Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

lördag 31 juli 2010

Oklart vilken betydelse FN:s beslut får i Kosovo


FN:s internationella domstols beslut att Kosovos ensidiga självständighetsförklaring inte strider mot folkrätten har möts av blandade reaktioner. Rent praktiskt förändrar det ingenting. USA förklarade redan före domstolsutslaget att det stödjer helhjärtat Kosovos nuvarande regering, medan Serbien konstaterade att dess anspråk är oförändrade alldeles oavsett.

En konsekvens tror bedömare blir att fler länder erkänner Kosovo. Hittills har 69 länder erkänt den nya statsbildningen, men det förefaller fortfarande föga troligt att två tredjedelar av FN:s generalförsamlings medlemmar kommer att erkänna Kosovo, något som krävs för medlemskap i världsorganisationen. Det i sin tur banar väg för medlemskap i andra internationella sammanslutning, till exempel det internationella fotbollsförbundet Fifa.

Ett olöst problem förblir den serbiska minoriteten i Kosovo. Der rör sig om omkring hundra tusen människor i och i närheten av staden Mitrovica, som inte erkänner den kosovoalbanska regeringen, och lever som en stat i staten, bevakade av FN-trupper.
En möjlighet som har nämnts är att ge området och dess invånare specialstatus, men den albanska majoriteten har hittills motsatt sig en sådan lösning.

Folkrättsexperter, bland annat svensken Ove Bring, tror att domstolens beslut kan få prejudicerande konsekvenser och påverka hur separatiströrelser kommer att betraktas i framtiden. Det skulle få betydelse för områden som norra Cypern och Transnistrien, möjligen också i Spanien.

Tydligt är emellertid att viktigare än folkrätten är en stormakts stöd.

Avslöjande läckor om kriget i Afghanistan


Mer än 90 000 sidor av hemliga militära dokument om kriget i Afghanistan har lagts ut på internetsidan Wikileaks. Det är en gigantisk underrättelseläcka, som är närmast att likna vid en störtflod, och den har väckt stor ilska i både militära och politiska kretsar i USA. Anklagelser om att amerikanska soldaters liv har utsatts för fara har framförts med stor emfas, och personerna bakom Wikileaks har hotats med åtal.

Bland det allvarligaste som dokumenten avslöjar är uppgifter om civila som har dödats utan att det har rapporterats, den pakistanska underrättelsetjänstens nära samarbete med talibanerna, och specialstyrkan Task Force 373:s framfart.

Utrikesminister Carl Bildt har kallat dokumenten ”påfallande ointressanta”.

Sant är att Afghanistans kritiker länge har framfört de uppgifter som nu bekräftas av dokumenten. Sant är också att krigets apologeter har förnekat och/eller ifrågasatt dessa fakta. Det är tydligt att stora delar av motiveringen av USA:s och dess allierades insats i Afghanistan bygger på lögner (vilket skulle förklara varför skälen ständigt tycks skifta).

Wikileaks avslöjanden är ett svårt avbräck i PR-kriget om Afghanistan.
En del av de fakta som har framkommit i dokumenten är förmodligen svåra att svälja för många amerikanska skattebetalare, inte minst det faktum att Pakistans underrättelsetjänst som sponsras med astronomiska summor från USA samarbetar intimt med de afghanska talibanerna.

Att TF 373 uppenbarligen bryter mot folkrätten och Genèvekonventionen skulle antagligen de flesta enligt ”krig mot terror-logiken” kunna ha överseende med, om det inte vore för att den tydligen inte drar sig för att mörda civila som ”råkar” komma i vägen.

Påfallande intressant.

Elfenbenskusten: Journalister arresterade


Tre ivorianska journalister har häktats och ställts inför rätta för att ha publicerat artiklar om korruptionen i kakao- och kaffeindustrin, uppger Committee to Protect Journalists (CPJ). De tre journalisterna arbetar vid den ivorianska tidningen Le Nouveau Courrier, som har publicerat en serie artiklar som avslöjar omänskliga arbetsvillkor, barnarbete och omfattande korruption i kombination med gigantiska profiter i kakao- och kaffeindustrin i Elfenbenskusten.

Journalisterna vägrar att avslöja sina källor och anklagas därför för stöld av dokument.

Journalisten Guy-André Keiffer som arbetade på samma story har kidnappats av okända män och varit försvunnen sedan 2004.

Elfenbenskusten är världens största producent av kakao, och en betydande kaffeproducent.

fredag 30 juli 2010

För Stalin och fosterlandet!


BOK
Ivans krig. Liv och död i Röda Armén 1939-1945
Cathrine Merridale
Övers: Kjell Waltman
Historiska Media, 2010

Den brittiska historikern Cathrine Merridales bok om Röda Arméns soldater under andra världskriget är ytterligare ett historiskt verk som inriktar sig på ”den lilla människan” istället för diplomatiska förvecklingar eller det politiska spelet.


Fördelen med att närma sig historien från det hållet blir uppenbar i Merridales skildring. Den ryske soldaten, ”Ivan”, upphör att vara den grova karikatyr som västvärlden har direkt övertagit från den nazistiska propagandan, lika mycket som den stereotypa hjältebild som förmedlades från sovjetiskt håll.


En av de stora förtjänsterna med Merridales bok är naturligtvis att hon förmår visa den oerhört centrala roll som andra världskriget spelar i det kollektiva historiska minnet i framför allt Ryssland. Det var en kamp på liv och död, med ett ofattbart lidande som följde i dess spår, och med förluster i människoliv som är svåra att föreställa sig. Det gäller också den materiella förstörelsen.


Mentaliteten hos flera generationer ryssar har formats genom minnet av dessa fruktansvärda år. Dessutom påverkas utan tvekan mycket av det politiska tänkandet också av dessa erfarenheter, eller rättare sagt av hur man tolkar dem.


Vad Merridale däremot missar, något märkligt med tanke på hennes omfattande kunskaper, är att också i Sovjet fanns det en mer nyanserad bild av kriget. Det fanns romaner av Simonov och Nekrasov, och filmer som *Balladen om en soldat*, enligt min mening kanske den bästa krigsfilm som någonsin har gjorts.


Cathrine Merridales svårigheter att navigera rätt i den sovjetiska historien om andra världskriget kan hänga ihop med dess sammansatta och ibland motsägelsefulla karaktär. En del av det kommer också fram i *Ivans krig*. Hon beskriver å ena sidan den kraftfulla vågen av patriotism som sveper över landet efter det nazistiska angreppet 1941. Kretsen kring Stalin var inte sen att utnyttja det. Inte för inte kallas kriget för Det Stora Fosterländska kriget, man byter nationalsång, från Internationalen till betydligt mer ryskchauvinistiska tongångar, ordnar och medaljer namnges efter forna tiders ryska militärhjältar, som tidigare av bolsjevikerna har betraktats som den tsaristiska imperialismens företrädare.


Samtidigt lever bitterheten och hatet efter tvångskollektiviseringen kvar bland befolkningens breda lager. I kombination med missmodet och besvikelsen efter de inledande motgångarna vid fronten – och de var betydande! – medförde det ett samarbete med ockupanten av inte så liten omfattning.
Överlöparna var inte så få, och på en del håll hälsades rent av tyskarna som befriare. Det är nazisternas grymhet och brutalitet i behandlingen av krigsfångarna och de civila i vad som inte kan kallas för något annat än ett förintelsekrig som får den antikommunistiska vågen att vända.
Kriget avslöjade stalinismens starka och svaga sidor. Skräckväldet och flykten från ansvaret var länge ett påtagligt problem för Röda Armén. Den blinda tilltron till Ledaren bäddade för katastrofen 1941.


Här visade Stalin så småningom ett gott omdöme genom att överlåta allt mer av det militära ansvaret på sina generaler.


Den forcerade industrialiseringen med satsningen på tung industri visade sig ha avgörande betydelse, precis som förmågan att massmobilisera som gjorde det möjligt att montera ner och flytta hela industriapparaten österut. För att därefter flytta det igen åt andra hållet. Utan denna ansträngning kunde kriget aldrig ha vunnits.


Det är påtagligt i många av de brev som soldaterna skickar från fronten hur lite politisk rädsla det finns i dem, nästan som om krigets skräck befriat människornas sinnen. Där finns också många förhoppningar om en bättre framtid, ett friare samhälle. I någon mening infriades det också. Tiden efter 1945 upprepar aldrig 30-talets skräckvälde.


Kriget var vunnet, och stalinismen om än så lite men dock transformerad. Men priset som det sovjetiska folket betalade var fruktansvärt.

torsdag 29 juli 2010

Norrlandsfönstret slår igen med en upprorisk smäll


ROMAN
Grzegorz Flakierski
Statskuppen i Norrland
Mandatus bokproduktion, 2010

Det hela exploderade vid en direktsänd presskonferens i nyhetskanalen "Dygnet runt", och effekten blev maximal. Journalisterna skev så laptopparna glödde. Nyhetskanalerna vevade det spektakulära utspelet om och om igen. Man hade vidrört norrlänningens själ, träffat dess innersta kärna och touchat självkänslans heliga Graal. Hyggesbrännare släckte sina eldar, surströmmingsätare torkade surdoften ur skägget och tjuvjägare osäkrade sina vapen.

Handsken var kastad, måttet var rågat och skam gick på torra land. Man kunde höra knappnålar falla i övriga delar av landet men i Norrlands inland rasade man när statsminister Axel Oxienstjärnas handgångne man den stockholmifierade skåningen tillväxtministern Sven Luser presenterade betänkandet. Det handlade om en strategi för ett framgångsrikt svenskt näringsliv i en globaliserad framtid. Avslutningsvis, som lösning "på ett litet problem" föreslog Luser att Norrland skulle säljas till Finland för att styra upp Sveriges ekonomi. Detta uttalande tog hus i helvete i Norrland och stämningen blev upprorisk.

Grzegorz Flakierskis satiriska skröna Statskuppen i Norrland anslår därmed sin centrala angreppspunkt: Behöver Sverige egentligen Norrland? Vad ska vi med detta vidsträckta skogsmörker att göra?


Upplägget i Flakierskis politiska satir är lukrativt och blottlägger all den politiska inkompetens och det trånga kråkvinkelperspektiv man från politikerhåll genom åren oftast har sett på "Norrlandsproblemet" med. Tillväxtminister Sven Luser är den som släpper den politiska bomben vid presskonferensen och Flakierksi undgår inte möjligheterna att lustmörda både honom och hans spektakulära budskap och de reaktioner och förvecklingar som följer.

Luser är en "skåning med en stram men ändå folklig framtoning som mest bestod av hans odlade dialekt". Denne "principielle opportunist" som i avslutningen på sin genomgång deklarerar att "det finns ett litet problem, inte sant?", "det är nämligen Norrland". Att det inte tycks hjälpa med frisk luft mot de höga norrländska sjuktalen är en igenkännbar angreppspunkt vad gäller det norrländska syndromet som Luser nogsamt deklarerar.

I det första skedet är det svårt att ta larmsignalerna om ett Norrlandsuppror på allvar enligt den gamla hederliga svenska trygghetsvaccineringen: "Kan sådant verkligen hända här?" Men vartefter tecknen visar sig blir det seriösa innehållet alltmer synligt. Norrland önskar lösgöra sig från Sverige. Upprorselden är tänd och den norrländska fanan rest i revolutionär stridslust. Man vill befria sig från sörlänningar i allmänhet och Fjollträsk med Knug i synnerhet.

Kanske var det egentligen de rejält "toxikerade" nattramlarna Roffe och Janne som i sin vingliga hemvandring efter festnatten var de första som ventilerade ämnet då de föreslog att man skulle fälla ned en bom vid Dalälven och stänga för infart till Norrland och införa passtvång? Att nu fick det vara slut på trakasserierna mot norrlänningarna. De skulle minsann klara sig själva med vattenkraften, skogarna och gruvorna. Att upprorselden länge legat och pyrt i den norrländska folksjälens hyggessnår och trosbotten. Frågorna ställs och Flakierskis skröna gör rundturer bland svaren. Man blir inte riktigt säker på upprinnelsen ändå för nu går det undan. Motståndsgrupper bildas, trolltrummor dunkar över kalhyggena.

Militärledning med generalstab och säkerhetspolis nere i Stockholm vet varken ut eller in men mobiliserar ändå för säkerhets skull. Fylld av oro ställer man frågorna som måste ställas: "Kan man lita på den norrländska förbandens lojalitet?". Efter ett antal hotfulla iscensättningar av motståndsgrupper och reaktioner med manövrer från militärledning och säkerhetspolis blir det i enligt med ursvensk tradition förhandlingar då det bara är i Sverige i hela världen som man förhandlar om en revolution.

Hela denna dramaturgi av reaktioner på Lusers spektakulära utspel vrids upp i spänning och komik. Grzegorz Flakierski skriver med en bevandrad politiskt utblick och fingertoppskänsla som särskilt vet att hantera kommunal- och rikspolitikens kråkvinkelhörnor, grovhänt tillyxade politiska dimridåer och patetiska politiska misslyckanden. Man trivs och njuter med Flakierski när han med vällust skär med sin analytiska skalpell i klichéer och stereotyper fastlödda av inkompetens, korruption och dagsmejepolitik. En vass dialog och en elakt rolig personteckning säkrar att det satiriska budskapet aldrig blir tråkigt, segdraget eller lamt.

Bitvis känns berättelsen något tät av infall och utvikningar i personteckning och dramatik. Många goda uppslag är packade i samma låda och vill ta plats, men Flakierski rider projektet i hamn med den äran.

När jag var grabb och följde fotbollsallsvenskan talade sportjournalisterna ofta om att det 'norrländska fönstret' borde öppnas. Det var sportjournalisten och fotbollsspelaren Putte Kock som myntade uttrycket och det handlade om att ett norrländsk fotbollslag borde komma upp i fotbollsallsvenskan. En vacker dag hände det. Sundsvallsgiffarna gick upp och fönstret öppnades på vid gavel men slog igen med en rejäl smäll redan efter en säsong. Giffarna åkte ur. Sedan dess har det där norrlandsfönstret stått och slagit genom åren med lynniga vindkast i norrlandspolitiken som följd.

Nu slår Flakierski igen fönstret med en upprorisk smäll. Denna satiriska form av skröna som ventilerar politisk korruption och stereotyper som här gives kring det "norrländska fönstret" passar Flakierski som handen i handsken. Sammantaget blir det en mycket läsvärd skröna och en finstilt och rolig politisk satir över de senaste fyrtio årens norrländska trauma. Här blottas alla de fastlåsta positioner och dagspolitiska sländor och luftballonger för att inte säga luftpastejer som bakats och stigit till väders kring ämnet genom åren när sörlänningar försökt ta sig an Norrlandsproblematiken. Flakierksi har nog bara lättat på förlåten. Hans berättelse lovar mer.

Benny Holmberg


Publicerat i Tidningen Kulturen 2010-07-29

torsdag 22 juli 2010

Oklok och oklar radio


Sveriges Radio bjöd på taxi. Väl inne i Studio Ett lyssnade vi på en pjäs av ett av riksdagspartierna, och skulle gissa vilket. Det visste jag på förhand, dessutom var det helt uppenbart att det var Vänsterpartiet.
Sedan skulle jag säga något klokt om pjäsen. Det var inte så svårt eftersom min ”samtalspartner”, Eva Cooper från Timbro, inledde med att säga en massa okloka saker.

Hela programidén är oklar och ogenomtänkt. Synd, politiken behöver både nya kanaler och nya uttrycksformer för att nå ut till fler.

Ingen dans på rosor


America Vera-Zavalas senaste pjäs *Vita pumps* hade premiär i lördags på Ådala friluftsteater i Norrsundet, utanför Gävle.

- Vi oroade oss hela dagen för regnet, och ungefär en halvtimme efter att pjäsen var slut började det ösregna, berättar America.

- Det var nästan magiskt, vi hade många gudar med oss den kvällen, säger hon.

Också i övrigt blev premiären en stor succé. Det var så gott som fullsatt, och publikens mottagande av pjäsen var mycket positivt.

*Vita pumps* är en fristående fortsättning på två tidigare pjäser av America Vera-Zavala från Norrsundet. Den första var *Jävla finnar* som handlade om nedläggning av bruket i Norrsundet. Den andra hette *Fabrikens barn* och skildrar arbetslösheten genom barnens ögon.

*Vita pumps* är en samtida pjäs om Norrsundet idag.

- Det handlar fortfarande om fenomen som arbetslöshet, pensionering, om att inte behövas, men nu ville jag också visa hur ett yttre förtryck blir till ett inre. Och hur de två samspelar, säger America.

En viktig roll i pjäsen har dansen, därav titeln. America hade upptäckt att det i Norrsundet, liksom på många andra bruksorter runt om i Sverige, har funnits en stark danstradition. Dansbanan var en central plats i bruksorten, med stor social betydelse. Hit kom band också långväga ifrån, och dansbanan var en viktig samlingsplats, som blandade erotik, politik och kultur.

Än idag finns det många coverband i trakterna, och dansminnen spelar en stor roll i den lokala kollektiva historien.

Pjäsen kommer att spelas på Ådala friluftsteater i två veckor, juli månad ut.

America Vera-Zavala ska till hösten arbeta med ett nytt teaterprojekt i Malmö som har titeln *Tango och tortyr*.

- Också här står dansminnen i förgrunden, säger America. Och nej, bara för att det är ”tango” i titeln så handlar det inte enbart om Argentina, utan om Latinamerika i stort.

Dessutom ska America fortsätta att arbeta med Botkyrka Communityteater, Riksteatern och Folkteatern i Göteborg.

- Lars Norén, som nu är chef på Folkan, är den som drog in mig i teaterns värld, avslutar America.

lördag 17 juli 2010

Samtal i Studio Ett om partipolitisk teater


http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=3858394

fredag 16 juli 2010

Olika lön för lika arbete


Förutom att skapa en gigantisk arbetslöshet har den borgerliga regeringen ägnat sig åt att ”lösa” densamma genom att slå sönder arbetsrätten. I bräschen har gått de nya extremisterna, Centerpartiet. Man, eller rättare sagt kvinna, vill skapa nya jobb genom att göra det lättare att sparka folk.

Det är logiskt, avskedar man människor blir det lediga platser! De sparkade? Kan väl bli småföretagare. Det finns numera RUT-, LUT-, SPRUT-, KUT-, och jag kan snart inte själv hålla reda på alla avdrag.

Dialektiskt? På min dialekt betyder det i klartext: arbetslinjen skapas genom bidrag!

Ungdomsarbetslösheten ska lösas genom att man sänker lönerna för de unga. Att motsätta sig detta förslag är närmast människofientligt, enligt bävermamman Maud.

Jag har skrivit om det förut, men kan inte låta bli att undra igen: varför stanna bara vid ungdomar? Det finns ju flera grupper som har svårt att komma in på arbetsmarknaden, varför inte sänka lönen för dem också?

Invandrare har haft det svårt länge. Nu är de förstås inte en enhetlig massa, man kan inte dra alla över en kam. Polacker och tyskar skulle kunna få åtminstone 90 procent av lönen. Nordbor likaså. För balter och sydeuropéer borde det räcka med 75 procent. Irakier si så där hälften. Somalier får knappt något alls (de är väl vana att jobba för ingenting där i Afrika?!).

Jag måste erkänna att jag blir lite osäker vad beträffar norrlänningar, hur ska de räknas, och hur mycket av lönen det bör rätteligen tillfalla dem.

Sedan har vi alla med rörelsehinder och handikapp av alla de slag. Det har kommit en rapport nyligen om hur det drabbas av diskriminering och hur svårt det är för dem att komma in i arbetslivet.

Sänk lönen för dem vetja! Hindra inte människor från att kunna ta del av sina rättigheter bara för att upprätthålla några underliga gammaldags principer om jämlikhet och likabehandling.

För att undvika godtycke är det viktigt att ha klara kriterier för avdrag. Ett intressant förslag är 25 procent per lem. Saknar vederbörande en arm blir det 75 procent av lönen, en och ett ben, då drar vi av 50. Och så vidare. Enkelt och lättfattligt.

Hur det blir med de huvudlösa har det inte bestämts ännu. Man vill inte gärna kacka i eget bo.

För dem som kombinerar olika hinder för att komma in på arbetsmarknaden läggs helt enkelt löneavdraget ihop. I extremfallet, alltså ung utomnordisk invandrare med rörelsehinder, blir det dessvärre så att denne får betala sin arbetsgivare för att få jobba. Ingen rök utan eld!

Om ni nu tycket att det här förslaget är osmakligt, fördomsfullt, diskriminerande och smått rasistiskt, kan jag inte annat än hålla med.

torsdag 15 juli 2010

Littorins skandal bröt Reinfeldts förtrollning


Aftonbladets uppgifter om arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorins påstådda sexköp slog ner som en bomb i det politiska Sverige.

Den här affären kommer att ha en mycket liten betydelse, säger Nicklas Källebring, konsult på undersökningsföretaget Synovate.

- Om en vecka, högst 14 dagar, har alla tröttnat på affären.

Källebring anser att affären inträffade alldeles ”för tidigt”, och dessutom i semestertider. Hade det hänt närmare valet, mitt under brinnande valrörelse, hade effekterna kunnat vara betydligt mer skadliga för moderaterna och den sittande regeringen.

Det man vet om affärer är också att de kopplas mer till personer än till partier. Littorinaffären tror inte Källebring är något undantag, utan människor i gemen anser att det som har hänt – vad det nu var! – var ett resultat av Littorins personliga tillkortakommanden, och inte hade med hans parti att göra.

- Det är sakfrågorna som avgör, vilket får betraktas som hälsosamt.

Samtidigt tror Nicklas Källebring att långsiktigt kan affären undergräva förtroendet för politiker.

- Vi förväntar oss att våra politiker ska vara skötsamma och hederliga, säger han.

Även mer kortsiktigt kan Littorinaffären trots allt ha en negativ effekt för den borgerliga alliansen genom att verka demobiliserande på de egna väljarna, som blir osäkrare.

Vem vinner valet?

- Jag passar! Men trenden är en svag medvind för den borgerliga alliansen.

Inte heller statsvetaren Ulf Bjereld från Göteborg tror att Littorinaffären kommer att ha en stor påverkan på valutgången. Tidsavståndet till valet är alldeles för stort. Bjereld tror också att Littorins eventuella bristande uppförande anses som personligt och inte systemrelaterat.

- Det blir de klassiska höger-vänsterfrågorna som kommer att avgöra valet, säger Ulf.

Ändå är han inte helt främmande för att Littorinaffären kan ha skadat regeringen. Framför allt har det påmint allmänheten om de tidigare skandalerna i vilka moderata statsråd var inblandade, liksom skandalen med Reinfeldts statssekreterare Ulrika Schenström.

Littorin själv har varit i blåsväder tidigare, dels genom avslöjandet av hans falska examen, dels genom hans medlemskap i den så kallade Herrklubben. Det blev redan då en belastning för den borgerliga regeringen i jämställdhetspolitiken, anklagelser om sexköp gör definitivt inte saken bättre.

Nu är inte jämställdhetspolitik något man vinner val på, men Ulf Bjereld tror också att Littorinaffären har också rubbat förtroendet för Fredrik Reinfeldt – åtminstone på kort sikt.

- Hans hantering av affären har varit riktigt dålig, säger Ulf.

Dessutom har affären blockerat andra frågor från den politiska agendan. Det kan ha en negativ effekt för alliansen, även om Ulf Bjereld fortfarande tror att det blir bara marginellt.

- Men det är klart, tillägger Ulf, vi vet inte om affären är slut. Det florerar ännu olika rykten. Det är visserligen bara rykten, men *om* det visar sig att det kan ha förekommit fler tillfällen av sexköp, och framför allt *om* Reinfeldt visste om det, då lever affären, och kan ha förödande konsekvenser för de borgerliga. Men det är högst hypotetiskt.

- Och vem som vinner valet? De rödgröna, så klart!

Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren är helt övertygad om Littorinaffärens betydelse.

- Det har redan påverkat opinionsläget, utbrister han. Alliansförtrollningen är bruten, förtrollningen kring Reinfeldt är bruten. Nu är det ”back to normal” som gäller.

Ändå fick inte allmänheten ta del av allt kring skandalen.

- Det var tydligen fullständigt kaos på hotellet i Visby. Så vitt jag vet flögs Littorin hem i regeringsplanet. Det kostade 50 000 för att han skulle slippa ta sig hem med svansen mellan benen inför öppen ridå.

Stig-Björn Ljunggren ser Littorinaffärens konsekvenser som dialektiska. Själva affären har en kortsiktig effekt, men som återställer den långsiktiga trenden med rödgrön dominans. De borgerliga lyckades tidigare vända sin negativa trend genom att spela på den gamla Tobleroneaffären och ett påstått missnöje med Mona Sahlin. Nu har Littorinaffären vänt opinionsläget igen. Mona Sahlins siffror har bottnat, och kan bara vända uppåt, medan förtroendet för Reinfeldt är på väg att minska. Samtidigt mobiliserar Littorinaffären de socialdemokratiska väljarna, som åter börjar tro på seger.

Det gör däremot inte Stig-Björn Ljunggren, i varje fall inte riktigt.

- De rödgröna blir störst, men Reinfeldt kommer att sitta kvar med stöd av Sverigedemokraterna.

lördag 10 juli 2010

Kvinnor på gränsen till frigörelse


ROMAN
Eldar och is
Birgitta Stenberg
Norstedts, 2010

Birgitta Stenberg fortsätter att reda ut och sammanfatta sin familjs historia. Ett upphittat brev sätter igång behovet av att följa upp spåren bakåt i tiden. Där finner Stenberg först sin mormor, sedan sin mor, för att till slut hitta sig själv.


Fram träder en bild av tre kvinnor hämmade av ett patriarkalt förtryck i diverse skepnader, men som vägrar att kapitulera, och som söker en väg till frigörelse med hjälp av olika strategier. Med blandat resultat, även om det är tydligt att det trots allt går sakta, mycket sakta, men ändå framåt.


Allt sker mot en fond av 1900-talets historia. Det är frapperande, för att inte säga chockerande, vilken perifer och försumbart liten roll som andra världskriget spelar i skildringen (det första tror jag inte ens nämns, trots att handlingen börjar 1902). Kafferansonering och några förströdda kommentarer tycks mycket litet till och med i ett Sverige som hade förmånen att stå utanför denna väldiga mardröm.


Däremot tecknas 30-talkrisen och framför allt Kreugerkraschen på ett förtjänstfullt sätt.
Det mest fascinerande personporträttet är nog modern Ingeborg. Stigmatiserad som ”oäkting”, känslig för den misär och hopplöshet som omger henne, bestämmer hon sig tidigt att skaffa sig ett annat och bättre liv. Hon skyr inga medel för att uppnå sitt mål, och vänder en kvinnas underläge till sin fördel. Hon är en spännande kombination av utstuderad skådespelerska och krass affärskvinna, som pendlar mellan huvudlös passion och iskall pragmatism.


Birgitta Stenberg, som skriver om sig själv i tredje person, ”Birgitta”, är den som söker att kasta hela det förflutnas barlast överbord, men förblir fången i ett destruktivt upprepningstvång. Det är en spegel man inte gärna tittar i.


Hon lever ett brokigt och minst sagt händelserikt liv. Till hennes mer udda bedrifter hör att 1950 tillsammans med poeten Paul Andersson ge ordet ”knark” dess nuvarande betydelse.


Här finns också den starkaste skildringen av sorg som jag har läst på mycket länge.

fredag 9 juli 2010

Hans namn stavas respekt


Att spela *En midsommarnattsdröm* på en friluftsteater, med premiär på självaste midsommarafton, är helt kongenialt. Teatern i Döda fallet utanför Hammarstrand är omgiven av dramatisk jämtländsk natur, dimmorna som steg upp ur skogarna i Ragundadalen framåt kvällen skapade en perfekt trolsk inramning åt föreställningen.

Handlingen i Karl Seldahls bearbetning har flyttats från antikens Aten till Jämtland och sagoriket Ravund. Också persongalleriet har genomgått en anpassning till jämtländska förhållanden.

Den mest framträdande skådespelarinsatsen står utan tvekan Sven Wollter för. Hans Puck är ett åldrat, krumt jämtländskt troll, mer opportunistiskt än elakt. Han slickar uppåt och sparkar neråt, och han utstrålar närvaro också då han bara sitter vid sidan om och stillsamt begrundar resultatet av de förvecklingar som hans trollkonster har ställt till med.

Teatern i Döda fallet har en mycket speciell läktare som är vridbar 360 grader. Publiken åker runt och scenografin utgörs huvudsakligen av den omgivande naturen. Inga scenbyten fördröjer spelet. Det är en hisnande upplevelse, i ordets rätta bemärkelse.

Men naturscenografin är också mycket krävande för skådespelarna. Det är branta backar, och det springs för fullt uppför och nerför. Det springs inte så lite runt runt också.

Sven Wollter har hunnit bli 76 år. Det är verkligen en prestation att mäkta med en sådan krävande roll i den åldern.

Och Sven är inte bara en kraftkarl. Han har alltid varit engagerad i politiken, ute på yttersta vänsterkanten. Han var tidigt medlem i KFML(r), bråkig och obekväm. Jag minns när jag bodde i Göteborg på 70-talet kunde man på lördagarna se Sven stå utanför Systembolaget och sälja Proletären.

Jag vet inte hur aktiv Sven Wollter är i Kommunistiska partiet (fortsättningen på KFML(r), med mera), men det är välbekant att han, till skillnad från många av sina kollegor har förblivit sina vänsterideal trogen.

Jag kan inte låta bli att här se ett samband med hans konstnärliga integritet. Han har alltid valt sina roller med någorlunda urskiljning, aldrig ställt upp på trams eller kommersiella jippon.

Det tänker jag på varje gång jag ser Hans Mosesson göra reklam för äcklig mat. Från Nationalteatern till ICA-Stig. *Inte* respekt.

Efter föreställningen lyser solen starkt, och regnbågen förbinder ravinerna i Ragundadalen. Sven Wollter går runt bland publiken och skakar hand.

Måtte det bli många föreställningar till, kamrat!

Åvike herrgård på Murberget har öppnat


Årets sommar på Murberget går i knapphetens tecken. Nedskärningar har bland annat lett till att inga sommarvikarier har anställts, utan det är bara fast personal som arbetar hela sommaren.

Trots det kan man bjuda på en nyhet, Åvike herrgård har öppnat för i år, med fantastiska takmålningar och makalöst dekorerade kakelugnar.

För övrigt är det i mångt och mycket samma aktiviteter som vanligt som friluftsmuseet erbjuder. En medeltidsdag är inplanerad. Margareta Grafström håller en serie föredrag, det blir en musikal nu på lördag, och naturligtvis fortsätter allsången med Lars T Johansson. Wendelas kalas i 40-talsanda, som har växt över alla bräddar, blir traditionsenlig av. För de allra minsta finns det tidsresor och sagovandringar. Och djuren är nu också på plats.

Det blir en fin sommar på Murberget i år också.

torsdag 8 juli 2010

Holografiskt hörspel för öppna sinnen


Kulturbygden är en relativt nystartad kulturförening i Sollefteå. Sedan årsskiftet håller man till i gamla Hamnmagasinet vid älven. Föreningen satsar ambitiöst på att presentera många olika konstformer, berättar Kristoffer Berglund, som är ordförande i Kulturbygden. Hittills har responsen varit mycket god, det kommer mellan 45 och 50 personer i snitt till kulturevenemangen i Hamnmagasinet.


Man drar sig inte heller att satsa på så kallade ”smala” arrangemang. Ett sådant var hörspelet som framfördes på måndag kväll. Det är skrivet av tre dramastudenter vid Teaterhögskolan i Malmö. Och som det visar sig är Kristoffer Berglund själv elev där.


- Tack vare kontakter kan vi dra hit arrangemang av hög kvalitet, samtidigt som vi kan hålla ner kostnaderna, säger Kristoffer.


Det är, annorlunda utryckt, lösningen på cirkelns kvadratur i kulturvärlden, samtidigt som det bekräftar påståendet att det är inflyttade och hemvändare som står för förnyelse.
Hörspel som konstform har gamla anor, men har länge fört en tynande tillvaro. Nu är den plötsligt ”inne”, och det spelas mycket hörspel i de stora metropolerna.


Kristoffer vill inte gärna definiera vad ett hörspel är, en definition blir lätt begränsande och uteslutande, han föredrar som han säger en ”definition genom erfarenhet”. Han lämnar dock en slags preliminär beskrivning: ”ett hörspel är som radioteater, men utan krav på dramaturgisk ordning”.


Måndagens hörspel har titeln ”Hologram” och presenteras som ” en trio ljudverk”. Rösterna läses av andraårselever från Teaterhögskolan i Malmö, bland dem Kristoffer Berglund.


Publiken fick sitta uppe på scenen, vilket skapade en känsla av ambivalens om var och ens egen roll, något som förstärktes ytterligare av ljussättningen.


Hologram är ju en avancerad form av fotografi som ger flerdimensionella bilder. Hörspelet som uttrycksform har också den funktionen. Dessutom äger den, även om den kan uppfattas som svårtillgänglig av många, en helt annan realism än traditionell teater. Ett samtal består så gott som aldrig av växelvis dialog, utan av avbrutna meningar, snabba associationer, underförstådda antydningar, andra röster som kommer utifrån.


Ljudillustrationerna tillför också ytterligare en dimension. En telefonton som tutar monotant – inget svar - i ett stycke som handlar om mänskliga relationer säger mer än tusen ord.
Jag kom osökt att tänka på Lars Mikael Raatamaas dikter, och hans försök att skapa ”demokratisk poesi”.


”Hologram” består av tre delar, ”Homo erectus”, ”Loretta Loftus Oratorium” och ”Hotell Polissia”.


Eftersom hörspelet på holografiskt vis talar samtidigt till flera sinnen, inte bara intellektet, vore det förmätet att skriva vad det ”handlade om”. Några spår som jag urskiljde var mänskliga relationer, empatins gränser, distinktionen kunskap-information. Där fanns förstås så mycket mer. Betydelsemättat, omtumlande, tankeväckande.


Kulturbygden i Sollefteå. Respekt!

tisdag 6 juli 2010

Proggen lever


Nationalteatern börjar spela vid midnatt. Med tanke på att det var minst 30 år sedan jag hörde dem sist, gör några timmar hit eller dit ingen skillnad. Försöker komma på om det var på Sprängkullen eller Landala fritidsgård.

När de äntligen kommer är det bara två kvar av det gamla gänget, Ulf Dageby och Nicke Ström. Och det är inte så ”bara”. Det är fortfarande samma kompakta sound, tuff och taktfast rock, som inte heller väjer för störiga urbana dissonanser. Rage of the Machine?

Äktheten lever också kvar. Nationalteatern är bandet som gav röst åt en hel generation ungdomar, kunde tolka deras erfarenheter, deras vrede och maktlöshet. Helt utan pekpinnar.

Aldrig har betongen varit vassare än idag, samhället kallare än vad vi kunde föreställa oss. Thinnertrasan fortsätter att vandra mellan husen.

Här kallas saker vid dess rätta namn. Representanter för den härskande klassen refereras till som ”borgarsvin” eller ”borgaras”. Polis är förstås snut, och i kombination med borgarsvin eller –as blir det snutlakej.

Somt är överspelat på ett oväntat sätt. ”Gården är stängd för länge sen”, ånej, det är länge sedan den las ner.

Jag sjunger med i alla sånger. Men det är inte bara en nostalgitripp. Bredvid mig står en ung kille, han kan inte vara mer än 20 år gammal. Han sjunger också med, verkar kunna alla texter precis lika bra som jag.

- Gillar du Ebba Grön? frågar han mig i pausen mellan två låtar. Thåström är Sveriges bästa rockartist.

Jag nickar gillande. Det finns hopp. Ja jävlar, ”Livet är en fest”. Publiken är helt vild av entusiasm.

Bandet spelar ”Men bara om min älskade väntar”. Det är Dylan, det är stämningsfullt och det är vackert. Den nye sångaren är helt OK, men jag saknar Totta. Den ljusa norrländska natten känns som en hyllning till honom. ”Vi fortsätter spela rock´n´roll men vi håller på att dö.”

Det har slutat regna, men det spelar ingen roll längre. ”I händelse av regn hålls revolutionen inomhus.”

måndag 5 juli 2010

Traditionell Hammars marknad i högsommarvärme


Sockervadd, grillkorv och ponnyridning är ett beprövat koncept för en marknadsdag. Lägg därtill ett härligt väder med högsommarvärme, och Hammars marknad i Nyland kunde inte annat än att bli en stor succé.

Det var den 39:e upplagan av Hammars marknad. Kuriöst nog det 40:e året, 1974 fick man lov att ställa in då det fanns ingen väg fram till marknadsplatsen på grund av flygplatsbygget i Gistgården.

– Det spöregnade hela veckan, och jag minns hur vi gladde oss åt det, berättar Birger Söderström från arrangerande Lions.

I år fick man istället glädja sig åt det fina vädret. Folktillströmningen var god, även om Sven-Oscar Lundgren, årets president i Nylands Lions trodde inte att man passerade förra årets rekord.

– Det är framför allt söndagen som är det stora problemet, säger han, men vi får hoppas att med det fina vädret kanske det vänder i år.

Nytt för i år var att huset där loppmarknaden håller till hade renoverats, det är både fräschare och större. För övrigt kör man i stort sett samma koncept som tidigare år. Arrangörerna säger att de är själva ganska traditionella, och har svårt att ändra så mycket. Dessutom tror man att besökarna uppskattar ett upplägg som de kan känna igen år efter år. Sist men inte minst handlar det om pengar. Artister som drar mycket folk, stora namn, kostar helt enkelt för mycket.

I år har Hammars marknad haft fler utställare än vanligt. Dessutom trodde Birger Söderström att många av besökarna handlade mer än vanligt, en uppfattning som tyvärr inte bekräftades av de knallar Tidningen talade med.

– Vi har arbetat med det här sedan i höstas, säger Sven-Oscar Lundgren, och vi har haft fantastiskt roligt. Och det viktigaste är trots allt alla pengar som vi drar in till cancerforskningen i Umeå.

söndag 4 juli 2010

Fotboll är vänster i USA


USA gick vidare från sin kvalgrupp i årets fotbolls-VM i Sydafrika. Det är en stor framgång för det amerikanska laget. Även om det blev utslaget i åttondedelsfinalen av Afrikas hopp Ghana, skedde det först efter förlängning. USA föll med flaggan i topp, och landet är helt klart att räkna med i fotbollssammanhang. Det är dags att ompröva sina gamla fördomar om fotbollen i USA.
Dave Zirin i tidskriften The Nation driver en ganska intressant tes. Enligt honom handlar inställningen till fotboll (soccer) om ideologi. Fotbollen i USA är en stor och populär sport, som utövas i första hand av spanskspråkiga invandrare från Central- och Sydamerika, och immigranter från Afrika.


Den amerikanska högern hatar fotboll därför att den ifrågasätter högerns idealiserade bild av USA som ett land för vita anglosachsiska protestanter, de så kallade WASPs. Högerns fotbollshat är ett uttryck för dess rasism och imperialistiska arrogans.


Samtidigt är det ett tidens tecken att fotboll är nu den mest populära sporten bland amerikanska ungdomar. USA är ett samhälle med många nationaliteter, kulturer och religioner. The melting pot, smältdegeln som skulle stöpa om alla efter en WASP-mall fungerar inte längre.


Därför kan fotbollen, soccer, bli en stor och framgångsrik idrott. Och tur är väl det. Det är svårt att ha respekt för ett land som har brännboll som nationalsport.

De sjuka betalar för skattesänkningarna


Enligt en rapport från Folksam genererar socialförsäkringssystemet stora överskott, som lagstridigt används till skattesänkningar och vid behov till att täppa till hål i statsbudgeten.

Det kan knappast ha undgått någon att ersättningsnivåerna i de allmänna socialförsäkringarna har sänkts kraftigt, samtidigt som villkoren har försämrats och kraven har skärpts på ett ofta omänskligt sätt.

Det är stor skillnad mellan vad de lagstadgade sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna föreskriver och vad den försäkrade får i plånboken. Vid kortvarig sjukdom motsvarar sjukpenningen inte 80 procent, utan 72 procent av inkomsten. Skulle sjukskrivningen bli långvarig sänks ersättningen inte till 75 procent, utan till 68 procent. För arbetslösa är ersättningen ännu lägre. Endast tolv (12) procent av de arbetslösa får en a-kasseersättning som motsvarar 80 procent av tidigare lön. För genomsnittslöntagaren är ersättningen 56 procent. Även arbetsskadade har fått vidkännas försämringar. Deras ersättning, som vilar på skadeståndsrättsliga principer vilket ska garantera ett hundra procentigt inkomstskydd, har sänkt till 92 procent.

Mot bakgrund av dessa siffror blir uppgifterna i Folksams rapport ”Välfärdstendens 2010” som ett slag i ansiktet, om inte ännu värre. Det är nämligen så att förändringarna i socialförsäkringarna har och kommer att generera gigantiska överskott för staten. För de kommande fyra åren uppskattas överskottet till närmare 90 miljarder kronor.

Samtidigt har det varit förvånansvärt tyst om saken både i media - en kort notis i Svenskan, en magsur god dag-yxskaft-ledarkommentar i DN och från politiskt håll. Hur är det möjligt?

- Det finns nog en tyst överenskommelse mellan partierna att inte ta upp det i offentligheten, säger Håkan Svärdman, välfärdsanalytiker på Folksam, och en av författarna till rapporten. Socialdemokraterna har lika mycket fingrarna i syltburken som de borgerliga.

Det började i början av 90-talet när vi hade en grekisk situation, och hade i det närmaste tappat kontrollen över statsfinanserna. Då genomfördes kraftiga försämringar i de offentliga socialförsäkringarna, samtidigt som överskottet användes till att täcka upp underskottet i budgeten.

Men är inte det ett lagbrott?

- Ja visst, lagen säger att avgifter till socialförsäkringar ska användas till att finansiera dessa, och ingenting annat. Man kan förstå åtgärden i en extraordinär situation, men det här har bara rullat på, trots flera utredningar som har tillsatts. Och skulle de rödgröna vinna valet är det föga troligt att det blir någon snar förändring.

Förutom att det bryter mot lagen, anser du inte att det är omoraliskt?

- Det finns onekligen ett intellektuellt problem här. Människor kan acceptera förändringar, och rent av försämringar, om ett system är antingen felkonstruerat eller om det är för dyrt. Det här handlar om någon helt annat. Det är en form av dold beskattning. 2003-2004 till exempel sänktes sjukpenningen och överskottet från socialförsäkringarna användes till att klara utgiftstaket!

Vilka konsekvenser har det här agerande?

- För det första skadar det trovärdigheten och tilltron till systemet. Vi vet att missnöjet är mycket utbrett bland arbetstagarna. Det måste finns ett klart samband mellan avgift och förmån.
Dessutom ökar de privata försäkringarna. Därmed minskar inslaget av solidaritetstänkande som finns inbyggt i de offentliga socialförsäkringarna, och därmed fördelningseffekten.

Idag är det ju överskott i de offentliga finanserna. Kan man då säga att det är de sjuka som betalar för skattesänkningarna?

- Gunnar Axén, som är moderat riksdagsman och ordförande i socialförsäkringsutskottet brukar säga att hälften av skattesänkningarna betalas av socialförsäkringssystemet. Så ja, det kan man absolut säga.

lördag 3 juli 2010

Dagens Pravda


Efter att ha ältat Fredrik Reinfeldts trovärdighet som statsminister och skärskådat Mona Sahlins eventuella personliga tillkortakommanden in i minsta detalj gör Det Stor Morgonbladet (DSMB) ett oväntat nedslag i politiken. Där gör man en obehaglig upptäckt. Regeringens arbetslinje har resulterat i en skenande arbetslöshet. Inte bra. Kvickt kallar DSMB in en av regeringens egna experter, som ger regeringen godkänt. Vilken överraskning.

Gamla Pravda kunde inte ha skött det bättre.

Konstfilm "Made in Västernorrland"


Murberget satsar i år stort på samtidskonst med fokus på Västernorrland.

- Vi kallar det för ”närproducerat”, säger Maria Sundström, konstintendent.

- Det är ett begrepp som numera innebär en kvalitetsstämpel.

Konstutställningar har en lång tradition på Murberget, och Maria Sundström tycker att just modern konst där blir något extra speciellt.

- Framtiden och det förflutna förenas till en harmonisk helhet, säger hon.

Fokus på Västernorrland innebär olika grad av anknytning till länet, det behöver inte nödvändigtvis vara vare sig personer som stammar härifrån eller ens bor här.
Denna västernorrländska tolerans märks tydligt i utställningen ”Made in Västernorrland”, som visas sedan midsommaraftonen i Rådhuset på Friluftsmuseet. Det är fem lokalproducerade konstfilmer som visas nonstop. Av konstnärerna bor Lisa W Carlson och Maria Lagerborg i länet, Härnösand respektive Sundsvall, Det gör också Jan K Persson, men han har sina rötter i Västerbotten, medan Matti Kallionen härstammar från Härnösand men finns numera i Stockholm. Just nu bidrar han för övrigt med en installation i den svenska paviljongen på världsutställningen i Shanghai.

Logiiraz Ganbat kommer från Mongoliet, men har för några år sedan lett här i Västernorrland en mycket uppskattad kurs i traditionell masktillverkning.
Filmerna är olika långa, den kortaste är blott 1,10 minuter, den längsta 14,20. En viss skillnad.

Vad är då konstfilm? Frågan är inte helt lätt at besvara, det finns inga klara definitioner, inte heller skarpa avgränsningar mot spel- eller dokumentärfilm. Rent allmänt kan man säga att konstfilm inte vill i första hand berätta en sammanhängande historia, betoningen ligger på det bildmässiga, och ingen av de fem filmerna på utställningen hade till exempel någon berättarröst.

Filmerna är sinsemellan mycket olika. Lisa W Carlson blandar olika tekniker på ett fruktbart sätt, inte minst var jag förtjust i hennes animationer.

Matti Kallionen undersöker relationen människan/teknik, människa/maskin, och – antar jag – människa/människa. Det blir bitvis ganska otäckt.

Favoriten var nog ändå Jan K Perssons ”En kvinna”, en stillsam studie av identiteter mot en bakgrund av en hänförande fjällmiljö till subtil barock kammarmusik.

”Made in Västernorrland” är en spännande och innovativ utställning. Den pågår till den 8 augusti.

torsdag 1 juli 2010

Thylle tog avsked under HK-bron


På onsdag kväll var det sista gången för det populära ”Sång och musik under bron” med Lennart ”Thylle” Thyllander vid Höga kusten-brons norra fäste. Det var ett vemodigt avsked efter så många år.

- Det känns inte så roligt just nu, sa Thylle, men det kanske kommer något annat istället snart, la han till med ett illamarigt leende.

Det började redan 2002 när stiftet bad Tylle att ordna någon aktivitet i samband med pilgrimsvandringar på meditationsspåret vid hotellet på Hornöberget. Thylle accepterade, på villkor att han fick göra det på sitt eget sätt. Efter att ha letat lämpliga lokaliteter, bland annat tittade man på ett skyddsrum med en fantastisk akustik men där det dessvärre var alldeles för kallt, bestämde man sig för utrymmet nedanför bron vid norra fästet, där det finns som ett naturligt tak.

Här ordnade man den mycket populära Psalmtoppen, men också andra musikevenemang, huvudsakligen med lokala musikförmågor.

- ”Sång och musik under bron” lockade utan tvekan fler än de vanliga församlingsarrangemangen, säger Thylle.

Trots det har stiftet bestämt sig för ”andra prioriteringar”, en omskrivning för indragna bidrag. En anledning som har uppgetts från stiftets sida, enligt Lennart Thyllander, är att konserterna under bron hade alldeles för få turister bland publiken, en förklaring som Thylle har lite svårt att acceptera.
Också andra från stiftet ställer sig skeptiska.

- Man ersätter inte Thylle i första taget, säger prästen Lars Parkman.
Men Thyllander är inte den som ger upp i första taget, han har börjat undersöka vilka möjligheter det finns till andra arrangemang.

- Psalmtoppen rullar vidare, säger Thylle. Redan till helgen är vi i Kyrktåsjö.

- Något annat kommer, vi får se vad.

Lena Kallenberg på hemmaplan


ROMAN
Södermorsor
Lena Kallenberg
Ordfront, 2010

Efter en utflykt i den stora världen i sin förra roman ”Elena och Europa” är Lena Kallenberg tillbaka på hemmaplan.


På Södermalm i Stockholm, där huvudpersonen i den senaste romanen bor, i slutet av 70-talet, sker stora förändringar. Arbetare, pensionärer och andra resurssvaga grupper flyttar ut och istället tas kvarteren över av en modern, kapitalstark medelklass. Omvandling av lägenheter till bostadsrätter diskuteras, portlås monteras. Svenska språket berikas med en ny term – yuppifiering.


I korta avsnitt skildras den ensamstående mammans värld – hon har just blivit lämnad av sin sambo sedan åtskilliga år till förmån för en mycket yngre kvinna. Det handlar lika mycket om hennes relation till två andra kvinnor, hennes väninnor och grannar, de beskriver sig själv som ”en liten kvinnofamilj”.


De tre kvinnorna väljer olika strategier för att navigera i den ofta komplicerade och bekymmersamma tillvaron, och så sakteliga fräts deras inbördes förhållanden sönder under en obeveklig påverkan från yttre tryck.


Romanen bjuder på en fantastisk Stockholmsskildring, inte minst andas var och varannan sida en oförfalskad kärlek till Söder. Samtidigt undviker Kallenberg att gå in i nostalgifällan. Det var inte bättre förr, det fanns misär, mobbning, och inte minst kvinnor kunde fara riktigt illa.
Här finns också ett kärleksfullt tecknat porträttgalleri av gamla Söderoriginal. Inte heller här idealiserar författaren, hon blundar inte för missbruk, kriminalitet och elände.


Romanen är ett fint tidsdokument, som skildrar ett stämningsskifte vars fulla innebörd vi förmodligen ännu inte riktigt har insett hela vidden av.