En poet för vår tid

Idag är det Czeslaw Milosz födelsedag.

"Utan tvekan vill jag hävda att Czeslaw Milosz är en av de största poeterna – kanske den störste – i vår tid."

Joseph Brodsky

Den 30 juni 1911 föddes den polske poeten och Nobelpristagaren Czeslaw Milosz. Han kom till världen i Deteniai i Litauen, då fortfarande en del av det tsarryska imperiet. Det var en plats som beboddes av litauiska bönder och poloniserad lantadel, och som fortfarande präglades av det mångnationella Polens toleranta anda.

Milosz tidigaste barndomsminne går tillbaka på första världskrigets och oktoberrevolutionens kaotiska och grymma verklighet. Det formar en kontrast i hans medvetande som kommer att gå igen i hela hans senare liv, den mellan grymhet och förstörelse å ena sidan, och den lantliga idyllen å den andra. Romanen Issadalen är delvis självbiografisk, och fångar in med stor känslighet hans barndoms miljöer och tankevärld.

Redan under sin gymnasietid i Vilnius upplever Milosz starkt en känsla av utanförskap, han ikläder sig rollen som outsider och rebell, något som kommer att följa med honom under resten av hans liv. 

Också i politiskt avseende ställer han sig i opposition mot den tidens dominerande högernationalism.

Efter studentexamen 1929 ger sig Milosz iväg på en resa västerut till Paris, som han och ett par kamrater i ungdomligt övermod tänker nå vattenvägen genom att paddla kajak. Kajakerna går till botten någonstans på Rhen, men ungdomarna kommer ändå fram till Paris.

Här kommer Milosz i nära kontakt med västeuropeiska kulturens bländande mångfald och rikedom, men blir också varse de första hotfulla tecknen på begynnande nazism och fascism. Efter att 1934 ha avlagt juridiskt examen, något som aldrig kommer till användning, hamnar han än en gång tack vare ett stipendium i Paris.

Han har hunnit debutera 1931 med några dikter i en tidskrift, och åren i Paris får en avgörande betydelse för hans utveckling som poet. Han blir starkt påverkad av den franska symbolismen, och åren 1936-43 utmärks hans diktning av nästan transartad visionär kraft, full av bilder och metaforer.

 "Kärlek är sand som slukas av uttorkade läppar./Hat är en kruka salt åt dem som törstar".

Med sig hem har han också en förstärkt bild av en kaotisk värld som hotas av katastrof.

Trots att han politiskt vid den tiden intar en vänsterståndpunkt, han får bland annat avsked från radion i Vilnius för påstådd kryptokommunism, och flyttar till Warszawa, är han samtidigt i litterärt avseende dubbelt kritisk mot dels den kommunistiska propagandalitteraturen, dels lika mycket mot avantgardets esteticism och avskärmande från verkligheten.

Andra världskrigets utbrott 1939 driver Milosz på flykt, han hamnar i Bukarest, kommer senare till Vilnius, där han skaffar ett litauiskt pass, något som han senare kommer att bli kritiserad för, från både vänster och höger, och återvänder så småningom till Warszawa. Här försörjer sig poeten bland annat genom handel med cigaretter och guld, men ägnar sig också åt underjordisk utgivning av litteratur, inte minst egna dikter under pseudonym, och översätter T.S. Eliots "Det öde landet", Walt Whitman och andra verk.

Litterärt genomgår Milosz en förvandling, han avlägsnar sig alltmer från den franska poesins psykologiskt subjektiva, samtidigt som han i anglosachsisk anda anammar inriktningen på kommunikation, den objektiva världen och den milda ironin. Språket blir förenklat, den poetiska visionen disciplinerad, och troheten till det konkreta central.

Milosz är skeptisk till den yngre generationens brinnande patriotiska offervilja, och tematiskt undviker han kriget som ämne i sin poesi. Undantaget utgörs av de berömda dikterna En stackars kristen ser på ghettot och Campo di Fiori, skrivna under det oerhörda intryck som åsynen av Förintelsen gjorde på poeten.

Efter krigsslutet går Milosz i den nya kommunistiska maktens tjänst och blir diplomat, så småningom kulturattaché, i Washington. 1951 förflyttas han till Paris, kallas till Warszawa, och väl hemma nekas han utresa igen. Han drar i alla trådar och utnyttjar sina många kontakter och lyckas till slut lämna landet. Tillbaka i Paris begär han politisk asyl. Absurt nog vill inte USA släppa in honom igen, trots att hans familj befinner sig där, eftersom han anses vara en tidigare kommunist. Det dröjer flera år innan familjen kan återförenas.

Han attackeras från både vänster, som avfälling och förrädare, och höger, som kommunistisk medlöpare, en som till råga på allt vägrar att förödmjuka sig och ta avstånd från sina tidigare villfarelser.

Han skriver Själar i fångenskap, en numera klassisk essäsamling som söker förklara de intellektuellas fascination av kommunismen. Det är inte skräck och opportunism, hävdar Milosz, utan det hegelska stinget, en vilja och tro på att driva med historiens våg, att skapa en bättre värld, med ökad andlighet – och författarna! – i högsätet.

Romanen Maktövertagandet tar upp liknande teman.

Perioden i Paris präglas av författarens brottning med det politiska, och hans undersökning av poetens moraliska och intellektuella plikt. Så här skriver han i Till en politiker:

"Vem är du männska – brottsling eller hjälte?/../Allt i din hand, den mänskliga, alltför mänskliga/handen./../Härskare över det goda, /Eller härskare över det onda".

1960 bjuds Milosz till universitet i Berkeley, vilket så småningom resulterar i att han får en professur i slavistik där och bosätter sig i USA. De närmaste två decennierna är en tid av stora framgångar med flera prestigefyllda litterära priser och utmärkelser. Kulmen är naturligtvis Nobelpriset 1980, "med kompromisslös klarsyn tolkat människans utsatthet i en värld av starka konflikter".

Samtidigt plågas Milosz av exilens villkor och sin starka känsla av ensamhet och främlingskap. Privat är det en synnerligen olycklig tid, frun drabbas av cancer och blir helt förlamad, yngste sonen försjunker i en svårartad depression.

Nobelpriset förändrade radikalt hans ställning i Polen, från en icke-person förvandlas han nästan över en natt till en nationell symbol, en roll som han inte var helt bekväm med. Resorna till Polen blir allt mer frekventa, och 1993 flyttar han definitivt till Kraków.

Trots sin höga ålder är han fortfarande otroligt produktiv, år 2000 publicerar han diktsamlingen "Det" som är en sammanfattning av hela hans liv och gärning. Här finns så mycket av tvivlet, och framför allt av den dynamiska spänningen som utmärker hans författarskap, mellan hopp och förtvivlan, självgodhet och ödmjukhet, hjärta och hjärna, torr rationalism och naiv förvåning.

Czeslaw Milosz dog 14 augusti 2004, 93 år gammal. In i döden var hans person kontroversiell, högern protesterade mot att han skulle begravas på de förtjäntas kyrkogård i Kraków.

"Kände i kroppen ingen smärta./När jag rätade på ryggen såg jag blå hav och segel".

Keynes föregångare och överman

Idag är det Michał Kaleckis födelsedag.

Trots att han har kallats för ”en av 1900-talets mest bemärkta nationalekonomer” och för vänsterns Keynes, är han så gott som helt okänd, också i vänsterkretsar.

Michał Kalecki föddes 1899 i Lódz, den polska industrialismens vagga. Mellan åren 1933-35 medan han arbetade med ekonomisk forskning i Warszawa, publicerade han flera arbeten som tangerar Keynes teorier. Keynes General Theory utkommer först 1936, och Kalecki var utan tvekan först på banan.

Eftersom han publicerar på polska, och i den mån hans arbeten översätts är det i första hand till franska, får han aldrig det erkännande som rätteligen borde ha tillkommit honom. 1936 flyttar Kalecki till England och arbetar först på London School of Economics, senare i Cambridge och Oxford. Han skriver i början av sin engelska vistelse en artikel där han leder i bevis att han var Keynes föregångare. 

Dessvärre är texten skriven på polska, och ingen lägger märke till den.

Kalecki använde sig av både klassiska och marxistiska ekonomiska begrepp, och var inte bara Keynes föregångare, han var också denne överlägsen i flera avseenden. Kalecki försökte till att börja med förklara konjunkturcyklerna, något som Keynes helt enkelt tog för givet. Kalecki pekar framför allt på den globala efterfrågans betydelse för nationalinkomsternas storlek och struktur, där han poängterar investeringarnas viktiga roll.

Den stora skillnaden gentemot Keynes ligger i Kaleckis användning av klassbegreppet. Staten är inte neutral, utan representerar vissa bestämda intressen. Därför har de mått och steg som vidtas i den ekonomiska politiken, i synnerhet under lågkonjunktur, klara begränsningar. Kalecki har också utvecklat en teori om den imperfekta konkurrensen.

Efter kriget verkade Kalecki som ekonomisk rådgivare åt regeringar i Israel, Mexiko, Indien och Kuba.

Från Israel berättade han följande anekdot: han håller en föredragning för premiärminister Ben-Gurion och finansministern. När han är klar vänder sig Ben-Gurion till finansministern och säger, ”Har ni hört ordentligt vad professor Kalecki sa? Bra, gör då allting precis tvärtom!”

Det gick nog inte bättre på andra ställen. Inte heller i Polen, dit han återvände 1946, tog man i tillräcklig utsträckning vara på hans forskning kring planekonomins metodologi. Efter den antisemitiska vågen 1968 ställdes han helt åt sidan. Han dog 1970.

Kalecki har influerat viktiga nationalekonomer som Joan Robinson, Nicholas Kaldor och Richard M. Goodwin.

Han saknade helt formell högre utbildning.

Den svenskaste av alla årstider

Efter en elak vinter kom sommarvärmen äntligen till Norrland.

Så är det ofta, övergången från vinter till sommar, från iskallt till behagligt varmt, från bylsigt påklätt och buttert inbundet till glädjefullt fritt och utmanande öppet sker i detta land nästan alltid lika plötsligt och abrupt. Författaren, rabulisten och rättshaveristen Anderz Harning, må han vila i frid, påstod att svenskarna ägnar sig åt kvalificerat självbedrägeri när de tror att det finns flera årstider i Sverige, när det i själva verket bara existerar två: en lång vinter och en kort sommar (han var från Hälsingland).

Det skulle kunna vara förklaringen till den gränslösa sommarhysterin som råder i Sverige.

Någonstans i skarven mars/april blir alla människor som förhäxade och totalt exalterade. Människorna spanar mot horisonten, solens upp- och nergångar kontrolleras noga, det suckas och det längtas, och det görs upp semesterplaner.

Jag har sett någonstans uppgifter om att Sverige är det land som har bland den högsta per capita konsumtionen av glass. Det kan eventuellt förklaras av att svenskar, i likhet med ryssar men olikt de flesta andra folk, äter glass även på vintern. Men hur förklarar man att vi är världsledande i innehav av cabrioletbilar? I det här klimatet?!

Det är nog helt enkelt så att när de första solstrålarna tittar fram och temperaturen kryper upp förbi tiogradersstrecket cabbar vi ner och på med glass i stora lass – FÖR NU ÄR DET SOMMAR!

Och i stort sett varje år är det samma besvikelse när människor fullt påklädda i tjocka jackor, vantar och mössor står och huttrar i kyla, blåst och regn, och diskuterar väder från morgon till kväll. Tills värmen och solen kommer tillbaka för ett par dagar till, och triumfens sommarögonblick är här igen.

I verklighetens dialektik finns det alltid motreaktioner, som i allkonstnären och numera Spanienpensionären Bengt Sändhs ”Vals om sommaren”, där han skaldar: ”Nu är den förbannade sommar´n här/en obeskrivlig plåga”. Men jag tycker ändå att det är bara en del av samma väderfixering och sommareufori.

Jag har alltid varit skeptisk till allt tal om nationalkaraktärer, att det och det är typiskt för vissa folkslag, och så vidare, men undrar just om inte det mest svenska är sommarhysterin.

Det är ingen tillfällighet att Nationaldagen firas i början av juni. Sverige var länge vid sidan om Storbritannien det enda landet i Europa (världen?) som inte hade en officiell nationaldag (vilket säger en hel del). För några år sedan infördes dock en sådan (vilket också är ganska talande). Sverige har inte några dramatiska händelser i sin historia att ihågkomma, inte heller några nationella trauman.

Det stod därför ganska fritt att placera en nationaldag i almanackan.

Den 6 juni var visserligen Svenska flaggans dag, som gick tillbaka på historiska bemärkelsedagar, men allvarligt talat, vem bryr sig det minsta om Gustav Vasas kröning eller 1809 års författning? Nej, nationaldagen firas under övergången till den svenskaste av alla årstider.

Bortsett från allt flaggviftande är det faktiskt ganska sympatiskt. Trevlig midsommar!

Förstå världen och förändra den

Idag är det Eric Habsbawms födelsedag. Hans sista stora verk var "How to change the world".

How to Change the World
Eric Hobsbawm
Little, Brown, 2011

Enligt den brittiske historikern Eric Hobsbawm är 1900-talet ”det korta seklet”, som börjar 1914 och slutar 1989. Hobsbawm själv är nästan jämngammal med det, han är född 1917 i Alexandria i Egypten, men växte upp i Wien och Berlin under 1920-och 30-talet, och naturligtvis har nazismens framväxt och maktövertagande satt outplånliga spår i hans medvetande, något han har vittnat om vid flera tillfällen. Hans judiska bakgrund har ytterligare förstärkt denna känsla.

1936 gick Hobsbawm med i kommunistpartiet, något han egentligen hade velat göra tidigare, men inte fick för sin farbror, som var hans förmyndare, då han blev föräldralös vid 14-års ålder.

Efter Ungernrevolten då många, framför allt intellektuella, lämnade partiet, förblev Hobsbawm lojal, även om han uttryckte en stark kritik mot utvecklingen i Sovjet och Östeuropa. Han blev med tiden en ledande marxistisk historiker, specialiserad främst på 1800-talets historia. Han är mest känd för svenska läsare för sin monumentala trilogiRevolutionens tidsålder, Kapitalets tidsålder, och Imperiernas tidsålder, som dessutom sedan kompletterades medYtterligheternas tidsålder.

Vid 93 års ålder är Hobsbawm still going strong, och levererar nu en tegelsten om Marx och marxismens historia. Titeln How to change the world (en svensk översättning är tyvärr än så länge inte på gång) anknyter förstås till Marx berömda uttalande i Teser om Feuerbach: ”Filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt, men det gäller att förändra den”.

Därmed har Hobsbawm sagt att världen verkligen behöver förändras, och att det är gamle Marx som har svaret hur.

Hobsbawm är en lärdomsgigant av nästan osannolika mått, han kan med samma lätthet redogöra för översättningar avKommunistiska manifestet till azeriska eller jiddisch, skillnader mellan finsk och svensk marxism, som marxismens öden i olika delar av Indien. How to change the world är inte bara en bok om marxismen, utan lika mycket 150 år av global – låt gå huvudsakligen europeisk – kulturhistoria.

Boken består av två delar. Den första behandlar Marx, och givetvis också den oskiljaktige Engels, och en rad av deras viktigaste skrifter. Den delen är förvisso djuplodande, men om än inte akademisk så i hög grad avsedd för de redan insatta, med stort teoretiskt intresse för marxism.

Den andra delen beskriver marxismen, som vetenskap, som ideologi och som politisk kraft, ur ett historiskt perspektiv. Tilläggas bör att också den första delen har en konsekvent historisk synvinkel.

Där ligger utan tvekan styrkan i Hobsbawms framställning, Marx och marxismen är inte en samling kanoniska skrifter ur vilka lärdomar och sanningar kan utläsas, utan skildras som ett historiskt fenomen, del av och delaktigt i det historiska skeendet, och därmed självfallet underkastat förändring.

Marxismen är oupplösligt förenad med kapitalismens egen historia, dess framgångar och kriser. Från 1880-talet med framväxten av socialistiska masspartier ökar Marx inflytande, under 1930-talet blir marxismen en avgörande intellektuell kraft i västvärlden, och efter 1945 blir Marx världens kanske mest inflytesrika tänkare, då närmare en tredjedel av jordens befolkning lever i länder som åberopar Marx som sin lärofader, samtidigt som det över hela världen verkar masspartier som grundar sin teori och praktik – eller åtminstone påstår sig göra det – på Marx.

Samtidigt, som Hobsbawm påpekar, har det knappt gått en vecka de sista 150 åren utan att någon har försökt vederlägga och dödsförklara marxismen. Hittills har liket dock visat sig vara vid förvånansvärt god vigör.

Därmed inte sagt att marxismen inte drabbas av uppgångar och fall. Dess första kris inträffade redan på 1890-talet. Anledningen var att det trots kapitalismens djupa kris inte blev någon proletär revolution. Det avskyvärda systemet grävde inte sin egen grav, och inte heller ersattes det av ett socialistiskt samhällsskick. Den här problematiken går igen flera gånger i historien, kapitalismen tar sig genom sina kriser relativt ohotad, det gäller till och med 30-talskrisen som många uppfattade som systemets dödsryckningar. Också idag är kapitalismen i uppenbar kris, och dess undergång är lika uppenbarligen inte i sikte.

Här finns helt tydligt en svaghet hos marxismen, som kontrasterar mot dess styrka. Marxismen har visat sig förvånansvärt precis i sin analys av kapitalismen och dess historiska tendenser.

Överproduktionskriser, kampen mellan finans- och industrikapital, arbetslösheten som ökar och lönerna som pressas neråt samtidigt som styrkebalansen på arbetsmarknaden ändras. Den fallande profitkvoten, monopolisering, och kanske framför allt globaliseringen, det är tydligt att Marx än idag tillhandahåller en uppsättning mycket vassa analysinstrument.

Men det är lika tydligt att alla förutsägelser om kapitalismens oundvikliga undergång gång på gång har kommit på skam. Det är möjligt att arbetarklassens befrielse ska vara dess eget verk, men än så länge har arbetarklassen visat föga intresse för att befria sig.

Här finns en påtaglig svaghet i marxismens politiska teori, och det är ingen tillfällighet att den enda marxistiska tänkare som Hobsbawm tar upp är Gramsci, en originell och, som Hobsbawm skriver, överraskande marxist, som har ägnat mycket tankemöda åt just den politiska teorin.

Gramsci är ofta mycket populär bland de intellektuella, förmodligen därför att han tillskriver dem en central roll i upprättandet av det han kallar för ”hegemoni”. Att döma av det öde som italienska kommunistpartiet – som var under starkt inflytande från Gramsci – har gått till mötes, har hegemonibegreppet klara svagheter. Nu är PCI långt ifrån ensamt bland socialistiska parter att befinna sig i djup kris, så det finns säkerligen fler orsaker, den traditionella arbetarklassens minskade numerär och betydelse, globaliseringen, välfärdssamhällets kraftiga tillväxt och Sovjets fall, är några.

Men jag skulle ändå insistera på att försummelsen av populärkulturen av vänstern och dess intellektuella är en bidragande orsak till de socialistiska partiernas nuvarande svaga position.

I ett större perspektiv kanske idéhistorikern Lichtheim har rätt i att marxismen egentligen aldrig har gått in på djupet i de socialistiska partiernas medvetande, utan snarare utgjorde ett uttryck för ”politiskt gruppmedvetande”, en ”integrativ ideologi” som motiverade arbetarrörelsens självständiga ställning inom det borgerliga samhället. Och eftersom liberalismen och marknaden saknar lösningar för vår tids utmaningar, samtidigt som kapitalismens framfart blir allt mer destruktiv, är det hög tid att vi äntligen tar Marx på djupaste allvar.

Krig och fred - motstånd lönar sig

Den 7 juni 1905 deklarerar det norska stortinget ensidigt en upplösning av unionen mellan Sverige och Norge. En stark högeropinion i Sverige piskar upp hatstämningar och hetsar för krig. Men efter förhandlingar mellan parterna upplöses unionen fredligt den 26 oktober samma år.

Ett viktigt bidrag för att stoppa ett krig gjordes av arbetarrörelsen, framför allt dess ungdomsorganisationer. Kalle Holmqvist har skrivit en liten bok i ämnet.

Fred med Norge

Kalle Holmqvist

Murbruk förlag

Alla som har läst Kommunistiska manifestet vet att proletärer har inget fosterland. Och alla som har minsta kontakt med verkligheten vet att proletärer är av en helt annan åsikt. Arbetarrörelsen har alltid bekänt sig till den internationella solidariteten, men i praktiken har det varit si och så med den saken.

Det finns ändå positiva exempel på framgångsrik internationell solidaritet som har uppnått viktiga resultat. Unionsupplösningen 1905 är ett sådant, och väl värt att studeras. Kalle Holmqvist har skrivit en liten bok i ämnet, med den uttalade ambitionen att lyfta fram arbetarrörelsens segrar, det finns mycket att vara stolt över i vår historia!

Unionen mellan Sverige och Norge hade påtvingats norrmännen i ett sista patetiskt försök att blåsa liv i svenska stormaktsambitioner. Även om Norge hade vidsträckt autonomi ville de frigöra sig från det svenska oket, vilket stötte på patrull från framför allt svensk höger. Efter en lång rad kriser blev ändå unionsupplösning 1905 ett faktum. När norrmännen förklarade att unionen inte längre fanns ledde det till krigshetspropaganda i högerpressen och vapenskrammel från militären.

I det läget mobiliserade arbetarrörelsen, framför allt ungdomsorganisationerna. Fredsmöten och demonstrationer mot kriget arrangerades över hela landet, man hotar med storstrejk och uppmanar värnpliktiga att vägra infinna sig till krigstjänst. Det skapas en mäktig opinion för Norges sak, ett anfallskrig i strid med den allmänna viljan är en omöjlighet och borgerligheten tvingas kapitulera och godta Norges självständighet.

Kalle Holmqvist redogör för händelseförloppet och tecknar en detaljerad bakgrund, kanske alltför detaljerad.

Man kan invända att situationen var speciell. Arbetare saknade rösträtt, de såg inte borgerlighetens Sverige som sitt land. Norrmännen var ett broderfolk, skulle fredsviljan vara lika stora mot andra nationaliteter?

Men Kalle Holmqvists poäng är en annan. Det går att förändra, motstånd lönar sig, och förändringen måste komma underifrån.

För Sverige i tiden

Nationaldagen firas idag. Det bästa med den är att det är ledigt mitt i veckan. Fast annandag pingst var ännu bättre. Och på sikt var det fler lediga dagar.

Länge var Sverige ett av de få länder i Europa som saknade nationaldag. Knappast någon uppfattade det som en brist, snarare tvärtom tror jag att många såg det som ett sundhetstecken.

Sverige har inte några dramatiska händelser i sin historia att ihågkomma, inte heller några nationella trauman.

Den 6 juni var visserligen Svenska flaggans dag, som gick tillbaka på historiska bemärkelsedagar, men allvarligt talat, vem bryr sig det minsta om Gustav Vasas kröning eller 1809 års författning?

Sedan blev behovet av en nationaldag mycket påkallat, och det tål att fundera över orsaken. Identitetskris? Kollektiv osäkerhet? Ett sätt att bemöta den växande rasismen?

Nog tycker jag att det borde finnas bättre sätt.

Och det märks. Nationaldagsfirandet känns fortfarande påklistrat, konstruerat, beordrat uppifrån. Och det är väl frågan om det inte hade varit bättre att skippa hela företeelsen.

Nu är det som det är. Nationaldagen är nog ändå här för att stanna.

Bild tagen på nationaldagen i Sollefteå för ett antal år sedan. Tolkningen är fri. OBS! För er med dålig syn - det är inte köttbullar.

Stor sommarutställning på Mannaminne till minne av Anders Åberg

Anders Åbergs konst finns representerad på ett stort antal platser både i Sverige och i hela världen. Men ingen vet exakt var alla verken och offentliga utsmyckningar går att beskåda. Efter faderns död beslöt sonen Pål Åberg att ta reda på det. Resultatet blev utställningen ”Var finns Anders Åberg” som hade vernissage på Mannaminne i lördags.

I vintras skrev Pål en notis på Mannaminnes facebooksida med uppmaningen att skicka in bilder på Anders Åbergs konstverk. Responsen blev över all förväntan, det kom in över tusen bilder, från många ställen runt om i världen, men framför allt från Sverige. Flera av bilderna åtföljdes av berättelser, med personliga minnen av både konstverken och konstnären.

En del foton har Pål Åberg tagit själv, när han, som han säger, ”hade vägarna förbi”.

Utställningen består av ett urval på ett 50-tal bilder. Den hänger också organiskt ihop med de övriga utrymmen i två plan i Önlogen, där flera av Anders fantastiska träskulpturer och målningar finns utställda.

Än en gång slås man av Anders Åbergs enastående kombination av visionärt konstnärskap och gedigen hantverksskicklighet.

Läs hela texten i Allehanda.se

Det okända folkmordet i Kaukasus

För 155 år sedan, den 2 juni 1864 (21 maj enligt den ortodoxa kalendern), förklarade den ryske tsaren Alexander II att det tjerkessiska kriget hade avslutats segerrikt. Dagen blev också startskottet för en gigantisk fördrivning av de tjerkessiska folk som bebodde nordvästra Kaukasus, där bland annat OS-staden Sotji ligger, en noga planerad operation som har kallats för 1800-talets förlaga till den moderna tidens etniska rensning och folkmord.

Rysk-tjerkessiska kriget började 1763 med att Ryssland byggde befästningar i området, men den ryska expansionen österut och erövringen av Kaukasus började långt tidigare, redan i slutet av 1500-talet.

1859 erövras Tjetjenien och Dagestan, det kriget är genialt skildrat av Leo Tolstoy i kortromanen *Hadj Murat*. Tolstoy deltar också i Tjerkessien som officer och vittnar om osedvanlig brutalitet, inte minst mot civilbefolkningen, från rysk sida.

Efter att den underlägsna motståndaren var besegrad la den ryska militären fram en plan för hur man skulle permanenta segern genom att bli kvitt de fientliga elementen i området en gång för alla – samtidigt som man gjorde det bördiga området tillgängligt för bosättare och kosacker från andra delar av Ryssland. Den tjerkessiska befolkningen skulle tvångsdeporteras i sin helhet, i första hand till Ottomanska riket, men de som så önskade kunde få bosätta sig i andra delar av Ryssland. Det var få som önskade det.

Det Ottomanska riket svarade med att uppmana till att lämna de otrognas länder, och ställde skepp till de fördrivnas förfogande. Detta utnyttjades senare skamlöst i den ryska förnekelsepropagandan.

Tsar Alexander II, känd i historien som reformator, och sedermera mördad av Narodnaja volja, godkände planen.

Uppgifterna om antalet offer för deportationerna är osäkra, och, som så ofta i sådana sammanhang, motstridiga. Officiella ryska dokument lär uppge 400 000 dödade, närmare en halv miljon deporterade, och bara 80 000 kvar.

Tjerkessiska källor uppger betydligt högre siffror, det talas om mellan en och en halv och två miljoner fördrivna och döda.

Alla är överens om att minst 90 procent av den tjerkessiska befolkningen fördrevs och dödades alternativt lämnade området.

Det tjerkessiska folkmordet är relativt okänt, och dagens Ryssland har hittills vägrat att erkänna det.

För bolsjevikerna var det självklart att fördöma tsarregimens folkmord och imperialistiska expansionspolitik och alla folks rätt till självbestämmande. De principerna är givetvis lika självklara idag.