Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

torsdag 30 maj 2019

Den ryska radikalismens fader







För 200 år sedan föddes Vissarion Grigorjevitj Belinskij, rysk litteraturkritiker och filosof. I samtiden var han mest uppburen som litteraturkritiker, en uppfattning som knappast delas av eftervärlden.

Han var förvisso originell, ansåg till exempel att Dante inte var någon poet, och att James Fenimore Cooper var Shakespeares jämlike. Men hans idéer om att litteraturen måste vara "sann", med vilket han menade att litteraturen ska vara minutiöst realistisk, och dessutom trogen de rätta politiska och filosofiska idealen, står inte särskilt högt i kurs längre.

Däremot var han betydelsefull i utvecklingen av den politiska radikalismen i Ryssland. Han samarbetade bland annat med Aleksander Herzen och Michail Bakunin.

Den sistnämnde fyller för övrigt också år, han var exakt tre år yngre än Belinskij.




onsdag 29 maj 2019

Ett verk som förändrade musiken för alltid





Den ryske kompositören Igor Stravinskij hade redan gjort succé i Paris med ”Eldfågeln” och ”Petrusjka” när han fick beställning på ett nytt balettverk. Ledaren för Ballets Russes, den Ryska baletten, Sergei Diagilev formulerade tydligt sina önskemål till Stravinskij: ”Överraska mig!”. Och nog blev han överraskad.

Stravinskij skrev ett verk om naturens kraft, och han utgick från urgamla ryska (och möjligen litauiska) myter och sagor. En ung flicka offras till naturen för att jorden ska få liv och värme. Det är en hednisk värld, som är vild, grym och brutal. Det musikaliska uttrycket skulle vara därefter, liksom koreografin och scenografin.

”Våroffer” hade urpremiär på det nyinvigda Théâtre des Champs-Élysées den 29 maj 1913.

Koreografin hade gjorts av Vatslav Nizjinski och kostymerna var projekterade av den ryske konstnären Nicholas Roerich.

Ingen hade någonsin sett eller hört något liknande. En föreställning som var otäckt suggestiv. Musiken brutal, kakofonisk och kaotisk, med en självständig rytm som fick orkestern att låta som ett enda slaginstrument. Ett myller av rytmer och dissonanser, och mot slutet byter musiken taktart inte mindre än 150 gånger!



Koreografin uppfattades som grovhuggen. Dansarna skakade och darrade, rörelserna var kantiga, fötterna vreds inåt, och händerna knöts samman.

Det här var långt ifrån balettens gracila elegans som publiken var van vid.

Ganska snart börjar delar av publiken protestera högljutt. Man skriker, visslar och buar. Saker kastas mot scenen. De skräckslagna dansarna fortsätter emellertid föreställningen, men eftersom de inte kan höra musiken som överröstas av publikens proteststorm, ställer sig Nizjinski på en stol i kulisserna och räknar takten.

Men det finns andra delar av publiken som uppskattar det nyskapande verket. De hamnar i vildsinta diskussioner med de protesterande, och handgemäng uppstår. Polis måste tillkallas.

Skandalen var ett faktum. Och musiken skulle aldrig bli sig lik igen.


IGOR STRAVINSKIJ (1882-1971), rysk tonsättare, pianist och dirigent. Han levde en stor del av sitt yrkesverksamma liv i Frankrike och USA, och var av många ansedd som 1900-talets mest betydelsefulla och inflytelserika tonsättare, med ett anseende som en musikalisk revolutionär som flyttade fram komponerandets gränser.

FOTNOT I filmen ”Picassos äventyr” begår HasseåTage ett lustmord på Våroffer med en dråplig parodi som slutar i katastrof efter att baletten har ätit för mycket blomkål innan föreställningen.



tisdag 28 maj 2019

Mästerlig violinist briljerade i Härnösand – underbarnet Clara-Jumi Kang på besök





Härnösands musiksällskaps sista konsert för våren hade Sibelius och Brahms på programmet. Sibelius violinkonsert, med Clara-Jumi Kang som solist, och Brahms första symfoni framfördes med Nordiska kammarorkestern i Härnösands teater.

Sibelius violinkonsert är en av musikhistoriens mest spelade, men anses också mycket krävande, särskilt de snabba löpningarna.

Clara-Jumi Kang har trots sin ringa ålder, hon är bara 32 år, stor rutin – hon har faktiskt spelat fiol i 30 år! - och hon har hunnit spela just Sibelius violinkonsert åtskilliga gånger.

Hon spelar med stor innerlighet och inlevelse, koncentrationen är total, hennes register är imponerande brett, och hon är en häpnadsväckande exakthet och precision i sitt spel.

Hon lär ha sagt att hon ”sjunger med violinen”, och det är precis den känslan man får som åhörare, hon är ett med sitt instrument, och uppfylls helt av musiken.

Det passar ovanligt bra med Sibelius känslosamma, och stundtals – speciellt i första satsen – dramatiska musik.

Läs hela texten i Allehanda.se


fredag 24 maj 2019

Under förbannelsen - om pogromen i Kielce





Det är en bok som det gör ont att läsa. Det smärtar något alldeles oerhört att ta till sig att en pogrom kunde inträffa blott ett år efter krigsslutet, då Förintelsens alla fasor hade redan kommit i dagen, och att den inträffade i det Polen som var den huvudsakliga skådeplatsen för nazisternas mordiska barbari.

Pogromen i Kielce den 4 juli 1946 är en idag ett sår som inte läker, och de tragiska händelserna har ända från början omgivits av rykten, konspirationsteorier, förvanskningar och lögner.

Nu finns det ett verk som förhoppningsvis skingrar alla dimmor kring pogromen en gång för alla. Joanna Tokarska-Bakirs, hon är professor i socialantropologi, ”Under förbannelsen. Ett samhälleligt porträtt av pogromen i Kielce” (Pod klątwą. Portret społeczny pogromu kieleckiego, Wydawnictwo Czarna owca, 2018) är en monumental tegelsten på drygt 440 sidor, med en notapparat på 176 sidor, med 2766 fotnoter.

Det finns också en andra volym med originaldokument, rapporter, förhörsprotokoll, ögonvittnesskildringar, domstolsprotokoll, flygblad, med mera.

Trots rättegången som genomförde nästan omedelbart efter pogromen, och flera utredningar och undersökningar som har gjorts efter kommunismens fall, är det så gott som omöjligt att exakt återge händelseförloppet den ödesdigra dagen.

Inte ens antalet offer kan fastställas med säkerhet, men det rör sig om omkring 40 mördade judar, lika många skadade, och två eller tre döda polacker.

Läs hela texten i Dixikon.se


torsdag 23 maj 2019

Moderna möbler med gammal själ när Järn- och Träakademien ställer ut i Kramfors





Ryktet om Träakademins död är betydligt överdrivet. Examensutställningen på Kramfors konsthall är det ultimata beviset på att frodas och mår alldeles utmärkt. Dessutom är framtiden säkrad då utbildningen ska fortsätta inom yrkeshögskolan.

Dessutom lär flera universitet, bland annat nämndes Uppsala, vara intresserade av att inkorporera Träakademin. Ett kvalitetskvitto, om något.

Det är på sätt och vis logiskt att utställningen hålls i konsthallen. Det utställda hantverkets konstnärliga kvaliteter är obestridliga. Gränsen mellan konst och konsthantverk är synnerligen flytande. Designen, det vill säga den konstnärliga utformningen, är konsekvent genomförd, med tydliga visioner bakom.

Man kan inte annat än beundra envisheten och övertygelsen hos alla inblandade, både elever och lärare, att i tider av massproducerade varor i låglöneländer, fortsättas att framhärda i sin tro på rejält kvalitetshantverk, med modern design, i hållbara material och lokalt tillverkad.

Trägen vinner!

Läs hela texten i Allehanda.se


onsdag 22 maj 2019

Absurd klassiker en höjdpunkt i Härnösand – Johan Ulveson och Kicki Bramberg på Scenkonstbiennalen





Ett av Scenkonstbiennalens mest celebra gästspel var utan tvekan Dramatens uppsättning av Ionescos ”Stolarna”. Det är en mångbottnad pjäs, med ett lysande skådespeleri av Kicki Bramberg och Johan Ulveson.

Absurdisten Ionesco har ett visst rykte om sig att vara svårtillgänglig och rent av obegriplig. Det är oförtjänt och överdrivet, vilket visade med all önskvärd tydlighet i ”Stolarna”. Det är förvisso ett tidigt verk, ett av Ionescos första, den hade premiär 1952.

Handlingen i pjäsen har ett överblickbart sammanhang, dialogen är meningsfull – åtminstone enligt vedertagen uppfattning, och det finns mycket humor – låt gå att den har ständigt nära till gråten.

Scenografin är ett rum med svarta väggar och högt i tak, intrycket är massivt, med två fönstergluggar inte långt från taket.

Här bor Gumman och Gubben, ett uråldrigt par, som har ingenting att säga varandra längre. De minns, men de minns olika.

Ensamheten är bedövande – men inte jämlik. Hon är hans eko, upprepar mest vad han säger. Hon stöttar honom också, men inte tvärtom. Han är bara ett enda stort ego – men bara mot henne. Gentemot världen förminskar han sig själv intill förnedring.

Läs hela texten i Allehanda.se

Foto: Pressbild

måndag 20 maj 2019

En suverän studie av ondskans väsen – Sollefteå Amatörteater sätter upp "Idiotens berättelse" av Hasse Alfredsson





”Idiotens berättelse” är en berättelse om ondska. Idioten är förstås ingen idiot. Han är bara en enkel själ, måhända en aning barnsligt naiv, och med ett talfel som gör det svårt att förstå honom. Men framför allt är han fattig.

Sin far har han aldrig träffat, hans mor dör tidigt, och hans syster Vera flyr undan misären och hopplösheten genom att lura sig till äktenskap med en rik make.

Mor lämnar bara skulder efter sig, något som ”Idioten”, Sven, har svårt att begripa – eftersom det är obegripligt att en människa som slitit hårt hela sitt liv kan stå i skuld till dem hon slavade åt.

Sven blir utauktionerad till fabrikör Höglund, det var den tidens upphandling, redan då förstod man att vara varsam med skattebetalarnas pengar.

Läs hela texten i Allehanda.se


torsdag 16 maj 2019

Mäns våld mot kvinnor tema på scenkonstbiennalen: "Kriget fortsätter på hemmaplan, inom familjen"





Scenkonstbiennalens rika program bjöd också på ett par studentproduktioner. En av dem var ett examensarbete från Scenskolan i Malmö, ”Aulis-Troja-Argos”, som spelades på Fyren i Härnösand onsdag och torsdag. Examensföreställningar är ofta intressanta, med en hög ambitionsnivå och stor dos originalitet.

Pjäsen är en slags hybrid, ett sammandrag av sex olika pjäser av de klassiska grekiska tragöderna: Aischylos, Sofokles och Euripides. Resultatet är en tvåaktare som följer det kungliga brödraparet Agamemnon och Menelaos och deras närmaste från avfärden mot Troja till hemkomsten ett antal år senare.

Det blir lite märkligt, definitivt ovant, med en paus redan efter 45 minuter. Inte heller helt lätt att förstå varför pausen måste vara i drygt 20 minuter.

Men rent tematiskt hänger det ihop bra, särskilt i första akten. Här står mäns våld mot kvinnor i fokus, och det börjar med kungadottern Ifigenia i Aulis, som offras för att den grekiska flottan ska kunna avsegla till sitt krig i det fjärran Troja.

Läs hela texten i Allehanda.se

Foto:Pressbild


tisdag 14 maj 2019

Ådalen 31 - bortom de vackra orden





Gudmundrå kyrkogård den 14 maj. Det är årsdagen av skotten i Ådalen. Står och betraktar minnesstenen vid de stupades grav. Tidens gång och vädrets makter har farit hårt med stenen.

Bokstäverna går knappt att urskilja, det är nästan omöjligt att kunna läsa de stupades namn.

Också plattan med Erik Blombergs dikt har nötts ner kraftigt. Det är med möda man kan läsa diktraderna:

Här vilar
en svensk arbetare.
Stupad i fredstid.
Vapenlös, värnlös.
Arkebuserad
av okända kulor.
Brottet var hunger.
Glöm honom aldrig.


Minnesmärket över de stupade 1931 är misskött. Det är illa för de levande i ett samhälle som missköter de dödas minne.

Snart är det 90 år sedan den tragiska händelsen i Lunde. Jag uppmanar därför nu vänsterpartierna, arbetarrörelsen, alla historiskt intresserade, och även alla dem som anser att det är viktigt att bevara samhällets kollektiva minne, att skjuta till medel, och/eller starta en insamling som möjliggör en renovering och fortsatt skötsel av minnesmärket på kyrkogården.

Att glömma det förflutna är att vara vilse i nuet och tappa riktningen in i framtiden.

söndag 12 maj 2019

Premiär för Teater Viljans första uppsättning: "Ett nytt och spännande bidrag till teaterlivet i Örnsköldsvik"





Vad händer när berättelserna tar slut? För Scheherazade är det ödesdigert, det innebär döden. Men det finns alltid en liten fågel som kommer flygande från okänt håll och kvittrar fram en ny historia. Nog så tacksamt då Scheherazade är redan uppe i drygt 980 berättelser och nätter, och förutom den uppenbara risken för avrättning, är faran överhängande att de nya berättelserna kan bli en smula långsökta.

Det är inom de ramarna som Teater Viljans uppsättning av Henning Mankells ”Kakelugnen på myren” utspelar sig. Det är en tuff utmaning, varje berättelse är en egen separat scen, och sammanhanget där de ska hänga ihop är inte alldeles uppenbart.

Innehållet är starkt symboliskt laddat. Det börjar med den Jesusliknande främlingen som vill sätta eld på myren för att värma alla som fryser. När han misslyckas tar han till drastiska metoder. Sedan fortsätter det med tunga, existentiella frågor. Rädslan för döden, oförmågan att leva, nyfikenhetens pris, den mellanmänskliga kommunikationens svårighet, för att inte säga omöjlighet.

Läs hela texten i Allehanda.se

Foto: Katarina Östholm

Solidaritet krävs om hela Sverige ska leva - modellen med återbäring har stora brister




Hittade en två år gammal text som jag tror står sig än idag.


Hur ska hela Sverige kunna leva? Många, inte minst i Norrland, sneglar på den norska modellen med återbäring till kommuner på vattenkraft. Men är det verkligen rätt väg att gå för HELA landet?

Stockholms befolkning sägs växa med en SL-buss om dagen. Samtidigt är det statistiskt klarlagt att 2030 bor ingen kvar i Bollstabruk.

Klyftan mellan stad och land växer. Skillnaden har visserligen alltid funnits, men just nu skenar den iväg i skrämmande tempo. Tidigare har det faktiskt funnits perioder då takten bromsades upp, och tro det eller ej, till och med minskade.

Utvecklingen är alltså inte naturbunden utan beror på politiska beslut - eller avsaknad av desamma.

Motståndet tilltar, allt fler vägrar acceptera det avgrundsdjup som har uppstått mellan stad och land.

Det är populärt att peka på Norge där de regionala obalanserna är mycket mindre än i Sverige. Och det duger inte att förklara bort den levande landsbygden i vårt västra grannland med oljepengar, norrmännen för helt enkelt en annan politik.

Det populäraste inslaget i norsk regionalpolitik - åtminstone i Sverige - är återbäringen till kommuner med vattenkraft. Stridsropet lyder: låt pengarna stanna där de har producerats!

SVT Jämtland har gjort en beräkning vad det skulle innebära ekonomiskt för Norrlandskommuner om de låg i Norge. Det skulle onekligen röra sig om hisnande summor, listan toppas av Jokkmokk med över 312 miljoner - per år. Sollefteå kommer som god tvåa med drygt 283 miljoner.

Många skulle få mycket. Men listan visar också att idén inte är helt okomplicerad, för att uttrycka det milt.

Kramfors och Härnösand skulle få noll (0) kronor. Som någon spydigt kommenterade på sociala medier: Rika Sollefteåbor kan väl semestra i Kramfors.

Åre, som det väl redan går ganska bra för, skulle få 42 miljoner, lilla Bräcke 61 tusen. Jokkmokks astronomiska toppnotering motsvaras i andra änden av Övertorneås 39 tusen. Umeå, som knappast behöver någon draghjälp skulle casha in 103 miljoner, medan Nordmaling skulle få nöja sig med en knapp miljon, 780 tusen.

Risken är högst påtaglig att åtgärden kanske löser vissa problem men skapar nya istället.

Visserligen kan man på goda grunder hävda att energi är grundläggande, utan den blir det ingen verksamhet, men man kan också vända på resonemanget. Energi i sig, utan någon verksamhet att driva, är ingenting att ha.

Och då kan man med fog fråga sig varför vi inte ska kompensera kommuner i Göteborgsregionen för bilindustrin? Och IT i Stockholmstrakten? Läkemedel i Lund?

Så där kan man hålla på länge.

Och vad gör vi med kommuner som inte har vare sig energiproduktion eller någon annan näringsverksamhet av nämnvärd omfattning? Som "bara" kan erbjuda rekreation och vila, orörd natur och frisk luft?

Hela idén med återbäring bygger på felaktiga premisser. Den är ingenting annat än den nyliberala egoismens baksida. "Vi ska behålla så mycket som möjligt av det som är vårt". Det är motsvarigheten till de rika kommunernas gnäll på utjämningssystemet fast i en annan tonart.

Det som krävs för att hela Sverige verkligen ska leva är en grundläggande solidaritet som omfattar just hela landet. På samma sätt som de friska betalar för de sjuka, de barnlösa för skola, de utan bil för vägar, och så vidare, så måste det vara möjligt med ett rättvist fördelningssystem för hela Sverige.

Det kräver att några heliga kor slaktas. En del av det kommunala självstyret måste offras, skatter måste höjas, statliga ingripanden måste bli fler. Med mera.

Sedan krävs det förstås en massa andra åtgärder.

Men om vi menar allvar med parollen Hela Sverige ska leva kan det inte byggas utifrån drängens klagan: "Alla tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig."

fredag 10 maj 2019

Kramfors musikaliska särprägel visades på vital och mångsidig konsert





Imponerande rikedom och vitalitet, men onsdagens konsert i Ådalshallen var samtidigt en uppvisning av Kramfors musikaliska särprägel.

Konserten var en final av samarbetet mellan Nordiska kammarorkestern och Kramfors kommun under säsongen 2018/2019, då det var Kramfors tur i länet att vara vänkommun.

 Nordiska kammarorkestern spelade med i alla stycken – utom steppdansen med Musikalskolan. Det gav hela föreställningen musikaliskt djup och kraft, det låter nästan alltid bättre när man har en rejäl orkester med stråk, blåsare och slagverk bakom sig, eller i alla fall bredvid.


Läs hela texten i Allehanda.se

torsdag 9 maj 2019

Varning för "ostraffad omänsklighet"





Idag är det segerdagen, årsdagen av segern över nazismen. Inte minst mot bakgrund av vad som sker i världen idag kan det vara värt att påminna vad det handlade om.


Soldater. Om kamp, dödande och död
Sönke Neitzel och Harald Welzer
Övers: Svenja Hums
Brombergs, 2013

Det här är en hemsk bok. Jag börjar må illa på sidan tre, och sedan blir det bara värre under drygt 300 sidor. Hela mitt humanistiska credo förvandlas till en udda fotnot i den historiska logikens brutala vardag. Och då har jag ändå läst en hel del hemska böcker i mina dagar.

Den tyske historikern Sönke Neitzel råkar år 2001 mer eller mindre av en slump hitta i London protokoll från hemliga avlyssningar av tyska krigsfångar i brittiska fångläger under andra världskriget. Det visar sig snart att materialet är mycket omfattande, och att det dessutom finns motsvarande amerikanska protokoll. Brittiska och amerikanska militära underrättelsetjänster hade installerat avlyssningsutrustning i några fångläger, och avlyssnade där under nästan fem år tyska fångar för att avlocka dem militära hemligheter, framför allt av teknisk art. Det blev oväntat framgångsrikt. Och på köpet fick man inblick i de tyska soldaternas berättelser från krigets vardag, hur de ser på den, vilka mentaliteter som ligger bakom.

Soldaternas samtal är som att titta ner i den djupaste avgrund. Med häpnadsväckande öppenhjärtighet berättar de om övergrepp mot civila, massmord, våldtäkter, som vore det den naturligaste sak i världen. Deras livliga historier avslutas ofta med ”en kul grej”, ”jättekul”, ”hur kul som helst”. Det är tydligen kul att döda, särskilt om offret är försvarslöst.

Att bomba civila mål är som en spännande jakthistoria, massavrättningar låter mest som en slitsam dag på jobbet, våldtäkter beskrivs närmast som en barrunda med grabbarna.

Naturligtvis kan man på goda grunder misstänka att inte allting är sanning, många skarvar och skryter för att imponera. Men det är faktiskt minst lika talande som sanna fakta. Dessutom är kamraternas reaktioner väldigt avslöjande: ingen protesterar, ingen tycker det är fel, invändningarna är helt i samförstånd, och ifrågasätter bara osannolika detaljer, ”hann ni verkligen döda så många judar på en enda dag?”, eller undrar om det verkligen var så klokt att vissa ”aktioner” - ord som ”död”, ”döda” förekommer mycket sällan – skedde helt öppet.

Många klagar också på ”avrättningsturism”, massdödandet lockade tydligen nyfikna åskådare, ofta med kamera. Mest tyska soldater, men även lokalbefolkning i de ockuperade områdena.



Berättelserna självklara förbindelse med ett normalt liv i fredstid är ingen tillfällighet. Soldatens agerande bestäms av krigets referensramar, av en närmiljö som består av gruppen, tekniken, rummet och tiden. Men hans egenskaper uppstår inte plötsligt i ett tomrum. Med sig in i kriget har han en uppsättning värderingar, och de innebär en viss acceptans för våld, plikttrogenhet, lydnad, en särskild syn på manlighet, olika fördomar, men också en vilja att göra ett bra jobb. Det som sker i krigstid är att dessa egenskaper drivs till sin spets, eller rent av skenar bortom all kontroll.

Det är ”ostraffad omänsklighet”, och är ingenting särskilt typiskt för just tyska soldater. Författarna påpekar också att liknande beteendemönster uppträder bland amerikanska soldater under krigen i Vietnam och Irak.

”Soldater” är en skrämmande läsning, det är som att hålla upp en skev spegel som visar allt det otäcka som vi är under vissa givna omständigheter är kapabla till.

söndag 5 maj 2019

Världen behöver förändras





Idag är det Karl Marx födelsedag.

How to Change the World
Eric Hobsbawm
Little, Brown, 2011

Enligt den brittiske historikern Eric Hobsbawm är 1900-talet ”det korta seklet”, som börjar 1914 och slutar 1989. Hobsbawm själv är nästan jämngammal med det, han är född 1917 i Alexandria i Egypten, men växte upp i Wien och Berlin under 1920-och 30-talet, och naturligtvis har nazismens framväxt och maktövertagande satt outplånliga spår i hans medvetande, något han har vittnat om vid flera tillfällen. Hans judiska bakgrund har ytterligare förstärkt denna känsla.

1936 gick Hobsbawm med i kommunistpartiet, något han egentligen hade velat göra tidigare, men inte fick för sin farbror, som var hans förmyndare, då han blev föräldralös vid 14-års ålder.

Efter Ungernrevolten då många, framför allt intellektuella, lämnade partiet, förblev Hobsbawm lojal, även om han uttryckte en stark kritik mot utvecklingen i Sovjet och Östeuropa. Han blev med tiden en ledande marxistisk historiker, specialiserad främst på 1800-talets historia. Han är mest känd för svenska läsare för sin monumentala trilogi Revolutionens tidsålder, Kapitalets tidsålder, och Imperiernas tidsålder, som dessutom sedan kompletterades med Ytterligheternas tidsålder.

Vid 93 års ålder är Hobsbawm still going strong, och levererar nu en tegelsten om Marx och marxismens historia. Titeln How to change the world (en svensk översättning är tyvärr än så länge inte på gång) anknyter förstås till Marx berömda uttalande i Teser om Feuerbach: ”Filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt, men det gäller att förändra den”.

Därmed har Hobsbawm sagt att världen verkligen behöver förändras, och att det är gamle Marx som har svaret hur.

Hobsbawm är en lärdomsgigant av nästan osannolika mått, han kan med samma lätthet redogöra för översättningar av Kommunistiska manifestet till azeriska eller jiddisch, skillnader mellan finsk och svensk marxism, som marxismens öden i olika delar av Indien. How to change the world är inte bara en bok om marxismen, utan lika mycket 150 år av global – låt gå huvudsakligen europeisk – kulturhistoria.

Boken består av två delar. Den första behandlar Marx, och givetvis också den oskiljaktige Engels, och en rad av deras viktigaste skrifter. Den delen är förvisso djuplodande, men om än inte akademisk så i hög grad avsedd för de redan insatta, med stort teoretiskt intresse för marxism.

Den andra delen beskriver marxismen, som vetenskap, som ideologi och som politisk kraft, ur ett historiskt perspektiv. Tilläggas bör att också den första delen har en konsekvent historisk synvinkel. 

Där ligger utan tvekan styrkan i Hobsbawms framställning, Marx och marxismen är inte en samling kanoniska skrifter ur vilka lärdomar och sanningar kan utläsas, utan skildras som ett historiskt fenomen, del av och delaktigt i det historiska skeendet, och därmed självfallet underkastat förändring.

Marxismen är oupplösligt förenad med kapitalismens egen historia, dess framgångar och kriser. Från 1880-talet med framväxten av socialistiska masspartier ökar Marx inflytande, under 1930-talet blir marxismen en avgörande intellektuell kraft i västvärlden, och efter 1945 blir Marx världens kanske mest inflytelserika tänkare, då närmare en tredjedel av jordens befolkning lever i länder som åberopar Marx som sin lärofader, samtidigt som det över hela världen verkar masspartier som grundar sin teori och praktik – eller åtminstone påstår sig göra det – på Marx.

Samtidigt, som Hobsbawm påpekar, har det knappt gått en vecka de sista 150 åren utan att någon har försökt vederlägga och dödsförklara marxismen. Hittills har liket dock visat sig vara vid förvånansvärt god vigör.

Därmed inte sagt att marxismen inte drabbas av uppgångar och fall. Dess första kris inträffade redan på 1890-talet. Anledningen var att det trots kapitalismens djupa kris inte blev någon proletär revolution. Det avskyvärda systemet grävde inte sin egen grav, och inte heller ersattes det av ett socialistiskt samhällsskick. Den här problematiken går igen flera gånger i historien, kapitalismen tar sig genom sina kriser relativt ohotad, det gäller till och med 30-talskrisen som många uppfattade som systemets dödsryckningar. Också idag är kapitalismen i uppenbar kris, och dess undergång är lika uppenbarligen inte i sikte.

Här finns helt tydligt en svaghet hos marxismen, som kontrasterar mot dess styrka. Marxismen har visat sig förvånansvärt precis i sin analys av kapitalismen och dess historiska tendenser. 

Överproduktionskriser, kampen mellan finans- och industrikapital, arbetslösheten som ökar och lönerna som pressas neråt samtidigt som styrkebalansen på arbetsmarkanden ändras. Den fallande profitkvoten, monopolisering, och kanske framför allt globaliseringen, det är tydligt att Marx än idag tillhandahåller en uppsättning mycket vassa analysinstrument.

Men det är lika tydligt att alla förutsägelser om kapitalismens oundvikliga undergång gång på gång har kommit på skam. Det är möjligt att arbetarklassens befrielse ska vara dess eget verk, men än så länge har arbetarklassen visat föga intresse för att befria sig.

Här finns en påtaglig svaghet i marxismens politiska teori, och det är ingen tillfällighet att den enda marxistiska tänkare som Hobsbawm tar upp är Gramsci, en originell och, som Hobsbawm skriver, överraskande marxist, som har ägnat mycket tankemöda åt just den politiska teorin.

Gramsci är ofta mycket populär bland de intellektuella, förmodligen därför att han tillskriver dem en central roll i upprättandet av det han kallar för ”hegemoni”. Att döma av det öde som italienska kommunistpartiet – som var under starkt inflytande från Gramsci – har gått till mötes, har hegemonibegreppet klara svagheter. 

Nu är PCI långt ifrån ensamt bland socialistiska parter att befinna sig i djup kris, så det finns säkerligen fler orsaker, den traditionella arbetarklassens minskade numerär och betydelse, globaliseringen, välfärdssamhällets kraftiga tillväxt och Sovjets fall, är några. Men jag skulle ändå insistera på att försummelsen av populärkulturen av vänstern och dess intellektuella är en bidragande orsak till de socialistiska partiernas nuvarande svaga position.

I ett större perspektiv kanske idéhistorikern Lichtheim har rätt i att marxismen egentligen aldrig har gått in på djupet i de socialistiska partiernas medvetande, utan snarare utgjorde ett uttryck för ”politiskt gruppmedvetande”, en ”integrativ ideologi” som motiverade arbetarrörelsens självständiga ställning inom det borgerliga samhället. Och eftersom liberalismen och marknaden saknar lösningar för vår tids utmaningar, samtidigt som kapitalismens framfart blir allt mer destruktiv, är det hög tid att vi äntligen tar Marx på djupaste allvar.

lördag 4 maj 2019

Om ett liv och ett land




Idag skulle Amos Oz ha fyllt 80 år. Han gick bort i december förra året. Hans roman "En berättelse om kärlek och mörker" är ett mästerverk. Dagen till ära:

En berättelse om kärlek och mörker
Amos Oz
Övers: Rose-Marie Nielsen
Wahlström & Widstrand, 2006

Det är i början av 50-talet, det är ett stort politiskt möte i Jerusalem ordnat av det högernationalistiska Herut-partiet, och kvällens höjdpunkt är tal av den vältalige oppositionsledaren Menachem Begin. Längst fram i publiken sitter eliten, de intellektuella med rötter i Östeuropa, längre bak finns arbetare, oftast med orientalisk härstamning. Begin talade, i likhet med sina intellektuella anhängare, en klassiska hebreiska, medan den israeliska arbetarklassen använde en slags folklig variant av språket.
 
De fanns en del skillnader mellan dessa två, ibland dråpliga. Ordet i klassisk hebreiska för ”vapen” beskriver på folkspråket det manliga könsorganet, medan det klassiska ”beväpna” betyder att ha samlag. Så där står Begin och anklagar upphetsat Eisenhower, Eden och resten av världen för att lägra Nasser! Men ingen vill lägra oss, vore jag premiärminister skulle alla, alla lägra oss! Åskådarna på de främre bänkarna applåderade, längre bak var det knäpptyst, folk satt häpna och kunde inte tro sina öron.

Endast den tolvårige Amos, som är där i sällskap med sin far och farfar – båda framstående medlemmar i högerrörelsen, kan inte behärska sig utan brister ut i ett hejdlöst skratt. I det ögonblicket påbörjas en resa bort från den nationalism som han har uppfostrats i. Och den resan fortsätter än idag.

Den israeliske författaren Amos Oz senaste bok, en tegelsten på över 500 sidor, kallar han själv för en självbiografisk roman. För en roman är det, och den utspelar sig på många olika plan, som hänger mycket intrikat samman.

Det är en klassisk bildningsroman om en ung man uppväxt, det är en familjekrönika, och det är historien om landet Israel, dess tillblivelse och första år. Vi möter ett myller av människoporträtt och brokiga öden. Så född i Palestina/Israel han är, visar sig Oz vara fast förankrad i den östeuropeiska judiska berättartraditionen, som också i litterär form avslöjar sina muntliga rötter, även om han som infödd israeler saknar den östeuropeiska känslosamheten, utan hans berättarkonst utmärks mest av kärv humor.

Familjens historia löper parallellt med landets – med alla drömmar, förhoppningar, besvikelser. Ett viktigt tema är moderns självmord, något som författaren och hans far inte nämnde med ett enda ord under 20 år! Själv har han aldrig skrivit en rad om ämnet, åtminstone inte direkt. Han närmar sig den traumatiska upplevelsen mycket sakta och försiktigt genom större delen av boken. 

Han beskriver hon modern tynar bort steg för steg, sina egna komplicerade känslor inför det som händer, han söker också förstå. 

Oz räknas till den israeliska vänstern och fredslägret. Hans utgångspunkt i den israelisk-palestinska konflikten är att det handlar om rätt mot rätt, ”De värsta konflikterna i individens och också hela folkslags liv är ofta de som bryter ut mellan förföljda”. Araberna är märkligt frånvarande, och i den mån de överhuvudtaget finns är det på ett avlägset plan. 

Oz är mycket klartsynt över hur svårt judarna har att möta palestinier som människor, och han frågar ”var de lika rädda för oss som vi var för dem?” En mycket belysande scen är dagen för utropandet av staten Israel, ett storslaget och känslosamt ögonblick för judarna som samtidigt är en sorgens och vredens dag för araberna. Oz ådagalägger en beundransvärd empati – och stundtals också sympati – för palestinierna, och han är skoningslös i sin kritik av den israeliska högern, nationalismen och arrogansens politik.

Amos Oz är en gudabenådad författare och han är en mästare i att återge – och skapa! – stämningar, vi kommer nära alla de människor han skriver om, miljöskildringen är suverän, som läsare ser man framför sig alla platser utan att ha någonsin varit där. Sist men inte minst skapar författaren en högst trovärdig känsla av hur nuet och det förflutna hänger intimt ihop. 

Amos Oz försöker famna väldigt mycket och han lyckas faktiskt med mesta. En berättelse om kärlek och mörker är en utmärkt bok, av en stor författare.


fredag 3 maj 2019

Pete Seeger 100 år





Idag är det Pete Seegers födelsedag. När han gick bort 2014 trodde jag nästan att det var ett misstag, så länge som han hade varit med, kunde man tro att han var evig.

Han var född 1919, i en konstnärlig, relativt välbärgad familj. Han studerade journalistik vid prestigeuniversitetet Harvard, men hoppade av för att ägna sig på heltid åt musik.

Tillsammans med vännen och inspiratören Woody Guthrie kom Seeger att föra vidare och utveckla den amerikanska folkmusiktraditionen.

Han skrev globala megahits som antikrigssången *Where have all the Flowers gone*, odödliggjord av framför allt Marlene Dietrich, den folkliga *If I had a Hammer*, som populariserades av Peter, Paul and Mary, och den religiöst färgade *Turn! Turn! Turn!*, som skänkte stora framgångar åt The Byrds.

Pete Seegers kanske mest kända sång är *We shall overcame*, också den med en andlig underton. Tyvärr har den i Sverige komprometterats oåterkalleligt genom Birgit Friggebos desperata tilltag i Rinkeby.

För Pete Seeger gick musiken alltid hand i hand med politiken. I mitten av 30-talet blev han medlem i kommunistpartiet, elaka tungor kallade honom för Stalins sångfågel, i början av 50-talet lämnade han partiet, besviken över utvecklingen i Sovjet.

Men han förblev sina ideal trogen, i en anda av traditionell amerikanska radikalism: antikapitalistisk, frihetlig, mot alla former av förtryck och diskriminering, för jämlikhet.

Hans liv är som historien om 1900-talets alla solidaritetsrörelser. För spanska republiken, mot Hitler – Seeger tog värvning i flottan, mot Vietnamkriget, mot apartheid, för medborgarrättsrörelsen.

Hans musik blev bannlyst under McCarthy-eran, han kallades inför kommittén för antiamerikansk verksamhet, men vägrade att vittna.

Tidigt kom han att engagera sig i miljörörelsen.

Det måste ha varit med en härlig känsla av ett fullbordat liv och ett väl utfört uppdrag som han i januari 2009, tillsammans med Bruce Springsteen och sonsonen Tao Rodriguez-Seeger, sjöng Woody Guthries odödliga *This Land is Your Land* för USA:s förste svarte president.

Pete Seegers stämma har tystnat, men sångerna lever kvar. Och så den där uppkäftiga attityden: också du kan göra skillnad!