Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

onsdag 31 juli 2019

En het eftermiddag med folkkulturdagen på Norra berget - "Vi vänder oss till initierad eller nyfiken, ung och mindre ung"





Nyfikna barn fick prova att spela folkmusik. Också vuxna var välkomna till Folkkulturdagen i Danslogen på Norra berget.

- Vi vänder oss till initierad eller nyfiken, ung och mindre ung, säger Lotta Andersson från Stöde, medlem i flera folkmusikgrupper och tillika ordförande i Medelpads folkmusikförbund.

Eftermiddagen i gassande sol började med folkmusikgruppen FolkUngar, med fyra medlemmar från olika håll i södra Norrland.

De bjöd på en blandning av konsert och workshop för barn i åldrarna sex till tolv. På ett lekfullt sätt fick barnen prova på att spela och sjunga folkmusik.
/../
Den heta eftermiddagen fortsatte med en workshop med folkmusikgruppen Kongero. På programmet stod folklig stämsång, visor och låtar på gehör, med mellan två och fura stämmor.
/../
Folkkulturdagen avslutades med dans - givetvis folkdans - till Sundsvallsgruppen KRÄM!

Läs hela texten i St.nu


Lovande israelisk flöjtist spelade med Lars Jönsson i Stöde





I lördags höll pianisten Lars Jönsson sin traditionella sommarkonsert i Stöde kyrka. Vid sin sida hade han i år den unge israeliske flöjtisten Elya Levin.

Elya Levin är född 1990, och uppvuxen i Tel Aviv. Sina första flöjtlektioner fick han vid nio års ålder. Sedan kom han att studera musik i framför allt Tyskland.

Han har en mycket bred repertoar, och spelar allt från Bach till Ligeti.

Levin har spelat med flera kända symfoniorkestrar i Europa, och trots sin ungdom har han redan hunnit vinna flera internationella priser.

Sedan augusti 2017 arbetar han som soloflöjtist i Badische Staatskapelle.

Han uppskattar samspelet i små ensembler, men hans riktiga passion är utmaningen i samspelet mellan flöjt och orkester.

Läs också recensionen av konserten i St.nu



tisdag 30 juli 2019

Med orubblig tro på det skrivna ordet




Idag är det Birger Normans födelsedag. Ett viktigt datum att uppmärksamma, Birger Norman är utan tvekan Ådalens största litterära gestalt. Och hans betydelse sträcker sig in i vår tid, han har inte förlorat någonting av sin aktualitet.

Han debuterar relativt sent, först vid 37 årsålder, och det är lätt att se hur krokig vägen kunde vara för en arbetargrabb in till litteraturens värld. Man kan också ana brukssamhällets Jantelag.

När väl det första steget har tagits, med dikten ”Över en unicabox” i en antologi och året efter med den egna diktsamlingen ”Sånger vid floden”, är det som om en propp har dragits ur, det litterära skapandet väller fram lika mäktigt som någonsin Ångermanälven.

Frapperande är också mångsidigheten. Birger Norman skriver journalistik, dramatik, poesi, prosa, och möjligen med undantag för dramatiken står sig hans litterära värv mer än väl än idag.

Som publicist är Birger Norman förmodligen mest ihågkommen för sina Vinkelskott, en krönika som han skrev för Metallarbetaren mellan åren 1958-86, utan att missa en enda gång! Rubriken är för övrigt ett kvarlevande minne av Birgers tid som sportreferent på Nya Norrland, där han skrev för fyra öre raden.

Rubriken anger också hans ideologiska position. Han skjuter från sidan, ur sin egen, oväntade, vinkel. I Normans kulturjournalistik möter vi en person tryggt förankrad i arbetarrörelsen, lojal men alltid fri att kritisera och komma med egna ståndpunkter. En sann intellektuell.

Han har en orubblig tro på det skrivna ordet, och därmed också på det offentliga samtalet.” Försöker man roa, förargar det alltid någon. Blir man till förargelse, roar det alltid någon. Det inträffar att man speglar, söker fånga in och sammanställa meningar, åsikter, brytningar kring någon fokus. Orientering, översikt.”

Boken ”Ådalen 31” lyfter åter upp den tragiska händelsen i offentlighetens ljus, samtidigt som det myntar själva begreppet. Jämte Stig Dagermans ”Tysk höst” är det den bästa svenska reportageboken som någonsin skrivits.

Det finns flera läsvärda prosaverk av Birger Norman, framför allt ”Sista natten på Nordstjernan” med dess fantastiska människoporträtt.

Men Normans främsta litterära uttryck var lyriken. Det motiv som jag vill framhålla i hans poesi är förhållandet till Ådalen i allmänhet och Svanö i synnerhet. Det är påtagligt hur starkt landskapet och Ön är närvarande i hans diktning. ”Marskvällarnas blå timme i Ådalen/Vad rör mig Paris”.

Relationen är långt ifrån okomplicerad, och han var ingen hembygdsromantiker. Han har lämnat Ådalen, kan bara återvända som tillfällig besökare, men bygden lever kvar starkt inom honom. ”Den som vänder åter/kommer alltid blott/till ett återvändo/En hembygd/ finns aldrig för den/som en gång reste bort”. Men minnen finns kvar, och det är genom dem som man hittar till sig själv.

Det tycker jag är en mycket suggestiv bild av den rotlösa individen i en globaliserad värld.

Ett författarskap får aldrig reduceras till ett museiföremål. Birger Norman är en aktuell författare. Läs honom!

måndag 29 juli 2019

Gränsöverskridande folkmusik som trotsar matematikens lagar





Sundsvalls kammarmusikfestival fortsätter att blanda och ge ur sommarens digra musikaliska kortlek. Den senaste given var en konsert med folkmusikduon Sofia Sandén och Ulrika Bodén, ackompanjerade av basisten Patrik Grundström.

Sofia och Ulrika har ett långt förflutet tillsammans. Det började som en duo en gång i tiden, och som Ulrika har beskrivit det: "det klickade direkt mellan oss, en speciell kemi som inte går att förklara".

Efter ett tag förenade de sig med en annan duo, och folkmusikgruppen Ranarim uppstod.

Nu är det ganska länge sedan de uppträdde tillsammans, och till återföreningen har de döpt duon till "Sångsystrar", och komponerat ihop en helt ny repertoar.

De inleder med en vallåt, först Ulrika, sedan stämmer Sofia in och svarar. Akustiken i GA-kyrkan lyfter rösterna och bär dem runt.

Man behöver inte ens blunda för att känna sig förflyttad till en sommaräng, men riktigt ser tall- och björkskogen, och korna på väg tll fäbodvallen.

Man blir också förflyttad till en annan tid, då den mänskliga rösten inte var enbart ett instrument utan lika mycket ett verktyg. En tid före mobiltelefonernas och den moderna kommunikationens inträde.

Och då människor sjöng ihop under arbetets gång, och förde samtal med varandra, också över avstånd. Det var annat än Spotify-listor i hörlurar.

Utan att förfalla till nostalgi: jag bejakar gärna utvecklingen, men vad är det som vecklar ut sig? Och har vi inte slängt ut barnet med badvattnet?
/../
Kammarmusikfestivalen fortsätter med konserter i GA-kyrkan alla onsdagar fram till och med den 21 augusti.


Läs hela texten i St.nu


söndag 28 juli 2019

Pelle Molin-stipendiet delades ut





Det traditionella Talet vid stenen hölls av Pelle Molin-sällskapet i Tjäll utanför författarens födelsegård på hans födelsedag den 8 juli.

Årets talare var Mariann Hedman, som har varit med ända sedan starten 1984, då tal hölls för första gången vid Pelle Molins minnessten i Tjäll.

I sitt tal gav Mariann Hedman återblickar på de tidigare årens talare och inte minst ämnen för deras tal.

I samband med talet delades också Pelle Molin-stipendiet ut. I år har det tilldelats konstnären Sandra Berg Mozard, "för sitt mångsidiga konstnärskap, ofta i samarbete med regionala och nordiska kulturinstitutioner".

Sandra Berg Mozard arbetar i olika tekniker, ofta i spännande kombinationer.

Hon är uppvuxen i Lungsjön utanför Ramsele, och är numera bosatt och verksam i Härnösand.

För musikunderhållningen stod Cissi Jakobsson.

Norrlands litteraturpris delades ut på Hola





Årets Norrlands litteraturpris tilldelas i vuxenklassen Linnea Axelsson för den prosalyriska romanen "Ædnan".

Förra året fick Linnea Axelsson Augustpriset för boken.

I barn- och ungdomsklassen går priset till Anna Sundström Lindmark och Elisabeth Widmark för serieromanen "Vi skulle segla runt jorden".

Priset som består av ett diplom och 10 000 kronor, delades ut vid en ceremoni på Hola folkhögskola i Prästmon utanför Kramfors i samband med Norrländska Litteratursällskapets årliga sommarmöte.

Norrlands litteraturpris delas ut av Norrländska litteratursällskapet/Författarcentrum Norr. Priset instiftades 1973, och bland tidigare pristagare kan nämnas Mats Jonsson, Therése Söderlind och Kristina Sandberg.

lördag 27 juli 2019

Mångfald av konstnärer ställer ut på Orsta - "på samma plats vill jag gärna ha något nytt"





Galleri Orsta i Nordingrå bjuder i sommar som vanligt på en bred palett av konstnärer, tekniker och stilar.

Galleristen Carin Hedlunds akvareller och ett urval tavlor ur hennes Thage Nordholm-samling hänger med hela sommaren, för övrigt byts utställningar varje vecka.

Tack vare utbyggnaden av galleriet, där det numera finns tre olika utställningslokaler, förutom den ursprungliga är det Vedboden och Loftet, finns det utrymme för flera konstnärer åt gången.

I sommar är det inte mindre än 17 konstnärer som visar upp sina verk i Orsta. Konstnärerna kommer från olika håll, många från närområdet, Kramfors, Nora, Klockestrand, Utansjö, Härnösand, några är lite mer långväga, Bergeforsen, Umeå, Holmsund, Vännäs.
/../
Med stolthet berättar Carin Hedlund att de 17 utställande konstnärerna arbetar i inte mindre än åtta olika tekniker. Hon räknar upp: akryl, akvarell, olja, keramik, textil, foto, glas och blyerts.

Läs hela texten i Allehanda.se




FAKTARUTA
Atejle Orsta, Sommarutställningar, Öppet mellan kl.12.00 -17.00 alla dagar. Hela sommaren:
Carin Hedlund, Täfteå/Orsta,akvarell och tavlor ur Thage Nordholmsamlingen.
29 juni – 5 juli
Lena Frykholm, olja
6 – 12 juli
Keramik Stina Oskarsson, Vännäs tidigare Nordingrå. Vackra designade bruksföremål i keramik och stengods. Jenny Falk, Vännäs, glas och målningar i tusch och akvarell Kristna Wålsten, Härnösand tidigare Docksta, egendesignad textil och mattor för golv, väggar och bord.
13 – 19 juli
Eva Sundqvist Bäckman, Umeå, akryl,akvarell, textilt broderi. Elisabeth Cederholm, Kramfors, textilt hantverk, quilt/lappteknik
20 – 26 juli
Stefan Evensson, Bergeforsen, naturfoto. Gunilla’Tekla’ Dahlin, Kramfors, naturmotiv i akvarell
27 juli – 2 augusti
Monica Sandberg-Reuss, Tyskland, akryl, acrylic ink, äggoljetempera.Reinhard Reuss, Tyskland, Kol, blyerts, färgpennor, akvarell. Katarina Wrethén, Holmsund textil. Ute Timm, Klockestrand, akryl . Ragna Riensberg, Lunde, foto
3 – 9 augusti
Petra Lundström, Härnösand, Mix av akryl, olja, collage,bladguld Mona Lindström Zittra, Holmsund/Utandsjö, akryl, fotomix/brodyr, blandteknik.

fredag 26 juli 2019

Margareta Petré fortsätter att utforska färg - nu också med kinesiska tecken





Margareta Petrés sommarutställning består av två delar. Den ena är den ständiga pågående undersökningen av färgenergier, nu med betoning på gult. Den andra utgår ifrån kinesiska tecken i den uråldriga Förvandlingarnas bok. Hur - och om - de två hänger ihop är upp till betraktaren att avgöra.

Margaretas intresse att utforska färger, dess karaktär, inneboende möjligheter, dess gränslösa uttryck, minskar inte med åren, snarare tvärtom.

Årets sommarutställning fokuserar på den gula färgen, en motsägelsefull färg fylld med spänning.
- Den rör sig i ett oerhört brett spektrum, från sjukt till friskt, från vass till mjuk, från sol och värme till smärta, det är en färg som är allmänt opålitlig, säger Margareta.

/../
Det lilla angränsande rummet i ateljén har under sommaren förvandlats till ett "I Ching rum". Här visar Margareta fem tolkningar av olika kinesiska tecken från I Ching, Förvandlingarnas bok.
/../
Utställningen i Bäckland har öppet lördagar och söndagar under hela juli, men det går också bra att ringa till Margareta, som gärna tar emot besökare även på andra tider.

Läs hela texten i Allehanda.se






Allt han gjorde var högljutt





Idag är det George Bernard Shaws födelsedag, och det är ingenting som uppmärksammas särskilt mycket. Shaws teaterpjäser spelas fortfarande av och till, och konstigt vore det annars för en man som i sin samtid jämfördes med Shakespeare. Alla hans pjäser, och de är många – Shaws samlade verk omfattar 36 volymer, försågs med osannolikt långa förord där Shaw förklarade sina politiska och filosofiska avsikter. Bortsett från dessa utläggningar, är pjäserna med sin kombination av drama, komedi och social medvetenhet riktigt sevärda än idag.

Shaw var också en av sin tids mest bemärkta intellektuella. Han är den ende som har fått både Nobelpriset i litteratur (1925) och en Oscar (1938 för bästa manus). Känd för sina rappa repliker, är Shaw den kanske efter Wilde mest citerade författaren. 

Till hans mer udda projekt hör försök till skapande av ett nytt engelskt alfabet och avskaffande av julen. Han svek aldrig sina irländska rötter, och försvarade alltid högljutt – allt han gjorde var visserligen högljutt – Irlands befrielsekamp.

Sin största betydelse hade nog ändå Shaw som den brittiska vänstern portalfigur. 

Han var med och grundade Fabian Society, en märklig samling av excentriska medelklassradikaler som kom att utöva ett avgörande inflytande på den socialistiska traditionen i Storbritannien. Och, skulle säkert många tillägga, på dess bedrövliga tillstånd.

Sitt namn hämtade sällskapet från den romerske härföraren Fabius Cunctator (Sölaren) från krigen mot Hannibal. Man skulle i likhet med Fabius iaktta stor försiktighet och undergräva fiendens stridsstyrka och moral för att invänta det rätta ögonblicket för att slå till. Elaka kritiker har påpekat skadeglatt att Fabius aldrig någonsin slog till. Om någon händelsevis ser paralleller med dagens situation är det tyvärr ingen tillfällighet.

Fabierna var en elitistisk sammanslutning vars ändamål var att vinna medelklassen för socialismen. 

Under senare hälften av 1890-talet var Shaw övertygad om att det största hindret för socialismens spridning var ”arbetarklassens dumhet”. Hans egen politiska övertygelse har beskrivits som en ”eklektisk doktrin som satts samman av halvsmälta fragment av Marx, Nietzsche, Ibsen och Wagner”.

Efter sekelskiftets stöd för den brittiska imperialismen och försvar av boerkriget – de politiska irrgångarna är många och förvirrande – kom Shaw att omfatta en radikalpacifistisk hållning. Han protesterade häftigt under hela andra världskriget, vilket ansågs opatriotiskt och medförde en minskad popularitet för hans författarskap. Det här var utan tvekan en av hans bästa stunder, även om det går inte att komma ifrån att samma hållning helt grumlade hans omdöme under spanska inbördeskriget och under 1930-talets ”fredsförhandlingar” med Hitler. Han motsatte sig också Nürnbergrättegångarna.

Första världskriget fördjupade ytterligare Shaws misstro till arbetarklassens politiska förmåga. Efter en kortvarig flirt med Mussolinis fascism (!) blev han en stor beundrare av och apologet för Stalins Sovjet. En byråkratisk kollektivism med en tvångsmässig omorganisering av samhället under statens ledning var ingalunda främmande för fabianerna.

Shaw var född i mitten av 1800-talet och dog nästan ett helt sekel senare, 1950. Han stod med ett ben i 1800-talet och med ett i 1900-talet i en märklig förening av rationalism och moralism.

I en dödsruna kallades han för ”den siste viktorianske profeten”, och det är nog en mycket träffande benämning. Finns det då något levande arv som den gigant har lämnat efter sig till oss? 

Hans avsky för krig är en sak. En annan är hans konsekventa och kompromisslösa jämlikhetstanke. Shaw var för total inkomstutjämning, låt gå att det skulle ske gradvis. Han var feminist och förespråkade redan då könskvotering. Han var också stark motståndare till alla former av rasism.

Ännu 150 år efter sin födelse tycks George Bernard Shaw trots alla sina felsteg och ökenvandringar fortfarande ganska levande och aktuell.



torsdag 25 juli 2019

Inte vilken dagbok som helst




Idag är det 50 år sedan Witold Gombrowicz gick bort. Dagen till ära en recension av hans dagböcker:

Det finns ett antal författare som trots att de är högt uppskattade och erkända inom litterära fackkretsar, är mer eller mindre okända för den breda läsande allmänheten. De bestås med lysande recensioner, nämns ständigt i Nobelprisspekulationer, refereras till som betydelsefulla och inflytesrika föregångare, och där tar det slut. (För övrigt är listan på dem som INTE har fått Nobelpriset minst lika intressant som den på de faktiska pristagarna – och de behöver inte alls vara okända och svårtillgängliga, ta bara Tolstoy, Strindberg eller Graham Greene som exempel.) En av de absolut främsta i de okända framståendes skara är polacken Witold Gombrowicz.

Han var född i en förmögen jordägarfamilj, tog juridikexamen men efter sin debut 1933, som blev väl mottagen inom den litterära eliten, ägnar han sig helt åt litteraturen. Sommaren 1939 åker han iväg på en resa till Argentina, där han överraskas av andra världskrigets utbrott, och där han kommer att stanna under mycket små omständigheter ända till 1963. De sista åren av sitt liv fram till sin död 1969 tillbringade han på franska Rivieran.

Hans prosa anses vara en viktig bro mellan modernism och postmodernism. Han tillmäts också en väsentlig roll inom modern filosofi, framför allt har han lämnat intressanta bidrag till existentialismen. Men det viktigaste och mest bestående inflytandet har han haft inom dramatiken, med pjäser som ”Yvonne, prinsessa av Burgund” och ”Vigseln”, med bl.a. världsberömda uppsättningar av Ingemar Bergman och Alf Sjöberg.

2004 den fjärde augusti var det hundraårsdagen av Gombrowicz`s födelsedag. Ingen blir profet i sitt eget land sägs det, och under många år stämde det väl in på Gombrowicz, som förutom att han här var lika okänd som överallt annars, behandlades också mycket ogint och avogt av både kritiker och makthavare i Polen. Nu verkar man dock ha tagit sitt förnuft till fånga, och inför jubileet har det polska parlamentet (vad säger våra riksdagsmän om det?!) utlyst 2004 till ett ”Gombrowicz-år”. Över hela landet anordnas det teaterfestivaler med uppsättningar av Gombrowicz`s pjäser, man har essätävlingar, föredrag och debatter, och pricken över i-et: femtio porträtt av författaren med citat ur hans verk har satts upp i tågvagnar på välfrekventerade linjer. 



Här i Sverige gör Bonniers förlag en stor kulturinsats genom att ge ut Gombrowicz`s ”Dagbok I-III” i pocket till det facila priset av 59 kronor. Översättningen, som är ett litet mästerverk i sig, är gjord av den outtröttlige Anders Bodegård.

Dagboken omspänner en tidsrymd från 1953 till 1969, och är ett nyckelverk i Gombrowicz`s litterära produktion. Den har formen av en dagbok, där högt blandas med lågt, iakttagelser av triviala ting står sida vid sida med djuplodande diskussion av estetiska och filosofiska frågor. En anteckning kan lyda ”Idag åt jag en god fisk”, och det får tala för sig självt, nästa dag blir det en originell analys av Beethovens kvartett.

Men visst är det mest högt. Genomgående i ”Dagboken” är kommentar till och polemik med tidens ledande idéströmningar: katolicism, marxism, existentialism, ofta från positioner som inte är helt fientliga. Litterära ämnen behandlas kritiskt, och det vore synd att anklaga Gombrowicz för falsk blygsamhet, på ett ställe ger han sig till att förbättra Dantes ”Gudomliga Komedin” – och gör det faktiskt ganska skickligt!

Humorn – och självironin! – är ständigt närvarande, berättelsen om hur författaren dricker sig plakat under en poesiafton i Uruguay är dråplig, och belyser en sida hos Gombrowicz som väl inte alltid har uppskattats av hans omgivning.

Det kanske främsta syftet som Gombrowicz hade med skrivandet av ”Dagboken” var en slags dialog med sig själv. Som han uttrycker det, var dagboken sin egen kritiker, domare och regissör. Han söker också efter det konstnärligt och intellektuellt autentiska. Hans beskrivning av vänskapen med Bruno Schulz (ytterligare en i raden av framstående okända, jag hoppas att få återkomma till honom i dessa spalter) är föga smickrande för honom själv, och där tycks han hitta vägen till äktheten – att aldrig smickra, framför allt inte sig själv.

Samtidigt är han en mycket självmedveten person och författare, av många säkert uppfattad som självgod och mallig. Gombrowicz är överlag full av motsättningar, och han använder sitt litterära skapande till att lyfta fram och bearbeta dem. Resultatet blir fascinerande och förbluffande: esteten som berättar att konstutställningar ger honom huvudvärk, Författaren som tråkas ut av poesi, den existentialistiske filosofen som kallar Heiddeger och Nietzsche för narrar. ”Det är inte vi som skriver orden, det är de som skriver oss.” citerar han sig själv (från dramat ”Vigseln”).

Gombrowicz har ett rykte om sig som en svårtillgänglig författare. Och visst är ”Dagboken” bitvis tungläst, ibland obegriplig. Han smickrar inte, han kräver. Men för det tålmodige ger han en hel del i utbyte. Han drar sig inte för sensationella handlingar, groteska karaktärer och svart humor. Han besitter en fantastisk språklig flexibilitet med ett brett stilistiskt register. Även om det ibland kan vara svårt blir det aldrig tråkigt. Det är tankeväckande, originellt och absorberande. Den kanske inte kommer att förändra ditt liv, men den kommer garanterat att ge dig nya infallsvinklar på många fenomen som rör Konsten och Livet. ”Den som inte skriver med bläck, skriver med blod.” säger Gombrowicz. Och han avskydde känslosamhet.

onsdag 24 juli 2019

En färd mot oundviklig undergång – mörkt om klass- och könskamp när Höga Kusten Opera gav Margareta Hallins "Fröken Julie"





Höjdpunkten för Höga kusten operafestival är den avslutande helgens operauppsättning i Nordingrå kyrka. I år stod "Fröken Julie" på programmet, Strindbergs mörka kammardrama tonsatt av Margareta Hallin.

Margareta är mest känd som operasångerska men hon har också ägnat sig en hel del åt komponerande med ett 30-tal musikverk på meritlistan.

Hon har själv satt upp "Fröken Julie" tidigare i Västernorrland, det måste ha varit någon gång på 90-talet, i frikyrkan i Hälledal, med Margareta Hallin själv i rollen som Kristin.

"Fröken Julie" är en kammaropera, en timme lång ångestfylld färd mot undergångens oundvikliga tragedi. Om just Nordingrå kyrka är en lämplig spelplats för kammardramats klaustrofobiska karaktär låter jag vara osagt. Men nog kändes det att mycket av handlingens förtätning gick förlorad i kyrkans avsevärda rymd.

Läs hela texten i st.nu

Foto: Viktor Olaus Nygård


tisdag 23 juli 2019

Intensiv sommar för Ulrika Bodén: "Jag bara gör sådant som jag själv gillar"





Det är bråda dagar för folksångerskan Ulrika Bodén. Hela sommaren är fulltecknad med konserter på olika håll, både i länet och över hela landet. Lite speciellt för i år är att hon framför en ganska blandad repertoar i ganska många konstellationer.

- Det har nog aldrig varit så blandat, även om det inte är på något sätt nytt att jag sjunger olika program, det som är viktigast är att jag bara gör sådant som jag själv gillar, säger Ulrika Bodén.

Vi träffas i Ulrikas nyförvärvade fritidshus i Hårsang. Här omgiven av barnen och deras kompisar, och i sällskap med pappas vallhund, laddar Ulrika inför sommarens turné.

Det blir några spelningar, precis som förra året, med Daniel Ek och hans specialbyggda harpgitarr. 

Det är ett samarbete som började en gång i tiden med ett jam i Ulrikas kök, och som fördjupades under förra årets konserter.

Dessutom ska det bli tre spelningar med gruppen Ahlberg, Ek och Rosvall, där Daniel är med, och som Ulrika gjorde en vallmusikskiva tillsammans med.

Bland annat ska de spela i augusti i Härnösand då Öbacka jazzklubb nyöppnar i Bryggeriet (efter att ha blivit utkörda från Metropol).

Ett annat spännande samarbete som väntar under sommaren är med sångerskan Sofia Sandén. De känner varandra väl, och har arbetat nära ihop, först som duo, och senare i folkmusikgruppen Ranarim.

Läs hela texten i Allehanda.se

måndag 22 juli 2019

"Varje barn är ett mål i sig"



Idag är det Janusz Korczaks födelsedag.

Den 7 oktober 1912 öppnade ett hem för judiska föräldralösa barn på Krochmalnagatan 92 i Warszawa. Det skulle knappast vara en händelse värd att uppmärksammas hundra år senare, om det inte vore för att hemmets ledare hette Janusz Korczak. Han var en legend redan i sin tid, och efter sin tragiska död 1942 har hans person antagit närmast mytiska dimensioner.

Han föddes den 22 juli 1878 i Warszawa som Henryk (Hersch) Goldszmit. Goldszmits var en assimilerad judisk familj, och Korczaks far var en välbärgad advokat. Han dog dock tidigt, och Janusz blev i unga år van att arbeta för sitt uppehälle, och så småningom för att finansiera sina studier.

Janusz Korczak är från början en litterär pseudonym – inspirerad av en romankaraktär – men han fortsatte att använda den också utanför den litterära banan, då det var mer polskklingande än Goldszmit, var det närmast ett krav i vissa sammanhang, bland annat hans framträdande i ett populärt radioprogram, i ett Polen med en alltmer tilltagande antisemitism.

Han läser medicin, och tar examen vid universitetet i Warszawa. Redan på ett tidigt stadium engagerar han sig, vid sidan om sitt medicinska arbete, i frågor som rör barnuppfostran, dels i skrifter och föreläsningar, men också rent praktiskt både som pedagog och socialarbetare.

Korczak systematiserade aldrig sitt tänkande, han var mer praktiker än teoretiker, och hans pedagogiska skrifter är inriktade på handfasta, konkreta råd. Han var inspirerad av den schweiziske 1700-tals pedagogen Pestalozzi, som betonade vikten av förtroende och kärlek i relationen till barn i både uppfostran och utbildning.

Korczak betraktade sig också som socialist och sionist, och var påverkad av kibbutzrörelsens kollektivistiska ideologi.



Korczaks pedagogik byggde på respekt för alla barn, att låta varje individ utveckla fritt sin potential, och på direktdemokrati inom barnkollektivet. Nyckelorden är kärlek och respekt, ”varje barn är ett mål i sig” säger Korczak, och uppfostrings- och undervisningsmetoderna måste därför ha barnet som utgångspunkt och anpassas till barnets tänkande och känslor. Huvudfienden är Ordning, Disciplin och Auktoritet. Det var kontroversiellt för sin tid och upprörde många. Dessvärre är det inte helt okontroversiellt än idag, och har inte förlorat sin aktualitet.

På barnhemmet rådde direktdemokrati. Barnen hade ett eget direktvalt parlament, livet på barnhemmet reglerades av barndomstolar, dit alla hade rätt att kalla samtliga som bodde och verkade på hemmet, Korczak kallades flera gånger, och han till och med kallade sig själv vid åtskilliga tillfällen. Dessutom gav man ut en tidskrift, skriven och redigerad av barnen.



Janusz Korczak var även verksam som skönlitterär författare. Särskilt populära blev böckerna om kung Mattias som har översatts till över 20 språk: ”Król Maciuś Pierwszy” (1923), finns i svensk översättning av Mira Teeman, ”Lille kung Mattias” (1974). Boken har dramatiserats och satts upp bland annat av Backa teatern i Göteborg, och i somras som opera i Höör.

Då andra världskriget bryter ut, Tyskland ockuperar Polen, och gettot i Warszawa skapas av nazisterna, erbjuds Korczak en möjlighet att lämna landet. Han vägrar dock, och fortsätter att under extremt svåra förhållanden, med svält och epidemier, driva barnhemmet.

Hans dagbok från den tiden är inte bara ett litet litterärt mästerverk, utan också ett skakande vittnesmål från en omänsklig tid, där han in i det sista förmår hävda en djupt humanistisk hållning som kan se något gott i varje människa, till och med hos de nazistiska bödlarna.

Redan under mellankrigstiden kritiserades Korczak för att skapa en skyddad värld för barnen, som blev därför dåligt förberedda på den hårda verkligheten utanför när de tvingades att lämna hemmet vid 14-årsålder. Men Korczak var kompromisslös, barn ska skyddas från världens onda, och i ghettot driver han det till sin spets när han låter mura igen fönstren.

Sommaren 1942 under den stora deportationen från gettot, då hela barnhemmet skulle transporteras iväg till Treblinka, blir Korczak åter igen erbjuden att rädda sitt liv. Han vägrar fortfarande att lämna ”sina” barn, och dör tillsammans med dem i en gaskammare i förintelselägret.



Han blev en hjälte utan att vilja det, alltid trogen sin övertygelse och sin lojalitet mot barnen, med en nästan förunderlig integritet och brist på rädsla – han uppträdde ofta i sin polska officersuniform och vägrade att bära judestjärnan! – är Korczak en fascinerande personlighet, ett föredöme för vår tid, och det närmaste ett helgon man kan komma utanför den katolska kyrkans kanoniseringsvärld.


FAKTARUTA

Korczak hann skriva sammanlagt 24 böcker och fler än 1400 kortare texter till tidningar och tidskrifter. Ganska få av dem finns bevarade – omkring 300 handskrivna och maskinskrivna texter, däribland brev. Bland de viktigaste pedagogiska arbetena finns: Jak kochać dziecko (1920), svensk översättning av Ros Mari Hartman och Mira Teeman, Hur man älskar ett barn (1992); Momenty wychowawcze (Pedagogiska ögonblick, 1924); Kiedy znów będę mały (1925), svensk översättning av Lisa Mendoza Åsberg, Liten igen (2007); Prawo dziecka do szacunku (1929), svensk översättning av Ros Mari Hartman, Barnets rätt till respekt (1988); Pedagogika żartobliwa (Skämtsam pedagogik, 1939). Han skrev även barnböcker. Särskilt populära blev böckerna om kung Mattias som har översatts till över 20 språk: Król Maciuś Pierwszy (1923), svensk översättning av Mira Teeman, Lille kung Mattias (1974), och Król Maciuś na wyspie bezludnej (Kung Mattias på den obebodda ön, 1923). Dessutom bl a Bankructwo małego Dżeka (Lille Jacks konkurs, 1924), Prawidła życia (Livets regler, 1930) och Kajtuś Czarodziej (Kajetan trollkarl, 1935).

söndag 21 juli 2019

Kraft och elegans - fyra konstnärer skildrar hästen





Om hunden är människans bästa vän, kan hästen göra anspråk på att vara den näst bästa. Sedan urminnes tider har hästen varit en stark symbol i kulturen, och varit flitigt avbildad. På Orrenhuset i Sollefteå visas just nu en utställning med fyra konstnärer som skildrar hästen ur olika personliga perspektiv.

Maritha Östlund är på hemmaplan, och visar upp sina välbekanta målningar i blandteknik, ganska färgstarkt, men kanske en aning mindre än vanligt, med enbart hästen som återkommande symbol, men fortfarande med ett överflöd av andra skiftande symboler, som ägget och kronan.

Eva Nordangård är småländska från Svanö. Hennes hästar är alla tillverkade i naturmaterial, och har en mild vardaglig framtoning. Eva fångar skickligt varje hästs individualitet, var och en av dem är en personlighet, med stark integritet.

Sigrid Westerholm har sina rötter i Härnösand, hon har växt upp på en hästgård i Häggdånger, men är numera bosatt i Sundsvall. Hennes hästar är tillverkade i ståltråd, och förenar på ett intrikat sätt naturens landskap med det industriella arvet.

Birgitta Ryberg är den mest långväga gästen, hon är uppvuxen i Göteborgs skärgård, men bor sedan länge på en gård med hästar utanför Ullared. Där finns tydligen annat än köphysteri.
Utställningen pågår fram till den 29 augusti.

Läs hela texten i Allehanda.se



lördag 20 juli 2019

Exempellös opportunism och feghet





20 juli, årsdagen av attentatet mot Hitler. För några år sedan gjordes en kalkonrulle med Tom Cruise i huvudrollen på temat. Ingen höjdare:

Filmen "Valkyria" är en typisk Hollywoodprodukt. Tom Cruise som von Stauffenberg - precis så osannolik i rollen som man kunde befara - är en riktig übermensch. Han lyckas så när döda Hitler, om det inte vore för alla dessa fega politiker och obeslutsamma medarbetare. Och en himla otur. Det är välgjort, välspelat och lagom spännande och dramatiskt.

Också kulisserna är skickligt uppbyggda. Inte minst Wolfschanze, Varglyan, Hitlers bunkerområde i Ostpreussen där attentatet genomförs. Jag var där på skolresa på 60-talet, och än idag minns jag de massiva betongkonstruktionerna som gick flera våningar under jord.

Tyvärr är allt totalt genomfalskt. Attentatsmännen drevs inte av några högre principer eller sin avsky för nazismens brott - som givetvis hade begåtts av mördarna från SS, och som hederliga Wehrmacht inte hade något med att göra. De tyska officerarna bland attentatsmännen framställs som en grupp idealister med en brinnande övertygelse om en tidlös rättsordning och personligt ansvar.

Här måste vän av ordning stanna upp och ställa frågan hur det kommer sig att det tar de tyska generalerna mer än elva år att komma fram till dessa hedervärda ståndpunkter. I själva verket stöttade de tyska generalerna Hitler ända från början, och flera av dem var både begeistrade och lojala nazistanhängare. Von Stauffenbergs brev från det nyss besegrade Polen andas stor entusiasm över det erövrade Lebensraum, och uttrycker ett ohöljt förakt för slaver, judar och andra mindervärdiga folk. Ingen rättskänsla eller personligt ansvar där inte.



Studerar man kartan över det militära läget i juli 1944 blir sammanhanget helt begripligt. Attentatsmännen insåg att kriget var förlorat, att Hitler var på väg att leda Tyskland till katastrofalt och totalt nederlag, och att hans person var ett hinder för eventuella förhandlingar med de allierade. Det gällde att rädda det som räddas kunde, och det var enligt 20 juli-männen inte så lite. I de trevare som skickas till de västallierade kräver man bland annat att Tyskland ska få behålla alla de områden som man höll vid den tidpunkten! Man uteslöt inte heller ett gemensamt korståg mot bolsjevismen.

Den tyska officerskårens hållning åren 1933-1945 är exempellöst opportunistiskt och fegt. Därtill närmast osannolikt klantigt. Kuppförsöket i juli 1944 styrker bara ytterligare den uppfattningen.

Det fanns ett tyskt motstånd värt namnet. Bland de mest kända finns idealisterna inom Vita Rosen. Det är upplyftande att i en omröstning bland tyska ungdomar valdes Sofie Scholl till 1900-talets största kvinna.

"Valkyria" är ett stycke sedvanlig propaganda, så när som på en sak. Ironiskt nog missar filmmakarna terroristkopplingen. En sammansvärjning tänker låta massor med människor dö bara för att komma åt en person. Slakten motiveras med högstämda principer.


fredag 19 juli 2019

Kontraster möts i sommarutställningen på Härnösands konsthall





Sommarutställningen på Härnösands konsthall bjuder på två mycket olika, närmast kontrasterande, konstnärer. Magdolna Szabó reflekterar kring livet i en abstrakt värld av spröda akvareller. Mark Frygells måleri är figurativt, färgstarkt och i en grotesk anda.

Magdolna Szabó är född i Ungern, bosatt i Sverige sedan 1985, och verksam i Malmö. Hon arbetar främst med akvarell och silkscreen

Färgskalan är spröd och försiktig, vilket tvingar ögat att skärpa seendet. Till synes godtyckligt utplacerade linjer och geometriska figurer växlar mellan handling och vila, mellan fart och långsamhet, och även en rörelse från två- till tredimensionellt.

På övervåningen möts vi av en helt annan värld. Mark Frygell från Umeå målar stora oljor på duk, det är färgstarkt och med yvig penselföring. Det är visserligen figurativt, men knappast i en realistisk anda. Och motsvarar allt annat än "god smak".

Sommarutställningen pågår fram till den 24 augusti.

Läs hela texten i Allehanda.se




torsdag 18 juli 2019

Höga kusten-stipendiat ställer ut i Kramfors - "Nyckeln är att blicka inåt"





Sommarens höjdpunkt i Kramfors konsthall är utan tvekan utställningen med Höga kusten-stipendiaten. Just nu kan man se konst av 2018 års stipendiat Gitte Eidslott.

Hon har sina rötter i norska Ålesund, men bor sedan länge i Malmö. Hon arbetar främst med akryl på duk, tavlor i olika storlekar.

Gitte Eidslott berättar att hon målar snabbt och intuitivt, gör gärna många skisser, och rör sig sedan fritt med urvalet.

I fokus står konstens klassiska konstfrågor kring färg och komposition. Det är abstrakt, nonfigurativt måleri, som undersöker mötet mellan färg och material.

Lika viktig är relationen mellan de olika verken, hur förhåller de sig till varandra, vad uppstår i mötet, hur talar de med varandra, vad sägs i relationen?

Utställningen pågår fram till den 12 augusti.

Läs hela texten i Allehanda.se



onsdag 17 juli 2019

Performance med internationellt deltagande i Cisternen - "den extrema akustiken ändrar rumsuppfattning och skapar en dimension av andlighet"





Efter ett längre uppehåll är det nu åter igen full verksamhet i Cisternen på Svanö. Söndagen efter midsommar bjöd på ett fullspäckat program med workshop på dagen och performance på kvällen. Det blev en spännande föreställning som byggde på ett internationellt samarbete.

Cisternen på Svanö är en gammal oljecistern, egentligen är de två stycken, och det speciella med den är efterklangen på upp till 25 sekunder. Det gör det möjligt att skapa helt unika ljudföreställningar.

Dessutom är Cisternen ett kulturminne, en del av ett kultarv från industrialismens tidsepok. Den är något så ovanligt som ett minnesmärke från en arbetarmiljö, och en påminnelse om dels såren från en svunnen tid, men också om kraften som fanns då, inte minst här i Ådalen, och dess hjärta, Svanö.

För Björn Ola Lind, liksom de andra i konstnärskollektivet The inner Ear, är skapandet i Cisternen ett sätt att erövra tillbaka landskapet och historien, samtidigt som man vill inte bara bevara, utan också utveckla det arvet.

- Ådalen har alltid varit en inflyttningsbygd, i industrialismens initialskede var den störst i hela landet, och trakten har i alla tider präglats av möte mellan olika kulturer, säger Björn Ola.

Så förhåller det sig förvisso än idag, även om Ådalen numera plågas av utflyttning. Men kanske just invandringen, tillflödet av andra kulturer, kan vara det som stoppar, och kanske rent av vänder, den utvecklingen?

Det finns liknande platser som Cisternen på Svanö runt om i världen, Björn Ola Lind nämner kontakter med bland annat Tyskland och Kanarieöarna. Men framför allt har man lyckats etablera ett bra samarbete med USA.

Läs hela texten i Allehanda.se



tisdag 16 juli 2019

Länets konstnärer ställer ut – hög kvalitet på årets Y-salong





Traditionen med konstsalonger går tillbaka till 1880-talet. De blev omåttligt populära tillställningar, som kom att återspegla dels trenderna inom den moderna konsten, men också bredden inom de olika konstriktningarna. I Sverige är nog Liljevalchs Vårsalong mest känd. Västernorrland har sin egen salong, Y-salongen, och den har precis slagit upp portarna på Länsmuseet Murberget i Härnösand.

Y-salongen började på 70-talet, och har sedan ägt rum vart tredje år. Det är femte gången som den håller hus på Murberget, i stora utställningslokalen en trappa upp.

Inte mindre än 41 konstnären är representerade med 63 verk. Variationen i stil, teknik, genre, med mera, är i det närmaste oändlig. Akryl och olja på duk, textil, emalj, diverse sten och betong, installation, foto - också daguerrotypi, olika collage, träsnitt, etsning, akvarell, film, grafik, tusch, kol, keramik.



Och då har jag förmodligen missat något!

Det är naturligtvis ogörligt att recensera hela detta väldiga konstnärliga överflöd, och att lyfta fram någon eller några enstaka konstnärer och verk skulle bara kännas orättvist - och otillräckligt.

De konstnärer som ställer ut har alla "anknytning" till Västernorrland, vilket tydligen har tolkats mycket generöst. Det är ungefär som kravet för att få spela i Nordirlands fotbollslandslag: om din fru har en arbetskamrat vars kusin känner en från Nordirland är du kvalificerad.

Det är en sympatisk generositet, öppenhet ska prägla konsten, liksom gärna livet i övrigt.

Utställningen pågår hela sommaren fram till den 15 september.

Läs hela texten i Allehanda.se





måndag 15 juli 2019

Nypremiär för Tartuffe på Murberget – friluftsteater precis som den ska vara





Det är mycket som är bra med sommar. Bland det bästa är friluftsteater, Teater Västernorrland hade på söndag nypremiär för Moliéres "Tartuffe" på Murberget i Härnösand. Det är första gången på ganska länge som det spelas professionell teater på en utescen i vårt län.

Friluftsteater är som en picknick eller en utflykt med familj och vänner en helg, en ledig kväll eller när man har semester. Fika finns att köpa på plats, med ta gärna med varma kläder, det är inte alltid man sådan tur med vädret som publiken hade på nypremiärdagen. Och paraply ska man ha med också när det är vackert väder.

Det finns något avspänt och vardagligt med friluftsteater som har ett stor potential att locka till sina nya grupper, som inte annars brukar njuta av teaterkonsten. (Dåligt väder och teaterintresserade mygg råkar bara elaka recensenter ut för. Eller i alla fall nästan bara de.)

Valet av pjäs kan säkert också bidra till att locka många till Murbergets utescen. "Tartuffe" är en publikfriande komedi, och med Teater Västernorrland i Claes Åströms regi blir den till en folklig, kroppslig och yvig föreställning. Precis som teater ska vara.

Läs hela texten i Allehanda.se



söndag 14 juli 2019

Ny deckare i Härnösandsmiljö av Annika Sjögren: ”Jag tänker hålla på så länge huvudet är med”





Annika Sjögren har kommit ut med sin sjätte roman, ”När himlen håller andan”. Naturligtvis är det en deckare. Och naturligtvis utspelar den sig i Härnösand.

- Jag har aldrig varit intresserad av att skriva någonting annat än deckare, och det faller sig naturligt att låta dem utspela sig i Härnösand eftersom det är en miljö som jag känner väl till, säger Annika.

Hon påpekar också att det här med antalet utgivna böcker inte är alldeles klart. Fem har kommit ut i pappersformat på samma förlag, Ordfront, en som digital kortroman, ”Skärvor av fruktan”, på annat förlag.

Och även om hon glatt kallar sig för ”deckarnörd” vill hon hellre kalla sina böcker för ”spänningsromaner”, och inte deckare.

”När himlen håller andan” utspelar sig liksom alla Annika Sjögrens romaner i Härnösand. Det är en välbekant miljö för henne, men det finns andra skäl att låta romanernas handling tilldra sig i Norrlands Aten.

- Här finns en ytlig idyll, med träkåkar och allting, och då blir det en bra scen för otäcka saker som händer bakom det idylliska, säger Annika.

Tyngdpunkten i den senaste romanen, i likhet med alla föregående, ligger inte på själva mordgåtan och våldet. Polisens utredningsarbete är perifert, och det frossas inte i våldsamma detaljer.

Också här ligger fokus på det psykologiska skeendet, stämningar och personliga öden.

Läs hela texten i Allehanda.se


lördag 13 juli 2019

Enmansinstitution som förenar litterär storhet, moralisk auktoritet och politiskt engagemang




Idag är det Wole Soyinkas födelsedag.


Med nigerianen Wole Soyinka får 1986 det svarta Afrika sin första – och hittills enda – Nobelpristagare i litteratur. Det är en särställning som förpliktigar, och ingen kan påstå att Soyinka inte lever upp till de högt ställda förväntningarna. Han är en enmansinstitution som förenar litterär storhet, moralisk auktoritet och politiskt engagemang. 

”Du måste ge dig av i gryningen” är en memoarbok som beskriver främst Soyinkas politiska kamp från Nigerias självständighet till den dag då han kan återvända från exilen efter diktator Abachas död 1998. Egentligen börjar det lite tidigare med den unge Soyinkas studier i Storbritannien där han på ett högst påtagligt sätt blir utsatt för en vardagsrasism, en erfarenhet som naturligtvis sätter djupa spår i hans personlighet och grundar en kompakt avsky för alla former av rasism. Han är under många år engagerad i kampen mot apartheid i Sydafrika.

Han upplever hur det brittiska kolonialstyret ersätts av inhemsk korruption och maktmissbruk – ofta med understöd från den forna kolonialmakten och USA – som så småningom urartar i militärdiktaturer, den ena brutalare än den andra. 

Soyinka nöjer sig inte med att förhålla sig till den politiska situationen i sin litterära verksamhet, han finns alltid i händelsernas centrum. Ett belysande exempel är den tragiska Biafrakonflikten, där författaren in i det sista försöker medla för att undvika ett inbördeskrig. Det engagemanget renderade honom ett åtal för högförräderi och fyra år i fängelse, beskrivet i boken Mannen dog. Han kan också berömma sig av något så konkret som bildandet av ett nigerianskt trafiksäkerhetsinstitut.

Politiskt representerar Soyin­ka en form av tredjeståndpunkt – det går inte att ta fel på att hans sympatier ligger ganska långt till vänster, samtidigt som han är orubblig i sitt försvar av demokrati och mänskliga rättigheter oavsett land och samhällssystem. Hela hans tänkande genomsyras av en djup humanism, som märks inte minst när han ska beskriva sina motståndare. Han drar sig förvisso inte för att kalla saker och personer vid dess rätta namn, hans porträtt av Nigerias långa rad av militärdiktatorer är skoningslöst kritiska, men de demoniseras aldrig utan behåller sina mänskliga dimensioner. Enda undantaget är möjligen Sani Abacha, ”en mordlysten imbecill”.

Soyinka är en konsekvent förespråkare för dialog, men blundar inte för att våld kan vara tillåtet och rent av berättigat. Vid ett tillfälle kliver han själv in på en radiostation beväpnad med en revolver för att byta ut ett tal av en militärdiktator med ett av oppositionen. Han planerar också en lika storstilad som misslyckad operation för att ”stjäla tillbaka” ett värdefullt afrikanskt konstföremål…i Brasilien!

Hela boken är full av sådana anekdoter, skrönor och historier. Här finns också ömsint tecknade porträtt av en lång rad vänner och nigerianska kulturpersonligheter som gör att man blir mycket nyfiken på nigeriansk kultur.

fredag 12 juli 2019

En litterär särling som jämförs med Kafka - "För Schulz är det overkliga endast sådant som människor inte kan dela med varandra





Idag är det Bruno Schulz födelsedag.

Bruno Schulz föddes 1892 i Drohobycz, som då låg i provinsen Galizien inom kejsardömet Österrike-Ungern, och efter 1918 kom att tillhöra Polen (sedermera Sovjetunionen, sedermera Ukraina). Efter kortare utflykter i Lwów och Wien för arkitektur- respektive konststudier, som han aldrig avslutade, förblev han Drohobycz trogen fram till sin tragiska död. Här försörjde han sig som teckningslärare vid en lokal gymnasieskola, ett arbete som han vantrivdes monumentalt med.

Han lämnade sällan staden, men förde en omfattande korrespondens med det litterära Polens ledande personligheter. Hans samling berättelser ”Kanelbutikerna”slog ner som en bomb när de publicerades 1934. Även om det fanns kritiker på högerkanten som var skeptiska – till stor del som utslag av ren och skär antisemitism, med obligatoriskt inslag av rabiat nationalism – blev Schulz över en natt geniförklarad.

Hans berättelser är som drömsekvenser med drömmens egen logik. De omspänner drömmar, mardrömmar, fantasier och illusioner. För Schulz är det overkliga endast sådant som människor inte kan dela med varandra.

Utgångspunkten är alltid hemmakvarteren, men med hela världen ständigt inom räckhåll.
Språket är säreget poetiskt, rikt på mångtydiga metaforer. Det är som om Schulz ville tränga fram till ordens egentliga men dolda betydelse – i en tradition som ligger kabbalismen nära – och förstå Ursprunget, för att kunna återskapa världens enhet.

En trösterik tanke, kanske helt nödvändig för en ångestriden författare.

Schulz prosa har jämförts med Kafkas expressionism, andra influenser som brukar nämnas är surrealism, kreationism och psykoanalys. Men han är en särling, helt unik i sin egen rätt, och går egentligen inte att inordna in i någon strikt tradition.

1941 efter Nazitysklands anfall mot Sovjet tvingades Schulz att leva i Drohobyczs getto. Han hade ändå lite tur. Han hamnade under beskydd av den lokale Gestapochefen Felix Landau, en konstintresserad amatörmålare, som snabbt insåg att han i Schulz funnit en konstnärlig begåvning utöver det vanliga. Bruno Schulz blev Landaus Schutzjude mot att han utförde konstverk, målningar och teckningar, åt Gestapomannen.

Landau var mycket förtjust i practical jokes, och när han i november 1942 ”på skoj” dödade den judiske tandläkaren Löw, som var en annan Gestapomans skyddsling, betalade denne tillbaka med samma mynt. ”Om du dödar min jude så dödar jag din.” Han sköt Schulz på öppen gata med två skott i bakhuvudet.

Schulz blygsamma litterära kvarlåtenskap består av två böcker: Kanelbutikerna och Sanatoriet Timglaset.

torsdag 11 juli 2019

Puccinis två kortoperor spelades av Operastudion - säkert agerande i bra musikteater





Operastudion Kapellsbergs vårföreställning bjöd på två enaktare av Puccini. De två kortoperorna är av helt olika karaktär, vilket ger operastudenterna en möjlighet att utveckla bredden i deras sångregister, samtidigt som det är ganska publikfriande i ordets bästa mening.

"Gianni Schicchi" och "Syster Angelica" ingår i Puccinis så kallade Triptyk, den tredje var "manteln", och de tre kortoperorna var tänkta att spelas tillsammans under samma kväll.

Uruppförandet var 1918, och i inledning av "Gianni Schicchi" hör man ett tydligt eko av moderna toner, lite weillskt, nästan jazzigt. Sedan blir det snabbt åter mer belcanto-aktigt.

"Gianni Schicchi" är en munter och skälmsk komedi som bjuder på mycket burlesk humor. Temat med giriga släktingar som försöker lura till sig ett arv är också mycket tacksamt, lika universellt som tidlöst.

Och den förväntade glädjen när de som luras blir själva lurade uteblir inte heller.

Musiken är kongenial med innehållet, med Puccinis säkra handlag att leverera musik som är glättig utan att vara banal, och med en sällsynt förmåga att bjuda på trallvänliga bravurarior.

Som vanligt är det elever från flera årskurser som deltar i föreställningen.

Läs hela texten i Allehanda.se


onsdag 10 juli 2019

Förnekelsens mekanismer när självbilden hotas




Ännu en trist årsdag.


”Vi från Jedwabne” (Bokförlaget Atlas 2014, Övers: Irena Grönberg) är en bok som det gör ont att läsa. Historien om hur de polska invånarna i byn Jedwabne i nordöstra Polen dödar sina judiska grannar är hemsk nog. Judarna föstes ihop, förnedrades, misshandlades, många kvinnor våldtogs, och sedan blev alla dödade på de mest brutala sätt. Liknande händelser inträffar i flera närliggande byar, alltid med samma motivering, att judarna samarbetade med den sovjetiska ockupationsmakten.

Anna Bikont bedriver ett journalistiskt arkeologiarbete, hon klarlägger lager efter lager av historiska kvarlevor, tar varligt fram vittnesbörd, hågkomster, dokument, och belyser dem på prismatiskt sätt från många olika håll. Historien går att begripa, vad en människa har gjort kan en annan människa förstå. Det är ett mästerligt reportagearbete, som det tog flera år att fullborda.

Även om skildringen av pogromen är sällsynt ohygglig är det ändå den andra delen av boken som handlar om förnekelse som är den mest skrämmande.  När sanningen om vad som hände i Jedwabne avslöjas i Jan Tomasz Gross bok ”Grannar” väckte det ett ramaskri i breda kretsar i Polen. Gross anklagades för att vara antipolsk, att förvränga historien, att skända minnet av hjältemodet hos alla dem som med risk för eget liv räddade judar.

Samtidigt visar Bikont högst övertygande att alla i Jedwabne, unga som gamla, känner mycket väl till vad som faktiskt hände, många av dem bor dessutom i hus som tillhörde judar, ännu fler har i sin ägo stulen judisk egendom.

Förnekelsens mekanismer följer ett givet mönster: för det första hände det inte, för det andra var det inte vi, och om det ändå hände och det var ”vi” som gjorde det var det bara rätt åt dem. Det är inte svårt att se den gamla myten om judebolsjevismen komma till användning än en gång.

Den folkliga förnekelsen får understöd av akademisk knappologi, som letar febrilt fel, och lyfter gärna fram de mest obetydliga och helt oväsentliga faktafel för att triumferande avslöja de antipatriotiska krafter som skändar fanan.

Symptomatiskt nog har Marte Michelets ”Den största förbrytelsen” om antisemitismen i Norge och den norska medverkan i Förintelsen av Norges judar mötts av exakta samma reaktioner.

Det är en nationell självbild som hotas och som måste försvaras – till varje pris. I Norge fanns det en liten klick inhemska nazistkollaboratörer medan resten av befolkningen engagerade sig hjältemodigt i motståndsrörelsen.  Polen led alldeles ohyggligt under den nazistiska stöveln men mötte sitt martyrium heroiskt och rakryggat.

Båda bilderna är förstås sanna – men inte fullständiga. Historien innehåller också mörka skuggor, fula fläckar på nationens heder, och det är alldeles tydligt att rötan härjade inte bara i marginalen utan angrep betydande delar av samhällskroppen.

Det är ingen tillfällighet att Jedwabne ligger i ett område som före kriget dominerades av det högernationalistiska och klerikala Nationaldemokratiska partiet (Endecja). Här har de lokala eliterna med kyrkan i spetsen länge spridit antisemitismens gift i patriotismens namn. Det går en klar ideologisk skiljelinje i inställningen till det nationella trauma som har framkallats av avslöjanden om massakrerna i Jedwabne och på andra håll. Medan högern förnekar ihärdigt, bagatelliserar och försöker förklara bort de många brott som har begåtts av polacker, ser de progressiva krafterna ett stort värde i att ha modet att konfrontera sin egen historia och våga ompröva självbilden.

Den som inte lär av historien är dömd att upprepa den. Och jag tror att gamle Marx hade fel, det blir inte som tragedi första gången och som fars andra gången, utan det blir som tragedi om och om igen.


tisdag 9 juli 2019

Stråk för alla - samvaro genom musik





43 medlemmar i åldrarna mellan 26 och 84, män och kvinnor, åtta nationaliteter, proffs, amatörer och nybörjare. Orkestern Stråk för alla i Själevad är öppen för alla. Och här värdesätter man det musikaliska och det sociala lika högt.

 -     Det här är den trevligaste orkestern jag har varit med, säger Anna Risberg, violinpedagogen som leder Stråk för alla.

Hon berättar att orkestern började en gång i tiden, året var 2011, med 16 medlemmar. Sedan dess har man successivt blivit fler, och nu öppnar man för nya samarbeten, och hoppas att kunna locka till sig personer som spelar blåsinstrument.

-          Det ska inte vara låst, utan öppet mot alla möjliga håll, säger Anna Risberg.

Öppenhet är nyckelordet för Stråk för alla. Nivån är högst varierande bland dem som söker sig till orkestern, det är stor skillnad på förkunskaper.

Läs hela texten i Allehanda.se