Amoklöpning som det växer mossa på

 

Amok
Stefan Zweig
Övers: Hugo Hultenberg/reviderad av Anna Bengtsson
Ersatz

Novellen ”Amoklöparen” är nog jämte romanen ”Världen av igår” Stefan Zweigs mest kända verk. Nu när den österrikiske författaren har fått en renässans är det naturligt att den återpubliceras i novellsamlingen ”Amok”. Men det vore synd att påstå att berättelsen har åldrats med värdighet.

En läkare verksam i ett avlägset hörn av det nederländska kolonialväldet får en dag ett oväntat besök av en engelsk kvinna som underförstått vill att han ska utföra en abort, även om själva ordet ”abort” nämns inte en enda gång i hela texten.

Det är också uppenbart att barnet inte är den gifta kvinnans makes, som har varit bortrest en längre tid, men är snart på väg hem.

Uppeggad av kvinnans svalt arroganta och överlägset nedlåtande attityd vill läkaren gå med på förslaget mot att hon går i säng med honom. Det hör till saken att han länge har levt ganska isolerad och ”inte haft en vit kvinna” under en längre tid.

Med infödda kvinnor är det minsann inte alls samma sak, de är alldeles för sorglöst fogliga. Den inhemska befolkningen avhumaniseras totalt och beskrivs rakt ut som djur, ”detta gula, tröga djur”, Det trogna djuret”, och så vidare.

När den gravida kvinnan vägrar att gå med på läkarens villkor blir han som besatt av henne, hans själsliga tillstånd löper amok. Inte särskilt trovärdigt.

Inte heller den bisarra avslutningen är övertygande, snarare tvärtom långsökt och konstruerat.

Det koloniala och borgerliga 1800-talet när det är som sämst.

 

Besattheten schack matt

 

Foto: s/a - http://www.castalie.fr/photo-2668-stefan-zweig_jpg.html ; http://lewesternculturel.blogs.courrierinternational.com/tag/stefan+zweig, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6403783

Schacknovell
Stefan Zweig
Övers: Hugo Hultenberg/reviderad av Anna Bengtsson
Ersatz, 2015

Den österrikiske författaren Stefan Zweig har fått lite av en renässans, inte minst tack vare återutgivningen av hans ”Världen av igår”. En nostalgisk minnesbok om en förlorad värld, krossad av nazismen, upplevdes tydligen av vår samtid som aktuell.

Men även andra verk av Zweig har nypublicerats, bland annat en samling av hans noveller, förmodligen det bästa som han lämnade efter sig.

En av de mer kända är ”Schacknovell” från 1942, vilket betyder att det måste vara ett av hans sista verk innan han begick självmord året därpå.

Den yttre handlingen i novellen är ett möte på en passagerarbåt från New York till Buenos Aires mellan en apart och arrogant schackvärldsmästare – här råder ju ingen brist på verkliga förebilder – och en okänd man som bjuder mästaren ovanligt hårt motstånd.

Det visar sig att mannen hade levt en längre tid under påtvingad isolering och fördrev tiden med att i minnet spela sig genom ett stort antal schackpartier. Problemet var emellertid att schackminnet orsakade patologiska symptom och hotade direkt mannens både psykiska och fysiska hälsa.

Det är en berättelse om besatthet, och i bakgrunden finns Hitlers maktövertagande i Tyskland och Anschluss av Österrike. Det är inte svårt att se det som ett direkt angrepp på all sortens fanatism, och där har ju novellen fortfarande en aktualitet.

Därtill är det en stark psykologisk skildring av just besatthet som övertygar.

Dessvärre är språket hopplöst föråldrat. Trots Anna Bengtssons heroiska försök till revidering och uppfräschning av Hultenbergs översättning från 1943 känns det väldigt mossigt. Zweig är nog trots allt en författare från en värld av igår.

Angiveri nu som då

 

Angående den föreslagna angiverilagen så är det ett fenomen som dessvärre inte är helt främmande i min familj. Jag har skrivit om det i berättelsen "Angiveriet", som ingår i boken "Familjebilder". Och som alla säkert förstår är alla eventuella likheter mellan dagens Sverige och gårdagens kommunistiska Polen helt och hållet avsiktliga.

ANGIVERIET

 

 

"Det går numera inte en dag utan att man får reda på nya teknologier för övervakning och registrering av medborgare. Häpnadsväckande tekniska prylar som inte bara kan följa vad man gör vid datorn, utan också vad man säger, och till vem, vilka böcker man läser, vad man handlade till middag igår, var man tog sin senaste promenad. Det finns avancerad teknik för ansiktsigenkänning och för att kunna läsa vår e-post, och det används oavsett om det är demokrati eller diktatur, eller något däremellan.

   Storebror ser dig, jo jo.

   Det öppnar onekligen skrämmande perspektiv. Men utifrån familjehistoriens smärtsamma annaler känner jag till att det inte alltid krävs spjutspetsteknologi och sofistikerad utrustning för att myndigheter ska kunna hålla noggrann koll på medborgarnas göranden och låtanden. Det kan räcka med betydligt enklare tillvägagångssätt.

   Något som min far fick bittert erfara.

   Efter att ha doktorerat fick pappa bara en deltidstjänst hemma i Warszawa. Därför var han tvungen att skaffa några extraknäck. Ett av dem var vid Lantbrukshögskolan i Olsztyn. Den heter på tyska Allenstein, ligger i det som fortfarande kallas för Ostpreussen, och är belägen vid Mazury, Masuriska sjöarna. Det är kanske det populäraste området för sommarsemester i Polen.

   Och tack vare extraknäcket i Olsztyn hade pappa gratis tillgång till Lantbrukshögskolans semesteranläggning vid en av sjöarna. Det var en fantastisk förmån, och vi tillbringade flera somrar där. Det var på den tiden då solen alltid sken under semestern.

   På den tiden fanns det också vid varje företag, myndighet och institution en partiorganisation, givetvis av det enda partiet, som ju hade en ”ledande roll” i samhället. Den godkände alla viktigare beslut, om den inte rent av beslutade själv. Högsta hönset vid varje partiorganisation, självaste tuppen skulle man kunna säga, var dess förste sekreterare.

   Givetvis fanns det också en partiorganisation vid Jordbrukshögskolan i Olsztyn, och den hade så klart sin förste sekreterare. Han hette S. och var en utomordentligt sympatisk person. Varje gång vi var på väg att semestra där utanför Olsztyn hälsade vi på honom, privat, i hans lägenhet. Jag minns att han var mycket snäll mot oss barn, och bjöd alltid på hemlagad lemonad. Den smakade ovanligt gott.

   Pappa och S. vecklade alltid in sig i livliga politiska diskussioner. Det var ingen hemlighet att pappa var visserligen en lojal partimedlem men samtidigt starkt kritisk till åtskilligt av partiets politik, och hans besvikelse efter vad han upplevde som sveket av löften från Oktober 1956 tilltog alltmer.

   Det var ganska tydligt att också S. delade mycket av hans kritik, även om han var noga med att inte uttrycka sig lika direkt som pappa, han var trots allt en högt uppsatt partifunktionär, på lokalplanet en av de högsta, så om pappa var öppet revisionistisk och rak på sak, var S:s kritik mycket mer inlindad, med antydningar och anspelningar. Däremot hade han sällan problem med att instämma i pappas, ofta svidande, kritik av partilinjen, även om han gärna ville släta över, mildra, förklara bort, bagatellisera, och hans tro på möjligheter till förändring var påtagligt större.

   Hur som helst var det tydligt att han var självständig, orädd och inopportun. Deras diskussioner var mycket livliga och hettade ofta till. Jag älskade att lyssna, och hoppades att snart kunna delta själv och komma med lika kloka som kontroversiella synpunkter och dräpande repliker.

   En sommar när vi där, och som vanligt hälsade på hos S. hade pappa tidigare under året varit på en studieresa med en grupp studenter i Danmark. Nu diskuterade han med S. den skandinaviska socialdemokratin och välfärdsstaten, de kallade den för ”den svenska modellen”.

   Pappa uttryckte en viss beundran för de nordiska länderna, ansåg att de hade uppnått imponerande resultat inom en del områden, men han var ändå ganska skeptisk och pekade på systemets begränsningar, det var trots allt ett kapitalistiskt samhälle.

   Inte desto mindre förespråkade han närmare kontakter med väst i allmänhet, och den skandinaviska socialdemokratin i synnerhet, han använde med förkärlek frasen ”bygga broar”.

   Mitt i samtalet ringde det på dörren, det var grannen från lägenheten bredvid, han ville låna någonting, jag kan för mitt liv inte minnas om det var ägg eller mjöl. Det var inte ovanligt på den tiden, grannsämjan var nära och tätt.

   Alla presenterades för varandra, och grannen drogs snabbt in i diskussionen. Man var rörande överens om att öppnare gränser skulle vara något positivt, inte minst var det viktigt att unga människor gavs större möjligheter att resa till väst, få nya intryck, vidare perspektiv och fördjupad förståelse för olika samhällsmodeller. Det skulle gynna utvecklingen i Polen, framför allt stimulera ekonomin.

   Dessutom var man övertygad om att en större öppenhet, mer frihet, skulle snarare motverka att människor strävade att lämna Polen, ”glömde att åka hem”, som det sarkastiskt hette på den tiden.

   Det var mycket ”bygga broar” under det samtalet.

   Sedan vidtog några veckors härligt sommarlov i det masuriska semesterparadiset.

   Det var ungefär i samma veva som Partiet kom på att samhällsproblem och folkligt missnöje kan lösas på det klassiska sättet, nämligen genom att skylla på judarna. Nu gick det trots allt inte för sig att kalla saker vid dess rätta namn, om inte annat så hade partiet självt en historia av att beskyllas för ”judebolsjevism”, så istället tog man till diverse kreativa omskrivningar. Kampen fördes minsann mot sionism, kosmopolitism, femtekolonnare, dubbla lojaliteter, ja, kärt barn har många namn.

   ”Man kan bara ha ett fosterland”, ”Sionister till Siam”, så där höll det på.

   Personer med fel ursprung avskedades från sina arbeten, studenter relegerades från studier, de som var medlemmar i partiet uteslöts.

    Vid partimötet då pappa skulle uteslutas hade en diger anklagelseakt förberetts. De kunde ändå inte bara utesluta folk för att de hade fötts av fel föräldrar.

   En av anklagelsepunkterna var redogörelse för ett samtal vid en ”privat sammankomst” i Olsztyn då pappa påstods ha uttalat sig i mycket positiva ordalag om samhällssystemet i väst och propagerat för en övergång till kapitalism.

   Han försvarade sig tappert, men det hade han ingenting för. Han var ändå omåttligt stolt över att uteslutningen inte röstades genom enhälligt, som det annars alltid var fallet. En röstade emot, tre avstod. Det var något alldeles oerhört.

   Men alla angivelser sved. Och den som sved mest var från den ”privata sammankomsten” i Olsztyn. Det var ett sådant monumentalt svek! De hade alltid samtalat helt öppenhjärtigt, i fullt förtroende. Att det kunde föras vidare, och i synnerhet på det sättet, till den adressen, och i det uppenbara syftet, var fullständigt otänkbart. Och ändå hade han gjort det! Hans besvikelse med S. visste inga gränser.

   Han kände väldigt starkt för att konfrontera S. tala om för honom vad han ansåg om hans nedriga beteende, men stoltheten höll honom tillbaka. I alla fall i några dagar, sedan brast det för honom, han ringde upp S. och utan några inledande artighetsfraser skällde ut honom efter noter.

   Bitterhetens kalk flödade över.

   Det var tyst i luren en kort stund, och sedan sa S. i ett staccato: ”Det- var-inte-jag!” Han svor på allt som var honom heligt, på sina barns liv, att det inte var han. ”Snälla, du måste tro mig, jag hade ingenting med det att göra. Ingenting! Jag är ingen tjallare, jag skulle aldrig nedlåta mig till något sådant. Du är för helvete min vän!”

   ”Om du bara visste hur många av mina vänner, så kallade vänner, som har gladeligen tjallat på mig”. Pappa lät inte ens bitter, bara uppgiven.

   ”Ja, jag vet. Hela den där hetskampanjen är totalt vidrig. Men jag har inte befattat mig med de där dumheterna. Här hos oss har det knappt förekommit. Jag har kunnat, om inte stoppa det det helt, så i alla fall bromsa det ordentligt. Och du, ge inte upp, det kommer bättre tider”.

   S. talade med engagemang och värme i rösten.

   ”Ge mig ett par dagar”, nu lät han hotfullt olycksbådande, ”ska jag luska lite i det här. Jag har mina kontakter. Vi ska ta reda på vem det där svinet var. Även om jag redan har mina aningar.”

   Pappa försökte tala om för S. att det inte behövdes, att det inte spelade någon roll, vem det var hade ingen betydelse, men han stod på sig. ”Jag ska nita den jäveln!”

   Han ringde tillbaka efter några dagar. ”Det var det jag visste, det var den jävla grannen”, berättade han.

   Den gynnaren skulle bara låna ett ägg, eller om det var lite mjöl, och passade på att extraknäcka som angivare.

   S. konfronterade honom, att han nekade inte till någonting, försökte inte slingra sig, utan erkände utan omsvep. Ja, han samarbetade med säkerhetsorganen. Det var sporadiskt, och hade börjat för länge sedan, redan på 50-talet. Hans farbror, hans fars tvillingbror, blev kvar i England efter kriget och bedrev där ”reaktionär verksamhet”, vilket ledde till en del obehag för hans familj i Polen.

   Han själv ville åka på stipendium till England, och sedan fick hans son chansen att studera utomlands...”Tjänster och gentjänster”, konstaterade han torrt. Han verkade inte det minsta ångerfull. ”Hade inte jag gjort det, hade någon annan gjort det istället”.

   Han till och med tillskrev sig en smula ädelmod: ”Jag försökte alltid att släta över i alla mina rapporter.”

   Han var uppriktigt förvånad över S:s oförsonliga upprördhet.

   För pappas del gjorde det varken till eller från. Han avskedades också från sitt arbete, och kände sig så småningom tvungen att emigrera.

   Men S:s oskuld och rakryggade uppträdande gav honom i alla fall tillbaka tron på mänskligheten. Och återupprättade till en del partiets anseende.

   Det var viktigt för honom. Också en obesvarad kärlek kan vara nog så äkta."

I sinnenas rike

 

Under jaguarsolen
Italo Calvino
Övers: Viveca Melander
Bonniers, 1988

Den italienske mästaren Italo Calvino planerade en bok om de fem sinnena. Projektet blev inte riktigt av, det hanns ”bara” med tre av våra sinnen: lukt, smak och hörsel. Idén är inte helt originell, och kunde lätt avfärdas som en tämligen överflödig litterär lek om det inte vore för Calvinos säregna behandling av sina teman.

Tack vare en suggestiv och absolut tonsäker prosa och en överdådigt associativ fantasi lyckas Calvino skapa fascinerande berättelser i sin egen rätt, men som också tar upp klivet till en högre nivå.

Så blir skildringen av luktsinnet en berättelse om evolutionens slingriga vägar. Smakens kryddstarka sensationer formar sig till en uppgörelse med ett äkta pars destruktiva relation. Och hörseln berättar historien om maktens förgänglighet.

Det är lika lärorikt som underhållande, och visar på de rika möjligheter som språket i en mästares skickliga händer kan åstadkomma. Hög tid att återvända till Italo Calvino.

Historien tar inte slut eller vart tog friheten vägen

 

Fri. En uppväxt vid historiens slut
Lea Ypi
Övers: Amanda Svensson
Bonniers, 2022

Elvaåriga Lea älskar sitt socialistiska fosterland Albanien. Hon tror på jämlikhet och rättvisa, hon är stolt över att just hennes land är det enda som valt den rätta vägen, och hon väntar otåligt på att övergången till kommunismens frihetsrike ska fullbordas.

Det albanska samhället präglas visserligen av stor enighet, alla är för, ingen emot, men visst kan vuxna fälla märkliga och obegripliga kommentarer ibland, uttala sig misstänkt nostalgiskt om det förflutna, och referera till hemlighetsfulla händelser som det tycks bäst att inte tala högt om utanför hemmets relativt trygga väggar.

Så kommer då år 1990 och systemet börjar rämna. Studenter och andra demonstrerar ute på gatorna och kräver frihet. Plötsligt är halva landet i opposition till de kommunistiska makthavarna, och deras politiska program kan reduceras till ett enda krav: ”Frihet!”

En tid av förvirring inträder då gamla ideal kastas på historiens sophög, och ingen vet riktigt vad som gäller. Utom det enda – frihet.

Inom Leas familj avslöjas nu att det kommunistiska systemet hade farit hårt åt dess medlemmar, inte minst på grund av familjens borgerliga bakgrund och politiska synder i det förflutna. Hur förhåller man sig som elva-tolvåring till sådant? Avslöjanden om systemets blodiga framfart, men också den tidigare så kompakta tystnaden, rädslan och förljugenheten.

Det är sannerligen en övergångstid i många bemärkelser.

Och det här med frihet är inte fullt så enkelt. Det albanska folket är nu visserligen fritt att forma sitt eget öde, men är det i själva verket inte snarare diverse ekonomer och experter från Världsbanken, Valutafonden och andra globala aktörer med sin egen agenda som bestämmer?

Vägen till ”frihet”, som är allt annat än fri, leder till en slakt på landets näringsliv, arbetslöshet, fördjupad misär för många, och en kollapsande offentlig sektor.

Albanerna gör den obehagliga upptäckten att bara för att det finns ett överflöd av varor i butikerna innebär det inte att alla kan ta del av ymnighetshornet, man måste ha råd med det också, vilket få har. Den upptäckten gjordes över hela forna Östeuropa, men i det fattiga Albanien blev det synnerligen kännbart.

Alla är fria att resa vart de vill, men ingen vill ta emot dem. Inte utan bitterhet skriver Ypi: ”Väst hade ägnat decennier åt att kritisera Öst för dess stängda gränser, bekostat insatser för att kräva rörelsefrihet, fördömt det omoraliska hos stater som inte erkände rätten att ge sig av. Exil-albaner hade tagits emot som hjältar. Nu behandlades de som brottslingar.”

Med en välfunnen bild beskriver Ypi Albaniens övergång till kapitalism som en resa genom en lång tunnel där ingen vet vart tunneln leder, om ljuset som lyste upp skulle försvinna och vad som fanns på andra sidan.

Lea Ypi skildrar sin egen och landets dramatiska år på ett levande sätt, med en stillsam humanistisk humor, empati och analytisk skärpa.

Numera bor hon i England, är verksam vid London School of Economics, där hon bland annat undervisar i marxism.

Ett samtal om livet med många röster

 

Kvällens röster
Natalia Ginzburg
Övers: Johanna Hedenberg
Bonniers, 2023

Romanen ”Kvällens röster” skrev Natalia Ginzburg under sin tid i London. Hon levde ganska isolerat, tog knappt någon del av nyheter, men läste allt hon kom över av den engelska författaren Ivy Compton-Burnett, och blev starkt påverkad av hennes romanstil. Compton-Burnetts romaner består nästan enbart av långa dialoger som växlar mellan lätt och svårt.

Ginzburg är emellertid ingen epigon, utan hon utvecklar en egen stil utifrån sin läsning av Compton-Burnett. ”Kvällens röster” är snarare som ett samtal med många inblandade, ibland talar de med varandra, oftare håller de bara monologer för sig själva utan att bry sig det minsta om någon lyssnar.

Ett fascinerande porträttgalleri passerar revy, och det är genom dialog, eller monolog, vi lär känna personerna.

Tiden är decennierna efter andra världskriget, med tillbaka blickar till det förflutna, fascismens styre i Italien, sedan kriget. Nu börjar livet återvända till någon slags normalitet, de socialister som förföljdes av svartskjortorna är åter aktiva på den politiska arenan, de socialister som blev fascister vänder däremot politiken ryggen.

Och någon är till och med kommunist.

Klassamhället lever vidare, även om skranken är kanske inte lika höga och svårgenomträngliga som tidigare. Samhället är mycket öppnare, många reser utomlands och får med sig impulser för livets olika sidor. Gamla traditioner och konventioner försvagas, men försvinner inte helt, långt därifrån.

Och det är just i ytan mellan samhällets förväntningar och det moderna uppgivandet av gamla konventioner som det uppstår konflikter, tillfällen missas medan många trängs in i oönskade relationer och situationer där de kommer att vantrivas för livet.

Ginzburg har en säker psykologisk blick för människornas sammansatta karaktärer, inte minst deras tillkortakommanden. Men hon saknar helt Compton-Burnetts bitande sarkasm, hennes författarskap präglas av en stillsam och vardaglig humanism, och det är just genom de icke-dömande skildringarna som hennes karaktärer får liv och framträder i all sin komplexitet.

Världens nästnordligaste synagoga

 

Synagogan i Trondheim är vraken särskilt stor eller anrik, men den är intressant på så många andra sätt. Det är Europas nordligaste synagoga, och världens näst nordligaste, efter Fairbanks i Alaska. Dessutom är det förmodligen världens enda synagoga som har inrättats i en före detta järnvägsstation.

Den judiska invandringen till Norge är av ganska nytt datum, norska myndigheter var länge mycket restriktiva till all icke-kristen inflyttning. Det är först under 1800-talet andra hälft som det kommer en liten ström av judar, de flesta från Polen och Litauen.

Till Trondheim söker sig den judiska invandringen i slutet av seklet, och 1897 invigdes den första synagogan. Redan 1892 började man driva en religiös skola.

1924 köpte man den gamla järnvägsstationen – från Frälsningsarmén! Tala om en byggnad med rik religionshistoria – och 1925 invigdes den nuvarande synagogan, där den ligger än idag.

Huset är en ganska oansenlig nyklassicistisk byggnad i traditionell ljusblå färg, och den ligger i skuggan av den väldiga Nidarosdomen, som en ödmjuk lillebror (eller lillasyster).

Den lilla församlingen som bestod mest av hantverkare, affärsinnehavare och musiker levde ett stilla liv fram till den tyska ockupationen 1940. Tyskarna rekvirerade byggnaden och förvandlade det på nazistiskt vis till en sovsal för soldater.

De tre praktfulla Torarullarna, församlingens stolthet kunde räddas genom att den närbelägna pingstförsamlingen gömde dem. Ett vackert och tyvärr sällsynt prov på ett sant kristet sinnelag.

Huset blev ganska illa åtgånget av ockupanterna, men efter omfattande renoveringsarbeten kunde det återinvigas 1947.

Dagens församling är mycket liten, de få judar som finns i Trondheim är sekulära, synagogan har ingen rabbin, men det hålls regelbundet allmän bön på lördagar. I händelse av särskilda tilldragelser kommer en rabbin från Oslo eller Sverige.

Inte utan stolthet berättar vår guide att nyligen hade man en bar mitzva, en dubbel sådan för tvillingar och med en rabbin från Stockholm.

Huset inrymmer idag också ett judiskt museum, väl värt ett besök, som visar upp det judiska livet i Trondheim under de senaste 100 åren. Dessutom visar man en film om de överlevande från Förintelsen och deras hemkomst från olika koncentrationsläger och exilen i Sverige.

Tyvärr inte sällan ganska sorgliga berättelser. De återvändande möter en hel del fientlighet och ven öppen antisemitism. Många bostäder, affärer och verkstäder har plundrats och viljan att återlämna stöldgodset är obefintlig, inte heller får man myndigheternas stöd.

Trondheimförsamlingens stora projekt i modern tid är fullbordandet av det så kallade ”snubbelsten-projektet”. Det är stenar som utplaceras utanför hus där offer för Förintelsen bodde med deras namn på. Projektet initierades av den tyske konstnären Gunter Demnig 1994, och meningen är förstås att man ska ”snubbla” över historien.

Fram tills idag har det lagts omkring 75 000 sådana snubbelstenar i hela Europa. 670 av dem i Norge, Trondheim står för 65 stycken, vilket påstås vara det enda kompletta i världen, här är alla ihågkomna.

Foto: Grazyna Kaminska Flakierska

De förföljdas livsbejakande musik

 

Än en gång Urkult. Och som vanligt denna härliga, avslappnade, inbjudande stämning. Här finns alla åldrar, många stilar, man får vara som man är, alla är välkomna. Till och med vädrets makter böjer sig kärlekens budskap, det utlovade hällregnet blir till uppehåll och ett blygsamt solsken.

Och så världsmusiken som ljuder överallt. I år saknades de stora namnen, inte helt ovanligt på Urkult, festivalen är bland annat till för att upptäcka nytt och okänt. Allt som glimmar är inte guld, de vackraste blommorna kan växa i undervegetationen.

Största musikupplevelsen för mig personligen var det romska bandet Dikanda från Szczecin i Polen. För övrigt hustruns hemort och som vi besökte så sent som i mars.

De spelar en musik som utgår från den romska traditionen, i varje fall den i Öst- och Centraleuropa, och bygger vidare med influenser från lite varstans. Balkan, Kurdistan, Ryssland, Indien, klezmer…en spännande resan genom världens musikaliska uttryck förenad i en alldeles egen explosiv form.

Skickliga musiker förstås, fiolkille var enastående, blåset också bra, båda sångerskorna är röststarka och karismatiska.

Tempot är bedövande högt, scennärvaron total, kontakten med publiken nära och stämningen magisk. Den trots den tidiga timmen, Dikandas konsert började redan vid 15, då en del festivalbesökare sover förmodligen fortfarande, hyggligt stora publiken gungar till de häftiga rytmerna och dansen blir allt vildare.

En reflektion en stund efter att exaltationen hade svalnat något efter konserten: det är frapperande med den romska musikens obändiga livsenergi, det ohämmade uttrycket för glädje, hur den bejakar och hyllar livet och vill ta hela världen i sin famn.

Hur kommer det sig att just romerna, de alltid och överallt diskriminerade, föraktade och förföljda, bjuder på en sådan upprymd livskänsla i sin musik? Och det finns, åtminstone till en del, ganska stor del dock, en spegling av den attityden hos judarna och deras musik, ett annat förföljt folk.

Verklighetsflykt? Sublimering? Ett sätt att ingjuta livsmod där det behövs som mest? Ett försök att göra smärtan uthärdlig?

Jag jämför med den nordiska musiktraditionen och dess vemod. Nog kan det finns ett övermått av den vara också i romsk och judisk musik, men skillnaden är att den nordiska exploderar aldrig i gränslös upprymdhet på samma sätt.

Något att ta med sig.

Har minst ända till nästa års Urkult att fundera över saken.

Kolonialismen i första världskrigets skyttegravar

 

Om natten är allt blod svart
David Diop
Övers: Marianne Tufvesson
Palaver Press, 2022

”Om natten är allt blod svart” är en roman om soldater i de senegalesiska kolonialtrupperna i den franska armén under första världskriget. Boken belönades 2021 med Internationella Booker-priset, och är en uppgörelse med rasism och västerländskt hyckleri.

De två senegalesiska barndomsvännerna som tar värvning i franska armén är i gott sällskap. Inte mindre än fyra miljoner koloniala icke-vita soldater stred i första världskrigets skyttegravar, runt hälften av dem för kolonialmakten Frankrike.

Alfa och Mademba kommer från ett traditionellt samhälle där de första sprickorna börjar bli synliga, och vissa tar sig rätten att tänka själva och fritt utanför de hävdvunna ramarna. Det är till en del förklaringen till att de tar värvning, de vill bort från det invanda, ut i stora världen, det finns säkert också ett inslag av äventyrslystnad.

Och så lockar förstås möjligheten till franskt medborgarskap, och i förlängningen att bli en jämbördig medlem av den stora franska civilisationen.

Riktigt så blir det inte.

I stället möter de rasism, diskriminering och segregering. De senegalesiska soldaterna kallas allmänt för ”chokolater”, ganska gulligt, eller hur, och man menar naturligtvis ingenting illa med det. De har så gott som ingen kontakt med sina franska kamrater, många av dem kan inte ens ett ord franska.

Men de duger utmärkt som kanonmat i den meningslösa slakten som pågår i Västeuropas skyttegravar.

Bland både de allierade och tyskarna florerar den fördomsfulla bilden av den bestialiske svarte vilden, och sätter en hel del skräck i fienden, men också i de egna ”civiliserade” leden. Alfa tar vara på det som en överlevnadsstrategi. Men när han driver det för långt möter han bara avstånd och fördömande.

Alfta har svårt att begripa det västerländska sättet att skilja på bra och dåligt våld, han uppfattar det, inte utan anledning, som rent och skärt hyckleri.

Språkligt och stilistiskt rör sig romanen i skärningspunkten mellan det koloniala arvet och den afrikanska berättartraditionen. Det blir fruktbart och originellt. En liten pärla.

Med mod i penseln – Jan K Persson ställer ut i Nordingrå

 

Under de senaste tio åren av en drygt 50-årig konstnärsbana har Jan K Persson huvudsakligen ägnat sig åt måleri. Men hans konstnärskap är fortfarande sammanhållen, liksom i performance och installationer handlar måleriet i hög grad om relationen mellan fysiskt landskap och en andlig dimension. Det kommer till ett pregnant uttryck i hans nu pågående utställning på galleriet i Nordingrå Konstby i Vännersta.

Utställningen är ganska sparsmakad, det är elva verk, akrylmålningar, i olika storlekar, det är luftigt och lämnar generöst med utrymme för betraktaren, vilket säkerligen också var konstnärens mycket medvetna avsikt.

Målningarna är landskapsbilder men det är knappast ”riktiga” platser, även om några av titlarna hänvisar till fysiska platser som Marsfjällen. Betraktaren kan associera till diverse mer eller mindre kända ställen utan att aldrig kunna vara riktig säker på var han befinner sig, inte ens om platsens fysiska verklighet.

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

På jakt efter det goda samhället

 

Märket
Frida Isberg
Övers: Arvid Nordh
Norstedts, 2023

Hur långt är v i beredda för att skapa ett gott samhälle? Frida Isbergs roman ”Märket” utspelar sig på Island i en nära framtid. Mycket av den teknik som vi redan känner till har förfinats, nya läkemedel – droger? – finns att tillgå, och samhället har stakat ut kursen mot om inte lycka så i alla fall välmående.

Det är fortfarande ett demokratiskt samhälle, med alla fri- och rättigheter, empati och inlevelseförmåga premieras, och om någon så att säga faller utanför ramen, erbjuds de hjälp, terapi, medicinering, och liknande. Helt frivilligt givetvis. Eller?

Den nya empatiideologin kanske löser vissa problem men skapar andra klyftor och samhällsproblem, och det som av förespråkare kallas hjälp till inkludering innebär i själva verket nya former av diskriminering och utestängning av stora befolkningsskikt. Allt för att de andra, en majoritet får man förmoda, ska kunna leva ett tryggt och framgångsrikt – viktigt! – liv.

Samtidigt pågår människornas liv som vanligt. De får tackla de vanliga problemen, familjebekymmer, kärlekssorger, svårigheter på jobbet, vänskapstrassel. Och är verkligen empatitest, terapi och medicin alltid bästa sättet att komma till rätta med dessa problem?

Utopi eller dystopi?

Isberg skriver en pregnant och effektiv prosa som träffa alldeles perfekt rätt tonläge hos de fyra huvudpersonerna, inbördes så olika, och samtliga rakt genom trovärdiga.

Slutet är något pessimistiskt, men ändå öppet.

Men framför allt ställer romanen viktiga frågor kring relationen mellan individ och samhälle, mål och medel, och dessutom inte bara viktiga utan stora frågeställningar som gott och ont, och den fria viljan.

Island är en liten nation med förvånansvärt många duktiga författare. 30-åriga Frida Isberg, som tidigare har publicerat poesi, och romandebuterar med ”Märket” är utan tvekan en av de mer lovande.

Elin Holmberg tar spöken till Lunde

 

Elin Holmberg är aktuell med sin fjärde bok, ”Barnhemmets hemligheter”. Det är en sorts spökhistoria som utspelar sig i Lunde.

-          Jag har alltid gillat spökhistorier, det går tillbaka på fina barndomsminnen då pappa och andra släktingar berättade olika skräckhistorier, jag gillar faktiskt skräck i alla former än idag, säger Elin.

Jag påpekar att hennes tidigare böcker, ”innebandytrilogin”, utspelar sig huvudsakligen i Härnösand. Nu har hon förlagt handlingen till Lunde, så ingen av hennes romaner är lokaliserad till hennes hemort Örnsköldsvik.

Elin förklarar att det kan kännas för nära att skriva om sin egen stad, många bekanta där kanske känner igen sig, eller i alla fall tror att vissa karaktärer har skapats med dem som förlaga.

Och dessutom finns det i ”Barnhemmets hemligheter” en anknytning till Luleå, och där han Elin bott, studerat och arbetat i fem år.

-          Och min nästa bok utspelar sig i Örnsköldsvik, eller rättare sagt Bredbyn, det var där jag växte upp, säger Elin Holmberg.

Också den är för övrigt en spökhistoria.

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland och/eller Örnsköldsviks Allehanda