En mycket lyckad roman

Norrlands svårmod
Therése Söderlind
W & W

”Norrlands svårmod” är ingen lyckad titel på en mycket lyckad roman. Svårmod betyder ju svår sorg eller depression, en djup långvarig nedstämdhet, och så långt stämmer det. Handlingen utspelar sig förvisso till stor del i Norrland, närmare bestämt i Ångermanland, men det svårmod som drabbar huvudpersonen Anna är knappast ”Norrlands”.

Intrigen är ganska enkel. Anna får som litet barn i ett samhälle mellan Docksta och Bredbyn uppleva en rad traumatiska händelser i sin familj, som sätter outplånliga spår i hennes psyke, och för med sig komplicerade relationer, mental oberäknelighet och en oförmåga att knyta an emotionellt.

Så långt ett konventionellt drama som det går tretton på dussinet i dagens litterära landskap. Men romanen vinner i längden. Framför allt därför att Söderlind vågar lita på läsaren och på sitt eget språk. Hon vågar ge sig själv och läsarna tid, genom att långsamt, mycket långsamt, utveckla handlingen, och låta personerna träda fram och växa.

Det blir aldrig tråkigt, tvärtom spänningen stiger för varje sida. Mycket tack vare språket. Också det långsamt, eftertänksamt, varje ord, varje fras, är noga avvägd, här finns inget onödigt bråte som skymmer sikten, och språket är levande och spänstigt, det sprakar och gnistrar om det.

Systematiskt, lager för lager, klarlägger Söderlind det mänskliga psykets alla motsägelsefulla skikt. Hon skärskådar familjen och de roller som dess olika medlemmar tvingas in i, ofta omedvetet, eller mot sin vilja. Hennes tonårsskildring är helt lysande, liksom sättet att visa hur en vuxen person är så olik sig själv som barn och tonåring, men är ändå i grund och botten densamma.

När dramat går mot sin upplösning förmår Söderlind att överraska. Det som länge såg ut som en ordinär, låt gå välskriven, relationsroman, vågar ställa väsentliga existentiella frågor. Vet vi alltid vad som är rätt och fel? Kan man bara strunta i konsekvenserna av sitt handlande med hänvisning till högre etiska principer? Svåra frågor, och här ges inga enkla svar.

Söderlind drar sig inte heller för att ifrågasätta dagens hela terapisväng. Ska allt verkligen upp till ytan? Bör man rota i alla trauman, och mår man bättre av att ”bearbeta” dem? Det är kanske i själva verket bättre att låta en del saker från det förflutna vara, och bara gå vidare. Jag kan mycket väl tänka mig att själva förmågan att förtränga är en viktig evolutionistisk fördel och en del av den mänskliga existensen.

Så växer romanen och dess huvudpersoner. För oss som bor i Ångermanland bjuds det dessutom på en extra krydda med alla initierade skildringar av landsbygden norr om Docksta, Härnösand och Höga kusten. Det märks tydligt att Therése Söderlind har sina rötter i Nordingråtrakten.

”Norrlands svårmod” är hennes skönlitterära debut. Den är en riktig fullträff, och lovar mycket mer. Jag bryr mig inte ens om titeln längre.