När jag skriver dessa rader är det en vecka kvar till valet. När ni läser dem är det redan två veckor efter, ni vet resultatet och har hunnit vänja er vid det. Det är lätt att vara efterklok, men jag ska istället försöka att vara förklok. Vilket är egentligen inte särskilt svårt då det redan nu går att konstatera en del saker.
Under de gångna fyra åren har världen drabbats av en ekonomisk kris, som innebär ett totalt sammanbrott för den nyliberala ideologi som har varit förhärskande ganska länge. Trots det går de partier som predikat denna ideologi starkt framåt. I Sverige som annorstädes.
Det som kallas för ”arbetslinjen” har lett till skenande arbetslöshet, som i praktiken är närapå tvåsiffrig, och som tycks bita sig fast. Ungdomsarbetslösheten har ökat, långtidsarbetslösheten har ökat, också det omtalade ”utanförskapet” har stigit. En miljon var siffran som upprepades till leda av de borgerliga 2006. Varför är det ingen som talar om det nu?
”Arbetslinjen” kontrasteras mot oppositionens påstådda ”bidragslinjen. Detta trots att det som gemenligen kallas socialbidrag har ökat drastiskt, och fortsätter fortfarande att göra det. Regeringen har dessutom delat ut frikostiga bidrag som gått till skyhöga profiter från skolverksamhet som hamnar hos riskkapitalister i skatteparadis, ombyggnad av punschverandor och barnvakt åt överklass som vill slippa sina barn några timmar efter jobbet.
Bidragen till banker och finansinstitut ska vi bara inte tala om.
Skatterna för de rikaste har sänkts och klyftorna i samhället växer. Sverige har numera ungefär samma förmögenhetsfördelning som USA. Angreppen på arbetstagarnas organisationer och rättigheter fortsätter.
Lägg därtill flera fuskande ministrar som har tvingats avgå, Totto Littorin drog sitt färde när marken började bränna under fötterna, och Carl Bildt kan möjligen vara inblandad i folkmord.
Alliansen under Fredrik Reinfeldts ledning är en gigantisk flopp, förmodligen den mest misslyckade regering Sverige någonsin har haft. Och då borde det vara klart, en opposition som bara orkade trycka upp valsedlar skulle gå mot en överlägsen promenadseger.
Så är det inte. Överlägset blir det inte, frågan är om det blir någon seger alls.
Hur är det möjligt?
Sant är att tack vare jobbskatteavdraget har många, även arbetare, fått betydligt mer i plånboken, åtminstone så länge de inte blir sjuka eller arbetslösa.
Sant är också att de borgerliga partierna, först och främst moderaterna, varit otroligt skickliga i sin mediala framtoning. Alla som har hört Per Schlingmann säga ”Enda arbetarpartiet” 17 gånger under tre minuter, förstår vad jag menar.
Men framför allt beror den ovissa valutgången på den rödgröna oppositionens tafatta oförmåga att mobilisera och formulera ett slagkraftigt alternativ som skulle punktera de borgerliga luftbubblorna och ange riktningen mot ett rättvisare och fungerande samhälle.
Först efter valnatten får svaret på frågan om inte de rödgröna är den mest misslyckade oppositionen någonsin i svensk historia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar