"Han var berömd i boxningskretsar på sin tid"

"Den polsk-judiske boxaren Szapnel Rotholc (1913–1966) är huvudperson i Grzegorz Flakierskis roman Knockout (Alyasiri förlag, 2014). Han var berömd i boxningskretsar på sin tid, ingick i landslaget, tog medaljer i EM. Idag vet inte många vem han är, men han har blivit den som Flakierski valt till huvudperson i sin skildring av de nazistiska förbrytelserna mot judarna på 1940-talet."

Bokus

"världen i ett sandkorn"

"Flakierskis familjealbum är alltså inte av den normalsvenska sorten. Här finns verkligen något att berätta om. Ämnet är förstås inte nytt. Öst- och Centraleuropas 1900-talshistoria, sedd från gräsrötterna, har skildrats av de stora författarna, däribland ett antal nobelpristagare. Att nu beträda deras litterära marker kan verka dumdristigt.

Men sådant bekymrar inte Flakierski. Han mäter sig inte med föregångarna, han har ingen Sophie som ställs inför ett omöjligt val. Han har bara några egna släkthistorier att bidra med. Inget märkvärdigt med dem, de förändrar inte vår syn på historien, de drar bara några strån till en väldig stack, men som redan William Blake var inne på: det går att se världen i ett sandkorn."

Bokus

Adlibris

Med orubblig tro på det skrivna ordet

Idag är det Birger Normans födelsedag. Ett viktigt datum att uppmärksamma, Birger Norman är utan tvekan Ådalens största litterära gestalt. Och hans betydelse sträcker sig in i vår tid, han har inte förlorat någonting av sin aktualitet.

Han debuterar relativt sent, först vid 37 årsålder, och det är lätt att se hur krokig vägen kunde vara för en arbetargrabb in till litteraturens värld. Man kan också ana brukssamhällets Jantelag.

När väl det första steget har tagits, med dikten ”Över en unicabox” i en antologi och året efter med den egna diktsamlingen ”Sånger vid floden”, är det som om en propp har dragits ur, det litterära skapandet väller fram lika mäktigt som någonsin Ångermanälven.

Frapperande är också mångsidigheten. Birger Norman skriver journalistik, dramatik, poesi, prosa, och möjligen med undantag för dramatiken står sig hans litterära värv mer än väl än idag.

Som publicist är Birger Norman förmodligen mest ihågkommen för sina Vinkelskott, en krönika som han skrev för Metallarbetaren mellan åren 1958-86, utan att missa en enda gång! Rubriken är för övrigt ett kvarlevande minne av Birgers tid som sportreferent på Nya Norrland, där han skrev för fyra öre raden.

Rubriken anger också hans ideologiska position. Han skjuter från sidan, ur sin egen, oväntade, vinkel. I Normans kulturjournalistik möter vi en person tryggt förankrad i arbetarrörelsen, lojal men alltid fri att kritisera och komma med egna ståndpunkter. En sann intellektuell.

Han har en orubblig tro på det skrivna ordet, och därmed också på det offentliga samtalet.” Försöker man roa, förargar det alltid någon. Blir man till förargelse, roar det alltid någon. Det inträffar att man speglar, söker fånga in och sammanställa meningar, åsikter, brytningar kring någon fokus. Orientering, översikt.”

Boken ”Ådalen 31” lyfter åter upp den tragiska händelsen i offentlighetens ljus, samtidigt som det myntar själva begreppet. Jämte Stig Dagermans ”Tysk höst” är det den bästa svenska reportageboken som någonsin skrivits.

Det finns flera läsvärda prosaverk av Birger Norman, framför allt ”Sista natten på Nordstjernan” med dess fantastiska människoporträtt.

Men Normans främsta litterära uttryck var lyriken. Det motiv som jag vill framhålla i hans poesi är förhållandet till Ådalen i allmänhet och Svanö i synnerhet. Det är påtagligt hur starkt landskapet och Ön är närvarande i hans diktning. ”Marskvällarnas blå timme i Ådalen/Vad rör mig Paris”.

Relationen är långt ifrån okomplicerad, och han var ingen hembygdsromantiker. Han har lämnat Ådalen, kan bara återvända som tillfällig besökare, men bygden lever kvar starkt inom honom. ”Den som vänder åter/kommer alltid blott/till ett återvändo/En hembygd/ finns aldrig för den/som en gång reste bort”. Men minnen finns kvar, och det är genom dem som man hittar till sig själv.

Det tycker jag är en mycket suggestiv bild av den rotlösa individen i en globaliserad värld.

Ett författarskap får aldrig reduceras till ett museiföremål. Birger Norman är en aktuell författare. Läs honom!

"Kopplingen till nutiden känns oroväckande angelägen"

"Kopplingen till nutiden känns oroväckande angelägen. Politiska strömningar, idéer och stämningar som trotts vara förpassade till historiens skräpkammare dyker nu upp över hela Europakartan.

– All nynazism och främlingsfientlighet, det är en draksådd som legat begravd och bara väntat på sin tid, säger han."

Bokus

Bokus e-bok

Adlibris

Adlibris e-bok

En speciell New Orleansfestival på Mannaminne - avskalat och reducerat: "Det är mycket speciellt för oss att vara här"

Mot alla odds blev det en New Orleansfestival på Mannaminne i år också. Helt annorlunda förstås, i mycket mindre, avskalat och reducerat på alla vis. Men inte desto mindre en trevlig musikhelg som det svängde rejält om. Och vädrets makter var inte helt ogina.

Den första chocken inträffar på parkeringen. Gott om plats! Det har jag aldrig varit med om tidigare. Och det är glest bland publiken. Antalet besökare är begränsat till 50, man håller hårt på social distansering och andra regler som gäller.

Festivalområdet är kraftigt begränsat, det är bara en scen i Musikpaviljongen, också programmet är stark reducerat.

- Vi ville väldigt gärna genomföra festivalen, och det var enda sättet att förverkliga det, säger Joakim Falk från Spicy Advice Ragtime Band, som också står för huvuddelen av hela festivalarrangemanget.

De var också festivalens huvudattraktion och spelade både fredag och lördag.

Läs hela texten i Allehanda.se

Lästips i pandemins tid

Bokus

Adlibris

Kan också köpas direkt från författaren.

100 år sedan kvinnor i Sverige blev myndiga - efter en lång historia av fördomar och förtryck

För inte alls länge sedan betraktades inte halva befolkningen - kvinnorna - som myndiga och fullvärdiga samhällsmedborgare. De var enligt lag underställda mannen, fadern, äkta maken, eller någon manlig släkting. Det krävdes många års kamp att avskaffa denna skriande orättvisa.

Vi passerade i början av året 100-årsdagen av avskaffandet av giftermålsbalken. Om någon till äventyrs tycker det låter mossigt och legalistiskt tråkigt kan jag försäkra att skenet bedrar. Det är en viktig historisk milstolpe och hur spännande som helst.

Giftermålsbalken var en del av den lag som stiftades 1734 och som reglerade kvinnans juridiska ställning och rättigheter – eller rättare sagt brist på desamma.

Enligt balken stod ogift kvinna alltid, oavsett ålder, under förmyndarskap. Förutom modern kunde enbart män vara förmyndare. Man gjorde dessutom skillnad på män i det avseendet – de på faderns sida hade företräde.

Läs hela texten i Allehanda.se

"en på många sätt imponerande roman"

Gregor Flakierskis "Knockout" är en på många sätt imponerande roman. Dels för att den är så underbyggd av fakta men kanske i ännu högre grad för att hans romangestalter tänker och känner med en sådan äkthet. Det finns ett par formuleringar av Rotholc som möjligen känns en aning lagda i hans mun, som när han talar om intellektuella, men det är en mycket liten fundering i den yttersta marginalen.

Bokus

Svanö arrangerar en egen konstrunda - åtta konstnärer ställer ut på fyra ställen på ön: "När andra ställer in, ställer vi på"

När konstrundan Älv & kust ställdes in i likhet med så många andra kulturevenemang bestämde sig Fredrik Larsson att Svanö i år skulle arrangera en egen konstrunda. Sagt och gjort, sju konstnärer från ön, eller med anknytning dit, kontaktades. Visserligen glömde bort sig själv till en början, men tack vare de andra blev han också en av deltagarna. Konstrundan invigdes igår söndag med tal, musik och fika i Svanö båthamn, givetvis coronaanpassat.

- När andra ställer in ställer, vi på, säger Eva Nordangård, en av konstnärerna.

Hon ställer hemma i sin trädgård, som ligger mitt emot Hantverkshuset. Här kan man beskåda ett fint urval av Evas snidade djur, "kreatur" säger hon själv kärleksfullt, men det finns också hennes numera nästan klassiska hästar, åsnor, renar och älgar.

Och inte minst en 40 år gammal leksakshäst, i en något större storlek, och tämligen luggsliten.

Svanö konstrunda håller öppet varje dag fram till och med lördag mellan klocka 12 och 16.

Läs hela texten i Allehanda.se

"utsnitt ur en släktkrönika"

"Boken består av tolv berättelser, alla är utsnitt ur en släktkrönika. Ibland går berättelserna in i varandra, ibland inte. Det börjar med mormor i Polen, hon som överlevde två världskrig och Förintelsen, och slutar med Flakierski själv, när han i Sverige blir motvillig ägare av en sköldpadda."

Bokus

Adlibris

Allt han gjorde var högljutt

Idag är det George Bernard Shaws födelsedag, och det är ingenting som uppmärksammas särskilt mycket. Shaws teaterpjäser spelas fortfarande av och till, och konstigt vore det annars för en man som i sin samtid jämfördes med Shakespeare. Alla hans pjäser, och de är många – Shaws samlade verk omfattar 36 volymer, försågs med osannolikt långa förord där Shaw förklarade sina politiska och filosofiska avsikter. Bortsett från dessa utläggningar, är pjäserna med sin kombination av drama, komedi och social medvetenhet riktigt sevärda än idag.

Shaw var också en av sin tids mest bemärkta intellektuella. Han är den ende, förutom Bob Dylan, som har fått både Nobelpriset i litteratur (1925) och en Oscar (1938 för bästa manus). Känd för sina rappa repliker, är Shaw den kanske efter Wilde mest citerade författaren. 

Till hans mer udda projekt hör försök till skapande av ett nytt engelskt alfabet och avskaffande av julen. Han svek aldrig sina irländska rötter, och försvarade alltid högljutt – allt han gjorde var visserligen högljutt – Irlands befrielsekamp.

Sin största betydelse hade nog ändå Shaw som den brittiska vänstern portalfigur. 

Han var med och grundade Fabian Society, en märklig samling av excentriska medelklassradikaler som kom att utöva ett avgörande inflytande på den socialistiska traditionen i Storbritannien. Och, skulle säkert många tillägga, på dess bedrövliga tillstånd.

Sitt namn hämtade sällskapet från den romerske härföraren Fabius Cunctator (Sölaren) från krigen mot Hannibal. Man skulle i likhet med Fabius iaktta stor försiktighet och undergräva fiendens stridsstyrka och moral för att invänta det rätta ögonblicket för att slå till. Elaka kritiker har påpekat skadeglatt att Fabius aldrig någonsin slog till. Om någon händelsevis ser paralleller med dagens situation är det tyvärr ingen tillfällighet.

Fabierna var en elitistisk sammanslutning vars ändamål var att vinna medelklassen för socialismen. 

Under senare hälften av 1890-talet var Shaw övertygad om att det största hindret för socialismens spridning var ”arbetarklassens dumhet”. Hans egen politiska övertygelse har beskrivits som en ”eklektisk doktrin som satts samman av halvsmälta fragment av Marx, Nietzsche, Ibsen och Wagner”.

Efter sekelskiftets stöd för den brittiska imperialismen och försvar av boerkriget – de politiska irrgångarna är många och förvirrande – kom Shaw att omfatta en radikalpacifistisk hållning. Han protesterade häftigt under hela andra världskriget, vilket ansågs opatriotiskt och medförde en minskad popularitet för hans författarskap. Det här var utan tvekan en av hans bästa stunder, även om det går inte att komma ifrån att samma hållning helt grumlade hans omdöme under spanska inbördeskriget och under 1930-talets ”fredsförhandlingar” med Hitler. Han motsatte sig också Nürnbergrättegångarna.

Första världskriget fördjupade ytterligare Shaws misstro till arbetarklassens politiska förmåga. Efter en kortvarig flirt med Mussolinis fascism (!) blev han en stor beundrare av och apologet för Stalins Sovjet. En byråkratisk kollektivism med en tvångsmässig omorganisering av samhället under statens ledning var ingalunda främmande för fabianerna.

Shaw var född i mitten av 1800-talet och dog nästan ett helt sekel senare, 1950. Han stod med ett ben i 1800-talet och med ett i 1900-talet i en märklig förening av rationalism och moralism.

I en dödsruna kallades han för ”den siste viktorianske profeten”, och det är nog en mycket träffande benämning. Finns det då något levande arv som den gigant har lämnat efter sig till oss? 

Hans avsky för krig är en sak. En annan är hans konsekventa och kompromisslösa jämlikhetstanke. Shaw var för total inkomstutjämning, låt gå att det skulle ske gradvis. Han var feminist och förespråkade redan då könskvotering. Han var också stark motståndare till alla former av rasism.

Ännu 150 år efter sin födelse tycks George Bernard Shaw trots alla sina felsteg och ökenvandringar fortfarande ganska levande och aktuell.

"en pikareskroman där huvudpersonen vandrar genom judehatets Europa"

"Andra världskriget, Förintelsen och judarnas utsatthet genom världshistorien är de nav som Gregor Flakierskis författarskap roterar kring. Nu har han utkommit med sin fjärde bok, "När kriget inte kom" – en pikareskroman där huvudpersonen vandrar genom judehatets Europa."

Bokus

Bokus e-bok

Adlibris

Adlibris e-bok

Stor författare, småsint människa

Idag är det Elias Canettis födelsedag. De mortuis nihil nisi bene, (han gick bort 1994), men här kommer min recension av hans senast utgivna bok på svenska, "Party under blitzen" (Forum), i Per Holmers översättning:

Elias Canetti var en fascinerande person med ett spännande livsöde: jude född 1905 i Bulgarien, brittisk medborgare stor del av sitt liv, skrev på tyska, dog 1994 i Zûrich, anses tillhöra den österrikiska litteraturtraditionen. 

När han får Nobelpriset 1981 är han ganska okänd för den breda läsande allmänheten, något som i Sverige möjligen kan förklaras med att så lite av hans produktion var översatt, framför allt hans magnum opus, det egensinniga verket "Massa och makt" (Forum 1985). Efter hans Nobelpris har man rått bot på den situationen, och i år kommer som pricken över i:et hans postuma bok "Party under blitzen".

Tyvärr är den ingen fullträff. Boken är sammanställd av stenografiska manuskript, anteckningar, utkast och delar av dagböcker. Man har grävt djupt i dödsboet och skrapat ihop vad som fanns kvar. Det kan säkert ha sitt värde för den akademiska forskningen, för en läsande lekman framstår det som litteraturvetenskaplig nekrofili.

Titeln är dessutom missvisande. Boken omspänner tiden från 1937 när Canetti kommer som flykting till England fram till postthatchereran. Järnlady får för övrigt utstå en skoningslös kritik, hennes regim innebär för Canetti slutet på det England som skapades under 1600-talet, något han anser beklagligt.

"Party under blitzen" består av en serie porträtt, mestadels av författare, intellektuella, politiker och vetenskapsmän, och Canettis hade en osannolikt bred bekantskapskrets. 

Här skymtar Bertrand Russell, Enoch Powell, Oskar Kokoschka, Iris Murdoch, T. S. Eliot, den sistnämnde ett riktigt hatobjekt. Meningen är att de tillsammans ska ge en bild av England och engelsmännen. 

Det går inte att ta fel på Canettis hatkärlek till landet. Han förundras över högmodet och tidsfixeringen, han beundrar deras intellektuella kapacitet, och den engelska parlamentarismen och demokratin. 

Här finns några finstämda personteckningar, skarpsinniga iakttagelser om det engelska partyts sociala mekanismer, en och annan belysande humoristisk anekdot. Det är naturligtvis utomordentligt välskrivet. Men det hela är alltför ostrukturerat och kaotiskt, fullt av upprepningar och motsägelser för att vara riktigt intressant. 

Canetti är ständigt närvarande men också alltid en betraktare, han vill hela tiden vara både inne och ute. Någonstans på vägen förlorar han sin distans och förvandlas till en cynisk voyeur. Hans porträtt blir till ett slags höglitterärt "Hänt i veckan" som handlar om att markera bekantskap med det intellektuella livets kändisar, vilket ofta sker dessutom i en ton av lätt överseende överlägsenhet. 

I värsta fall blir det till långsinta nidporträtt, så präglade av illvilja och elakhet att de sjunker till en mycket låg nivå. Att de därtill handlar om personer som författaren har haft ett långvarigt förhållande med sänker dem ytterligare.

Författare är också människor av kött och blod, och om ni inte visste det innan så kan de vara både småsinta och långsinta, vilket inte alltid skapar stor litteratur.

Lästips i pandemins tid

Bokus

Adlibris

Kan också köpas direkt från författaren.

Säreget och nyskapande författarskap med ett bakomliggande tragiskt personligt öde

Undret & Starka hjärtan

Birger Sjödin

h:ström

Decennierna kring förra sekelskiftet genomgår Västernorrland en ekonomisk expansion utan motstycke. Ungefär samtidigt upplever länet ett litterärt uppsving, som både numerärt och kvalitativt är helt unikt. En del av författarskapen från den perioden lever än i högönsklig välmåga, andra som Birger Sjödins har hamnat mer i skymundan, men har nu förtjänstfullt åter lyfts fram.

Under femårsperioden 1906-1910 debuterar Ludvig Nordström, Olof Högberg, Karl Östman och Bertil Malmberg och skördar snart stora litterära framgångar. 1910 debuterar också Härnösandsbon Birger Sjödin med novellsamlingen ”Undret”. Han får lysande kritik, bland annat av den tidens främsta litteraturorakel Fredrik Böök.

Året därpå utkommer hans andra novellsamling ”Starka hjärtan”, en titel som visar sig vara ödesdiger, Sjödin dör i december 1911 på grund av ett medfött hjärtfel, blott 24 år gammal.

Läs hela texten i Allehanda.se

"rör sig mellan modern tid och det mörka 30-tal"

"Knockout" rör sig mellan modern tid och det mörka 30-tal när nazisterna utrotade stora delar av den judiska befolkningen i Europa. Rotholc hade en position som många judar avundades honom, han var en högt respekterad idrottsman i Polen och hade just på grund av detta många polska vänner.

När Tyskland ockuperade Polen och tvingade in polackerna i getton i Warzawa och Lodz betydde Rotholcs ställning lika mycket. Det har inte skrivits mycket skönlitteratur om de judiska motståndsmännen i gettot, de som skickade andra till döden för att överleva så länge som möjligt själv. Steve Sem-Sandbergs "De fattiga i Lodz" berättade den historien mycket bra.

Bokus

Folktro på nytt sätt – skådespelare uppträder vid Murbergets nya sagostig: "Inspiration att upptäcka skogens rika miljö"

När skådespelaren Jens W Nilsson fick en förfrågan att skapa en sagostig vid Klubbsjön blev resultatet ”Sagan om det lilla lilla lilla barnet”. Men eftersom området kring Klubbsjön är ett naturreservat med stora begränsningar mot ingrepp tvingades sagostigen att flytta till Länsmuseet Murberget. På söndag invigs stigen som vänder sig till barn i åldrarna fem till tolv år.

-          Vi vill ge barnen inspiration att upptäcka skogens rika miljö, samtidigt som de kan uppleva ett stycke kultur, säger Jens.

Sagostigen är en slinga på ungefär en och en halv kilometer i området runt Murberget. Längs med stigen finns 14 väderbeständiga skyltar som berättar om olika sagofigurer, Trollsländan, Den talande tallen, Ugglan i holken, med flera. Vid varje skylt/station finns också en utsmyckning skapad av kreatören Camilla Thelin.

Läs hela texten i Allehanda.se

"ett liv i gråzoner"

"För när Flakierski öppnar sitt familjealbum visar det sig, att det som var motstånd i går var anpassning dagen därpå och vice versa. Mest var det ett liv i gråzoner, och den eventuella gränsdragningen gick någon annanstans: mellan dem som vågade se sig i spegeln eller inte. Eller, vilket väl är samma sak, kunde se sina barn och släktingar i ögonen.
Kort sagt: en fråga om självaktning."

Bokus

Adlibris

"Varje barn är ett mål i sig"

Idag är det Janusz Korczaks födelsedag.

Den 7 oktober 1912 öppnade ett hem för judiska föräldralösa barn på Krochmalnagatan 92 i Warszawa. Det skulle knappast vara en händelse värd att uppmärksammas hundra år senare, om det inte vore för att hemmets ledare hette Janusz Korczak. Han var en legend redan i sin tid, och efter sin tragiska död 1942 har hans person antagit närmast mytiska dimensioner.

Han föddes den 22 juli 1878 i Warszawa som Henryk (Hersch) Goldszmit. Goldszmits var en assimilerad judisk familj, och Korczaks far var en välbärgad advokat. Han dog dock tidigt, och Janusz blev i unga år van att arbeta för sitt uppehälle, och så småningom för att finansiera sina studier.

Janusz Korczak är från början en litterär pseudonym – inspirerad av en romankaraktär – men han fortsatte att använda den också utanför den litterära banan, då det var mer polskklingande än Goldszmit, var det närmast ett krav i vissa sammanhang, bland annat hans framträdande i ett populärt radioprogram, i ett Polen med en alltmer tilltagande antisemitism.

Han läser medicin, och tar examen vid universitetet i Warszawa. Redan på ett tidigt stadium engagerar han sig, vid sidan om sitt medicinska arbete, i frågor som rör barnuppfostran, dels i skrifter och föreläsningar, men också rent praktiskt både som pedagog och socialarbetare.

Korczak systematiserade aldrig sitt tänkande, han var mer praktiker än teoretiker, och hans pedagogiska skrifter är inriktade på handfasta, konkreta råd. Han var inspirerad av den schweiziske 1700-tals pedagogen Pestalozzi, som betonade vikten av förtroende och kärlek i relationen till barn i både uppfostran och utbildning.

Korczak betraktade sig också som socialist och sionist, och var påverkad av kibbutzrörelsens kollektivistiska ideologi.

Korczaks pedagogik byggde på respekt för alla barn, att låta varje individ utveckla fritt sin potential, och på direktdemokrati inom barnkollektivet. Nyckelorden är kärlek och respekt, ”varje barn är ett mål i sig” säger Korczak, och uppfostrings- och undervisningsmetoderna måste därför ha barnet som utgångspunkt och anpassas till barnets tänkande och känslor. Huvudfienden är Ordning, Disciplin och Auktoritet. Det var kontroversiellt för sin tid och upprörde många. Dessvärre är det inte helt okontroversiellt än idag, och har inte förlorat sin aktualitet.

På barnhemmet rådde direktdemokrati. Barnen hade ett eget direktvalt parlament, livet på barnhemmet reglerades av barndomstolar, dit alla hade rätt att kalla samtliga som bodde och verkade på hemmet, Korczak kallades flera gånger, och han till och med kallade sig själv vid åtskilliga tillfällen. Dessutom gav man ut en tidskrift, skriven och redigerad av barnen.

Janusz Korczak var även verksam som skönlitterär författare. Särskilt populära blev böckerna om kung Mattias som har översatts till över 20 språk: ”Król Maciuś Pierwszy” (1923), finns i svensk översättning av Mira Teeman, ”Lille kung Mattias” (1974). Boken har dramatiserats och satts upp bland annat av Backa teatern i Göteborg, och i somras som opera i Höör.

Då andra världskriget bryter ut, Tyskland ockuperar Polen, och gettot i Warszawa skapas av nazisterna, erbjuds Korczak en möjlighet att lämna landet. Han vägrar dock, och fortsätter att under extremt svåra förhållanden, med svält och epidemier, driva barnhemmet.

Hans dagbok från den tiden är inte bara ett litet litterärt mästerverk, utan också ett skakande vittnesmål från en omänsklig tid, där han in i det sista förmår hävda en djupt humanistisk hållning som kan se något gott i varje människa, till och med hos de nazistiska bödlarna.

Redan under mellankrigstiden kritiserades Korczak för att skapa en skyddad värld för barnen, som blev därför dåligt förberedda på den hårda verkligheten utanför när de tvingades att lämna hemmet vid 14-årsålder. Men Korczak var kompromisslös, barn ska skyddas från världens onda, och i ghettot driver han det till sin spets när han låter mura igen fönstren.

Sommaren 1942 under den stora deportationen från gettot, då hela barnhemmet skulle transporteras iväg till Treblinka, blir Korczak åter igen erbjuden att rädda sitt liv. Han vägrar fortfarande att lämna ”sina” barn, och dör tillsammans med dem i en gaskammare i förintelselägret.

Han blev en hjälte utan att vilja det, alltid trogen sin övertygelse och sin lojalitet mot barnen, med en nästan förunderlig integritet och brist på rädsla – han uppträdde ofta i sin polska officersuniform och vägrade att bära judestjärnan! – är Korczak en fascinerande personlighet, ett föredöme för vår tid, och det närmaste ett helgon man kan komma utanför den katolska kyrkans kanoniseringsvärld.


FAKTARUTA

Korczak hann skriva sammanlagt 24 böcker och fler än 1400 kortare texter till tidningar och tidskrifter. Ganska få av dem finns bevarade – omkring 300 handskrivna och maskinskrivna texter, däribland brev. Bland de viktigaste pedagogiska arbetena finns: Jak kochać dziecko (1920), svensk översättning av Ros Mari Hartman och Mira Teeman, Hur man älskar ett barn (1992); Momenty wychowawcze (Pedagogiska ögonblick, 1924); Kiedy znów będę mały (1925), svensk översättning av Lisa Mendoza Åsberg, Liten igen (2007); Prawo dziecka do szacunku (1929), svensk översättning av Ros Mari Hartman, Barnets rätt till respekt (1988); Pedagogika żartobliwa (Skämtsam pedagogik, 1939). Han skrev även barnböcker. Särskilt populära blev böckerna om kung Mattias som har översatts till över 20 språk: Król Maciuś Pierwszy (1923), svensk översättning av Mira Teeman, Lille kung Mattias (1974), och Król Maciuś na wyspie bezludnej (Kung Mattias på den obebodda ön, 1923). Dessutom bl a Bankructwo małego Dżeka (Lille Jacks konkurs, 1924), Prawidła życia (Livets regler, 1930) och Kajtuś Czarodziej (Kajetan trollkarl, 1935).

"finns alltid plats för gapflabb"

"Det är ett fredens Europa – men också ett antisemitismens Europa där judarna nu ska skickas till etniska reservat. För Hitlerväldet var ett symptom, inte en orsak; judehatet har långt djupare rötter än så.

Gregor Flakierski följer en gammal judisk berättartradition – ett folkligt, burleskt berättande där man först skrattar och sedan gråter. För hur många vedermödor Dawid än får utstå så finns alltid plats för gapflabb och glimten i ögat.

– Han utsätts ju för en hel del djävulskap som jag hittar på, man måste ju variera sig lite, skrockar Gregor."

Bokus

Bokus e-bok

Adlibris

Adlibris e-bok

Första men inte sista gången

Den 21 juli 1865, utbröt ett vilt slagsmål under marknaden i Edefors i Norrbotten mellan ortsbefolkningen och utifrån komna kanalarbetare. Allehanda verktyg, påkar och störar användes som tillhyggen, marknadsstånd demolerades och plundrades, stenar kastades, arbetarkaserner attackerades, människor slängdes i älven, och även skott avlossades. De flesta inblandade påstods vara kraftigt berusade.

Arbetarna hade inte fått ut sina löner, något som redan hade inträffat flera gånger tidigare, och då de hade handlat på kredit, kunde de inte betala sina skulder, och fick inte längre någon mer kredit hos lokala handlare. Det ömsesidiga missnöjet exploderade nu.

Oroligheterna fortsatte nästa dag, många blev skadade, och kronolänsman, ordningsmaktens enda representant på platsen, hotades till livet.

Han begärde då militär hjälp från Luleå, och dagen därpå anlände 50 indelta soldater till Edefors. 20 personer anhölls, tio häktades. Straffarbete utdömdes tämligen godtyckligt till de påstått värsta bråkstakarna, resten fick bötesstraff. Samtliga dömda utom en var kanalarbetare.

Händelsen kom att kallas för upproret i Edefors. Det anses vara första gången under industrialiseringen i Sverige som militär kommenderades ut mot arbetare.

Bakgrunden är de malmfyndigheter som hade gjorts redan i början av 1700-talet i Gällivaretrakten. Dessa var mycket rikhaltiga, men dyra att transportera till kusten. 1863 beslöt man att anlägga järnväg från Gällivare till Norrviken, och sedan bygga en kanal förbi de strida forsarna i Edefors och Heden. Ett svenskt-engelskt bolag bildades, och projektet fick i folkmun namnet Engelska kanalen.

Som mest hade bolaget nästan 1500 arbetare anställda, så gott som alla hämtade utifrån med fagra löften om goda löner och bra anställningsförhållanden.

När statsbidragen tog slut blev löneutbetalningarna oregelbundna och otillräckliga. 1867 avvecklades bolaget, och kanalen byggdes aldrig färdigt. Kvar i Edefors blev, förutom en stenpir och rester av den utgrävda kanalen, fattigdom och bitterhet, ett scenario som kom att upprepas i Norrland åtskilliga gånger senare, och upprepas än idag.

I september 1865 bröt det ut en lönestrejk vid samma kanalbygge i Heden. Den betraktas som första lönestrejken någonsin i Sverige.

Lästips i pandemins tid

Bokus

Adlibris

Kan också köpas direkt från författaren.

Exempellös opportunism och feghet

20 juli, årsdagen av attentatet mot Hitler. För några år sedan gjordes en kalkonrulle med Tom Cruise i huvudrollen på temat. Ingen höjdare:

Filmen "Valkyria" är en typisk Hollywoodprodukt. Tom Cruise som von Stauffenberg - precis så osannolik i rollen som man kunde befara - är en riktig übermensch. Han lyckas så när döda Hitler, om det inte vore för alla dessa fega politiker och obeslutsamma medarbetare. Och en himla otur. Det är välgjort, välspelat och lagom spännande och dramatiskt.

Också kulisserna är skickligt uppbyggda. Inte minst Wolfschanze, Varglyan, Hitlers bunkerområde i Ostpreussen där attentatet genomförs. Jag var där på skolresa på 60-talet, och än idag minns jag de massiva betongkonstruktionerna som gick flera våningar under jord.

Tyvärr är allt totalt genomfalskt. Attentatsmännen drevs inte av några högre principer eller sin avsky för nazismens brott - som givetvis hade begåtts av mördarna från SS, och som hederliga Wehrmacht inte hade något med att göra. De tyska officerarna bland attentatsmännen framställs som en grupp idealister med en brinnande övertygelse om en tidlös rättsordning och personligt ansvar.

Här måste vän av ordning stanna upp och ställa frågan hur det kommer sig att det tar de tyska generalerna mer än elva år att komma fram till dessa hedervärda ståndpunkter. I själva verket stöttade de tyska generalerna Hitler ända från början, och flera av dem var både begeistrade och lojala nazistanhängare. Von Stauffenbergs brev från det nyss besegrade Polen andas stor entusiasm över det erövrade Lebensraum, och uttrycker ett ohöljt förakt för slaver, judar och andra mindervärdiga folk. Ingen rättskänsla eller personligt ansvar där inte.

Studerar man kartan över det militära läget i juli 1944 blir sammanhanget helt begripligt. Attentatsmännen insåg att kriget var förlorat, att Hitler var på väg att leda Tyskland till katastrofalt och totalt nederlag, och att hans person var ett hinder för eventuella förhandlingar med de allierade. Det gällde att rädda det som räddas kunde, och det var enligt 20 juli-männen inte så lite. I de trevare som skickas till de västallierade kräver man bland annat att Tyskland ska få behålla alla de områden som man höll vid den tidpunkten! Man uteslöt inte heller ett gemensamt korståg mot bolsjevismen.

Den tyska officerskårens hållning åren 1933-1945 är exempellöst opportunistiskt och fegt. Därtill närmast osannolikt klantigt. Kuppförsöket i juli 1944 styrker bara ytterligare den uppfattningen.

Det fanns ett tyskt motstånd värt namnet. Bland de mest kända finns idealisterna inom Vita Rosen. Det är upplyftande att i en omröstning bland tyska ungdomar valdes Sofie Scholl till 1900-talets största kvinna.

"Valkyria" är ett stycke sedvanlig propaganda, så när som på en sak. Ironiskt nog missar filmmakarna terroristkopplingen. En sammansvärjning tänker låta massor med människor dö bara för att komma åt en person. Slakten motiveras med högstämda principer.