Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

tisdag 31 januari 2023

En berättelse som bär av egen kraft

 



En låda apelsiner
Lena Einhorn
Norstedts

Det här är berättelsen om en folkspillra som berövats allt utom livet. Med hjälp av tillfälligheter, företagsamhet och osannolik tur klarar de sig genom historiens värsta massmord. Deras försök att bygga upp ett nytt liv avbryts skändligen 20 år senare, och än en gång berövas de allt. Och börjar om igen.

1939 när andra världskriget bryter ut bor det i dåvarande Polen omkring tre och en halv miljoner judar. Vid krigsslutet har 90 procent av dem utplånats, mördats, dukat under för svält och epidemier. De flesta överlevande har klarat sig genom att fly österut till Sovjet. En liten, exklusiv grupp överlever i Polen, genom koncentrationslägrens helvete, gömda som jagade djur, eller med förfalskade identitetsdokument.

Två av de överlevande var föräldrar till Jackie Jakubowski, egentligen Joachim Marek Jakubowski, känd för de flesta som stridbar publicist och mångårig redaktör för Judisk Krönika. Det är de tre som är huvudpersoner i Lena Einhorns senaste roman ”En låda apelsiner”.

/../

Läs hela texten (ej betalvägg) i Opulens


måndag 30 januari 2023

lördag 28 januari 2023

Louisa återvänder hem till Härnösand: ”Magiskt att vara på hemmaplan”

 


Louisa Lyne har länge velat komma hem till Härnösand och uppträda med sitt Di yiddishe kapelye. I onsdags var det äntligen dags, och Sveriges klezmerdrottning och hennes eminenta band spelade på Bryggeriet. Louisa tyckte inte utan en viss sentimentalitet att det var magiskt att vara på hemmaplan, och hon bjöd på en magisk kväll.

Hon uppträdde för kvällen i grått och glitter, och det kändes lite som klezmermusiken själv, stor bredd, olika influenser, väjer inte för kontraster. Och Louisa Lynes röst som omspänner ett sådant känsloregister passar så väl till klezmers vidsträckta bredd.

Bryggeriets publik bjöds på en förtrollad musikalisk blandning med toner av tango, vals, kampsång, med mera, med rötter i Östeuropa, Balkan och Orienten. Med mera.

Louisa Lyne är förvisso är en duktig sångerska, en skicklig scenartist, och har bakom sig väldigt fina musiker. Men det som gör henne förtjänt av titeln Sveriges klezmerdrottning är hennes kombinerade förmåga att bevara men samtidigt utveckla en tradition, och ge den ett personligt uttryck.

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland


fredag 27 januari 2023

Priset på ett barn; Om överlevande barn efter Förintelsen

 


1939 vid utbrottet av andra världskriget fanns det i Polen omkring en miljon judiska barn i åldern upp till 14 år. 5000 av dem överlevde. En halv procent. (1) Det är fullständigt skrämmande siffror, som är ett vältaligt vittnesbörd om de judiska barnens oerhörda utsatthet. Det var näst intill omöjligt att överleva, och de som mot alla odds ändå klarade sig tvingades att genomgå ett veritabelt helvete som lämnade outplånliga trauman efter sig.

Lidandet tog inte slut ens när kriget var över. Ett fåtal hade turen att klara livhanken tillsammans med sina föräldrar, åtminstone en av dem, men de flesta hade blivit föräldralösa. De hade gömts undan hos polska (någon enstaka gång också ukrainska) familjer eller i kloster. De hade fått nya namn, nya ”föräldrar”, döpts i den katolska tron och uppfostrats i polsk anda, vilket inte sällan inbegrep rabiat antisemitism.

När kriget äntligen var slut uppstod frågan vad som skulle hända med dessa barn: skulle de fortsätta sina liv som polacker, eller skulle de återvända till sitt tidigare judiska liv, ett liv som många av dem hade högst dimmiga begrepp om, ibland inga alls, och som de rent av kunde vara direkt fientliga inställda till.

Av en ren slump hittar reportern och författaren Anna Bikont två skrivhäften i A5-format där en viss Lejb Majzels på uppdrag av Judarnas Centralkommitté i Polen redogör för sitt sökande efter judiska barn i ”polska händer” under perioden maj 1947 till augusti 1948.

/../

Läs hela texten (ej betalvägg) i Dixikon


torsdag 26 januari 2023

Sökande efter öppningar i människornas murar

 



Vi är en ordbok och andra dikter
Krystyna Dąbrowska
Övers: Irena Grönberg
Ellerströms

Den polska poeten Krystyna Dąbrowska anses av många fortsätta den starka polska poesitraditionen, hon har mångfaldigt prisbelönad, och till och med utsedd till Szymborskas arvtagare. Riktigt där är hon inte, i varje fall inte än. Nu presenteras hon för första gången på svenska i ett urval och översättning av Irena Grönberg.

Man känner igen vissa element från Szymborskas mästerliga diktning, vardagen, det skenbart enkla, den betydelsebärande detaljen. Men hos Dąbrowska saknar jag dialektiken, den drabbande svängningen i slutet, den som vänder på perspektivet och öppnar upp mot nya horisonter.

Samtidigt kanske det är för mycket begärt. I jämförelse med en poet av Szymborskas kaliber kommer de flesta till korta.

Och läst i sin egen rätt har onekligen Krystyna Dąbrowska många förtjänster. Här finns fina dikter om försvunna världar, som i den om den grekiske poeten Kavafis mångspråkiga Alexandria, eller i dikten ”De dödas stad” där barnen spelar fotboll med gravar som mål.

Flera dikter refererar till Polens mångkulturella förflutna, och inte minst den en gång så vitala judiska kulturen, numera helt borta, utrotad.

Mycket fin är dikten om de överlevande som framhåller att de är helt vanliga människor, och kanske just därför kunde klara sig genom helvetet.

Så även om det finns murar, ett återkommande tema hos Krystyna Dąbrowska, mellan länder, kulturer och människor, finns det en öppning, en möjlighet till samlevnad: ”/../Du ser gränser, stammar och folkslag,/jag lyfter fram enskilda ansikten,/som om vi målade en tavla tillsammans./Och i dessa tavlor har vi vårt hem.”

Det handlar helt enkelt om att se människan. Och det är sällan enkelt.

Ibland kan mellanmänskliga relationer skildras med drastisk klarhet i Szymborskas klass: ”/../En hane och en hona. Skulle aldrig klara av att vara grannar/om de inte vore ett par./../”

Det finns också mycket finstämd sensualism i Dąbrowskas diktning, ofta förankrad i vardagens till synes triviala detaljer.

Sedan ska jag inte sticka under stol med att det finns flera dikter i samlingen som lämnar mig helt oberörd, och inte ens fundersam.

Men det finns som sagt mycket finns poesi som gör Krystyna Dąbrowska till en intressant bekantskap, och jag är säker på att vi kommer att få höra mer från henne.


tisdag 24 januari 2023

Spännande om en utstött från Söderns träskmarker

 



Där kräftorna sjunger
Delia Owens
Övers: Cecilia Berglund Barklem
Forum

Delia Owens roman ”Där kräftorna sjunger” har blivit en jättesuccé och sålt i mer än 15 miljoner exemplar. Genremässigt rör den sig mellan psykologiskt drama och kriminalhistoria.

Platsen för handlingen är den vidsträckta labyrinten av träsk och våtmarker längs med North Carolinas kust. En alldeles egen plats med en alldeles egen befolkning, ofta sedd över axeln av invånare i närbelägna samhällen.

Huvudpersonen är Kya, en ung flicka som tidigt överges av alla, sina syskon, sin mor och slutligen även sin alkoholiserade och våldsamme far. Hon lever isolerad, klarar sig själv, går inte i skolan, och lyckas undvika alla myndigheter.

Men tack vare vänskapen med Tate lär hon sig läsa och skaffar sig på egen hand en hygglig utbildning. Hon är dessutom en självlärd expert på våtmarkernas flora och fauna.

Hennes försök att bryta isoleringen och ensamheten slutar konsekvent i fiaskon, till en del på grund av hennes egen misstro mot andra människor.

Romanen utspelar sig på två tidsplan. Den ena är Kyas uppväxt, den andra är ett mordfall som inträffar utanför den närbelägna staden. De två tidslinjerna vävs så småningom skickligt samman, med en komplicerad mordutredning och en spännande rättegång.

Det är bra spänning, en riktig bladvändare. Språket är psykologiskt trovärdigt, stundtals poetiskt vackert, även om det ibland slår över i klyschor. Och slutet är tyvärr sötsliskigt romantiskt på värsta Hollywoodmanér.

Bra underhållning, med ett visst mått av civilisationskritik och ekologisk medvetenhet.


måndag 23 januari 2023

Litteraturåret 2022 - Barfotakvinnan

 

Tänkte försöka sammanfatta litteraturåret 2022, och då avses mitt år med de böcker som jag läst under 2022. Från början tänkte jag räkna upp tio titlar, men det fanns fler som pockade på uppmärksamhet, och då bestämde jag att en sådan lista kan gott innehålla så många böcker som jag vill ta upp.

Listan kommer nedan, och den utgår inte från någon inbördes ranking. Jag ska dessutom publicera en recension per dag för varje bok. Kommentera gärna!


* Daniel Stein, tolk - Ludmila Ulitskaja

* Shuggie Bain - Douglas Stuart

* Den stora skrivboken; Beviset; Den tredje lögnen - Agota Kristof

* Siemensrullen - Håkan Andersson

* Allt förgäves - Walter Kempowski

* Den sista gåvan; Paradiset; Efterliv - Abdulrazak Gurnah

* Intill vanvett, intill döden - Kirsten Thorup

* Ett land av snö och aska - Petra Rautiainen

* Upplyst gryt - Max Blecher

* Härkomst - Sasa Stanisic

* Resenärer - Helon Habila

* Återvändarna - Dulce Maria Cardoso

* Oppermanns- Lion Feuchtwanger

* Det gyllene huvudet - Jachym Topol

* Löpa varg - Kerstin Ekman

* Orkansäsong; Paradais - Fernanda Melchor

* Barfotakvinnan - Scholastique Mukasong


Ömsint porträtt av en mor i skuggan av ett folkmord





Barfotakvinnan
Scholastique Mukasonga
Övers: Maria Björkman
Tranan

I Scholastique Mukasongas prisbelönta roman ”Madonnan vid Nilen” skildras förspelet till folkmordet i Rwanda. En miljon människor, tutsier och hutuer som vägrade delta i massakern, mördades på ett brutalt sätt, medan det internationella samfundet, med de forna kolonialmakterna Belgien och Frankrike, och katolska kyrkan i spetsen tigande åsåg mördandet. Med de dödade gick en hel värld, en kultur under.

”Barfotakvinnan” är Mukasongas andra bok på svenska, det är en berättelse om hennes mor, hon som mördades i likhet med större delen av författarens familj. Men det är lika mycket en skildring av en förlorad värld och en krossad kultur.

Lika sakligt som kärleksfullt beskriver Mukasonga ett tätt sammanhållet samhälle i skärningspunkten mellan tradition och modernitet, och som dessutom lever i skuggan av trakasserier, förföljelse och ett tilltagande hot om våld och utplåning. Massakrer på tutsier hade förekommit tidigare, och folkmordet 1994 föregicks av deportationer av tutsier till ogästvänliga trakter där de hindrades att bedriva sin traditionella boskapsskötsel.

I förvisningen försöker man fortfarande att slå vakt om sina gamla sedvänjor. Man vill gärna bevara de traditionella sätten att odla mat och brygga dryck, bygga hus, använda beprövade medicinalväxter, upprätthålla hierarkier och könsroller, och arrangera lämpliga äktenskap.

Och man tillber både Jungfru Maria och Ryangombe och andra mäktiga andar. Skillnaden är kanske inte så stor som man skulle kunna tro. Hur skiljer sig tron på andeväsen och förebud från dyrkan av det ”heliga” vattnet från Lourdes?

Det traditionella tutsisamhället är inte heller främmande för nymodigheternas lockelser. Man drar sig inte för att i vissa avseenden ta efter de ”högre stående”, det vill säga sådana som gärna imiterar de vitas beteenden. Utbildning står högt i kurs, man uppskattar underkläder, vill gärna ha glasögon och ett avträde inomhus.

Mukasonga varken romantiserar eller exotiferar, hon skildrar sin mor och det samhälle som hon själv växte upp i konkret och osentimentalt, med mild humor och godmodig ironi.

Men ingenting kan ändra det faktum att en mörk skugga av de kommande morden hänger ödesdigert över berättelsen. De agerande är långt ifrån omedvetna om det. Det gör i ordning gömställen, det planeras i lönndom för flykt till grannlandet Burundi, och det är framför allt barnen som ska räddas till varje pris.

Ibland lyckas det, oftast inte. Mukasongas mor faller offer för mördarna, tillsammans med så många andra, under tre månader dödas närmare en miljon människor. Mukasongas äldste bror får nio barn och hans mamma hoppas att åtminstone några ska överleva och föra släkten vidare. Lakoniskt konstaterar Mukasonga: ”Hon misstog sig”.

”Barfotakvinnan” är ett ömsint porträtt av författarens mor, en elegi över ett kulturellt folkmord, och inte minst en hyllning till landets kvinnor. ”Mödrarna Kurage finns överallt i dagens Rwanda”.


Tidigare publicerad i Opulens

söndag 22 januari 2023

Litteraturåret 2022 - Orkansäsong

 

Tänkte försöka sammanfatta litteraturåret 2022, och då avses mitt år med de böcker som jag läst under 2022. Från början tänkte jag räkna upp tio titlar, men det fanns fler som pockade på uppmärksamhet, och då bestämde jag att en sådan lista kan gott innehålla så många böcker som jag vill ta upp.

Listan kommer nedan, och den utgår inte från någon inbördes ranking. Jag ska dessutom publicera en recension per dag för varje bok. Kommentera gärna!


* Daniel Stein, tolk - Ludmila Ulitskaja

* Shuggie Bain - Douglas Stuart

* Den stora skrivboken; Beviset; Den tredje lögnen - Agota Kristof

* Siemensrullen - Håkan Andersson

* Allt förgäves - Walter Kempowski

* Den sista gåvan; Paradiset; Efterliv - Abdulrazak Gurnah

* Intill vanvett, intill döden - Kirsten Thorup

* Ett land av snö och aska - Petra Rautiainen

* Upplyst gryt - Max Blecher

* Härkomst - Sasa Stanisic

* Resenärer - Helon Habila

* Återvändarna - Dulce Maria Cardoso

* Oppermanns- Lion Feuchtwanger

* Det gyllene huvudet - Jachym Topol

* Löpa varg - Kerstin Ekman

* Orkansäsong; Paradais - Fernanda Melchor

* Barfotakvinnan - Scholastique Mukasong


I den patologiska machismens klaustrofobiska universum





Orkansäsong
Fernanda Melchor
Övers: Hanna Nordenhök
Tranan

Romanen ”Orkansäsong” var den mexikanska författaren Fernanda Melchors internationella genombrott, och var den första av hittills två av hennes böcker som har översatts till svenska.

I ”Orkansäsong” stod Melchor fortfarande mycket närmare den latinamerikanska boomtraditionen än i det senare ”Paradais”, även om den magiska realismen är mer eller mindre frånvarande. Men stilmässigt ligger det nära Garcia Marquez, med ett suggestivt flöde av långa, vindlande meningar.

Läsaren dras obönhörligen in i det klaustrofobiska universum som Melchor skapar på ett sätt som inte står de äldre mästarna efter.

Och precis som i ”Paradais” är romanens tema den patologiska maskuliniteten som sliter sönder Mexiko och hämmar all utveckling i landet i positiv riktning.

Efter att ett stympat lik av den udda och avskydda personen känd i trakten som Häxan hittas dumpad i en kanal, rullas hela bakgrundshistorien upp.

Genom fyra personers vittnesmål som successivt kommer allt närmare den ödesdigra händelsen skildras ett samhälle inpyrt med våld, fattigdom och misär, förtryck och diskriminering, fördomar och laglöshet, och framför allt en total hopplöshet.

En värld som kan vara magisk utan att vara det minsta realistisk.

Det är en form av kollektivroman med många röster, utan någon utpräglad huvudperson. De är snarare flera, och trots att det är allt annat än sympatiska tecknas de med stor empati och förståelse. Det är inte människorna det är fel på, det är machismens kvävande strupgrepp som är upphovet till samhällets onda syrebrist.

En roman som övertygar. Fernanda Melchor har redan nu etablerat sig som en viktig litterär röst, och det finns all anledning att se fram emot hennes kommande verk.


lördag 21 januari 2023

Litteraturåret 2022 - Paradais

 

Tänkte försöka sammanfatta litteraturåret 2022, och då avses mitt år med de böcker som jag läst under 2022. Från början tänkte jag räkna upp tio titlar, men det fanns fler som pockade på uppmärksamhet, och då bestämde jag att en sådan lista kan gott innehålla så många böcker som jag vill ta upp.

Listan kommer nedan, och den utgår inte från någon inbördes ranking. Jag ska dessutom publicera en recension per dag för varje bok. Kommentera gärna!


* Daniel Stein, tolk - Ludmila Ulitskaja

* Shuggie Bain - Douglas Stuart

* Den stora skrivboken; Beviset; Den tredje lögnen - Agota Kristof

* Siemensrullen - Håkan Andersson

* Allt förgäves - Walter Kempowski

* Den sista gåvan; Paradiset; Efterliv - Abdulrazak Gurnah

* Intill vanvett, intill döden - Kirsten Thorup

* Ett land av snö och aska - Petra Rautiainen

* Upplyst gryt - Max Blecher

* Härkomst - Sasa Stanisic

* Resenärer - Helon Habila

* Återvändarna - Dulce Maria Cardoso

* Oppermanns- Lion Feuchtwanger

* Det gyllene huvudet - Jachym Topol

* Löpa varg - Kerstin Ekman

* Orkansäsong; Paradais - Fernanda Melchor

* Barfotakvinnan - Scholastique Mukasong


Inget mexikanskt paradis





Paradais
Fernanda Melchor
Övers: Hanna Nordenhök
Tranan

Den latinamerikanska litteraturboomen har måhända ebbat ut en smula men definitivt inte sinat helt. Och på senare år tycks den ta ny fart, med nya, spännande namn, framför allt från Mexiko, Chile och Colombia. En av dem är mexikanska Fernanda Melchor.

Hennes senast översatt roman till svenska, ”Paradais” är en tätt skriven berättelse på en flödande prosa om Polo, en grabb i övre tonåren som arbetar som springpojke, en alltiallo, på ett grindsamhälle, ett inhägnat och bevakat bostadsområde för de bättre bemedlade.

Polo tillhör de sämre bemedlade, han är trött på sitt liv, med dess slit och hopplöshet. Det enda som hjälper mot förtvivlan är alkohol, och det gäller att till varje pris skaffa pengar till åtminstone en öl, helst starksprit.

Hans stora dröm är att komma bort, och få en bra position hos de kriminella gäng och drogkarteller som straffritt regerar i trakterna.

När han möter Franco från en rik familj i grundsamhället där han arbetar tror han sig se en öppning för att undkomma sitt trista liv. Oundvikligen leder det till undergång. Det är som ett grekiskt ödesdrama.

Romanen är en stark berättelse om dagens Mexiko, med misär och hopplöshet, oöverstigliga klassklyftor, hämningslöst våld, en destruktiv maskulinitet och närmast institutionaliserad laglöshet.

Den enda möjliga samhällsvisionen har ett amerikanskt namn som de flesta inte ens kan uttala riktigt, utan måste få det bokstaverat fonetiskt. Paradais.

De har säkert mycket lättare att stava helvete.


fredag 20 januari 2023

Litteraturåret 2022 - Löpa varg

 

Tänkte försöka sammanfatta litteraturåret 2022, och då avses mitt år med de böcker som jag läst under 2022. Från början tänkte jag räkna upp tio titlar, men det fanns fler som pockade på uppmärksamhet, och då bestämde jag att en sådan lista kan gott innehålla så många böcker som jag vill ta upp.

Listan kommer nedan, och den utgår inte från någon inbördes ranking. Jag ska dessutom publicera en recension per dag för varje bok. Kommentera gärna!


* Daniel Stein, tolk - Ludmila Ulitskaja

* Shuggie Bain - Douglas Stuart

* Den stora skrivboken; Beviset; Den tredje lögnen - Agota Kristof

* Siemensrullen - Håkan Andersson

* Allt förgäves - Walter Kempowski

* Den sista gåvan; Paradiset; Efterliv - Abdulrazak Gurnah

* Intill vanvett, intill döden - Kirsten Thorup

* Ett land av snö och aska - Petra Rautiainen

* Upplyst gryt - Max Blecher

* Härkomst - Sasa Stanisic

* Resenärer - Helon Habila

* Återvändarna - Dulce Maria Cardoso

* Oppermanns- Lion Feuchtwanger

* Det gyllene huvudet - Jachym Topol

* Löpa varg - Kerstin Ekman

* Orkansäsong; Paradais - Fernanda Melchor

* Barfotakvinnan - Scholastique Mukasonga


Bland vargar och människor




Löpa varg
Kerstin Ekman
Bonniers

Det är föga förvånande att allt fler skönlitterära verk tar upp ekologiska ämnen ur olika aspekter. Med stor sannolikhet kommer antalet sådana skildringar bara att öka med tiden, miljöfrågorna tränger sig på, och det kommer att bli en allt större efterfrågan på berättelser kring relationen människa och natur. Men redan nu kan vi konstatera att Kerstin Ekmans ”Löpa varg” har satt ribban för den sortens litteratur, och den nivån är riktigt hög.

Kerstin Ekman har valt sin huvudperson med omsorg. Det är ingen ”miljömupp”, snarare raka motsatsen. Ulf Norrstig, bördig från Hälsingeskogarna, dit han också återvänt efter studierna i södra Sverige, är passionerad jägare, han äger egna jaktmarker och har i många år verkat som jaktledare för sitt jaktlag. Han är dessutom jägmästare till yrket.

Nu har han hunnit bli till åren, han har passerat 70, hälsan är inte den bästa längre, och han börjat så smått och lite motvilligt utvärdera sitt liv. Och till en viss del omvärdera. Ett möte – på behörigt avstånd – med en praktfull varg blir lite av en mental vändpunkt.

Det dröjer inte länge förrän han hamnar i konflikt med flera, de flesta, av sina forna kamrater inom jaktlaget. Det handlar inte om jakten som sådan, utan om vilka metoder man är beredd att ta till, och kanske framför allt attityden, till jakten, till djuren, till naturens värld i sin helhet.

Han är ingalunda någon djurromantiker. Rovdjuren kan vara nog så farliga, och de kan ställa till med stor skada, vilket exemplifieras med all tydlig åskådlighet vid åtminstone ett par tämligen blodiga tillfällen.

Berättelsen har delvis formen av en deckare, en genre som aldrig varit främmande för Kerstin Ekman. Det är tätt och spännande, utan att göra minsta avkall på psykologiskt djup. Språket är sällsynt träffsäkert, äkta och trovärdigt in i minsta hummande mellan Ulf och hans hustru.

Upplösningen är lika öppen som oväntad.

Ekman lyckas bredda och nyansera debatten kring rovdjuren i vår natur, inte minst vargen och det hat som sedan länge är artens ständiga följeslagare bland människorna.

Men det är mer än så. Det är samtidigt en fin skildring av åldrandet, och hur svårt vi har att acceptera det. Det är även en bild av en vilsen manlighet som inte förmår att hitta sin nya roll.

Stor litteratur i litet format.


torsdag 19 januari 2023

Litteraturåret 2022 - Oppermanns

 

Tänkte försöka sammanfatta litteraturåret 2022, och då avses mitt år med de böcker som jag läst under 2022. Från början tänkte jag räkna upp tio titlar, men det fanns fler som pockade på uppmärksamhet, och då bestämde jag att en sådan lista kan gott innehålla så många böcker som jag vill ta upp.

Listan kommer nedan, och den utgår inte från någon inbördes ranking. Jag ska dessutom publicera en recension per dag för varje bok. Kommentera gärna!


* Daniel Stein, tolk - Ludmila Ulitskaja

* Shuggie Bain - Douglas Stuart

* Den stora skrivboken; Beviset; Den tredje lögnen - Agota Kristof

* Siemensrullen - Håkan Andersson

* Allt förgäves - Walter Kempowski

* Den sista gåvan; Paradiset; Efterliv - Abdulrazak Gurnah

* Intill vanvett, intill döden - Kirsten Thorup

* Ett land av snö och aska - Petra Rautiainen

* Upplyst gryt - Max Blecher

* Härkomst - Sasa Stanisic

* Resenärer - Helon Habila

* Återvändarna - Dulce Maria Cardoso

* Oppermanns- Lion Feuchtwanger

* Det gyllene huvudet - Jachym Topol

* Löpa varg - Kerstin Ekman

* Orkansäsong; Paradais - Fernanda Melchor

* Barfotakvinnan - Scholastique Mukasonga


Direktrapport från katastrofens tid





Oppermanns
Lion Feuchtwanger
Övers: Karl Fägersten
Nilsson förlag/Absint

 

Lion Feuchtwangers roman ”Oppermanns” publicerades redan i slutet av 1933, alltså samma år som Hitler och nazistpartiet tog makten i Tyskland. Romanen är därför ett levande ögonvittnesbörd av en skarpsinnig iakttagare som finns på plats medan det som han skildrar pågår som bäst. Eller som värst snarare.

Handlingen börjar någon gång i november 1932 och sträcker sig ungefär ett halvår framåt i tiden.

Den första tiden andas en hel del optimism. Nazistpartiet har backat stort i valet, många initierade bedömare tror att de är slut, deras roll är överspelad, demokratin kommer att segra. Det kommer som en chock när Hitler utses till rikskansler, men inte ens det väcker större farhågor. Förutom den österrikiske gaphalsen har NSDAP blott två ministerposter, och alla räknar man att extremisterna enkelt kan kontrolleras av högern.

Det kan möjligen vara ett världsrekord i självbedrägeri.

För oss nutida läsare som sitter med facit är det fullständigt häpnadsväckande, hur kunde de vara så naiva och så länge sitta still i båten, trots att det inte saknades varningstecken och röster som påtalade faran?

Men kanske det ändå inte är särskilt överraskande. Det bildade medelklassen, inte minst de med judisk härkomst, resonerar rationellt och logiskt, medan motståndaren beter sig synnerligen irrationellt och styrs av en egen logik.

Bröderna Oppermann och deras gelikar är hederliga och ärliga, nazisterna spelar fult. Demokraterna tror på det tyska folkets andliga styrka och den tyska kulturens motståndskraft mot barbariet. Det visar sig att en och samma person kan mycket väl både lyssna på Beethoven och tortera politiska motståndare.

Bildade borgare må göra sig lustiga över nazisternas torftiga vokabulär och Hitlers grammatikaliska vurpor, skrattet fastnar snart i halsen.

Stora delar av folket dras med i den nationalistiska yran och Führerkulten. De som inte gör det skräms enkelt till tystnad. Utlandet bryr sig inte, om det rent av inte applåderar nazisternas verkliga eller inbillade framgångar.

De judar som känner sig som tyskar och identifierar sig starkt med landet, och därför tror sig vara oumbärliga för Tyskland överskattar paradoxalt nog sin egen betydelse och styrka, framför allt underskattar de nazisternas irrationella hat och beslutsamhet.

Med små steg som kombinerar politisk list med brutalt våld har Hitler och nazisterna manövrerat sig fram till en odiskutabel maktposition, och väl där raserar de i ilfart Weimarrepubliken och etablerar en hänsynslös nazistisk diktatur. Och vi vet vad som väntar snart.

Vi som vet vad som hände sedan kan inte heller undra över huvudpersonernas öde? Hur många hann sätta sig i säkerhet och undgå döden i nazisternas dödsläger?

Bokens protagonister är förstås välbärgad övre medelklass, med finansiella medel och ett brett kontaktnät, även utomlands, som kunde göra det möjligt för dem att lämna Tyskland och finna en fristad i ett annat land. Så var inte fallet för de mindre bemedlade.


Feuchtwangers roman är inget litterärt mästerverk, långt därifrån. Många uttryck och vändningar känns mycket mossbelupna, karaktärerna är ganska tillrättalagda, det flyttas mycket text. Men det är länge bra nerv i berättelsen, men framför allt är det ett oumbärligt tidsdokument och en nödvändig påminnelse om faran med nynazism, men också en aggressiv nationalism och populistiska krav på hårda tag.

Det gäller inte minst i våra dagar. Hur kommer vår egen samtid att bedömas i framtiden? Kommer de också att häpna och förundras över vår godtrogenhet?

Romanen består av tre delar: Igår, idag och imorgon. Andra delen inleds med ett Nietzschecitat: ”Tyskarna har den kulturvidrigaste sjukdom och oförnuft som tänkas kan på sitt samvete: nationalismen, denna névrose nationale av vilken Europa lider; de har berövat Europa dess mening och förnuft.”

Nietzsche har naturligtvis fel, det är långt ifrån bara tyskarna som lider av denna ”kulturvidrigaste sjukdom”, den är mycket utbredd i stora delar av världen, där den mycket riktigt har berövat oss ”dess mening och förnuft”


onsdag 18 januari 2023

Litteraturåret 2022 - Det gyllene huvudet

 

Tänkte försöka sammanfatta litteraturåret 2022, och då avses mitt år med de böcker som jag läst under 2022. Från början tänkte jag räkna upp tio titlar, men det fanns fler som pockade på uppmärksamhet, och då bestämde jag att en sådan lista kan gott innehålla så många böcker som jag vill ta upp.

Listan kommer nedan, och den utgår inte från någon inbördes ranking. Jag ska dessutom publicera en recension per dag för varje bok. Kommentera gärna!


* Daniel Stein, tolk - Ludmila Ulitskaja

* Shuggie Bain - Douglas Stuart

* Den stora skrivboken; Beviset; Den tredje lögnen - Agota Kristof

* Siemensrullen - Håkan Andersson

* Allt förgäves - Walter Kempowski

* Den sista gåvan; Paradiset; Efterliv - Abdulrazak Gurnah

* Intill vanvett, intill döden - Kirsten Thorup

* Ett land av snö och aska - Petra Rautiainen

* Upplyst gryt - Max Blecher

* Härkomst - Sasa Stanisic

* Resenärer - Helon Habila

* Återvändarna - Dulce Maria Cardoso

* Oppermanns- Lion Feuchtwanger

* Det gyllene huvudet - Jachym Topol

* Löpa varg - Kerstin Ekman

* Orkansäsong; Paradais - Fernanda Melchor

* Barfotakvinnan - Scholastique Mukasonga


Ett sekel i Mongoliet





Det Gyllene Huvudet
Jáchym Topol
Övers: Sofie Sköld
Rámus. 2008

Det finns något högst beundransvärt när en författare lyckas berätta en historia med ett rikt och väsentligt innehåll – utan att det ens känns kortfattat och komprimerat. Den tjeckiske författaren Jàchym Topol genomför det konststycket i ”Det gyllene huvudet”. Den är varken en långnovell eller en kortroman, utan den framstår som sig egen form. Bara en sådan sak.

På runt 50 sidor berättar Topol Mongoliets 1900-tals historia. Den börjar med den sovjetiska erövringen, utrotandet av alla dem som man uppfattar som fiender, tvångsinförandet av den sovjetiska varianten av modernisering, vilket i sin tur kräver att nya eliter skapas, och det sker lämpligast vid lärosäten i det socialistiska fosterlandet.

Berättaren lär sig av sin far hur man lever ett dubbelliv för att överleva, med allt vad det innebär av dubbelmoral, hyckleri, förställning och förljugenhet. Han blir en framstående ungkommunist som skickas för att studera i Moskva. Här möter han ingen mindre än Stalin, och det får oanade konsekvenser för honom, då Den Store Ledaren tror att han är jakut, och han kan inte ha fel, förvandlas berättaren från mongol till en person från Jakutien.

Slutet blir allt annat än gott, och ändar i ett svartsjukedrama med rasistiska förtecken. Och berättaren är numera en blind och försupen tiggare i ett slitet Mongoliet i kapitalismens bakvatten.

Allt berättat med ett jämt, bitvis bisarrt, flöde, både slängigt och slangigt.

Det är en suggestiv berättelse om ett våldtaget land, men lika mycket en reflektion kring modernitetens väsen, som ställer viktiga frågor om vad som är framsteg, och förhållandet mellan tradition och det vi kallar för utveckling.

På bara 50 sidor. Det är lätt att bli avundsjuk.


tisdag 17 januari 2023

Litteraturåret 2022 - Återvändarna

 

Tänkte försöka sammanfatta litteraturåret 2022, och då avses mitt år med de böcker som jag läst under 2022. Från början tänkte jag räkna upp tio titlar, men det fanns fler som pockade på uppmärksamhet, och då bestämde jag att en sådan lista kan gott innehålla så många böcker som jag vill ta upp.

Listan kommer nedan, och den utgår inte från någon inbördes ranking. Jag ska dessutom publicera en recension per dag för varje bok. Kommentera gärna!


* Daniel Stein, tolk - Ludmila Ulitskaja

* Shuggie Bain - Douglas Stuart

* Den stora skrivboken; Beviset; Den tredje lögnen - Agota Kristof

* Siemensrullen - Håkan Andersson

* Allt förgäves - Walter Kempowski

* Den sista gåvan; Paradiset; Efterliv - Abdulrazak Gurnah

* Intill vanvett, intill döden - Kirsten Thorup

* Ett land av snö och aska - Petra Rautiainen

* Upplyst gryt - Max Blecher

* Härkomst - Sasa Stanisic

* Resenärer - Helon Habila

* Återvändarna - Dulce Maria Cardoso

* Oppermanns- Lion Feuchtwanger

* Det gyllene huvudet - Jachym Topol

* Löpa varg - Kerstin Ekman

* Orkansäsong; Paradais - Fernanda Melchor

* Barfotakvinnan - Scholastique Mukasonga


Läsvärt om när vita portugiser drevs i exil






Återvändarna
Dulce Maria Cardoso
Övers: Irene Anderberg
Tranan

Med tidsavståndet växer möjligheterna att nyansera skildringen av historien. Fler aspekter kan lyftas fram, breddas och fördjupas. Även om så är säkert fallet med diktaturens fall i Portugal och avkoloniseringen, som ju ligger 50 år tillbaka i tiden, så väckte Dulce Maria Cardosos roman ”Återvändarna” många kontroverser när den publicerades i Portugal.

Vi var säkert åtskilliga som gladde oss åt Salazar-diktaturens fall och Portugals tillbakadragande från de afrikanska kolonierna. Att utvecklingen där, framför allt Angola, inte gick som vi hade hoppats på, ändrade inte grundinställningen att det som hade skett var rätt och riktigt.

Inte heller den länge turbulenta samhällsutvecklingen i Portugal ändrade den uppfattningen.

En förbisedd aspekt av skeendet och som fick mycket litet uppmärksamhet var de många vita portugiserna, bara i Angola uppgick deras antal till omkring en halv miljon, som under tämligen panikartade förhållanden lämnade de forna kolonierna för att återvända till Portugal.

För många av dem var ”återvända” i allra högsta grad missvisande, då de var födda i Afrika och hade aldrig satt sin fot i det så kallade hemlandet, om vilket de hade högst dimmiga begrepp.

Det är deras historia som Cardoso, själv en ”återvändare” från Angola, berättar i sin roman.

Historien skildras genom 15-årige Ruis ögon, och hans pubertala perspektiv ger berättelsen fördjupad skärpa och en unik röst, med ett suggestivt, lätt expressionistiskt, flöde.

De vita tvingas fly undan de svartas vrede, det hat och hämndbegär som har byggt upp under 500 år av förtryck och exploatering, något som de i sin hopplösa rasism har svårt att ta till sig.

Bilden kompliceras av att det vita kolonialsamfundet inte är på långa vägar homogent, tvärtom är det ett utpräglat klassamhälle med en stark social och ekonomisk skiktning. Ruis föräldrar tillhör den stora majoriteten vita portugiser som har sökt sig till kolonierna undan extrem fattigdom och utsiktslös misär i hemlandet.

På ett sätt anser de sig ha haft lika lite fritt val som någonsin de portugisiska soldaterna. Det är naturligtvis ingen ursäkt i urbefolkningens ögon, men för deras egen del ökar det bara den starka känslan av orättvisa inför den påtvingade exilen.

Så kommer de då till Portugal, i boken konsekvent omnämnt som ”metropolen”. Det är ett tämligen fattigt land, en chock för ”återvändarna”, och där det just då råder stark politisk och social oro. Flyktingarna kommer mer eller mindre utblottade, det var inte många ägodelar som de kunde ta med sig, ”metropolen” förväntas vara deras hemland, men ingen där vill veta av dem.

De möts av avoghet, det stöd de får är snålt tilltaget och ges på nåder, de mästras och behandlas allmänt von oben. Placerade på ett lyxhotell, som givetvis förfaller alltmer, trängs de tillsammans med andra olyckliga i samma situation, plågas av ovisshet, saknar arbete och inkomst, längtar efter en egen vrå, och som alla flyktingar i alla tider drömmer de om att återvända snart.

De är återvändarna som vill återvända.

”Den oskyldige fick betala för synden”, säger Ruis mamma. Hur oskyldiga de vita återvändarna var kan naturligtvis diskuteras. Men det är ingen tvekan att de fick betala ett mycket högt pris för inte bara egna utan även andras synder.

En roman som fördjupar förståelsen av exilens villkor.

Tidigare publicerad i Opulens