Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

måndag 28 februari 2022

Samiskt epos om kulturellt folkmord

 


Samiska teatern, Giron Sámi Teáhter, har i samarbete med Riksteatern dramatiserat Linnea Axelssons prisbelönta epos ”AEdnan”. Häromdagen spelades pjäsen i Kramfors inför en hyfsat stor publik.

Axelssons mäktiga epos har renodlats för scenen, tre kvinnoöden under 1900-talet spelas upp i starkt koncentrerad form, med en sparsam scenografi, tydligt anpassad till turnerandets behov.

Det är en mycket kroppslig föreställning med mycket dans och musik, utan att det blir exotiserande. Användningen av samiska – med svensk översättning projicerat i fonden – skapar en dubbelexponering och fördjupar upplevelsen.

Åskådaren bjuds in i den samiska föreställningsvärlden med dess myter och levande naturuppfattning. Men det är också en hård värld, man lever ofta på gränsen till hunger och kyla, och de svaga riskerar att gå under.

Generation följer på generation, allt liv hänger ihop, och skildras eller rättare sagt berättas som Vägen.

Starkast berörd blev jag ändå av hur hela vidden av det som Mats Jonsson träffande kallade ”kulturellt folkmord” framställdes på scenen.

Samerna har länge berövats sin kultur, sin identitet, sitt språk och inte minst rätten till sin historia. Det är djupt upprörande, men det finns allt starkare motkrafter, och en hoppgivande rörelse som strävar efter att ta sina liv tillbaka.

Giron Sámi Teáhters ”AEdnan” är ett värdefullt bidrag i den kampen.


söndag 27 februari 2022

Den stora krisens store skildrare

 



Idag är det John Steinbecks födelsedag.

Den bästa litterära skildringen av 30-talets stora kris är amerikanen John Steinbecks roman ”Vredens druvor”. När skönlitteratur är som bäst slår den med råge alla vetenskapliga verk, historiska eller sociologiska, som skildrare av samhällsproblem.

Handlingen i korthet: familjen Joad är småbrukare i Oklahoma. På grund av krisen, rationaliseringarna och sandstormar hamnar de i skuld till Banken, och vräks från gården. Lockade av färgglada flygblad med erbjudande om välbetalda jobb med goda villkor beger de sig till Kalifornien. De färdas längs med den legendariska Route 66, där de råkar ut för olika äventyr, och träffar en rad människor.

Väl framme i Kalifornien visar det sig att de har blivit lurade. Arbetslösheten är skyhög, lönerna extremt låga, och förhållanden urusla. Enda gången de kan få ett anständigt betalt jobb är det som strejkbrytare.

Under det yttre trycket splittras familjen, och dess medlemmar går olika öden till mötes.

Till formen är det vad man skulle kunna kalla en roadroman (”pikaresk” är annars en äldre beteckning). Resan längs med Route 66, som löper tvärs över hela USA är förmodligen en symbolisk färd genom Amerika. Budskapet är tydligt: krisen är inte framkallad av lättja eller oföretagsamhet, historiska och sociala orsaker har delat upp människor i fattiga och rika, och dessa klyftor är roten till det onda i världen. Samhället behöver rättvisa och jämlikhet, istället för makt och auktoritet. Egoism håller igång det system som håller de många nere, medan osjälviskhet och solidaritet hjälper de fattiga att överleva. Vi är alla en familj, där banden går utöver blodsband. Det är vreden mot orättvisorna som låter oss behålla vår värdighet som människor.



Boken kom ut i mars 1939. Från mitten av månaden fram till slutet av april sålde den i 2500 exemplar – per dag! Innan året var slut hade det sålts nästan en halv miljon exemplar. Samma år filmatiserades romanen med Henry Fonda i en av huvudrollerna som Tom Joad.

Alla var dock inte lika förtjusta. På många håll blev romanen bannlyst, och på några ställen ordnades det bokbål. Arbetsgivarorganisationer från Kalifornien protesterade våldsamt. Steinbeck fick rykte om sig att vara kommunist – helt oförtjänt visserligen, men det behövs inte mycket i USA för att få den stämpeln (Obama!). Trots sin obestridliga klassikerstatus för numera Steinbecks romaner en tynande tillvaro i USA.

Och den nuvarande krisen väntar fortfarande på sin skildrare.

Allt han rörde vid blev inte till guld

 



Idag är det Wilhelm Peterson-Bergers födelsedag. 2017 firades hans 150-års jubileum.

Wilhelm Peterson-Berger är Kramfors kommuns bäst bevarade musikhemlighet. Trots att en av Sveriges främsta nationalromantiska tonsättare var född i Ullånger, finns det förutom minnesstenen i födelsebyn Äskja inga spår efter honom. Nu när man firar 150 år av hans födelse finns det kanske hopp om en vändning, och att han får den uppmärksamhet som han förtjänar.

Peterson-Berger delar sitt doldisöde i Kramfors med en annan framstående svensk kompositör, nämligen Franz Berwald, som var disponent på Sandö glas bruk under tio år, och det är där många av hans mogna verk skapades.

Berwald kan ståta med att ha gett namn åt Sveriges förnämsta konsertlokal, medan i Kramfors kommun få han nöja sig med ett minnesmärke på Sandö, och dessutom en gata som inte går att hitta på kartan.

Peterson-Berger har inte ens fått minsta lilla gatstump i kommunen, inte i Ullånger heller.

Denna obegripliga oförmåga – eller om det är ovilja – att uppmärksamma sina stora kulturpersonligheter förvånar och oroar. Det verkar emellertid att den nuvarande politiska ledningen har en bättre förståelse för kulturens betydelse för kommunens utveckling, och att en förändring till det bättre kan vara på gång.



Firandet av Peterson-Bergers 150-årsjubileum kan vara en bra början och ett tacksamt avstamp för att uppmärksamma kompositören på hans födelseplats.

Jag vill gärna se hyllningskonserten i Ullångers kyrka på torsdag kväll som en inledning för den processen.

Konserten bjöd på ett fullmatat program med Nordiska blåsarkvintetten, sopranen Anna Hanning och Stephanie Wendt vid pianot.

En bred bild av Peterson-Bergers skapande presenterades. Han är ju mest känd för sina pianostycken i nationalromantisk anda, ofta till tonsatt dikt. Här hade de flesta arrangerats om för blåsinstrument, och kom inte desto mindre till sin fulla rätt.

Ändå var det en fin upplevelse att lyssna på pianosolisten Stephanie Wendt som framförde Frösöblomster, de verk Peterson-Berger är mest känd för. Stephanie har en känslighet i sitt spel som utmärker de som inte ser pianot som enbart ett slagverk.

Kvällens huvudperson var nog trots allt Anna Hanning, vars lyriska sopran med sitt djup och värme gjorde rättvisa åt Peterson-Bergers ljusare nationalromantiska syntes av folkmusik och konstmusik.

Hon räddade dessutom hans mörkare musikdramatiska verk, inte minst den Wagnerinspirerade epigonoperan Arnljot, med dess pretentiöst bombastiska dysterhet.

Wilhelm Peterson-Berger var sammansatt personlighet, ofta oresonlig och med ett häftigt humör, därtill rabiat antisemit. Allt han rörde vid blev inte till guld. Han ska uppmärksammas – inte idealiseras.

lördag 26 februari 2022

Tur eller historien om blått och gult


Invasionen av Ukraina är en stor tragedi, ett vidrigt övergrepp, ett uppenbart brott mot folkrätten. Den ryska invasionen måste fördömas, och Ukraina ska ha allt vårt stöd.

Måste vänner och bekanta använder sig av den ukrainska flaggan för att visa sitt stöd. Det kommer jag inte att göra. Tyvärr har de färgerna helt andra associationer för mig och som bottnar i famijeens historia.




Jag har skrivit om det i berättelsen "Tur" som ingår i boken "Familjebilder". Nedan ett utdrag ur berättelsen:

"Det var i början av den tyska ockupationen. I huset där mormor bodde med sin dotter, hon som skulle bli min mamma, inkvarterades på samma våningsplan en tysk arméofficer. Jag har för mig att mormor påstod att han var kapten, Hauptmann.

   Huset var halvmodernt, varje lägenhet hade inte ett eget badrum, utan det fanns ett gemensamt i slutet av korridoren på respektive våningsplan.

   En morgon när mor var precis på väg att gå till sitt arbete på skräddarkooperativet i stan dök det upp en främmande man. Medellängd, tunt blont hår, fyrkantigt ansikte med markerad haka. Han stegade resolut in i bostaden, under armen hade han en sliten dokumentportfölj, och ur den tog han myndigt upp en armbindel i färgerna blått och gult.

   Ukrainas färger. Vilket talade om med all önskvärd tydlighet att han var en officiell representant för de ukrainska nationalisterna som nu efter tyskarnas intåg trodde sig vara landets herrar. Ett fritt och självständigt Ukraina skulle skapas, givetvis sida vid sida med den stora vänskapsnationen Tyskland.

   Kampen för ett eget ukrainskt land krävde så klart att man gjorde sig av med alla judar, och de var inte få.

   Och det var just den ukrainske främlingens ärende.

   Han förklarade lugnt och sakligt att han hade fått trovärdig information, uppenbarligen från någon illvillig angivare, men det sa han förstås inte, att mormor var judinna som höll sig undan från gettot i strid med gällande påbud, ett allvarligt brott som medförde stränga straff.

   Så nu skulle hon följa med honom, det var något oklart vart, om det var till Gestapo, eller om de ukrainska nationalisterna hade hunnit inrätta något eget, äkta inhemskt, ställe där man gjorde sig av med judar, polacker, bolsjeviker och andra främmande element som kunde tänkas stå i vägen för den nya ukrainska statens väg mot en lysande framtid.

   Mormor svarade att han inte var riktigt klok, det måste vara något slags missförstånd, den där ”trovärdiga informationen” var bara förtal och elakt skvaller från någon som ville henne illa, och hon förstod inte alls varför.

   Hon tänkte minsann inte följa med någonstans.

   Det uppstod en dispyt som blev allt högljuddare, de båda skrek argsint i mun på varandra.

   Under tiden står min sjuåriga mamma vänd mot väggen, precis som hon har blivit tillsagd, och jag kan inte ens försöka föreställa mig vad som rör sig i henne inre just då.

   Då kommer den tyske officeren förbi på väg till sitt rum från badrummet. Han tittar in och undrar Was ist los, vad är det för ett bråk här?

   Mormor som trots bristfällig formell utbildning har lärt sig på egen hand en riktigt hygglig tyska, förklarar att den där ukrainska idioten påstår att hon är judinna, han trakasserar henne och hennes dotter, och vill släpa iväg med henne gud vet vart, och nu blir hon sen till jobbet, kan inte Herr Hauptmann vara så vänlig och säga till den här olyckan till ukrainare att låta henne vara i fred.

   Ukrainaren som inte kan tyska säger på ukrainska till tysken att inte lägga sig i, det här är ingenting som angår honom, här är det vi som bestämmer.

   Mormor är snabb med att översätta.

   Tysken blir rejält förbannad, ”det är alldeles oerhört”, säger han och talar om för ukrainaren att han ska gå därifrån omedelbart. Ukrainaren vägrar och käftar emot. De skriker allt högre, och hela uppträdet slutar med att tysken rusar ut, springer till sitt rum, återvänder med sin tjänstepistol i högsta hugg, och med det starka argumentet på ett universellt språk fick han ukrainare att fly fältet med svansen mellan benen.

   Mormor tackade översvallande. Tysken slog ihop klackarna, bugade avmätt och försvann för alltid ur släktens historia. Med den äran."


Skilsmässa och kompistryck i Elin Holmbergs nya: ”Håller höga nivån från debuten”

 



Halvtid på hemmaplan
Elin Holmberg
Idus förlag

Rut älskar fortfarande innebandy, och hon fortsätter att göra listor på saker hon gillar och ogillar. Mycket är sig likt från Elin Holmbergs debutroman ”Högst upp på listan”, men i den fristående fortsättningen ”Halvtid på hemmaplan” har huvudpersonen blivit ett år äldre, ett år bort från barndomen och närmare tonåren.

Nu konfronterar hon andra problem, upplever nya glädjen och sorger.

Boken kretsar kring två teman. Liksom i den förra romanen får skilsmässoproblematiken stort utrymme. Det är numera närmast en standardsituation för de flesta barn med skilda föräldrar och nya partner, med ett växelvis boende, och inte minst nya syskon – som benämns märkligt som ”halv”.

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland


fredag 25 februari 2022

Vilda Västern på tyska

 



Han är Tysklands mest sålda författare genom tiderna. Bland hans beundrare fanns både Albert Einstein och Adolf Hitler. Idag är det Karl Mays födelsedag..

Han började sin bana som småkriminell. Det var i fängelset han kom på att han ville bli författare. Men tvärtemot vad myten påstår skrev han inte sina böcker i fängelset, utan först efter frigivningen från fyra år på straffanstalt. Sant är däremot att han hade aldrig besökt alla de exotiska platser där hans romaner utspelar sig.

Exotiska var de: Vilda Västern, Orienten, Mellanöstern. Mest känd är förmodligen May för sina romaner om apachehövdingen Winnetou och hans vite vän Old Shatterhand.

Jag minns än i dag, mer än 40 år senare, hur jag andlöst plöjde genom Karl Mays romaner från pärm till pärm, och drömde om att bli som Winnetou.

May själv föredrog Old Shatterhand, med vilken han identifierade sig på ett nästan schizofrent sätt. Han poserade gärna på bild utklädd till vad som skulle föreställa denne Vilda Västern-riddare, och hemma på dörren satt det en skylt Karl May kallad Old Shatterhand.

Karl May har anförts som ett bevis på reinkarnation, i den meningen att han lyckas återskapa mycket troget en miljö där han aldrig varit i detta liv, vilket skulle bevisa att han var där i ett tidigare liv. Dessvärre är det snarare tvärtom, eftersom Mays beskrivningar av Vilda Västern har föga med verkligheten att göra. Där­emot kanske de tilltalar vår uppfattning av hur den borde vara.



Romanernas Winnetou är en uppföljning av romantikens bild av den ädle vilden. Old Shatterhand är uppfylld av kristna dygder. Han slår visserligen hårt – därav namnet – men högst ogärna och bara när han är så illa tvungen. Dessutom är han av tyskt ursprung, vilket var vanligt för Karl Mays hjältar, och uppskattades mycket i det wilhelmins­ka Tyskland.

Romanerna uttrycker stark sympati för indianerna, som ses som offer för de vita bosättarnas löftesbrott och svekfulla ränker. En positiv bild av ursprungsbefolkningen återkommer för övrigt Karl Mays andra romaner. Idag läser vi säkert hans skildringar som ganska stereo­typa och fulla av schabloner, men för sin tid var de nog så progressiva och väckte en smärre sensation.

Hur dessa kristet-romantiska personligheter skapade av en pacifistisk småtjuv till författare kunde finna en beundrare i Adolf Hitler förblir en gåta. Det bevisar nog bara att ingen är gjuten i ett stycke, inte ens Hitler. Och kanske, kanske, att litteraturen är en kraft som förmår att ta fram det bästa i oss.


torsdag 24 februari 2022

När allt är tillåtet

 

Idag är det Estlands nationaldag. Med anledning av dagen en finsk bok om Estland, med anknytning till vad som händer nu.




Utrensning
Sofi Oksanen
Översättning: Janina Orlov
Bonniers, 2010

Nordiska rådets litteraturpris för 2010 tilldelades den finska författaren Sofi Oksanen. Priset är ett slags nordiskt mästerskap i litteratur, det är mycket prestigefyllt, och innebär ganska mycket pengar, närmare en halv miljon svenska kronor. Konkurrensen i år var som vanligt stenhård, bland de andra nominerade fanns det tungviktare som svenske Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lódz, och den andra finländska nomineringen med Monika Fagerholms Glitterscenen.

Oksanen är den yngsta mottagaren någonsin av Nordiska rådets litteraturpris. Trots att hon bara är 33 år gammal har hon redan hunnit med tre romaner, alla omtalade och prisbelönade. Hon är också den första kvinnliga finska författaren som skriver på finska (svenskspråkiga Tua Forsström fick priset 1998) som får priset.

Det är på sätt och vis följdriktigt då Oksanen har en tydlig feministisk framtoning. Hon är, för att citera Erkki Kylmänens, nyhetschef på Helsingin Sanomats kulturavdelning, stilla understatment i en intervju för TT ”en smula kontroversiell”. Hon har bland annat ställt till med skandal när en riksdagsman försökte tafsa på henne, och brukar vresigt snäsa av alla som kommenterar hennes goth-inspirerade utseende, som hon menar inte har något med hennes skrivande att göra.


Foto: Av Sofia_Oksanen,_vinnare_av_Nordiska_radets_litteraturpris_2010.jpg: Magnus Fröderbergderivative work: Bff - Denna fil bygger på: Sofia Oksanen, vinnare av Nordiska radets litteraturpris 2010.jpg:, CC BY 2.5 dk, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=25140355



Oksanen har en finsk pappa och en estnisk mamma, och hennes romaner är gränsöverskridande, i ordets bokstavliga bemärkelse. Det gäller också Utrensning.

Det är landsbygd i början av 90-talet i ett Estland med nyvunnen självständighet. Här råder avfolkning, fylla, stölder och huliganism. En förkvävande anda av rädsla och misstänksamhet. Kolchosens marker liksom annan förstatligad egendom återlämnas till de forna ägarna, och alla gör ”biznys” och säljer i sin tur kvickt till utländskt, främst finskt, kapital. Det är en tid då: ”Allt är möjligt. Allt skulle nu fördelas om här i landet.”

Den åldrande Aliide hittar i sin trädgård en ung misshandlad flicka i tämligen bedrövligt tillstånd, som det snart visar sig ett offer för en annan av den nya tidens farsoter, trafficking. Hon har inte hamnat hos Aliide av en slump, och sakta rullas en historia upp om en hemlig och omöjlig kärlek, och ett oförlåtligt svek och en gränslös självuppoffring mot en bakgrund av 50-talets sovjetiska maktetablering i Estland, och den nationalistkamp som fortsatte trots hopplösa odds.

Här finns ingen plats för försoning. Den ”gode” kommunisten som är djupt upprörd över det som händer i Estland, och naivt nog tänker skriva ett brev till Stalin som berättar sanningen, blir brutalt mördad av den nationalistiska huvudpersonen, enligt den enkla principen ”kommunist som kommunist”.

Oksanen bygger skickligt upp ett intrikat pussel med bruten kronologi där bitarna så sakteliga börjar falla på plats och ett mönster kan skönjas.

Språket har en naken saklighet som berör och upprör utan att vara moraliserande.
Samtidigt ställer romanen undan för undan moraliska frågor på sin spets. Vad är tillåtet i kärlekens namn? Vad kan skyllas på ”onda tider”? Eller ett omänskligt system? Hur långt får en människa gå i självuppoffring, även om det inte skadar andra? Skadar det verkligen inga andra? Går det att leva i total förljugenhet?

”Utrensning” är en roman om kärlek, det är också en moralisk och politisk roman. Dessutom kan den läsas som en kvinnoroman. Det är starka kvinnoöden som skildras under svåra omständigheter, där det alldeles oavsett av dagens tillfälliga politiska konjunktur alltid finns en ”läderstövel” beredd att trampa ner och begå övergrepp. Det sexuella våldet är lika närvarande i det sovjetiska som i det ”fria” Estland.

Kvinnorna är alltid offer, men det är de som ändå står för styrka och Livet i alla dess aspekter. Oksanen får det att dofta, smaka, låta.

Bland det bästa som jag har läst på mycket länge.


From Russia with love

 



En rysk historia
Bengt Jangfeldt
W & W, 2015

Jag delar med Bengt Jangfeldt fascinationen för Ryssland, dess språk, kultur och historia. Men om mitt intresse är så att säga genetiskt betingat, är hans mer av det dunkelt oklara slaget, som intressen ofta är.

En antydan till förklaring kan finnas i hans tidiga intresse för det ryska poesiavantgardet, om vilket han tillsammans med Gunnar Harding har skrivit boken ”Den vrålande parnassen”, det sker ju en kreativ eruption inom rysk litteratur åren efter revolutionen, under det tidiga 20-talet skapar författare och poeter nytt och spännande besjälade av drömmen om en ny och bättre värld.

En period som dessvärre tog snabbt slut.

Bengt Jangfeldt är bland de första i Sverige att studera ryska på gymnasiet, och 1967 kommer han till Sovjet, på en skolresa till Leningrad. Han noterar att det sovjetiska samhället tedde sig främmande men inte avskräckande, rent av en aning tilltalande i vad han då i tidens antikonsumistiska anda uppfattade som ”en annan, mer asketisk livsstil” – och som ryssarna förmodligen uppfattade som något helt annat.

Det blir många fler resor, han bor och i Sovjet en längre tid några gånger, och det blir många fler tillfällen att bekanta sig med Sovjetlivets problem och absurditeter. Antikonsumism blir till antikommunism, och hans försiktiga förundran utvecklas till totalt avståndstagande till den rigida och repressiva byråkratidiktaturen. Men vurmen, fascinationen, för den ryska kulturen lever förstås kvar.

Bengt Jangfeldt är svensk mästare i biografiskrivande, han har skrivit om Axel Munthe, Vladimir Majakovskij, Raoul Wallenberg, och samtliga böcker är veritabla mästerverk i genren. I synnerhet Majakovskijbiografi är i världsklass.

I ”En rysk historia” har Jangfeldt svårt att bestämma sig vilken slags bok han skriver. Det är inte en självbiografi, inte heller en essäbok eller reportage. Att vara genreöverskridande kan vara mycket fruktbart, men här fungerar det inte. Det är splittrat, långa delar känns helt omotiverade.

Men boken är väl värd att läsas ändå, den har flera oemotståndliga förtjänster. Bengt Jangfeldts hyllning av Lili Brik, Majakovskijs musa, strålar av kärlek och beundran, hans näst intill helfigursporträtt av Joseph Brodsky kommer nära mästarnivån i Jangfeldts biografiskrivande.

Här passerar också revy ett imponerande persongalleri av alla dessa egensinniga ryska intellektuella, men också en och annan särpräglad svensk kulturpersonlighet, Ulf Linde, Erland Josephson, Lars Gyllensten.

Lite lokalanknytning finns det också. Lena Fries-Gedin, översättare från Härnösand, är tydligen god vän med paret Jangfeldt, och hon dyker upp perifert upp i boken.

Bengt Jangfeldt har också en osviklig känsla för detaljer, den där lilla, oftast tillfälliga, iakttagelsen som säger mer än tusen avhandlingar.

”I en by fann vi en gatstump med det osannolika namnet ’III:e Internationalens 2:a återvändsgränd’”. Ridå!

onsdag 23 februari 2022

Musik närmare himlen

 

Idag är det Georg Friedrich Händels födelsedag. Här en recension från 2012 av "Messias" i Kramfors.



I många länder (dock inte i Sverige) är det tradition att publiken reser sig upp under Hallelujakören i Händels Messias. Orsaken påstås vara att under uruppförandet av verket i Dublin 1742 skulle den engelske kungen Georg II ha rest sig upp, och därmed skapat denna sed.

Elaka tungor påstod att i själva verket hade den inte särskilt musikintresserade kungen somnat, och blivit väckt av den mäktiga kören, och i tron att det var slut rest sig upp.

Det är säkert ont förtal, ingen människa, hur än omusikalisk eller tondöv, skulle någonsin kunna somna under detta fantastiska musikverk. Senbarockmästaren Händel var förtjust i att komponera stora verk, och många av hans oratorier tillkom när opera var bannlyst av påven. Ett oratorium är ju en musikalisk berättelse, på samma sätt som opera, dock utan det sceniska framträdandet. Innehållet är dessutom ofta, även om inte alltid, religiöst färgat, med bibliska motiv och ämnen.

Messias är förmodligen den produktive Händels mest kända verk, och av många betraktat som ett av musikhistoriens förnämsta stycken. Uppsättningen av detta mästerverk i Kramfors, i kyrkorna i Gudmundrå och Nordingrå, är en storsatsning, och en triumf för den lokala kreativa kraften. Det är helt fantastiskt, ja nästan otroligt, hur mycket musikalisk talang det finns runt om här!



Nordiska kammarorkestern, under ledning av Jonas Nyström, är en professionell ensemble, och deras lyhörda spel förvånar inte. Körerna, som är ett samarbete mellan de tre kyrkokörerna från Bjärtrå, Gudmundrå och Nordingrå, och den för tillfället speciellt sammansatta Cantatekören, låter lika professionella som orkestern.

Solisterna är enastående. Lena Bagge Lindströms varma altstämma famnade hela den stora publiken med sitt breda register, Anna Larssons rena sopran med knivskarp diktion hade en suverän klarhet, Hans Olov Furberg har länge varit Kramforsmusikens stolthet, och hans tenor skulle kunna platsa vid vilket operahus som helst i Sverige. Sist men inte minst den unge Klas Norberg, vars mångsidighet upphör aldrig att imponera. Många lyfte säkert förvånat, och kanske också en smula oroligt, på ögonbrynen när han intog en riktig rockpose, men sedan levererade han en aria med en basstämma som hade djup och bredd hämtad ur musikens egen väldiga brunn.

När så kören klämde i med det sista Amen, kändes det nästan att vi hade kommit närmare himlen.


En överraskning bland alla fantastiska landskap

 


Idag är det Ivar Lo-Johanssons födelsedag. Dagen till ära ett fynd från en utställning 2013.

Fin utställning av Thage Nordholm på Konsthallen i Kramfors. Och efter alla stämningsfulla landskap från Nordingrå kommer överraskningen: Ett stramt porträtt av Ivar Lo, så uttrycksfullt och levande.


tisdag 22 februari 2022

Bortom krig och nationalism

 



Idag är det Hugo Balls födelsedag. Han var en av grundarna av dadaismen, en riktning vars upphov är starkt kopplat till första världskrigets fasor. I februari 1916 öppnade Hugo Ball och hans fru Emmy Hennings det sedermera mytomspunna Cabaret Voltaire i Zürich. Inledningsraderna i deras avsiktsförklaring har fortfarande en kuslig aktualitet:

”Det är nödvändigt att klargöra avsikterna med denna kabaré. Dess syfte är att påminna världen om att det finns människor med fria sinnen - bortom krig och nationalism - som lever för andra ideal."

Här en längre text om första världskriget och dadarörelsen.

I slutet av 1915 hade kriget på västfronten kört fast fullständigt. En 50 mil lång frontlinje av skyttegravar, kulsprutenästen och artilleriställningar, sträckte sig från schweiziska gränsen till Flanderns kust, som ett väldigt ärr i Västeuropas sargade kropp. I skyttegravarna fanns under de mest vidriga förhållanden sammanlagt sju miljoner soldater, en truppkoncentration som aldrig har överträffats.

Den tekniska utvecklingen av kulsprutor och kanoner hade skapat en förödande eldkraft, även om träffsäkerheten inte alltid var den bästa, flyg och stridsvagnar användes visserligen, men i liten utsträckning och utan samordning med infanteriet. Det gjorde krigföringen statisk och varje försök till anfall resulterade i veritabla massakrer.

I den situationen kom den nytillträdde tyske generalstabschefen Erich von Falkenhayn med en plan hur man kunde bryta dödläget. Man skulle inta ett område, locka fransmännen att försöka återta det, där skulle de drabbas av så stora förluster att de tappade viljan och förmågan att fortsätta kriget och tvingades dra sig ur – så att Tyskland kunde koncentrera sina krigsansträngningar till östfronten.

En plan genial i all sin enkelhet och cynism – dessutom kryddad med en rejäl dos bristande verklighetskontakt då Falkenhayn kalkylerade med små egna förluster.



Stöten skulle sättas in vid staden Verdun, och valet av plats var ingen tillfällighet, Verdun ansågs som ointagligt och var en stark symbol för fransk motståndsvilja.

Anfallet inleddes den 21 februari med en nio timmar lång artilleribeskjutning, den längsta och kraftigaste dittills i krigshistorien, det första skottet avlossades från en 380 millimeters Kruppkanon som träffade katedralen i Verdun drygt 20 kilometer bort (en del källor uppger 32 km)! Till en början hade de tyska trupperna framgångar och kunde rycka fram, men fransmännen bjöd ett förbittrat motstånd, och när förstärkningar anlände pressades tyskarna tillbaka.

Striderna pågick ända in i december utan att något avgörande kunde uppnås. Falkenhayn fick rätt om de franska förlusterna, de var förvisso fruktansvärda, på drygt 370 000 döda, saknade och sårade, men hans kalkyler att det skulle få fransmännen att dra sig ur kriget kom totalt på skam. Snarare stärkte slaget vid Verdun stridsviljan, slaget upphöjdes till en symbol, och befälhavaren general Pétain utropades till den store segraren, och fick status som nationalikon, tills han störtade sig själv från piedestalen genom sitt samarbete med de nazistiska ockupanterna drygt 20 år senare.

Von Falkenhayn fick fel också i sin förhoppning om små egna förluster. De blev nästan lika stora som fransmännens. På fältet utanför Verdun finns ett ossuarium, ett benhus, med skelettrester från 130 000 oidentifierade soldater. Området har aldrig röjts och än idag ligger där kvar mängder med minor och blindgångare.

Skulle man mot förmodan ändå vilja ta en promenad där rekommenderas gummistövlar för att undvika risken att bli smittad av likstelsbakterier från de tusentals döda som ligger där lager på lager.

Det var vanvett. Och vansinnet blev än tydligare under sommaren samma år den 1 juli när Sommeoffensiven inleddes. Första dagen förlorade britterna 20 000 man som stupade, ytterligare 40 000 sårades, för att inta några hundra meter mark, som återtogs av fienden dagen därpå. Totalt förlorade båda sidorna omkring en miljon man vid Somme, ett av världshistoriens i särklass blodigaste slag.

Naturligtvis väckte kriget harm och protester. I Zürich i det neutrala Schweiz samlades en stor skara politiska aktivister och konstnärer som på olika sätt gav uttryck för sin avsky mot den meningslösa slakten i kampen för nationell ära och marknadsandelar.



Ett mycket speciellt ställe i Zürich var Cabaret Voltaire. Det grundades av författaren och poeten Hugo Ball och hans fru Emmy Hennings. Övriga medgrundare var Tristan Tzara, Marcel Janco och Jean Arp, som alla kom att spela en betydelsefull roll inom den dadaism som snart skulle se dagens ljus.

I det Zürich som var en tummelplats för manifestationer mot krig, chauvinism och gammalmodiga estetiska ideal, i en anda att vilja göra upp med allt det etablerade, föddes Cabaret Voltaire, ”en lekplats för galna känslor”.

Cabaret Voltaire var en samlingspunkt för olika konstnärliga inriktningar. Det kunde förekomma bullrig musik, samtidig uppläsning av olika dikter, bisarra danser, groteska masker, fantasifulla kostymer, och allt kunde pågå samtidigt som ett enda kaotiskt skådespel.

Det var här som någon gång i februari, bara kort tid innan helvetet vid Verdun brakade loss, som Tristan Tzara offentliggjorde det dadaistiska manifestet.

Tzara hette egentligen Samy Rosenstock, och var född i en judisk familj i Rumänien. Sitt nya namn la han sig till under studentåren i Bukarest, förnamnet refererar givetvis till hjälten i den gamla keltiska sagan om Tristan och Isolde, efternamnet Tzara lär betyda jord eller land på rumänska, men det kan också vara en anspelning på tsar. Med dadaister vet man aldrig.

Det gäller också namnet dada, dadaismen föddes som en konstnärlig protest mot den meningslösa masslakten i skyttegravarna, som man dessutom menade att konsten var medskyldig till, ja rent av en del av. Dadaismen var en form av anti-konst, och det är lättare att säga vad den inte var än att försöka definiera den. Redan namnet är obegripligt och dess ursprung höljt i dunkel.



Den rumänske exilförfattaren Andrei Codrescu – verksam sedan 1966 i USA – berättar i romanen ”Tzara och Lenin spelar schack” (2012) om ett kompani soldater, året är 1916, som drar genom en liten belgisk stad och bräker som lamm. Uttrycksfullt bortom konventionella uttrycksmedel. Och det är kanske det Dada handlar om.

Romanen utgår från ett fiktivt schackparti på ett bohemcafé i Zürich det ödesdigra året 1916 mellan Lenin och Tristan Tzara, mellan kommunismen och Dada, där dadaism står för ”kaos, libido, det kreativa och det absurda”, medan ”Kommunismen lade sin energi på förnuft, klass, en begriplig social taxonomi, förutsägbara strukturer och skapandet av en ny människa”.

Det kan tilläggas att politiskt var dadaismen inte homogen, (den var knappast homogen i något annat avseende heller) de flesta av dess anhängare ansåg sig stå över politiken, men många var också vänster, Tzara själv var medlem i franska kommunistpartiet och deltog som frivillig i spanska inbördeskriget.

Politik är ingen konst men all konst är politisk. Skapandet och förstörelsen går hos människosläktet hand i hand.

Litteratur om de döda och de glömda

 


Idag är det Danilo Kiš födelsedag.



Redan hans ursprung gör honom spännande. Danilo Kiš föddes 1935 i Subotica i Kungariket Jugoslavien av en serbisk-montenegrinsk mor och en judisk-ungersk far. Själv brukade han säga att han hör till ”författarnas broderskap”. När han gick bort i förtid 1989 lämnade han efter sig ett av 1900-talets mest fascinerande författarskap. Förhoppningsvis ska Rámus förlags utgivning av Kiš debutroman Vindskyffet väcka nytt liv i intresset för denne säregne författare.

Kring Kiš samlades en hel generation unga jugoslaviska författare, Mirko Kovač, Borislav Pekić, Filip David, för att nämna några, som inspirerade varandra till konstnärlig och intellektuell integritet.

Vindskyffet är en skildring av bohemlivet i Belgrad, Kiš själv benämnde romanen ”satiriskt poem”.

Och viss har den en vass udd mot de unga intellektuellas verklighetsfrämmande romantiska omognad. Huvudpersonens vän Jarac Allvetare som har sålt sina få ägodelar för att kunna studera stjärnorna är en figur som nog många av oss har träffat, om han inte rent av är nära, mycket nära, släkt.

Även om Vindskyffet i grunden är en litterärt genomarbetad diskussion kring dilemmat mellan Konsten och Livet, med en högst originell känsla för språkets mångfald och relativism, full av halsbrytande ordlekar och groteska neologismer, finns redan här en antydan till de ämnen som kom att uppta Danilo Kiš författarskap.



Om litteraturen skildrar Livet, består livet i sin tur av människor och deras öden, och Kiš´ författarskap tar sig an de döda och de glömda, det är deras berättelser som ska skrivas i vad som med fog kan kallas för förlustens litteratur.

Det frånvarande är det utrotade och utraderade, och dess klangbotten är totalitarismens mekanismer. Fascismens och stalinismens overkliga verklighet skildras på djupet, och Kiš´ varningar för nationalismens vanvett är kusligt profetiska.

Här kan man även ana närvaron av de författare som har influerat Kiš: Broch, Kafka, Schulz, Musil, Gombrowicz och i viss mån Borges.

”Jag skriver för att befria mig från min egoism” låter Danilo Kiš konstatera sin (anti)hjälte i Vindskyffet. Det är naturligtvis en förutsättning för all betydande litteratur men hindrar inte att låta författarens erfarenheter vara en kreativ utgångspunkt för det litterära skapandet.

I januari 1942 upplever den lille Danilo pogromen i Novi Sad då flera tusen serber och judar mördas av ungerska trupper. Några år tidigare döptes pojken i en ortodox kyrka som en säkerhetsåtgärd inför befarade förföljelser. Inte långt före krigsslutet förs Danilos pappa och alla hans släktingar till Auschwitz för att aldrig komma tillbaka.

Dessa traumatiska upplevelser påverkade starkt barnets känsliga sinne och kom att utgöra den problematik kring vilken den vuxne författarens litterära universum byggs upp.

På svenska finns triptyken Trädgård, aska från 1965 (översättning 1983), Tidiga sorger från 1968 (2003) och Timglaset (1972-2006), men samma tematik präglar också En grav för Boris Davidovitj (1976-1985) och De dödas encyklopedi (1983-1988).

Kiš använder en intrikat litterär montageteknik. En skrämmande kuslig stämning byggs upp genom skildringar av otäcka enskilda händelser som skenbart inte hänger ihop alls. Successivt börjar ett mönster kunna skönjas och skeendet blir allt mer begripligt.

Varje episod är som en prosadikt, med en egen, kanske lite atonala, musikalitet.

Ett annat grepp är de långa, detaljerade listorna på saker, allt det som ett liv och en vardag består av. Människor som har förlorat allt håller fast vid vad som helst, ting som påminner om förlorade kära och bättre tider, ett minne motarbetar tomhetens avgrund, och livet segrar över intigheten.

Och det är diktaren som har förmågan att minnas och bevara.

Geografiskt är handlingen i Danilo Kiš romaner konkret förankrad, men han använder ändå flitigt begreppet Pannonien. En gissning är att syftet kan vara att peka på en gränsöverskridande universalitet i detta romerska provinsnamn, som betecknade området mellan floderna Donau och Sava, och som omfattar dagens Ungern, Serbien och Kroatien.

Gränser är flytande och godtyckliga, men bland den mänsklighet som på ett ställe i Timglaset kallas för ”jordens gudomliga ogräs” frodas alltför mycket fanatism, våld och förtryck hotar att ta över om och om igen.

Romanens slutmening är en post scriptum, ett provokativt, uppfordrande – och anklagande – memento: ”Det är bättre att befinna sig bland de förföljda än bland förföljarna.”

Bild: Srbijamarka, PTT Srbija

BOKREA!


Hamnviken höjders egen lilla bokrea: 







49:-  Tyvärr tillkommer porto för de som inte bor i närområdet. Då blir priset 99:- inklusive allt




69:-  Med porto inkluderat 119:- 


Beställ via facebook eller mejla till: hamnvikenshojder@gmail.com


måndag 21 februari 2022

En värld att vinna

 



Idag är det 174 år sedan Karl Marx och Friedrich Engels utger den lilla pamflettskriften Kommunistiska manifestet i London. Den är skriven på tyska och utges på uppdrag av den internationella organisationen Kommunisternas Förbund.

Visserligen innehåller den inte mycket, som Marx inte redan har skrivit, men det kort- och lättfattliga samt slagkraftiga språket gör den till en stor succé och den mest spridda av deras skrifter. Den är säkerligen också en av de absolut mest spridda skrifterna någonsin. Och en av de mest inflytelserika.

Manifestets mest berömda mening blir den sista, vilken är en uppmaning, som lyder ”Proletärer i alla länder, förenen eder!”



Redan samma år översätts den till svenska, sannolikt av Pehr Götrek, som också är medlem av förbundet. Han var kristen och för honom var kommunismen att jämställa med kristendomens ursprungliga läror.

I hans översättning är devisen "Proletärer i alla länder, förenen eder!" ersatt med "Folkets röst är Guds röst". Det finns även andra avvikelser från originalet.

Götrek var dessutom nykterist och vegetarian.

Till den kulturella mångfaldens försvar

 

Idag är det ”Internationella modersmålsdagen, instiftad av Unesco 1999 för att främja språklig mångfald”.





För tre år sedan brände sig en man till döds i den ryska staden Izjevsk. Mannen visade sig vara en filologidocent vid namn Albert Razin, tydligen en i Ryssland känd språkforskare och talesman för språket udmurtiska.

Självbränningen var en protest mot att det udmurtiska språket håller på att dö ut.

Udmurtiska är vid sidan om ryskan det officiella språket i delrepubliken Udmurtien, belägen väster om Uralbergen och med Izjevsk som huvudstad.

Udmurtiska är ett finsk-ugriskt språk, inom undergrupperna uraliska och permiska språk. Udmurtiska talas till vardags av drygt en halv miljon människor, främst udmurter, men förlorar allt mer i betydelse, framför allt bland unga människor, på bekostnad av ryskan.

Det ges ut enbart ett fåtal tidningar och tidskrifter på udmurtiska, det finns inte heller många program på språket i radio och tv.

Kritiker talar om russifieringsprocess.

Problemet är naturligtvis inte begränsat till udmurtiska och Ryssland.

Varannan vecka dör det ut ett språk. Med det en kultur och en kunskapskälla. Främsta anledningen till språkdöden är majoritetskulturens expansion, vilken sker nästan alltid med direkt eller indirekt tvång.

Massor av värdefull kunskap går förlorad. Det innebär också en oerhörd kränkning av hela folkgrupper och enskilda individer. Det skapar uniformitet, men knappast solidaritet, och på sin höjd en påtvingad lojalitet.

Normen är ett språk - i undantagsfall två eller några fler - och även en kultur, i meningen värderingar, åsikter, sociala koder etc., som det krävs att man tillgodogör sig för att bli en fullvärdig medlem i samhället. I Sverige talar vi svenska, uppför oss på ett visst sätt, och hyser vissa värderingar. Det är det som öppnar vägen till arbete, utbildning och karriär. Man kallar det för integration, när det i själva verket rör sig om assimilation.

Det är ingen hemlighet att den processen har varit ett gigantiskt misslyckande, och givetvis inte bara i Sverige. Situationen är desto allvarligare som rörlighet över gränserna av olika skäl ökar allt mer, och stor invandring av många olika folkgrupper är mer regel än undantag i hela västvärlden.

Det är dags att ifrågasätta normen om ett land - ett språk - en kultur (om någon hör ett obehagligt eko här är det ingen tillfällighet). Vägen till en integration värd namnet som bygger på humanistisk grund går över mångfald.

Samhället bör därför så långt det är möjligt garantera, och i övriga fall sträva efter, att alla folk som bor i landet tillgodoses sina språk- och kulturrättigheter. Det ska inte vara några till intet förpliktigande deklarationer, som fallet är idag med de fem minoritetsspråken, utan en aktiv och konkret politik, som dessutom har tillräckliga medel till sitt förfogande.



För den som önskar få utbildning på meänkeli ska den vara tillgänglig, åtminstone upp till gymnasienivå, och kanske också på enstaka högskolekurser. Rättskipning ska kunna ske på meänkeli, liksom annan myndighetsutövning. Det gäller naturligtvis också ALLA andra språk som talas i Sverige.

Genomför en bred kultursatsning på framför allt media, SVT bör döpas om till MTV - MångfaldsTelevison, och sända ett stort urval kanaler på olika språk, inte bara några enstaka exotiska program.

Arbetslivet ska så långt som möjligt anpassas till mångkultur, det har redan framförts förslag om flexibel ledighet med anledning av olika religiösa högtider, för att nämna ett exempel.

Kort sagt, svenska språkets monopol upphävs, och det ska vara möjligt för var och en att leva och verka fullt ut på sitt språk. Eller med andra ord, samhället garanterar kulturell autonomi för alla.

Det är enda sättet idag att visa tillbörlig respekt för individer och olika folkgrupper. Det skapar en kulturell rikedom. Det är också min absoluta övertygelse att det på sikt bidrar till en integration värd namnet, där människor av egen fri vilja kommer att bli lojala och solidariska medborgare.

En positiv sidoeffekt är naturligtvis den kompetens som byggs upp, och som kan visa sig vara oumbärlig för ett framgångsrikt näringsliv i en globaliserad värld.



En given invändning är att det idag i Sverige finns över 200 modersmål, och att det är i praktiken ogörligt att garantera undervisning, rättskipning osv. på så många språk, om inte annat fattas det kompetent personal. Kulturell autonomi ska ses som en process som strävar efter att tillgodose människornas kulturella rättigheter. Och på frågan om det gäller alla, är svaret: JA!

Ett program för kulturell autonomi kommer också att vara kostsam. Men det ska ställas mot de kostnader, både ekonomiska och mänskliga, som den misslyckade tvångsassimileringen, med diskriminering, marginalisering och utanförskap, medför idag. I den utvecklade världen finns det faktiskt tillräckliga resurser. Risken är att tvångsassimileringspolitiken kan leda till ökade klyftor med större sociala motsättningar, politisk oro och en samhällsutveckling i auktoritär riktning.

Mångfald är att föredra framför enfald.