Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

tisdag 5 oktober 2010

Skådespelarinsatser räddar Russelpjäs


Färdknäpp
Av: Willy Russel
Regi: Fransesca Quartey
Scenografi/kostym: Kirsten Thomsen
Mask: Birgitta Rasmusson
Ljussättning: Claes Hilding
Ljud: Håkan Esbjörnsson
Medverkande: Lena Carlsson, Gisela Nilsson, Ingmar Virta, Iso Porovic
Teater Västernorrland, turné
Svanö Folkets hus

Ju äldre man blir desto större anledning att fundera över vad det har blivit av ens liv. I de flesta fall är det ingen vågad gissning att det inte blev som man har tänkt sig, att många drömmar aldrig blev förverkligade, att åtskilliga djärva planer inte blev av. Frustration är säkerligen ett existentiellt villkor i vårt samhälle.

Vi verkar inte trivas något vidare, jämt och ständigt och överallt får man höra om denna längtan till fredagen, till semestern och om att bara få komma bort, bara komma härifrån.

Här finns naturligtvis mycket dramatiskt stoff, tacksamt att gestalta litterärt. Teater Västernorrlands uppsättning av "Färdknäpp" handlar just om medelklassidyllens förljugenhet och falskhet, där allt är fasad och ingenting är äkta, och där själva stagnationen är en grundförutsättning för att orka gå vidare.

Det hade kunnat vara hur spännande som helst, men tyvärr håller inte Willy Russels pjäs måttet. Det är en smula förvånande med tanke på att han har skapat pärlor som "Timmarna med Rita" och "Shirley Valentine", men tydligen kan också duktiga dramatiker ha en dålig dag. Det är fyrkantigt, konstruerat och förutsägbart. Inte minst kvinnogestalterna riktigt dryper av stereotyper. På ett övergripande plan blir det mest ett slags pinsam 50-årskris. Livet är ingen Ulf Lundell-låt. Och Uffe själv mår inte heller riktigt bra.

Det som räddar föreställningen är skådespelarinsatserna. Ingmar Virta är en erkänd komisk begåvning och hans lyhörda spel klarar rollfiguren Daniel från en överårig krisklyscha. Iso Porovic vågar spela ut och det finns nog inte en gest som han inte har i sitt register. Gisela Nilsson använder små medel och vinner i trovärdighet trots ett hopplöst stereotypt utgångsläge. Det gäller också Lena Carlsson som imponerar med vältalig mimik. Pjäsen är dessutom varsamt anpassad till svenska förhållande. Det är bra tempo, och dialogen saknar inte komiska poänger.
Om man i likhet med undertecknad tycker illa om IKEA och Peter Jöback får man, trots allt, en trivsam kväll.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar