Från nyfiket barn till fullfjädrad führer

Rågblont hår, grå ögon

Sjón

Övers: John Swedenmark

Rámus. 2020

Nazismen gick inte under med Hitler i hans bunker i Berlin. Den gick inte ens under jorden, den ställde sig bara diskret i skuggan, i väntan på gynnsammare tider för att träda fram igen. Tydligen är de tiderna här nu, det märks med en skrämmande skärpa i många länder i Europa och världen.

Samma utveckling har inte undgått det skenbart perifert belägna Island, inte minst genom önationens nära band till Danmark och Norge. Den isländske författaren Sjóns (egentligen Sigurjón Birgir Sigurðsson) kortroman ”Rågblont hår, gröna ögon” skildrar på en stringent, förtätad prosa, ledigt översatt av John Swedenmark, en ung man livsresa från ett nyfiket barn i den tidiga efterkrigstidens Island till en fullfjädrad nazist och lokal führer.

Strax efter krigsslutet kommer det underrättelser om en farbror i Norge som har dömts till livstids fängelse. En faster anländer till Island, hon har fått håret klippt och rakat, efter en tid försvinner hon till Argentina.

Den inhemska rörelsen börjar formera sig, inte minst genom vidsträckta internationella kontakter med likasinnade, förenade i en gemensam kamp mot den kommunistisk-kapitalistiska konspirationen mot den ariska kulturen.

Läs hela texten i Allehanda.se

Guldjakt i massgravar

I Polen omges de döda med stor vördnad. Kanske beror det på landets dramatiska och ofta blodiga historia. De polska kyrkogårdarna är alltid minutiöst välskötta, och gravarna är nästan alltid rejält påkostade. Alla helgons dag den 1 november firas mycket högtidligt, många ljus lyser upp höstmörkret, och stora eldar värmer skarorna av besökare som strömmar till kyrkogårdarna.

Men den vördnaden gäller inte alla. I sin reportagebok ”Płuczki” (Agora, 2019) skildrar den polske journalisten Paweł Piotr Reszka hur stora grupper av polacker grävde i förintelselägrens massgravar i jakt på ”judiskt guld”. Det är en skakande skildring och läsningen är som en helvetesvandring genom den mänskliga existensens lägsta sfärer.

Boken inleds med presentation av några av de närmare 450 000 judar som mördades i Bełżec. Korta biografiska notiser, namn, ålder, hemort, yrke. Det är ett skickligt grepp, de döda förvandlas från anonyma lik i en massgrav till verkliga människor med ett förflutet.

Sedan varvar författaren intervjuer med polisrapporter och redogörelser för rättegångar och olika myndighetsinitiativ.

Grävandet efter värdesaker börjar med en gång efter att förintelselägren stängs, redan någon gång under 1944. Efter krigsslutet formligen exploderar dessa aktiviteter i närbelägna byar och städer kring Bełżec, Sobibór och Treblinka.

Läs hela texten i Dixikon.se

Den stora krisens store skildrare

Idag är det John Steinbecks födelsedag.

Den bästa litterära skildringen av 30-talets stora kris är amerikanen John Steinbecks roman ”Vredens druvor”. När skönlitteratur är som bäst slår den med råge alla vetenskapliga verk, historiska eller sociologiska, som skildrare av samhällsproblem.

Handlingen i korthet: familjen Joad är småbrukare i Oklahoma. På grund av krisen, rationaliseringarna och sandstormar hamnar de i skuld till Banken, och vräks från gården. Lockade av färgglada flygblad med erbjudande om välbetalda jobb med goda villkor beger de sig till Kalifornien. De färdas längs med den legendariska Route 66, där de råkar ut för olika äventyr, och träffar en rad människor.

Väl framme i Kalifornien visar det sig att de har blivit lurade. Arbetslösheten är skyhög, lönerna extremt låga, och förhållanden urusla. Enda gången de kan få ett anständigt betalt jobb är det som strejkbrytare.

Under det yttre trycket splittras familjen, och dess medlemmar går olika öden till mötes.

Till formen är det vad man skulle kunna kalla en roadroman (”pikaresk” är annars en äldre beteckning). Resan längs med Route 66, som löper tvärs över hela USA är förmodligen en symbolisk färd genom Amerika. Budskapet är tydligt: krisen är inte framkallad av lättja eller oföretagsamhet, historiska och sociala orsaker har delat upp människor i fattiga och rika, och dessa klyftor är roten till det onda i världen. Samhället behöver rättvisa och jämlikhet, istället för makt och auktoritet. Egoism håller igång det system som håller de många nere, medan osjälviskhet och solidaritet hjälper de fattiga att överleva. Vi är alla en familj, där banden går utöver blodsband. Det är vreden mot orättvisorna som låter oss behålla vår värdighet som människor.

Boken kom ut i mars 1939. Från mitten av månaden fram till slutet av april sålde den i 2500 exemplar – per dag! Innan året var slut hade det sålts nästan en halv miljon exemplar. Samma år filmatiserades romanen med Henry Fonda i en av huvudrollerna som Tom Joad.

Alla var dock inte lika förtjusta. På många håll blev romanen bannlyst, och på några ställen ordnades det bokbål. Arbetsgivarorganisationer från Kalifornien protesterade våldsamt. Steinbeck fick rykte om sig att vara kommunist – helt oförtjänt visserligen, men det behövs inte mycket i USA för att få den stämpeln (Obama!). Trots sin obestridliga klassikerstatus för numera Steinbecks romaner en tynande tillvaro i USA.

Och den nuvarande krisen väntar fortfarande på sin skildrare.

Jubilerande gigant fyller 250 år – firades i Tingshuset med en av Sveriges främsta pianister

Tingshuset i Nyland hade fint främmande då Niklas Sivelöv, en av Nordens främsta konsertpianister och med en internationell karriär, gav en konsert på tisdag kväll. Program var en del i Beethoven-året, man firar 250-årsjubileet av den store kompositörens födelse. Men det spelades även annat under kvällen.

Niklas Sivelöv är inte helt främmande i Tinghuset, han har varit  en frekvent gäst där under de 20 år som Fredrik Högberg har skött om huset. Fredrik har dessutom skrivit en pianokonsert för Niklas, ett äventyr som för Fredriks del slutade med polisanmälan – Niklas hade dock ingenting med den saken att göra, tilltaget att slänga ett brinnande piano från Hammarsbron var helt och hållet Fredriks idé.

En liten svit för piano av Fredrik Högberg, med titeln ”Erotikmusik”, tydligen hämtat från Ovidius med en ung mans – stycket är från 1994 – inte helt ovanliga förkärlek för pretentiösa gester. Redan här finns element som kom att bli typiskt för Fredriks mognare musik, inte minst inslagen av populärmusik, man kan också ana en stark ansats till ett eget personligt uttryck.

Framförandet av ”Erotikmusik” har länge varit mycket otursförföljt, men nu gick det alldeles utmärkt utan några som helst missöden.

Men huvudpunkten under kvällen var som sagt Beethoven. Programmet var mycket klurigt upplagt, det började med den store Ludwig vans första sonat, och avslutades med hans sista, ”kanske den bästa sonat som någonsin skrivits”, enligt Niklas Sivelöv.

Läs hela texten i Allehanda.se

Ringdans med publiken och folkdräkter i plast – Norrdans världspremiär glittrar och övertygar

Folkdans betyder att folk dansar, alltså en social och följaktligen kollektiv aktivitet. Och det är just folkdansens sociala och kollektiva aspekter som Norrdans senaste föreställning ”Vi kan göra va du vill” lyfter fram. Världspremiären begicks stilenligt på Häggdångers bygdegård.

Hela föreställningen är fenomenalt genomtänkt in i minsta detalj. När dörrarna öppnas träder publiken in hållande varandras händer i en lång orm som slingrar sig fram flera varv innan man få inta sina platser runt om hela lokalen. Det är ju ringdans – klassiskt! - och därmed blir publiken från första början delaktig i föreställningen.

Dessutom blir det ett sätt att lära känna varandra, åtminstone att se alla de andra i publiken, och efter några varv har man sett dem från både höger och vänster. Upplevelsen av föreställningen blir gemensam, något som vi delar med varandra.

Tove Berglunds kostymer är dels moderna, lite sportiga dräkter, anpassade för krävande rörelser, men tillverkade av dräkttyger i traditionella ångermanländska mönster, Dels äldre modeller från 1800-talet med gjorda i nya, moderna material, med mycket plast, ofta reflekterande.

Dansarna byter kläder kontinuerligt – också med varandra? - som i ett ständigt pågående skapande flöde.

Läs hela texten i Allehanda.se

I epidemiernas spår

Livshotande epidemier är ingenting nytt i mänsklighetens historia. Ofta hänger de ihop med krig.
I min bok "Familjealbum", finns en berättelse om min mormors far som dog i tyfus, i det polsk-ryska krigets spår 1920.
Nedan följer ett kort utdrag ur berättelsen "Fattigdom":

   Mormor gav mig en tacksam blick, inte för inte var jag hennes favorit, och började berätta.

   ”Ni förstår inte”, mammas uppsyn mörknade och hela hon var ett enda uttryck av starkt ogillande men hon sa ingenting. ”Det var under polsk-sovjetiska kriget 1920.” Nu blev det riktigt spännande.

   ’Min pappa insjuknade i tyfus. Då hade mamma redan dött i den där hemska sjukdomen. Det gick alla möjliga epidemier då under kriget. Egentligen var det bara en fortsättning på det stora kriget. Leib var ju soldat då, och när han kom hem blev han sjuk i tyfus, men han klarade sig. Det kanske var han som smittade alla de andra.

   Pappa plågades av hög feber, svullnade upp, och fick hemska utslag. Redan andra dagen förstod vi att det var mycket allvarligt. Motl sprang till Schodnica och hämtade den polske fältskären, som höll till vid den lilla sjukstugan där. Han tog bara en snabb titt på pappa där han låg och yrade i sin säng, och gick ut nästan med en gång.

   Han skakade på huvudet. ”Det är tyfus. Ser illa ut. Han måste iväg fort som bara den.”

   ”Iväg? Vart då?” frågade Motl oroligt på sin brutna polska. ”Till sjukhuset i Boryslav. Annars har han ingen chans. Och smittorisken! Vill ni bli sjuka allihop? Det här är ingenting att leka med. Han måste bort, fattar ni?” Han nästan skrek nu. ”Och en sak till. Han får absolut inte äta någonting. Hör nu på vad jag säger: ingenting! Då blir det tarmvred, och då dör han på en gång.”

   Han hoppade upp på träsitsen på sin hästkärra och åkte iväg muttrandes argt om skitiga judar.

   Motl spände för hästen. Han och Manes bar ut pappa, la honom på kärran med ett täcke över. Han fortsatte att yra frånvarande, det gick inte att uppfatta vad han sa.

   På sjukhuset rådde det kaos. Det låg sårade soldater överallt, och det kom in nya hela tiden. Sjukvårdspersonalen sprang från det ena stället till det andra för att ta hand om patienter som höll på att dö. Flera präster var på plats, tröstade de sårade soldaterna, läste böner och gav sista smörjelsen. Motl påstod efteråt att han såg en rabbin där också. En frän stank av desinfektionsmedel, svett, var och blod låg över hela sjukhuset, och där vibrerade en kakafoni av mänskliga röster, skrik, jämmer, stön, viskningar och anrop. Här var yttersta domen nära.

Boken finns att köpa på:

Adlibris och Bokus

Musik närmare himlen

Idag är det Georg Friedrich Händels födelsedag. Här en recension från 2012 av "Messias" i Kramfors.



I många länder (dock inte i Sverige) är det tradition att publiken reser sig upp under Hallelujakören i Händels Messias. Orsaken påstås vara att under uruppförandet av verket i Dublin 1742 skulle den engelske kungen Georg II ha rest sig upp, och därmed skapat denna sed.

Elaka tungor påstod att i själva verket hade den inte särskilt musikintresserade kungen somnat, och blivit väckt av den mäktiga kören, och i tron att det var slut rest sig upp.

Det är säkert ont förtal, ingen människa, hur än omusikalisk eller tondöv, skulle någonsin kunna somna under detta fantastiska musikverk. Senbarockmästaren Händel var förtjust i att komponera stora verk, och många av hans oratorier tillkom när opera var bannlyst av påven. Ett oratorium är ju en musikalisk berättelse, på samma sätt som opera, dock utan det sceniska framträdandet. Innehållet är dessutom ofta, även om inte alltid, religiöst färgat, med bibliska motiv och ämnen.

Messias är förmodligen den produktive Händels mest kända verk, och av många betraktat som ett av musikhistoriens förnämsta stycken. Uppsättningen av detta mästerverk i Kramfors, i kyrkorna i Gudmundrå och Nordingrå, är en storsatsning, och en triumf för den lokala kreativa kraften. Det är helt fantastiskt, ja nästan otroligt, hur mycket musikalisk talang det finns runt om här!

Nordiska kammarorkestern, under ledning av Jonas Nyström, är en professionell ensemble, och deras lyhörda spel förvånar inte. Körerna, som är ett samarbete mellan de tre kyrkokörerna från Bjärtrå, Gudmundrå och Nordingrå, och den för tillfället speciellt sammansatta Cantatekören, låter lika professionella som orkestern.

Solisterna är enastående. Lena Bagge Lindströms varma altstämma famnade hela den stora publiken med sitt breda register, Anna Larssons rena sopran med knivskarp diktion hade en suverän klarhet, Hans Olov Furberg har länge varit Kramforsmusikens stolthet, och hans tenor skulle kunna platsa vid vilket operahus som helst i Sverige. Sist men inte minst den unge Klas Norberg, vars mångsidighet upphör aldrig att imponera. Många lyfte säkert förvånat, och kanske också en smula oroligt, på ögonbrynen när han intog en riktig rockpose, men sedan levererade han en aria med en basstämma som hade djup och bredd hämtad ur musikens egen väldiga brunn.

När så kören klämde i med det sista Amen, kändes det nästan att vi hade kommit närmare himlen.

Litteratur om de döda och de glömda

Idag är det Danilo Kiš födelsedag.

Redan hans ursprung gör honom spännande. Danilo Kiš föddes 1935 i Subotica i Kungariket Jugoslavien av en serbisk-montenegrinsk mor och en judisk-ungersk far. Själv brukade han säga att han hör till ”författarnas broderskap”. När han gick bort i förtid 1989 lämnade han efter sig ett av 1900-talets mest fascinerande författarskap. Förhoppningsvis ska Rámus förlags utgivning av Kiš debutroman Vindskyffet väcka nytt liv i intresset för denne säregne författare.

Kring Kiš samlades en hel generation unga jugoslaviska författare, Mirko Kovač, Borislav Pekić, Filip David, för att nämna några, som inspirerade varandra till konstnärlig och intellektuell integritet.

Vindskyffet är en skildring av bohemlivet i Belgrad, Kiš själv benämnde romanen ”satiriskt poem”.

Och viss har den en vass udd mot de unga intellektuellas verklighetsfrämmande romantiska omognad. Huvudpersonens vän Jarac Allvetare som har sålt sina få ägodelar för att kunna studera stjärnorna är en figur som nog många av oss har träffat, om han inte rent av är nära, mycket nära, släkt.

Även om Vindskyffet i grunden är en litterärt genomarbetad diskussion kring dilemmat mellan Konsten och Livet, med en högst originell känsla för språkets mångfald och relativism, full av halsbrytande ordlekar och groteska neologismer, finns redan här en antydan till de ämnen som kom att uppta Danilo Kiš författarskap.

Om litteraturen skildrar Livet, består livet i sin tur av människor och deras öden, och Kiš´ författarskap tar sig an de döda och de glömda, det är deras berättelser som ska skrivas i vad som med fog kan kallas för förlustens litteratur.

Det frånvarande är det utrotade och utraderade, och dess klangbotten är totalitarismens mekanismer. Fascismens och stalinismens overkliga verklighet skildras på djupet, och Kiš´ varningar för nationalismens vanvett är kusligt profetiska.

Här kan man även ana närvaron av de författare som har influerat Kiš: Broch, Kafka, Schulz, Musil, Gombrowicz och i viss mån Borges.

”Jag skriver för att befria mig från min egoism” låter Danilo Kiš konstatera sin (anti)hjälte i Vindskyffet. Det är naturligtvis en förutsättning för all betydande litteratur men hindrar inte att låta författarens erfarenheter vara en kreativ utgångspunkt för det litterära skapandet.

I januari 1942 upplever den lille Danilo pogromen i Novi Sad då flera tusen serber och judar mördas av ungerska trupper. Några år tidigare döptes pojken i en ortodox kyrka som en säkerhetsåtgärd inför befarade förföljelser. Inte långt före krigsslutet förs Danilos pappa och alla hans släktingar till Auschwitz för att aldrig komma tillbaka.

Dessa traumatiska upplevelser påverkade starkt barnets känsliga sinne och kom att utgöra den problematik kring vilken den vuxne författarens litterära universum byggs upp.

På svenska finns triptyken Trädgård, aska från 1965 (översättning 1983), Tidiga sorger från 1968 (2003) och Timglaset (1972-2006), men samma tematik präglar också En grav för Boris Davidovitj (1976-1985) och De dödas encyklopedi (1983-1988).

Kiš använder en intrikat litterär montageteknik. En skrämmande kuslig stämning byggs upp genom skildringar av otäcka enskilda händelser som skenbart inte hänger ihop alls. Successivt börjar ett mönster kunna skönjas och skeendet blir allt mer begripligt.

Varje episod är som en prosadikt, med en egen, kanske lite atonala, musikalitet.

Ett annat grepp är de långa, detaljerade listorna på saker, allt det som ett liv och en vardag består av. Människor som har förlorat allt håller fast vid vad som helst, ting som påminner om förlorade kära och bättre tider, ett minne motarbetar tomhetens avgrund, och livet segrar över intigheten.

Och det är diktaren som har förmågan att minnas och bevara.

Geografiskt är handlingen i Danilo Kiš romaner konkret förankrad, men han använder ändå flitigt begreppet Pannonien. En gissning är att syftet kan vara att peka på en gränsöverskridande universalitet i detta romerska provinsnamn, som betecknade området mellan floderna Donau och Sava, och som omfattar dagens Ungern, Serbien och Kroatien.

Gränser är flytande och godtyckliga, men bland den mänsklighet som på ett ställe i Timglaset kallas för ”jordens gudomliga ogräs” frodas alltför mycket fanatism, våld och förtryck hotar att ta över om och om igen.

Romanens slutmening är en post scriptum, ett provokativt, uppfordrande – och anklagande – memento: ”Det är bättre att befinna sig bland de förföljda än bland förföljarna.”

Bild: Srbijamarka, PTT Srbija

En värld att vinna

Idag är det 172 år sedan Karl Marx och Friedrich Engels utger den lilla pamflettskriften Kommunistiska manifestet i London. Den är skriven på tyska och utges på uppdrag av den internationella organisationen Kommunisternas Förbund.

Visserligen innehåller den inte mycket, som Marx inte redan har skrivit, men det kort- och lättfattliga samt slagkraftiga språket gör den till en stor succé och den mest spridda av deras skrifter. Den är säkerligen också en av de absolut mest spridda skrifterna någonsin. Och en av de mest inflytelserika.

Manifestets mest berömda mening blir den sista, vilken är en uppmaning, som lyder ”Proletärer i alla länder, förenen eder!”

Redan samma år översätts den till svenska, sannolikt av Pehr Götrek, som också är medlem av förbundet. Han var kristen och för honom var kommunismen att jämställa med kristendomens ursprungliga läror.

I hans översättning är devisen "Proletärer i alla länder, förenen eder!" ersatt med "Folkets röst är Guds röst". Det finns även andra avvikelser från originalet.

Götrek var dessutom nykterist och vegetarian.

En av Operans mest lysande artister

sopran

Idag är det Margareta Hallins födelsedag. Hon gick tyvärr bort för en kort tid sedan.  Uppmärksammar denna stora artist med ett litet reportage om födelsedagsbarnet från 2016.

Tre sångare har förärats en byst på Kungliga Operan i Stockholm: Jussi Björling, Birgit Nilsson och Margareta Hallin. Margareta Hallin anses som en av Operans mest lysande artister under 1900-talet.

Hon har under sin långa karriär gjort bejublade framträdanden på världens största operascener, hon har också turnerat i Sovjet. Hon har mångfaldigt belönad, med bland annat Jussi Björlingstipendiet och Hugo Alvénpriset. Snart kan hon lägga ytterligare ett pris till sin digra samling när hon tar emot Juryns Specialpris för Life Time Achievement vid Kramfors Music Awards-galan.

Sedan många år tillbaka delar Margareta Hallin sin tid mellan Stockholm och Kramfors, och uppträder ofta runt om i våra trakter.

Men det började i Karlskoga för 85 år sedan där Margareta kom till världen. När hon var ett och ett halvt flyttade familjen till Göteborg, och när Margaretas pappa gick bort några år senare flyttade familjen till Stockholm, där det fans fler släktingar.

Trots att pappan försvann tidigt ur hennes liv betydde han mycket för hennes artistiska utveckling.

-          Jag har alltid dansat och sjungit, och pappa var mycket förtjust och uppmuntrade mig, säger Margareta Hallin.

Hon har många fina minnen från sin tidiga barndom, hur hon sjöng Taubevisor ute i Göteborgs skärgård, och när hon såg första gången en opera. Det var Mignon, och Margareta berättar hur hon efter föreställningen på väg hem med familjen gick och surade några steg efter de andra. Hon var så arg att det var slut!

Margareta har enbart gått ut folkskolan, men har i gengäld desto solidare musik- och sångutbildning. Som ung gick hon i dansskola, dansen var en inkörsport till musiken, sedan blev det först Musikaliska akademin, där hon fick en teoretisk musikgrund att stå på, något hon är fortfarande tacksam för, och därefter vid 17-årsålder Operahögskolan.

Hon debuterade redan som elev på Operan i Stockholm 1955 som Rosina i Barberaren i Sevilla.

Sedan dess har hon haft oräkneliga roller i snart sagt varenda opera som någonsin skrivits.

-          Jag hade förmånen att få allsidiga roller, och fastnade aldrig i ett fack, på senare år har jag också kunnat medverka i moderna operor, till skillnad från andra kollegor som bara ville sjunga Verdi, säger Margareta Hallin.

Enligt vissa hade hon kunnat bli lika stor som Birgit Nilsson om hon hade satsat på en internationell karriär. Och visst har hon haft många förfrågningar från operascener runt om i världen. Hon nämner bland annat Salzburg, och planerna på en uppsättning av Aniara i Hamburg.

-          Det hade varit spännande, men jag ville inte lämna familjen här i Sverige, säger Margareta.

Margareta Hallin har också länge verkat framgångsrikt som kompositör, och hennes inriktning har främst varit på att tonsätta poesi. Nils Ferlin, Harry Martinson, Werner Aspenström, Gustaf Fröding och Alf Henrikson finns med på listan, och även Strindbergs dramer. Dessutom har hon satt musik till dikter av Sollefteåpoeten Emil Hagström.

Genom åren har Margareta Hallin också ägnat sig åt måleri, och har haft utställningar ibland annat Kramfors och Stockholm, men med en beklagande suck konstaterar hon att numera hinner hon inte med sin konst.

Närmast planerar hon att åter igen sätta upp programmet om Franz Berwald. Och naturligtvis att delta i Kramfors Music Awards-galan i Bollstabruk.

-          Det är verkligen mycket roligt. Och hedrande.

Underbarn, framgångsrika och älskade av sin samtid – här är kvinnorna som musikhistorien glömde

Projektet ”Sounds of women” har som sin ambition att lyfta fram bortglömda kvinnliga musikkompositörer. Bakom projektet finns jämtländska Trio Quinta och sopranen Lena Moén. På måndag framförde de sitt program ”Gömda skatter” på Röjåssalen i Härnösand.

Det är ett sorgligt faktum att det finns många kvinnliga kompositörer genom historien som har hamnat i glömskans totala skugga enbart på grund av att de var kvinnor. Om nu någon tvivlar på det  blev måndagens konsert ett övertygande bevis på att det är inga konspirationsteorier, inte heller feministiska påfund eller politisk korrekthet utan patriarkala förtryckarstrukturer som har glömt och gömt de musicerande kvinnorna.

Det kan inte heller råda någon tvekan om att de verkligen är bortglömda. Av de tio kompositörer vars verk framfördes under kvällen hade jag bara hört talas om en (1)! Och det kan inte enbart skyllas på min ignorans.

Med ”Gömda skatter” bjuder Trio Quinta och Lena Moén på en hisnande musikalisk resa genom fyra sekel och åtta länder i tre världsdelar. En i sanning imponerande uppvisning av den kvinnliga musikens rikedom, dess bredd och mångfald.

Läs hela texten i Allehanda.se

Spelglädje med folkton när Hazelius Hedin besökte Örnsköldsvik: "Virtuost och dansant"

I hård konkurrens med Mellon bjöd duon ”Hazelius Hedin” på en färgstark folkmusikkonsert i Thuleteatern i Örnsköldsvik. Både Esbjörn Hazelius och Johan Hedin har spelat med i Tomas Ledins ”Höga kusten kapell”, ett slags inofficiellt landslag i folkmusik, en garanti för kvalitet och spelglädje. Den lilla men entusiastiska publiken blev inte besviken.

De två spelmännen har också mängder av egna meriter, dels som duo, men också i andra konstellationer och som soloartister. Att som Esbjörn vara släkt med Skansengrundaren Artur Hazelius är förvisso inte någon merit men inte desto mindre en skojig kuriositet.

Han har sedan unga år ägnat sig helhjärtat åt folkmusiken, framför allt den svenska, men på senare år också den irländska. Hans främsta instrument är förstås fiolen, men för kvällen hade han med sig även gitarr och cittern. Det är han som är duons sångare.

Johan Hedin är virtuos på nyckelharpa, han har gett ut flera album, och har medverkat som nyckelharpist i flera filmer, bland annat ”Arn – riket vid vägens slut”.

Duon varvar instrumentella låtar med sångnummer, repertoaren omspänner folkmusik från Sveriges alla hörn, och återspeglar all den rikedom och mångfald som folkmusik ger uttryck för.

Läs hela texten i Allehanda.se

Slavkvinnornas tredubbla bördor

Hedrande att dela födelsedag med Toni Morrison.

Toni Morrisons roman En välsignelse (Forum, övers: Kerstin Hallén) skildrar pionjärtiden i Nordamerika, och inte minst slaveriets första tid i det som kom att bli USA.

Det är sent 1600-tal i norra Virginia. I centrum för berättelsen står en nybyggarfamilj, och människorna runt omkring den: indiankvinnan Lina, den förvirrade flickan som kallas Sorg, och framför allt Florens, den svarta flickan vars mor lämnade henne från sig då hennes ägare skulle betala av på en skuld.

Fram träder en jungfrulig värld med oanade möjligheter – åtminstone för en del, där det är vackert, fritt och hälsosamt, i bjärt kontrast till Europas trångbodda och osunda städer, och fattigdomen och misären på den europeiska landsbygden.

Grunden för de nyrikas ställning är slaveriet. Morrison tecknar en skarpsinnig psykologisk skildring av slaveriet som ett mentalt tillstånd, som degraderar både slaven och slavägaren.

Naturligtvis är det i stor utsträckning en bok om kvinnor. En kvinna utan en mans beskydd är nästan helt rättslös. De vita kvinnornas dubbla bördor är slavkvinnornas tredubbla. Men här finns också mycket styrka, som har sin grund i gemenskap.

Morrison skriver en underbar prosa, som påminner mig mest om en fjällbäck, den porlar fram klar och okonstlad, och gnistrar med en rikedom av nyanser.

Det är vackert och det berör.

Andra världskrigets hjältar och de andra

Idag är det Irena Sendlerowas födelsedag. Hon var den polska kvinnan som räddade många judiska barn undan Förintelsen. En av dessa märkliga personligheter från andra världskrigets svåra tider.

En annan märklig personlighet var den polsk-judiske boxaren Szapsel Rotholz. Jag har skrivit en roman om honom. Den heter "Knockout", och finns att köpa på Bokus eller direkt från mig.

Bokus

Här ett kort utdrag ur romanen, med en viss anknytning till Irena Sendlerowas verksamhet:

Det gällde att hålla ut, tyskarna kunde bara inte fortsätta vinna i all oändlighet, någon gång skulle krigslyckan vända, och ryssen komma.

   Och förr eller senare skulle de västallierade också börja röra på sig. Som sagt, det fanns hopp, i all denna förtvivlan, det enda som krävdes var att överleva. En sån liten detalj.

   Jag måste handla snabbt och beslutsamt. Jag tog kontakt med Tadeusz, och vi bestämde att träffas.

   Jag smugglade ut mig själv, vilket var en smal sak för mig, och kom utan problem till Tadeusz lägenhet på Zlota 10. Det var visserligen helt nära ghettots gräns, men jag fick gå runt ända från Leszno, en rejäl omväg.

   Tadeusz Mankowski var en gammal vän. Precis som hans bror Zdzislaw. Jag minns inte exakt hur jag träffade bröderna första gången, men det måste ha varit på en tävling. De höll ju båda på med idrott, även om ingen av dem var särskilt framgångsrik. De var rejäla arbetargrabbar, med skinn på näsan, lät ingen köra med dem, men var inte heller de som var först att starta ett bråk. De var medlemmar i socialistpartiet, men idrott var mer deras grej än politik. Jag har aldrig, men aldrig, märkt minsta lilla spår av fördomar hos någon av bröderna. Alltid reko, som sagt, bra grabbar, som man brukade säga, såna som man kan stjäla hästar ihop med.

   De hälsade hjärtligt på mig, Tadeusz, hans fru Irena och så hans mamma, fru Barbara. Pappan hade gått bort före kriget. De kramade om mig, det märktes att de var glada att se mig.

   ”Härligt att se dig i ett stycke, gosse”, sa Tadeusz.

   ”Alldeles förfärligt, det som tyskarna gör med judarna”, sa fru Barbara, ”men Guds straff når dem förr eller senare, sanna mina ord.”

   Irena hämtade te och en bit kaka. Tadeusz tog fram en flaska, och tittade frågande på mig. Jag tackade inte nej, jag var inte mycket för att dricka annars, men nu var en sup precis vad jag behövde. Vi skålade, sedan drack vi te och åt kaka. Så fort vi var klara ställde jag min fråga, rakt på sak, utan omvägar och krusiduller.

   ”Kan ni gömma mig och min familj?”

   De utväxlade snabbt blickar med varandra, som för att bekräfta att samtalet tog den vändning de hade väntat sig. Jag uppfattade ändå ingen särskild spänning i luften. Tadeusz förde ordet, medan de två kvinnorna satt och nickade bekräftande.

   ”Det är ingen liten sak du begär, kamrat. Men det vet du. Precis som vi vet att du inte skulle ha gjort det om du inte hade goda skäl till det. Och vi vet också att du har goda skäl. Vi förstår situationens oerhörda allvar, tro ingenting annat. Det är som mamma sa, det är alldeles förfärligt, det som sker i ghettot. Du är min vän och kamrat, och jag skulle inte kunna se mig själv i spegeln resten av mitt liv om jag inte hjälpte dig. Du är också en stor polsk idrottsman, och för mig som polack och patriot är det en fosterlandsplikt att erbjuda dig skydd. Så enkelt är det. Nu nog med högstämda ord. Har du pengar?”

   Han sa allt detta med en sådan naturlig självklarhet, som talade han om vardagliga saker, vilka som helst. Han tittade på mig med en stadig och vänlig blick, också rösten var varm och vänlig, man kunde nästan tro att han försökte uppmuntra mig att göra något lite ovanligt galet och vågat.

   Vilket väl var vad vi skulle göra, men det var knappast jag som behövde uppmuntran.

   Jag berättade att jag hade pengar, inte särskilt mycket men en del ändå. Tadeusz nickade nöjt.

   ”Bra! Det kommer att behövas. Det är svårt nog att få tag på mat. Och allt annat. Med tre personer extra, kommer det att krävas en slant både här och där. I synnerhet som ni inte finns. Och då är det ännu dyrare.”
   Det sista sa han nästan vädjande, som ville han be om ursäkt att han tog upp sådana jordiska ting, så opassande vänner emellan. Kanske riktade han sig lika mycket till de två kvinnorna. Hans mamma såg visserligen lugn ut, hon utstrålade värme och omtanke där hon satt vid bordet och drack sitt te, men frun, Irena, såg däremot påtagligt nervös och orolig ut.

   Nåja, ingen ska klandra henne för det, det fanns all anledning i världen till oro, vi skulle alla ge oss in i ett livsfarligt företag, och vi var alla utan undantag smärtsamt medvetna om det.

   Vi diskuterade igenom alla praktiska detaljer. Tadeusz var väldigt mycket på det klara med vad som skulle göras, han rabblade upp både stort och smått, det verkade nästan som om han redan var förberedd på den här situationen, och att han hade hunnit gå igenom hela planen flera gånger för sig själv i minnet. Han såg riktigt nöjd, ja, nästan lycklig ut.

   Fru Barbara bjöd på middag, det smakade ljuvligt, vi tog en sista sup, och sedan gick jag min väg. Tadeusz ville följa mig en bit, men jag avstyrde, tyckte det var säkrast om jag gick själv. Det skulle vara dumt att riskera något så här fem i tolv.

   Vi hade bestämt att vi skulle komma över till Mankowskis om två veckor. Jag kan utan att överdriva lugnt säga att det var de två längsta veckorna i mitt liv. Mycket skulle ordnas, vi skulle göra oss av med grejer, packa det som skulle tas med, lämna ett helt liv, helst utan spår, och utan att väcka någon misstänksamhet.

   Det praktiska pysslandet fick egentligen tiden att gå fortare. Men all denna väntan och ovisshet!

   Maria höll på att fråga mig hela tiden, ”Ska vi ta med det? Tycker du att vi ska lämna det här?” Jag är en tålmodig person, men hennes frågor drev mig till vansinne. Som om det skulle vara så jävla viktigt vad vi tog med oss eller lämnade kvar. Men det var väl hennes osäkerhet och rädsla, och nu efteråt är det inte särskilt svårt att förstå.

   Det var en orolig tid i ghettot också, och jag hade det besvärligt på jobbet.

Folkdans på nytt sätt – kampen om traditionerna inspirerar Norrdans nya föreställning

När de politiska motsättningarna skärps dras allt fler samhällsområden in i den ideologiska striden. Det är ett tecken i tiden att också dansen är en del av idékontroverser, och Norrlands eget danskompani Norrdans lämnar ett bidrag i den pågående samhällsdebatten.

Helt oförskyllt har folkdansen hamnat i den ideologiska kampens frontlinjen. Vän av ordning kan förstås fråga sig vad denna till synes harmlösa sysselsättning har i politikens epicentrum att göra. Svaret är enkelt även om inte direkt uppmuntrande.

De växande nationalkonservativa krafterna håller fram en bild av en depraverad, kosmopolitisk, väsensfrämmande mångkultur, som kontrasteras mot en genuin, inhemsk – enkel och lättillgänglig – folkkultur: traditionella lekar, folkdans och folkmusik.

Det är en bild som inte bara är grovt förenklad, den är direkt felaktig och en historieförfalskning. Det är ingen tillfällighet att folkdansrörelsen, liksom folkmusik- och hembygdsrörelserna, har satt sig på tvären mot nationalismens falska romantik, och istället hävdar med emfas folkkulturens inkluderande och eklektiska rötter och öppenhet mot globala influenser.

På samma sätt som människor som helt enkelt älskar sitt land men avskyr rasism och främlingsfientlighet vill ”ta tillbaka” flaggan, har folkkulturen ambitionen att försvara sin egen integritet mot nationalismens exkluderande inkräktare.

Det är också utgångspunkten för koreografen Ludvig Daaes föreställning ”Vi kan göra va du vill”. Han berättar att som barn i norska Hallingdal älskade han att hoppa omkring i folkdräkt till folkmusikens toner. Idag känns det däremot obehagligt.

Läs hela texten i Allehanda.se

"Om det inte hade varit för de brutala drömmar om erövring, slaveri och folkmord..."

Dresden. Tisdag den 13 februari 1945

Frederick Taylor

Övers. Ulf Gyllenhak,

Fahrenheit, 2005

Det är segrarna som skriver historia, och Tysklands historia under andra världskriget utgör inget undantag. Men ju längre avståndet i tiden ökar desto fler röster höjs som vill nyansera, lägga till eller rent av att ändra delar av historieskrivningen. 

Ett särskilt känsligt kapitel är de allierades bombningar av Tyskland, i synnerhet förstörelsen av den sachsiska huvudstaden Dresden. Många hävdar, bland annat Jörg Friedrich i "Der Brand" (recenserad i ST 22/11-04), att bombningen av Dresden var militärt helt omotiverad och syftade endast till att terrorisera civilbefolkningen samtidigt som man förstörde en vacker kulturhistorisk stad. En del har gått så långt som till att jämställa det tyska folkets lidande med Förintelsen. Just i fallet med Dresden har många propagandalögner som spreds av den demoniske Goebbels levt vidare fram till våra dagar. Saken blev knappast bättre av de osannolika anklagelser som under kalla kriget framfördes från östtyskt håll mot de amerikanska "imperialisternas" terrorbombning av den tyska civilbefolkningen!

Den brittiske historikern och författaren Frederick Taylor har föresatt sig att avslöja alla myter och lögner som florerar kring bombningen av Dresden i februari 1945. Hans bok har nu påpassligt översatts och getts ut av det alerta förlaget Fahrenheit, ett nytillskott på den svenska bokmarknaden med en ambitiös utgivning av populärvetenskaplig litteratur i anglosachsisk anda som sin uppgift. Översättningen haltar tyvärr stundtals, vad är en "parlamentär" demokrati, varför "utevaro" och inte frånvaro, för att nämna några exempel.

Taylors bok är inte desto mindre en fullträff. Han har jämförts med Anthony Beevor, författaren till omtalade, och enligt min mening överskattade, böcker om Stalingrad, Berlin och Kreta, en jämförelse som är klart orättvis då Taylor är vida överlägsen sin kollega, både som fackman och stilist. Han är Tysklandspecialist och har skrivit en avhandling om tysk högerextremism under 1920-talet.

Taylor tecknar en utförlig historik av staden Dresden och det sachsiska kungadömet som går tillbaka ända till romarriket, en historisk bakgrund som är förvisso mycket spännande men kanske inte alldeles behövlig i sådan fullständighet. Vi får en noggrann beskrivning av militärteknologins utveckling, i synnerhet luftkrigföringens historia. Den militära och politiska situationen vid den aktuella tidpunkten presenteras, och följs upp av en mycket levande och detaljrik skildring av själva bombningen, eller rättare sagt bombningar, den ödesdigra februarinatten, ett mindre litterärt mästerverk i sig, som dessutom lyckas undvika militärteknologisk barlast. Avslutningsvis för Taylor en nyanserad moralisk diskussion om krigföringens mål och medel, där händelserna i Dresden sätts in i ett vidare perspektiv.

Taylors historieskrivning formar sig till ett passionerat försvar för de allierades agerande. Myter och lögner avslöjas. Dresden var ingalunda blott en arkitektonisk sevärdhet där fredliga borgare ägnade sig åt kulturella nöjen, utan ett av nazismens starkaste fästen redan innan maktövertagandet 1933. Staden var inte alls så militärt betydelselös som man har låtit påskina, där fanns ganska mycket industri som lämnade ett viktigt bidrag till den tyska krigsansträngningen. Framför allt var staden en viktig järnvägsknut, med central betydelse för de tyska möjligheterna att föra fram förstärkningar och materiel till den inte alltför avlägsna fronten. Bombningarna underlättade betydligt för den framryckande Röda Armén, och Taylor leder också i bevis att de genomfördes i samråd med de sovjetiska allierade, rent av på deras uttryckliga begäran.

Samtidigt går det inte att ta miste på författarens kärlek till den vackra staden Dresden. Skildringen av fasorna i den drabbade staden är äkta och levande, Taylors hån och förakt för nazistpampar går hand i hand med hans djupa respekt för den tyska befolkningens lidande. Många Dresdenbor får komma till tals och lämna ögonvittnesskildringar, något som i hög grad bidrar till att göra framställningen vital och autentisk. Belysande är de vittnesmål som kommer från det handfull judar som fanns fortfarande kvar i staden vid den tiden, bland dem den berömde dagboksförfattaren Victor Klemperer. Trots att deras situation var lika utsatt som deras "ariska" grannar välkomnar de bombningarna och ser de fallande bomberna som en välsignelse och ett förebud om att ondskans dagar är snart räknade.

Det här är naturligtvis viktigt, alla resonemang kring andra världskriget kan inte bortse från nazismens ondskefulla karaktär och dess fasansfulla gärningar. I de allierades ögon ansågs Tyskland uteslutet ur de civiliserade nationernas gemenskap. Staden Dresden och dess befolkning bereddes ett grymt öde, men det kan inte råda någon tvekan om vem som i sista hand bär ansvaret. Med Taylors ord: "Dresden hade kunnat skonas och bevars för hela mänskligheten om det inte hade varit för de brutala drömmar om erövring, slaveri och folkmord..."

Egensinnig och kompromisslös

Idag är det Thomas Bernhards dödsdag.

Frost

Thomas Bernhard

Övers: Jan Erik Bornlid

Bokförlaget Tranan

Det blir allt kallare, och då menar jag dessvärre inte enbart årstidernas växlingar, utan än mer samhällsklimatet. Frosten håller på att ta över i många av Europas länder, också i de som inte är så synliga i medierna, som Österrike. Ett mycket märkligt land, som för snart hundra år sedan över en natt förvandlades från ett urgammalt mäktigt imperium till en betydelselös tysk kusin, utan att någon egentligen förstod hur det gick till.

Österrike berördes inte av reformationen, inte heller upplevde landet någon revolution, vilket skapade en konservativ och auktoritär statsbildning, där kulturlivet länge plågades av den starka censuren.

Efter andra kriget, då de allierade förklarar Österrike som nazismens första offer, en helt uppenbar lögn som togs tacksamt emot av österrikarna, och skapade en glömskans och förträngningens kultur, i ett samhälle som av många upplevdes som förljuget och falskt.

Då protestens och uppgörelsens tid sent omsider kommer, tar det sig specifikt österrikiska uttryck. Medan 1968 års studentrevolt skapar en sjudande politisk debatt ute i Europa, ägnar sig de österrikiska studenterna mer åt skandaler och chockerande profanering av nationella och religiösa symboler. Under en berömd happening på universitetet i Wien onanerade de så kallade aktionisterna och bajsade offentligt medan de sjöng nationalsången.

På konstens och litteraturens områden skapades politiskt engagemang främst genom form- och språkexperiment. Det märks inte minst i Elfriede Jelineks romaner. Hennes Nobelpris, som mycket riktigt väckte våldsam kritik inom konservativa kretsar, också i Sverige, är Österrikes hittills enda, och landets förmodligen störste författare Thomas Bernhard, en litterär gigant i efterkrigstidens europeiska litteratur, kan därmed räknas in i den illustra skara som inte har fått Nobelpriset.

Nu finns Bernhards debutroman ”Frost” från 1963 utgiven för första gången på svenska av det enastående förlaget Tranan, i en heroisk översättning av Jan Erik Bornlid.

Anslaget är lite i Thomas Manns anda, en ung medicinstuderande får av sin överläkare i uppdrag att resa till en av gudsförgäten håla i fjälltrakterna och där observera läkarens bror, en udda konstnär, som har dragit sig undan, och inte skapat något på mycket länge.

Men vad innebär det att observera någon och i vilken relation hamnar den som observerar till den som observeras? Särskilt som observationen ska ske under falska förespeglingar.

Romanen är uppbyggt på ett sätt som kom att bli typiskt för Thomas Bernhard. Ett samtal inleds i en oftast trivial situation, och snabbt övergår det i långa monologer, i ”Frost” av målaren Strauch. Fria associationer och tvära ämnesbyten, med långa vindlande meningar, pendlar mellan stort och smått, och det kräver sin läsare att hänga med.

Så här kan det låta: ”Under så kalla dagar sitter jag i min säng och försöker ur törnerankorna, som om och om igen mirakulöst bildar gestalter från konstens eller, som det tycks, naturens eller det inre världsförtvivlans rike och tillintetgör dem, att komma fram till sådana sanningar, som, vilket jag tror, är dolda i hundratusental och miljontals under vårt liv och inte bara föreställer antydningar om en värld hos oss, om ett universum, som är okänt inom oss.”

Lika ofta förmedlas genom djärva bilder och oväntade ordvändningar nya perspektiv och infallsvinklar på tillvaron.

Det är lätt att se det lilla alpsamhället som ett Österrike i miniatyr, där inskränkthet, obildning, snikenhet och korruption härskar obehindrat.

Men romanen har också ett djupare existentiellt plan. Den skildrar en plågsam kamp för livet, märkt av dödsångest – Thomas Bernhard led av en obotlig lungsjukdom – och alienation hos en person som söker gemenskap men förblir utanför i sin kvalfyllda ensamhet.

Och frågan är om inte den unge medicinaren och den åldrande konstnären är i själva verket samma person, på olika stadier i livet.

Thomas Bernhard är förvisso ingen muntergök, men hans egensinniga och kompromisslösa romankonst är som en räddande värmekälla som tinar upp i ett samhälleligt och existentiellt vinterklimat.