Det meningslösa våldets fasor

 

Guernica är en liten stad i Baskien, grundad på 1300-talet, och ett viktigt centrum för baskisk kultur. För 83 år sedan, den 26 april 1937, när spanska inbördeskriget hade pågått i knappt ett år, bombades staden av den så kallade Condorlegionen från tyska Luftwaffe. Nazistregimen i Tyskland, tillsammans med Mussolinis Italien, stödde upproret mot den lagliga regeringen.

Stora delar av staden ödelades totalt. Siffrorna över dödade varierar, de baskiska myndigheterna uppgav 1650 personer, medan enligt tyska källor dödades omkring 300 människor.

Bombningen utfördes på initiativ av den fascistiska rebellarméns ledare general Francisco Franco.

Guernica saknade all militär betydelse. De flesta männen var vid fronten, och den vapenfabrik som fanns i staden låg i utkanterna. Det var en ren terrorbombning, en maktdemonstration och en uppmaning till underkastelse. Att det riktades mot den baskiska kulturens historiska hjärta var ingen tillfällighet.

Mot bakgrund av de krigets fasor som väntade runt hörnet framstår ödeläggelsen och antalet offer i Guernica som relativt beskedligt. Men det är första gången som terror från luften riktad mot civila inträffar i den omfattningen, och det är också ett förebud om vad som komma skall.

Mest känt är Guernica givetvis tack vare Picassos berömda målning med samma namn. Verket blev klart redan i juni samma år, vilket visar med vilken energi, säkert uppeldad av vreden över det inträffade, som Picasso arbetade. Tavlan är monumental i sina dimensioner, den är 348 gånger 776 centimeter, och har trots att det är en olja på duk närmast karaktären av en muralmålning.

De flesta har säkerligen någon gång sett målningen, och drabbats av den starka känslan av krigets kaos och de drabbades förtvivlan som kommer till omedelbart uttryck. Guernica går helt och håller i grått och svart och vitt vilket ytterligare förstärker den känslan. Hela konstverket är som ett vanmäktigt protestskrik. Det är också ett lysande exempel på konstens mäktiga kraft att påverka och beröra.

Målningen är bemängd med symbolik, som inte alltid är alldeles lättolkad. En del element kan vara dubbeltydiga, som tjuren, en stark arketyp i spansk kultur som kan symbolisera styrka och mod men också stå för offerdjuret.

Likadant med glödlampan överst på målningen, den kan betyda framsteg, men det har även föreslagits att den antyder tortyr. Den ena tolkningen utesluter givetvis inte den andra.

Mer entydiga verkar vara det brutna svärdet ur vilket det växer en blomma, stigmat på den fallne soldatens hand, den skräckslagna duvan eller den förtvivlade modern. Intressant är emellertid att målningens centrala motiv är en häst.

Hästen är en symbol för styrka, makt och frihet, men också i sin osvikliga lojalitet ett tecken på människans tämjande av den vilda naturen, samtidigt som det gör henne till en del av samma natur. Relationen mellan människa och häst har ofta beskrivits ha nästan övernaturliga dimensioner.

Men jag kommer att tänka på monumentet över Ådalen 31 där också hästen står i centrum, stegrad, söndersliten. Är det kanske så att våld som drabbar obeväpnade, kvinnor och barn, inte räcker längre för att göra oss upprörda? Är det först när oskäliga djur, artfrämmande men historiskt så viktiga för människosläktet, blir till offer som det meningslösa våldets fasor blir tillräckligt tydliga?

Det är frågor som kan vara väl värda att ställa.



Läsvärt om spanska inbördeskriget:

Ernst Hemingway – Klockan klämtar för dig
André Malraux – Förtvivla ej!
George Orwell – Hyllning till Katalonien
Hugh Thomas – Spanska inbördeskriget
Helgeson Patrik, Jändel Richard, Weijdegård Nils, red. - ¡No pasarán!: spanska inbördeskriget och uppgörelsen med fascismen
Segerson, Bengt; Sjöstedt Jonas - Brev till en broder!: Spanienkämpen Bengt Segersons personliga skildring från det spanska inbördeskrige

Det armeniska folkmordet

 

Natten mellan den 24 och 25 april 1915 började det armeniska folkmordet i det ottomanska riket.

Viskningarnas bok

Varujan Vosganian

Övers: Inger Johansson

2244

Armenierna var det ottomanska rikets judar. En folkgrupp vars huvudsakliga sysselsättning var pengar, handel och hantverk i en övervägande agrar omgivning. De särskilde sig också genom sitt annorlunda språk, kultur och inte minst en annan religion. Lägg därtill ett antal framgångsrika individer som gav upphov till populära föreställningar om ”rika armenier som styr och ställer”.

Det var som upplagt för katastrof i ett ottomanskt rike som höll på att slitas sönder av inre motsättningar. Redan i slutet av 1800-talet inträffar den första vågen av pogromer mot armenier, med en repris 1905.

När så de turkiska trupperna lider svåra nederlag mot Ryssland under första världskriget vänds missnöjet mot armenier, som får skulden för de militära bakslagen. Det armeniska folkmordet började med massakrer i storskala över hela landet, och följdes av dödsmarscher där människor dog under ohyggliga förhållanden. Antalet dödsoffer är inte helt fastställt, men uppskattas till minst en miljon, troligen så många som en och en halv.

Turkiet förnekar än idag detta oerhörda brott, och det är straffbart att ens nämna det.

En del av de armenier som lyckades undkomma tog sig med båt till den rumänska hamnen Constanta vid Svarta havet. I mellankrigstidens Rumänien byggde många upp ett nytt liv, och verkar ha varit relativt fredade från det fascistiska Järngardets nationalistiska regemente.

Efter det kommunistiska maktövertagandet efter andra världskriget råkade många armenier i egenskap av ” besutten medelklass” illa ut.

Om detta armeniernas tragiska 1900-tal har den rumänsk-armeniske författaren Varujan Vosganian skrivit en mäktig roman. Trots dess dramatiska tema är boken, som titeln antyder, mycket lågmäld. Den är snarast poetisk, med en berättarglädje förankrad i en uråldrig muntlig tradition.

Enskilda öden berättas ingående och bildar en mosaik av ett folks traumatiska historia. Här finns gripande berättelser om den unga pojken som säljs av sin mor till beduiner för att undgå svältdöden under en dödsmarsch, den stillsamt komiska skildringen av det armeniska konsulatet i Bukarest som representerade ingen, och den bisarra idén om att ansluta Rumänien till USA.

Den för många säkert okända historien om Armeniska legionen, som slog mot Sovjet på Hitlertyskland sida, är väl värd att berätta, även om jag stör mig något på författarens tydliga sympati för det uppenbara misstaget, även om det går att förstå de bakomliggande skälen.

Det viktiga är ändå att romanen får berättelserna att leva vidare. De har viskats från generation till generation, och ljuder här med en allt klarare stämma.

”Läsa mycket gör dig klok, läs därför varenda bok”

 

Idag den 23 april firar vi Världsbokdagen.

Mellan sisådär 50 000 till 3 000 år före vår tideräkning utvecklas skriftspråket. Sumerernas kilskrift, mesopotamisk kilskrift, egyptiska hieroglyfer, kretensisk-minoisk skrift, hettitisk skrift, kinesiska tecken. Då får vi också de första böckerna.

De material man skriver i, och följaktligen som böckerna tillverkas av, är sten och andra hårda material: trä – latinets liber och grekiskans biblios betyder ursprungligen trädbark – soltorkad lera, snäckskal, krukskärvor, skiffer, elfenben, ben. Senare får man papyrus och pergament. Pappret kommer från Kina, som har tillverkat åtminstone sedan 100-talet efter vår tideräkning når oss genom arabisk förmedling, och blir allmänt i Medelhavsområdet på 1300-talet. Det produceras av lump, och först på 1800-talet får vi en rationell och mycket billigare hantering, inte minst tack vare återvinning, man lär sig alltså att göra papper av papper.

Johann Gutenbergs uppfinning, med lösa typer i metall för varje bokstav, uppkommer som en förbättring av tekniken inom en redan etablerad industrigren, nämligen metallurgin – Gutenberg kom från en guldsmedssläkt - , och tros vara inspirerad av vinpressar som användes i Rhendalen. Det visar på hur viktig korsbefruktning av olika verksamhetsområden har bidragit till framåtskridandet, men naturligtvis också vilken betydelse som vinet har haft för utvecklingen av vår kultur.

I Sverige introduceras boktryckarkonsten av en dansk, Johann Snell – som för övrigt också är Danmarks förste boktryckare – vilket aktualiserar ett uttalande av Esaias Tegnér, en ”nationalskald” som knappast någon läser nuförtiden: ”All bildning vilar dock på utländsk grund, blott barbariet var en gång fosterländskt”. Man kanske ändå skulle läsa om sina gamla klassiker.

Boken har alltid varit en del av historien, och åtskilliga inslag återkommer ständigt, både på gott och ont, tyvärr ofta på ont. Redan under antiken förekommer hård censur. Den bisarre romerske kejsaren Caligula ville förstöra de homeriska dikterna. År 391 raseras Serapeionbiblioteket i Alexandria, och omkring 200 000 volymer går upp i rök. Avrättning av boktryckare förekommer under hela vår historia. 

Inte ens under den stolta Upplysningen kan man hålla fingrarna i styr. Enligt ett dekret av Josef II ska man förstöra ”… en hel mängd skräpböcker och onyttig böne- och uppbyggelselitteratur, legender och andra teologiska absurditeter”. De första bokbålen tänds redan i antikens Grekland, och med Luther och Reformationen blir de till en massrörelse, som fortsätter ända in i våra dagar. Vår egen tids bidrag är utförsäljningar av bibliotekens bokbestånd.

1530-1550 får boken det utseende som vi är vana vid. Den industriella revolutionen under 1800-talet medför, förutom ökad tillgång på papper, en förfining av tryckpressen och framför allt av sättningsmaskiner. Dessutom får vi fotografikonsten. Läs- och skrivkunnigheten ökar lavinartat, vi får en massmarknad för böcker, och 1935 ser pocketboken dagens ljus i England när Penguin books börjar publiceras. De tolv mest översatta författarna 1980 till 1984 var Lenin, Walt Disney, Agatha Christie, Jules Verne, B.Cartland, E.Blyton, bröderna Grimm, H C Andersen, Karl Marx, Fredrich Engels, Shakespeare och Jack London. (Om man räknar med alla bibelöversättningar kom de på tredje plats.)

Numera har Boken fått en egen världsdag i FN:s regi, och som infaller den 23 april varje år. Ursprunget är en drygt hundra år gammal katalansk sedvänja att fira helgonet St. Göran genom att ge en bok till den man tycker om och få en ros tillbaka Datumet är dessutom en minnesdag för osannolikt många författare: Cervantes, Shakespeare, de la Vega, Nabakov, Laxness, Vallejo med flera. Sedan 1995 har Unesco utnämnt denna dag till Världsbokdagen, och den firas över hela världen med bokmarknader, bokgåvor, möten med högläsning etc.

Under de senaste decennierna har boken fått många konkurrenter – skivor band, TV och nu senast framför allt Internet. Många olyckskorpar har kraxat om boken snara död, men, liket rör på sig än, och verkar rent av allt mer vitalt. Låt mig därför avsluta med Falstaff, Fakirs obetalbara sentens, en rekommendation som jag önskar alla ville ta till sitt hjärta: ”Läsa mycket gör dig klok, läs därför varenda bok”.

Szczepan Twardoch - Uppskattad polsk författare

 

Szczepan Twardoch räknas som en av de absolut mest uppskattade samtida polska skönlitterära författare. Han är flerfaldigt belönad för sina litterära verk, men är samtidigt en kontroversiell författare och person. Han har helt frankt deklarerat att han inte är polack utan schlesier, och i sina romaner går han ikonoklastiskt till storms mot Polens grundläggande och identitetsskapande nationella myter.

Twardoch är född 1979 i Schlesien, en region med en mycket stark särart, egen kultur, en schlesisk dialekt eller ett språk, beror på vem man frågar, och en vindlande, ofta dramatisk, historia som rör sig mellan flera olika länder. En livlig schlesisk autonomirörelse har sett dagens ljus i det postkommunistiska Polen, men den motarbetas av makthavare av alla politiska kulörer, inte sällan med anklagelser om förräderi och en dold agenda att vilja ansluta regionen till Tyskland.

I det val mellan Polen och Tyskland som nationalistiska kretsar (vilket innebär de flesta!) framhärdar i att avkräva väljer Twardoch i likhet med många schlesier – Schlesien.

Men Szczepan Twardoch är inte en författare som gör det lätt för sig. Schlesisk identitet, och identitet överhuvudtaget, problematiseras och underkastas en minutiös undersökning. Samtidigt passar han glatt på, nästan en passant, att begå ett och annat antinationalistiskt helgerån.

Som i romanen ”Morfin” (Morfina, 2012), vars huvudperson är underlöjtnanten i den polska armén Konstanty Willemann, barn till en tysk aristokrat och en schlesisk kvinna som strävar efter att uppfostra sonen i sann polsk anda. Efter nederlaget i september 1939 lever charmören Willemann ett obekymrat och promiskuöst nöjesliv i det ockuperade Warszawa.

/../

Läs hela texten (ej betalvägg) i Dixikon

Riskfri invandringspolitik anno 1938

 

Idag är det 86 år sedan Sverige införde visumtvång för österrikiska medborgare eftersom deras nationalitet efter Anschluss ansågs "oklar". 

Det var naturligtvis kvalificerat skitsnack. Antingen underkände man annekteringen, och de var de fortfarande österrikiska medborgare, och det fanns ingen anledning att kräva visum av dem. Eller så var de tyska medborgare, och inte kunde ställa särskilda krav på just dem.

Men det var dumt att chansa, släppa in dem, och riskera att de kunde få för sig att vilja stanna i detta förträffliga land. Nihil sub sole novum est.

Poesi på många språk

 

Mångspråkig Poesisalong på Kramfors bibliotek. Det lästes dikter på svenska, spanska, finska, polska, arabiska, dari, tyska, nederländska, meånkeli och sydsamiska.

Själv bidrog jag med ett par dikter av Tadeusz Rózewicz.

Det lästes dikter av Anders Fjellner, Annie M.G. Schmidt, Dan Andersson, Mahmoud Darwish, Birger Norman, Sami Hamed, Risto Rasa, Laura Ruohonen, Karin Boye, Pablo Neruda, Robert Gernhardt, Tadeusz Rózewicz, med flera.

En sista strid för värdighet

 

Idag är det årsdagen av upproret i Warszawas getto.

Varje år under nästan hela 60-talet fick jag den 19 april följa med min pappa till monumentet för Warszawagettots hjältar. Där högtidlighölls utbrottet av upproret i gettot 1943. Det var förmodligen den enda manifestationen av judiskhet i min familj. Jag minns det som extremt dystra tillställningar med en atmosfär av sammanbiten tystnad.

Dystert kan det mycket väl ha varit, men annars måste minnet svika mig. En militärorkester (om den var militär) spelade dramatiska marscher på det där militäriska sättet som man fortfarande är så förtjust i Polen. Det var kransnedläggning, det hölls tal, det fanns utländska delegationer på plats, och det måste ha varit en hel del folk där.

Och ändå så tror jag att minnet inte är helt fel ute. Det var säkert en dyster stämning, som dessutom tilltog ytterligare efter 1968 då en antisemitisk kampanj rasade i Polen, med en sammanbiten – eller om det var trotsig – atmosfär som sa, ja vi finns här. Och tystnaden, som ett vittnesbörd, från de omgivande kvarteren där gettot låg, och från alla miljoner som levt där och som det förutom monumentet inte fanns ett spår av längre. (Numera har också ett museum för judisk historia öppnat i närheten.)

När upproret bryter ut är gettot i Warszawa – det största i det nazistockuperade Europa – redan i stor utsträckning tömt på sin judiska befolkning. De som inte har dukat under för svält och epidemier har forslats bort till förintelselägret Treblinka. Av en halv miljon människor finns omkring 50 000 kvar.

De är väl medvetna om vad som väntar. Några hundra har slutit sig samman i Judiska Kamporganisationen, och när tyskarna går in i gettot för att slutgiltigt (ett nazistiskt favorituttryck)likvidera gettot bjuder de väpnat motstånd. Överraskningsmomentet är totalt och de lyckas driva ut tyskarna.

Men utgången av den ojämna kampen är ändå given. De judiska motståndsmännen är mycket klent beväpnade, de har köpt sina vapen för dyra pengar av den polska motståndsrörelsen och på svarta börsen, och varje kämpe har en revolver, några handgranater och hemmatillverkade brandbomber.

De tungt beväpnade tyskarna är tio gånger så många, och de har artilleri, pansar och flyg till sitt förfogande.

Och tyskarna är inte helt och hållet tyskar. Betydande styrkor av letter och litauer deltar också, och SS-generalen Jürgen Stroop, som ledde operationen, uttrycker i sin rapport en viss förvåning över de så kallade ”szaulis” stora entusiasm inför uppgiften.

I nästan en månad bjuder judarna ett förbittrat motstånd. Man tillämpar dels en stadsgerillataktik, dels har man byggt upp befästa bunkrar, där man strider till slutet. När en sådan bunker där upprorets ledning, med bland annat Mordechai Anielewicz, på Milagatan håller till, blir upptäckt, begår alla där kollektivt självmord (händelsen skildras i Leon Uris pekoral ”Mila 18”). Gatans namn betyder Vänliga gatan.

De dödsdömdas utsiktslösa kamp väckte naturligtvis starka reaktioner utanför gettots murar. Många var fulla av beundran och respekt, men det fanns också de som uttryckte likgiltighet, och rent av avståndstagande och antisemitism som inte stod nazisterna efter, framför allt från det högernationalistiska lägret.

De judiska motståndskämparna hyllas för att de valde att dö värdigt, och inte lät sig ”slaktas som får”. Det var också på det sättet som de såg sig själva, och det är en uppfattning som lever starkt än idag.

Men synsättet är långt ifrån oproblematiskt. Om de som dog med vapen i hand gjorde det med värdighet betyder det att alla de andra dog ovärdigt? Att de lät sig slaktas, inte som människor utan som oskäliga djur?

Människor instängda på en trång yta, förnedrade, utsvultna, omgivna av en fientlig värld, som försökte fly ut på landet, eller sökte gömställen i källare och på vindar, mödrar som in i det sista skyddade sina barn från dödsångest och fruktan, dog de motståndslöst och ovärdigt?

Motstånd är inte bara att skjuta med ett vapen. De mördade judarnas död var tragisk, men de trotsade sina bödlar in i det sista, och dog med värdigheten i behåll.

All ovärdighet ligger hos mördarna.

Civilisationen schack matt

 

Idag är det Tristan Tzaras födelsedag.

Tzara och Lenin spelar schack
Andrei Codrescu
Övers: Per Planhammar
2244, 2012

Rumänien har haft en stormig historia och landet har drabbats av krig, invasioner, ockupationer, delningar och ständiga gränsförflyttningar. Genom sitt romanska språk – efter Trajanus erövring på 100-talet – utgör man ett udda inslag också bland sina slaviska grannar. Rumänsk litteratur har präglats i hög grad av landet minoriteter som har frambringat många framstående författare.

Den rumänskspråkiga litteraturen har utvecklats grovt sett inom två strömningar: den episkt realistiska och den avantgardistiska, framför allt surrealistiska. Intressant nog har båda riktningarna hämtat inspiration, och kan sägas vara djupt förankrade, i samma källa, som är rumänsk folklore.

Avantgardismens främsta namn är förmodligen dadaismens grundare Tristan Tzara – egentligen Samy Rosenstock. Som jude representerar han också en av landets stora minoriteter, för övrigt var påtagligt många av den rumänska modernismens stora namn av judisk börd, knappast en tillfällighet.

Dadaismen föddes under första världskriget som en konstnärlig protest mot den meningslösa masslakten i skyttegravarna, som man dessutom menade att konsten var medskyldig till, ja rent av en del av. Dadaismen var en form av anti-konst, och det är lättare att säga vad den inte var än att försöka definiera den. Redan namnet är obegripligt och dess ursprung höljt i dunkel.

Författaren Andrei Codrescu – verksam sedan 1966 i USA – berättar i romanen ”Tzara och Lenin spelar schack” om ett kompani soldater, året är 1916, som drar genom en liten belgisk stad och bräker som lamm. Uttrycksfullt bortom konventionella uttrycksmedel. Och det är kanske det Dada handlar om.

Romanen utgår från ett fiktivt schackparti på ett bohemcafé i Zürich det ödesdigra året 1916 mellan Lenin och Tristan Tzara, mellan kommunismen och Dada, där dadaism står för ”kaos, libido, det kreativa och det absurda”, medan ”Kommunismen lade sin energi på förnuft, klass, en begriplig social taxonomi, förutsägbara strukturer och skapandet av en ny människa”.

Det kan tilläggas att politiskt var dadaismen inte homogen, de flesta av dess anhängare ansåg sig stå över politiken, men många var också vänster, Tzara själv var medlem i franska kommunistpartiet och deltog som frivillig i spanska inbördeskriget.

Codrescus roman är precis som man kan vänta sig inte konventionell till formen. Mer än en roman är den en vindlande essä, som encyklopediskt skildrar dadaismens förgrundsfigurer, samtidigt som den är filosofiskt reflekterande. Lika spränglärd som humoristiskt underhållande, på samma gång lärorik och utmanande.

”Jacke har en enastående kontakt med publiken”

 

Bild: Julia Koch

"There's No Business Like Show Business", och om man dubblar showinslaget som Jacke Sjödin gör i sin föreställning ”Showshow”, blir det något extra, dubbelt så bra som en vanlig show. Verbal ekvilibristik blandas kongenialt med musikalisk lekfullhet, det är fantasifullt, roligt med glimten i ögat, och inte utan ett visst underliggande allvar. Jacke i toppform och då kan det inte bli annat än succé.

Med sig på scen har han tre duktiga artister, och enligt hans eget sätt att räkna är de tre och en halv duktiga sångare. De tre – och halvan – kompletterar varandra på ett fullödigt sätt. Lina Melanders jazziga stämma tillsammans med Eleonor Ågeryds allroundröst och Klas Norbergs om möjligt ännu större vokala omfång bildar en bra mix med ett fantastiskt brett register.

Bakom sig, och ibland bredvid och framför, har kvartetten ett femmannaband under ledning av den ständige Pär-Åke Stockberg. Skickliga och samspelta musiker, inte minst den kompetente Klas Toresson på diverse blåsinstrument och med en icke oäven skådespelartalang.

Mycket av föreställningens framgång bygger på Jackes enastående kontakt med publiken. Han är aldrig inställsam, drar sig inte för att driva med folk, men alltid godmodigt, aldrig elakt. Han skämtar med oss för att han vill att vi ska ha lika roligt som han själv uppenbarligen har. Och det har vi.

Samma humoristiska humanism präglar hela föreställningen.

/../

Läs hela texten i Örnsköldsviks Allehanda

Tidigare publicerat i Tidningen Ångermanland

"människans sökande efter mening i en obegriplig värld"

 

Att vänta på Godot. Uttrycket har gått in i språket, och det finns säkert till och med människor som inte vet att det är en pjäs av Beckett.

Den 13 april 1906 föddes på Irland Samuel Beckett, en av 1900-talets mest inflytelserika och nydanande författare. Han fick en gedigen akademisk utbildning, och under sin studietid utmärkte han sig mest som idrottsman, framför allt inom cricket. 

I slutet av 1920-talet kom han till Paris, där han upptogs i kretsen kring James Joyce, som kom att utöva ett stort inflytande på honom. 1939 bosatte han sig permanent i Paris, "jag föredrar ett Frankrike i krig framför ett neutralt Irland", och de flesta av hans verk är skrivna på franska. 

Under ockupationen av Frankrike engagerar sig Beckett i motståndsrörelsen, erfarenheter som han senare alltid bagatelliserade.

Beckett mötte länge ingen förståelse hos förläggare för sina romaner och dikter. Framgångarna kommer först efter 1945, och det stora genombrottet får han 1952 med pjäsen "I väntan på Godot", han mest kända och spelade verk - i Sverige bland annat i en minnesvärd förställning på Dramaten med Ernst-Hugo Järegård och Jan-Olof Strandberg - och som blev till ett talesätt.

Två luffare, Vladimir och Estragon, väntar vid en öde landsväg under ett avlövat träd på Godot som aldrig kommer. De grälar, skämtar och förtvivlar i ett tragikomiskt spel med ord av poesi, drömmar och nonsens som ska uttrycka människans sökande efter mening i en obegriplig värld. 

Med ett minimalistiskt uttryck fångar Beckett som ingen annan den existentialistiska stämningen i efterkrigstidens Europa, och han kom att utöva ett stort inflytande på dramatiker -som Havel och Pinter, författare, men också inom andra konstarter.

1969 fick Beckett Nobelpriset. Han dog 1989, och är begravd på Montparnasse i Paris.

USA:s blodigaste krig

 

Inbördeskrig tenderar alltid att bli utdragna, ovanligt blodiga och lämna oläkta sår för lång tid framöver. Amerikanska inbördeskriget är inget undantag. Kriget som startade den 12 april för drygt 160 år sedan med sydstaternas attack mot Fort Sumter kom att vara i fyra år, bli det blodigaste kriget i Amerikas historia – om vi bortser från utrotningen av indianerna förstås – och de förlorades bitterhet försvinner först med presidentvalet 1980, om ens då.

Kriget har gått till historien som en kamp mellan slaveriets motståndare och anhängare. Verkligheten bakom var nog mer sammansatt än så, det handlade ytterst om USA skulle förbli ett sammanhållet land med en uniform inre marknad. Nordstaterna, ”Unionen”, ansåg det, sydstaterna, ”De konfedererade”, däremot föredrog en lösare konfederation.

En intressant fråga är om en stat har rätt att utträda ur unionen. Juridiken är säkerligen nog så snårig på den punkten, men sunt förnuft och det allmänna rättsmedvetandet säger förmodligen att det borde vara helt OK. Har man anslutit sig frivilligt, ska man kunna lämna också. Men när det kommer till krass makt- och intressepolitik väger sådana hänsyn lätt.

Slaveriet kom hur som helst att bli en viktig symbolfråga för hela kriget, och resultatet av krigsutgången blir också att slaveriet avskaffas. Därmed inte sagt att diskrimineringen av afroamerikaner upphör, den fortsätter i själva verket in i våra dagar.

Många sydstatsbor sörjde – och idealiserade - säkert också de paternalistiska förhållanden som rådde under slaveriet, och hade svårt att se hur den moderna tidens själlösa slit inom industrin kunde anses vara en förbättring. I en mycket talande scen i filmernas film ”Borta med vinden” utbrister en förfärad Scarlett O´Hara under ett besök i en fabrik där det arbetar svarta: ”Så skulle vi aldrig behandla våra niggrer!”

Amerikanska inbördeskriget betraktas som det första industriella kriget. Järnvägar, pansarbåtar, telegraf och framför allt massproducerade vapen, kom att spela en avgörande roll. Nordsidans vinst var därför lätt att förutsäga, nordstaterna var inte bara numerärt överlägsna, utan först och främst hade en överväldigande industrikapacitet.

Mark Twain hävdade på fullt allvar – han hade en sådan sida också – att Syd förlorade, trots att deras militära härförare, framför allt Lee, var mycket skickligare än sina kollegor på motståndarsidan, därför att de var en bondearmé, och stora delar av den brukade helt enkelt försvinna när det var skördedags.

När Nordstatsarméerna rycker in i Söder går de fram med en hänsynslös brutalitet. Man bränner ner allt i sin väg, vilket tillsammans med den allt mer effektiva sjöblockaden, leder till svåra umbärande, och rent av svält, för civilbefolkningen.

När krutröken äntligen lägger sig, och sydstatsarméns befälhavare Lee kapitulerar den 9 april 1865 i Appomattox, har mer än 600 000 soldater mist livet. Till det får man lägga ett okänt, och inte så litet, antal civila offer. Som en jämförelse kan nämnas att i andra världskriget förlorade USA drygt 400 000 man.

Tio procent av nordstaternas manliga befolkning mellan 20 och 45 år fick sätta livet till. För sydstaterna är motsvarande siffra ofattbara 30 procent.

Inbördeskriget följdes av en period som i officiell historieskrivning kallas ”Rekonstruktion”, och som var ingenting annat än en militär ockupation av Södern. Den kom att vara i tolv år.

Sydstatarna förlät aldrig republikanen Lincoln, och politiken i sydstaterna dominerades länge av det demokratiska partiet. Ronald Reagan var den förste republikan sedan inbördeskrigets dagar som lyckas vinna i Södern i valet 1980.

Omkring 3000 svenskar deltog i det amerikanska inbördeskriget, den överväldigande majoriteten på nordstatssidan.

Första människan i rymden

 

                                                                   Foto: Autorstwa Arto Jousi / /Suomen valokuvataiteen museo / Alma Media / Uuden Suomen kokoelma; Restored by Adam Cuerden - Finnish Museum of Photography, Domena publiczna, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=79901445

Idag är det årsdagen av Jurij Gagarins första bemannade rymdfärd 1961 i rymdfarkosten med det symboliska namnet ”Vostok” (Öster). 

Här hjälpte inte amerikanernas svammel om att John Glenn var den första FRIA människan i rymden, det var uppenbart för alla att det var ryssarna som ledde rymdkapplöpningen. 

Nikita Chrusjtjov hade förklarat att ni skulle man ”hinna ikapp och förbi”, och ingen hade då kunnat ana att en generation senare skulle Sovjetunionen och hela den reellt existerande socialismen, som det så vackert heter, ligga i ruiner. 

Gagarin behövde inte uppleva det, han omkom i en flygolycka 1968.

”Det politiska och personliga går alltid hand i hand”

 

Det börjar med en kort stund före en konsert. Sara Parkmans rampfeber är alldeles påtaglig. Sedan går de ut på scenen, det är nersläckt och allt ljus är på Sara. Hon är ensam – och känns allsmäktig. Hon släpper loss, belysningen tänds och hon förenar sig med publiken. Och så ett klipp efter konserten med en ensam Sara Parkman backstage. Inledningen till filmen ”Som vi älskade” fångar i några få scener hela rikedomen och motsägelsefullheten hos musikern och personen Sara Parkman.

Det finns en sådan dynamisk dialektik i allt hon gör, och kanske också som den hon är. Hon spelar traditionell folkmusik, men drar sig inte att utveckla den, och gärna hämta influenser från många olika håll. I en obetalbar scen, Sara och hennes band ska spela, det ser ut som Stadshuset i Stockholm, och de presenteras av en tjänsteman eller om det är en politiker, som på tafflig engelska staplar klyschor om svensk natur och liknande på varandra intill löjets gräns, varpå Sara Parkman påpekar stillsamt att hon är antinationalist som vill förmedla folkbildning.

Det politiska och det personliga går alltid hand i hand. Liksom engagemang och självdistans, vrede och tvivel.

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Mot undergången

 

Åren kring förra sekelskiftet präglas av en exempellös utvecklingsoptimism. Framstegen inom vetenskap och teknik gav skjuts åt en nästan blind övertygelse att mänskligheten var på väg att träda in i Förnuftets tidsålder. Historien var en rätlinjig process som förde oss ständigt mot nya högre nivåer. Lyckoriket var runt hörnet, det mänskliga snillet skulle tämja naturens krafter, bota sjukdomar, lösa samhällsproblem till allas belåtenhet, göra krig överflödiga.

Det var i den andan som världens största passagerarfartyg Titanic byggdes. Båten var ett under av den tidens ingenjörsvetenskap, den var ”osänkbar”, och väldig på alla sätt. Det var knappast en tillfällighet att fartygets inredning gick huvudsakligen i jugendstil.

Jugend är det tyska ordet för ungdom, och stilen var ett samlingsbegrepp för riktningar inom konst och arkitektur som ville bryta med de klassiska estetiska värderingarna, och som namnet antyder skapa något ungdomligt och helt nytt.
I många länder kallades stilen för art nouveau – ny konst, i Spanien och Ryssland kort och gott ”modernism”, i Storbritannien Liberty style – den fria stilen, och inom Habsburgmonarkin för secession – utbrytning.

När Titanic lämnar Southampton den 10 april 1912 på sin jungfruresa med destination New York finns det 2207 människor ombord, men livbåtar för 1178 personer. Båten var ju osänkbar, och det förvånande är egentligen att det fanns några livbåtar alls.
Resten är historia, när jättefartyget stöter ihop med isberget den 14 april, sjunker på några timmar under natten, orkestern som spelar in i det sista, det fruktansvärt stora antalet offer, chocken som följer nyheten om förlisningen, legenderna efteråt.

Titanic-katastrofen är som ett antikt drama där uppgivna gudar låter de dåraktiga människornas öde obevekligt gå i fullbordan. Hybris, förhävelsen, övermodet, leder alltid ofelbart till straff och vedergällning av den hämnande rättvisegudinnan Nemesis.

Titanic har fått stå som symbol för framstegsoptimismens undergång. Det finns onekligen en stark poetisk övertalningskraft i den bilden. Men det är naturligtvis en efterhandskonstruktion. Titanic får på sin höjd utvecklingstanken att krackelera, innan den begravs i gyttjan i första världskrigets skyttegravar två år senare.

Åsa Beckman om uppväxten i Prästmon

 

Kulturbarn
Åsa Beckman
Norstedts

Journalisten och författaren Åsa Beckman växer upp i Prästmon. Hennes far, Erik Beckman, är mellan åren 1961 och 1977 lärare vid Hola folkhögskola. Han är också en av den svenska modernismens främsta författare och räknas som en av den svenska moderna litteraturens mest säregna skapare. Nu många år senare reflekterar Åsa Beckman kring sin och sina syskons uppväxt i en familj med en dominerande far i centrum och vars arbete ställde allt och alla i skuggan.

Genom samtal med andra kulturbarn och läsning av fleras minnen från uppväxten i liknande miljöer urskiljer Åsa Beckman ett mönster. Fram träder ett familjeliv som styrs helt och hållet av Författarens arbete – och humör. Det gäller att i alla lägen skydda Den Store Mannen från yttre störningar, underlätta hans verksamhet, uppmuntra och anpassa sitt eget liv efter det upphöjda arbetets gång.

Och inte minst att acceptera ett gränslöst beteende som tar inte hänsyn till någon eller något. Utom sig själv förstås.

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

När världen sviker

 

Idag är det romernas nationaldag.

Romernas är Europas största minoritetsfolk. Trots att de har levt här i över tusen år är de än idag utsatta för svår förföljelse.

Född fördömd. Romerna – ett europeiskt dilemma
Irka Cederberg
Leopard förlag, 2010

Frankrike massutvisar romer till Rumänien. Trots att rasismen lyser tydligt genom applåderas åtgärderna av Italiens regering. Eller är det kanske just därför? Omvärldens protester är synnerligen lama.

Förföljelse och trakasserier av romer är ingenting nytt inom EU. Det har förekommit regelrätta pogromer, också med dödsoffer i flera EU-länder, bland annat Italien, Österrike, Ungern, Tjeckien och Slovakien. I de två sistnämnda har det byggts murar kring romska bosättningar. Våld, hot och diskriminering tillhör vardagen för Europas romer, som ofta lever under förhållanden som inte är människovärdiga.

Inte heller i Sverige har vi mycket att yvas över. För tio år sedan utvisades en grupp romer, på uppenbarligen rasistiska grunder. Migrationsminister Tobias Billström försvarade tappert tilltaget, och protesterna var inte överdrivet häftiga. Det  skulle hållas val snart.

Ungefär samtidigt med utvisningen av de tiggande romerna, publicerade regeringens delegation för romska frågor ett betänkande där man bland annat konstaterar att romerna i det svenska samhället är utsatta för ”extrem och oförsvarbar exkludering”, att de som grupp är ”mest diskriminerad och missaktad”, och att det i Sverige råder ”strukturell antiziganism”.

Arbetslösheten bland romer ligger på omkring 80 procent, många har inte ens gått ut grundskolan, medellivslängden är påtagligt lägre, deras delaktighet i det politiska livet försumbar. Delegationen föreslår en nationell strategi för att uppnå full jämlikhet för romer inom 20 år. Den som lever – och har tålamod nog - får se.

Paradoxalt nog har romerna situation i Öst- och Centraleuropa försämrats sedan kommunismens sammanbrott. Under kommunisttiden beviljades romska flyktingar nästan alltid politisk asyl i Väst, medan de numera avvisas konsekvent, också i strid med EU:s fria rörlighet.

Urholkade sociala skyddsnät, ökade klassklyftor, uppblossande nationalism och högerextremism har på ett allvarligt sätt förvärrat romernas ställning. I det sönderfallande Jugoslavien har de klämts mellan de krigande nationalisternas sköldar. Mest påtagligt är det i Kosovo, där romerna har av den albanska majoriteten utpekats som syndabockar, och utsatts för svåra förföljelser, utan att det internationella samfundet har funnit det mödan värt att ingripa. Högre värden än mänskliga rättigheter står tydligen på spel.

Antiziganismen i Europa är ingenting nytt. Under medeltiden ordnade de tyska furstarna sällskapsjakt på romer. Under 1700-talet är det vanligt med brutal tvångsassimileringspolitik, där romska barn tas från sina föräldrar och placeras ut hos ”vita” familjer. I Rumänien förekommer romsk slaveri fram till mitten av 1800-talet.

Nazisterna bedrev det som kom att kallas ”den okända Förintelsen”, minst en halv miljon romer mördades i koncentrationsläger och på andra ställen. Med tanke på att det rör sig om människor i samhällets marginal, med ofta högst bristfällig registrering och folkbokföring, och där många dessutom sökte dölja sitt ursprung, är det rimligt att anta att siffran i själva verket är långt högre, så många som en och en halv miljon har nämnts.

Irka Cederberg, svensk sociolog och journalist, har skrivit en bok som ger en nödvändig historisk bakgrund till romernas situation i Europa. Hon lyfter också fram de olika yttringarna av den rika romska kulturen. En systematisk genomgång av romernas situation i de enskilda länderna ger en bra och samtidigt skrämmande bild av romernas utsatta läge idag.

Bokens undertitel *Ett europeiskt dilemma* anknyter medvetet till Gunnar Myrdals *An American Dilemma*, och vill framhäva motsättningen mellan å ena sidan Europas höga humanistiska ideal, och å den andra den faktiska verkligheten för romerna som står i drastisk kontrast till de högstämda idéerna.

I dessa tider då rasismen och främlingsfientligheten åter sticker upp sitt fula tryne, och blir allt mer accepterade också bland etablerade politiska krafter är Cederbergs bok en nödvändig läsning.

Våldets laboratorium. Romernas politiska historia

 

En text till med anledning av romernas nationaldag:

Man ser dem lite överallt, sittande eller knäböjande, utanför köpcentra, gallerior och butiker. De har blivit ett självklart inslag i stadsbilden på både större och mindre orter. Men trots den självklarheten är tiggarna, som oftast är romer från Rumänien, inte ett okontroversiellt fenomen. Vissa kommuner har försökt att helt enkelt förbjuda dem, vilket har visat sig vara olagligt, andra har försökt begränsa deras verksamhet med avgifter och andra restriktioner, de har utsatts för misshandel och övergrepp, men också yttringar av sympati och stöd. Alldeles oavsett väcker de uppenbarligen starka känslor. Men vilka är de, var kommer de ifrån, och hur hamnade de där de är idag?

Den polske statsvetaren och idéhistorikern Przemysław Witkowski ger i sin ambitiöst upplagda bok ”Våldets laboratorium. Romernas politiska historia” (Laboratorium przemocy. Polityczna historia Romów, 2020) en bred bild av den romska historien, från deras ursprung till dagens situation i Europa.

Idag har språkforskningen fastslagit att romerna kommer från nordvästra Indien, och det har bekräftats bortom allt tvivel av DNA-bevis. Redan på 400-talet sker den första vågen av romsk migration undan invaderande nomader, och de krig som härjar i området under flera århundraden.

Witkowski är mycket noga att betona det faktum att migration är ett högst vanligt beteende i historien, ett fenomen som ständigt pågår i större eller mindre omfattning. Det orsakas av antingen krig och andra övergrepp och/eller svält, hungerkatastrofer och otillräckliga försörjningsmöjligheter.

Följaktligen är migrations riktning alltid bort från krig och våld, och mot de ekonomiska centra som gäller för sin tid.

Härvidlag utgör romerna inget undantag.

Läs hela texten (ej betalvägg) i Dixikon.