De kom i tusental – många blev kvar i Ångermanland

 

En liten grupp äldre personer sitter framför en skärm på entréplanet i Länsmuseet Murberget och tittar på en film. Ibland kommenterar någon, språket som talas är finska. Filmen handlar om dem, de finska invandrare som kom till Sverige på 50- och 60-talen. Den är en del av projektet ”Innan det är försent” som presenterades på Länsmuseet under söndagen.

Efter andra världskriget är Finland ett fattigt land, förött av kriget och med oläkta sår efter inbördeskriget en generation tidigare. Arbetslösheten är hög, medan industrin i det betydligt mer välmående grannlandet Sverige går på högvarv och skriker efter arbetskraft.

Och de kommer i tusentals från Finland, tänker stanna några år, spara en slant och återvända. Riktigt så blev det inte. Inte alla men många, kanske de flesta, är kvar. De har hunnit bli gamla, och det gäller att ta vara på deras minnen – ”Innan det är försent”.

Bakom projektet, som givetvis är tvåspråkigt, finns den prisbelönta filmaren Maria Mäki och Kristiina Oikari, verksam inom it-branschen och med ett stort samhällsengagemang, båda med rötter i Finland och numera bosatta i Sundsvall.

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Stormakternas skräck

 

"Har ni hört den om den judiske bankiren som skulle ge ett stort lån till det mäktiga kejsardömets regering?"

Boken kan beställas direkt från författaren eller från Bokus och fysisk bokhandel.

Samtal kring "Familjeminnen" på Kramfors bibliotek

 

Fint boksläpp på Kramfors bibliotek, med ett samtal med Victoria Jonsson. 

Ni som inte hade möjlighet att komma på boksläppet kan beställa boken direkt från mig. Finns också hos fysisk bokhandel och Bokus.

Utflykt till en skärgårdsö

 

"Det är lättare att få förlåtelse än tillåtelse" är ett populärt talesätt."

Boken kan beställas direkt från författaren eller från Bokus och fysisk bokhandel.

BOKREA! BOKREA! BOKREA!

 

Välkommen till Hamnvikens höjders egen bokrea. Följande titlar finns till otroliga priser:

ENDAST 49:-/BOK

69:-/BOK

Levereras med dedikation!
Fraktkostnad kan tillkomma.

PM:a eller mejla till hamnvikenshojder@gmail.com

Slumpen i mitt liv

 

"Jag uppfattar mig själv som en rationell människa."

Boken kan beställas direkt från författaren eller från Bokus och fysisk bokhandel.

Vänner om natten

 

"Minervas uggla sprider sina vingar blott när skymningen faller" påstår filosofen, och det kanske är sant."

Boken kan beställas direkt från författaren eller från Bokus och fysisk bokhandel.

Rätten att vara annorlunda

 

Rose
Regi och manus: Niels Arden Oplev
Distribution: Nordisk Film

Psykiskt sjuka Inger ska åka på en bussresa från Danmark till Paris med sin syster och hennes man. Inger både gör och säger oväntade saker, inte alltid uppskattade av andra människor, och bussresan blir en mycket speciell upplevelse för alla inblandade.

Medpassagerarnas reaktioner varierar, några är avvaktande, flera öppna och inkluderande, några få direkt fientliga, avvisande och fördömande.

Märkligt nog är det just de avoga som visar mest likheter med den schizofrena Inger. På välkänt danskt filmmanér skapas flera godmodigt humoristiska scener.

Överlag präglas filmen av en välavvägd blandning av lättsam humor och drastiskt allvar. Också det i god dansk filmtradition.

Det visar sig att Ingers resa till Paris har ett speciellt syfte. Hon har bott i Frankrikes huvudstad som ung, och upplevt där en stor kärlek men som har slutat ganska olyckligt. Hon tror själv till och med att den händelsen kan ha utlöst hennes sjukdom.

Återseendet med den gamle älskaren blir tämligen upprivande, men får ändå en viss renande effekt.

Och hemresan till Danmark sker under muntra former, nästan som en kontrast till nerresans neurotiska komplikationer.

Filmen är en finstämd berättelse om rätten att vara annorlunda, som skildrar utan pekpinnar våra attityder till det som faller utanför de gängse ramarna. En humanism när den är som bäst.

Och Sofie Gråbøl gör huvudrollen som Inger på en nivå fullt jämförbar med Dustin Hoffman i ”Rain Man”. Det är stor skådespelarkonst.

Bra spänning men alldeles för "relations korrekt"

 

Det sista han sa
Laura Dave
Övers: Molle Kanmert Sjölander
Bokförlaget Nona

”Det sista han sa” är ännu en i raden av amerikanska bestsellers. Och visst har den en spännande och ovanlig intrig, ett bra språk och intressanta miljöskildringar. Allt enligt en viss mall. Och det är den som är problemet.

Det är spännande som det ska vara, som läsare vill man hela tiden veta vad som händer sedan, en riktig bladvändare. Miljöskildringen är stark, det är lätt att känna sig hemma på husbåten i Sausalito eller på nattlig vandring genom ett folktomt Austin.

Huvudpersonen är rakt genom sympatisk, och det är inget problem. Inte heller hennes yrke som tillverkare – svarvare – av lyxiga designmöbler, betydligt mindre originellt än författaren förmodligen avsåg.

Problem är dock att hon är så totalt ”relation korrekt”, som någon slags karaktärsmotsvarighet till politisk korrekthet. Hon tänker alltid de korrekta tankarna, känner de korrekta känslorna, visar de korrekta attityderna.

Hennes äktenskap må vara lyckat, visst finns det sådana, men det här är sockersött idylliskt på ett sätt som sänker romanen långt under trovärdighetens alla gränser.

Relationen till bonusdottern är inte mycket bättre, visserligen allt annan än sockersött, men definitivt relation korrekt med förutsägbara komplikationer – som givetvis övervinns.

Där åker också hela upplösningen ut som barnet med badvattnet och kvar blir en tom balja med en lyster som inte känns helt äkta.

Men har man inte så höga krav och vill ha lite underhållning för långa vinterkvällar eller en resa så fungerar romanen alldeles utmärkt.

Boynes senaste roman övertygar inte helt

 

Alla förlorade platser
John Boyne
Övers: Maria Nääs
Norstedts

John Boyes senaste roman ”Alla förlorade platser” är en uppföljare till succén ”Pojken i randig pyjamas”. Men om den sistnämnda var en ungdomsbok, vänder sig fortsättning till en mer vuxen publik.

Gränsen är naturligtvis inte knivskarp, och en bra barn- och ungdomsbok utmärks av att den kan med fördel läsas av alla åldrar.

För er som inte är bekanta med ”Pojken i randig pyjamas”: nioåriga Bruno bor med sin familj i en flott villa bredvid det som vuxna kallar ”bondgård”, men som Bruno snart upptäcker är något helt annat, smått obegripligt och riktigt otäckt. Hans pappa är chef på stället som med ett underligt namn kallas ”Allt Svisch”. Nyfikenheten driver fram honom till taggtrådsstängslet som omger platsen, och där blir han kompis med den jämnårige Schmuel. En dag försvinner Schmuels pappa och han ber Bruno om hjälp att leta efter honom. Bruno drar på sig en ”randig pyjamas”, tar sig genom ett hål i stängslet – och försvinner spårlöst för alltid.

”Alla förlorade platser” är berättelsen om Brunos då tolvåriga syster Gretel och hennes öden efter kriget.

/../

Läs hela texten (ej betalvägg) i Opulens

Gift med en fanatiker

 

"Jag tror på mångfald och tolerans."

Boken kan beställas direkt från författaren eller från Bokus och fysisk bokhandel.

Finskt godis

 "Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två" diktade Rudyard Kipling och han var inte vem som helst, Nobelpristagare, den brittiska imperialismens främste skald, och författare till "Djungelboken."

Boken kan beställas direkt från författaren eller från Bokus och fysisk bokhandel.

”Det här vill ni inte missa” – skruvad komedi driver med politik och korruption

 

Sollefteå Amatörteater fortsätter att spela pjäser av Christian Wåhlander. Hösten 2021 satte man upp ”Dödsbädden”, och nu har man haft premiär för ”Förhöret”, en skruvad komedi med en samhällskritisk udd.

-          Christian har bearbetat texten särskilt för oss, säger Mimmi Johnsson, regissör, som dessutom spelar en liten roll i pjäsen.

Och Sollefteåamatörerna har själva utvecklat pjäsen med hjälp av musik och sång – resultatet blev en alldeles egen musikal!

Anslaget är en smula Kafkaartad, en man har kallats till förhör på en polisstation utan att ha en aning om vad han är misstänkt för. Han förhörs av två poliser, givetvis är en snäll och den andre elak.

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Ny litteraturfestival i Norrland

 

Författarna Tove Alsterdal och Mats Jonsson startar Ådalens Litteraturfestival på Sandslån i Kramfors med premiär i augusti. Festivalen är antagligen den enda i sitt slag som drivs av författare. I dagarna två, 11 och 12 augusti, ” ska Sandslån krylla av författare i samtal över genregränserna och utöver det vanliga, litteratur och läsare, musik och happenings. Allt äger rum i båtskjul och kaserner, tält och verkstäder, på bryggor och kring lägereldar.” enligt beskrivning på festivalens hemsida.

Sandslån ligger naturskönt där Ångermanälven blir till en havsvik, mitt emot Nyland, en bit norr om Kramfors. Här är betagande vackert, stilla och smått idylliskt. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att föreställa sig att den här platsen sjöd en gång i tiden av liv, det såg ut som en väldig myrstack på vatten.

Här byggdes Sveriges som industrination, och de som byggde var många, tusentals människor, länge framför allt män har arbetat vid timmerskiljet, som mest jobbade 700–800 arbetare här samtidigt. De kom från närområdet och fjärran ifrån, och de var alla sorter.

/../

Läs hela texten (ej betalvägg) i Opulens

Det stannar inom familjen

 

En dag kommer allt det här bli ditt
Regi och manus: Andreas Öhman
Foto: Ari Willey
Distribution: SF Studios

Med sin senaste film kommer Andreas Öhman hem, och det på fler än ett plan. Ett viktigt inslag är bearbetningen av sorgen efter en lillasyster som omkom tragiskt. Andreas har själv sagt att filmen är inte bara ”personlig”, den är rent av ”privat”. Dessutom är filmen en hemkomst i ordets bokstavliga bemärkelse, då stora delar av filmen är inspelade i trakten av hembyn Djuped utanför Kramfors, och till och med på själva föräldragården.

De åldrande föräldrarna, Susanne Reuter och Peter Haber, samlar sina utflugna barn till ett viktigt möte. De är ett riktigt praktfullt persongalleri, hippa och urbana, storstad rakt genom, med moderna och progressiva värderingar och ideal.

Det gäller främst den ena av döttrar, Lisa, spelad med bravur av Karin Franz Körlof, kreativ men strulig, med ett påtagligt släng av Tourette. Hon är lite av filmens huvudperson, och förstår man, regissörens alter ego. Han lyckas också att framställa hennes inre demoner på ett ovanligt och originellt sätt.

Anledningen till att föräldrarna har samlat barnen är att man har bestämt att bara en av dem ska ärva skogen, den ska inte skiftas i mindre lotter, utan fortsätta brukas i sin helhet såsom har skett i generationer.

Beskedet kommer som en chock, i synnerhet som ingen av syskonen är beredd att axla ansvaret. Eller är de det?

Ett intrikat spel uppstår mellan familjemedlemmarna, och et kulminerar med en mindre skandal under mammans stora födelsedagskalas. Mycket kommer upp till ytan, gammalt groll, konflikter från det förflutna, undanträngd syskonrivalitet och orättvisor.

Och bakom allt detta kastar den omkomna broderns tragiska olycka sin långa skugga.

Men filmen är så mycket mer än ett familjedrama. Här finns också en viktig samhällsnivå med hela glesbygdsproblematiken, och även med miljö- och klimatfrågorna i förgrunden.

De betagande tjusiga vyerna kan inte dölja det faktum att stora delar av Sverige förvandlas till obebodd produktionsyta. Och vill vi verkligen ha det så? Och vad kan göras åt det?

En vacker film som är både personlig och allmängiltig, och som vågar konfrontera svåra problem på både det privata och samhälleliga planet.

Märkliga djur

 

"Det var på den tiden i mitt forna hemland Polen då det förekom flitigt så kallat frivilligt samhällsarbete."

Boken kan beställas direkt från författaren eller från Bokus och fysisk bokhandel.

Skåpets skamliga hemligheter

 

"I barnkammaren i vår lilla lägenhet i Warszawa stod ett stort skåp."

Boken kan beställas direkt från författaren eller från Bokus och fysisk bokhandel.

Ett hem för föräldralösa

 

"Hemmet var som en öde ö där en handfull skeppsbrutna gjorde sitt bästa för att hämta sig efter undergången."

Boken kan beställas direkt från författaren eller från Bokus och fysisk bokhandel.

Den första segern till ingen nytta

 

Narvik
Regi: Erik Skjoldbjaerg
Manus: Cristoph Grøndahl, Live Bonnevi, Erik Skjoldbaerg och Sebastian Torngren Wartin
Distribution: Netflix

”Narvik” är filmen om det legendariska, för att inte säga mytiska, slaget om Narvik, ibland refererat till som ”Hitlers första nederlag”. I skuggan av slaget utspelar sig ett svårt moraliskt dilemma. Filmen är en norsk storsatsning på Netflix.

När Nazityskland plötsligt invaderar det neutrala Norge i april 1940 blir kontrollen av den lilla nordliga staden Narvik central för hela operationen. Där ligger omlastningsstationen och utskeppningshamnen för den svenska malmen, och den är av vitalt intresse för både tyskarna och de allierade för den för kriget livsavgörande ståltillverkningen.

Tyska armén firar snabba framgångar mot det svaga, eller rent av obefintliga, norska motståndet, men när de allierade landsätter överlägsna styrkor bestående av engelska, franska och polska soldater, och understödda av engelska flottan, vänder krigslyckan.

Filmens krigsscener är välspelade och realistiska, däremot är det inte helt lätt att få grepp om sammanhanget.

Inte heller framgår det helt klart att den allierade styrkan kan skära av, ringa in och krossa hela den tyska armén i Nordnorge. Vilket de underlåter att göra. Tyskarnas snabba framryckningar i Frankrike får de allierades kommando att dra tillbaka de segerrika styrkorna från Norge, och lämna norrmännen åt sitt öde för fem år framåt.

”Hitlers första nederlag” utnyttjades aldrig och framgångarna i Norge blev helt förgäves.

Vilket som sagt inte är helt lätt att få grepp om i filmen.

Under tiden utspelar sig i den ockuperade staden ett drama där en av de norska soldaternas hustrur ställs inför ett svårt moraliskt val. Ska hon rädda sitt sårade barn genom att ange några engelska diplomater som gömmer sig i en stuga utan för stan eller ska hon ståndaktigt uppfylla sin patriotiska plikt och tiga. Och låter den lilla pojken dö.

Hon väljer att rädda sitt barn. Vilket ådrar henne lokalbefolkningens vrede och förakt, men publikens sympatier ligger nog ändå hos henne. Moraliska domar utdömes lätt i soffan framför tv:n i fred och välstånd.

Inte heller den delen av filmen övertygar, därtill är karaktärerna alltför platta och livlösa.

Verkligen ingen fullträff, men ändock skaplig underhållning med duktiga skådespelare och häftiga stridsscener.

Middag hos kosacker

 

"Saker och ting är sällan vad de ser ut att vara."

Boken kan beställas direkt från författaren eller från Bokus och fysisk bokhandel.

Dödsattesten

 

"Jag tror inte på folkkaraktärer."

Boken kan beställas direkt från författaren eller från Bokus och fysisk bokhandel.

Mentorn från Białystok

 

"Sovjetunionen står inte högt i kurs hos någon, och det inte utan anledning."

Kärlek bortom hämmande kulturmönster

 

Ali & Ava
Regi och manus: Clio Barnard
Distribution: Nonstopentertaiment

I ett dunkelt England, någonstans i en murrig storstad, möts av en tillfällighet Ali och Ava. Det vore banalt att kalla dem ”omaka par”, de flesta par är omaka.

Men det är mycket som skiljer åt, klass, kulturbakgrund och inte minst ålder – hon är påtagligt äldre, och bara det faller utanför de etablerade normerna för många. Och så har de helt olika musiksmak, något som kan visa sig nog så problematiskt.

De är båda ensamma människor, och ett oväntat, trevande tycke uppstår. Det ser fint ut till en början, men ganska snart hinner deras förflutna i kapp dem och skapar hinder och murar.

Ali lever i ett icke-äktenskap som han har svårt att bryta upp från med hänsyn till familjen. Det är kulturmönster som sitter djupt och som det kräver mycket mod att göra sig kvitt.

För Ava gäller hänsynen framför allt sonen som idealiserar sin far, utan att känna till hans våldsamhet och grova misshandel av modern. Däremot är han väl bekant med pappas fascism och främlingsfientlighet, och då går han automatiskt i försvarsställning till mammas pakistanske pojkvän – hur mycket brittisk, eller åtminstone engelsk - han än är.

Det är om möjligt ett ännu djupare kulturmönster.

Och allting ser ut att gå i kras.

Men filmens humanistiska budskap är att det faktiskt är möjligt för oss att kasta av oss fördomarnas tunga ok och ta klivet in i en individuell frihet. Det kan bli ett första steg mot samhällets frigörelse.

Ali lär sig att digga Dylan. Jag kan själv nästan börja gilla punk.

Från rättslös främling till författare i Kramfors: ”Det finns så många bra historier”

 

Humor, om än av det sträva och koncisa slaget, är en viktig del i Gregor Flakierskis författarskap.

Bild: Katarina Östholm

Läs gärna Katarina Östholms fina presentation i Tidningen Ångermanland av min senaste bok "Familjeminnen": Tidningen Ångermanland

Några citat:

"I varje berättelse finns en verklighet; det som skildras har sin utgångspunkt i reella händelser."

"Trots att novellerna ofta har sina rötter i Europas mörkaste stunder så berättas de med en underton av sträv humor"

"Familjeminnen" är ett tidsdokument som förtjänstfullt lägger sin lilla pusselbit till världshistorien."

Imponerande bok om judiskt motstånd under Förintelsen

 

Inte som lamm till slakt. Judiskt motstånd under Förintelsen
Kenneth Hermele
Ordfront

Myten om judisk passivitet och bristande motståndsvilja har en lång historia och kulminerar med Förintelsen, då judarna påstått skulle låta sig föras till sin död ”som lamm till slakt”. Ursprunget till denna (miss)uppfattning är en kombination av antisemitiska stereotyper, sionistiskt färgad historieskrivning och delvis att många källor, både skriftliga och muntliga har varit otillgängliga för forskare på grund av deras bristande språkkunskaper. Trots att forskningsläget idag är ett helt annat lever myten om judisk passivitet vidare. Kenneth Hermeles bok är en gedigen och tämligen fullständig genomgång av det judiska motståndet under Förintelsen som effektivt vederlägger gamla seglivade fördomar och missförstånd.

Bokens stora förtjänst, den största då den har många, är konstaterandet att inte bara väpnat motstånd är motstånd, Hermele betraktar ALLA former av motstånd som AKTIVA, ingen ”bättre” än den andra, och ofta hänger de ihop.

Enkelt uttryckt: alla handlingar som motarbetade nazisternas avsikter gentemot judarna ska räknas som motstånd. Alltså även moraliska och andliga handlingar, allt som på något sätt hindrade deras maktutövning.

/../

Läs hela texten (ej betalvägg) i Opulens

Övertygande satir över klassamhället

 

Triangle of Sadness
Regi och manus: Ruben Östlund
Foto: Fredrik Wenzel
Distribution: SF Studios

Ruben Östlunds flerfaldigt belönade och Oscarsnominerade film ”Triangle of Sadness” beskrivs ofta som en satir över mode- och skönhetsvärlden. Men den är mycket mer än så.

Filmen tar visserligen avstamp i just den världens tomhet och fixering vid yta. Det börjar med en audition för manliga modeller, där en pretentiös modesnubbe gör anspråk på att presentera också det inre. Det gör han inte! Att gå på catwalken i takt med en melodi som man har i huvudet är inte ett tecken på andlig rikedom.

Modellen Yaya är också influencer. Hon försörjer sig med att ta selfies ätande en pastasort som hon inte ens tål. Hon erkänner utan omsvep för pojkvännen Carl att han är bara en säljande dekoration som gör sig bra på instagram.

Yayas och Carls diskussion om vem som ska betala på en exklusiv restaurang, som handlar bara om pengar, när båda påstår med emfas att det inte handlar om det, är helt obetalbar, om uttrycket tillåts.

Enda möjligheten för Yaya att komma ifrån modellkarriären är att bli en ”troféhustru” till någon rik gubbe.

Rika gubbar är det gott om på den lyxkryssning som hon bjuds gratis på tillsammans med Carl i sin egenskap av influencer. Krösusarna är ett praktexempel på att stora förmögenheter i kapitalismen skapas genom flit, sparsamhet och uppfinningsrikedom. En är ryss, suveränt spelad av Zlatko Burić, som har plundrat statliga bolag inom jordbrukssektorn.

En annan är vapenfabrikant, som gärna skryter om sin insats för demokratin, och heter Winston. Frun heter så klart Clementine.

De här människorna är så rika att de kan få göra precis vad som helst, till och med att tvinga de som arbetar för dem att inte arbeta!

Och de kan äta den mest utsökta mat som finns att köpa för pengar, men naturens krafter kan de inte rå på. Vilket har tämligen förödande konsekvenser för deras matsmältning.

Kapitalism eller socialism? Det kanske inte gör så stor skillnad, vilket åskådliggörs genom en alkoholdränkt debatt, eller snarare citattävling, mellan den ryssen och den försupne marxistiske kaptenen, helt lysande spelad av Woody Harrelson.

Problemet är snarare hierarkier, något som några få av lyxyachtens passagerare och besättningsmän får erfara på en till synes öde ö, där de strandas efter att pirater angriper båten.

Här är pengarna, aktierna och Rolexklockorna totalt utan värde, den enda tillgången som räknas är förmågan att överleva. Och det vänder upp och ner på de tidigare hierarkierna. Det hjälper inte ens att ryssen citerar Marx sentens ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Alla får inte lika mycket – av någonting.

Det är en övertygande satir av klassamhället, som ifrågasätter den hierarkiska ordningen och de motiveringar som ligger bakom den. Makt bygger på tvång, indoktrinering – och i förlängningen naket våldet.

Filmen är kanske inte särskilt djuplodande, och bitvis väl övertydlig. Det förvånar inte att den har i amerikansk högerpress kritiserats för just sin ytlighet och plakatpolitik. I vänsterpress har det i stället, inte heller det överraskande, klagats på ”felaktig klassanalys”.

Både skjuter förbi målet.

Filmen är dessutom välspelad med duktiga skådespelare, fotot är jättefint, och Östlund har ett dråpligt sinne för humor och en skarp blick för hyckleriet som allt för ofta skyler våra tillkortakommanden.

Tacknämligt också med en filmskapare som vågar ta sig an tunga frågor och viktiga samhällsproblem, och gör det dessutom på ett intressant och personligt sätt.

Klart sevärd. Hoppas på åtminstone någon Oscar.