser läsaren att han verkligen sålde det, vattnet är borta och kvar finns bara en gigantisk grop!

Hur magisk är den realismen?

*Kärlek i kolerans tid* är en enastående vacker kärlekshistoria och en skildring av hur klassamhället förstör mänskliga relationer. *Krönika om en förebådad död* borde vara obligatorisk läsning för alla som ägnar sig åt så kallad hederrelaterat våld.

Garcia Márquez var även verksam som journalist och socialistisk debattör. Han var personlig vän med Fidel Castro och förblev sina vänsterideal trogen.

Han kunde vara ganska okonventionell. Under Nobelceremonin 1982 lyste han iklädd en vit kaftan, som han påstod var colombiansk frack, i stark kontrast mot alla stela pingviner runt omkring.

Gabriel Garcia Márquez har lämnat ett magiskt litterärt arv efter sig.