Den kristna kyrkan ansåg länge att romarnas glada sätt att fira det nya året var syndigt, det är först på 1900-talet som det blir nyårsvaka och kalas. Också datum har ändrats, i Sverige firade man nyår den 25 mars fram till 1753.
Ett ord för blod
Faysa Idle
Lind & Co, 2023
Faysa Idles bok är en skildring av uppväxten i
Stockholmsförorten Tensta. Det är på många sätt en mörk text, som berättar om
klankultur, patriarkalt förtryck och gängkriminalitet med allt som det för mig sig,
ond bråd död, släktingar och vänner mördar och mördas, och våldet är ständigt
närvarande. Men det finns en ljus sida också som innehåller, solidaritet och
gemenskap, personlig styrka och mod, och strak framtidstro – trots allt.
En personlig utvikning till att börja med. Jag bodde i
Hjulsta åren 1983 till 1997, vilket betyder att jag flyttade därifrån inte
många år innan Faysa Idle flyttade dit med sin familj. Dessförinnan bodde jag
några år i Rinkeby. Södra Järva var knappast en idyll under den tiden heller,
det är tydligt att mycket har förändrats där under de senaste 25 år, och
dessvärre inte till det bättre.
Samhället har i stor utsträckning abdikerat och dragits sig
tillbaka, och lämnat ett tomrum efter sig, som har fyllts av familjer, klaner,
och gäng. För unga människor som söker efter status, pengar och uppmärksamhet
är vägen in i kriminalitet närmast given. Där finns också identifikation och
gemenskap.
Alla som har sett filmen ”Gudfadern” vet hur det går till.
Fast det här är ingen film utan på riktigt.
Faysa Idles skildring är mycket stark, språket är äkta och
uttrycksfullt och det berör på djupet. Det väcker många tankar och känslor, jag
ska här nöja mig med att ta upp två av dem.
När man talar om parallellsamhälle syftar man oftast på ”de
andra”, det är de som utgör parallelliteten, de som lever sina mycket
annorlunda liv, längs med ”oss”, och aldrig mötas de två.
Men det gäller givetvis åt andra hållet också. Jag kan inte
låta bli att tänka på de så kallade Liberalernas förslag om text för svenska
värderingar, som ”Korvprinsen” Pehrson menar ska underlätta integration. Han
befinner sig inte ens i ett parallellsamhälle, han finns snarare i en parallell
verklighet, som föga med den verklighet Faysa Idle beskriver.
Det kan förmodligen appliceras på det mesta av den senare
tidens förslag om förbättrad integration och bekämpning av gängkriminalitet.
Om det bara var verklighetsfrämmande skulle det inte göra så
mycket. Men dessvärre riskerar det, eller rättare sagt, kommer säkert att leda
till ökade klyftor, och ett allt mer auktoritärt samhälle där det råder misstro
och ett repressivt klimat. Vi är på god väg dit redan.
Och inte löser det problemen med kriminalitet och
utanförskap.
Det kanske viktigaste med Faysa Idles bok är att hon lyfter
fram människorna. De är inte längre bara gängkriminella och invandrare av någon
generation i ordningen, utan människor av kött och blod, med ett namn och ett
ansikte, de kan vara goda eller onda, snälla eller elaka, grymma eller ömsinta,
oftast både och.
Hon låter dem framträda som individer, med sina karaktärer,
egenheter, med sina bakgrundshistorier, sina sorger och glädjeämnen, sina hopp
och förtvivlan.
Det är riktigt stort.
Stort är också hennes väg till en form av befrielse där hon
kan söka sitt eget liv, och priset om jag har förstått det rätt har varit högt.
Det är orden, språket, poesin och litteraturen som har varit hennes räddning.
Boken borde vara obligatorisk läsning (kanon?!) för alla
politiker. Ni andra kan läsa den med stor behållning av egen fri vilja.
Tomten är inte svensk i år heller, men han bor som alla vet i Ångermanland, och han önskar alla en kul jul.
Julen är här. Årets största högtid som firas till minne av Jesus Kristus födelse. Men det finns en del frågetecken kring den där Jesus, eller Joshua som han förmodligen hette.
Nu vet ingen riktigt när han föddes; vänner med kännedom om Mellanösterns klimatförhållanden tillåter sig att tvivla att det skulle ha inträffat i slutet på december, de tror mer på någon gång i mars.
Jag har faktiskt för mig att en gång i tiden för länge sedan – och då menar jag inte för ett par år sedan, utan flera hundra år – firades jul just i mars.
Det är mycket annat som är oklart med den där Jesus. Har han verkligen existerat? Bevisen är inte alldeles övertygande. Det säger nog en hel del om mänskligheten, som tror bergfast på något så tveksamt och svävande.
Men tror, det gör de. Så till den milda grad att de i trons namn är beredda att slakta både varandra och hedningar.
Det gör onekligen frågan om Jesu existens tämligen överspelad.
Men om Kristus verkligen existerade vet vi i alla fall att han föddes sex eller sju år efter Kristus, och det är rätt kul.
Och inte hette han Jesus Kristus heller. Kristus som ju betyder ”den smorde” har lagt till senare, förmodligen långt senare, och Jesus är en latinsk variant av ett grekiskt namn. Det är inte särskilt sannolikt att en snickare från Galiléen skulle döpa sitt barn till ett grekiskt namn – inte ens i en latinsk variant.
Nej, om han har funnits så hette han Joshua, eller Jeshua, eller något liknande på antingen hebreiska eller arameiska. Mest troligen det sistnämnda.
Jag gillar Joshua, han gjorde bra grejer och sa många vettiga saker. Tänk bara på den gången då Joshua utspisade ett stort följe av sina anhängare med några få bröd och fiskar.
Bibeln är visserligen som vanligt lite oklar på några punkter här. Alla evangelister talar om fem bröd och två fiskar, utom Markus som säger att det var sju bröd (la han ihop bröden och fiskarna, och i så fall varför? Dessa trons mysterier!
Lukas och Johannes påstår att där fanns omkring fem tusen män, enligt Markus var det fyra tusen människor, medan Matteus skriver att det var fem tusen män, förutom kvinnor och barn – förvisso ett elegant sätt att räkna.
Även om evangelisterna var inget vidare på matte – eller genusperspektiv – kan man inte förneka Joshuas bedrift. Och lägg märke till att alla fick så mycket att de blev mätta.
Joshua sa aldrig till någon ”du har så mycket ansvar och är så företagsam att du ska ha mer bröd och fler fiskar”, eller ”du har så lång och fin och viktig utbildning så du ska ha mer än de andra". Inte heller sa han ”men du är inte härifrån, åk hem så skickar vi bröd och fisk dit, och hjälper dig på plats”.
En annan sak som han inte sa var ”men du är nyanländ här, så vi måste sänka trösklarna, och då får du mindre bröd, och ingen firre”. Nej det sa han inte, alla fick så att de blev mätta.
Men han sa: ”Sannerligen, det är svårt för en rik att komma in i himmelriket. Ja, jag säger er: det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.”
Nu skyndar sig säkert några att påpeka att det inte ska uppfattas bokstavligt, utan tolkas. Varsågod, be my guest.
Och tänk på den rätta tolkningen när årets julhandel slår nytt rekord. 77,9 miljarder kronor är den senaste noteringen (det är nästan fem gånger så mycket som årets hela kulturbudget).
”Jag är inte marxist” lär Karl Marx ha konstaterat uppgivet, och jag kan tänka mig att Joshua i sin himmel suckar lika uppgivet, ”jag är inte kristen”.
Det är mycket att reflektera över. Men inte desto mindre hoppas jag att ni alla får njuta av julledigheten. I år ser det riktigt bra ut – ur de arbetandes synvinkel, oavsett tro.
Andra ser det nog annorlunda. Märkligt nog är det så att de partier och organisationer som talar sig mest varma att bevara ”våra” traditioner och försvara kristna värden är också de som mest ogillar röda dagar – också de som infaller på kristna högtider – och framför allt om de är flera sammanhängande.
Slutligen: bara för att man tror på någonting behöver det inte vara sant. Men det får gärna vara något bra.
Idag är det vintersolståndet. Det är den tidpunkt på året när solen har sin lägsta middagshöjd, vilket sammanfaller med den kortaste dagen. Detta inträffar när jordens rotationsaxel lutar mest bort från solen.
Detta sker två gånger om året – på norra halvklotet cirka 21–23 december, på södra halvklotet runt 20–23 juni.
Från och med imorgon blir dagarna längre och ljusare. Håll ut!
Foto: Av Spito - Eget arbete, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=3482798
De små tingens gud
Arunndhati Roy
Övers: Gunilla Lundborg
Bonniers, 1998
Jag missade Arundhati Roys sensationella debut när det kom i
slutet av 90-talet, men tack och lov är det aldrig för sent att komma ikapp med
sin läsning (nästan i alla fall, det är omöjligt att helt komma ikapp).
”De små tingens gud” är en fantastisk roman med ett språk så
rikt och levande att man som läsare stundtals kan gå vilse i alla vackra bilder
och suggestiva metaforer.
Berättelsen om tvillingarna Rahels och Esthas uppväxt i Ayemenem
i Kerala är en skildring Indien, och Roy spar inte på det kritiska krutet. Det
är ett samhälle plågat av oöverstigliga gränser mellan klasser och inte minst
kaster, där sekelgamla fördomar kastar långa skuggor över samtiden och hindrar
ett normalt och anständigt umgänge mellan människor. Där det är mycket klart
bestämt av rigida regler vem man får älska, hur och hur mycket.
För att upprätthålla dessa avgrundsdjupa klyftor drar sig
inte samhället för att använda besinningslöst våld, trampa på lag och rätt och
begå snart sagt vilka övergrepp som helst.
Det driver tvillingarnas mor in i döden, medan de två barnen
traumatiseras för resten av livet.
Det är en släktkrönika som visar upp människorna många
sidor, inte minst de mindre smickrande. Det är mycket övertygande.
Beskrivningen av våldet är fullständigt skrämmande i sin
djupförståelse. Det kan vara värt att citera ett längre stycke:
”Tvillingarna var för unga för att inse att det bara var
historiens hantlangare de såg. Utsända för att göra upp räkningen och inkassera
fordringar från dem som bröt mot dess lagar. Drivna av känslor som var
ursprungliga men paradoxalt nog fullständigt opersonliga. Känslor av förakt
födda ur en rudimentär, aldrig erkänd rädsla – civilisationens rädsla för
naturen, mäns rädsla för kvinnor, maktens rädsla för maktlösheten.
Människans subliminala
drift att krossa det som hon varken kan kuva eller förguda.
Mäns Behov.”
Men romanen bjuder också på en oemotståndligt storslagen
skildring av vad kärlek kan vara.
Sidor fyllda med mycket klokhet och empati, framfört med skoningslös
uppriktighet och försonande humor. Värt ett tappert försök att komma ikapp.
Eller bara en omläsning.
"Gregor Flakierskis "Knockout" är en på många sätt imponerande roman. Dels för att den är så underbyggd av fakta men kanske i ännu högre grad för att hans romangestalter tänker och känner med en sådan äkthet."
Lars Landström i Allehanda
"Rotholc själv har en tydlig, levande röst. Man tror på honom."
Vibeke Olsson Falk i Flamman
"Grzegorz Flakierskis prosa är levande och uttrycksfull. Knockout känns omsorgsfullt genomarbetad, växlingarna av perspektiv ger en trovärdig bakgrund till Szaspel Rotholcs uppgång och fall som judisk hjälte och de omöjliga val som varje människa tvingas till i livshotande situationer."
Elisabeth Brännström i Tidningen Kulturen
Kan beställas från Bokus, fysisk bokhandel eller direkt från författaren.
Han var under 1930-talet en av världens bästa fotbollsspelare. En stor personlighet både på och utanför planen, tjusade han publiken och förargade motståndare på många av Europas arenor. När andra världskriget bröt ut fångades han utan egen förskyllan av historiens obarmhärtiga kvarnhjul och tvingades till omöjliga val. Utstött och föraktad utsågs han till syndabock för andras lika omöjliga val, exil blev hans öde, och han fick aldrig lov att återse sitt forna hemland.
Romanen Ett spel större än livet är berättelsen om hans fascinerande liv.
Kan beställas från Bokus, fysisk bokhandel eller direkt från författaren.
"Gregor Flakierskis "Knockout" är en på många sätt imponerande roman. Dels för att den är så underbyggd av fakta men kanske i ännu högre grad för att hans romangestalter tänker och känner med en sådan äkthet."
Lars Landström i Allehanda
"Rotholc själv har en tydlig, levande röst. Man tror på honom."
Vibeke Olsson Falk i Flamman
"Grzegorz Flakierskis prosa är levande och uttrycksfull. Knockout känns omsorgsfullt genomarbetad, växlingarna av perspektiv ger en trovärdig bakgrund till Szaspel Rotholcs uppgång och fall som judisk hjälte och de omöjliga val som varje människa tvingas till i livshotande situationer."
Elisabeth Brännström i Tidningen Kulturen
Kan beställas från Bokus, fysisk bokhandel eller direkt från författaren.
Den judiska högtiden Chanukka börjar ikväll. Eftersom man ska aldrig missa ett tillfälle att lyckönska sin nästa, säger jag till alla där ute: Glad Chanukka!
Och dagen till ära en text med anknytning till högtiden:
"Nyligen började Chanukka, den judiska högtid som firas till minne av Judas Mackabeus seger 165 före vår tideräkning och den därpå följande reningen och invigningen av Jerusalems tempel. Chanukka infaller i december, ofta nära i tiden med den kristna julen.
De som är bekanta med Ed McBains böcker känner till det persongalleri som återkommer i de flesta av hans deckare. En av karaktärerna är den judiske detektiven Meyer Meyer.
I en av romanerna, jag minns nu inte vilken, har dubbel-Meyer ett allvarligt problem. Det är december, julen närmar sig, och hans barn tjatar att de vill ha julgran, precis som alla sina vänner. Meyer är visserligen inte en troende person, men vissa normer och traditioner får man ändå hålla på, och en julgran i ett anständigt judiskt hem är inte att tänka på.
Till slut ger han dock efter för det sociala trycket, åtminstone delvis. Det blir en kompromiss, han tar hem en gran som är ett…chanukkaträd!
Av detta kan man dra följande slutsats: mångfald är att föredra framför enfald, och med lite god vilja kan världen göras en smula större så att fler kan få plats.
Något att begrunda nu i juletider."
Han var under 1930-talet en av världens bästa fotbollsspelare. En stor personlighet både på och utanför planen, tjusade han publiken och förargade motståndare på många av Europas arenor. När andra världskriget bröt ut fångades han utan egen förskyllan av historiens obarmhärtiga kvarnhjul och tvingades till omöjliga val. Utstött och föraktad utsågs han till syndabock för andras lika omöjliga val, exil blev hans öde, och han fick aldrig lov att återse sitt forna hemland.
Romanen Ett spel större än livet är berättelsen om hans fascinerande liv.
Kan beställas från Bokus, fysisk bokhandel eller direkt från författaren.
Skolan är ett ständigt aktuellt ämne, nu senast i samband med "kunskapskollapsen" i Pisa-mätningen.
Lyssnade på en debatt i radion om (bristande) integration i
skolan. Benjamin Dousa, vd för högerns tankesmedja Timbro och före detta
MUF-ordförande, talade sig, bland mycket annat, varm för ”evidensbaserade”
undervisningsmetoder, och han förtydligade: ”katederundervisning”.
Eftersom jag de sju första åren av min skolgång har gått
just i en skola med katederundervisning hajade jag till. Kanske för att jag
hade ingen aning om att den var evidensbaserad, men framför allt för att
högerns ideal här sammanfaller så nära med min skola i 60-talets kommunistiska
Polen.
Den framstår idag som högerns (M, SD, L, KD och in den här
fråga nog också en och annan sosse) mycket våta dröm. Betyg från första klass!
Givetvis betyg i uppförande. Blev man underkänd i något ämne, det räckte med
ett, fick man vackert gå om, jag hade flera klasskamrater som var två och till
och med tre år äldre.
Skoluniformen var lika självklar som avskydd.
Och disciplin, jajamänsan! Det gällde att sitta ordentligt i
sin bänk, om tilltalad skulle man ställa sig upp och svara (jag väckte stor
munterhet min första dag i den svenska skolan när jag ställde mig i stram
givakt), om inte tilltalad skulle man bara hålla käft.
Gjorde man sig skyldig till något ofog riskerade man att få
sig en smäll, något som uppmuntrades av en del föräldrar. En särskilt
sofistikerad straffmetod var slag med linjal mot öppen handflata, man skulle
hålla fram handen, drog man tillbaka den – och försök att låta bli i det läget!
– blev det ett extra slag.
Och all undervisning var katederundervisning, något annat
förekom inte, grupparbete, projekt, det var helt okända begrepp. Lektion efter
lektion fick man lov att lyssna på visdomen som förmedlades av våra lärare från
nämnda kateder.
Resultatet? Högst tveksamt, både vad beträffar kunskapsnivån
och formandet av en medborgaranda.
Så mycket för evidens.
Men den riktigt intressanta frågan är hur det kommer sig att
skolan Sovjet-style från anno dazumal kommer så nära högerns skolideal av idag.
Ideologisk konvergens? Knappast, Sovjetkommunismen och
nyliberalismen skiljer sig stort och har få ideologiska beröringspunkter.
Snarare handlar det om en auktoritär mentalitet. Den har sin
utgångspunkt i en grundläggande misstro mot människor. Därför måste de
kontrolleras, övervakas och straffas – hårt!
Det är som en skräckinjagande déjà vu. Ungdomsfängelser,
avlyssning som får Stasi att framstå som ett gäng pojkscouter, livstidsfängelse
för 13 åringar, vi är snart ikapp
Stalins Sovjet, där straffmyndighetsåldern sänkte 1935 till tolv, skärpta
gränskontroller, låter det bekant?
Hela anrättningen serveras rejält kryddad med
främlingsfientlighet.
Det är hög tid att vänstern tar strid för frihet och
humanism.
Pressfoto
Likt brottslingen som återvänder till brottsplats, kommer
skådespelare och annat teaterfolk till den ort där det en gång började. På
söndag kväll bjöds det på Härnösands teater på pjäsen ”En sorts Hamlet” av
Porslinsteatern. Det är en fri teatergrupp som håller till i Gustavsberg
utanför Stockholm, och består av idel folk från Ångermanland, främst Härnösand.
Pjäsen är skriven av Emil Roos Lindberg, som också har den
stora rollen i föreställningen. Han är ursprungligen från Härnösand, känd för
den breda publiken framför allt genom sin medverkan i Utvandrarna, och lokalt
kanske främst för sin lysande rollprestation i ”Helvers natt” våren 2019.
Härnösandsbördig är även regissören Christoffer Wallin,
medan Stina ”Joza” Johansson har sina rötter i Nordingrå. Med i föreställningen
är också Raj Menon, och så vitt jag vet är han inte ångermanlänning.
Emil Roos Lindberg spelar clownen Qonrad som ska sätta upp
Hamlet med sig själv i alla roller. Nästan alla i varje fall. Det blir förstås
en något annorlunda Hamlet, en sorts Hamlet.
Läs hela texten i Tidningen Ångermanland
"Gregor Flakierskis "Knockout" är en på många sätt imponerande roman. Dels för att den är så underbyggd av fakta men kanske i ännu högre grad för att hans romangestalter tänker och känner med en sådan äkthet."
Lars Landström i Allehanda
"Rotholc själv har en tydlig, levande röst. Man tror på honom."
Vibeke Olsson Falk i Flamman
"Grzegorz Flakierskis prosa är levande och uttrycksfull. Knockout känns omsorgsfullt genomarbetad, växlingarna av perspektiv ger en trovärdig bakgrund till Szaspel Rotholcs uppgång och fall som judisk hjälte och de omöjliga val som varje människa tvingas till i livshotande situationer."
Elisabeth Brännström i Tidningen Kulturen
Kan beställas från Bokus, fysisk bokhandel eller direkt från författaren.
Han var under 1930-talet en av världens bästa
fotbollsspelare. En stor personlighet både på och utanför planen, tjusade han
publiken och förargade motståndare på många av Europas arenor. När andra
världskriget bröt ut fångades han utan egen förskyllan av historiens
obarmhärtiga kvarnhjul och tvingades till omöjliga val. Utstött och föraktad
utsågs han till syndabock för andras lika omöjliga val, exil blev hans öde, och
han fick aldrig lov att återse sitt forna hemland.
Romanen Ett spel större än livet är berättelsen om
hans fascinerande liv.
Kan beställas från Bokus, fysisk bokhandel eller direkt från författaren.
Föga anar Dawid Kolomyjski vad som väntar den morgon han kliver upp för att följa ordern att mobilisera för krig, en vacker sensommarmorgon i Warszawa i slutet på 1930-talet. Från land till land, från en kvinnofamn till en annan, får vi följa honom på hans flykt undan våld, dumhet och rasism, genom ett Europa som på en gång är sig bara nästan och sig alltför likt.
En kontrafaktisk roman om vad som kunde ha hänt, och kanske också håller på att hända.
Kan beställas från Bokus, fysisk bokhandel eller direkt från författaren
I november 1942 deporterades de första norska judarna till Auschwitz. För några år sedan kom en skakande bok om det norska medlöperiet i Förintelsen.