Idag är det årsdagen av utbrottet av Warszawaupproret 1944. Här en recension av ett monumentalverk som kom ut 2004:
Slaget om Warszawa. Upproret 1944
Norman Davies
Övers. Joachim Retzlaff
Fahrenheit bokförlag
En av andra världskrigets utan tvekan mest dramatiska händelser är Warszawaupproret sommaren 1944. Märkligt nog är det ganska lite känt utanför Polens gränser, det är inte ovanligt att blanda ihop det med upproret i Warszawas ghetto 1943. Det är samtidigt fortfarande en mycket kontroversiell händelse, vars förlopp och konsekvenser än idag väcker starka känslor.
Debatten berör inte heller enbart själva upproret utan tangerar stora ideologiskt särskiljande frågor som Jaltaöverenskommelsen, västmakternas påstådda flathet gentemot Stalin, och andra omstridda spörsmål i europeisk politik efter 1945.
Den brittiske historikern Norman Davies, något av en expert på polsk historia med sin standardbok i ämnet ”God`s playground”, har i oktober 2003 gett ut ett monumentalverk om Warszawaupproret, ”Rising`44. The battle for Warsaw” (Pan Macmillan). Bokens polska översättning började med polackernas sedvanliga känsla för historisk dramatik säljas i bokhandlarna den första augusti klockan 17.00, vilket på klockslaget markerade 60-årsdagen av upprorets utbrott.
Vad som egentligen hände dessa sommardagar 1944 är alla tämligen överens om: inför den annalkande sovjetiska armén ger den polska Hemarméns ledning order om väpnat uppror, som efter två månader av lika heroisk som hopplös kamp slutar i totalt nederlag, och priset är fruktansvärt, förutom tjugotusen motståndskämpar får också ungefär 180 000 civila sätta livet till och hela staden läggs i ruiner.
Debattens vågor har däremot gått höga kring frågan om varför det slutade så, och grovt indelat kan man säga att vänsterståndpunkten har varit att anklaga den polska exilregeringen för att anställa ett blodbad för sina politiska syftens skull, medan högern har lagt skulden på Sovjet, som helt cyniskt lät Warszawa förblöda för att lättare kunna lägga landet under sitt styre. Dessutom finns det en stark känsla av bitterhet gentemot de västallierade för deras passivitet och undfallenhet mot Stalin.
Lagom till Bok- och biblioteksmässan i Göteborg utkom Davies bok i svensk översättning på Fahrenheit bokförlag. Fahrenheit är ett nystartat förlag som i anglosachsisk anda tänker specialisera sig på populärvetenskaplig litteratur. Deras andra titlar är ”En kortfattad historik över nästan allting”, ”Höger hand, vänster hand”, och ”Molnens idéhistoria”. Visst verkar det vara både spännande och hålla hög klass, så vi får lyckönska oss själva till detta nytillskott på bokmarknaden, och hålla tummarna för uppstickaren.
”Slaget om Warszawa” är en bred historisk fresk, som behandlar långt fler ämnen än vad titeln ger en antydan om. Davies tecknar en utförlig bakgrund, både vad beträffar det politiska och det militära läget. Situationen i det ockuperade Polen beskrivs noggrant, liksom det militära läget på östfronten.
Framför allt får vi en mycket levande bild av spelet bakom de allierades överläggningar om Europas politiska karta när kriget väl skulle vara vunnet, och här kan man finna nyckeln till förståelsen av mycket i den europeiska efterkrigshistorien. Davies dom är hård, han anser att Roosevelt och Churchill inte stod upp mot Stalin, och sålde ut Östeuropa med Polen i spetsen, på samma sätt som de svek polackerna under upproret.
En utförlig del av boken ägnas åt händelser som följde efter upprorets kapitulation, och den senare situationen i Östeuropa, huvudsakligen i Polen, under 40- och 50-talen. Det stalinistiska förtrycket drabbade hårt inte minst många av dem som deltog i Warszawaupproret. Davis tecknar också personliga porträtt av många av aktörerna i dessa dramatiska tilldragelser.
Boken är rappt skriven, den är rikt illustrerad med inte mindre än 150 foton, ett appendix med kartor, noter och register, och den innehåller också insprängda memoarer från överlevande, som gör framställningen än vitalare.
Norman Davies drar sig inte för att vara personlig, och att uttrycka kontroversiella omdömen i kontroversiella ämnen. Som vi sa tidigare anser han att de västallierade svek, att det är huvudsakligen de som bär ansvaret för Warszawaupprorets nederlag och Östeuropas förslavande.
Enligt Davies hade upproret klara utsikter att lyckas, och som en konsekvens därav kunde Polen ha fått ett genuint demokratiskt och polsk styre, liksom stora delar av övriga Östeuropa. Efterkrigshistorien kunde ha sett annorlunda ut. På ett sätt kan man säga att Davies ger uttryck för en romantisk tradition, som är levande inte minst i Polen, där man helt enkelt inte kan förlika sig med att alla dessa offer – och de var många! – skulle ha varit förgäves.
Davies tolkningar och slutsatser har inte fått stå oemotsagda, och har blivit ifrågasatta av många, också i Polen. (För en längre kritisk utvärdering se t.ex. Berkeleyhistorikern John Connelly i London Review of Books 12/2004.)
Huvudansvaret för tragedin i Warszawa ligger utan tvekan hos det polska ledarskapet i London. Beslutet att sätta igång upproret var politiskt, man ville ta emot den framryckande sovjetiska armén som segrare och kunna förhandla utifrån en ”styrkeposition”. De västallierade avrådde bestämt från uppror, men också inom Hemarmén, framför allt inom dess underrättelsetjänst var man skeptisk.
Trots att upprorets politiska udd uppenbarligen var riktad mot Sovjet, var dess framgång samtidigt beroende av sovjetiskt stöd. Vid det här laget borde Stalins inställning ha varit klar för alla, inte minst med tanke på Sovjets och dess polska kommunistiska allierades agerande hittills på polskt territorium. De polska kämparna var uselt beväpnade, bara var femte hade något eldvapen, med små mängder ammunition, man hade tillgång till 39(!) tunga kulsprutor, inget artilleri osv. Det är uppenbart att upproret hade inga utsikter att lyckas.
Davies tecknar en vacker bild av en heroisk och uppoffrande kamp. Men på samma sätt som han gärna framhåller polska dygder, blundar han för deras synder. När upprorets hopplösa läge framstod klart redan efter någon vecka försökte många civila att fly staden. Detta hindrades av Hemarmén, och i en del fall förekom rent av arkebuseringar. Detta förtiger Davies helt och hållet.
Vidare förekom det i upprorets början en sorts pogrom där flera dussin judar blev dödade, anklagade för ”bolsjevism”. Detta nämner visserligen Davies, men han försöker bagatellisera det, på samma sätt som han bagatelliserar och marginaliserar hela den polsk-judiska problematiken.
Inte heller Davies kontrafaktiska resonemang förmår övertyga. När Röda Arméns mångmiljon starka trupper rycker fram mot Berlin, har man fått betala ett fruktansvärt högt pris för sin seger, och nu ville man ha betalt för allt blod som har flutit och alla värden som har förstörts. Östeuropas öde var beseglat, och det är svårt att se vad vare sig Roosevelt eller Churchill kunde ha gjort åt det.
Det historiska skeendet är ofta komplext och motsägelsefullt. I skärningspunkten av diskussioner av olika tolkningar uppstår levande historia, som kanske något litet kan hjälpa oss att förstå vår egen samtid. Trots alla invändningar utgör Davies bok ett viktigt bidrag.
