Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

torsdag 31 december 2009

Gott slut och olika början


Vi skriver snart År 2010, förr skulle man ha skrivit Herrens År eller Anno Domini, vår tideräkning har ju sin utgångspunkt i Kristi födelse. Inom andra kulturer har man givetvis andra utgångspunkter, och faktum är att Jesus föddes 6 eller 7 år efter Kristus!

Årets början kan förläggas till olika tidpunkter och bestämmas efter skilda principer. Några nyår markerar årstidsgränser, andra är knutna till religiösa händelser. Sätten att fira på kan skilja sig, och det finns också förändringar över tiden. Den kristna kyrkan ansåg länge att romarnas glada sätt att fira det nya året var syndigt, det är först på 1900-talet som det blir nyårsvaka och kalas. Också datum har ändrats, i Sverige firade man nyår den 25 mars fram till 1753.
Under året kommer vi att presentera för läsarna nyårsfirande från andra länder och kulturer, med korta berättelser om vad man firar och hur. Först ut är det islamiska nyåret som i år infaller på lördag den 20 januari.

Islamisk tideräkning börjar den 15 (eller 16) juli 622 vår tideräkning, då profeten Mohammed flydde från Mecka till Medina. På lördag börjar alltså år 1428. Nyåret, Al Hidjra, firas på den första dagen av månaden Muharram, vilket betyder flykt, resa eller utvandring. Nyår är en viktig fest inom islam, och dagen brukar firas med berättelser om Mohammed och hans följeslagares liv. Skillnaderna i firandet är mycket stora mellan olika länder och regioner, och varierar mellan från stora fester till fasta. I Sverige bland muslimer är det en vanlig tradition att skicka nyårskort till varandra.

Några andra nyårsfiranden:

Persiskt nyår – Nouruz – 21 mars
Kinesiskt nyår – vårfesten – 14 februari
Thailändskt nyår – song kran – 13 april
Judiskt nyår – Rosh Hashana – september.

onsdag 30 december 2009

Kultur för räknenissar


I tider av ekonomiska åtstramningar står sig ofta kulturens budget slätt, i synnerhet när det ställs mot vård, skola och omsorg. När ett gäng krämare vill förvandla biblioteket i Kramfors till en affärsgalleria försöker man bemöta dem med mer eller mindre goda humanistiska argument, och det är sällan speciellt effektivt eller verksamt. Ett bibliotek har konkreta och mätbara kostnader i form av lokalhyror, personallöner osv. medan däremot intäktssidan är betydligt luddigare.


Men nu har det gjorts en vetenskaplig beräkning av bibliotekens samhällsekonomiska värde. Svanhild Aabö från Oslo har i sin doktorsavhandling använt sig av en ekonomisk modell som har tidigare varit ganska vanlig i miljösammanhang, bland annat har den använts i samband med oljekatastrofen med tankern Exxon Valdez.

Enkelt uttryckt kan man säga att man tar med brukarperspektivet i kalkylen, alltså vad ett bibliotek är värt för den som använder det. Man ställer upp ett hypotetiskt scenario, och utifrån det genomför man ett stort antal intervjuer. Intervjupersonerna får själva sätta ett pris på upplevelsernas och nyttoaspekternas bruksvärde. I Svanhild Aabös avhandling har ett representativt urval på 1000 personer över 15 år utifrån olika grundscenarier svarat på frågor vilket pris de är beredda att betala för biblioteksverksamhet i olika ekonomiska marknadssituationer. Metoden är ganska kostsam, vilket kan vara en förklaring till varför den inte har använts oftare, det finns hittills runt 2000 studier som utgår från den. Dessutom erkänner Svanhild Aabö utan omsvep att modellen är omdiskuterad – motståndet kommer föga förvånande mest från näringslivets representanter. Men, skyndar hon sig att tillägga, en panel i USA med sex framstående ekonomer, varav två Nobelpristagare i ekonomi, har bekräftat modellens vetenskapliga vederhäftighet och stora användbarhet. Svanhild Aabö är numera en mycket efterfrågad föreläsare, senast besökte hon med korta mellan rum Luleå och Köpenhamn, hennes artiklar har publicerats i vetenskapliga tidskrifter i bland annat Storbritannien, USA och Australien. Hon har också fått ett pris för sin forskning av det ansedda brittiska vetenskapsförlaget Emerald.


De resultat Aabö kommer fram till i sin avhandling är entydiga, bibliotek är samhällsekonomiskt lönsamma. Mycket lönsamma frestas man att tillägga, förhållandet mellan kostnad och nytta, det som med vetenskapligt fikonspråk kallas för cost-benefit ratio, räknades fram till 1:4. Det kan tolkas som att varje satsat krona ger fyra tillbaka. Det varierar emellertid något mellan kommunerna, påpekar Svahild Aabö, men relationen fyra till ett är ett genomsnitt som gäller för hela landet. Den stora poängen med undersökningen är framför allt att den visar på en nettovinst för biblioteksverksamheten.


Några av undersökningens resultat har förvånat Aabö, som själv är bibliotekarie i grunden.
Det föreligger ingen signifikant skillnad mellan stad och land, säger hon. Ålder och kön tycks inte spela någon roll, inte heller hushållens storlek. De avgörande faktorerna för hur man värdesätter bibliotek som hon har kommit fram till är närhet till bibliotek och hur aktiv man är inom det lokala kulturlivet.


Norge har på biblioteksområdet haft i mångt och mycket samma utveckling som Sverige, åtstramningar, minskade anslag till bokinköp, nedläggningar av filialer. Svanhild Aabö hoppas att resultaten i hennes avhandling ska hjälpa till att vända den utvecklingen. När jag berättar för henne om Svensk Handels planer för biblioteket i Kramfors, skrattar hon och konstaterar lakoniskt på sin sjungande skandinaviska: Detta tycks mig icke vara en god idé! Kulturen har otvivelaktigt är stort värde i sig, säger Svanhild Aabö, men det är inte desto mindre viktigt att ta fram ett empiriskt material som ger klara siffror på kulturens enorma samhällsekonomiska värde. Siffror är ett språk som politiker förstår, inte minst i valtider.

tisdag 29 december 2009

Katolsk jul firades i Kramfors


Den lilla skaran katoliker som finns i Ådalen firade högtidligt julhelgen. På annandagen hölls det en katolsk mässa i Gudmundrå församlingsgård.

Den katolska församlingen som har sitt huvudsäte i Sundsvall, där man numera har en egen kyrka - Nackstakyrkan, är imponerande till ytan. Den omfattar Västernorrland, Jämtland och Härjedalen. Församlingen har omkring 650 registrerade medlemmar.

- Det innebär i praktiken att vi totalt är omkring ett tusen katoliker här uppe, säger den tillförordnade katolske kyrkoherden fader Daniel Odner.

I Ådalen är man cirka ett hundra medlemmar.

80 procent av alla katoliker i Sverige är invandrare. Samma sak gäller för Västernorrland. De flesta kommer från Polen, Burundi och Latinamerika, men människor från nära nog hela världen är representerade. Sedan slutet av 90-talet har antalet katoliker i Sundsvalls församling ökat med 50 procent, och det är just invandringen som står för lejonparten av den tillväxten.

Det hålls katolsk mässa på respektive ort en gång i månaden. De som är beredda att resa lite har möjlighet att delta i sin mässa varje söndag. I Kramfors håller man till på församlingsgården, som man får låna kostnadsfritt, något som fader Daniel Odner tycker är helt fantastiskt. Han understryker också att i Sverige, till skillnad från till exempel Danmark eller Tyskland, är skillnaderna mellan protestanter och katoliker mycket små.

- De två kyrkorna har närmat sig varandra, säger fader Daniel.
- Man firar gudstjänst på nästan exakt samma sätt, och bara en skolad teolog kan uppfatta de hårfina skillnaderna.

Omkring trettio personer deltog i julmässan på annandagen i Kramfors.

måndag 28 december 2009

Jul för de minsta i Gudmundrå


På julafton hade Gudmundrå kyrka en särskild mässa för barn.

Lämpligt nog började man med ett riktigt dop. Det var lilla Freja, som med ett tålamod som inte kan kallas för annat än änglalikt, upptogs i den kristna gemenskapen.

Sedan var det dags för alla barn som kommit dit med sina föräldrar och mor- och farföräldrar att tillsammans med Agne A Andersson bygga upp en krubba. Samtidigt förklarade Agne julhelgens innebörd.

Det är sällan det är så yster stämning under en mässa.

söndag 27 december 2009

Året som kommer


Det gamla året går mot sitt slut. 2009 var lite av ett mellanår, men det kanske de flesta år är. Och lika så bra är det. 2010 närmar sig med sjumilasteg, och många är säkert nyfikna på hur det kommer att arta sig.

Om framtiden kan vi ingenting veta, men det finns lite att gå efter, tecken i skyn, fåglarnas flykt, pressmeddelanden, officiella kommunikéer.

Jag har tagit fram kristallkulan, slängt ner de befintliga ingredienserna, rört om ordentligt, och presenterar här resultatet av blandningen som steg fram.

Enligt Wikipedia kommer 2010 att bli ett "vanligt år". Hur kan de veta det? Och hur vanligt är ett "vanligt" år?

Året börjar på en fredag, och det är inget konstigt med det, inträffar rimligen minst vart sjunde år.

Årets kulturhuvudstäder är turkiska Istanbul, Essen i Tyskland ("Essen"betyder inte det "äta"?men det är väl också kultur...), och Pécs i Ungern (vad någonting betyder på ungerska vet bara ungrarna. Jag vet bara vad "polis" heter på detta fantastiska språk.

Jag blev en gång arresterad i Budapest - det är en lång historia, den berättar jag en annan gång - och upptäckte till min stora förnöjsamhet att institutionen som slår vakt om ordningen heter på Petöfis språk "renderszög". Jag menar, till och med på finska heter det något så lättbegripligt som "politi".)

2010 saknar inte i vissa sammanhang ett drag av komik. EU-kommissionen har nämligen beslutat att 2010 är "Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning". Det bevisar slutgiltigt att också trista, byråkratiska institutioner kan ha ett välutvecklat sinne för humor.

Ett axplock av mer eller mindre intressanta och betydelsefulla händelser under året:

I januari kommer Serbien, Montenegro och Makedonien gå med i Schengensamarbetet - efterkrigstidens mest överskattade så kallade reform. Det som är riktigt intressant är under vilket namn Makedonien kommer att gå med i nämnda samarbete. Detta land har nämligen en namn som inte godkänns av ett annat land, och som tvingar hela EU att inte acceptera det, och det lilla landet får finna sig i att bli kallat för "Former Yugoslav Republic of Macedonia", vilket är inget namn utan en fullständig anomali.

Grekerna har gett oss den moderna filosofin. Därefter har de blivit helt galna, och verkar inte ha något vettigt att syssla med. Dags att klippa sig och skaffa ett jobb.

I mitten av januari inträffar en solförmörkelse. Sambandet med ovanstående är uppenbart.

På tal om greker är det Olympiska Spel i februari, vilket naturligtvis har ingenting med grekerna att göra, eftersom det är vinterspel, och så vitt jag vet var konståkning och bobsleigh inte så värst inne under antiken. Spelen äger rum i Vancouver i Kanada, i provinsen British Columbia. Staden är om inte annat så känd för att vara Nordamerikas tredje största filmstad, efter Hollywood och New York.

I mars passerar meteoroiden 2004 FU162 (vem döper de där? Statistiska centralbyrån?), och har vi tur blir passagen nära. Blir det för nära, brinner den bara upp.

Tellus - Meteoroiden med jättetråkiga namnet 1-0. Visst är jorden ett tryggt ställe att vistas på?

I april blir det folkräkning i USA. Det viktigt att räkna folk. Redan kamrat Stalin påpekade att "kadrerna är vår största rikedom". Denna sanning är minst lika giltig idag. Och också i USA.

Jag undrar bara hur man räknar. Bara amerikanska medborgare? Eller också de med "green card"? Räkna man alla, uppstår det lätt en stor diskrepans mellan antalet som vistas där officiellt och den totala siffran. "360 miljoner allt som allt, och 310 medborgare och andra med uppehållstillstånd".

De som sköter folkräkningen längs med Rio Grande bör lämpligen göra det på ett visst klockslag, annars kan antalet fluktuera starkt under dagen.

"Send these, the homeless, tempest-tossed to me", och jag ska räkna dem.

I maj öppnar världsutställningen i Shanghai i Kina. Det är lätt att peka på Kina växande betydelse, och sia om landets framtida roll, maktställning och så vidare, och tycka att det är ingen tillfällighet, bla bla. Men då ska man hålla i minnet att världsutställningen har hållits inte mindre än två gånger i Plovdiv i Bulgarien.

I juni börjar fotbolls-VM i Sydafrika. Sverige är inte med, ett öde som delas med de flesta andra länder, men det spelar ingen roll - det här kommer att bli en fest! Åtminstone jag vet vad jag ska göra i en hel månad. Vad är det för tidsskillnad?

Samma dag som finalen spelas, den 11 juli, blir total solförmörkelse. Då får de väl spela med elbelysning.

Många solförmörkelser under 2010 förresten. Ska det tolkas på något särskilt sätt?

I augusti öppnar Botniabanan, järnvägen mellan Nyland strax utanför Kramfors och Umeå. Ni som fattar vad det handlar om, ni fattar bara. Ni som inte fattar, ni fattar ingenting.

I september är det val i Sverige. Visst är det något märkligt med val? Där var och ens röst inte betyder någonting, och där våra röster tillsammans betyder en hel del. En kollektiv handling där helheten är större än delarna.

Och hur det går? Jag är världens sämsta tippare, och tänker besparar er visdomsord i stil med " Oppositionen leder ganska klart nu, men det är långt kvar, och mycket kan hända än. Fredrik Reinfeldt är känd..." Ja, det vanliga kommentatorssnacket, ni lär få höra det till leda mig förutan.

En sak bara. När man har hört valanalytikerna tillräckligt länge, är det lätt att tappa bort vad det handlade om. Skidåkning, fotboll, politik?

I oktober blir det folkräkning i Ryssland. Jag undrar om det är så klokt. Ryssarna blir bara färre och färre, och inga åtgärder tycks hjälpa. Alkoholism, kriminalitet och otillräcklig sjukvård skördar sina offer. Och så vill ryskorna inte sätta barn till världen. Som den ser ut är det inte undra på.

Såg någonstans en prognos att om 20, eller om det var 30, år skulle ryssarna bli färre än tyskarna. Å andra sidan blir de inte heller fler, så man undrar.

I november händer inget särskilt. Kongressval i USA. 100 år sedan Leo Tolstoy dog. Lite annat smått och gott. November är ingen favorit månad. Mörkt och kallt.

I december blir det en total solförmörkelse. Igen! Och så tar året slut.

Dit är det ett helt år, och lite till. Kära läsare, häng med, och ett gott nytt år på er alla.

lördag 26 december 2009

Par i julkonserter




December är julkonserternas tid, då inte minst körsången blomstrar. På lördag var det dags för ett spännande möte i Ytterlännäs kyrka, dagen efter blev det en oväntad återförening i Nora.

I Ytterlännäs uppträdde Lars T Johansson tillsammans med Ytterlännäs kyrkokör, under ledning av Ulla-Marie Nilsson, i en advent- och julkonsert. Kören framförde traditionella julsånger, Lars T sjöng mest egna visor, livsbejakande kompositioner med kärleken som tema. Undertecknad blir varje gång som jag hör honom lika förvånad – och imponerad! – av kraften i hans röst. Lars T ackompanjerade sig själv på gitarr.

Kvällens höjdpunkter var när kören och Lars T Johansson sjöng tillsammans. Det avslutande ”Helga natt” höll på att lyfta taket av Ytterlännäs kyrka.

I Nora kyrka fick publiken uppleva en unik återträff då Norakören förstärktes av Noraflickorna, en kör som sjöng i Norabygderna på 70-talet. Nu hade de återförenats efter 30 år för denna julkonsert.

– Vi hoppas på ett igenkännandets leende, sa Siv Lindström från Norakören. En del har visserligen flyttat, men förvånansvärt många bor kvar i bygden. Det blir en riktig bygdekonsert. Och alla tycker det är så roligt att träffas igen och sjunga ihop.
Skojigt nog var en av Noraflickorna Ulla-Marie Nilsson som ledde konserten dagen innan i Ytterlännäs kyrka.

Norakören dirigerades av Agneta Näsman och Siv Lindström, som också spelade piano. Man framförde ”Julens pärlor”, en blandning av traditionella julsånger och mer populär repertoar. Det var mycket stämningsfullt, med ambitiösa egna arrangemang.
Det är knappast en tillfällighet att både i Ytterrlännäs och i Nora framfördes sånger av Py Bäckman. Hon kan bli vår nästa julklassiker.

Nora kyrka var dagen till ära vackert dekorerad av floristelever från den närbelägna Nordviksskolan.

torsdag 24 december 2009

Ett mångfaldens träd


Nyligen avslutades Chanukka, den judiska högtid som firas till minne av Judas Mackabeus seger 165 före vår tideräkning och den därpå följande reningen och invigningen av Jerusalems tempel. Chanukka infaller i december, ofta nära i tiden med den kristna julen, med vilken den har – naturligtvis – ingenting gemensamt.


De som är bekanta med Ed McBains böcker känner till det persongalleri som återkommer i de flesta av hans deckare. En av karaktärerna är den judiske detektiven Meyer Meyer. I en av romanerna, jag minns nu inte vilken, har dubbel-Meyer ett allvarligt problem. Det är december, julen närmar sig, och hans barn tjatar att de vill ha julgran, precis som alla sina vänner. Meyer är visserligen inte en troende person, men vissa normer och traditioner får man ändå hålla på, och en julgran i ett anständigt judiskt hem är inte att tänka på. Till slut ger han dock efter för det sociala trycket, åtminstone delvis. Det blir en kompromiss, han tar hem en gran som är ett…chanukkaträd!


Av detta kan man dra följande slutsats: mångfald är att föredra framför enfald, och med lite god vilja kan världen göras en smula större så att fler kan få plats.


Något att begrunda nu i juletider.

onsdag 23 december 2009

Kritikernas bästa böcker


Kultursidans litteraturkritiker väljer ut sina största läsupplevelser under det snart gångna året.



Lars Landström


1. Per Petterson Jag förbannar denna tidens flod (Bonniers)

2. Steve Sem Sandberg De fattiga i Lodz (Bonniers)

3. Alison Bechdel Husfrid (Galago)

4. Herta Müller Andningsgunga (W & W)

5. Margareta Renberg Tröst för ett tigerhjärta (Norstedts)

6. Marianne Jeffmar Vargens mjuka tassar (roman, Podium)

7. Ian Kershaw Ödesdigra val (Bonniers, bok om Andra världskrigets avgörande val)

8. Johan Erlandsson Då kan man lika gärna kittla varandra (Atlas, biografi om Allan Edwall)

9. Ragnar Thoursie Sånger från äldreomsorgen (Bonniers, diktsamling)

10. Ann-Charlotte Leffler Kvinnlighet och erotik (Rosenlarv förlag, 1880-talsroman i nyutgåva)


Norrmannen Per Petterson fick Nordiska rådets stora litteraturpris 2009 för "Jag förbannar denna tidens flod". Det händer nästan ingenting i romanen men Pettersson skriver med ömsint närvaro om en karg relation mellan en mor och en son.

Steve Sem Sandberg belönades med Sveriges finaste litteraturpris, August, för sin monumentala De fattiga i Lodz. Ett litterärt kraftprov, oerhört väl skriven.

Alison Bechdel hyllades i USA för sin självbiografiska serieroman Fun Home. Den fick i år en fin svensk utgåva på Galago. Nobelpristagaren Herta Müller ställer in sig bland de klassiska lägerskildrarna med Andningsgunga, baserad på tyskrumänske poeten Oskar Pastiors upplevelse i ett Gulagläger.

Konstnären Margareta Renberg dog för några år sedan. Den postuma samlingen "Tröst för tigerhjärta" visade att inte bara konstvärlden gjorde en förlust när hon dog.


Lars-Göran Söderberg


1. Naguib Mahfouz. Midaqq-gränden. (Norstedts).

2. Philip Roth. Vålnaden försvinner. (Bonniers).

3. Alexandra Coelho Ahndoril. Mäster. (Bonniers).

4. Vladimir Oravsky, Elena Dahl, Kurt Peter Larsen. Till dig jag vänder åter. (h:ström).

5. Lina Wolff. Många människor dör som du. (Bonniers).

6. Bengt Pohjanen. Tidens tvång. (Självbiografi. Norstedts).

7. Björn Gustavsson. Mörker, paradis. (Diktsamling. Ord & visor förlag).

8. Jan Blomgren. Moskva tror inte på tårar. (Reportage. Ersatz).

9. Den sista konferensen av Marc Bressant (roman, Grate förlag)

10. Att trotsa smärtan av Frida Kahlo (brev i urval, Bakhåll).


Mahfouz klassiska roman, som kom i svensk nyutgåva, är för mig årets läsupplevelse alla kategorier. En oerhört tät och rörande berättelse med gudsblick på människorna i en arabisk stad.

Philip Roth avslutar sin stora romanserie i nio band om den judiske författaren Nathan Zuckerman, mer levande än någonsin nu när han står inför döden.

Det borde ingå som en mänsklig skyldighet att läsa Ahndorils Mäster, skildringen av August Palms och hans hustrus liv, stiget ur en smuts vi idag knappast kan föreställa oss.

Oravsky med flera berättar om en andlöst spännande tid vid det franska hovet, där den svenske greven Axel von Fersen möter kung Louis XVI:s mytomspunna gemål Marie Antoinette i en erotisk häxdans.

Lina Wolff kan nog sägas vara en av årets starkaste svenska debutanter med sin alldeles förträffligt osvenska novellsamling.


Gregor Flakierski

1. Albert Camus, Främlingen (Bonniers)

2. Molly Johnson, Pansarkryssaren (Modernista)

3. Cormac McCarthy, No country for old men (Bonniers)

4. Toni Morrison, En välsignelse (Forum)

5. Maryse Condé, Desirada (Leopard)

6. Wislawa Szymborska, Här (Ellerströms)

7. Kurt Salomonson, Sveket (h:ström)

8. Émile Ajar, Med livet framför sig (Norstedts)

9. David Benioff, Tjuvarnas stad (Forum)

10. Elisabeth Rynell, Hitta hem (Bonniers)


Camus berättelse om en person som är vilse i tillvaron är fortfarande den ultimata romanen om den moderna människan. Nu i en fantastisk nyöversättning av Jan Stolpe.

”Pansarkryssaren” är en modernistisk proletärroman, som med en otrolig suggestiv kraft tecknar klassamhällets motsättningar. Var är efterföljarna?

McCarthys roman är en allegori över vår värld, där pengar betyder allt, och besinningslöst våld hotar ständigt. Filmatiserad av bröderna Coen.

Toni Morrison skildring av slaveriet under pionjärtiden i Nordamerika är en stark berättelse om starka kvinnor.

”Desirada” är en storslagen familjesaga om tre generationer kvinnor i en värld som är högst bristfällig, där de flesta saknar förmåga att bry sig, och där upprepningstvånget härskar oinskränkt. Men också att det går att övervinna det.


Karin Lundquist

1. Frode Gryttens Rum vid havet, rum i staden (Natur och Kultur)

2. Ryszard Kapuscinskis Reporterns självporträtt (Bonniers)

3. Herta Müller Hjärtdjuret (W & W)

4. Aase Berg Människoätande människor i Märsta (Natur och kultur)

5. Pija Lindenbaum Siv sover vilse (Rabén och Sjögren)

6. Steve Sem-Sandberg De fattiga i Lodz (Bonniers)

7. Johan Jönson Efter arbetsschema (Bonniers, poesi)

8. Maryse Condé Desirada (Leopard)

9. David Ericsson Svart marmor (Ordfront, deckare)

10. Vibeke Olsson Sågverksungen (Libris, roman om Sundsvallsstrejken 1879)


Jag är avis på Frode Grytten, som skrivit en novellsamling med utgångspunkt i valda målningar av Edward Hopper. Just en sådan bok skulle jag själv ha velat kunna skriva. Ryszard Kapuscinski beundrar jag verkligen. Han måtte vara alla utrikeskorrespondenters mästare som fullkomligt behärskar konsten att berätta om bakgrunden till stora händelser genom att samtala med vardagsmänniskor på plats. Likaså beundrar jag och njuter av Herta Müllers lågmälda, vackra språk, som kan återge de mest gastkramande händelserna i ett slutet angivarsamhälle, så att även en trygghetsnarkoman (som jag) förstår hela vidden.

Aase Bergs poesiroman återger den exakta känslan av att vara 16 år och inte till 100 kunna lita på sina bästisar. Det är en hemsk upptäckt, liksom när lukten och sängen inte är den gamla vanliga och man drabbas av akut hemlängtan, som Siv i Pija Lindenbaums senaste bilderbok för alla åldrar.


Maria Hamberg

1. Ondjaki: Visslaren (Tranan)

2. Cao Naiqian: Den allra sista gården (Atlantis)

3. György Drágoman: Den vita kungen (Brombergs)

4. Kristian Lundberg: Yarden (Symposion)

5. Sofia Rapp Johansson: Tills skulderbladen blivit vingar (Bonniers)

6. Richard Brautigan: Gräsmattans hämnd (korta berättelser, Bakhåll)

7. Molly Johnson: Pansarkryssaren (Modernista)

8. Eva Adolfsson: En liten historia (roman, Bonniers)

9. Atiq Rahimi: Tålamodets sten (Leopard)

10. Ann Jäderlund: Vad hjälper det en människa om hon häller vatten över sig alla sina dagar? (poesi, Bonniers)


Visslaren av Ondjaki är en sagoroman från Angola. En visslare kommer till byn och inget blir sig likt mer. Musiken får människorna att upptäcka kärleken i sig själva och varandra. En fantasisk saga, texten ljuder av välljud.

Den allra sista gården av Cao Naiqian är en delvis självbiografisk novellsamling som tar läsaren med till aldrig besökta platser. Cao är landsbygdspolis i Kina, han både tycker om, och synd om människorna.

Drágomans Den vita kungen är en stark och gastkramande barndomsskildring från förtryckets Ungern.

Yarden, en plats i Malmö hamn där Kristian Lundberg försöker tjäna ihop till hyran. Han beskriver ett hårt, tungt, förnedrande liv som levs av människorna i utkanten av alla svenska system.

Tills skulderbladen blivit vingar, så länge måste Fia stå ut med verkligheten. Men sin andra roman bevisar Sofia Rapp Johansson att hon är en författare att räkna med.


Från Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda (Allehanda media)

Skyltsöndag i Nyland


Andra advent är det traditionsenligt skyltsöndag i Nyland. I år bjöds det på ovanligt många aktiviteter.

Årets skyltsöndag har flyttat från hamnplan till utrymmet framför Tingshuset. Det är närmare centrum och framför allt affärerna.
- Det brukar vara god uppslutning, säger Helena Bruhn Hamberg, som var konferencier under kvällen, och i år ser det ut att trots det usla vädret är det ändå många som har sökt sig hit.
Affärerna höll öppet som sig bör mellan klockan 14 och 17. Det bjöds på glögg och kaffe i Lotsstugan bakom Tingshuset. För de allra minst fanns det ponnyridning, och tomten delade ut julklappar.
Brandkåren var där och informerade om brandsäkerhet, nog så viktigt i jultider, för även om det är mysigt med levande ljus, är de ofta på grund av oaktsamhet orsak till bränder, som ibland kan få svåra konsekvenser.
Kvällens lystes upp av ett stort Luciatåg med elever från årskurs nio från Ytterlännässkolan. De sjöng också några sånger ur den traditionella Luciarepertoaren, men även ett par lite rockigare låtar.
Ljuset fortsatte att trotsa mörkret med ett fint fyrverkeri från hamnplan.
- En lyckad skyltsöndag, tyckte Helena Bruhn Hamberg.
Kvällen avslutades med en julkonsert på Tingshuset, med bland annat kompositören Fredrik Högberg och nämnda Helena Bruhn Hamberg.

tisdag 22 december 2009

Äntligen premiär för ”I väntan på en julsaga”


Så begicks då äntligen under första advent premiären på ”I väntan på en julsaga” av Kramfors Dramatiska.
En plundrerska och äppelförsäljerska möts på en övergiven teater. Där finns en gammal sliten bok, ”Julberättelser” av en viss Charles Dickens. Plundrerskan börjar läsa högt ur boken, och de två berättar historien samtidigt som de gestaltar den.
Det är ett originellt sätt att framföra Dickens, men det är konsekvent genomfört, och det håller hela vägen.
Fonden antyder en stadsmiljö, där kyla och misär råder. För övrigt består dekoren av enkla lådor, som kan användas på olika sätt till många ändamål.
Det här är ingen dockteater, det är bara råttan och lille sjuklige Tim som har mycket små och korta roller. ”I väntan på en julsaga” är en tvåmansföreställning, och där Petra Näslunds plundrerska äger scenen. Petra har ett otroligt brett register, hela vägen från det totala utspelet till subtil mimik. Hon sekunderas förtjänstfullt av Jannie Nielsen som tar i precis så mycket som det behövs, men trivs bäst med de små uttrycksmedlen.
Samtiden kritiserade Dickens för att Scrooge saknade trovärdighet. Den kritiken är befogad, också mot Kramfors Dramatiska. Vi får aldrig veta den egentliga orsaken till att han är som han är, inte heller hans metamorfos har någon riktig förankring.
Men de två skådespelerskorna får fram ett tydligt budskap, som ju också kan vara julens: alla förtjänar en chans till.
Föreställningen spelades på Royal i Kramfors fredagar, lördagar och söndagar fram till den 20 december.

måndag 21 december 2009

Stämningsfulla julklassiker i Bjärtrå


Igår, söndagskväll, som var fjärde advent, bjöds det på julkonsert i Bjärtrå kyrka. Det var Bjärtråkören, för kvällen förstärkt med en lång rad lokala musikförmågor, som framförde ett trevligt och stämningsfullt urval av julens klassiker.

Bjärtråkören dirigerades och leddes av Lena Bagge Lindström. Två av körens egna solister, Bengt Nyberg och Kristina Sjöholm, framförde solonummer. Det gjorde också Malin Hedström och Emanuel Lindström.
För ackompanjemanget stod Frånösonen Ralph Nordlander på piano och orgel, Thord Genborg på violin, Kenneth Lindholm på gitarr och elbas, och Emmeli Hedström på violin och piano.
Kvällens repertoar bestod av kända psalmer och julsånger som ”Härlig är jorden”, ”Gläns över sjö och strand” (efter dikten ”Betlehems stjärna” av Viktor Rydberg med musik av Alice Tegnér), ”Stilla natt” och ”O helga natt” förstås, ”Ding dong”, ”Dotter Sion”, och avslutades med ”Jul jul, strålande jul”.
Ingen julkonsert nuförtiden klarar sig utan en julsång av Py Bäckman, så även i Bjärtrå kyrka, där ”Ett nyfött litet barn” sjöngs.
Arrangemangen var genomgående traditionella, förutom en lite popig version av ”O helga natt”, som framfördes med bravur av Emanuel Lindström.
Margareta Quist, som är präst i Ådalsbygden, reciterade flera jultexter mellan sångnumren.
Bjärtrå kyrka var nästan fullsatt, och den stora publiken lyfte Bjärtråkören till nya höjder. Det var melodiöst och stämningsfullt, med både kraft och känsla. Det är fantastiskt hur många duktiga körer det finns i Ådalen.
Efter konserten bjöd Bjärtrå hembygdsförening alla på julgröt i församlingshemmet.

söndag 20 december 2009

"Varför? Det här är fel!"


ROMAN

Roberto Saviano
Kärleken är dödens motsats
Övers: Barbro Andersson
Brombergs


Roberto Saviano har gjort sig ett världsnamn som författare till succéboken Gomorra. Boken har också filmats och berömmelsen har lett till ett dödshot mot Saviano från camorran.

Brombergs förlag har påpassligt gett ut en kortroman av Saviano. Handlingen är enkel, den nyförlovade Enzo åker på uppdrag - det heter inte krig längre - till Afghanistan, och där kör hans stridsvagn på en mina. Han dör på ett militärsjukhus i Rom, och hans fästmö Maria försöker hålla ihop minnen av honom.

Det må vara sant att vi är lika i döden, men vilka som ska dö kan bestämmas av klassbundna orsaker. De flesta italienska soldater kommer från det fattiga Syditalien. Armén för dem betyder arbete och lön, och militärlivet är en karriärväg, för många den enda som är öppen. Samma förhållanden finner man i USA, där omkring hälften av officerskåren och så många som 80 procent av manskapet är afroamerikaner. Det är underklassen som är kanonmaten.

Det är också de unga som är soldater. Enzo är 21, hans brud bara 17 år. Det är något vi tar för givet, det är de unga som ska strida, men när någon så ung dör, blir hans unga ålder en anklagelse mot det samhälle som slösar med liv - de ungas och de fattigas liv.

Savianos bok är på bara drygt 50 sidor, den är förtätad, skriven på ett nästan sakligt sätt. Men varje sida skriker ut en förtvivlad protest: "Varför? Det här är fel!"

Och hoppet står till den unga Maria som inte bara trotsar döden, utan rent av förnekar den. Att Enzo har sprängts sönder av en mina betyder inte att han inte längre finns. Han fortsätter i hennes minnen, småsaker, platser som påminner om något de har gjort tillsammans, när de träffats, planer de har haft.

Och plötsligt att säga att störst av allt är kärleken blir allt annat än banalt.

lördag 19 december 2009

En spegel av vår tid


ROMAN

No country for old men
Cormac McCarthy
Övers: Ulf Gyllenhak
Bonniers


Cormac McCarthys senaste roman på svenska har hämtat sin titel från Yeats klassiska dikt "Sailing to Byzantium". Boken är dock allt annat än sublim. Handlingen är en thriller, eller möjligen en deckare. En ung man som är ute och jagar råkar göra det som många drömmer om - han hittar en portfölj med 2,4 miljoner dollar. Det finns dessvärre annat på fyndplatsen som suggererar å det bestämdaste att någon kommer att leta efter de här pengarna. Och att denne någon är ingen snäll person.

Mot bättre vetande sticker han med pengarna, och med en grekisk ödesdramats obönhörliga konsekvens går han mot sin egen - och flera andras - undergång. Allt utspelar sig i en miljö där pengar betyder allt, och där besinningslöst våld ständigt exploderar. Och där ingenting väcker någon större uppmärksamhet, det är ingen som bryr sig. Det är svårt att inte se det som en allegori över USA, eller rent av hela vår värld.

En viktig person i romanen är den lokale sheriffen Bell, en dekorerad hjälte från andra världskrigets slagfält. Han försöker förgäves att hinna före mördarna. Varje kapitel inleds med en längre fundering som Bell har kring samhället, människorna och livet. Det blir till en svidande vidräkning med dagens samhälle, och den gode sheriffen tvekar inte att det var bättre förr.

Det är inte helt att tolka McCarthy här: vill han bara gestalta hur "vanligt folk" resonerar, som en varning? Är det helt enkelt en kritik av relativismen? Socialkonservativt gnäll? Eller ett uttryck för en äldre persons tilltagande alienation?

Dessutom tenderar filosoferande i längden att bli alldeles för intellektualiserande. Lyckligtvis kompenseras det med råge av McCarthys underbara språk. Skildringen är levande, tempot är bra, språket har en saklighet som går utöver allt överflödigt. Och dialogen är klockren: totalt äkta, och med absolut gehör för de små nyanserna.

Cormac McCarthy är en av samtidens oumbärliga författare.

fredag 18 december 2009

Västansjös revy O-täck växer fram


Det repeteras för fullt i Västansjö Folkets Hus. Den 9:e upplagan av lokalrevyn ska vara klar för premiär den 8 januari. Så gott som hela den lilla bygden är engagerad.

Revyer brukar vanligen ha premiär till nyår. Men inte i Västansjö.
- Vi hann helt enkelt inte, suckar Paul Gradin, så istället för nyårsrevy fick det bli trettondedagsrevy. Och den här blir ännu senare, tillägger han med ett skratt.
Paul Gradin spelar fjol i den lilla revyorkestern, han har varit med under alla år, och var en av initiativtagarna till revyn. Han berättar stolt att man brukar samla omkring tusen åskådare. Det blir tio fullsatta föreställningar med hundra personer varje gång.
Personalomsättningen inom ensemblen är minimal. Alla som är med vill fortsätta att spela. Därför tror också föreställningens regissör Angelica Falchetti att årets – fast egentligen nästa års – revy blir bättre än någonsin.
- Alla får mer rutin, och blir mycket duktigare, säger Angelica, både på scenen och på att skriva.
Angelica understryker att hon är mer av ett allt-i-allo ön traditionell regissör. Hon kokar kaffe, köper kakor, och har en sammanhållande roll för gruppen.


Alla sångtexter och sketcher skrivs kollektivt av hela ensemblen. Inte mindre än 20 personer är inblandade. En del är förstås mer talangfulla än andra, men alla drar sitt strå till revystacken. Man använder sig av kända melodier, och varvar sångnummer med sketcher.
Det finns ingen röd tråd utan man spelar nummerrevy. Västansjörevyn heter egentligen O-revy, eftersom alla dess namn under åren har börjat på just bokstaven O. Årets namn är – O-täck.
Man vill naturligtvis inte avslöja innehållet, men Paul Gradin säger lite illmarig:
- Det ska inte vara så mycket under bältet, men vi ska inte heller vara pryda.

torsdag 17 december 2009

Un bel dí vedremo...stava Giuseppe Verdi korrekt!


BOK
Opera! En handbok
Nina Krohn & Per Olav Reinton
Övers: Elsie Formgren och Sten Sundström
Optimal Förlag

Opera är musikteater, men fokus ligger utan tvekan mest på musiken, och då framför allt sången. Och föralldel, handlingen i många operor är inte mycket mer än töntig fars med dramatiska förtecken, vars enda syfte är att vara ett ramverk för härlig musik och underbara arior.

Men operakonsten har också genom historien varit upptagen med att undersöka viktiga mänskliga problemområden. Många operor innehåller åtskilligt med politiskt sprängstoff.

Det är därför en välgärning att två norska journalister har sammanställt en handbok med sjutton av operahistoriens största verk. Läsaren får bekanta sig med varje operas tillkomsthistoria och kompositörens biografiska uppgifter, det bjuds på en generös genomgång av handlingen och dessutom diverse kuriosa, bland annat vad Nietzsche ansåg om Wagner - filosofen älskade opera, men han älskade inte Wagner.

Boken innehåller dessutom en mycket användbar ordlista över operatermer.

Oumbärlig i hyllan hos varje sann operavän.

onsdag 16 december 2009

Litterärt schackspel


ROMAN

Ignacio Padilla
Amfitryon
Övers: Hanna Axén
Tranan


Mexikanen Ignacio Padilla tillhör den samtida latinamerikanska litteraturens mest intressanta namn. I likhet med sina generationskollegor söker han nya vägar för litteraturen, med nya teman och annorlunda uttrycksformer.

Hans första roman på svenska Amiftryon är en berättelse om minne och identitet. Fyra röster berättar historien om den märklige och mystiske Thadeus Dreyer. Schack spelar en viktig roll, och författaren utnyttjar till fullo hela spelets potential till rika metaforer. Inramningen är den bästa tänkbara för en identitetsskidring med de mest oväntade förväxlingar och förvecklingar. Historien tar sin början under första världskriget, i den österrikiska armén, där det fanns fler nationaliteter än vad någon rimligen ens kunde hålla reda på, och platsen är Balkanfronten, där nationella, religiösa och kulturella identiteter är invecklade och förvirrande än idag. Året är 1916, och det dröjer inte länge förrän det mångnationella habsburgska väldet går under med ett väldigt brak. Och våra hjältar återkommer i det Tyskland där frågan om identitet har fått en påtagligt hotfull prägel.

Inte helt oväntat blir det ganska oklart vem som har gjort vad under denna onda tid. Frågan om det var verkligen de skyldiga som straffades förblir också obesvarad.

Våra identiteter innebär inte bara begränsningar, de utgör också ömsesidiga beroenden, som har sin grund i enskilda och kollektiva minnen, och dessa är notoriskt opålitliga. Kanske är vi alla bedragare i "/.../den bedrägliga värld det egna minnet utgör, en värld där varje historia och varje svar oförlåtligt leder oss fram till lögnen".

Boken är utomordentligt välskriven, även om den bitvis kan vara lite pratig, och de många snirkliga filosofiska irrgångarna tämligen överflödiga.

En mycket spännande bekantskap, det finns all anledning att se fram emot att fler romaner av Padilla översätts till svenska.

tisdag 15 december 2009

Det är döden som avslöjar varifrån du kommer


ROMAN

Haruki Murakami
Sputnikälskling
Övers: Vibeke Emond
Norstedts


Haruki Murakami är en författare för globaliseringens tidevarv. Han är japan, skriver på ett sätt som är tillgängligt för läsare från olika kulturtraditioner, handlingen i hans romaner rör sig ofta över stora delar av världen, och han använder flitigt referenser från hela världslitteraturen. Murakamis böcker utmärks av berättarglädje och ett öppet och fördomsfritt sätt att ta upp de stora existentiella frågorna. Han omtolkar gärna urgamla myter, och dessutom spelar alltid musiken stor roll i romanernas innehåll och struktur.

Också i Murakamis senaste roman på svenska får musiken stort utrymme. Det är den klassiska musiken, framför allt pianomusik. Men om det musikaliska temat i de andra romanerna är intrikat integrerat i innehållet, och utgör en del av berättarstrukturen, hänger det här helt löst. Och det är tyvärr symptomatiskt för hela romanbygget.

Berättelsen är konstruerad och tillrättalagd på ett besvärande genomskinligt sätt. Symboliken är bara banal. Visst, vi är som satelliter i sina omloppsbanor, ensamma, utlämnade åt ett väldigt kosmos, och våra vägar korsar andras blott för ett kort ögonblick. Typiskt nog kommer begreppet "sputnik" in genom att en av huvudpersonerna blandar ihop det med "beatnik". Faktiskt inte särskilt fiffigt, bara långsökt.

Till slut urartar romanen fullständigt i värsta sortens new-ageflum. Hela handlingen förvandlas till ett löjeväckande hokuspokus, och ansträngt djupsinniga plattityder jagar varandra sida upp och sida ner.

Det mest positiva som kan sägas om Sputnikälskling är att den är ovanligt kort för att vara en roman av Murakami, som annars gärna skriver ihop riktiga tegelstenar. Denna plåga varar dock i blott drygt 200 sidor.


Publicerat i Tidningen Kulturen 2009-12-10

måndag 14 december 2009

Glittrande Ranarim


SVANÖ Juletider medför för många av oss en odräglig nedskräpning av ljudrummet med stereotyp julmusik som strömmar ur högtalarna vart man än kommer.

Det finns oaser dit man kan rädda sig – kyrkornas julkonserter är en sådan. En annan erbjuds av folkmusikgruppen Ranarim, som gör egna trovärdiga tolkningar av hur julmusiken egentligen lät en gång i tiden.

På lördag eftermiddag spelade Ranarim inför ett fullsatt Folkets Hus på Svanö, ditbjudna av öns pigga kulturförening. Ranarim består av fyra musiker från olika ställen, med Ångermanlands sångstolthet, Ulrika Bodén från Helgum, numera Nora, i spetsen. Gruppens namn är en sammansättning av ”rana”, som är ett dialektalt ord från norra Sverige och betyder vävnad eller bonad som man hänger på väggen, och ”rim”, ett medeltida ord som betyder dagg. Tillsammans blir det ”en vacker vävnad på vilken daggen glittrar”, det är vackert så det förslår, och dessutom mycket passande.

Ranarim spelade och sjöng julsånger från olika delar av Sverige. Det var stjärnsånger, hälsningsvisor, koraler och tiggarvisor. Gemensamt för dessa var att de sjöngs av människor som i juletider var ute i bygderna för att få ihop en slant. En del sånger hade ganska vanvördiga och skojfriska texter, andra kunde vara fria variationer på kända sånger som ”Räven raskar”.

Gruppen framförde också egna kompositioner.

Spel- och sångglädjen gick inte att ta miste på. För en stund kändes julhelgen varm och äkta.

På söndagen spelade Ranarim i Ådalslidens kyrka i Näsåker.



Ranarim:

Sång, flöjter – Ulrika Bodén

Sång – Johanna Bölja Hertzberg

Nyckelharpa – Niklas Rosvall

Gitarr – Daniel Ek

Svanö Folkets hus på lördag

Publicerat i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda 2009-12-14

söndag 13 december 2009

Veckan som kommer Vecka 50


Det har framkommit att människor döende i cancer tvingas att söka jobb. Stor upprördhet. Jag förstår inte varför. Vem bryr sig? De ska ändå dö snart. Då spelar det ju ingen roll.

En annan sak som jag inte förstår är kvantteorin. Den 14 december 1900 offentliggjordes den av den tyske fysikern Max Planck. Det räknas som början till den moderna fysiken. Ibland misstänker jag att alla är så där jätteimponerade bara för de inte fattar ett dugg. Det finns visserligen en redaktör på Tidningen Kulturen som påstår att han begriper, men jag är skeptisk.

På tisdag är det Ludwik Zamenhofs födelsedag. Han föddes 1859 i den fina staden Bialystok i östra Polen. (Där finns idag en dockteaterhögskola, bara en sån sak!) Zamenhof som var ögonläkare, konstruerade världsspråket esperanto. Det skulle lösa konflikter genom att människor kunde förstå varandra. Det gick väl så där, får man väl lov att säga. Å andra sidan har den gode doktorn inte misslyckats mer än någon annan genom historien. Och idén om ett världsspråk är klart sympatisk.

På onsdag är det årsdagen av lönnmordet på Polens förste president Gabriel Narutowicz. Han dödades 1922, bara fem dagar efter att ha avlagt presidenteden, av en nationalistisk fanatiker. Efter ett låst läge i parlamentet valdes Narutowicz med minoritetsledamöternas röster. Högerpressen gick till våldsamt angrepp mot "judarnas president", med ett nationalistiskt och antisemitiskt språk, som kunde ha lärt Goebbels ett och annat. Det pånyttföda Polens politiska början bådade inte gott.

På torsdag är det 106 år sedan bröderna Orville och Wilbur Wright genomförde den första lyckade luftfärden med ett motordrivet flygplan. Orville flög i tolv sekunder, och flygsträckan blev 36,5 meter. Sedan börjar miljöproblemen.

På fredag är det Viktor Rydbergs födelsedag. Hans "Den nya grottesången" borde alla skolbarnen lära sig utantill (ja jävlar!). Här får ni ett smakprov, på det att ni kan redan nu börja att ta igen det som ni missade i skolan.

" Konung, skall du minska dem
ända ned till fem?
Nådige gud Mammon, måtte
då ett medel ges oss snart,
ett, som verkar underbart
och ger Grotte
fyradubbel fart!
Mäktige gud Mammon, du,
du, vars vishet saknar gräns,
inspirera medlet nu!
O, jag har det,
och jag tar det,
ger det namnet konkurrens.
Medlet eggar, hetsar, sporrar,
sticker, stinger, gnager, borrar,
nerv, som slaknat, överspänns,
och det sveder och det bränns!
Fogdar har du tjugofyra,
de som Grottes gång bestyra.
Låt dem för sitt fögderi
redogöra varje månad,
och du själv skall bli förvånad
över trollerit däri.
Den som då av Grottes mäld
överbringar allra mest
blir vid nästa Mammonsfest
på din högra sida ställd
och i riddarkapitel
prydd med fursterang och titel,
ärad som ett samhällsstöd,
och får bo,
Frode, på ett slott i ro
till sin död.
Men den arma fogdesjäl,
som fått minst av Grottes mäld,
han är fälld,
han blir träl,
bindes vid en Grottestång
och får draga dagen lång,
gisslad över rygg och häl,
tills han dignande ihjäl-
trampas under hälarne
av de andra trälarne.
Konung, det är konkurrens;
hur den eggar, hetsar, sporrar,
sticker, stinger, gnager, borrar,
hur den sveder och den bränns!
Så kan Grottekvarnen snart
gå med rent helvetisk fart."

Och på lördag är det årsdagen av Lunds universitets grundande 1666. Sveriges näst äldsta universitet, om det ska vara något att skryta med. En trevlig stad, och en och annan skarp hjärna har passerat där. Och säkert finns det några där idag också.

På söndag är det Väinö Linnas födelsedag. Han var född 1920 i Urjala, och tillhör den mycket celebra skaran av geniala författare som INTE har fått Nobelpriset. Finlands enda Nobelpristagare i litteratur är, om jag minns rätt, Frans Eemil Sillanpää, som fick priset 1939, och han är glömd och förlåten för länge sedan. Linnas författarskap däremot är i allra högst grad levande idag. Och lär så förbli länge än.


Publicerat i Tidningen Kulturen 2009-12-13

lördag 12 december 2009

Pansarkryssare avlossar en modernistisk salva


ROMAN

Pansarkryssaren
Molly Johnson.
Modernista, 2009. Originalutgåva: Rabén & Sjögren, 1955.

Sergej Eisensteins filmklassiker Pansarkryssaren Potemkin från 1925 hade länge varit förbjuden av den svenska censuren. Först på 1950-talet kom den upp på de svenska biograferna igen. Historien om matrosupproret som får ett blodigt slut och som kulminerar med den berömda scenen med barnvagnen som rullar nerför trapporna i Odessa måste ha gjort ett mycket starkt intryck på den unga järnverksarbetardottern Molly Johnson från Hofors.
Hon fick en idé till en novell, som senare kom att utgöra första delen i romanen, och publicerades 1954 i BLM. Hon fick massor av anbud från hugade förläggare, som bländades av textens djärvhet och originalitet. Året efter utkom romanen.

Det som Molly Johnson såg för sitt inre och skildrade på ett mycket suggestivt språk är hur pansarkryssaren med de upproriska matroserna kommer till Grusviken, ett brukssamhälle som har sin motsvarighet i verklighetens Hofors. Det är en mäktig bild när pansarkryssaren pressar sig i dimman uppför ån inför de häpna Grusviksborna.
Revolutionen är äntligen här! Befrielsens timme är slagen!
Men det förväntade jublet uteblir. Järnverksarbetarna är avvaktande och förvirrade. Bruksdisponenten och andra myndighetspersoner tillkallas, och dessa vet precis hur man ska komma till tals med och pacificera ett yttre och skrämmande hot. ”Matroserna hade äntligen, liksom människorna på betongbron, befriats från en tung historisk börda, när de nu hade fått en bestämmande överhet att hålla sig till.”
Också revolutionsmatrosernas kampglöd falnar, de resignerar och anpassar sig.

Samtidigt i en annan del av världen, i Stilla havet, genomförs provsprängningar av en vätebomb. På Grand Bahamas på lyxhotellet Grandest vältrar sig överklassen i ”/…/det bekvämaste, det slappaste och det mest skyddade man kan tänka sig /…/Allt som är dyrbart, sällsynt, svåråtkomligt ska vi ha.” När tiggarna från kåkstaden kommer för nära öppnar rikemanssönerna eld och anställer en veritabel massaker.
Allt hänger samman, det hårda slitet, våldet och förtrycket kommer att fortsätta så länge vi inte gör något åt det, och återställer arbetets värde.
Johnson skriver en suggestiv prosa med många stämmor, som med stor språklig medvetenhet undersöker sina uttrycksmöjligheter. Hon pendlar mellan det associativt poetiska och en kärv och drastisk dialekt. En idyllisk reseskildring med exotiska inslag slår över i saklig dokumentär.

Romanen saknar huvudpersoner utan det är kollektivet som klass som står i centrum. Det finns inte heller någon fast plats för händelserna eller en tidsram för berättelsen. Tillsammans med det språkligt nyskapande, både stilistiskt och innovativt när det gäller ord och uttryck – vad sägs om ”skyskrapsskrytsamt” eller ”stämpelklocksbrådska” – ligger Pansarkryssaren ljusår från den socialrealism som alltför ofta tillskrivs arbetarlitteraturen.
Samtidigt finns det här ett klart politiskt budskap som tydligt protesterar mot klassamhällets orättvisor, exploatering och avhumanisering, och det uttrycks med ett anslag som, precis som hos Molly Johnsons stora förebild C.J.L. Almqvist, inte saknar religiösa undertoner: ”Vi kräver att arbetet ska få vara av en helig renhet /…/ Att arbetet ska vara länken mellan den kraft som kan utvinnas ur våra villiga händer och den tro vi har på framtiden och den blivande människan.”
Modernistas utgåva av Pansarkryssaren är en stor litterär händelse. Det här är årets obligatoriska läsning.

Molly Johnson var 24 år gammal när Pansarkryssaren publicerades, och hon spåddes en lysande framtid som författare. Så blev det inte. Hon har självt hänvisat till att hon ”sysslat med att sköta hushåll och barn”. Andra förklaringar kan vara prestationsångest, något som är fullt förståeligt efter en sådan dundersuccé vid unga år, och en skygghet för offentligheten. Hur som helst visar hennes öde på att det är långt kvar till jämlikhet också inom litteraturens värld.


Publicerat i Flamman 2009-49

torsdag 10 december 2009

Vrålet ur gruvan


För fyra år sedan var America Vera-Zavala i Toronto i Kanada. Och det var just där hon blev ”förälskad” i historien om gruvstrejken.
– Det handlar om en del av Sverige som är längst bort, och som kom att påverka hela den svenska historien, berättar America på telefon från Kiruna.

Gruvstrejken 1969 var en annan berättelse, och en berättelse om ett annat Sverige. När gruvarbetarna i Svappavaara satte sig berättade de om sneda ryggar vid 40-årsåldern, om stenlunga, invaliditet efter arbetsplatsolyckor, tungt slit och alienation. Långt borta var samförståndspolitiken och de ekonomiska framstegen.
– Utan gruvstrejken hade vi inte haft vare sig LAS eller MBL, säger America.
Under mer än tre år har hon arbetat med pjäsen. Hon har rest den långa sträckan upp till Kiruna många gånger. Timmar av arbete ägnades åt att intervjua de som deltog i strejken. Resultatet blev pjäsen Viskleken. Det var meningen att den skulle ha premiär precis lagom till 40-årsjubileet. Tyvärr sprack samarbetet mellan Riksteatern och Norrbottensteatern på grund av bristande intresse hos den sistnämnda.
– Det är jättetråkigt, säger America, och jag förstår verkligen inte varför.

Nu blir det en föreställning i alla fall, men då istället i form av läsning. Skådespelare från Riksteatern, Giron sámi teáhter och Amatörteaterföreningen i Kiruna läser pjäsen under tre kvällar, först i Svappavaara, sedan i Kiruna och Malmberget. Regissören Richard Turpin agerar konferencier, som presenterar skådespelarna och introducerar deras texter.

Förutom läsningen av Viskleken blir det samtal med gruvarbetare som leds av journalisten Annika Hagström, som rapporterade från strejken 1969, dessutom fotoutställning och filmvisning.
America berättar stolt att alla föreställningar sker i samarbete med de lokala gruvfacken.
– Vi firar 40-årsdagen av gruvstrejken tillsammans, säger hon.
Och naturligtvis hoppas hon att pjäsen trots allt kan ha premiär snart.


Publicerat i Flamman 2009-49

Grekland: ”Kavallerichocker” mot demonstranter


Häftiga sammandrabbningar ägde rum i Aten och andra grekiska städer under helgen på årsdagen av dödsskjutningen av en 15-årig pojke.
Det var ett år sedan som Alexandros Grigoropoulos sköts av polis under oklara omständigheter. Två polismän är åtalade och rättegången mot dem ska inledas i början av nästa år.
Under helgen urartade flera demonstrationer i Aten, Thessaloniki och på Kreta. Flera tusen människor demonstrerade, och enligt polisen krossade demonstranterna skyltfönster, tände eld på papperskorgar och kastade sten mot polisen. Över hundra personer har anhållits.
Myndigheterna hade inför helgen förklarat ”nolltolerans” för eventuella våldsamheter. Premiärminister Papandreou sa att helgen är ett ”avgörande ögonblick” för hans socialdemokratiska regering och för nationen.
Enligt polisen hade det kommit anarkister och andra vänsteraktivister från Frankrike, Italien och flera andra europeiska länder.

Stor polisbrutalitet


Enbart i Aten hade omkring sex tusen poliser kommenderats ut. Polisen använde tårgas vid flera tillfällen.
Polisen i Aten använde sig av en ny taktik som gick ut på att med motorcyklar utföra ”kavallerichocker” mot demonstranter. Bilderna i grekisk tv som visar hur mc-poliser kör rakt in i folkmassan och drar ner människor har väckt starka känslor.
Det råder stor misstro mot polisen bland vänstergrupper och ungdomar. De grekiska poliserna är uselt betalda, dåligt utbildade och notoriskt korrupta. De är också ökända för sin brutalitet.
Misstron mot polisen hänger samman med den utbredda bristen på förtroende mot myndigheter som är allmän i Grekland. Det väntas flera demonstrationer under veckan.


Publicerat i Flamman 2009-49

onsdag 9 december 2009

Centern är inte tillräckligt flexibel


Det finns en sak jag inte förstår i centerns förslag om mer flexibla anställningsformer för ungdomar.

Allting har ju stötts och blötts, argument för och emot har uttryckts med stor hetta, det har till och med kastats stenar in genom fönster. Så allting är hur klart som helst, utom en sak. Varför bara ungdomar?

Det finns en stor grupp till som har påtagligt svårt att komma in på arbetsmarknaden, och det är invandrare. Varför kan inte de anställas så där lite flexibelt? Åtminstone de utomnordiska. Och egentligen bara de utomeuropeiska. Varför vill inte Maud Olofsson och centerpartiet göra det lättare för DEM att komma ut i arbetslivet?

Jag har funderat och funderat, och jag kommer inte på någonting. Utom att det då skulle kallas för apartheid.

tisdag 8 december 2009

Släng batongen och släpp fångarne loss




Superfängelset i Härnösand är invigt. Initiativet kommer från förre justitieministern Thomas Bodström, som i sin iver att möta en kritisk opinion efter alla spektakulära rymningarna fick Moderaternas batongpolitiker att framstå som beskedliga humanister. Förslaget ligger väl i linje med tidens anda. Det ska vara hårdare tag: sänkt straffålder, längre straff, färre permissioner – kriminalisera mera!

Jag hade nyligen ett utmärkt tillfälle att närmare studera hur tuffa tag fungerar, under ett besök på ett fängelse i Kurdistans (norra Irak) huvudstad Arbil.
Cellerna är för tio till tolv personer. Våningssängar. Galler och rejäla lås. Få toaletter och duschar.
På ungdomsavdelningen sitter barn från elva år och uppåt. Det anses vara en utveckling åt rätt håll – på Saddam Husseins tid var den nedre gränsen nio år. Intressant dock att en höjning av åldern uppfattas som framsteg, i Sverige vill man gå åt andra hållet.
På fängelset i Arbil finns dessutom barn som är yngre än elva år. De är där med sina mammor som sitter av sina straff. Det lär finnas nio stycken barn, fem av dem ammas. Flera har varit där i flera år, fängelset är den enda värld som
de känner till.

När vi kommer in i en cell, ligger en kvinna i sängen och ser helt utslagen ut. Det visar sig att hon precis har fött barn, något som fängelseledningen tydligen inte kände till. En nyfödd bebis ligger stillsamt bredvid, som visste den att här måste man uppföra sig.
Personer över 15 år kan dömas till dödsstraff, men det verkställs inte, utan innebär i praktiken livstid.
De flesta fångar tycks sitta inne för småbedrägerier, stölder och ”bråk”, vilket i klartext betyder misshandel.
Bland kvinnorna finns det flickor som har rymt hemifrån. Vi får aldrig reda på varför. Vidare finns det kvinnor som har gjort sig skyldiga till äktenskapsbrott, prostitution, och kvinnor som har blivit våldtagna.

Jag frågar om straffskalan. När det gäller prostitution beror straffet bland annat på om kvinnan har tvingats till det eller om det har skett frivilligt. För de våldtagna avgörs straffet av omständigheterna: om hon var med på våldtäkten blir straffet förstås mildare.
Kurdistan är ett samhälle som försöker bygga upp sin nyvunna autonomi, och som kämpar mot fattigdom och underutveckling.
Hårda tag mot människor som har begått brott är ett tecken på efterblivenhet. Framsteg byggs upp genom en human fångvård värd namnet.




Publicerat i Flamman 2009-48

måndag 7 december 2009

Veckan som kommer Vecka 50


Ett stort och viktigt industriföretag i Sverige riskerar nedläggning. 15 000 människor kan bli arbetslösa - i utanförskap. Regeringen litar till marknadskrafterna. För säkerhets skull skickar man dock en statssekreterare till Chicago för att hålla koll på nämnda marknadskrafter. Det är nog klokast så.

Världens galenskap är långt ifrån något nytt. Veckan inleds med årsdagen av att påven Paulus VI och patriarken Athenagoras 1965 upphävde den ömsesidiga exkommunikationen som gällt sedan 1054. Saken gällde om man skulle göra korstecken från höger till vänster eller tvärtom, eller om det möjligen var hur ett kors skulle se ut... Något viktigt var det i alla fall. Och nu är det sedan 44 år tack och lov inte så viktigt längre.

Dagen efter var en annan påve i farten. 1854 proklamerade Pius IX dogmen om Jungfru Marie obefläckade avlelse. Pius var påve under rekordlång tid, och år 2000 blev han saligförklarad av Vatikanen. Fläckfri som avlelsen?

På onsdag firar vi Pepparkakans dag. Jag är inte något vidare förtjust i pepparkakor, men det sägs att man blir snäll av dem, så det är bara att knapra på. Och framför allt bjuda många andra.

På torsdag är en det internationell dag av lite annan dignitet, det är nämligen Internationella dagen för mänskliga rättigheter. Den firas för att hedra FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, den som antogs av FN:s generalförsamling 1948.

Att hedra är bra, att efterleva är ännu bättre.

På fredag är det Burkina Fasos nationaldag. Landet hette tidigare Övre Volta, och det var tur att de bytte namn. Även om jag förstår att det har något att göra med att göra sig kvitt ett kolonialt arv, och anknyta till inhemsk kultur, kan jag ändå se andra skäl. Jag menar, det var totalt förvirrande. Övre Volta, ja visst. Men var ligger Nedre Volta i så fall? Finns ju inte ens!

Namnet ändrades 1984, och lär betyda "De hedervärda männens land". Tydligen inte de hedervärda kvinnornas, för inte kan det vara så att det inte finns några hedervärda kvinnor i Burkina Faso?

Burkina Fasos huvudstad heter Ouagadougou, och det har en härlig klang. Säg efter mig, rytmiskt: Ouagadougou, Ouagadougou, Ouagadougou...Hör ni? Det är häftigare än Tegucigalpa. Eller Kuala Lumpur. Dessutom är Burkina Faso Afrikas filmcentrum.

På lördag är det dags för ett annat afrikanskt land, Kenya, att fira sin nationaldag. Kenya vann sin självständighet efter ett av de blodigaste upproren i den nya kolonialtidens historia. Det så kallade Mau-mau-upproret demoniserades av den brittiska kolonialmakten, man ljög och överdrev kenyanernas aktioner. I den tidens "krig mot terrorism" dödade britterna massor med människor och gjorde sig skyldiga till fasansfulla övergrepp. Vilket motiverades med nödvändigheten att bekämpa de ondskefulla terroristerna. Nihil sub sole novum.

På söndag är det den 13 december, och då vet ni alla - Lucia! Om denna exalterad flicka skrev jag följande för några år sedan:

Blott Sverige svensk Lucia har, fast riktigt sant är det inte eftersom Lucia firas på flera andra håll. Hon var en historisk person från Syrakusa på Sicilien, och jag undrar just hur vanligt det är med sicilianska blondiner? Lucia är skyddshelgon för Syrakusa; för synen; för blinda, sjuka barn, bönder, prostituerade som ångrar sig, glasmästare, chaufförer, sjuksköterskor, sadelmakare, skräddare, vävare, knivsmeder, sekreterare, notarier, vaktmästare och dörrvaktare; i England författare, advokater, tjänarinnor och försäljare; mot ögonsjukdomar, kroppslig och själslig blindhet, blödningar, halsinfektioner och dysenteri - en tung börda att bära - men i Sverige firar man ju inte katolska helgon, det är avgudadyrkan.

Luciafirandet har naturligtvis med ljuset att göra - latinets lux - och enligt den julianska kalendern var Lucia natten årets längsta. Den upphörde dock att gälla 1753, då vi gick över till den gregorianska, och alltså borde vi fira den helige Natanael eller Jonatan.

Seden med Luciatåg kommer troligen från Tyskland. Den var länge vanligast på Västkusten där den kom att införliva traditionen från Skaradjäknar att gå runt i husen och samla pengar till hemfärden. Under 1920-talet blir Luciafirandet en Skansen institution, för att ett decennium senare bli en stor massmedial händelse, först genom pressen och sedermera i TV.

Det är fascinerande att följa hur en nationell tradition växer fram och blir en del av inhemsk kultur. Ett utländskt fenomen, en händelse eller tradition omtolkas, missförstås, anpassas och införlivas genom enhetsstatens likriktningsmekanismer. Luciafirandet är inget isolerat exempel, det förhåller sig likadant med de flesta av den nationella kulturens element.

Vanan att på Lucianattens afton supa skallen av sig känns däremot som genuint inhemsk. Eller som skalden säger: "All bildning vilar dock på utländsk grund, blott barbariet var en gång fosterländskt."

Det är idag minst lika aktuellt. Om inte mer.


Publicerat i Tidningen Kulturen 2009-12-06

söndag 6 december 2009

Valet i Honduras – illegalt och illegitimt


Kuppmakarna i Honduras har genomfört ett presidentval. Segrare blev Porifirio Lobo, den stenrike jordägaren, som var kandidat för det konservativa Nationella partiet.
Både motståndsfronten och den legitime presidenten Zelaya har uppmanat till bojkott av valet. Enligt valmyndigheten var valdeltagandet 60 procent, det högsta någonsin i honduransk historia, och därmed en stor framgång för kuppmakarna.
Det fanns inga internationella valobservatörer på plats, och mediernas rapportering från valet ger en mycket splittrad bild. Oppositionen hävdar att valdeltagandet i själva verket var under 30 procent och deras anklagelser om omfattande valfusk har en mycket stor tyngd.
Man vet att det har förekommit våld och förföljelser på åtminstone ett ställe, i San Pedro Sula, där polisen brutalt slog ner en demonstration.

Motståndsfronten hänvisar till rapporter som man har fått in från hela landet och pekar på uppenbara oegentligheter som förekom. Bläcket som används för att hindra personer från att rösta flera gånger tog slut mitt på dagen, och trots det gav valmyndigheten klartecken till att fortsätta valet. Dessutom förlängdes öppettiderna med en timme. Valresultatet rapporterades tre timmar senare än vad som uppgavs från början.
Den enda oberoende tv-stationen i Honduras vägrades att sända under valdagen. Valmyndighetens trovärdighet är inte heller särskilt stor på grund av dess nära band med kuppmakarna.
Trots att valet var illegitimt och riggat kommer USA att erkänna resultatet. Enligt The Guardian väntas EU och Kanada följa efter. Brasilien, Argentina, Venezuela och andra latinamerikanska länder har protesterat mot det olagliga valet och att USA accepterar kuppen.


Flamman 2009-48

lördag 5 december 2009

Upptrappning av kriget i Afghanistan


President Barack Obama väntas hålla ett tal till nationen om Afghanistan på tisdag kväll, efter Flammans pressläggning. Efter flera månader av informationsinhämtning, diskussioner och planering ska presidenten lämna besked om USA:s fortsatta strategi i Afghanistan.
Enligt uppgifter i Washington Post har Obama beslutat att utöka de amerikanska trupperna med mellan 30.000 och 35.000 soldater. Dessutom hoppas man på att de allierade ska bidra med ytterligare omkring 10.000 man. Därmed skulle antalet utländska trupper vara uppe i 150.000 soldater, vilket motsvarar storleken av de sovjetiska trupperna, när de var som mest under 80-talet.
Det antal som Obama väntas lämna besked om kommer ganska nära de 40.000 som befälhavaren i Afghanistan general McChrystal begärde i sin utvärdering av det militära läget.
Obama har sagt att han avser ”att avsluta jobbet” (finish the job) i Afghanistan.
Under tiden har Storbritanniens premiärminister Gordon Brown gått händelserna något i förväg och meddelat att den brittiska kontingenten ska utökas, dock med blygsamma 500 soldater.

Plan för tillbakadragande


Lejonparten av de amerikanska trupperna, 25.000-30.000, ska användas i strid i landets södra och östra delar där den militära situationen är som svårast. Resten av soldaterna ska ägna sig åt att träna den afghanska armén.
Obama förväntas också att samtidigt presentera en plan för tillbakadragande av den amerikanska militären om satsningen på upptrappning skulle misslyckas.
I sitt installationstal nyligen talade den afghanske presidenten Hamid Karzai om att USA:s trupper skulle vara borta om fem år.

Flamman 2009-48

fredag 4 december 2009

Brittisk undersökning av lögner om Irakkriget


Vittnesmålen från den brittiska undersökningskommissionen om Irakkriget fortsätter att avslöja Blair-regeringens många lögner.


Christopher Meyer, som var Storbritanniens ambassadör i USA 1997-2003, konstaterade att krigsplaneringens tidtabell omöjliggjorde vapeninspektörernas arbete.
Kommissionen tillsattes i somras av premiärminister Gordon Brown. Dess uppgift är inte att fastställa skuld eller peka ut skyldiga, utan att förutsättningslöst undersöka på vilka grunder beslutet att invadera Irak fattades. Kommissionen har obegränsad tillgång till dokument, också sådana som tidigare var hemligstämplade, och alla förhören och rapporter ska vara offentliga, utom när det gäller statens säkerhet. Kommissionen leds av John Chilcot och består av före detta höga statstjänstemän och akademiker. Dess sammansättning har kritiserats, dels för att kommissionsmedlemmarna saknar juridisk kompetens, dels för att de är en del av etablissemanget. Särskilt organisationer för de stupade soldaternas familjer är mycket kritiska. De anser att kriget var olagligt och att de ansvariga bör ställas inför rätta.

”Slöseri med tid”
Enligt Meyer fattades beslutet att göra sig av med Saddam Hussein redan 1998 av Clintonadministrationen, även om den inte gjorde någonting alls åt saken. Bush däremot började förberedelserna innan den 11 september, och det definitiva beslutet togs förmodligen i april 2002.
Det fanns personer inom det brittiska utrikesdepartementet som opponerade sig mot kriget, eftersom de ansåg att det saknade grund och var helt olagligt. De viftades undan av Blair som sa att alla försök att stoppa USA från att invadera Irak var ”slöseri med tid”. Däremot var han angelägen att övertala amerikanerna att använda ”FN-spåret”, det vill säga att få invasionen godkänd i FN.

Falska argument
Tony Blair kommer för övrigt att vittna inför kommissionen i början av nästa år. Också Gordon Brown har förklarat sig villig att vittna, om han blir kallad.
Högt uppsatta chefer inom underrättelsetjänsten MI6 berättade att de två starkaste argumenten för att invadera Irak, massförstörelsevapen och delaktighet i elfte september, var starkt ifrågasatta. Alla underrättelserapporter betvivlade Iraks innehav av massförstörelsevapen och landets förmåga att framställa nya sådana.
Vad beträffar kontakter med al-Qaida var de tydligen mycket sporadiska, och efter den 11 september var Saddam Hussein angelägen om att markera sitt avstånd till organisationen.
Enligt Christopher Meyer, som själv stödde kriget, kolliderade beslutet att påbörja invasionen i mars 2003 – den ursprungliga planen var januari – med vapeninspektörernas tidtabell.
– Det var omöjligt att se hur Blix kunde föra den processen till en slutsats, sa Meyer, enligt The Guardian.

Skidor i öknen
Av de många vittnesmålen framgår att förberedelserna för kriget, troligen på grund av allt hemlighetsmakeri, var mycket bristfälliga. De brittiska soldaterna saknade rätt utrustning, i en del fall hade de till och med brist på ammunition. En tragikomisk detalj var berättelsen om en container med skidor som skickades ut till öknen!
Allvarlig kritik riktas mot att inga planer hade gjorts för att upprätta en civil förvaltning efter att invasionen var genomförd.
Den allvarligaste anklagelsen emellertid är att inte tillräckligt, vilket är en omskrivning för mycket lite eller ingenting, gjordes för att skydda civilbefolkningen. Det fanns starka farhågor, inte minst bland militära befälhavare, att både militärer och politiker riskerade därmed åtal för krigsbrott.
Samtidigt med förhören har en annan utredning, som gäller 20 irakier som påstås ha torterats och dödats av brittiska militärer, påbörjats.


Publicerat i Flamman 2009-48

30-årsdagen firades med fackeltåg


På onsdag var det på dagen 30 år sedan Bollstaskolan invigdes. Jubileet firades med ett fackeltåg från torget till skolan på Solsidan.

- Tidigare var det flera småskolor runt omkring här, berättar Gun Westman, som har varit lärare på Bollstaskolan i snart 25 år.
Nu samlas alla barnen från Bollstabruk i en skola. Den har omkring 170 elever, från förskolan upp till årskurs fem. Man har till och med blivit trångbodd, och Bollstaskolan ska byggas ut, både på fram- och baksidan.
En som hade särskild anledning att vara stolt var rektorn Lars-Erik Hallin, som har arbetat på Bollstaskolan under alla de åren som den har funnits.
- Jag var med redan när de första ritningarna presenterades, säger han nöjt.
Till sin stora glädje kunde han på torget se flera av sina gamla elever från för 30 år sedan, fast nu som föräldrar till barn som är elever på skolan. Bollstaskolan kommer också att bli Lars-Eriks sista skola, då han snart går i pension.
Efter det pampiga fackeltåget var det mingel på skolan. Sedan vidtog underhållning, som eleverna från både Bollstaskolan och Musikskolan stod för. Det bjöds på glögg – tacksamt i den bistra kylan! - och pepparkakor, och hamburgare serverades.
- Hela arrangemanget möjliggjordes av skolans duktiga och aktiva föräldraförening, säger Gun Westman.


Tidningen Ångermanland 2009-12-03

torsdag 3 december 2009

Inga fler minareter bland alptopparna


I en folkomröstning i Schweiz har överraskande en majoritet röstat nej till byggandet av fler minareter. Flamman har samtalat med Nick Lüthi, som är chefredaktör på mediemagasinet Klartext i Bern, om betydelsen av det som har hänt i Schweiz.

Den schweiziska folkomröstningens resultat har väckt stor förvåning världen över. Många, inte minst i den muslimska världen, utrycker sin bestörtning. Främlingsfientliga krafter får däremot vatten på sin kvarn, Le Pen i Frankrike har uttryckt sitt gillande, medan Dansk Folkepartis Pia Kjaersgaard tänker driva samma fråga i Danmark.
Nick Lüthi medger utan omsvep att folkomröstningens resultat var en stor överraskning också för honom.
– Vi har inga problem med islamism i Schweiz, säger han.
De flesta muslimer i Schweiz kommer från Balkan, och då framför allt forna Jugoslavien, och Turkiet. Lejonparten av dem tillhör arbetskraftinvandringen från 60-talet, de är väl integrerade i samhället, och är muslimer mest av tradition, många av dem knappt det.
– Det har lyfts fram som en symbolfråga, säger Nick Lüthi, det finns bara fyra minareter i hela Schweiz, och de är inte ens höga.

Bred höger


Schweiziska folkpartiet (SVP), som var initiativtagare till folkomröstningen, är landets största parti. Det har alltmer trätt fram som ett samlingsparti för hela högern, och rymmer inom sina led hela den politiska skalan från nyliberala företagare till nynazister. Den uttalade ambitionen är att uppnå över 50 procent av rösterna i nästa val, och egen majoritet.

Stad mot land


I ekonomiska frågor är partiet splittrat mellan nyliberalerna och mer protektionistiska krafter. I övrigt är SVP nationalkonservativt, för en stark armé, men mot engagemang utomlands.Partiet förespråkar starka sociala rättigheter, men de ska vara förbehållna schweizare. SVP är mycket EU-kritiskt, har ifrågasatt Schweiz bilaterala avtal med EU, och Nick påpekar att den senaste tidens debatt kring arbetskraftsinvandring vände sig mot…tyskar!
– Islamofobin används för att samla styrkorna, tror Nick Lüthi.
Den ekonomiska krisen har visserligen inte drabbat Schweiz så hårt, men den har inte desto mindre känts av. Framför allt råder det en krisstämning, och talas och skrivs mycket om krisen och dess effekter. Det har också påverkat opinionen i en främlingsfientlig riktning.
Nick Lüthi har svårt att se några omedelbara konsekvenser av folkomröstningens resultat. Det finns farhågor om att handeln med den muslimska världen kan påverkas negativt. Men den största faran ser Nick i risken för ökad polarisering i det schweiziska samhället mellan å ena sidan en urban, kosmopolitisk och tolerant befolkning, och främlingsfientliga, protektionistiska grupper i småstäder och på landsbygden å den andra.
– SVP är ursprungligen ett bondeparti, påpekar Nick Lüthi.

Svag vänster


När jag frågar Nick hur vänstern agerar i Schweiz, skrattar han bara, och svarar att det finns ingen schweizisk vänster värd namnet. Socialdemokratin dras med vikande popularitet och befinner sig i djup identitetskris. De gröna hade tidigare en svag vänsterprofil, men har alltmer anpassat sig till den främlingsfientliga agendan. Utöver det finns det på vänsterkanten – ingenting.
Även om folkomröstningens resultat väcker spontant avsky, vill Nick Lüthi varna för att övertolka det.
– Schweiz är trots allt ett mycket stabilt land.


Publicerat i Flamman 2009-48

onsdag 2 december 2009

Kvinnor och förtryck


Tre kvinnor, en är Nobelpristagare, de två andra är båda heta kandidater, skriver om kvinnor och förtryck.

Toni Morrisons roman En välsignelse (Forum, övers: Kerstin Hallén) skildrar pionjärtiden i Nordamerika, och inte minst slaveriets första tid i det som kom att bli USA.

Det är sent 1600-tal i norra Virginia. I centrum för berättelsen står en nybyggarfamilj, och människorna runt omkring den: indiankvinnan Lina, den förvirrade flickan som kallas Sorg, och framför allt Florens, den svarta flickan vars mor lämnade henne från sig då hennes ägare skulle betala av på en skuld.

Fram träder en jungfrulig värld med oanade möjligheter – åtminstone för en del, där det är vackert, fritt och hälsosamt, i bjärt kontrast till Europas trångbodda och osunda städer, och fattigdomen och misären på den europeiska landsbygden.

Grunden för de nyrikas ställning är slaveriet. Morrison tecknar en skarpsinnig psykologisk skildring av slaveriet som ett mentalt tillstånd, som degraderar både slaven och slavägaren.

Naturligtvis är det i stor utsträckning en bok om kvinnor. En kvinna utan en mans beskydd är nästan helt rättslös. De vita kvinnornas dubbla bördor är slavkvinnornas tredubbla. Men här finns också mycket styrka, som har sin grund i gemenskap.

Morrison skriver en underbar prosa, som påminner mig mest om en fjällbäck, den porlar fram klar och okonstlad, och gnistrar med en rikedom av nyanser.

Det är vackert och det berör.


Desirada var den efterlängtade ön som dök upp i havet inför ögonen på Christofer Columbus och hans sjömän när de äntligen siktade land. Det Desirada som Maryse Condé (Leopard förlag, övers: Helena Böhme) skildrar är däremot ingen hägrande lyckoö. Det är en del av Guadeloupe som folk föraktar ”på grund av de lymlar och spetälskesjuka som skickades dit förr i världen, men också för att ingenting växer där.”

Därifrån kom den illitterata Nina och hennes dotter Reynalda som vid 15-års ålder blir gravid, och hon avslöjar aldrig vem som är fadern. Snart sticker hon till Frankrike, och skickar så småningom efter sin lilla dotter Marie-Noëlle.

Reynalda håller på att göra karriär, hon har också bildat familj, och hon visar sig vara en självupptagen och känslokall människa.

Marie-Noëlle blir helt besatt av att finna ut vem som är hennes far. Vi får följa henne på en resa till USA, bland vilsegångna och misslyckade artister med orealistiska ambitioner, och afroamerikanska intellektuella med en löjeväckande vurm för det ”genuint” afrikanska, till barndomens Guadeloupe med sin misär och hopplöshet, där hon aldrig kan återfinna hemkänslan, och tillbaka till ett iskallt Paris med dess öppna rasism.

Romanen är en storslagen familjesaga om tre generationer kvinnor i en värld som är högst bristfällig, där de flesta saknar förmåga att bry sig, och där upprepningstvånget härskar oinskränkt. Men också att det går att övervinna det.

Maryse Condé är en av vår tids mest angelägna författare.


Titeln ”Ingenstans i min fars hus” anspelar på den enda av profeten Mohammeds fyra döttrar som överlevde sin fars, men som blev efter hans död berövad sitt arv. Algeriskan Assia Djebars roman (Leopard förlag, övers: Ingvar Rydberg) är i stor utsträckning en roman om kvinnor, i ett samhälle dominerat av män, men också med stark kvinnogemenskap.

Men framför allt är det en bildningsroman. Djebar samlar några skärvor och fragment från sin barndom och ungdom, och genom den söker hon förstå den människa hon har blivit. Hon prövar sitt minne, undersöker noggrant både det hon själv minns och det som andra har berättat för henne. Fram träder en bild av en ung känslig och begåvad flicka på väg att frigöra sig från en kulturs bojor, samtidigt som hon förblir fast förankrad i den samma kulturen.

I bakgrunden finns ömsinta och djuplodande porträtt av en far, en rebell som aldrig lyckas komma loss från sin egen tids fördomars fångenskap, en mor som är en förebild för den unga flickans frigörelse, en hel rad andra familjemedlemmar, vänner, fiender och tillfälliga möten.

Berättelsens fond är det koloniala Algeriet där de två folkgrupperna lever så gott som helt åtskilda från varandra. Samhället präglas av rasism, segregation och fattigdom.

Djebars språk är mycket poetiskt. Samtidigt har hon ett mycket sakligt, för att inte säga kliniskt, förhållningssätt till svåra psykiska upplevelser, trauman och smärta. Kanhända beror det på språket. Djebar skriver på kolonialspråket franska, ett språk hon kallar för en ”rustning”, och rent av för ”slöja”.

Det är mycket avslöjande. Och så ristas den koloniala verklighetens dubbla natur in i det beskrivande språkets egen ambivalens.

Publicerat i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda 2009-12-02

måndag 30 november 2009

SVERIGE ÅT ALLA


Nyligen var det precis 40 år sedan jag kom till Sverige. Det är en bild som jag alltid kommer att minnas, när vi kliver av tåget på Göteborgs Central, välkomnas av några släktingar, och en upprymd mormor delar ut blommor till häpna svenska järnvägare. Tåget gick från Moskva till Oslo, och för er som undrar – vi steg på i Warszawa.
40 år är en lång tid i en människas liv. För min del innebär det hela mitt vuxna liv, och mer därtill. I Sverige har jag upplevt många fantastiska stunder och en del tråkiga ögonblick. Här har jag sett mina barn och barnbarn komma till världen. Jag kan till allt fler som frågar hur länge jag har bott här svara: ”Längre än du!”
Man kan ta mig ut ur Sverige, men man kan inte ta Sverige ut ur mig.
Och ändå känner jag mig efter alla dessa år inte som svensk. Paradoxalt nog räknas mina barn, som själva uppfattar sig som helt svenska, som invandrare i statistiken, ett öde de för övrigt delar med självaste kronprinsessan.
Däremot anser jag att Sverige är mitt land. Det är en viktig distinktion – Sverige är också till för dem som inte är svenskar. Jag har rätt till detta land, inte därför att jag behärskar språket, har kunskaper om svensk historia och kultur (större än de flesta svenskar, tror jag i all blygsamhet), eller hyser vissa värderingar, utan helt enkelt därför att jag har valt att leva mitt liv här. Punkt.
I det Sverige jag kom till för 40 år sedan hade folk – många? de flesta? – fördomar mot utlänningar, precis som folk har mest lite överallt i världen. Men vare sig invandringen eller invandrare definierades som ett SAMHÄLLSPROBLEM, och det fanns inga politiska krafter av betydelse som ägnade sig åt saken.
Sedan dess har Sverige förändrats, och inte alltid nödvändigtvis till det bättre. Klyftorna i samhället har tillåtits växa, nedskärningar har drabbat stora delar av den offentliga sektorn, ”vi har inte råd” är ett mantra upprepat till leda, trots att Sverige idag är långt rikare än det var för en generation sedan.
Jag är helt övertygad om att invandringen som problem är en direkt följd av politikens högervridning. Frågan är inte om utan när Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen.
Problemet är dock inte rasisterna, vare sig det är demonstrerande skinnskallar eller välskräddade herrar som citerar Selma Lagerlöf. Det stora problemet är de andra partiernas – och det gäller samtliga utom Miljö- och Vänsterpartiet – anpassning efter danskt mönster till rasisternas politiska krav. Skärpt invandring, krav på asylsökande, språk- och medborgartester, samhällskontrakt, kurser i uppförande, allt detta flyttar det politiska spelet till rasisternas planhalva.
Detta land är mitt land, och jag förbehåller mig rätten att komma för sent och tränga mig före i kön. Eller som min favorit Falstaff, fakir så träffande uttryckte det: Sverige åt svenskarna! Nordpolen åt nordpolackerna! Sydpolen åt sydpolackerna!


Publicerat i Transportarbetaren 2009-12

söndag 29 november 2009

Veckan som kommer Vecka 49


Solen har försvunnit, ingen vet vart. Nu inväntar vi otåligt december månads intåg, som förhoppningsvis för med sig snö, ljus och julbord. Usch ja. Snart börjar frosseriet. Och kom ihåg - det är en dödssynd!

Annars inleds veckan lite försiktigt med att det är 47 år sedan U Thant från Burma utsågs till FN:s generalsekreterare. Jag har alltid undrat hur man tilltalade karln. "Ursäkta mig herr Thant, får jag säga U till er?" "Öhh, hörru, U!"

På tisdag är det världsaidsdagen, vilket inte nödvändigtvis behöver betyda att alla får aids just den dagen. Det kan man i själva verket få vilken dag som helst. Så då handlar det väl om något annat.

På onsdag är det årsdagen av Napoleons kröning 1804, och är det någon som tycker att det var jävligt onödigt, kan jag inte annat än instämma. Däremot är det otroligt korkat att jämföra den lille korsikanen med Hitler, eller andra av hans kaliber, som görs ibland.

På dagen ett år efter kröningen stod slaget vid Austerlitz, det så kallade trekejsarslaget, Napoleons kanske största triumf någonsin, och det vill inte säga lite.

På torsdag firar vi Joseph Conrads födelsedag. Egentligen var han polack, och föddes som Teodor Józef Konrad Korzeniowski, inget vidare artistnamn om man vill göra karriär i den anglosachsiska världen. Engelskan var hans tredje språk, som han lärde sig först i 20- årsåldern. Han räknas som en av den engelskspråkiga litteraturens främsta stilister, vilket lämnar ett högst intressant bidrag till integrationsdebatten.

På tal om vilket, på fredag är det 180 år sedan engelsmännen förbjöd änkebränning i Indien. Ett flagrant exempel på bristande respekt för andra kulturer. Men det vet man ju hur engelsmännen är. För att inte tala om indier.

På lördag är det Thailands nationaldag, som firas med anledning av kungens födelsedag. Ännu en av dessa ganska fåtaliga rörliga nationaldagar. Jag tycker det är lite kul.

Finlands självständighetsdag firas däremot alltid på samma dag, den 6 december, då Finland 1917 förklarade sig självständigt. Det ratificerades av bolsjevikregeringen på nyårsafton. Sedan dröjer det inte länge förrän inbördeskriget bryter ut, men det är en annan historia.


Publicerat i Tidningen Kulturen 2009-11-29