Ett babianvrål och en rykande fagott – Fredrik Högbergs "Baboon Concerto" gör succé på nätet

När fagottisten Sebastian Stevensson vann Stora Solistpriset 2017 var en del av belöningen att Fredrik Högberg skrev en konsert särskilt för honom. Sebastians underhållande videoklipp som gör reklam för konserten har blivit en viral succé på Facebook.

-        Stora Solistpriset är det förnämsta priset för unga musiker och sångare inom det klassiska facket i Sverige, berättar Fredrik.

Konserten, ”Baboon Concerto”, hade sitt uruppförande med Göteborgssymfonikerna våren 2018, och blev en stor framgång för Sebastian med stående ovationer. Det kan möjligen också leda till vidare samarbeten i Göteborg för Fredrik, även om det är ganska vagt än så länge.

Nu har turen kommit till Köpenhamn för fagottkonserten. Det är lite av hemmaplan för Sebastian Stevensson, han arbetar som solofagottist i Danmarks Radio Symfoni-Orkestret och undervisar vid Det Danske Kongelige Musikkonservatorium.

I Danmark är det mycket vanligt med streaming av musik, och att spela in små, korta videoklipp för att göra reklam för konserter. Sebastians lilla film om ”Baboon Concerto”, där han förutom att spela också vrålsjunger och använder fagotten som pipa, har blivit en stor viral succé, med över 10 000 visningar hittills.

Läs hela texten i Allehanda.se

Är regeringen totalt enig om att ignorera kulturen?

Habemus papam! Efter drygt fyra månader av hårda förhandlingar har våra kardinaler låtit den vita röken – i form av ett papper med en överenskommelse – stiga upp från den svenska parlamentarismens Castel Sant´Angelo – riksdagshusets press rum.

Överenskommelsen ska ligga till grund för regeringens politik under mandatperioden, och är därför ett centralt dokument för landets politiska liv de närmaste åren.

Jag ska inte kommentera överenskommelsen, det har redan klokare och insiktsfullare (och förvisso även dummare och mindre informerade) personer redan gjort i tillräckligt stor utsträckning. Och vad man ser beror alltid på varifrån man betraktar det, som alla konstkritiker väl känner till.

Jag tänker däremot påpeka vad som inte finns i överenskommelsen. Den innehåller nämligen inte ett ord om kultur.

Det kan möjligen bero på att de fyra partierna har en samsyn i fråga om kultur, men jag misstänker starkt att samsynen handlar om total enighet om att ignorera kulturen. Varför ska man ägna värdefull tid åt något som ändå saknar betydelse?

Läs hela texten i Allehanda.se

Italiensk dragspelsmästare tolkade barocken

Ådalen är dragspelets Mekka som har haft en lång rad dragspelskungar, och det är oftast deras musik som spelas. Det är betydligt mer sällsynt med klassisk musik, i synnerhet inte från barockeran. Men på fredag kväll kunde Härnösands musiksällskap bjuda på en dragspelsvirtuos specialiserad på just äldre musik. Det var den italienske professorn Giorgio Dellarole från konservatoriet i Parma som gav en solokonsert i Röjåssalen på Kapellsberg.

Giorgio Dellarole är mångårig vän med Ådalens egen dragspelskung Jörgen Sundeqvist, och det var tack vare deras nära kontakt som den italienske världsartisten kunde lockas till Ångermanland.

Dellarole har sedan ett tjugotal år tillbaka specialiserat sig på att studera och tolka äldre musik från framför allt barockperioden. Han spelar på ett alldeles unikt dragspel som är stämt i 415 hertz, mot normalt 442, och har så kallad Valottitemperering, det vill säga en temperering introducerad av den italienske organisten och kompositören Francesco Valotti under 1700-talet. Den kan låta en aning ovant, med vissa tonarter ostämda.

Genom att spela äldre musik på ett i grunden modernt instrument lyckas Giorgio Dellarole att få fram nya spännande tolkningar och nya intressanta varianter av barockmusikens mästare.

Läs hela texten i Allehanda.se

Slavkvinnornas tredubbla bördor

Idag är det Toni Morrisons födelsedag.

Toni Morrisons roman En välsignelse (Forum, övers: Kerstin Hallén) skildrar pionjärtiden i Nordamerika, och inte minst slaveriets första tid i det som kom att bli USA.

Det är sent 1600-tal i norra Virginia. I centrum för berättelsen står en nybyggarfamilj, och människorna runt omkring den: indiankvinnan Lina, den förvirrade flickan som kallas Sorg, och framför allt Florens, den svarta flickan vars mor lämnade henne från sig då hennes ägare skulle betala av på en skuld.

Fram träder en jungfrulig värld med oanade möjligheter – åtminstone för en del, där det är vackert, fritt och hälsosamt, i bjärt kontrast till Europas trångbodda och osunda städer, och fattigdomen och misären på den europeiska landsbygden.

Grunden för de nyrikas ställning är slaveriet. Morrison tecknar en skarpsinnig psykologisk skildring av slaveriet som ett mentalt tillstånd, som degraderar både slaven och slavägaren.

Naturligtvis är det i stor utsträckning en bok om kvinnor. En kvinna utan en mans beskydd är nästan helt rättslös. De vita kvinnornas dubbla bördor är slavkvinnornas tredubbla. Men här finns också mycket styrka, som har sin grund i gemenskap.

Morrison skriver en underbar prosa, som påminner mig mest om en fjällbäck, den porlar fram klar och okonstlad, och gnistrar med en rikedom av nyanser.

Det är vackert och det berör.

Nattsvarta minnen från solturismens vagga

Om stenarna kunde tala i Palma de Mallorca

Anita Goldman

Natur & Kultur

1492 är ett ödesdigert år i spansk historia. Columbus avseglar för att upptäcka sjövägen till Indien, men kommer till helt annat ställe. Det sista moriska fästet i Spanien, Granada, faller, och den muslimska eran på den iberiska halvön är därmed över. Nu ska Spanien bli ett enhetligt och homogent rike, självklart ett katolskt sådant, och då passar man på och utvisar judarna ur landet.

Det är inte bara kristen nit som ligger bakom fördrivningen av judarna, det finns också betydligt krassare motiv. Genom konfiskering av egendom, skumma bedrägerier och mutor kan många ämbetsmän, både världsliga och kyrkliga, berika sig ordentligt.

Dessutom är utvisning av judar ett gammalt beprövat knep i Europa att bli kvitt sina skulder, för både privatpersoner och kronan.

I den kristliga barmhärtighetens namn erbjöds judarna ett val: fördrivning eller ”frivillig” konvertering. Mycket till val var det förstås inte, många böjde sig och tog emot dopet. Men i sitt hjärta höll de fast vid sina förfäders tro.

Det var ett fenomen som fortsatte flera hundra år framåt, trots inkvisitionens intensiva förföljelse. De falska kristna avslöjades obarmhärtigt, och dömdes till hårda straff. Vid återfall var straffet alltid döden genom bränning på bål.

Läs hela texten i Flamman.se

"Om det inte hade varit för de brutala drömmar om erövring, slaveri och folkmord..."

Dresden. Tisdag den 13 februari 1945

Frederick Taylor

Övers. Ulf Gyllenhak,

Fahrenheit, 2005

Det är segrarna som skriver historia, och Tysklands historia under andra världskriget utgör inget undantag. Men ju längre avståndet i tiden ökar desto fler röster höjs som vill nyansera, lägga till eller rent av att ändra delar av historieskrivningen. 

Ett särskilt känsligt kapitel är de allierades bombningar av Tyskland, i synnerhet förstörelsen av den sachsiska huvudstaden Dresden. Många hävdar, bland annat Jörg Friedrich i "Der Brand" (recenserad i ST 22/11-04), att bombningen av Dresden var militärt helt omotiverad och syftade endast till att terrorisera civilbefolkningen samtidigt som man förstörde en vacker kulturhistorisk stad. En del har gått så långt som till att jämställa det tyska folkets lidande med Förintelsen. Just i fallet med Dresden har många propagandalögner som spreds av den demoniske Goebbels levt vidare fram till våra dagar. Saken blev knappast bättre av de osannolika anklagelser som under kalla kriget framfördes från östtyskt håll mot de amerikanska "imperialisternas" terrorbombning av den tyska civilbefolkningen!

Den brittiske historikern och författaren Frederick Taylor har föresatt sig att avslöja alla myter och lögner som florerar kring bombningen av Dresden i februari 1945. Hans bok har nu påpassligt översatts och getts ut av det alerta förlaget Fahrenheit, ett nytillskott på den svenska bokmarknaden med en ambitiös utgivning av populärvetenskaplig litteratur i anglosachsisk anda som sin uppgift. Översättningen haltar tyvärr stundtals, vad är en "parlamentär" demokrati, varför "utevaro" och inte frånvaro, för att nämna några exempel.

Taylors bok är inte desto mindre en fullträff. Han har jämförts med Anthony Beevor, författaren till omtalade, och enligt min mening överskattade, böcker om Stalingrad, Berlin och Kreta, en jämförelse som är klart orättvis då Taylor är vida överlägsen sin kollega, både som fackman och stilist. Han är Tysklandspecialist och har skrivit en avhandling om tysk högerextremism under 1920-talet.

Taylor tecknar en utförlig historik av staden Dresden och det sachsiska kungadömet som går tillbaka ända till romarriket, en historisk bakgrund som är förvisso mycket spännande men kanske inte alldeles behövlig i sådan fullständighet. Vi får en noggrann beskrivning av militärteknologins utveckling, i synnerhet luftkrigföringens historia. Den militära och politiska situationen vid den aktuella tidpunkten presenteras, och följs upp av en mycket levande och detaljrik skildring av själva bombningen, eller rättare sagt bombningar, den ödesdigra februarinatten, ett mindre litterärt mästerverk i sig, som dessutom lyckas undvika militärteknologisk barlast. Avslutningsvis för Taylor en nyanserad moralisk diskussion om krigföringens mål och medel, där händelserna i Dresden sätts in i ett vidare perspektiv.

Taylors historieskrivning formar sig till ett passionerat försvar för de allierades agerande. Myter och lögner avslöjas. Dresden var ingalunda blott en arkitektonisk sevärdhet där fredliga borgare ägnade sig åt kulturella nöjen, utan ett av nazismens starkaste fästen redan innan maktövertagandet 1933. Staden var inte alls så militärt betydelselös som man har låtit påskina, där fanns ganska mycket industri som lämnade ett viktigt bidrag till den tyska krigsansträngningen. Framför allt var staden en viktig järnvägsknut, med central betydelse för de tyska möjligheterna att föra fram förstärkningar och materiel till den inte alltför avlägsna fronten. Bombningarna underlättade betydligt för den framryckande Röda Armén, och Taylor leder också i bevis att de genomfördes i samråd med de sovjetiska allierade, rent av på deras uttryckliga begäran.

Samtidigt går det inte att ta miste på författarens kärlek till den vackra staden Dresden. Skildringen av fasorna i den drabbade staden är äkta och levande, Taylors hån och förakt för nazistpampar går hand i hand med hans djupa respekt för den tyska befolkningens lidande. Många Dresdenbor får komma till tals och lämna ögonvittnesskildringar, något som i hög grad bidrar till att göra framställningen vital och autentisk. Belysande är de vittnesmål som kommer från det handfull judar som fanns fortfarande kvar i staden vid den tiden, bland dem den berömde dagboksförfattaren Victor Klemperer. Trots att deras situation var lika utsatt som deras "ariska" grannar välkomnar de bombningarna och ser de fallande bomberna som en välsignelse och ett förebud om att ondskans dagar är snart räknade.

Det här är naturligtvis viktigt, alla resonemang kring andra världskriget kan inte bortse från nazismens ondskefulla karaktär och dess fasansfulla gärningar. I de allierades ögon ansågs Tyskland uteslutet ur de civiliserade nationernas gemenskap. Staden Dresden och dess befolkning bereddes ett grymt öde, men det kan inte råda någon tvekan om vem som i sista hand bär ansvaret. Med Taylors ord: "Dresden hade kunnat skonas och bevars för hela mänskligheten om det inte hade varit för de brutala drömmar om erövring, slaveri och folkmord..."

Sant och falskt om kyrkoherde Brandell – Nils Parkman uppmärksammar känd Nordingråprofil i ny bok

Hans far var präst och betydelsefull för väckelserörelsen. Hans yngre bror Simon, också han präst, var en bemärkt teolog och filosof. Petrus Brandell själv var i nära 50 år kyrkoherde i Nordingrå, och det han har mest uppmärksammat för är att han dog på sin 100-årsdag.

Det gör inte honom på något sätt ointressant, tvärtom, just genom sin ”vanlighet” kan Brandells öde belysa på ett representativt sätt en period i svensk kyrkohistoria på dess grundläggande nivå – sockenförsamlingens.

Om denne Petrus Brandell har Nils Parkman skrivit en bok. Parkman har själv varit kyrkoherde i 25 år i Nordingrå mellan 1967 och 1992. Sina 91 år till trots är han fortfarande intellektuellt alert och i gott fysiskt skick. Det märktes inte minst under boksläppet på lördag eftermiddag i Nordingrå kyrka, där Nils Parkman berättade om bokens tillkomst.

Läs hela texten i Allehanda.se

”Allt kan bli bättre utom människan.”

Idag är det Bertold Brechts födelsedag. Dagen till ära:

Historier om herr Keuner

Bertolt Brecht

Översättning: Ulf Gran

Celanders förlag, 2014

Jag minns hur det på 70-talet spelades Brecht på varenda teaterscen. Idag uppförs hans pjäser han betydligt mera sällan, framför allt utanför Stockholm, vilket om något är en tidens tecken. Av hans övriga litterära produktion ser man inte heller mycket.

Det är därför välkommet att lilla Celanders förlag går mot strömmen – som vanligt frestas jag att tillägga – och ger ut en bok av Brecht.

Det är en udda liten bok som innehåller små korta stycken, mest i form av fråga och svar. Den som svarar är herr Keuner, som ibland uppträder som herr K. och ibland som Den Tänkande. Han kan tänkas vara Brechts alter ego men det är egentligen ganska ointressant. Hans viktigaste benämning är Den Tänkande, och alla dessa korta dialoger har som sitt syfte att få läsaren att tänka, tänka om, tänka nytt.

Kortberättelserna är skrivna under 30 år, och många anknyter mer eller mindre direkt till aktuella händelser som nazismens framväxt och exilens villkor. Annat är mer allmängiltigt, det kan handla om relationen form och innehåll inom konsten, religionen samhällsroll, och moraliska diskussioner kring motsättningen mellan mål och medel i politiken.

Men framför allt är det dialektikern Brecht som kommer till tals. Motsatsernas spel pågår ständigt, ingenting är någonsin färdigt, förändring är utveckling, och ingen, inte ens Den Tänkande – eller kanske framför allt inte han - har svar på alla frågor.

Det är långt ifrån bilden av Brecht som dogmatisk DDR-kramare.

Men genuint radikal förblir han inte desto mindre. ”Att tänka är att förändra” säger herr Keuner, men tänkandet har en konkret materiell bas, och – viktigast av allt! – tankarna är alltid i någons intresse, underförstått klassintresse.

”Allt kan bli bättre utom människan.” Smaka på den.

"Ingen föds ond, ingen föds till hatare" - Fullsatt när Förintelsens överlevare Emerich Roth föreläste i Örnsköldsvik

Hans namn är Emerich Roth. Han har hunnit bli 94 år. Han är jude från Tjeckoslovakien som mot alla odds överlevde Förintelsen. Sedan många år reser han runt i Sverige och delar med sig av sina erfarenheter. På onsdag kväll gästade han Örnsköldsvik.

Mötet med Emerich Roth var ursprungligen planerat att hållas i församlingshemmet. Det kom knappast som en överraskning att intresset var så stort att det fick flyttas till kyrkan. Men att det skulle bli fullsatt till bristningsgränsen, och några tvingades att vända då det inte fanns plats, det hade ingen räknat med.

Så här stor publik har det inte varit i Örnsköldsvik kyrka på mycket, mycket, länge – om någonsin.

Även om Emerich Roth är ovanligt pigg för sin ålder, tar åren ändå ut sin rätt. Det är alltför tröttande för honom att hålla ett längre föredrag, och därför visades en film med hans berättelse till att börja med. (Filmen finns att se på http://www.emerichfonden.nu/foumlrintelsens-oumlgonvittne.html)

Det är en starkt berörande historia om diskriminering, getto, transport till Auschwitz, den första selektionen där de flesta familjemedlemmar gasas direkt, sedan en olidlig tillvaro av utmattande slavarbete, hunger, brutalitet och förnedring. Mot slutet tvingas de iväg på en dödsmarsch, och då dukar hans far under.

Läs hela texten i Allehanda.se

Framtidens apostel

Idag är det Jules Vernes födelsedag. Han har postumt fått ett erkännande som säkert skulle ha glatt honom. Under sin livstid var han förvisso en mycket populär författare, som nådde mycket höga upplagor och oräkneliga översättningar, men han fick aldrig ett litterärt erkännande bland de riktigt stora.

Jules Verne föddes 1828 i Nantes. I hans födelseattest finns en osannolik felskrivning - födelseåret anges till 1928! Man förflyttar den nyfödde hundra år in i framtiden, en tidsresa som senare kom att bli ett grundtema i hans litterära verksamhet. Vernes far var en aktad landsortsadvokat som ville att sonen skulle följa i hans fotspår. Den unge Jules gjorde sin far till viljes och tog juridikexamen, men hans håg stod tidigt till litteraturen. Han skrev melodramatiska versdramer, noveller och operettlibretton, det mesta blev refuserad, några dramer blev antagna. 

Det stora genombrottet kom när en av hans äventyrsberättelser hamnade i händerna på förläggaren Hetzel, som direkt insåg den unge författarens potential. Ett otroligt kontrakt skrevs mellan de två: Verne skulle leverera två romaner om året i tjugo års tid! Något han inte bara uppfyllde utan också passerade med god marginal, han skrev inte mindre än 68 romaner.

Jules Vernes kvaliteter som äventyrsberättare är obestridliga. Hans överdådiga fantasi, fast förankrad i ett vetenskapligt och teknologiskt underlag har emellanåt visat sig förutseende på ett nästan kusligt sätt. Resan till månen, bara för att ta ett exempel, startar i Florida, inte långt från den plats vi känner under namnet Cape Kennedy, och landning sker i Stilla havet i stort sett på samma sätt som vår tids kosmiska färder brukar göra. Han förutser flygplan enligt principen tyngre än luften, helikoptern, teven också, även om den sände via tråd. Vernes "ingenjörspoesi", som Hetzel kallade det, har roat generation efter generation, och kommer säkerligen att fortsätta att göra det. 

I början på 1900-talet framhölls han som ett föredöme för ungdomen i Sverige, i kontrast till Nick Carter-böckerna som då hade introducerats i landet, och ansågs fördärvliga av kultureliten.

Jules Vernes omfattande produktion håller en mycket ojämn kvalitet, en del böcker är helt okända för den läsande allmänheten och bör nog så förbli. Genomgående i hans verk är att människoskildringar inte är alltför djuplodande. Undantaget är porträttet av den gåtfulle kapten Nemo. Kvinnor är oftast helt frånvarande, de få kvinnogestalter som uppträder är rakt genom stereotypa. Mänskliga kontakter präglas av den viktorianska moralen, något som renderade Verne påvens välsignelse. Vernes personteckning är som bäst i hans livliga skildringar av tjänsteandar, alla har väl tjusats av den driftige och lojale Passepartout.

Mycket av Jules Vernes berättarglädje grumlas av hans svaghet för uppräkning av vetenskapliga fakta. Lite i tid och otid bjuder han på en tröttande ström av tekniska och matematiska data, enligt uppgift är hans beräkningar oftast korrekta i detalj men sällan i sin helhet.

Alla personerna hos Verne är "hederliga gossar" oavsett nationalitet. Ett olyckligt undantag är nidporträttet av en judisk procentare, som klart antyder antisemitiska fördomar, ingenting ovanligt i Frankrike vid den tiden. Efter nederlaget mot Preussen 1870-71 blir också bilden av tyskar, som alltid är militaristiska, mörkare. Men annars präglas Vernes böcker av en stark tro till det internationella samarbetets gränslösa möjligheter, och övertygelsen om att forskare och vetenskapsmän står över nationella konflikter. Likaså kännetecknas en stor del av Vernes litterära produktion av framstegsoptimism, en fascination inför teknikens och vetenskapens potential och den väg till lycka och välstånd som de utlovar att medföra för mänskligheten.

1886 inträffar en rad händelser som får författaren att inta en attityd av tilltagande pessimism och en mörkare syn på världen. Han blir beskjuten av en förvirrad släkting, med en viss invaliditet som följd, och samma år dör först hans förläggare Hetzel och senare hans åldriga mor. Ytterligare en bidragande orsak var också den stämning av sekelskiftespessimism som gjorde sig alltmer gällande i Europa. 

Dessutom tror jag inte att man kan bortse från Vernes medvetenhet om teknikens och industrialismens inneboende problem. Också i det avseendet visade han sig mycket förutseende och profetisk. Till sin familjs stora fasa började han på gamla dagar vurma för den ryske anarkisten Krapotkins läror, kanhända inte helt så profetiskt men alldeles klart symptomatiskt.

Jules Verne dog 1905 i Amiens. En fransk tidning skrev "det känns som om jultomten var borta". Lyckligtvis har vi julklapparna kvar i form av alla hans böcker.

Ett urval av Jules Vernes romaner:

En världsomsegling under havet
Från jorden till månen
Jorden runt på 80 dagar
Till jordens medelpunkt
Kapten Grants barn
Den hemlighetsfulla ön
Tsarens kurir
Begums femhundra miljoner
Två års ferier

Utmärkt skådespeleri i svensk fars som inte riktigt håller måttet

Teaterspegeln i Örnsköldsvik har sedan många år tillbaka specialiserat sig på att spela fars. I år spelar man för ovanlighetens skull en svensk fars, vilket har bara hänt en gång förut. Föreställningen är som alltid professionellt genomförd med ett säkert agerande. Det blir också en del skratt, men så väldigt roligt är det tyvärr inte.

Jag kan aldrig nog förundras över att en amatörteater som Teaterspegeln håller genomgående så hög klass år efter år. ”Otroligt het”, som är titeln på årets föreställning, är inget undantag.

Den största behållningen bjuder nog Gunilla Lengyel på som Gerd, en charmlös, trånande, arbetslös, lite enfaldig, kvinna i övre medelåldern. Hon är mycket plastisk i sitt agerande, med ett modigt kroppsligt utspel i bästa komiktradition. När premiärnerverna släpper sitter också replikerna som de ska.

/../

Pjäsen spelas på Gnistan Folkets hus i Gullänget fredagar, lördagar och söndagar till och med den 23 februari.

Läs hela texten i Allehanda.se

Otroligt het

Teaterspegeln/Gnistan Folkets hus

Manus: Krister Classon

Regi: Iso Porovic

Medverkande: Svea Bylund, Gunilla Lengyel, Anna-Lena Pessa, Sören Back, Christer Wisten och Jörgen Ödling

Producent och sufflör: Rose-Marie Berglin

Ljud och ljus: Peter Olsson, Malin Hörnlund och Claes Hilding

Premiär för High Coast Art Festival – trotsade vinterkylan med ljus och dans

Premiärupplagan av High Coast Art Festival i Örnsköldsvik bjöd på ett urval konstnärliga uttryck kopplade till temat Ljus. På ett tiotal ställen i stadskärnan visades på fredag och lördag efter mörkrets inbrott olika former av framför allt videokonst. Tyvärr blev det ingen publiksuccé.

Utanför Oskarsgallerian där studenter från konsthögskolan i Umeå visade sina filmverk i en rullande loop gapade det helt ödsligt. Det såg inte mycket bättre ut på Torget där Herman Lohe utanför Waynes Coffee visade sitt kongeniala videoverk ”Dancing with Nympheas” om relationen mellan stad och land, kultur och natur, till ackompanjemang av spännande elektronisk musik.

Och lika ödsligt var det på Nygatan där Antti Savelas ”The Pianist” projicerades något otydligt till mäktiga pianotoner av Beethoven.

Lite större intresse ägnades Helena Byströms installation ”Huset vaknar till liv” på Storgatan 8. Den fantastiska men så sorgligt misskötta byggnaden fick plötsligt liv med gåtfulla personer som rörde sig bakom fönstren i ett oförutsägbart mönster.

Läs hela texten i Allehanda.se

Nog nu som räcker länge

Idag är det sju år sedan Wislawa Szymborska gick bort. Dagen till ära en recension av hennes sista diktsamling.

Nog nu

Wislawa Szymborska

Övers: Anders Bodegård

Ellerströms

Sorgen över en bortgången författare är aldrig större än glädjen över dennes efterlämnade verk.

Sommaren 2011 åkte den åldrande Wislawa Szymborska, nästan 90 år gammal, upp till Tatrabergen för att arbeta med en diktsamling, realistiskt sett hennes sista. Den fick den symboliska titeln ”Nog nu”. Meningen var att samlingen skulle innehålla 18 dikter, det blev 13. Szymborska gick bort i februari 2012, och fick aldrig se den färdiga diktsamlingen.

Även om man kan sörja de oskrivna dikterna, är det ändå bättre att glädja sig åt de skrivna. Och det finns det all anledning att göra.

I ”Nog nu” finns alla välbekanta element i Szymborskas poesi, men nu kanske djupare och samtidigt skrivna med en lätthet som blir direkt omtumlande för läsaren. Lättheten är naturligtvis illusorisk, det krävs decennier av skrivande för att orden ska kunna sitta där som av sig själva.

Det finns en självklar koppling hos Szymborska mellan stort och smått, mellan det triviala och det upphöjda, en konkretion med en närhet till det vardagliga, som hon på ett vidunderligt sätt förmår att i en slutkläm, nästan som i förbifarten, omvandla till drabbande visdom.

Hennes poesi präglas av den hyllade författarens och den mogna människans självdistans och självironi, som i dikten ”Till min egen dikt”. Hon väjer inte heller för självrannsakan och hävdar sin rätt till skepsis och tvivel; ”Kommer inte mangrant/Samlas inte i skaror/Deltar inte massvis/Firar inte högljutt.”

Vi befinner oss långt från hyllningsdikter till Stalin.

Hon är skoningslös mot de tvärsäkra, människan är högst ambivalent och hennes hand ”..räcker gott och väl/till att skriva ’Mein Kampf’/eller ’Nalle Puhs hörna’.” Livet är komplext, för även om ”Det finns kataloger över kataloger/…/Brev med anledning av brev/Ord att förklara ord med.”, så ”.. i slutändan finns/okunskap om okunskapen/och händer som städslats att två sina händer.”

En pessimistisk accent, men den uppvägs av en härlig kärleksdikt, med glödande erotik, men också insikten om att döden är en ofrånkomlig del av livet, något som Szymborska ger uttryck för med en unik språkglädje och uppfinningsrikedom.

Anders Bodegårds översättning är som vanligt kongenial, välavvägd i sin trohet mot det polska originalet, samtidigt som det är njutbar poesi i svensk språkdräkt.

”Nog nu” är en tunn bok med korta dikter. Underbart är kort. Och det räcker länge.