Triangle of Sadness
Regi och manus: Ruben Östlund
Foto: Fredrik Wenzel
Distribution: SF Studios
Ruben Östlunds flerfaldigt belönade och Oscarsnominerade
film ”Triangle of Sadness” beskrivs ofta som en satir över mode- och
skönhetsvärlden. Men den är mycket mer än så.
Filmen tar visserligen avstamp i just den världens tomhet
och fixering vid yta. Det börjar med en audition för manliga modeller, där en
pretentiös modesnubbe gör anspråk på att presentera också det inre. Det gör han
inte! Att gå på catwalken i takt med en melodi som man har i huvudet är inte
ett tecken på andlig rikedom.
Modellen Yaya är också influencer. Hon försörjer sig med att
ta selfies ätande en pastasort som hon inte ens tål. Hon erkänner utan omsvep
för pojkvännen Carl att han är bara en säljande dekoration som gör sig bra på
instagram.
Yayas och Carls diskussion om vem som ska betala på en
exklusiv restaurang, som handlar bara om pengar, när båda påstår med emfas att
det inte handlar om det, är helt obetalbar, om uttrycket tillåts.
Enda möjligheten för Yaya att komma ifrån modellkarriären är
att bli en ”troféhustru” till någon rik gubbe.
Rika gubbar är det gott om på den lyxkryssning som hon bjuds
gratis på tillsammans med Carl i sin egenskap av influencer. Krösusarna är ett
praktexempel på att stora förmögenheter i kapitalismen skapas genom flit,
sparsamhet och uppfinningsrikedom. En är ryss, suveränt spelad av Zlatko Burić,
som har plundrat statliga bolag inom jordbrukssektorn.
En annan är vapenfabrikant, som gärna skryter om sin insats
för demokratin, och heter Winston. Frun heter så klart Clementine.
De här människorna är så rika att de kan få göra precis vad
som helst, till och med att tvinga de som arbetar för dem att inte arbeta!
Och de kan äta den mest utsökta mat som finns att köpa för
pengar, men naturens krafter kan de inte rå på. Vilket har tämligen förödande
konsekvenser för deras matsmältning.
Kapitalism eller socialism? Det kanske inte gör så stor
skillnad, vilket åskådliggörs genom en alkoholdränkt debatt, eller snarare
citattävling, mellan den ryssen och den försupne marxistiske kaptenen, helt
lysande spelad av Woody Harrelson.
Problemet är snarare hierarkier, något som några få av
lyxyachtens passagerare och besättningsmän får erfara på en till synes öde ö,
där de strandas efter att pirater angriper båten.
Här är pengarna, aktierna och Rolexklockorna totalt utan värde,
den enda tillgången som räknas är förmågan att överleva. Och det vänder upp och
ner på de tidigare hierarkierna. Det hjälper inte ens att ryssen citerar Marx
sentens ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Alla får inte
lika mycket – av någonting.
Det är en övertygande satir av klassamhället, som
ifrågasätter den hierarkiska ordningen och de motiveringar som ligger bakom
den. Makt bygger på tvång, indoktrinering – och i förlängningen naket våldet.
Filmen är kanske inte särskilt djuplodande, och bitvis väl
övertydlig. Det förvånar inte att den har i amerikansk högerpress kritiserats
för just sin ytlighet och plakatpolitik. I vänsterpress har det i stället, inte
heller det överraskande, klagats på ”felaktig klassanalys”.
Både skjuter förbi målet.
Filmen är dessutom välspelad med duktiga skådespelare, fotot
är jättefint, och Östlund har ett dråpligt sinne för humor och en skarp blick
för hyckleriet som allt för ofta skyler våra tillkortakommanden.
Tacknämligt också med en filmskapare som vågar ta sig an
tunga frågor och viktiga samhällsproblem, och gör det dessutom på ett
intressant och personligt sätt.
Klart sevärd. Hoppas på åtminstone någon Oscar.