söndag 28 februari 2021
Slaveri, rasism och västerländsk civilisation
lördag 27 februari 2021
Allt han rörde vid blev inte till guld
Den stora krisens store skildrare
Idag är det John Steinbecks födelsedag.
Handlingen i korthet: familjen Joad är småbrukare i Oklahoma. På grund av krisen, rationaliseringarna och sandstormar hamnar de i skuld till Banken, och vräks från gården. Lockade av färgglada flygblad med erbjudande om välbetalda jobb med goda villkor beger de sig till Kalifornien. De färdas längs med den legendariska Route 66, där de råkar ut för olika äventyr, och träffar en rad människor.
Väl framme i Kalifornien visar det sig att de har blivit lurade. Arbetslösheten är skyhög, lönerna extremt låga, och förhållanden urusla. Enda gången de kan få ett anständigt betalt jobb är det som strejkbrytare.
Under det yttre trycket splittras familjen, och dess medlemmar går olika öden till mötes.
Till formen är det vad man skulle kunna kalla en roadroman (”pikaresk” är annars en äldre beteckning). Resan längs med Route 66, som löper tvärs över hela USA är förmodligen en symbolisk färd genom Amerika. Budskapet är tydligt: krisen är inte framkallad av lättja eller oföretagsamhet, historiska och sociala orsaker har delat upp människor i fattiga och rika, och dessa klyftor är roten till det onda i världen. Samhället behöver rättvisa och jämlikhet, istället för makt och auktoritet. Egoism håller igång det system som håller de många nere, medan osjälviskhet och solidaritet hjälper de fattiga att överleva. Vi är alla en familj, där banden går utöver blodsband. Det är vreden mot orättvisorna som låter oss behålla vår värdighet som människor.
Boken kom ut i mars 1939. Från mitten av månaden fram till slutet av april sålde den i 2500 exemplar – per dag! Innan året var slut hade det sålts nästan en halv miljon exemplar. Samma år filmatiserades romanen med Henry Fonda i en av huvudrollerna som Tom Joad.
Alla var dock inte lika förtjusta. På många håll blev romanen bannlyst, och på några ställen ordnades det bokbål. Arbetsgivarorganisationer från Kalifornien protesterade våldsamt. Steinbeck fick rykte om sig att vara kommunist – helt oförtjänt visserligen, men det behövs inte mycket i USA för att få den stämpeln (Obama!). Trots sin obestridliga klassikerstatus för numera Steinbecks romaner en tynande tillvaro i USA.
fredag 26 februari 2021
En cyniker hittar sin väg
Idag är det Michel Houellebecq födelsedag. Jag tillhör förvisso inte hans fanclub, men en duktig och kontroversiell författare är han utan tvekan. Nedan ett par recensioner:
Skrämmande. Och läsvärt.
Michel Houellebecq
Övers: Cecilia Franklin
Bonniers, 2011
De flesta tycker nog att det inte står rätt till i världen. Det kan uttryckas på många olika sätt, och från flera olika synvinklar. Den skandalomsusade franske författaren Michel Houellebecq har en mycket vass blick för världens och människornas ofullkomlighet.
Hans senaste hjälte är en konstnär vid namn Jed Martin, inte utan begåvning, men ganska måttlig, precis som i allt annat. Men han ställer aldrig ut, umgås inte i kotterierna, säger inte mycket vid då sällsynta tillfällen då han träffar människor, vilket tillsammans skänker honom en aura av mysticism.
Av en slump blir han ”upptäckt”. Det är hans retuscherade fotografier av Michelinkartor som blir uppmärksammade. En förfalskad avbildning av verkligheten blir en jättesuccé. Fast framgången beror förstås mest på Michelins finansiella muskler och mediala inflytande. Och på en marknad där valfriheten är en chimär då alla potentiella köpare bevakar ängsligt varandra för att inte missa något ”fynd”, blir lätt en framgångsvåg till en veritabel tsunami.
I takt med att astronomiska belopp flyter in på kontot ökar hans ensamhet och oförmåga att känslomässigt knyta an till någon människa, vare sig hans döende far eller en möjlig kärlek till en underbar kvinna.
Efter genombrottet skapar Jed en serie realistiska målningar av ”vanliga” människor, men som av verkligheten förvandlas till totalt orealistiska avbildningar av människor som är högst ovanliga.
Romanen kulminerar i ett framtidsscenario, där alla har flyttat ut på landet, i Frankrike finns det inte längre vare sig någon industri eller ens tjänstesektor, utan landet lever, precis som resten av Västeuropa, på överklassturism från Kina, Indien och Ryssland.
Det är svidande civilisationskritik, och Houellebecq är kompromisslöst knivskarp. Han kryddar också med att driva med Internet, där det finns mycket information men ingen kunskap, genom att citera långa passager ur Wikipedia, vilket har lett till anklagelser om plagiat.
Han drar också in sitt eget förfall, ja till och med död, in i handlingen, men det känns mest som om han koketterade. Annars är det mest problematiska draget hos Houellebecq hans misantropi och cynism, mycket av civilisationskritiken drunknar där.
Men för en gångs skull lämnar han en möjlig positiv öppning. Och den som står för den är William Morris, den engelske författaren, konstnären och politikern som drömde om en vacker värld där människor förenade handens och tankens arbete.
När en cyniker som Houellebecq vågar släppa in lite ljus i mörkret finns det ännu hopp.
Så tog sig Lena igenom sorgen efter sonens död – ger ut bok med Caj-Åke från Härnösand: "Räddade mig från att tappa fotfästet"
Efter en dykolycka i Sälsten avled Lena Ehrenkronas son i somras. Kontakten med Caj-Åke Hägglund hjälpte henne att ta sig ur sin djupa depression – och nu har de skrivit en bok tillsammans.
– Han öppnade dörrar som jag inte trodde fanns, säger hon.
Lena Ehrenkrona, som tidigare bott i Härnösand men numera är bosatt i Linköping, fick för första gången kontakt med Caj-Åke Hägglund i samband med tragiska omständigheter. Lenas son Mikael, som hade varit förlamad efter en dykolycka vid Sälsten, avled plötsligt sommaren förra året.
Det blev en svår höst, och när Lena började hämta sig från chocken ville hon meddela Mikaels bästa vän i Härnösand vad som hade hänt. Denna vän råkade vara Caj-Åkes kusin, och det var han som förmedlade kontakten.
Läs hela texten i Allehanda.se
torsdag 25 februari 2021
Vilda Västern på tyska
Han är Tysklands mest sålda författare genom tiderna. Bland hans beundrare fanns både Albert Einstein och Adolf Hitler. Idag är det Karl Mays födelsedag..
Han började sin bana som småkriminell. Det var i fängelset han kom på att han ville bli författare. Men tvärtemot vad myten påstår skrev han inte sina böcker i fängelset, utan först efter frigivningen från fyra år på straffanstalt. Sant är däremot att han hade aldrig besökt alla de exotiska platser där hans romaner utspelar sig.
Exotiska var de: Vilda Västern, Orienten, Mellanöstern. Mest känd är förmodligen May för sina romaner om apachehövdingen Winnetou och hans vite vän Old Shatterhand.
Jag minns än i dag, mer än 40 år senare, hur jag andlöst plöjde genom Karl Mays romaner från pärm till pärm, och drömde om att bli som Winnetou.
May själv föredrog Old Shatterhand, med vilken han identifierade sig på ett nästan schizofrent sätt. Han poserade gärna på bild utklädd till vad som skulle föreställa denne Vilda Västern-riddare, och hemma på dörren satt det en skylt Karl May kallad Old Shatterhand.
Karl May har anförts som ett bevis på reinkarnation, i den meningen att han lyckas återskapa mycket troget en miljö där han aldrig varit i detta liv, vilket skulle bevisa att han var där i ett tidigare liv. Dessvärre är det snarare tvärtom, eftersom Mays beskrivningar av Vilda Västern har föga med verkligheten att göra. Däremot kanske de tilltalar vår uppfattning av hur den borde vara.
Romanernas Winnetou är en uppföljning av romantikens bild av den ädle vilden. Old Shatterhand är uppfylld av kristna dygder. Han slår visserligen hårt – därav namnet – men högst ogärna och bara när han är så illa tvungen. Dessutom är han av tyskt ursprung, vilket var vanligt för Karl Mays hjältar, och uppskattades mycket i det wilhelminska Tyskland.
Romanerna uttrycker stark sympati för indianerna, som ses som offer för de vita bosättarnas löftesbrott och svekfulla ränker. En positiv bild av ursprungsbefolkningen återkommer för övrigt Karl Mays andra romaner. Idag läser vi säkert hans skildringar som ganska stereotypa och fulla av schabloner, men för sin tid var de nog så progressiva och väckte en smärre sensation.
Hur dessa kristet-romantiska personligheter skapade av en pacifistisk småtjuv till författare kunde finna en beundrare i Adolf Hitler förblir en gåta. Det bevisar nog bara att ingen är gjuten i ett stycke, inte ens Hitler. Och kanske, kanske, att litteraturen är en kraft som förmår att ta fram det bästa i oss
onsdag 24 februari 2021
Djur, natur och kultur
Djur
Lise Tremblay
Övers: Elin Svahn
Rámus.
Kanadensiska Lise Tremblay förblir trogen landsbygden i
Quebec. Och håller sig konsekvent till det lilla formatet. Hennes senaste bok
på svenska ”Djur” är liksom hennes föregående verk är någonstans mellan
långnovell och kortroman. Men innehållet är fortfarande lika pregnant och
laddat.
Huvudperson Benoit i ”Djur” är en pensionerad och frånskild,
och som läsaren förstår framgångsrik och välbärgad, tandläkare som av en slump
får en hundvalp till skänks. Det förändrar hela hans liv, han ger upp
yrkeskarriären och lämnar storstaden Montreal för en enkel stuga ute på
landsbygden, nära bergen. Och samtidigt, som han själv säger, kom ”godheten
till honom”.
Byn är ingen idyllisk plats, utbölingar är inte omtyckta, och
doktorn från storstan betraktas definitivt som en sådan. Han är visserligen
någorlunda accepterad, bemötts ganska välvilligt men hela tiden distanserat.
Livet i byn är bara skenbart enahanda och tämligen
händelselöst, för dem som lever där sker det något utöver det vanliga mest var
och varannan dag. Och när jaktsäsongen närmar sig, och man upptäcker vargar i
området, ställs allt på sin spets.
Dolda hierarkier kommer upp till ytan, och när en ung
viltvårdare sätter sig upp mot byns härskande familj, blir situationen riktigt
hotfull. Byborna backar skrämda, i tron att i byn förändras aldrig någonting.
Men den unge viltvårdaren står på sig, och till allas
förvåning, för att inte säga chock, vinner han dragkampen.
Benoits länge försummade dotter genomgår en operation som återför henne till livet. Och även om han allt mer omges av död, öppnar sig upp resten av hans eget liv, som det bara kan göra för den som vet med sig att han ska dö i lugn och ro.
Den här mycket specifikt quebecska berättelsen kunde lika
gärna utspela sig någonstans i Sverige, i de värmländska skogarna eller i något
samhälle i Norrlands inland. Det finns en befriande universalitet hos Tremblays
romaner, inte trots, utan tack vare hennes provinsialism.
Hennes avskalade realism gör inte bara persongalleriet
rättvisa, det skapar också lika delar värme och empati, som är i total avsaknad
av stereotyper.
Än en gång en liten bok med stort innehåll från Lise Tremblay.
tisdag 23 februari 2021
Musik närmare himlen
Idag är det Georg Friedrich Händels födelsedag. Här en recension från 2012 av "Messias" i Kramfors.
I många länder (dock inte i Sverige) är det tradition att publiken reser sig upp under Hallelujakören i Händels Messias. Orsaken påstås vara att under uruppförandet av verket i Dublin 1742 skulle den engelske kungen Georg II ha rest sig upp, och därmed skapat denna sed.
Elaka tungor påstod att i själva verket hade den inte särskilt musikintresserade kungen somnat, och blivit väckt av den mäktiga kören, och i tron att det var slut rest sig upp.
Det är säkert ont förtal, ingen människa, hur än omusikalisk eller tondöv, skulle någonsin kunna somna under detta fantastiska musikverk. Senbarockmästaren Händel var förtjust i att komponera stora verk, och många av hans oratorier tillkom när opera var bannlyst av påven. Ett oratorium är ju en musikalisk berättelse, på samma sätt som opera, dock utan det sceniska framträdandet. Innehållet är dessutom ofta, även om inte alltid, religiöst färgat, med bibliska motiv och ämnen.
Messias är förmodligen den produktive Händels mest kända verk, och av många betraktat som ett av musikhistoriens förnämsta stycken. Uppsättningen av detta mästerverk i Kramfors, i kyrkorna i Gudmundrå och Nordingrå, är en storsatsning, och en triumf för den lokala kreativa kraften. Det är helt fantastiskt, ja nästan otroligt, hur mycket musikalisk talang det finns runt om här!
Nordiska kammarorkestern, under ledning av Jonas Nyström, är en professionell ensemble, och deras lyhörda spel förvånar inte. Körerna, som är ett samarbete mellan de tre kyrkokörerna från Bjärtrå, Gudmundrå och Nordingrå, och den för tillfället speciellt sammansatta Cantatekören, låter lika professionella som orkestern.
Solisterna är enastående. Lena Bagge Lindströms varma altstämma famnade hela den stora publiken med sitt breda register, Anna Larssons rena sopran med knivskarp diktion hade en suverän klarhet, Hans Olov Furberg har länge varit Kramforsmusikens stolthet, och hans tenor skulle kunna platsa vid vilket operahus som helst i Sverige. Sist men inte minst den unge Klas Norberg, vars mångsidighet upphör aldrig att imponera. Många lyfte säkert förvånat, och kanske också en smula oroligt, på ögonbrynen när han intog en riktig rockpose, men sedan levererade han en aria med en basstämma som hade djup och bredd hämtad ur musikens egen väldiga brunn.
När så kören klämde i med det sista Amen, kändes det nästan att vi hade kommit närmare himlen.
måndag 22 februari 2021
Bortom krig och nationalism
Idag är det Hugo Balls födelsedag. Han var en av grundarna av dadaismen, en riktning vars upphov är starkt kopplat till första världskrigets fasor. I februari 1916 öppnade Hugo Ball och hans fru Emmy Hennings det sedermera mytomspunna Cabaret Voltaire i Zürich. Inledningsraderna i deras avsiktsförklaring har fortfarande en kuslig aktualitet:
Litteratur om de döda och de glömda
Idag är det Danilo Kiš födelsedag.
söndag 21 februari 2021
En värld att vinna