Trollflöjten i en kappsäck

Idag är det årsdagen av uruppförandet av Mozarts opera Trollflöjten i Wien 1791.

Nyligen spelades operan i en lite annorlunda form i Härnösand.

Årets upplaga av Härnösand Operaakademi var ett samarbete mellan Operastudion Kapellsberg och Suitcase Opera. Formen i år var något annorlunda jämfört med tidigare år. Några av Sveriges mest lovande unga operasångare har att under en vecka i Härnösand jobbat tillsammans med musiker och coacher ur den absoluta världseliten. Årets Operaakademi var en kombination av kurs och regiarbete där sångarna sätter upp Trollflöjten och får coachning i sångteknik och interpretation.

Inte minst lärarstaben imponerade. Till exempel är pianisten James Vaughan Head coach vid La Scala i Milano. Dirigent och den musikalisk coachen Damian Iorio har dirigerat några av de största orkestrarna som London Philharmonic Orchestra, Philharmonia, San Francisco Symphony och opera i bland annat Opéra National de Paris.

Eleverna som kom från hela landet har antingen tagit examen från olika operahögskolor eller studerar där fortfarande. Urvalet gjordes genom ansökan och digital audition.

Efter onsdagens master class som var öppen för publik bjöds det på generalrepetition på Härnösands folkhögskola i en så gott som fullsatt Kempesal.

Valet av Trollflöjten kan kännas självklar i sammanhanget, Mozarts kanske mest älskade opera, lättillgänglig, med sublim musik, härliga arior, sköna duetter och spännande masscener. Det lämnar stort vokalt utrymme, inte minst för en liten ensemble.

Operaakademins version av Mozarts mästerverk framfördes av nio sångare och två pianister, och var något förkortad, bland annat ersattes alla talade repliker av en Berättare. Det var ett lyckat grepp som gav spänst och tempo till föreställningen, inte minst tack vare Martin Lissel, tidigare elev vid Kapellsberg, som mycket skickligt gestaltade Berättare, samtidigt som han gav prov på vokala resurser i sin roll som Papageno.

I en så komprimerad version, dessutom med synnerligen sparsam scenografi (suitcase!), missar man naturligtvis mycket av operans storslagenhet. Men kvar finns musiken och sång.

Och de unga sångarna imponerade rakt genom. Martin Lissel har redan nämnts, andra som gjorde väl ifrån sig var Fredrik Hagerberg som Tamino, Clara Gunge som Pamina, och min absoluta favorit Ellinor Olmarken, med tuffa solbrillor i rollen som Nattens drottning.

Det finns förstås en del att slipa på, agerandet på scen, röstens finare nyanser, utvecklingen av den vokala personligheten, men annat vore knappast att vänta med så unga sångare.

Efter generalrepetitionen i Härnösand gav sig ensemblen iväg till Umeå för en föreställning dagen efter i ett parkeringshus!

Veronica Janunger är grundare av Suitcase Opera, ”ett litet, flexibelt operakompani som med enkla medel vill ge publiken en stor upplevelse. Föreställningarna görs därför med få solister, få musiker och lite rekvisita. Så lite att det nästan får plats i en resväska”.

Veronica, som är bördig från Örnsköldsvik, är initiativtagare till samarbetet med Härnösand Operaakademi som hon hoppas ska fortsätta även nästa år, och gärna ännu längre.

Med pennan som vapen

 

Idag är det arbetarförfattaren Mary Anderssons födelsedag. 

Hon växte upp i en niobarnsfamilj i de så kallade barnrikehusen i Malmö. Hon har förblivit Malmö trogen under hela sitt liv.

Hon började arbeta tidigt, som vanligt var i arbetarfamiljer. Hon har haft inte mindre än 50 olika jobb. Under en tid av arbetslöshet under 70-talet skrev hon en teaterpjäs om sin mormor Maria Ståhl med titeln *Maria från Borstahusen*. Den blev en jättesuccé med Skånska teatern från Landskrona, och blev en riktig långkörare. Senare omarbetade Mary Andersson den till en roman.

Sedan dess har det blivit mer än tio böcker. Den kanske mest omtalade är *Asbestarbetarna berättar* från 1980. Den fick riksdagen att fatta beslut om hårdare regler för arbetsmiljön.

Dessutom fick den Lomma kommun att förklara krig mot Mary Andersson, då kommunen ansåg, och enligt vad en del påstår, anser fortfarande, att den har blivit smutskastad i boken och i pjäsen med samma namn.

Mary Anderssons senaste bok kom 2009, och var hennes första efter åtta års uppehåll. Den heter *Den vingabrödna – den vingbrutna* (Lindelöws bokförlag), och var den första delen i hennes påbörjade självbiografi. Den utspelar sig från 30-talets mitt fram till utgivningen av den kontroversiella boken om asbestarbete.

Andra världskrigets fasor kom att starkt prägla den blivande författaren. Hon berättar om alla sina arbetsplatser, och sin ständiga kamp mot orättvisor. Hon var aldrig någon bekväm person, tvärtom alltid beredd att ta strid mot förtryck och översitteri. Så småningom med pennan som vapen.

När ABF 1989 instiftade Moa Martinson-priset, var det bara logiskt att Mary Andersson blev dess första pristagare.

Massmordet i Gummornas ravin

 

För 81 år sedan den 29 september 1941, första dagen för Jom Kippur, den judiska försoningshelgen, beordrades judarna i det av tyskarna ockuperade Kiev i Ukraina av nazisterna att samlas på särskilt anvisade ställen, och ta med sig värdesaker och varma kläder, vilket antydde en längre resa. I grupper om 100 personer bevakade av SS och ukrainska trupper fick de marschera till Babij Jar – Gummornas ravin – i utkanten av staden där de avrättades med maskingevär tio åt gången. Dödandet pågick fram till den 3 oktober och enligt tyska rapporter tog man livet av drygt 33 000 judar.

Massavrättningar i Babij Jar fortsatte ända tills Kiev befriades av Röda Armén. Det upprättades där också ett koncentrationsläger där förutom judar, också kommunister, partisaner, civila ukrainare och polacker, och romer dödades. Man uppskattar antalet avrättade till minst 100 000, och en del källor uppger mycket högre siffror.

Eftersom Babij Jar användes under 30-talet som begravningsplats för NKVD:s offer omgavs det länge, också efter kriget, med stort hemlighetsmakeri. Tystnaden bröts 1961 av den sovjetiske ”poppoeten” Jevgenij Jevtusjenko med dikten ”Babij Jar”. Det kan vara värt att citera de första raderna:

Vid Babij Jar finns ingen minnessten
Tvär som en skrovlig gravskrift är ravinen

Och den högstämda avslutningen:

I mina ådror finns inget judiskt blod
Men de som hatar judar
hatar mig
krampaktigt i sitt hat
som vore jag en jude själv
och därför
är jag en äkta ryss!

En del av dikten ingår som en viktig del i Sjostakovitjs mäktiga 13:e symfoni. På svenska finns dokumentärromanen med samma namn av Anatolij Kuznetsov utgiven 1967.

Dags för ranking i arbetarvänlighet

 

Veckans pseudohändelse är utan tvekan publiceringen av årets ranking från Svenskt näringsliv. En intresseorganisation sprider varje år en önskelista, som ängsliga kommunpolitiker i hela landet oavsett partifärg försöker helt hysteriskt uppfylla.

Det finns en hel rad av olika rankningar som, på mer eller mindre oklara grunder, mäter ”företagarvänlighet”. Svenskt näringslivs rankning av svenska kommuner är mest känd, den väcker en hel del uppmärksamhet, och leder i många mindre norrländska kommuner som ofta placeras sig långt ner på listan till upprörda debatter och ömsesidiga anklagelser partier emellan.

Det är lika tragiskt varje år.

Och det är lika roligt varje år.

I min hemkommun är det jubel. Vi har avancerat! Klättrat 30, 40 eller om det var 50 placeringar! Champagne!

Avfolkningen fortsätter visserligen, arbetslösheten är fortsatt astronomisk, nya nedskärningar väntar, men vem bryr sig – vi har klättrat i rankingen!

I grannkommunen blir det ingen champagne. De ligger långt ner. Igen. Och om igen anmärker de på rankingens bristande vetenskaplighet. Det gör man i alla kommuner som hamnar långt ner.

Fast lite rätt har man i alla fall. I den andra grannkommunen är det också jubel och champagne. De har också klättrat uppåt. Och de har också fortsatt samma problem med avfolkning, arbetslöshet och nedskärningar.

Det hjälper inte ens att kalla det för besparingar.

Och tittar man på vilka kriterier som tillämpas i rankingen så blir det tydligt varför grannkommunen har klättrat förra året.

Ju mindre offentlig sektor, desto högre placering, nämligen. Mittuniversitetet har lagts ner på berörda ort. Vilket innebär avancering på Svenskt näringslivs ranking. Hurra!

Vilket inger hopp för den andra grannkommunen, den som alltid placerar sig i botten. Om sjukhuset där läggs ner, och det gör det säkert (kallas på socialdemokratiskt, men inte bara, nyspråk för utveckling!) klättrar de uppåt i rankingen.

Det är naturligtvis helt absurt. Varför denna fogliga ängslighet? I synnerhet som motsatsen vore egentligen fullständigt självklar.

Konstigt nog är det ingen som mäter hur arbetarvänliga kommuner och riksdagsmän är. 

Inte ens LO eller något av arbetarpartierna, vare sig det stora eller det lilla, och naturligtvis inte det nya.

Kan det bero på att Gunnar Strängs gamla påstående, att det som är bra för storföretagen är bra för Sverige, har blivit till den enda stora sanningen?

Eller är det ännu värre, att det är som i Lars Ekborgs klassiska monolog Bunta ihop dem: "Vi hade skönhetstävling hemma i byn. Ingen vann."

De utkämpade en av boxningshistoriens mest omskrivna matcher

 

Idag är det Max Schmelings födelsedag. Han är omåttligt populär i sitt hemland Tyskland, utomlands är han nog mest känd för sina titelmatcher mot Joe Louis.

Historien om de fighterna är lika mycket historien om Joe Louis, och den är värd att berättas igen.

Han föddes den 13 maj 1914 som Joseph Louis Barrow. Skrönan har det till att när han skulle skriva under ett matchkontrakt var hans handstil så barnslig och bokstäverna så stora att han bara fick plats med Joe Louis.

Även om den gode Joe inte hade mycket till utbildning, och kanske var inte någon intellektuell gigant, är legenden förmodligen inte sann. Joe Louis var helt enkelt ett artistnamn, ett välklingande och slagkraftigt sådant, och det är med det namnet han har gått till historien.

Han föddes i en fattig familj i Alabama, och när Joe var tolv flydde familjen, efter att ha trakasserats av Ku Klux Klan, undan misären och hopplösheten i Södern till industrins Detroit, ett ganska vanligt öde för många afroamerikaner vid den tiden.

Joe var en blyg och tillbakadragen yngling, svårt plågad av stamning. Han drogs inte med något av de många gäng som härskade på Detroits gator, utan ägnade sin fritid åt att idrotta. Hans mor lär ha varit mycket överbeskyddande, och en skröna berättar att han gömde boxningshandskarna i en fiollåda när han gick iväg till träningen.

Han debuterade vid 17 års ålder, och vann så småningom Golden Gloves-tävlingen, USA:s största turnering för amatörboxare.

1934 gick han sin första match som proffs, som han vann på knock i första ronden. Sedan bar det spikrakt uppåt. Åtminstone fram till 1936, då han skulle möta den tyske exmästaren Max Schmeling.

Matchen är en av boxningshistoriens mest omskrivna. Inte minst tysk press såg matchen som en rasernas kamp, och dillade om att den ariska rasens överlägsenhet skulle nu bevisas. Inte helt oväntat fanns det röster både i USA och på annat håll i världen som instämde helhjärtat i det rasistiska dravlet.

Schmeling sågs som en föredetting och underskattades därför grovt av kretsen kring Joe Louis. När sedan Schmeling vann mycket överraskande jublade den nazistiska pressen förstås, men anledningen till Louis förlust stod knappast att finna i rasistsiska förklaringar, utan helt enkelt i det faktum att han festade istället för att träna inför matchen, medan Schmeling var extremt väl förberedd, och hade studerat Louis boxningsstil med en nästan vetenskaplig exakthet.

Två år senare möttes de igen, och nu när Joe Louis tog uppgift på allvar förnedrades den ”ariska” rasen med besked. Efter ett par minuter av veritabel misshandel slogs Schmeling ut i slutet av den första ronden.

Max Schmeling användes sedan av den nazistiska propagandan vid ett flertal tillfällen, bland annat som fallskärmssoldat vid invasionen av Kreta. Efter kriget visade sig Schmeling vara en hygglig prick, som inte bara tog avstånd från nazismens brott, utan också aktivt stöttade Joe Louis under hans svåra år senare i livet.

Innan returmatchen mot Schmeling fick Louis 1937 gå en titelfight mot regerande tungviktsmästaren James J. Braddock, som han vann ganska enkelt, och blev därmed den förste svarte tungviktsmästaren efter Jack Johnson.

Joe Louis regerade på tungviktstronen fram till 1948, i elva år och tio månader, ett oöverträffat rekord. Ett annat rekord är att han försvarade titeln 25 gånger, ingen annan är ens i närheten. Av 27 titelmatcher vann han 23 på knockout, då bland annat mot fem forna världsmästare, också det utan motstycke i boxningshistorien, och gör Joe Louis verkligen förtjänt av smeknamnet The Brown Bomber.

Det rasistiska USA hade lärt sin läxa sedan den överdådige Jack Johnsons storhetsdagar, och tänkte inte nu låta sig provoceras av en arrogant och utmanande ”nigger”, även om denne var en hejare på boxas. Joe Louis fick mycket noggranna regler inskrivna i sina kontrakt, där det bestämdes in i minsta detalj vad han fick och framför allt inte fick göra.

Bland annat var det inga villkors vis tillåtet att fotograferas tillsammans med vita kvinnor, något som Jack Johnson var mycket förtjust i, gärna flera stycken åt gången.

Joe Louis timida och tillbakadragna sätt gav en bild av en välanpassad, helylle amerikansk grabb, vilket skänkte honom en stor popularitet bland landets vita befolkning. Han var förvisso mäkta populär även bland afroamerikanerna, men under 60-talet kom han att kritiseras för sin anpasslighet av militanta svarta och till och med hånad som en ”Onkel Tom”, bland annat av den unge Mohammad Ali, något som Ali faktiskt tog tillbaka på gamla dar.

Efter Pearl Harbor tog Joe Louis värvning som frivillig. Han deltog emellertid aldrig i några strider, utan gick uppvisningsmatcher och uppträdde i olika underhållningsgalor för trupperna, bland annat tillsammans med basebollstjärnan Jackie Robinson.

Under sina framträdanden fällde Louis oemotståndliga pärlor i stil med: ”We'll win, 'cause we're on God's side”, vilket gjorde honom än mer populär bland gemene man. Det besparade honom inte rasistiska påhopp i den segregerade armén.

Louis svar var enkelt och tämligen övertygande: "Lots of things wrong with America, but Hitler ain't going to fix them”.

1948 drog han sig obesegrad tillbaka. Trodde han. Det visade sig snart att hans skulder, och då framför allt skatteskulder var så enorma, att han var tvungen att kliva upp i ringen igen.

Upphovet till skatteskulderna var hans framträdanden under kriget, där han visserligen skänkte bort hela behållningen, men beskattades ändå! Det är svårt att inte se ett utslag av myndigheternas rasism i hela den affären.

Övriga skulder berodde nog mest på oärliga managers, som helt enkelt lurade skjortan av den godtrogne Joe.

Som mest beräknar man att han var skyldig så mycket som en halv miljon dollar, en enorm summa vid den tiden.

Comebacken blev nog inte vad Joe Louis hade hoppats på. Han förlorade mot Ezzard Charles, och blev sedan riktigt illa åtgången av Rocky Marciano.

Efter det nederlaget drog han sig tillbaka för gott. Resten av hans liv är en kamp mot misär och missbruk, och den gamle kämpen gav aldrig upp, down but never out. Han reste sig och kunde avnjuta sina sista dagar i värdighet.

Han dog av en hjärtattack i april 1981.

Joe Louis var en av de största boxarna alla kategorier någonsin. Han var definitivt boxningshistoriens främste knockout-kung.

Paradoxalt nog var han, rasismen till trots, den förste idrottsmannen, och i synnerhet den förste svarte idrottsmannen – med indianblod på mödernet dessutom, att bli uppskattad och älskad av hela USA, den förste amerikanske nationalidrottshjälten.

Nytt samarbete får musiklivet att blomstra i Härnösand: ”Mycket lyckat koncept”

 

Härnösands Musiksällskaps höstprogram bjuder på ett rekordstort antal konserter, inte mindre än 14 stycken. En annan nyhet i programmet är en föreläsningsserie vid sju tillfällen med en direkt anknytning till höstens konserter. Hemligheten bakom detta generösa utbud stavas samarbete. Musiksällskapet har förenat sina krafter med Härnösands Folkhögskola och Föreningen Nymus.

-          Vi har diskuterat det här upplägget länge, men nu blev det praktiskt möjligt tack vare att vi kan anlita en professionell producent, Jörgen Häll, som annars arbetar som kompositionslärare på Folkhögskolans musiklinje, säger Anders Olsson, mångårig ordförande i Härnösands Musiksällskap.

Efter lång och trogen tjänst tycker Anders att det är på tiden att börja trappa ner. Han har under alla åren arbetat helt ideellt, och menar att det är ohållbart i längden. För att Musiksällskapet ska kunna fortsätta bedriva sin verksamhet på samma höga nivå som hittills krävs det en professionell och avlönad samordnare. Och mer samarbete givetvis.

Upplägget ska nu testas under ett försöksår under höst- och vårsäsongen. Sedan ska det utvärderas, men Anders Olsson är redan nu övertygad om en fortsättning.

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

En av de bortglömda

 

Idag är det Grazia Deleddas födelsedag. Om henne vet jag inte mycket, och jag är säkerligen i gott sällskap i det avseendet.

Men hon var Nobelpristagare i litteratur, den andra kvinnliga, efter Selma Lagerlöf, och en av blott 14 kvinnor som har förärats detta förnäma litteraturpris. Även om det inte känns så värst förnämt längre kan det vara värt att uppmärksamma Deledda.

Hon föddes 27 september 1871 på Sardinien. Hon debuterade redan som 15-åring, och därefter följer ett mycket produktivt författarskap. Ämnet för hennes romaner och noveller är hembygden och dess folk. Stilen är starkt realistisk.

1926 får hon Nobelpriset med motiveringen: "för hennes av hög idealitet burna författarskap, som med plastisk åskådlighet skildrat livet på hennes fäderneö och med djup och värme behandlat allmänt mänskliga problem."

Ganska många av hennes verk är översatta till svenska, det senaste dock 1931, och hon är inte mycket läst, inte heller särskilt känd.

Det är ett öde som hon tycks dela med många andra landsmän som har fått priset..

Giosuè Carducci tillhör en illuster skara av italienska nobelpristagare i litteratur som ingen -i alla fall väldigt få - kommer ihåg längre. 

Och de är faktiskt ganska många: Carducci var pristagare 1906, sedan har vi 1926 Grazia Deledda, 1934 Lugi Pirandello, sällan spelad i Sverige, 1959 Salvatore Quasimodo, i likhet med många poeter hermetiskt borta, 1975 tråkmånsen Eugenio Montale, och sist men inte minst Dario Fo 1997, vars öde är än inte klart.

”Det är landsbygdens folk som är motståndet” – ett uppror som angår hela Sverige

Det talades en hel del om landsbygd under valkampanjen. Efter valet har det talats betydligt mindre om saken. Och det blir väl som vanligt, allt är glömt och inte förlåtet, och det fortsätter som vanligt. Då krävs det ett landsbygdsuppror! Och det är precis vad Samantha Ohlander och hennes eminenta band Byalaget kommer med. På lördag spelades föreställningen Landsbygdsupproret på Markusgården i Näsåker.

Vad är egentligen landsbygd? Det finns flera vedertagna definitioner, dessvärre antingen alltför krångliga eller alldeles för otillräckliga. Samantha föreslog en enklare beskrivning: landsbygd är det som de som bor där uppfattar som landsbygd. Visserligen högst subjektivt, men samtidigt helt humanistiskt, med stor respekt för människor som ska definieras.

Annars betraktas landsbygden allt som oftast utifrån och enligt den urbana normen. Den innebär att staden står för framsteg, utveckling och kultur, allt som är positivt, men landsbygden representerar den raka motsatsen, det är bara dåligt, dåligt.

Om det inte framställs som en idyllisk turismkuliss, en plats för avkoppling – varför man nu ska behöva koppla av från allt det urbant positiva! På vår tids nyspråk: ett varumärke.

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Europeiska språkdagen - till mångfaldens försvar

 

Idag är det europeiska språkdagen. Bidrar med ett blygsamt förslag i frågan:

Varannan vecka dör det ut ett språk. Med det en kultur och en kunskapskälla. Främsta anledningen till språkdöden är majoritetskulturens expansion, vilken sker nästan alltid med direkt eller indirekt tvång.

Massor av värdefull kunskap går förlorad. Det innebär också en oerhörd kränkning av hela folkgrupper och enskilda individer. Det skapar uniformitet, men knappast solidaritet, och på sin höjd en påtvingad lojalitet.

Normen är ett språk - i undantagsfall två eller några fler - och även en kultur, i meningen värderingar, åsikter, sociala koder etc., som det krävs att man tillgodogör sig för att bli en fullvärdig medlem i samhället. I Sverige talar vi svenska, uppför oss på ett visst sätt, och hyser vissa värderingar. Det är det som öppnar vägen till arbete, utbildning och karriär. Man kallar det för integration, när det i själva verket rör sig om assimilation.

Det är ingen hemlighet att den processen har varit ett gigantiskt misslyckande, och givetvis inte bara i Sverige. Situationen är desto allvarligare som rörlighet över gränserna av olika skäl ökar allt mer, och stor invandring av många olika folkgrupper är mer regel än undantag i hela västvärlden.

Det är dags att ifrågasätta normen om ett land - ett språk - en kultur (om någon hör ett obehagligt eko här är det ingen tillfällighet). Vägen till en integration värd namnet som bygger på humanistisk grund går över mångfald.

Samhället bör därför så långt det är möjligt garantera, och i övriga fall sträva efter, att alla folk som bor i landet tillgodoses sina språk- och kulturrättigheter. Det ska inte vara några till intet förpliktigande deklarationer, som fallet är idag med de fem minoritetsspråken, utan en aktiv och konkret politik, som dessutom har tillräckliga medel till sitt förfogande.

För den som önskar få utbildning på meänkeli ska den vara tillgänglig, åtminstone upp till gymnasienivå, och kanske också på enstaka högskolekurser. Rättskipning ska kunna ske på meänkeli, liksom annan myndighetsutövning. Det gäller naturligtvis också ALLA andra språk som talas i Sverige.

Genomför en bred kultursatsning på framför allt media, SVT bör döpas om till MTV - MångfaldsTelevison, och sända ett stort urval kanaler på olika språk, inte bara några enstaka exotiska program.

Arbetslivet ska så långt som möjligt anpassas till mångkultur, det har redan framförts förslag om flexibel ledighet med anledning av olika religiösa högtider, för att nämna ett exempel.

Kort sagt, svenska språkets monopol upphävs, och det ska vara möjligt för var och en att leva och verka fullt ut på sitt språk. Eller med andra ord, samhället garanterar kulturell autonomi för alla.

Det är enda sättet idag att visa tillbörlig respekt för individer och olika folkgrupper. Det skapar en kulturell rikedom. Det är också min absoluta övertygelse att det på sikt bidrar till en integration värd namnet, där människor av egen fri vilja kommer att bli lojala och solidariska medborgare.

En positiv sidoeffekt är naturligtvis den kompetens som byggs upp, och som kan visa sig vara oumbärlig för ett framgångsrikt näringsliv i en globaliserad värld.

En given invändning är att det idag i Sverige finns över 200 modersmål, och att det är i praktiken ogörligt att garantera undervisning, rättskipning osv. på så många språk, om inte annat fattas det kompetent personal. Kulturell autonomi ska ses som en process som strävar efter att tillgodose människornas kulturella rättigheter. Och på frågan om det gäller alla, är svaret: JA!

Ett program för kulturell autonomi kommer också att vara kostsam. Men det ska ställas mot de kostnader, både ekonomiska och mänskliga, som den misslyckade tvångsassimileringen, med diskriminering, marginalisering och utanförskap, medför idag. I den utvecklade världen finns det faktiskt tillräckliga resurser. Risken är att tvångsassimileringspolitiken kan leda till ökade klyftor med större sociala motsättningar, politisk oro och en samhällsutveckling i auktoritär riktning.

Mångfald är att föredra framför enfald. 

Många nya år även i år

 

Idag inleds det judiska nyåret. Vi har kommit fram till 5783, den tideräkningen tar nämligen sin början från världens skapelse. Enkelt och bra.

Inom andra kulturer har man givetvis andra utgångspunkter. Vår tideräkning har ju sin utgångspunkt i Kristi födelse, och faktum är att Jesus föddes sex eller sju år efter Kristus!

Årets början kan förläggas till olika tidpunkter och bestämmas efter skilda principer. Några nyår markerar årstidsgränser, andra är knutna till religiösa händelser. Sätten att fira på kan skilja sig, och det finns också förändringar över tiden.

Den kristna kyrkan ansåg länge att romarnas glada sätt att fira det nya året var syndigt, det är först på 1900-talet som det blir nyårsvaka och kalas. Också datum har ändrats, i Sverige firade man nyår den 25 mars fram till 1753.

Islamisk tideräkning börjar den 15 (eller 16) juli 622 vår tideräkning, då profeten Mohammed flydde från Mecka till Medina. Det muslimska nyåret infaller för övrigt i morgon.

Gott nytt till alla!

En viktig inspirationskälla för många författare

 

Idag är det William Faulkners födelsedag. En fantastisk författare och ett litterärt föredöme. 2007 kom hans "Absalom, Absalom" i nyutgåva.

Absalom, Absalom
William Faulkner
Övers. Gunnar Barklund
Brombergs

Faulkner som fick Nobelpriset 1949 har varit en viktig inspirationskälla för den latinamerikanska magiska realismen, den franska ”le nouveau roman”, den kinesiska prosan, liksom för amerikanska författare som Toni Morrison, och många andra.

”Absalom, Absalom” som utkom 1936 anses av många som Faulkners främsta verk. Det är en släktkrönika som utspelar sig i Södern mellan åren 1833-1909. Romanen är märkligt uppbyggd. Vi får veta allt från början, i stort sett. Sedan går det varv efter varv, och historien byggs ut undan för undan, vi dras in alltmer i berättelsen och får veta lite till, och oftast från ett nytt perspektiv. Det är som ett grekiskt ödesdrama spelat som ett musikaliskt rondostycke.

Det är en mäktig berättelse om hur ett samhälle går under, och med det en hel kultur och en livsstil, och naturligtvis också den samhällsklass som bar upp det.

Romanen lägger fram på ett obarmhärtigt avslöjande sätt de strikta sociala hierarkierna som härskade, och den självklara rasismen, som på ett irrationellt sätt gick långt djupare än det går riktigt att föreställa sig. 

Inbördeskriget får för ovanlighetens skull en relativt undanskymd plats, det utgör bara en bakgrund i berättelsen, men det går inte att ta fel på vilket trauma som nederlaget har lämnat i Södern, och det har tagit mer än hundra år att överkomma det – Reagan är den förste republikanen sedan inbördeskriget som får en majoritet i sydstaterna. 

Det är framför allt en skildring av social klassrevansch, kanske den bästa jag någonsin har läst.

”Absalom, Absalom” har ett rykte om sig att vara svårtillgänglig. Och visst, det är långa meningar, med egensinnig interpunktion, läsaren dras in i en ordström, som kräver koncentrerad läsning, och där det lämnas lite utrymme för eftertanke. Man kommer dock snabbt in i läsflödet, och det är verkligen mödan värt.

Det handlar inte bara om hockey

 

 

Idag är det premiärdags för Hockeyallsvenskan.

MoDo Hockey gjorde det omöjliga för fem år sedan och mot alla odds spelade sig ut ur SHL. De förtvivlade supportrarna tog till överord, vilket är förståeligt, men får tas för vad det är i nederlagets bittra stund. Någon katastrof eller tragedi var det förstås inte, men utan tvekan ett praktfiasko.

Frågan är om det är enbart ishockeyns.

MoDo har totalt saknat långsiktighet, och bytt tränare oftare än en renlighetspedant byter skjortor.

Det som en gång var berömt för att vara en plantskola för unga hockeytalanger har satsat på att värva nordamerikanska föredettingar från NHL, och haft en osannolik omsättning av spelare.

Ekonomin har försämrats för varje år.

Klubben har inte haft någon genomtänkt strategi för framtiden, inte heller någon kontinuitet att tala om.

De enda som fanns kvar under hela återtåget de senaste tio åren är den inkompetenta ledningen. Helt utan insikt och tar inget som helst ansvar.

Det är tydligt att MoDos problem är Ångermanlands.

Nu verkar man vara på rätt köl igen, och inför säsongen gäller MoDo som en av favoriter att vinna serien.

Det kanske ändå finns hopp. Också för Ångermanland.

Foto: Anders Henriksson (anders-h-foto)

En av våra största författare

 

Idag är det P O Enquists födelsedag. Dagen till ära:

Liknelseboken

Per Olov Enquist

Norstedts, 2013

Per Olov Enquists författarskap kan liknas vid en cirkelrörelse. Han går varvet runt med olika ämnen, genrer och stilar. Snävar in allt mer för att till slut nå den innersta kärnan, det som är inte bara viktigt utan viktigast, inte bara bra utan utmärkt, inte bara skrivande utan liv.

För Enquist är en författare som tar sitt skrivande på största allvar. Det är viktigt vad och hur man skriver, och ska så vara! Därför har man också ett ansvar som författare.

Och när den åldrande författaren, snart 80 år, efter närmare 30 romaner, av vilka den senaste ”Ett annat liv” ansågs som starkt personlig och mycket utlämnande, upptäcker att det är något viktigt som fattas, ja i själva verket kanske rent av det viktigaste, blir han tvungen att skriva en ny roman. En kärleksroman.

Till saken hör förstås att ju äldre man blir desto mer blir man varse hur mycket man sitter fast i sin barndoms värderingar och normer. För Enquist som är uppvuxen i en frikyrkomiljö i Västerbottens inland innebär det, bland annat, att kärlek är tabu. Ja inte kärleken till Gud, men kärleken människor emellan, och sådant som sexualitet är fullständigt onämnbart.

Egentligen är det än värre. Enligt frikyrkans stränga moral skall man icke förhäva sig, och att skriva betraktas definitivt som ett sätt att försöka göra sig förmer. Och inte är det ett riktigt arbete heller!

Men det finns en väg ut. ”När jag var barn lärde jag mig att det trots allt fanns en typ av poesi som inte var synd. Det var Bibelns liknelser.”

Redan tidigt under hans författarbana meddelar hans starkt troende mor att det kan vara OK att skriva, men det måste vara sant!

Det visar sig också att hans far skrev dikter – kärleksdikter – vilket kan vara förklaringen till Per Olov Enquists författarådra, men också hans anlag före alkoholism. Häftet med faderns dikter spelar för övrigt en viktig roll genom hela romanen.

Det är tacksamt med liknelser när man ska skriva om ett tabubelagt ämne, och det passar också bra för Enquists cirkelliknande författarskap. Han går runt runt, cirklarna blir allt snävare och mindre, och han närmar sig sitt ämne med full respekt, det är viktigt med hela bakgrunden på det att ingenting ska missförstås.

Språket är fullt av dialektala uttryck och vändningar, för det kanske är så att ju äldre man blir desto mer faller man in i barndomens naturliga uttryckssätt, och desto mindre bemödar man sig om att ”prata fint”, den svenska som lärs ut vid lägre och högre lärosäten, och som av någon anledning anses vara ”korrekt”.

Enkelt och utan åthävor skriver han sig fram till den avgörande händelsen då han blir av med oskulden. På ett sätt lite lustigt, och definitivt symptomatiskt, då skuld – och indirekt oskuld – intar en så central plats i den frireligiösa förkunnelsen.

Enquists skildring är rakt genom äkta i alla sin naturliga enkelhet, det är den skälvande osäkerheten, lyckan bortom orden, den allvarsamma tacksamheten, tillsammans bildar de en sensualismens Höga visa.

Den unge, eller om det är den gamle, Per Olov Enquist hädar ohämmat när han jämför sexualiteten med frälsning. Visserligen var Kärlek ”lika svårfångad som Gud”, men för den som ”kommer genom” är det till och med större än frälsning, det är det som är livets mening. Sexualiteten är ”som att öppna den innersta dörren till en annan människa.” Vilket är viktigt inte minst för den icke-troende, som är visserligen fri men riskerar att bli ensam. Föreningen med en annan människa är det enda ögonblicket då man är ”skyddslös utan att vara rädd”.

Romanen börjar och slutar med en begravning. Det är kanske först i dödens närhet som livet blir som mest närvarande.

Jag vet inte om ”Liknelseboken” kommer att tilltala yngre läsare, eller bara förbli en läsfest för de medelålders och äldre. Jag vet inte heller om det inger hopp eller förtvivlan.

Rockartist mot strömmen

 

Många säger att de går mot strömmen, en del gör det. Som Dean Reed.

"Dean Cyril Reed, född 22 september 1938 i Denver, Colorado, USA, död 13 juni 1986 i Zeuthen i Östtyskland (drunknad), var en amerikansk sångare och skådespelare.

Reed började som 12-åring att spela gitarr. 1956-1958 studerade han meteorologi vid University of Colorado och uppträdde samtidigt. 1959 fick han skivkontakt med Capitol Records. 

Hans karriär gick okej i USA men de stora framgångarna kom i Sydamerika. 1961 skickades han på en turné genom Chile, Brasilien och Peru. Hans enorma popularitet gjorde att han bosatte sig i Argentina. Han kom även att verka som skådespelare och 1964 gjorde han sin första spelfilm i Mexico. 

1965 fick han egen show i argentinsk teve där bl.a. Valentina Teresjkova var gäst. I hans hus var Che Guevara gäst. Han började engagera sig politiskt under tiden i Sydamerika och gav bl.a. gratiskonserter i barrios, fabriker och fängelser. Efter militärkuppen blev Reed utvisad från Argentina för kommunistisk aktivitet.

1966 fick Reed en ny karriär i Sovjetunionen. Han reste under två månader genom Ryssland och gav 39 konserter i åtta städer. 1968 spelade han in sitt första album på det ryska skivbolaget Melodija. Reed var den första amerikanska rocksångaren att uppträda i Sovjetunionen. 1967 flyttade Reed till Rom och spelade in 12 filmer, framförallt westernfilmer. Han deltog samtidigt i protester mot USA och stödde Salvador Allendes valkampanj.

1972 flyttade Reed till Östtyskland och blev där en firad sångare och skådespelare. Under 1980-talet var han med i östtyska och ryska TV-shower och gav konserter i stadshallar. Under sina sista år distanserade han sig från den östtyska regimen och hoppades på en comeback i USA. Han hittades drunknad i Zeuthen efter påverkan av lugnande medel."


(Wikipedia)

Skickligt konstruerad historisk roman

 

Ett land av snö och aska
Petra Rautiainen
Övers: Marjut Hökfelt
Norstedts

Andra världskriget var en massaker av aldrig tidigare skådat slag med minst 50 miljoner döda, väldiga flyktingströmmar och en närmast ofattbar materiell förstörelse. Ovanpå det Förintelsen med sex miljoner mördade i en industriell process, en fjärdedel av dem barn. Och som om det inte var nog, så fort man skrapar på ytan någonstans i periferin, vilken som helst, uppdagas det nya ohyggligheter.

Man behöver inte leta särskilt långt. Grannlandet Finland har en egen historia under andra världskriget, som skiljer sig på ett avgörande sätt från de andra nordiska ländernas. Finnarna stred på Nazitysklands sida, ett faktum som inte bara är allmänt accepterat, utan rent av uppskattat – de kämpade mot kommunismen! Vilket ursäktar om inte allt så det mesta.

Och Finland krigade ju bara för att återta det som Sovjet annekterade i vinterkriget. Låt gå att finska trupper fortsatte in på sovjetiskt territorium, och deltog bland annat i belägringen av Leningrad.

Men det var långt värre än så. Och det i självaste Finland.

Läs hela texten i Opulens

Fred och republik

 

Idag firar vi Internationella fredsdagen. Det är en av dessa många FN-helger, som de flesta tyvärr brukar missa. Och just den är det extra beklagligt.

Samma dag är det 230 år sedan franska nationalkonventet beslutade att avskaffa monarkin. Tänk att fransmännen är så långt före oss. Hur mycket längre till ska vi behöva vänta innan det kungliga spektaklet tar äntligen slut.

Slutet för Warszawas getto

 

Den 21 september 1942 avslutades den så kallade Gross Aktion, den stora deportationen av judar från Warszawas getto till förintelselägret Treblinka.

Aktionen inleddes 22 juli, och under två månader deporterades under brutala förhållanden 300 000 människor i alla åldrar till en säker död i Treblinkas gaskammare.

I gettot fanns kvar 35 000 – av närmare en halv miljon – som tvingades till tvångsarbete i fabriker och verkstäder. Warszawas getto hade förvandlats till ett gigantiskt arbetsläger.

Uppskattningsvis bodde dessutom omkring 20 000 människor kvar illegalt på gettoområdet.