Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

söndag 31 december 2023

Gott slut och olika början

 



Vi skriver snart År 2023, förr skulle man ha skrivit Herrens År eller Anno Domini, vår tideräkning har ju sin utgångspunkt i Kristi födelse. Inom andra kulturer har man givetvis andra utgångspunkter, och faktum är att Jesus föddes 6 eller 7 år efter Kristus!

Den kristna kyrkan ansåg länge att romarnas glada sätt att fira det nya året var syndigt, det är först på 1900-talet som det blir nyårsvaka och kalas. Också datum har ändrats, i Sverige firade man nyår den 25 mars fram till 1753.

Islamisk tideräkning börjar den 15 (eller 16) juli 622 vår tideräkning, då profeten Mohammed flydde från Mecka till Medina. Nyåret, Al Hidjra, firas på den första dagen av månaden Muharram, vilket betyder flykt, resa eller utvandring. Nyår är en viktig fest inom islam, och dagen brukar firas med berättelser om Mohammed och hans följeslagares liv.

Skillnaderna i firandet är mycket stora mellan olika länder och regioner, och varierar mellan från stora fester till fasta. I Sverige bland muslimer är det en vanlig tradition att skicka nyårskort till varandra.

Den judiska tideräkningen tar sin början från världens skapelse. Enkelt och bra.

Inom andra kulturer har man givetvis andra utgångspunkter.

Årets början kan förläggas till olika tidpunkter och bestämmas efter skilda principer. Några nyår markerar årstidsgränser, andra är knutna till religiösa händelser. Sätten att fira på kan skilja sig, och det finns också förändringar över tiden.

torsdag 28 december 2023

Stark röst från orten

 



Ett ord för blod
Faysa Idle
Lind & Co, 2023

Faysa Idles bok är en skildring av uppväxten i Stockholmsförorten Tensta. Det är på många sätt en mörk text, som berättar om klankultur, patriarkalt förtryck och gängkriminalitet med allt som det för mig sig, ond bråd död, släktingar och vänner mördar och mördas, och våldet är ständigt närvarande. Men det finns en ljus sida också som innehåller, solidaritet och gemenskap, personlig styrka och mod, och strak framtidstro – trots allt.

En personlig utvikning till att börja med. Jag bodde i Hjulsta åren 1983 till 1997, vilket betyder att jag flyttade därifrån inte många år innan Faysa Idle flyttade dit med sin familj. Dessförinnan bodde jag några år i Rinkeby. Södra Järva var knappast en idyll under den tiden heller, det är tydligt att mycket har förändrats där under de senaste 25 år, och dessvärre inte till det bättre.

Samhället har i stor utsträckning abdikerat och dragits sig tillbaka, och lämnat ett tomrum efter sig, som har fyllts av familjer, klaner, och gäng. För unga människor som söker efter status, pengar och uppmärksamhet är vägen in i kriminalitet närmast given. Där finns också identifikation och gemenskap.

Alla som har sett filmen ”Gudfadern” vet hur det går till. Fast det här är ingen film utan på riktigt.

Faysa Idles skildring är mycket stark, språket är äkta och uttrycksfullt och det berör på djupet. Det väcker många tankar och känslor, jag ska här nöja mig med att ta upp två av dem.

När man talar om parallellsamhälle syftar man oftast på ”de andra”, det är de som utgör parallelliteten, de som lever sina mycket annorlunda liv, längs med ”oss”, och aldrig mötas de två.

Men det gäller givetvis åt andra hållet också. Jag kan inte låta bli att tänka på de så kallade Liberalernas förslag om text för svenska värderingar, som ”Korvprinsen” Pehrson menar ska underlätta integration. Han befinner sig inte ens i ett parallellsamhälle, han finns snarare i en parallell verklighet, som föga med den verklighet Faysa Idle beskriver.

Det kan förmodligen appliceras på det mesta av den senare tidens förslag om förbättrad integration och bekämpning av gängkriminalitet.

Om det bara var verklighetsfrämmande skulle det inte göra så mycket. Men dessvärre riskerar det, eller rättare sagt, kommer säkert att leda till ökade klyftor, och ett allt mer auktoritärt samhälle där det råder misstro och ett repressivt klimat. Vi är på god väg dit redan.

Och inte löser det problemen med kriminalitet och utanförskap.

Det kanske viktigaste med Faysa Idles bok är att hon lyfter fram människorna. De är inte längre bara gängkriminella och invandrare av någon generation i ordningen, utan människor av kött och blod, med ett namn och ett ansikte, de kan vara goda eller onda, snälla eller elaka, grymma eller ömsinta, oftast både och.

Hon låter dem framträda som individer, med sina karaktärer, egenheter, med sina bakgrundshistorier, sina sorger och glädjeämnen, sina hopp och förtvivlan.

Det är riktigt stort.

Stort är också hennes väg till en form av befrielse där hon kan söka sitt eget liv, och priset om jag har förstått det rätt har varit högt. Det är orden, språket, poesin och litteraturen som har varit hennes räddning.

Boken borde vara obligatorisk läsning (kanon?!) för alla politiker. Ni andra kan läsa den med stor behållning av egen fri vilja.


söndag 24 december 2023

God jul

 


Tomten är inte svensk i år heller, men han bor som alla vet i Ångermanland, och han önskar alla en kul jul.



lördag 23 december 2023

Vad Jesus aldrig sade – ”Du är inte härifrån – åk hem så skickar vi bröd och fisk och hjälper dig på plats”

 


Julen är här. Årets största högtid som firas till minne av Jesus Kristus födelse. Men det finns en del frågetecken kring den där Jesus, eller Joshua som han förmodligen hette.

Nu vet ingen riktigt när han föddes; vänner med kännedom om Mellanösterns klimatförhållanden tillåter sig att tvivla att det skulle ha inträffat i slutet på december, de tror mer på någon gång i mars.

Jag har faktiskt för mig att en gång i tiden för länge sedan – och då menar jag inte för ett par år sedan, utan flera hundra år – firades jul just i mars.

Det är mycket annat som är oklart med den där Jesus. Har han verkligen existerat? Bevisen är inte alldeles övertygande. Det säger nog en hel del om mänskligheten, som tror bergfast på något så tveksamt och svävande.

Men tror, det gör de. Så till den milda grad att de i trons namn är beredda att slakta både varandra och hedningar.

Det gör onekligen frågan om Jesu existens tämligen överspelad.

Men om Kristus verkligen existerade vet vi i alla fall att han föddes sex eller sju år efter Kristus, och det är rätt kul.

Och inte hette han Jesus Kristus heller. Kristus som ju betyder ”den smorde” har lagt till senare, förmodligen långt senare, och Jesus är en latinsk variant av ett grekiskt namn. Det är inte särskilt sannolikt att en snickare från Galiléen skulle döpa sitt barn till ett grekiskt namn – inte ens i en latinsk variant.

Nej, om han har funnits så hette han Joshua, eller Jeshua, eller något liknande på antingen hebreiska eller arameiska. Mest troligen det sistnämnda.


Jag gillar Joshua, han gjorde bra grejer och sa många vettiga saker. Tänk bara på den gången då Joshua utspisade ett stort följe av sina anhängare med några få bröd och fiskar.

Bibeln är visserligen som vanligt lite oklar på några punkter här. Alla evangelister talar om fem bröd och två fiskar, utom Markus som säger att det var sju bröd (la han ihop bröden och fiskarna, och i så fall varför? Dessa trons mysterier!

Lukas och Johannes påstår att där fanns omkring fem tusen män, enligt Markus var det fyra tusen människor, medan Matteus skriver att det var fem tusen män, förutom kvinnor och barn – förvisso ett elegant sätt att räkna.

Även om evangelisterna var inget vidare på matte – eller genusperspektiv – kan man inte förneka Joshuas bedrift. Och lägg märke till att alla fick så mycket att de blev mätta.

Joshua sa aldrig till någon ”du har så mycket ansvar och är så företagsam att du ska ha mer bröd och fler fiskar”, eller ”du har så lång och fin och viktig utbildning så du ska ha mer än de andra". Inte heller sa han ”men du är inte härifrån, åk hem så skickar vi bröd och fisk dit, och hjälper dig på plats”.

En annan sak som han inte sa var ”men du är nyanländ här, så vi måste sänka trösklarna, och då får du mindre bröd, och ingen firre”. Nej det sa han inte, alla fick så att de blev mätta.

Men han sa: ”San­ner­li­gen, det är svårt för en rik att kom­ma in i him­mel­ri­ket. Ja, jag säger er: det är lätta­re för en ka­mel att kom­ma ige­nom ett nålsöga än för en rik att kom­ma in i Guds ri­ke.”

Nu skyndar sig säkert några att påpeka att det inte ska uppfattas bokstavligt, utan tolkas. Varsågod, be my guest.

Och tänk på den rätta tolkningen när årets julhandel slår nytt rekord. 77,9 miljarder kronor är den senaste noteringen (det är nästan fem gånger så mycket som årets hela kulturbudget).


”Jag är inte marxist” lär Karl Marx ha konstaterat uppgivet, och jag kan tänka mig att Joshua i sin himmel suckar lika uppgivet, ”jag är inte kristen”.

Det är mycket att reflektera över. Men inte desto mindre hoppas jag att ni alla får njuta av julledigheten. I år ser det riktigt bra ut – ur de arbetandes synvinkel, oavsett tro.

Andra ser det nog annorlunda. Märkligt nog är det så att de partier och organisationer som talar sig mest varma att bevara ”våra” traditioner och försvara kristna värden är också de som mest ogillar röda dagar – också de som infaller på kristna högtider – och framför allt om de är flera sammanhängande.

Slutligen: bara för att man tror på någonting behöver det inte vara sant. Men det får gärna vara något bra.


fredag 22 december 2023

Vi går mot ljusare tider

 


Idag är det vintersolståndet. Det är den tidpunkt på året när solen har sin lägsta middagshöjd, vilket sammanfaller med den kortaste dagen. Detta inträffar när jordens rotationsaxel lutar mest bort från solen. 

Detta sker två gånger om året – på norra halvklotet cirka 21–23 december, på södra halvklotet runt 20–23 juni.


Från och med imorgon blir dagarna längre och ljusare. Håll ut!



Foto: Av Spito - Eget arbete, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=3482798


torsdag 21 december 2023

onsdag 20 december 2023

tisdag 19 december 2023

fredag 15 december 2023

Hat och kärlek i Indien

 



De små tingens gud
Arunndhati Roy
Övers: Gunilla Lundborg
Bonniers, 1998

Jag missade Arundhati Roys sensationella debut när det kom i slutet av 90-talet, men tack och lov är det aldrig för sent att komma ikapp med sin läsning (nästan i alla fall, det är omöjligt att helt komma ikapp).

”De små tingens gud” är en fantastisk roman med ett språk så rikt och levande att man som läsare stundtals kan gå vilse i alla vackra bilder och suggestiva metaforer.

Berättelsen om tvillingarna Rahels och Esthas uppväxt i Ayemenem i Kerala är en skildring Indien, och Roy spar inte på det kritiska krutet. Det är ett samhälle plågat av oöverstigliga gränser mellan klasser och inte minst kaster, där sekelgamla fördomar kastar långa skuggor över samtiden och hindrar ett normalt och anständigt umgänge mellan människor. Där det är mycket klart bestämt av rigida regler vem man får älska, hur och hur mycket.

För att upprätthålla dessa avgrundsdjupa klyftor drar sig inte samhället för att använda besinningslöst våld, trampa på lag och rätt och begå snart sagt vilka övergrepp som helst.

Det driver tvillingarnas mor in i döden, medan de två barnen traumatiseras för resten av livet.

Det är en släktkrönika som visar upp människorna många sidor, inte minst de mindre smickrande. Det är mycket övertygande.

Beskrivningen av våldet är fullständigt skrämmande i sin djupförståelse. Det kan vara värt att citera ett längre stycke:

”Tvillingarna var för unga för att inse att det bara var historiens hantlangare de såg. Utsända för att göra upp räkningen och inkassera fordringar från dem som bröt mot dess lagar. Drivna av känslor som var ursprungliga men paradoxalt nog fullständigt opersonliga. Känslor av förakt födda ur en rudimentär, aldrig erkänd rädsla – civilisationens rädsla för naturen, mäns rädsla för kvinnor, maktens rädsla för maktlösheten.

   Människans subliminala drift att krossa det som hon varken kan kuva eller förguda.

   Mäns Behov.”

Men romanen bjuder också på en oemotståndligt storslagen skildring av vad kärlek kan vara.

Sidor fyllda med mycket klokhet och empati, framfört med skoningslös uppriktighet och försonande humor. Värt ett tappert försök att komma ikapp. Eller bara en omläsning.


torsdag 14 december 2023

Julklappstips

 




Kan beställas från Bokus, fysisk bokhandel eller direkt från författaren.


onsdag 13 december 2023

Lucia, svenskheten och barbariet

 



Idag är det Lucia. Det är en helg som jag uppskattar mycket. Ingen dålig syn när tusentals svenskar spökar ut sig i lakan och glitter för att hylla en blattebrud från Sicilien. Mörkret är alltid inhemskt, ljuset kommer utifrån.

Blott Sverige svensk Lucia har, fast riktigt sant är det inte eftersom Lucia firas på flera andra håll. Hon var en historisk person från Syrakusa på Sicilien, och jag undrar just hur vanligt det är med sicilianska blondiner?

Lucia är skyddshelgon för Syrakusa; för synen; för blinda, sjuka barn, bönder, prostituerade som ångrar sig, glasmästare, chaufförer, sjuksköterskor, sadelmakare, skräddare, vävare, knivsmeder, sekreterare, notarier, vaktmästare och dörrvaktare; i England författare, advokater, tjänarinnor och försäljare; mot ögonsjukdomar, kroppslig och själslig blindhet, blödningar, halsinfektioner och dysenteri – en tung börda att bära - men i Sverige firar man ju inte katolska helgon, det är avgudadyrkan.

Luciafirandet har naturligtvis med ljuset att göra – latinets lux – och enligt den julianska kalendern var Lucia natten årets längsta. Den upphörde dock att gälla 1753, då vi gick över till den gregorianska, och alltså borde vi fira den helige Natanael eller Jonatan.

Seden med Luciatåg kommer troligen från Tyskland. Den var länge vanligast på Västkusten där den kom att införliva traditionen från Skaradjäknar att gå runt i husen och samla pengar till hemfärden. Under 1920-talet blir Luciafirandet en Skanseninstitution, för att ett decennium senare bli en stor massmedial händelse, först genom pressen och sedermera i tv.

Det är fascinerande att följa hur en nationell tradition växer fram och blir en del av inhemsk kultur. Ett utländskt fenomen, en händelse eller tradition omtolkas, missförstås, anpassas och införlivas genom enhetsstatens likriktningsmekanismer.

Luciafirandet är inget isolerat exempel, det förhåller sig likadant med de flesta av den nationella kulturens element.

Vanan att på Lucianattens afton supa skallen av sig känns däremot som genuint inhemsk. Eller som skalden säger: ”All bildning vilar dock på utländsk grund, blott barbariet var en gång fosterländskt.”

måndag 11 december 2023

Julklappstips

 



"Gregor Flakierskis "Knockout" är en på många sätt imponerande roman. Dels för att den är så underbyggd av fakta men kanske i ännu högre grad för att hans romangestalter tänker och känner med en sådan äkthet." 

Lars Landström i Allehanda


"Rotholc själv har en tydlig, levande röst. Man tror på honom." 

Vibeke Olsson Falk i Flamman


"Grzegorz Flakierskis prosa är levande och uttrycksfull. Knockout känns omsorgsfullt genomarbetad, växlingarna av perspektiv ger en trovärdig bakgrund till Szaspel Rotholcs uppgång och fall som judisk hjälte och de omöjliga val som varje människa tvingas till i livshotande situationer." 

Elisabeth Brännström i Tidningen Kulturen


Kan beställas från Bokus, fysisk bokhandel eller direkt från författaren.


söndag 10 december 2023

Julklappstips

 


Han var under 1930-talet en av världens bästa fotbollsspelare. En stor personlighet både på och utanför planen, tjusade han publiken och förargade motståndare på många av Europas arenor. När andra världskriget bröt ut fångades han utan egen förskyllan av historiens obarmhärtiga kvarnhjul och tvingades till omöjliga val. Utstött och föraktad utsågs han till syndabock för andras lika omöjliga val, exil blev hans öde, och han fick aldrig lov att återse sitt forna hemland.

Romanen Ett spel större än livet är berättelsen om hans fascinerande liv.


Kan beställas från Bokus, fysisk bokhandel eller direkt från författaren.


lördag 9 december 2023

Julklappstips

 




Kan beställas från Bokus, fysisk bokhandel eller direkt från författaren.


fredag 8 december 2023

Julklappstips

 



"Gregor Flakierskis "Knockout" är en på många sätt imponerande roman. Dels för att den är så underbyggd av fakta men kanske i ännu högre grad för att hans romangestalter tänker och känner med en sådan äkthet." 

Lars Landström i Allehanda


"Rotholc själv har en tydlig, levande röst. Man tror på honom." 

Vibeke Olsson Falk i Flamman


"Grzegorz Flakierskis prosa är levande och uttrycksfull. Knockout känns omsorgsfullt genomarbetad, växlingarna av perspektiv ger en trovärdig bakgrund till Szaspel Rotholcs uppgång och fall som judisk hjälte och de omöjliga val som varje människa tvingas till i livshotande situationer." 

Elisabeth Brännström i Tidningen Kulturen


Kan beställas från Bokus, fysisk bokhandel eller direkt från författaren.


torsdag 7 december 2023

Chanukka 2023

 


Den judiska högtiden Chanukka börjar ikväll. Eftersom man ska aldrig missa ett tillfälle att lyckönska sin nästa, säger jag till alla där ute: Glad Chanukka!

Och dagen till ära en text med anknytning till högtiden:

"Nyligen började Chanukka, den judiska högtid som firas till minne av Judas Mackabeus seger 165 före vår tideräkning och den därpå följande reningen och invigningen av Jerusalems tempel. Chanukka infaller i december, ofta nära i tiden med den kristna julen.

De som är bekanta med Ed McBains böcker känner till det persongalleri som återkommer i de flesta av hans deckare. En av karaktärerna är den judiske detektiven Meyer Meyer. 

I en av romanerna, jag minns nu inte vilken, har dubbel-Meyer ett allvarligt problem. Det är december, julen närmar sig, och hans barn tjatar att de vill ha julgran, precis som alla sina vänner. Meyer är visserligen inte en troende person, men vissa normer och traditioner får man ändå hålla på, och en julgran i ett anständigt judiskt hem är inte att tänka på. 

Till slut ger han dock efter för det sociala trycket, åtminstone delvis. Det blir en kompromiss, han tar hem en gran som är ett…chanukkaträd!

Av detta kan man dra följande slutsats: mångfald är att föredra framför enfald, och med lite god vilja kan världen göras en smula större så att fler kan få plats.

Något att begrunda nu i juletider."


Julklappstips

 


Han var under 1930-talet en av världens bästa fotbollsspelare. En stor personlighet både på och utanför planen, tjusade han publiken och förargade motståndare på många av Europas arenor. När andra världskriget bröt ut fångades han utan egen förskyllan av historiens obarmhärtiga kvarnhjul och tvingades till omöjliga val. Utstött och föraktad utsågs han till syndabock för andras lika omöjliga val, exil blev hans öde, och han fick aldrig lov att återse sitt forna hemland.

Romanen Ett spel större än livet är berättelsen om hans fascinerande liv.


Kan beställas från Bokus, fysisk bokhandel eller direkt från författaren.


onsdag 6 december 2023

Non scholae sed vitae discimus

 

Bild: Svenska Filminstitutet


Skolan är ett ständigt aktuellt ämne, nu senast i samband med "kunskapskollapsen" i Pisa-mätningen.

Lyssnade på en debatt i radion om (bristande) integration i skolan. Benjamin Dousa, vd för högerns tankesmedja Timbro och före detta MUF-ordförande, talade sig, bland mycket annat, varm för ”evidensbaserade” undervisningsmetoder, och han förtydligade: ”katederundervisning”.

Eftersom jag de sju första åren av min skolgång har gått just i en skola med katederundervisning hajade jag till. Kanske för att jag hade ingen aning om att den var evidensbaserad, men framför allt för att högerns ideal här sammanfaller så nära med min skola i 60-talets kommunistiska Polen.

Den framstår idag som högerns (M, SD, L, KD och in den här fråga nog också en och annan sosse) mycket våta dröm. Betyg från första klass! Givetvis betyg i uppförande. Blev man underkänd i något ämne, det räckte med ett, fick man vackert gå om, jag hade flera klasskamrater som var två och till och med tre år äldre.

Skoluniformen var lika självklar som avskydd.

Och disciplin, jajamänsan! Det gällde att sitta ordentligt i sin bänk, om tilltalad skulle man ställa sig upp och svara (jag väckte stor munterhet min första dag i den svenska skolan när jag ställde mig i stram givakt), om inte tilltalad skulle man bara hålla käft.

Gjorde man sig skyldig till något ofog riskerade man att få sig en smäll, något som uppmuntrades av en del föräldrar. En särskilt sofistikerad straffmetod var slag med linjal mot öppen handflata, man skulle hålla fram handen, drog man tillbaka den – och försök att låta bli i det läget! – blev det ett extra slag.

Och all undervisning var katederundervisning, något annat förekom inte, grupparbete, projekt, det var helt okända begrepp. Lektion efter lektion fick man lov att lyssna på visdomen som förmedlades av våra lärare från nämnda kateder.

Resultatet? Högst tveksamt, både vad beträffar kunskapsnivån och formandet av en medborgaranda.

Så mycket för evidens.

Men den riktigt intressanta frågan är hur det kommer sig att skolan Sovjet-style från anno dazumal kommer så nära högerns skolideal av idag.

Ideologisk konvergens? Knappast, Sovjetkommunismen och nyliberalismen skiljer sig stort och har få ideologiska beröringspunkter.

Snarare handlar det om en auktoritär mentalitet. Den har sin utgångspunkt i en grundläggande misstro mot människor. Därför måste de kontrolleras, övervakas och straffas – hårt!

Det är som en skräckinjagande déjà vu. Ungdomsfängelser, avlyssning som får Stasi att framstå som ett gäng pojkscouter, livstidsfängelse för 13 åringar,  vi är snart ikapp Stalins Sovjet, där straffmyndighetsåldern sänkte 1935 till tolv, skärpta gränskontroller, låter det bekant?

Hela anrättningen serveras rejält kryddad med främlingsfientlighet.

Det är hög tid att vänstern tar strid för frihet och humanism.


tisdag 5 december 2023

Härnösandsborna bjöds upp på scenen

 


Pressfoto


Likt brottslingen som återvänder till brottsplats, kommer skådespelare och annat teaterfolk till den ort där det en gång började. På söndag kväll bjöds det på Härnösands teater på pjäsen ”En sorts Hamlet” av Porslinsteatern. Det är en fri teatergrupp som håller till i Gustavsberg utanför Stockholm, och består av idel folk från Ångermanland, främst Härnösand.

Pjäsen är skriven av Emil Roos Lindberg, som också har den stora rollen i föreställningen. Han är ursprungligen från Härnösand, känd för den breda publiken framför allt genom sin medverkan i Utvandrarna, och lokalt kanske främst för sin lysande rollprestation i ”Helvers natt” våren 2019.

Härnösandsbördig är även regissören Christoffer Wallin, medan Stina ”Joza” Johansson har sina rötter i Nordingrå. Med i föreställningen är också Raj Menon, och så vitt jag vet är han inte ångermanlänning.

Emil Roos Lindberg spelar clownen Qonrad som ska sätta upp Hamlet med sig själv i alla roller. Nästan alla i varje fall. Det blir förstås en något annorlunda Hamlet, en sorts Hamlet.

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland


söndag 3 december 2023

Snart är det jul igen

 

Första advent. Nu är julhysterin i full gång.




Bild: Ulf Frödin

fredag 1 december 2023

Julklappstips

 




Kan beställas från Bokus, fysisk bokhandel eller direkt från författaren.


torsdag 30 november 2023

Julklappstips

 



"Gregor Flakierskis "Knockout" är en på många sätt imponerande roman. Dels för att den är så underbyggd av fakta men kanske i ännu högre grad för att hans romangestalter tänker och känner med en sådan äkthet." 

Lars Landström i Allehanda


"Rotholc själv har en tydlig, levande röst. Man tror på honom." 

Vibeke Olsson Falk i Flamman


"Grzegorz Flakierskis prosa är levande och uttrycksfull. Knockout känns omsorgsfullt genomarbetad, växlingarna av perspektiv ger en trovärdig bakgrund till Szaspel Rotholcs uppgång och fall som judisk hjälte och de omöjliga val som varje människa tvingas till i livshotande situationer." 

Elisabeth Brännström i Tidningen Kulturen


Kan beställas från Bokus, fysisk bokhandel eller direkt från författaren.



onsdag 29 november 2023

Julklappstips

 


Han var under 1930-talet en av världens bästa fotbollsspelare. En stor personlighet både på och utanför planen, tjusade han publiken och förargade motståndare på många av Europas arenor. När andra världskriget bröt ut fångades han utan egen förskyllan av historiens obarmhärtiga kvarnhjul och tvingades till omöjliga val. Utstött och föraktad utsågs han till syndabock för andras lika omöjliga val, exil blev hans öde, och han fick aldrig lov att återse sitt forna hemland.

Romanen Ett spel större än livet är berättelsen om hans fascinerande liv.


Kan beställas från Bokus, fysisk bokhandel eller direkt från författaren.

tisdag 28 november 2023

Julklappstips

 


Föga anar Dawid Kolomyjski vad som väntar den morgon han kliver upp för att följa ordern att mobilisera för krig, en vacker sensommarmorgon i Warszawa i slutet på 1930-talet. Från land till land, från en kvinnofamn till en annan, får vi följa honom på hans flykt undan våld, dumhet och rasism, genom ett Europa som på en gång är sig bara nästan och sig alltför likt.

En kontrafaktisk roman om vad som kunde ha hänt, och kanske också håller på att hända.


Kan beställas från Bokus, fysisk bokhandel eller direkt från författaren


måndag 27 november 2023

Förintelsen i Norge

 



I november 1942 deporterades de första norska judarna till Auschwitz. För några år sedan kom en skakande bok om det norska medlöperiet i Förintelsen.


Det största brottet. Offer och gärningsmän i den norska Förintelsen
Marte Michelet
Övers: Jan Stolpe
Bonniers

Den norska berättelsen om andra världskriget handlar om en handfull förrädare och heroiska motståndsmän, som givetvis stöds av hela samhället. Förintelsen? Det var tyskarna, och vi kunde ingenting göra.

Berättelsen är lögnaktig, åtminstone till en del, och i rättvisans namn inte lögnaktigare än i något annat land. Den är definitivt mindre lögnaktig är den monumentala lögn som det officiella Frankrike länge har spridit, eller den bisarra lögnen och förnekelsen som fortfarande förlamar Österrike.

Sanningen om de ockuperade folkens delaktighet i Förintelsen har succesivt kommit fram i ljuset i allt fler väldokumenterade historiska arbeten. Det har varit en smärtsam process, vilket visas inte minst i de häftiga och infekterade diskussionerna som har rasat i Polen de senaste åren. Även om den trista sanningen börjar så sakteliga sippra in i det allmänna medvetandet, så har det politiska motståndet snarare hårdnat, och en luddig lag som förbjuder påståenden om polackernas medhjälp och medverkan i Förintelsen har införts.

I Norge har ämnet varit tabu ända fram till nu då Marte Michelet gör en grundlig genomgång av den norska delaktigheten i Förintelsen på Norges judar.

Problematiken i Norge har trots allt betydligt blygsammare dimensioner än i till exempel Polen, och diskussionen har inte väckt lika kontroversiella känslor där, men reaktionerna är inte desto mindre snarlika som i Polen och på andra håll – indignerad förnekelse med understöd av akademisk knappologi.

Desperat lyfter man fram alla de som hjälpte judar – ofta med risk för eget liv – och stoppar helt cyniskt in dem i samma säck som mördarna och angivarna, för att därmed utropa ett moraliskt oavgjort, som vore det en tävling i gott uppförande.

Men fakta talar ett helt annat språk.



Marte Michelet tecknar en historisk bakgrund av antisemitism och främlingsfientlighet, rasismen är ingenting nytt i vare sig Norge eller något annat land. När den tyska invasionen av Norge kommer den 9 april 1940 har den ett omfattande norskt stöd. Det är föga förvånande med tanke på att Quislings National Samling har sitt starkaste stöd i officerskåren och i näringslivet.

I Norge bodde vid den tiden omkring 2100 judar, och denna lilla skara ignorerades till en början av tyskarna. Däremot ägnade sig de norska myndigheterna åt diverse antisemitiska trakasserier.

Situationen förändrades drastiskt efter invasionen mot Sovjet. Det började med en arresteringsvåg av ”ryssjudar”, det vill säga statslösa judar utan norskt medborgarskap. Tyskarna antijudiska aktioner sekunderades av de norska nazisternas egna initiativ, som pogromen i Oslo i juli 1941.



Den antijudiska situationen radikaliseras alltmer, och kulminerar hösten 1942 med massarresteringar, som följdes av deportation till Polen för vidarebefordran till förintelselägret Treblinka.

Tyskarna hyste en oviss oro för hur norrmännen skulle reagera, men det visade sig totalt ogrundat. Deportationerna möttes av kompakt tystnad från norska samhället, också från motståndsrörelsen. Inte heller den norska exilregeringen vidtog några som helst åtgärder.

Dessutom fanns det belöningar att hämta. Företag, bostäder, diverse tillgångar och även reda pengar som hade stulits från judarna delades frikostigt ut. Förintelsen hade en materiell sida som tillät många, och inte bara tyskar, att göra sig en rejäl hacka.

Runt 40 procent av de norska judarna blev offer för Förintelsens utrotningsmaskineri. I internationell jämförelse kan siffran tyckas relativt låg, i Polen låg den på 90 procent.

Skillnaden beror på två saker. Dels den tyska ockupationens annorlunda karaktär, i Central- och Östeuropa var den osedvanligt skoningslös och brutal, medan i Norge betraktade tyskarna norrmännen trots allt som människor, ja rent av som arier, och ockupanternas framfart var betydligt mildare.

Dels fanns det faktiskt någonstans att fly, gränsen mot Sverige är lång och svårbevakad, den möjligheten fanns knappast någon annanstans.

Låt gå att Sverige inte heller levde upp till krav som kan ställas på en civiliserad nation, många kunde ändå ta sin tillflykt hit och rädda livet.

Marte Michelet varvar skickligt historiska avsnitt med skildringar av enskilda öden, vilket ger framställningen en bra balans av fakta och mänsklig dimension.

Jag rekommenderar starkt att läsa Michelets bok parallellt med Anna Bikonts mästerliga ”Vi från Jedwabne”.

Det är både kontroversiellt och smärtsamt att ifrågasätta en nationell självbil. Det gäller att ha modet att konfrontera sin egen historia och våga ompröva självbilden.

Den som inte lär av historien är dömd att upprepa den.