Arbetarklassen finns i höstens utgivning

Skarpt läge
Red. Victor Estby.
Föreningen Arbetarskrivare, 2010.

Fadevår, tack för ljuset!
Fredrik Ekelund.
Bonniers, 2010.

Bricken på Svartvik
Vibeke Olsson.
Libris förlag, 2010.

Hjärtblad
Aino Trosell.
Norstedts, 2010.

Arbetarklassen finns inte längre, och moderaterna är det nya arbetarpartiet, ja till och med det enda. Eller som Andreas Svanberg skriver i förordet till Föreningen Arbetarskrivares nya antologi: ”Arbetare är ett ifrågasatt uttryck, en nedtonad grupp.” Arbetarlitteraturen lever dock, och den är en kraftfull motståndshandling.
I antologin samsas, som brukligt är, en blandad skara. Medelåldern är ganska hög, 50-talister dominerar, följda av 40- och 60-talister. Den äldste är född 1925, bara en är född på 70-, och en på 80-talet.
Här finns kända namn som veteranen Sven Wernström, Aino Trosell, och det senaste stjärnskottet på poesins himmel Jenny Wrangborg. En del är etablerade författare som Torgny Karnstedt, Micke Evhammar, Pelle Olsson, Maria Hamberg och Richard Jändel.

Stilen är genomgående realistisk, vilket är inte direkt överraskande, men ändå lite av en besvikelse. Jag önskar att det fanns mer av experimentlust och vilja till förnyelse, inte minst bland de yngre arbetarförfattarna.
Nivån skiftar förstås. Novellen, och/eller kortberättelsen, är en svår form, som inte passar alla.
Här finns emellertid flera pärlor. Oscar Garcías överraskande berättelse om en man utan röst som plötsligt börjar höras med besked tillhör de bästa. Många bidrag handlar om just detta, att ge röst åt dem som ingen har. Inte oväntat dyker de papperslösa, den nya underklassen, upp vid ett par tillfällen.

Annat handlar om det allt mer urholkade människovärdet, om kampen för vardagen, som blir allt svårare att få ihop för många.
Jenny Wrangborg skriver en fantastisk episk dikt om kontrasten mellan det som är och det som kunde vara, en annan värld är möjlig, ett tema som återkommer i flera av bidragen.
Sven Wernström, still going strong, avslutar och sammanfattar med en klurig berättelse om Livet, det som är så hopplöst rörigt men samtidigt så ohjälpligt spännande.
Fredrik Ekelund räknas oftast till de moderna arbetarförfattarna. Förra året fick han Ivar Lo-priset för M/s Tiden. Nu är han tillbaka med en ny roman. Det är knappast en arbetarroman, utan en barndomsskildring, väl förankrad i författarens egna erfarenheter, då han som nioåring flyttade med sin familj från Uppsala till Malmö.
En resa inom samma land, men inte desto mindre mellan olika världar, referenssystem och rent av olika språk.
Några år senare gjorde jag själv en liknande resa, även om den var mer drastisk – faktiskt från ett land till ett annat – och igenkänningsfaktorn är mycket hög. Det är en hård värld där det gäller att inte bli ”Skrattad åt som en annorlunding”, så fort som möjligt komma underfund med koderna, och inte hamna utanför. Den unge Fredrik får sin beskärda del av mobbning, men det här är ingen skräckskildring, långt därifrån, och vår hjälte klarar sig hyggligt bra.
Mycket bättre än vad jag själv gjorde.
Varsamt och kärleksfullt tecknar Ekelund bilden av en ung människa som tar sina första trevande steg mot vuxenlivet. Det märks att han har åkt in och ut ur olika språk (och dialekter), han har ett väldigt fritt och lekfullt förhållande till språket, och sätter gärna pricken över i:et med att dra till med en utländsk fras – engelska, franska, tyska, spanska, portugisiska, You name it – i en suverän Verfremdungseffekt.

Ekelund har behållit mycket av barnets språkliga kreativitet, språket är fyndigt och uppfinningsrikt, det är aldrig inställsamt, respekten för läsaren är hela tiden stor.
Romanen är inte minst en mycket politisk bok. Den skildrar en värld som har blivit ”modärn”, det är 60-tal och rekordår med dess tillväxt och optimism, en trygg ”värld utan krig och ondska”. Ekelund fångar mycket skickligt in det tidstypiska utan att förfalla åt stereotyper. Sprickor i fasaden börjar anas, författaren faller aldrig i idealiseringsfällan, vilket är inte helt ovanligt i mången barndomsskildring, och på ett sätt är romanen ett farväl till ett välmående och oskuldsfullt samhälle.
Ur minnets trassliga väv har Ekelund skapat en bejakande och djuplodande existentiell berättelse.
En helt annan barndomsskildring är Vibeke Olssons fortsättning på sin förra roman Sågverkskungen. Handlingen utspelar sig några år efter Sundsvallsstrejken 1879, som fortfarande kastar sin skugga över sågverkssamhället Svartvik. I centrum står flickan Bricken, snart 15 år, dotter till sågverksarbetare med rötter i Västerbotten. Under ett par år får vi följa hennes väg ut i vuxenlivet, en resa som kantas av några tragiska händelser.
Den historiska miljön, framför allt de arbetandes vardag, återges levande och realistiskt. Språket är följsamt, arkaiserande och stundtals nästan bibliskt. Bakgrunden bildas av Vibeke Olssons vanliga käpphästar – folkrörelser som formade det moderna Sverige: arbetarrörelsen, frikyrkorna, nykterhetsrörelsen.
Huvudtemat är arbetets värde, det är genom arbetet som arbetaren får sitt människovärde och blir delaktig i gemenskapen. Trots all sin högstämda idealism är det en mycket materialistisk roman. Här ligger också några av invändningarna. Bricken och hennes föräldrar är alldeles för präktiga, det blir bitvis nästan romantiserande. Hennes religiösa grubblerier förblir dessutom högst privata och likgiltiga för läsaren.
Det kompenseras mer än väl av författarens obrottsliga lojalitet med sina romanfigurer, som omfamnas av en ljus humanistisk människosyn. Samtidigt finns här ett konsekvent klassperspektiv.
Det är frapperande hur aktuell en bra historisk roman kan vara.

Aino Trosell har precis som Fredrik Ekelund fått Ivar Lo-priset (2006). Hjärtblad är hennes tjugonde bok. Den tar sin början något decennium tidigare än Vibeke Olssons roman, för att så småningom tangera brytningstiden med industrialismens genombrott och det moderna Sveriges framväxt. Den tidsresan berättas genom Huldas livsöde, från ett brådmoget barn i fattigdomens och svältens Malung till vuxen kvinna och fin fru i det fjärran Stockholm.
Även om också här finns ett klassperspektiv är det kvinnoperspektivet som dominerar. Romanen är ett tydligt bidrag till en feministisk historieskrivning. Den är ett äreminne över alla arbetande kvinnor, starka som svaga, framgångsrika och de mindre lyckade i livet.
Det är också kvinnorna som bär på berättelserna. Ofta drastiska, med hemska, skräckinjagande ämnen. Språket har en tonsäker och njutbar allmogeprägel.
Enda risken är att alla berättelser och skrönor skymmer Huldas person.
Men Aino Trosell vet att en bra historia är alltid värd att berättas. Och en bra historia är alltid sann.