"gör intryck"

 

"en nära och personlig berättelse som din blir en påminnelse som gör intryck"

Boken kan beställas direkt från författaren eller från Bokus och fysisk bokhandel.

Med mustigt språk

 

"Som vanligt gillar jag ditt mustiga språk och det är intressant att följa dina olika släktingar i berättelserna." 

Boken kan beställas direkt från författaren eller från Bokus och fysisk bokhandel.

"Något att berätta"

 

"Jag har haft stor behållning av läsningen, du har verkligen något att berätta och du gör det på sätt som är gripande, roliga och framför allt påminnande." 

Boken kan beställas direkt från författaren eller från Bokus och fysisk bokhandel.

Stormakternas skräck

 

"Har ni hört den om den judiske bankiren som skulle ge ett stort lån till det mäktiga kejsardömets regering?

”Alltså, det högtidliga undertecknandet av lånet ska ske under pampiga former i det väldiga kejserliga palatset. Strax innan ceremonin ska börja tar inrikesministern bankiren åt sidan och säger:

- Min bäste herr Rosenzweig, jag vill bara i all vänskaplighet säga ett varningens ord till er. Håll ett öga på er son! De där radikala studenterna som han umgås med, samhällsomstörtande kretsar, de ägnar sig åt mycket farliga aktiviteter, det där kan sluta riktigt illa. Vår hemliga polis bevakar dem noggrant, och det vore mycket olyckligt om just er son...ni förstår säkert...som sagt, i all välvilja...för hans eget bästa…

Bankiren nickade eftertänksamt, klev sedan med bestämda steg fram till bordet där kejsaren och flera regeringsmedlemmar satt bakom de förberedda dokumenten som skulle undertecknas i den stundande ceremonin.

Han bugade och sa med allvarlig röst: Jag skriver inte på.

Upprörd stämning bokstavligen exploderade bakom det antika ceremonibordet. Kejsaren stirrade konsternerad på bankiren, statsråden halvskrek i mun på varandra: Va? Men varför? Allt var ju överenskommet! Så här i sista stund! Vad har fått er på andra tankar så här plötsligt? Har ni inget förtroende för Hans Höghets kejserliga regering?

- Nähä, verkligen inte! Vad är det för en stormakt som är rädd för min lille Moishe?!”

Så är det. Stormakter som saknar förtroende för sina egna medborgare, imperier som är rädda för obetydliga människor utan makt och inflytande, är dömda att gå under.

Det vet jag om inte annat så av egen erfarenhet. Redan 1977 visste jag att kommunismen i Östeuropa skulle krascha. Jag skryter inte, det är rena rama sanningen. Jag visste förvisso inte när det skulle inträffa, i ärlighetens namn trodde jag nog att det skulle dröja längre, men att det skulle hända var jag helt och fullt förvisad om. På goda grunder."

Boken kan beställas direkt från författaren eller från Bokus och fysisk bokhandel.

Utflykt till en skärgårdsö

 

”Det är lättare att få förlåtelse än tillåtelse” är ett populärt talesätt. Själv föredrar jag den egenformulerade sentensen ”Ställ aldrig en fråga som kan få fel svar”.

Detta lätt filosofiska infall har sin upprinnelse i en händelse för länge sedan och ganska långt från där jag befinner mig nu. Året var 1970 och platsen Karlskrona.

Min mamma hade fått sitt första jobb i Sverige, det var på Karlskrona lasarett och anställningen skulle börja i maj.

Vilket för övrigt får betraktas som häpnadsväckande med tanke på att vi hade anlänt till Göteborg från Polen bara ett halvår tidigare.

Karlskrona lät främmande och avlägset, småstadsaktigt inskränkt, skrämmande och en smula exotiskt. Den stora fördelen så vitt jag kunde bedöma utifrån mina då fjortonårigt nostalgiska horisonter var, förutom att mamma hade fått jobb där förstås, att det var närmare Polen. Åtminstone rent geografiskt, mätt i kilometer, mätt i verkliga möjligheter att kunna ta sig dit var det däremot lika avlägset som en annan galax.

Till och med månen låg ju sedan något år tillbaka närmare än så.

Mamma åkte i förväg för att påbörja sin yrkeskarriär i det nya landet, jag blev kvar i Göteborg för att gå klart vårterminen under mormors överseende. Märkligt nog minns jag ingenting av den korta perioden, ingen känsla av förväntan, oro för det okända nya – igen! - ingen rädsla, inget hopp, ingenting!

Inte heller kommer jag ihåg något av resan från Göteborg till Karlskrona. Tåg? Buss? Jag tror det var med tåg.

Desto livligare minns jag ankomsten till vår nya hemort. Lägenheten, som var ljus och fin, låg i en villa på sjukhusområdet, så det var nära för mamma till jobbet. Det var också bara några få steg till hållplatsen varifrån bussen till min nya skola avgick. Till centrum hade vi promenadavstånd, cykel var ett bra alternativ, och ännu bättre skulle det bli när jag fyllde femton och kunde köra moped, det var verkligen något som jag såg fram emot!

Hela stan var ju inte så överväldigande stor, och begreppet centrum uppfattade jag snabbt som ett pretentiöst uttryck för mindervärdeskomplex typiska för småstäder."

Boken kan beställas direkt från författaren eller från Bokus och fysisk bokhandel.

Världsbokdagen på Kramfors bibliotek

 

Med anledning av Världsbokdagen arrangerades en Mångspåkig poesisalong på Kramfors bibliotek. Dikter lästes på nio språk: japanska, arabiska, dari, engelska, tyska, ryska, finska, polska och svenska.

Själv hade jag ärna och nöjet att få vara med och läste dikten "Hund indragen i historien; monolog" av Wislawa Szymborska, ur diktsamlingen "Ett kolon", givetvis på originalspråk.

Några bilder från salonhen:

Slumpen i mitt liv

 

"Jag uppfattar mig själv som en rationell människa. Nu vet jag mer än väl att man ska vara synnerligen försiktig med sin egen självuppfattning, sällan är man så blind som när det gäller ens egen person. Men inte desto mindre tror jag mig besitta en viss självkännedom, som har inte minst kommit med åren. Jag har en bergfast tro på förnuftets kraft, vetenskap, fakta och upplysning, och är helt övertygad om att världen skulle vara en mycket bättre plats för oss alla om vi höll rationalismens fana högt. Eller åtminstone högre. Tillräckligt högt.

Människan är en rationell varelse, eller ja, har en stor förnuftspotential, livet styrs främst av våra förnuftsförmågor, borde i alla fall göra det, och det skulle vara oss till gagn om det skedde i allt högre grad.

Och ändå. Hur mycket jag än värjer mig mot det, är det ett faktum, och fakta skulle vi ju tro på, att livet styrs så ofta av helt irrationella krafter, av rena rama slumpen.

Är det bra eller dåligt? Det vet jag inte, och det spelar kanske inte heller så stor roll.

För det som är mest fascinerande med livet är hur det vid vissa tillfällen styrs av slumpen, dunkla krafter som inte är så mycket irrationella som fullständigt osannolika.

För drygt 50 år sedan lämnade jag mitt hemland Polen och flyttade till Sverige. En livsavgörande händelse, drastisk, på sätt och vis dramatisk, och jag tvekar inte heller att beskriva den som traumatisk.

Anledningen till att vi var tvungna att lämna Polen är välutredda många gånger och jag lämnar den därhän. Däremot är orsaken till att vi hamnade i Sverige mycket spännande.

Det berodde nämligen på simhopp. Ja just det, simhopp."

Boken kan beställas direkt från författaren eller från Bokus och fysisk bokhandel.

En sista strid för värdighet

 

Idag är det årsdagen av upproret i Warszawas getto.

Varje år under nästan hela 60-talet fick jag den 19 april följa med min pappa till monumentet för Warszawagettots hjältar. Där högtidlighölls utbrottet av upproret i gettot 1943. Det var förmodligen den enda manifestationen av judiskhet i min familj. Jag minns det som extremt dystra tillställningar med en atmosfär av sammanbiten tystnad.

Dystert kan det mycket väl ha varit, men annars måste minnet svika mig. En militärorkester (om den var militär) spelade dramatiska marscher på det där militäriska sättet som man fortfarande är så förtjust i Polen. Det var kransnedläggning, det hölls tal, det fanns utländska delegationer på plats, och det måste ha varit en hel del folk där.

Och ändå så tror jag att minnet inte är helt fel ute. Det var säkert en dyster stämning, som dessutom tilltog ytterligare efter 1968 då en antisemitisk kampanj rasade i Polen, med en sammanbiten – eller om det var trotsig – atmosfär som sa, ja vi finns här. Och tystnaden, som ett vittnesbörd, från de omgivande kvarteren där gettot låg, och från alla miljoner som levt där och som det förutom monumentet inte fanns ett spår av längre. (Numera har också ett museum för judisk historia öppnat i närheten.)

När upproret bryter ut är gettot i Warszawa – det största i det nazistockuperade Europa – redan i stor utsträckning tömt på sin judiska befolkning. De som inte har dukat under för svält och epidemier har forslats bort till förintelselägret Treblinka. Av en halv miljon människor finns omkring 50 000 kvar.

De är väl medvetna om vad som väntar. Några hundra har slutit sig samman i Judiska Kamporganisationen, och när tyskarna går in i gettot för att slutgiltigt (ett nazistiskt favorituttryck)likvidera gettot bjuder de väpnat motstånd. Överraskningsmomentet är totalt och de lyckas driva ut tyskarna.

Men utgången av den ojämna kampen är ändå given. De judiska motståndsmännen är mycket klent beväpnade, de har köpt sina vapen för dyra pengar av den polska motståndsrörelsen och på svarta börsen, och varje kämpe har en revolver, några handgranater och hemmatillverkade brandbomber.

De tungt beväpnade tyskarna är tio gånger så många, och de har artilleri, pansar och flyg till sitt förfogande.

Och tyskarna är inte helt och hållet tyskar. Betydande styrkor av letter och litauer deltar också, och SS-generalen Jürgen Stroop, som ledde operationen, uttrycker i sin rapport en viss förvåning över de så kallade ”szaulis” stora entusiasm inför uppgiften.

I nästan en månad bjuder judarna ett förbittrat motstånd. Man tillämpar dels en stadsgerillataktik, dels har man byggt upp befästa bunkrar, där man strider till slutet. När en sådan bunker där upprorets ledning, med bland annat Mordechai Anielewicz, på Milagatan håller till, blir upptäckt, begår alla där kollektivt självmord (händelsen skildras i Leon Uris pekoral ”Mila 18”). Gatans namn betyder Vänliga gatan.

De dödsdömdas utsiktslösa kamp väckte naturligtvis starka reaktioner utanför gettots murar. Många var fulla av beundran och respekt, men det fanns också de som uttryckte likgiltighet, och rent av avståndstagande och antisemitism som inte stod nazisterna efter, framför allt från det högernationalistiska lägret.

De judiska motståndskämparna hyllas för att de valde att dö värdigt, och inte lät sig ”slaktas som får”. Det var också på det sättet som de såg sig själva, och det är en uppfattning som lever starkt än idag.

Men synsättet är långt ifrån oproblematiskt. Om de som dog med vapen i hand gjorde det med värdighet betyder det att alla de andra dog ovärdigt? Att de lät sig slaktas, inte som människor utan som oskäliga djur?

Människor instängda på en trång yta, förnedrade, utsvultna, omgivna av en fientlig värld, som försökte fly ut på landet, eller sökte gömställen i källare och på vindar, mödrar som in i det sista skyddade sina barn från dödsångest och fruktan, dog de motståndslöst och ovärdigt?

Motstånd är inte bara att skjuta med ett vapen. De mördade judarnas död var tragisk, men de trotsade sina bödlar in i det sista, och dog med värdigheten i behåll.

All ovärdighet ligger hos mördarna.

Berörande opera om krigets fasor, hämnd och försoning

 

Foto: Mats Bäcker/Norrlandsoperan

Adriana Mater

Musik: Kaija Saariaho
Libretto: Amin Maalouf
Översättning textmaskin: Elena Rossi Johansson

Medverkande sångare:

Adriana: Emma Sventelius
Refka, Adrianas syster: Hege Gustava Tjønn
Yonas, Adrianas son: Joshua Owen Mills
Tsargo, Yonas far: Jonah Spungin

Konstnärligt team:

Dirigent: Ville Matvejeff
Regissör: Dan Turdén
Scenograf & kostym: Kari Gravklev
Ljusdesign: William Wenner

Även om krigets fasor och dess förödande konsekvenser för människor kan sägas vara ett högst aktuellt ämne, och det inte desto mindre någon som vi har fått utstå under hela människans skrivna historia, möjligen längre än så. Kaija Saariahos opera ”Adriana Mater” är visserligen inspirerad av de senaste krigen på Balkan, men problematiken som skildras är universell. Saariahos gestaltning är djupt berörande, och kommer till sin fulla rätt i Norrlandsoperans uppsättning, för övrigt den första i Sverige.

Musikens grundton är mörk och dyster rakt genom. Det ödesdigert dramatiska accentueras ytterligare av orkestreringen, förutom Norrlandsoperans egen symfoniorkester finns på scenen fyra(!) uppsättningar slagverk, och som har en central betydelse för den musikaliska gestaltningen. Också kören får en viktig roll och stort utrymme.

Saariaho skapar innehållsrika ljudbilder, och musiken är inte bara en illustration utan en del av handlingen i sin egen rätt. Det blir oerhört spännande.

Däremot kan jag tänka mig att det kan bli tämligen svårsjunget för de fyra solisterna. Nu lyckas de bära upp sina roller med bravur. Emma Sventelius som Adriana får fram den kränkta och ambivalenta kvinnans hela förtvivlan, förvirring, ånger och ångest, även om jag tycker att hon röstmässigt överglänses av Hege Gustava Tjønns nyansrika sopran i rollen som systern Refka.

Jonah Spungin som Tsargo agerar skickligt på scen och dundrar på bra med sin baryton, även om jag var inte odelat förtjust i hans vibrato.

Unge Joshua Owen Mills som Yonas uppvisar en löftesrik tenortalang, som med mognad och erfarenhet kan bli till något riktigt stort.

Första aktens krig, som möjligen är ett inbördeskrig, men det spelar egentligen ingen roll, utspelas mellan Vi och De Andra. Övergreppet mot Adriana begås dock av en av De Våra, i ett krig är alla offer, och de mest utsatta är kvinnorna.

Andra akten formar sig till ett psykologiskt drama kring mörka hemligheter, hämnd och försoning. Åter igen kommer kvinnlig empati i förgrunden, det är den som förmår att bryta hämndbegärets onda spiral och ge livet en chans.

En föreställning som griper tag och skakar om. En stor framgång för Norrlandsoperan.

Vänner om natten

"Minervas uggla sprider sina vingar blott när skymningen faller" påstår filosofen, och det kanske är sant. Jag har ingen aning, jag är inte ens säker att jag förstår vad Georg Wilhelm Friedrich egentligen menade. Men jag vet med all säkerhet att Feghetens fågel flyger först när mörkret inträder. Jag har upplevt det själv, även om det inte gällde mig utan min far.

Och eftersom historien löper ofta längs krokiga vägar började det hela med en teaterpjäs. Ja just det. En klassiker av en nationalskald på nationalscenen. Publiken visade redan vid premiären bristande ideologisk mognad och applåderade och visade sin uppskattning på fel ställen. På högre ort konstaterades upprört att pjäsen kunde uppfatta som antirysk, och det kunde inte annat än att landa i ren och skär antisovjetism.

Klassfienden visade åter sitt fula reaktionära ansikte, men tack vare Partiets aldrig slocknande vaksamhet kunde deras planer omintetgöras. Pjäsen togs bort från repertoaren, trots fullsatta salonger, eller kanske just därför.

Några studenter började samla underskrifter under en petition att pjäsen skulle åter spelas, och relegerades därför från universitet. Deras kamrater demonstrerade mot det beslutet och blev rejält spöade av snutar utklädda till ”upprörda arbetare”.

Om partiledningen trodde att det hela var därmed över tog de grundligt miste. Nu fick studenterna stöd av en lång rad författare och andra intellektuella. Det blev alldeles tydligt att missnöjet i samhället pyrde med allt starkare glöd, och dess färg var inte nödvändigtvis röd.

Och vad gör en politisk ledning i ett sådant läge, då den helt saknar idéer och vilja att lösa krisen? Enkelt, man tar till ett gammalt beprövat knep och skyller på judarna. Det stod visserligen i strid med kommunismens idé om internationalism, men här uppvisade partiledningen en imponerande lingvistisk kreativitet. Kärt barn har många namn!

Kampen riktades mot kosmopoliter, sionister, femtekolonnare, falska personer med dubbla lojaliteter, ingen svävade förstås i minsta tvivel vilka som avsågs, kort sagt, man drog i gång en regelrätt antisemitisk kampanj."

Boken kan beställas direkt från författaren eller från Bokus och fysisk bokhandel.

Gift med en fanatiker

 

"Jag tror på mångfald och tolerans. Människor av olika nationaliteter, kulturer, religioner, kan mötas som kompisar, vänner, arbetskamrater, och ja, också bilda familj. Naturligtvis kan det uppstå problem, det är inte ovanligt med friktion och missförstånd, och ibland kan det gå riktigt illa, men frågan är om det nödvändigtvis beror på kulturskillnader. Människor som kommer från likartade omständigheter kan ha det nog så besvärligt de också.

Misstanken är helt enkelt att många skyller sina egna tillkortakommanden, brist på empati, ovilja till anpassning, sin envishet, halsstarrighet och andra svagheter på kulturskillnader. Det känns onekligen bättre att ha olika kulturer än att vara ett praktarsle.

Det är så klart bara dumheter. Ett kräk är ett kräk oavsett vilken gud hen tillber – eller inte tillber någon alls. Och det saknas inte fanatiker uti vår stora vida värld, på samtliga kontinenter, i alla länder, tillhörande diverse religioner, talande olika språk.

Trist bara om en sådan fanatiker gifter in sig i ens egen familj. Som det gjorde i min familj.

Den som råkade illa ut var moster L. Egentligen var hon min mammas kusin, men de var som systrar för varandra. Hon var ingen skönhet precis, och i en tid, efter kriget, då folk gifte sig och skaffade barn tidigt, blinkade alla varningslampor ilsket rött att hon för var dag närmade sig det berömda glasberget.

Men innan hon hamnade på det skamliga stället dök en friare upp. O. studerade i likhet med moster L. kemi, han kom från en välassimilerad tysk familj, vilket i de assimilerade judarnas ögon sågs närmast som en tillgång, och var en ung man med goda framtidsutsikter.

Han led emellertid av en allvarlig brist, i alla fall i det här sammanhanget. Han var en troende katolik, och då menar jag inte så där troende som de flesta som ser religionen mer som ett historiskt band mellan generationer, en tradition, ett socialt kit som håller ihop samhället, en uppsättning ritualer som tillfredsställer vårt behov av ceremoniella initiationsriter. Ni vet, de som döper sina barn, konfirmeras och gifter sig i kyrkan, för så ska det vara, så har det alltid varit, och ska helst så förbli, utan att fundera djupare över innehållet i dessa traditionella handlingar och gester."

Boken kan beställas direkt från författaren eller från Bokus och fysisk bokhandel.

Finskt godis

 

”Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två”, skaldade Rudyard Kipling, och han var inte vem som helst, Nobelpristagare, den brittiska imperialismens främste lovsångare, och författare till ”Djungelboken”.

Nu tror jag att det öst han syftade på var ett annat än det öst som jag växte upp i. Det som en gång i tiden benämnes Östeuropa, och som ibland kallas så fortfarande, ligger egentligen centralt i kontinenten, i Europas mitt. Men beskrivningen var förmodligen mer ideologisk än geografisk.

Och hierarkisk också. Det var liksom underförstått att väst var bättre, högrestående, utvecklat och förmöget, medan det stackars öst var fattigt och efterblivet, sämre i alla avseende. Och allt som oftast var det inte ens underförstått utan helt och fullt explicit.

Det gällde faktiskt i båda väderstrecken, i väst och i öst, kanske framför allt i öst. Inte minst bland unga människor. Det rådde en gränslös beundran för allt västligt. Riktiga amerikanska jeans var höjden av mode, och det var märket Levis som gällde.

Jag hade den otroliga turen att begåvas med ett par jeans direkt från USA, efter att morbror J. hade besökt en släkting där, och medförde en koffert full med ett överflöd av exotiska gåvor till hela familjen, till hans smala lycka var vi ganska få.

Jag drog på mig utan dröjsmål det amerikanska klädesunderverket, vilket väckte en viss förvåning hemma då redan på den tiden var synnerligen avog till att prova kläder, och rusade ut på det att alla kompisar på våran gård med omnejd skulle vederbörligen beundra mina äkta jeans som det bara skrek väst om.

Jeansen var av märket Rifle, och möttes först av en viss misstänksamhet från beundrarskaran då det inte var Levis. Men det gick fort över, allt var rätt med mina nya jeans, rätt tyg, rätt snitt, och namnet Rifle, som vi givetvis uttalade fel, fonetiskt, lät tufft och genuint amerikanskt.

Misstänksamheten förbyttes snabbt i missunnsamhet och avund. Jag var en riktig jeanskung för en dag."

Boken kan beställas direkt från författaren eller från Bokus och fysisk bokhandel.

En roman som är som ett musikstycke

 

Det finns tid
Carina Bergström
Ord & visor förlag

Carina Bergström från Nedre Saxnäs är poet och musiker. Det är därför fullt logiskt att hennes första roman är en poetisk berättelse om musik.

”Det finns tid” är historien om Sylvia som växer upp i Västerbottens inland i början av 40-talet. Det är fortfarande i hög grad ett traditionellt samhälle, med kvardröjande inslag av självhushållning, kunskapstradering mellan generationer, med konservativa värderingar, och strikta hierarkier, både socialt och mellan könen.

Men sakta uppstår det sprickor i den gamla fasaden och det nya möjligheter öppnar sig. En sådan är just musiken, som kan bli en väg bort- och uppåt – för den begåvade som är beredd att satsa. Även om den personen råkar vara en flicka.

/../

Läs hela texten (ej betalvägg) i Opulens

Märkliga djur

 

"Det var på den tiden då det förekom flitigt så kallat frivilligt samhällsarbete. Som så mycket annat i den reellt existerande socialismens verklighet var det raka motsatsen till vad det påstod sig vara. Det var inte ett dugg frivilligt, samhällsnyttan ifrågasattes av många, och inte ens begreppet arbete levde riktigt upp till sin vanliga innebörd.

Det fuskades med andra ord en hel del.

Det frivilliga samhällsarbetet skulle bidra till det allmänna bästa och fostra en medborgerlig anda. Det skulle göra så många som möjligt delaktiga i samhällsutvecklingens obönhörliga rörelse framåt mot det jordiska paradiset i form av det klasslösa samhället.

Det gick väl så där.

Det frivilliga samhällsarbetet organiserades av partiet, som ju inte för inte hade en ledande roll i nationen, ungdomsorganisationer, företag och skolor. Frivilligheten betydde huvudsakligen att det var oavlönat och skulle utföras på fritiden, och var inte större än att närvarolistor kollades ordentligt, ibland helt ogenerat med namnupprop. Några straff utmätes inte för dem som uteblev, men en reprimand kunde det väl bli, och en rejäl sådan därtill, det skräddes inte orden minsann.

Och den ofrivillige kunde kallt räkna med att bli förbigången vid nästa befordringstillfälle, inte heller kunde hen hysa något hopp om tilldelning av biltalonger eller en hälsosam semestervistelse vid Svarta havet."

Boken kan beställas direkt från författaren eller från Bokus och fysisk bokhandel.

Skåpets skamliga hemligheter

 

"I barnkammaren i vår lilla lägenhet i Warszawa stod ett stort skåp. Nu uppfattade inte vi lägenheten som liten, så bodde de flesta i stan, det var varken stort eller litet, och mitt och min systers rum kallades knappast för barnkammare heller. Men skåpet det var stort. På precis det där sättet som barndomens alla dimensioner växer med kvadraten på tidsavståndet.

Skåpet var synnerligen rikt på innehåll, rena guldgruvan för ett nyfiket barn. Det mesta var förvisso av lite intresse, kläder som hängde på klädgalgar på en stång, vinterplagg på sommaren, och vice versa. Helt oanvändbara var de inte, de dög alldeles utmärkt för att klä ut sig, mammas hattar och pappas kostymer visade sig kunna erbjuda ett närmast oändligt antal variationer för fantasifulla lekar.

Ofta lekte jag ensam, men det hände sig att även något av grannbarnen, och de var många i vårt hus, liksom överallt vid den tiden, tittade in och vi lekte tillsammans, och ju fler som fanns på plats desto större möjligheter att hitta på något spännande och roligt.

Inomhus ägnade vi oss åt fredliga projekt, ofta olika versioner av upptäcktsresor i främmande länder långt borta. Ute däremot rasade ständigt ett krig, och de stackars tyskarna åkte på kopiöst med stryk av de tappra polska soldaterna, ibland också av partisanerna, gång på gång, jämt och ständigt. Att spöa tysken var en lek som vi aldrig tröttnade på. Enda problemet var att ingen ville vara tysk, men det löstes vid behov av de lite äldre pojkarna med knytnävens oemotsägligt övertygande argument.

Vinterkläderna var de mest tacksamma att leka med. Öronlappsmössor, tjocka pälsar, stora handskar och varmfodrade stövlar lät oss komma i väg på de mest hisnande äventyr i Arktis, där vi framgångsrikt kämpade mot naturens människofientliga element, tills vi nådde det efterlängtade målet och kunde stolt placera en polsk flagga där. Ledsen herrar Amundsen, Peary, Henson och Nansen, vi kom hit först!

Under resans halsbrytande strapatser gällde det att förnuftigt portionera ut den knappa provianten, som utgjordes undantagslöst av godis. Det var vi inget vidare på, särskilt inte jag, godissuget övertrumfade alltid förnuftets krav. Sådan är jag än idag.

Det svårnådda målet för våra äventyrliga exkursioner låg oftast ovanpå skåpet. Det var ett spännande ställe, och att klättra upp dit bjöd en extra krydda åt våra eskapader. Det var emellertid mindre populärt bland mina föräldrar, som var oroliga för att vi riskerade att göra oss illa, och dessutom förstöra skåpet. Det gällde att passa på när de inte var hemma.

En äventyrsresa måste planeras mycket noga, och bör ta hänsyn till många oförutsedda aspekter. Föräldrarnas närvaro hemma var utan tvekan en av de absolut viktigaste.

Skattjakten i skåpets väldiga innandöme ledde till många spännande fynd. Nu minns jag inte alla, en framkallningsapparat kunde med lite kreativ anpassning tjänstgöra som tung kulspruta, en rockring fick många alternativa användningsområden, en rostig fläkt öppnade oanade möjligheter.

En dag gjorde jag det i särklass mest fascinerande fyndet. Ett brett läderbälte av militärt snitt, med ett passande revolverhölster, och en rapportväska, också den i ljusblekt läder."

Boken kan beställas direkt från författaren eller från Bokus och fysisk bokhandel.

Ett hem för föräldralösa

 

"Hemmet var som en öde ö där en handfull skeppsbrutna gjorde sitt bästa för att hämta sig efter undergången. Deras båt hade förlist i en våldsam storm och sjönk till botten med de flesta av sina passagerare med hela deras packning som innehöll allt de hade och ägde. Nazismens obarmhärtiga vågor gjorde ingen skillnad mellan man och kvinna, ung och gammal, fattig och förmögen. Historiens mest jämlika katastrof.

Så gott som alla överlevande hade klarat sig genom att fly österut och lyckas behålla livhanken i det väldiga Sovjetunionen. Det fanns några få som hade lyckats överleva koncentrationslägrens helvete, det fanns också en och annan som tog sig genom ockupationsåren med falska ”ariska” papper.

De utgjorde en minoritetens minoritet, en skara utvalda vars överlevnad väckte omgivningens ohöljda förvåning, som bara överträffades av deras egen häpna insikt över att fortfarande vara vid liv.

Om de vid något tillfälle träffade på någon bekant från tiden före kriget, vilket hände ytterst sällan, brukade denne utan undantag utbrista: ”men lever du?”, och det var ingen fråga utan snarare en anklagelse.

Och vad skulle de svara? ”Nej då, det är bara som det ser ut, i själva verket är jag precis så död som jag borde vara och som alla förväntar sig!”

En del skulle hävda att ön inte var öde, kanske rent av att det inte ens var en ö. Men de hade fel, helt fel. Visst var det en ö, även om det existerade en omgivning bildade hemmets invånare en isolerad grupp, tydligt avskild genom sin status som mest olyckliga bland de olyckliga, de eländigaste bland de eländiga, de ensammaste bland de ensamma.

De överlevande trotsade sin egen kunskap om Förintelsens omfattning och letade ihärdigt efter släktingar. De sprang in och ut hos judiska organisationer, Röda Korset, satte upp förtvivlade lappar där det bara var möjligt. ”Itzak Shapiro, son till Abraham och Rosa, vi bodde på Freta 11, söker släktingar, vänligen lämna meddelande på Judiska ungdomshemmet på Jagielonska 28.”

Boken kan beställas direkt från författaren eller från Bokus och fysisk bokhandel.

I försoningens tid

 

Det är påsk nu. För oss prosaiska människor betyder det helt enkelt en längre ledighet. För dem i anden upphöjda innebär det så mycket mer.

Först är det den judiska påsken. Den har också börjat och håller på sisådär nån vecka. Då ska man ha på bordet mat som ändå inte går att äta. Den symboliserar nämligen. Jag måste erkänna att jag är skeptisk till mat som symbol.

Allt detta till minnet av uttåget ur Egypten. Själv blev jag fast i just Egypten för några år sedan på grund av ett vulkan utbrott i en helt annan ände av världen. Det är så det moderna samhället fungerar (inte). 

Det började ganska bra med ett par dagar extra på plagan, och sedan lyxhotell i Aten. Sedan blev det värre, och hela resan urartade till en pina som får Moses och hans gäng att framstå som bekvämlighetsapostlar. Dessutom kom judarna fram till det förlovade landet, medan vi kom till ett svinkallt Arlanda mitt i natten.

Inte tycker jag att det är nåt att fira.

Den kristna påsken firas till minne av Jesu död och återuppståndelse. Kopplingen till den judiska påsken är uppenbar, och inte för inte har påskhelgen genom århundraden traditionellt varit ett tillfälle för pogromer. Det sånt som kallas för "kristna värden".

Om man inte med det menar antisemitism i största allmänhet, liksom intolerans, förföljelse, folkmord och annat smått och gott som de kristna har ägnat sig åt genom åren.

Men påsken är framför allt försoningens och förlåtelsens högtid. Därför hoppas jag att bli förlåten för mina vanvördiga rader av både judar och kristna. Precis som vi alla förlåter våra vänner och fiender. 

Vi förlåter regeringen och den populistiska oppositionen, vi förlåter Donald Trump och Joe Biden, talibaner och amerikaner, Kaczynski och Orban, bombhögern och bombvänstern (nåja), kärnkraftsmotståndare och kärnkraftsanhängare...kanske inte de sistnämnda, men annars alla andra. Alla, alla.

Utom coronaviruset förstås.

Lång, god, stor eller helig?

 

Påsken har börjat, idag är det långfredag.

En lingvistisk fundering: fredagen under påskhelgen benämns "lång" i nordiska språk, faktiskt också på finska. 

På engelska och nederländska är samma fredag "god", medan på tyska är den "sorg". 

På slaviska språk blir den "stor", och så även på både ungerska och rumänska. 

Slutligen har vi de romanska språken, franska, italienska, spanska, deras fredag är "helig".

Någon där ute som kan förklara de skillnaderna?

Teater som berör om länsbornas levnadsöden

 

På scen: Ellen Henning Öhrström, Gisela Nilsson, Kaj Ahlgren och Victor Wigardt. Foto: Lia Jacobi

Att vara angelägen för den lokala publiken är självfallet ett av en länsteaters viktigaste uppgifter. Teater Västernorrland tar väl vara på det uppdraget i sin pjäs ”Avgörande ögonblick”: Man har samlat in berättelser från länsinvånare, valt ut några stycken och dramatiserat dem till en teaterpjäs. Resultatet är lysande teaterkonst.

Helt lätt att göra bra teater av några med nödvändighet spretiga texter var det säkert inte. Men man har lyckats över förväntan. Kontakt med publiken etableras direkt genom uppbyggnad av lokalen. Publiken sitter i en fyrkant, tätt inpå scenen i mitten, i varje rad finns en stol avsedd enbart för skådespelarna, som genom att ta plats där blir till en del av publiken.

Lite rekvisita använder man sig av, musiken och belysningen spelar däremot en större roll, men det är framför allt skådespelarnas agerande som står i fokus och driver fram föreställningen.

Historierna berättas genom en mångfald av uttryck. Monolog, dialog, man tar över varandras repliker, ibland berättas två historier samtidigt, och det kan också hända att en historia avbryts tämligen brutalt.

Det skapar tempo och energi. Och på ett omärkligt sätt också ett sammanhang när de olika livstrådarna vävs ihop till en humanistisk väv.

Historierna berör, och det på djupet, alldeles oavsett om det är komik eller allvar. Teman för historier varierar, det kan handla om en minnesvärd hockeymatch, traumat att komma ut som homosexuell, glädjen att återses efter 48 år, eller fasan i att bli förföljd av en psykiskt instabil stalker.

Andra akten ägnas nästan helt åt en berättelse från en överlevande från Estoniakatastrofen, och det är mycket starkt.

Det är berättelser från länsbor, och det är naturligtvis mycket speciellt att det kan vara någon som vi känner, ja rent av någon som sitter bredvid oss i publiken.

Men det mest speciella är ändå att dessa lokalt förankrade historier är så universella. Det finns bara en mänsklighet. Nog så viktigt att påpeka inte minst i dessa tider.

Varje liv är en berättelse, varje människa en guldgruva. Och till slut borde alla få komma till tals.

Middag hos kosacker

 

"Saker och ting är sällan vad de ser ut att vara. Vi bär med oss så många föreställningar om hur saker inte bara är utan också om hur de borde vara. Ibland misstänker jag att hela vårt medvetande är ingenting annat är en motsägelsefull väv av förutfattade meningar. Vi är homo praeiudicius – den fördomsfulla människan. Och som ni säkert har blivit varse fler än en gång som stämmer de vanföreställningarna ibland och ibland inte, oftast inte. Vilket inte spelar någon större roll så länge vi med öppna ögon vågar konfrontera våra ingrodda föreställningar och det som med en försonande eufemism beskriver som ”det första intrycket”. Som om det inte var det sista intrycket som var mest betydelsefullt.

Kosacker är ett släkte som jag visserligen inte har ägnat alltför mycket tid och uppmärksamhet men som jag har mycket bestämda uppfattningar om. Jag har ju läst ”Stilla flyter Don”!

Framför allt har jag min pappas berättelse, och det är bara att medge att den har rubbat mina cirklar. Ordentligt.

När andra världskriget bröt ut den första september 1939 med det tyska anfallet mot Polen, flydde min far tillsammans med sin tvillingbror på sina föräldrars uppmaning österut undan de faror som man var alltför medveten om hotade från den nazistiska angriparen. Förutseende nog, han skulle aldrig få återse sin familj igen.

Som ett förebud om framtidens katastrofer dog tvillingbrodern i tyfus på vägen. I flyktingströmmararnas spår härjade epidemier som kompletterade dödskvoten redan fylld till brädden av de tyska styrkornas överlägsna eldkraft och deras understöd från luften.

Efter en förvirrad vandring lyckades ändå pappa ta sig över den tysk-sovjetiska demarkationslinjen, och blev väl omhändertagen. Ett enkelt och strävsamt men lugnt liv följde. Ända fram till sommaren 1941 då den eviga vänskapen mellan Nazityskland och Sovjet plötsligt tog ett abrupt slut med det tyska anfallet.

Än en gång gällde det att fly för livet. Det var tydligt att nazisterna var fast beslutna att inte ge upp förrän han, och alla andra judar, skulle utplånas från jordens yta för att ge plats åt tyskarnas Lebensraum, där de kunde andas ren, oförgiftad, arisk luft.

Tillsammans med tusentals, eller snarare miljoner, andra civila evakuerades han österut."

Boken kan beställas direkt från författaren eller från Bokus och fysisk bokhandel.

Dödsattesten

 

"Jag tror inte på folkkaraktärer. Alltså att vissa folk är si eller så, skottar är snåla, araber är lögnaktiga, kineser är lömska, polacker är slarviga, italienare är opålitliga, engelsmän är kyliga, zigenare är...Det finns alla möjliga uppfattningar om hur folk är, grova generaliseringar, som i bästa fall, jag upprepar, i bästa fall, kan innehålla ett korn av sanning, ett litet, litet korn, men som i de större kornen är inte något annat än trångsynta fördomar.

Folkkaraktärer behöver förstås inte alltid uttrycka något negativt, det kan vara precis tvärtom, fransmän är ridderliga, judar är intelligenta, negrer, svarta alltså, är musikaliska, men det är fortfarande samma trötta vanföreställningar som buntar ihop människor på ett illvilligt och lögnaktigt vis, och som skymmer mer än klargör, och som bygger nya murar, hägnar in folk och ställer dem mot varandra på ett sätt som kan bli ödesdigert.

Fast ibland undrar man, när det kommer ögonblick då ens egna fördomar bekräftas på det mest skamligt avslöjande sätt.

Är tyskar ordentliga? Naturligtvis inte, det finns väl hur många slarviga tyskar som helst, det är ett stort folk, drygt 80 miljoner, och att ens försöka sig på en allmängiltig utsaga om dem är bara höjden av inskränkt enfald.

Men ändå.

Året var 1939. Svärmors storebror S. fick sin inkallelseorder en av de sista dagarna i augusti. Det kom knappast som en överraskning, rykten om krig hade surrar i luften länge, det hade faktiskt kommit en mobiliseringsorder ett par dagar tidigare, men återkallades samma dag. På inrådan av våra allierade.

Men nu var det verklighet, inte ens England och Frankrike avrådde längre, kriget mot Tyskland skulle bryta ut när som helst, det gällde att vara beredd, vi skulle minsann inte ge upp en endaste knapp, än mindre en tum av vårt heliga fosterland, vi hade världens bästa kavalleri, och nu skulle tysken få smaka på det polska stålet!"

Boken kan beställas direkt från författaren eller från Bokus och fysisk bokhandel.

Mentorn från Białystok

 

"Sovjetunionen står inte högt i kurs hos någon, och det inte utan anledning. Jag tänker då inte säga emot, nyansera, korrigera eller revidera den bilden. Men kan ändå inte låta bli att tycka i all anspråkslöshet att hur man bedömer saker kan bero på från vilket perspektiv man ser dem.

Hur kunde det te sig ur ett elvaårigt flyktingbarns perspektiv?

Han hade flytt det av de nazistiska arméerna hotade Warszawa. Tillsammans med sin tvillingbror begav de sig österut. Det var den logiska riktningen, tyskarna kom ju västerifrån. Wehrmachts framryckning skingrade snabbt rysskräcken, och de ideologiska skvallerkärringarnas skrönor om kommunister som äter barn till frukost tog ingen längre på allvar.

Vägarna öster om Warszawa fylldes av en kaotisk människomassa där panikslagna flyktingar som medförde alla ägodelar de kunde bära, till fots, på hästkärror, en och annan till och med på cykel, trängdes med lika panikslagna soldater på desperat reträtt, höga officerare på en föga ärofull flykt, och rikemän i tungt lastade flotta personbilar som tutande, föga framgångsrikt försökte bana sig väg framåt.

Ryktesspridningen spädde på oron och paniken, det rådde en aggressiv stämning, folk trängdes, knuffades och slogs, alla mänskliga hänsyn var som bortblåsta, här gällde den starkes rätt. Den omfattade definitivt inte elvaåriga barn.

De flyende stackarna angreps ständigt från luften av tyska jaktplan som roade sig med prickskytte på de försvarslösa flyktingarna. Människorna sökte förtvivlat skydd i diken och skogspartier om det fanns sådana i närheten. Ofta förgäves. Överallt låg det människolik, söndertrasade hästkadaver, utbrända bilar, och det som var kvar av diverse prylar, kläder, köksattiraljer, möbler, böcker och krukväxter, krossade rester av ett helt liv."

Boken kan beställas direkt från författaren eller från Bokus och fysisk bokhandel.