Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

lördag 30 april 2022

Valborgs eldar

 


Valborgsmässoafton är en märklig historia, som på ett intressant sätt visar hur den kristna kyrkan har förmått att inkorporera hedniska helger och riter, och göra dem tämligen oförargliga. 

I ett liknande sammanhang har Marcuse myntat termen ”repressiv tolerans”. Det är en märklig teori visserligen, på mer än ett sätt, men det ska jag inte gå in på nu. 

Och faktum är att jag misstänker att det är som vanligt, svenskarna kan inte bara kröka till, de måste uppfinna en anledning, som dessutom har något av kultur över sig.


Den tappre författaren Hašek

 



Idag är det Jaroslav Haseks födelsedag. Han var född 30 april 1883 i Prag, och var en tjeckisk författare.

Han deserterade från österrikiska armén under första världskriget, anslöt sig till ryssarna och deltog i oktoberrevolutionen som politisk kommissarie. Han återvände till Tjeckoslovakien 1920.

Mest känd är Hasek förstås för "Den tappre soldaten Svejk". Av många anses boken som en av de främsta antimilitaristiska skrifterna. Genom humor framställs militarismen som löjeväckande och människofientlig. Boken innehåller också en svidande kritik av hyckleriet och dubbelmoralen under kejsardömet Österrike-Ungerns sista tid.

Boken förbjöds i den tjeckoslovakiska armén 1925. Den polska översättningen konfiskerades 1928, den bulgariska förbjöds 1935 och i de nazistiska bokbålen 1933 var den given.

Haseks födelsedag uppmärksammas lämpligen med tjeckiskt öl.

fredag 29 april 2022

Folkets vilja slår slint

 


Idag är det 204 år sedan Alexander II av Ryssland föddes.

 Han har ett oförtjänt rykte som liberal och reformvänlig. Även om med den tidens ryska mått mätt hade han en del positiva sidor.

 Han dödades i ett bombattentat av medlemmar i organisationen med det stolta namnet "Folkets vilja", som därmed hoppades på att det förtyckta folket skulle resa sig mot tsardömet.

 Folkets vilja var dessvärre en helt annan, och istället för revolution ställde de till med blodiga pogromer över hela landet.

Och hans efterträdare Alexander III var ett reaktionärt stolpskott, som i sin tur efterträddes av den odugliga katastrofen Nikolai II.

Och sedan var det inga fler tsarer.


Birger Norman-priset 2022 till Jenny Wrangborg



Poeten Jenny Wrangborg har tilldelats Birger Norman-priset för 2022. Gratulerar med recensionen av hennes debut.



Kallskänken
Jenny Wrangborg
Kata förlag, 2010


En kallskänka tillagar kalla rätter, som förrätter, sallader, smörgåsar och efterrätter. Hon – eller han, men det är oftast en hon – utmärks av en förmåga att lägga upp mat på ett speciellt vackert och dekorativt sätt. Det är en form av konsthantverk helt enkelt.

Det är något som märks mycket tydligt i Jenny Wrangborgs diktsamling med titeln ”Kallskänken”. Wrangborg tillhör den grupp unga poeter som på ett högst medvetet sätt strävar efter att förnya arbetarlitteraturen. Det mest uppmärksammade namnet inom gruppen är förmodligen Johan Jönsson, och hans kritikerrosade ”Efter arbetsschema” och den nyligen utgivna ”Livdikt”.

Det finns emellertid en väsentlig skillnad mellan de två unga poeterna. Medan Jönsson tenderar att kritisera arbetet i sig, låt oss slippa ”skitjobben”, framhåller Wrangborg yrkesstoltheten. Det är klassamhället med dess stress, nedskärningar och ojämlika relationer på arbetsplatsen som berövar arbetaren arbetets glädje.

Överlag präglas Wrangborgs dikter av ett dialektiskt förhållningssätt. Hon arbetar mycket utmejslat med motsatser: is-kyla, mjuk-hårt, manligt-kvinnligt, hat och kärlek.

Hennes poesi är samtidigt mycket kroppslig. Språket är konkret och fysiskt, innehållet uttrycker känslor som smärta, trötthet, andra påtagliga sinnestillstånd.
Lösningen på förtrycket är solidaritet och gemensam kamp för att återupprätta människovärdet.

Dikterna har en oförfalskad direkthet och en frisk omedelbarhet med ett rakt tilltal.

Det blir mycket politiskt utan att bli till plakatpoesi. Däremot tenderar det stundtals att bli romantiserande. Och framför allt saknar jag överraskningen, både i formen och i innehållet. Nu blir det alltför förutsägbart.






torsdag 28 april 2022

Ett författarskap som banar väg till det okända

 



Idag är det Roberto Bolaños födelse dag.

Det finns något djupt romantiskt över författaren Roberto Bolaños person. Han hankar sig fram på diverse påhugg som diskare och campingvakt, medan han skriver, både prosa och poesi, mest det sistnämnda, men blir ständigt refuserad, och det som ges ut når bara små upplagor. Han får sitt genombrott postumt, han dör ung, blott 50 år gammal, i väntan på en njurtransplantation på ett sjukhus i Barcelona, år 2003.


Bolaño var född i Chile, tillbringade sina ungdomsår i Mexico, flyttade tillbaka till Santiago när Allende kom till makten, och flydde landet efter militärkuppen. Efter några år i Mexiko igen, landade han i Katalonien. I flera intervjuer säger han att han är latinamerikan, men att hans fosterland är hans barn och hans böcker. I ett tal på ett litterärt symposium i Wien år 2000 likställer han litteratur och exil, och tar kraftfullt avstånd från alla former av nationalism.

Det låter sig sägas, men samtidigt går det inte att ta fel på Bolaños starka känslor, hans kärlek, till Latinamerika i allmänhet och Chile i synnerhet. Också Mexiko spelar en framträdande roll i hans romaner.


Men visst finns det en skillnad, en avgörande sådan mellan Bolaños författarskap och litteraturen skapad av författare till den berömda latinamerikanska litterära el boom (ett härligt uttryck!), som Garcia Marquez, Vargas Llosa, Carpentier, med flera. Där de bygger sitt litterära universum lokalt, fast förankrat i en omisskännlig latinamerikansk miljö, är Bolaño en globaliseringens författare, som rör sig obehindrad över länder och kontinenter. Hans miljöskildringar blir mindre av beskrivningar av hur det ser ut på vissa ställen, utan utgör snarare mentala landskap som återger ett samhällstillstånd.

Också i Om natten i Chile (Tranan, 2009), som för ovanlighetens skull utspelar sig till största delen i Chile, företar huvudpersonen en längre resa till Europa, och som spelar en avgörande roll för handlingen.

Historien om Bolaños svenska utgivning saknar inte dramatik. De två första romanerna, De vilda detektiverna (2007) och Om natten i Chile, gavs ut av det lilla förlaget Tranan, med en fantastisk utgivning, specialiserad på böcker från Latinamerika, Afrika och Asien. De två var måttliga försäljningsframgångar. När det var dags att ge ut megasuccén 2666 blev Tranan dragna vid näsan av Bonniers, som hade bjudit över.

”De små förlagen får så – de stora skörda”, säger Tranans förläggare Styrbjörn Gustafsson.

Situationen blir inte mindre absurd av att Bonniers är på gång med utgivningen av ännu en roman av Bolaño, medan lilla Tranan i februari ska ge ut en diktsamling av honom med titeln Det okända universitetet). Det är inte svårt att räkna ut vilken av dessa två som kommer att bli den stora kommersiella framgången.

Det är en klen tröst för  Tranan att Bolaño såg sig själv främst som poet, och hävdade att han skrev romaner enbart för att kunna försörja sin familj. Han såg också ner på berömmelse, och låter sin hjälte i 2666 säga: ”De människor han älskade eller mindes med saknad var inte berömda/../Berömmelse byggde på streberaktighet eller misstag och lögn/…/Berömmelse och litteratur var oförsonliga fiender.”

Romanen 2666 är Bolaños magnum opus, också till omfånget, den är på drygt 1000 sidor. De vilda detektiverna är 700 sidor, medan Om natten i Chile är i det lilla formatet om 150 sidor.

Titeln är ett mysterium och föremål för många gissningar och spekulationer. 2666 är riktnumret till Sonora i Mexico, där stor del av handlingen utspelar sig. 666 är talet för vilddjuret i Uppenbarelseboken. 2:a skulle i så fall kunna stå för det nya seklet. Romanen är nämligen en vildsint sammanfattning och en svidande vidräkning med 1900-talet.

Boken består av fem till synes fristående delar. Det är som ett pussel, där läsaren successivt kan börja skönja helhetsbilden, och till slut faller sista biten på plats, och på ett finurligt och elegant sätt träder bilden fram.

Det börjar med några litteraturvetares fascination av och jakt efter en mystisk tysk författare som ingen någonsin har träffat vid namn Benno von Archimboldi. Det är ett namn som man omedelbart associerar med den italienske 1500-talkonstnären Giuseppe Archimboldo, en udda skapare, som anses vara en förelöpare till surrealismen.

Det finns också klara inslag av surrealism i romanen, inte minst är Bolaño förtjust i långa drömsekvenser. Men boken är oändligt rik på uttrycksformer och stilar. Här finns en härlig blandning av hårdkokt deckare, polisrapportprosa, filosofiska betraktelser, äventyrsberättelser, familjesagor, skrönor och dåliga vitsar som tillsammans bildar något slags litterärt allkonstverk.

Och jag kan försäkra alla som eventuellt känner oro och osäkerhet – nej det är inte svårläst, tvärtom. Bolaño är en fantastisk berättare, man sträckläser och njuter.

Temat med att man letar efter en mystisk författare går också igen i De vilda detektiverna. Och som en av personerna i 2666 konstaterar, bara för att något saknas, betyder det inte att det inte finns.

Det centrala och längsta avsnittet i boken är en skildring från en fiktiv mexikansk stad nära gränsen till USA där hundratals kvinnor försvinner under en längre tid. De hittas på soptippar och ödetomter brutalt våldtagna och bestialiskt mördade. De flesta är arbetare vid monteringsfabriker som levererar till USA, och där de som ens nämner ordet ”fackförening” omedelbart får sparken. Det antyds att några överklasspersoner kan vara inblandade, men den korrumperade, håglösa och ointresserade polisen kommer ingen vart i sina fumliga mordutredningar.

Genom en lång och tröstlös beskrivning av de många fallen skildrar Bolaño en iskall värld av besinningslöst våld och övergrepp. Men samtidigt blir det också ett monument över alla namnlösa och ansiktslösa som far illa i samhället. Det är en mycket politisk roman, där klass, kön, och från ett tidigare avsnitt även ras, står i centrum.

Det är också en pessimistisk bok. Våldet regerar, den kriminella härskarklassen går straffri, politiken trampar sönder konsten, medan de opportunistiska intellektuella sviker sitt ansvar. De intellektuellas svek och karriärism är också ämnet för Om natten i Chile.

Finns det då någon väg ut, någon öppning som lämnar åtminstone en gnutta hopp?

Bolaño förblir konsekvent och sig själv trogen, och erbjuder inga definitiva lösningar. Men det finns antydningar om vilken riktning man kan välja för att hitta ut ur hopplöshetens labyrint. Det är kärleken till litteraturen, det är en moders ovillkorliga kärlek, och det kan helt enkelt vara livets små glädjeämnen, som ja, till exempel en god glass.

Bolaños författarskap är en kalejdoskopisk resa som ständigt uppvisar oväntade mönster, nya infallsvinklar, spännande nyanser, ackompanjerade av ett myller av röster. Med hans egna ord: ”de stora verken, de icke-perfekta, vilt flödande verken, de som banar väg till det okända”.




Nazistlitteratur i Amerika
Roberto Bolaño
Övers: Lena E. Heyman
Bonniers, 2012

Ett lite annorlunda grepp på nazistisk mentalitet skildras i den chilenske kultförfattaren Roberto Bolaños ”Nazistlitteratur i Amerika” Det är en fiktiv monografi över nazistiska författare i Nord- och Sydamerika.

Med frejdig fantasi presenterar Bolaño ett 30-tal vilsegångna existenser som i pretentiösa verk försöker desperat att undfly allt vad modernitet heter, kritiserar sönder och samman upplysningstraditionen och äreräddar nazismen och alla dess diktatoriska högersläktingar i Europa och Latinamerika. Den återkommande drömmen är Fjärde Riket, en högerextrem mardröm för en ny elit, dit författarna gärna räknar sig själva.

Det blir en absurd resa genom litterär kälkborgerlig kitsch. Litteraturen gör oss knappast till bättre människor, och författarna är hysteriskt angelägna att ställa sig i de grymma ideologiernas tjänst.

Det är mycket underhållande, men stannar tyvärr på ett ytligt plan. Det bränner aldrig till. De nazistiska kufarna förblir groteska figurer som man kan bara skratta åt. Underhållningen förvandlas aldrig till fasa, nazismen är enbart komisk och oförarglig.

Och till slut blir uppräkningen av dårfinkarna tröttsamt monoton. Det var nog aldrig meningen.

RIP Kristian Lundberg




Till minne av Kristian Lundberg ett knippe recensioner:



En hemstad
Kristian Lundberg
W & W, 2013

Malmö är Kristian Lundbergs stad. Staden är en fysisk plats, där konkreta händelser utspelar sig, men lika mycket ett mentalt och politiskt tillstånd. Här finns alla hans minnen, det som har gjort honom till den människa han är. Och det är ingen munter historia; ”Det finns vissa kvarter och områden i Malmö som jag får tvinga mig att passera igenom.”

Här växer Kristian Lundberg upp med en frånvarande far och en psykiskt sjuk mor. De fem syskonen är ofta hungriga, hemma finns det sällan eller aldrig någon mat, och det är enda anledningen för dem att gå till skolan. De flyttar runt för att undkomma socialen. Kronofogden är deras mest frekventa gäst. De besöken är djupt förnedrande – och lika meningslösa som resultatlösa, det finns ändå ingenting att utmäta.

Det är en ofattbar fattigdom mitt i välfärden, det är en misär som ställer de som drabbats utanför samhällets gemenskap, som berövar barnen deras jämnårigas glädjeämnen och upplevelser. Semester är ett okänt begrepp här, och Kristian Lundberg är nästan vuxen första gången han går på bio.

Det är en kall och grym värld med misshandel, missbruk och kriminalitet. Det är klassamhället.

Färden genom det som Lundberg med ett välfunnet ord kallar ”klassmörker” leder lätt till en desperat jakt efter pengar. Det leder raka vägen till en ökänd pedofils lägenhet, där de utsatta finner ett överflöd som förvägrats dem, och en sorts uppskattning och värme, som de också saknar.
Och traumatiska minnen för livet; ”Det kan ta ett helt liv att vänja sig vid sig själv.”

Och en del klarar inte det. Lundberg redogör sakligt för möten med forna kamrater som numera befinner sig på samhällets botten, några finns inte längre, trycket blev för stort, och deras unga liv ändade med överdos eller självmord. Lundberg själv har funderat på självmord sedan han var tolv år gammal.

Kristian Lundberg har en egen stil som är en märklig blandning av bibliskt, mer ny- än gammaltestamentligt, och vilket jag uppriktigt sagt har lite svårt för, men som uppvägs av de poetiska kvaliteterna.
Han närmar sig ämnet stegvis, eller kanske snarare i cirklar, med omtagningar, variationer på temat som går allt djupare och tätare inpå det smärtsamma.

Samtidigt bjuder han in läsaren i en ständigt pågående dialog. Det finns ingen försoning, det finns bara berättelser, och den som äger sin berättelse är fri att leva det liv som är ”smärta och hopp sammavävda”.




Och allt ska vara kärlek
Kristian Lundberg
Ordfront, 2011

Att skriva en bok kan för författaren leda till ett behov att skriva en annan bok. När Kristian Lundberg var klar med den kritikerrosade och prisbelönta romanen ”Yarden” kom han på att han egentligen ville skriva en annan berättelse. En som går på djupet, ända ner till botten, med vad som är viktigt i livet, vad som gör oss till människor, och om kärleken. Som synes inga små frågor.

Kristian har efter sin materiella och existentiella djupdykning, som han skildrar i ”Yarden”, kommit nu på rätt köl i livet. Han bor nu med utsikt över sin gamla arbetsplats, och minnen av det som varit kommer till honom, samtidigt som han underkastar sina erfarenheter en skoningslös analys. Han skriver sig tillbaka till sig själv.

Det handlar om ett arbetsliv som innebär den ultimata förnedringen, som berövar de längst ner deras människovärde. ”Klasskampen existerar.”, skriver Lundberg, ”Den sker från det omvända hållet.” Arbetarna på Yarden styrs med hjälp av rädsla, sticker du upp ringer de inte in dig imorgon, det är så ”flexibiliteten” fungerar i det moderna arbetslivet. Arbetarna övervakas, spelas in, och är ständigt försiktiga med vad de säger, man vet aldrig vem som kan vara angivare.

Jag läser Lundbergs roman precis efter att ha avslutat ”Tornet”, som är en skildring av 80-talets DDR. Det är svårt att inte slås av likheterna. En utveckling av den moderna kapitalismen som är lika sensationell som upprörande.

Det är i den totala avhumaniseringen som Lundberg upplever på botten som han kommer underfund med vad som är kärnan i att vara människa. Eller som han själv uttrycker det på sitt poetiska språk med en biblisk och profetisk underton, det är då han blir till som människa.

”Att vara människa är att misslyckas. Att vara människa blir då också att älskas.” Det är en utmaning mot hela vårt samhälles sätt att fungera och den ideologi som bär upp det. Ett samhälle som hyllar framgång, ungdom, företagsamhet, och delar in människor i vinnare och förlorare är inte mänskligt. Där finns inte människovärde, inte heller kärlek.

Kärleken är central för Lundberg, men de politiska implikationerna är uppenbara. Det är bara när samhällets förmår och har vilja att inkludera – på lika villkor! – de misslyckade, de oföretagsamma, de lata, som ett sant humanistiskt ideal kan förverkligas, i ett samhälle som är till för människorna, och inte tvärtom.

Det är en strävan som är så mycket mer utmanande och radikal då det är föga troligt att något parti skulle ta upp det i sitt program.

”Vi länkas samman av vår oförmåga.” Jag skulle vilja påstå att det är vad socialismen i grunden handlar om.

Om och om igen söker sig Lundberg till sakens kärna, skärvor, fragment, korta stycken, fogas samman på nytt. Varje ord, varje mening berör.

Det är en i varje avseende radikal och viktig bok som Kristian Lundberg har skrivit.





Mörkret skulle vara som ljuset
Kristian Lundberg
Symposion, 2010

Kristian Lundberg har blivit mycket uppmärksammad för sin roman Yarden, för vilken han 2009 belönades med Ivar Lo-priset. Han är också en flitig poet. Titeln på hans senaste diktsamling antyder ett visst intresse för mörker bland svenska poeter. Det kan förstås vara en ren tillfällighet, och hos Lundberg handlar det mer om kontraster, om motsatsernas spel, om det som är, och det som skulle kunna vara.

Den ständigt återkommande färgen i dikterna är annars grå, som ju ligger mellan det ljusa och det mörka.

Grundtemat, som författaren använder flera gånger om igen, är det öppna fönstret, då allt är, är åtminstone tycks vara, stilla. Det är en öppenhet mot världen, som kommer till uttryck redan i inledningsdikten: ”Det händer att jag/drömmer att dikten är en stad/med gränder, öppna torg och kulvertar.”

Lundberg blundar inte för tillvarons ofta smärtsamma komplexitet och sorgen över alltings förgänglighet; ”Allt ska förgöras, förintas”.

Lundberg har en fantastisk känsla för ordens valörer, deras mångskiftande symbolik. Mest drabbad blev jag av mångtydigheten i ordet ”ikon”, som numera oftast används som beteckning för genvägar på dataskärmen, men faktiskt är lika mycket helgonbilder.

Tänk på det nästa gång ni sitter framför datorn.

onsdag 27 april 2022

När frälsningsivern blundar för verkligheten

 

                                
                                           Foto: Malin Arnesson/Norrlandsoperan

                                           

Genom att sätta upp ”Tartuffe” som första föreställning för publiken utan restriktioner slår Norrlandsoperan två flugor i en smäll. Det är på samma gång en klassiker, Moliéres teaterförlaga har 400 år på nacken och är en av historiens mest spelade teaterpjäser, samtidigt som operan är nutida modern komponerad som den är 1980. Resultatet blir en generös upplagd berättelse, fast förankrad i tiden, och med stor aktualitet.

Scenografin är ovanligt blygsam för att inte vara Norrlandsoperan, som ju annars gärna satsar på överdådig dekor. Nu får vi nöja oss med ett bygge centralt på scenen, och den är på samma gång en säng och en kyrka – även om det kan också vara vilken maktens boning som helst.

Symboliken är tydlig, för att inte säga övertydlig, och den anger tematiken från första början.

Överdådet är denna gång förbehållen dräkterna, som lyser upp med bjärta färger och fantasifulla former.

I pjäsens efterföljd skildrar operan hyckleriet. Men den som fascinerar mest är inte den skenhelige Tartuffe, han är bara en alltför vanlig streber som försöker ta en genväg till livets goda, utan den mest spännande figuren är Orgon, Tartuffes välgörare, som vägrar att inse fakta och se verkligheten som den är.

Faktaresistens är långt ifrån enbart ett modernt fenomen, lika lite som behovet av frälsning som förblindar så många. Och inte bara inom religionens hägn.

Tempot är furiöst, musiken går mest i forte hela tiden, klangerna är förvånansvärt melodiösa och trallvänliga än jag förväntade mig i en modern opera – och kanske också befarade. Det är mycket humor, men tar ut svängarna ordentligt, inte minst i andra akten som stundtals blir till lite av operabuskis.

Inget fel i det, opera är en folklig konstart.

Sånginsatserna är gedigna rakt genom. Inte minst glädjande för oss från Ådalen är de tidigare Kappellseleverna Per Lindström och Tessan-Maria Lehmussaari som gör imponerande roller. Tessan-Maria uppvisar redan nu en sällsynt vokal mognad, och charmar med sin förmåga att agera på scen, en färdighet som tillmäts stor betydelse i utbildningen vid Kapellsbergs Operastudio.


tisdag 26 april 2022

Det meningslösa våldets fasor

 



Guernica är en liten stad i Baskien, grundad på 1300-talet, och ett viktigt centrum för baskisk kultur. För 85 år sedan, den 26 april 1937, när spanska inbördeskriget hade pågått i knappt ett år, bombades staden av den så kallade Condorlegionen från tyska Luftwaffe. Nazistregimen i Tyskland, tillsammans med Mussolinis Italien, stödde upproret mot den lagliga regeringen.

Stora delar av staden ödelades totalt. Siffrorna över dödade varierar, de baskiska myndigheterna uppgav 1650 personer, medan enligt tyska källor dödades omkring 300 människor.

Bombningen utfördes på initiativ av den fascistiska rebellarméns ledare general Francisco Franco.

Guernica saknade all militär betydelse. De flesta männen var vid fronten, och den vapenfabrik som fanns i staden låg i utkanterna. Det var en ren terrorbombning, en maktdemonstration och en uppmaning till underkastelse. Att det riktades mot den baskiska kulturens historiska hjärta var ingen tillfällighet.

Mot bakgrund av de krigets fasor som väntade runt hörnet framstår ödeläggelsen och antalet offer i Guernica som relativt beskedligt. Men det är första gången som terror från luften riktad mot civila inträffar i den omfattningen, och det är också ett förebud om vad som komma skall.

Mest känt är Guernica givetvis tack vare Picassos berömda målning med samma namn. Verket blev klart redan i juni samma år, vilket visar med vilken energi, säkert uppeldad av vreden över det inträffade, som Picasso arbetade. Tavlan är monumental i sina dimensioner, den är 348 gånger 776 centimeter, och har trots att det är en olja på duk närmast karaktären av en muralmålning.

De flesta har säkerligen någon gång sett målningen, och drabbats av den starka känslan av krigets kaos och de drabbades förtvivlan som kommer till omedelbart uttryck. Guernica går helt och håller i grått och svart och vitt vilket ytterligare förstärker den känslan. Hela konstverket är som ett vanmäktigt protestskrik. Det är också ett lysande exempel på konstens mäktiga kraft att påverka och beröra.

Målningen är bemängd med symbolik, som inte alltid är alldeles lättolkad. En del element kan vara dubbeltydiga, som tjuren, en stark arketyp i spansk kultur som kan symbolisera styrka och mod men också stå för offerdjuret.

Likadant med glödlampan överst på målningen, den kan betyda framsteg, men det har även föreslagits att den antyder tortyr. Den ena tolkningen utesluter givetvis inte den andra.

Mer entydiga verkar vara det brutna svärdet ur vilket det växer en blomma, stigmat på den fallne soldatens hand, den skräckslagna duvan eller den förtvivlade modern. Intressant är emellertid att målningens centrala motiv är en häst.

Hästen är en symbol för styrka, makt och frihet, men också i sin osvikliga lojalitet ett tecken på människans tämjande av den vilda naturen, samtidigt som det gör henne till en del av samma natur. Relationen mellan människa och häst har ofta beskrivits ha nästan övernaturliga dimensioner.

Men jag kommer att tänka på monumentet över Ådalen 31 där också hästen står i centrum, stegrad, söndersliten. Är det kanske så att våld som drabbar obeväpnade, kvinnor och barn, inte räcker längre för att göra oss upprörda? Är det först när oskäliga djur, artfrämmande men historiskt så viktiga för människosläktet, blir till offer som det meningslösa våldets fasor blir tillräckligt tydliga?

Det är frågor som kan vara väl värda att ställa.



Läsvärt om spanska inbördeskriget:

Ernst Hemingway – Klockan klämtar för dig
André Malraux – Förtvivla ej!
George Orwell – Hyllning till Katalonien
Hugh Thomas – Spanska inbördeskriget
Helgeson Patrik, Jändel Richard, Weijdegård Nils, red. - ¡No pasarán!: spanska inbördeskriget och uppgörelsen med fascismen
Segerson, Bengt; Sjöstedt Jonas - Brev till en broder!: Spanienkämpen Bengt Segersons personliga skildring från det spanska inbördeskriget

måndag 25 april 2022

Det armeniska folkmordet

 

Natten mellan den 24 och 25 april 1915 började det armeniska folkmordet i det ottomanska riket.



Viskningarnas bok

Varujan Vosganian
Övers: Inger Johansson
2244

Armenierna var det ottomanska rikets judar. En folkgrupp vars huvudsakliga sysselsättning var pengar, handel och hantverk i en övervägande agrar omgivning. De särskilde sig också genom sitt annorlunda språk, kultur och inte minst en annan religion. Lägg därtill ett antal framgångsrika individer som gav upphov till populära föreställningar om ”rika armenier som styr och ställer”.

Det var som upplagt för katastrof i ett ottomanskt rike som höll på att slitas sönder av inre motsättningar. Redan i slutet av 1800-talet inträffar den första vågen av pogromer mot armenier, med en repris 1905.

När så de turkiska trupperna lider svåra nederlag mot Ryssland under första världskriget vänds missnöjet mot armenier, som får skulden för de militära bakslagen. Det armeniska folkmordet började med massakrer i storskala över hela landet, och följdes av dödsmarscher där människor dog under ohyggliga förhållanden. Antalet dödsoffer är inte helt fastställt, men uppskattas till minst en miljon, troligen så många som en och en halv.

Turkiet förnekar än idag detta oerhörda brott, och det är straffbart att ens nämna det.

En del av de armenier som lyckades undkomma tog sig med båt till den rumänska hamnen Constanta vid Svarta havet. I mellankrigstidens Rumänien byggde många upp ett nytt liv, och verkar ha varit relativt fredade från det fascistiska Järngardets nationalistiska regemente.

Efter det kommunistiska maktövertagandet efter andra världskriget råkade många armenier i egenskap av ” besutten medelklass” illa ut.

Om detta armeniernas tragiska 1900-tal har den rumänsk-armeniske författaren Varujan Vosganian skrivit en mäktig roman. Trots dess dramatiska tema är boken, som titeln antyder, mycket lågmäld. Den är snarast poetisk, med en berättarglädje förankrad i en uråldrig muntlig tradition.



Enskilda öden berättas ingående och bildar en mosaik av ett folks traumatiska historia. Här finns gripande berättelser om den unga pojken som säljs av sin mor till beduiner för att undgå svältdöden under en dödsmarsch, den stillsamt komiska skildringen av det armeniska konsulatet i Bukarest som representerade ingen, och den bisarra idén om att ansluta Rumänien till USA.

Den för många säkert okända historien om Armeniska legionen, som slog mot Sovjet på Hitlertyskland sida, är väl värd att berätta, även om jag stör mig något på författarens tydliga sympati för det uppenbara misstaget, även om det går att förstå de bakomliggande skälen.

Det viktiga är ändå att romanen får berättelserna att leva vidare. De har viskats från generation till generation, och ljuder här med en allt klarare stämma.

söndag 24 april 2022

Lanzarotes stora konstnär

 



Idag är det Cesar Manriques födelsedag. Han är starkast förknippad med Lanzarote, ön där han var född, där han verkade större delen av sitt liv, och där han gjorde en avgörande insats för att bevara och utveckla ön unika karaktär. 

Här en krönika om Lanzarote:


Jag har ingenting emot vintern, men på våra breddgrader, och i synnerhet här uppe i Norrland, kan den vara i längsta laget. Då är det skönt att någon gång i början på året, om ekonomi så tillåter, kunna sticka iväg till varmare trakter för en vecka eller två, och förkorta den kalla och mörka årstiden.

En favoritdestination är den kanariska ön Lanzarote. Postvulkanisk, inramad med storslagna vyer av vulkantoppar insvepta i dis, med en färgsättning av landskapet med grus och aska som går i rostrött och grafitsvart. Det är originellt och vackert.

Lanzarote är förvisso lika exploaterat och turistiskt som de andra Kanarieöarna, eller andra liknande turistorter, men ändå inte. Det första man slås av när man kommer till Lanzarote är arkitekturen. Här finns inga massiva hotellkomplex på höjden, inte heller den spretiga och anarkistiska smaklöshet som utmärker bebyggelsen på så många andra turistställen.



Inga vulgära reklamskyltar i bländande neon förpestar synfältet.

Denna estetiska befrielse, så ovanlig på turisterorter, och egentligen överallt runt om i världen, har vi att tacka Lanzarotes store son, konstnären och arkitekten Cesar Manrique, för. Det var han som lyckades genomföra ett förbud mot ”moderna” mastodontbyggen. Manrique ville så långt det var möjligt bevara Lanzarotes natur och kultur, och han såg också till att husen på ön byggs i traditionell stil, med låga vitkalkade hus, med detaljer i brunt eller grönt.

Även om det finns undantag, är det mest byggt stilenligt, och det ser faktiskt riktigt äkta ut.

För de som inte är så bevandrade i konsthistorien kan påpekas att Cesar Manrique ingalunda är bara någon lokal kuf. Han räknas som en av 1900-talets största spanska konstnärer, och är också internationellt erkänd.

Hans hem, beläget ungefär mitt på ön, har efter Manriques död i en bilolycka 1992, förvandlats till ett konstmuseum, Fundacion Cesar Manrique. Här finns representerat hela det breda registret av Manriques egen konst, men också verk av Picasso och Miró, och en rad andra kända spanska konstnärer.

Men jag tycker att det trots allt är själva huset som är den stora begivenheten.

Huset är byggt på en plats där en lavaström efter ett vulkanutbrott (det var på 1800-talet tror jag) gick fram. I strömmen bildades lavabubblor, som stelnade sedan, och blev till en form av grottor. Kring dessa bubblor är husets rum uppbyggda. Natur och kultur har växt ihop, människans boning öppnar sig och sträcker ut i ett samspel med det omgivande landskapet.

Det är mäktigt i sin symbolik, utan att vara överväldigande eller monumentalt. Dimensionerna är också mänskligt hanterliga. De känslor som jag upplever när jag söker mig genom rummens labyrint i flera nivåer är ”mysigt” och ”trivsamt”. Eller kanske rent av just ”mänskligt” – ett människovärdigt boende.



Inte ens vetskapen om att Cesar Manrique slogs som frivillig i spanska inbördeskriget på Francos sida kan riktigt minska min beundran för honom.

Åker man en bit längre norrut från museet kommer man plötsligt till… Nasaret. Namnet är förmodligen inte ett utslag av biblisk vurm, utan snarare en fantasifull geografisk förvirring – inte långt från Nasaret ligger nämligen Florida!

Väljer man att åka åt andra hållet kommer man snart till Monumento de Campesino – lantarbetarmonumentet – som är Cesar Manriques hyllning till Lanzarotes lantarbetare som sedan århundraden har slitit i La Geriadalens vinodlingar.

Det mesta av marken på Lanzarote är visserligen obrukbar, men just i La Geria har man kommit på ett klurigt sätt att odla vin på vulkansluttningarna. Man gräver en trattformig grop, som man sedan täcker med jord och vulkangrus, picón, som bevarar fuktigheten mycket väl. Man planterar en vinstock per grop, och bygger stenmurar som vindskydd.

Utifrån ser det ut som en gigantisk labyrint som sträcker sig upp mot molnen, udda och spännande.
I området finns det flera bodegor som erbjuder vinprovning och gårdsförsäljning. Där finns också ett vinmuseum.

Inte långt från kustens turistanläggningar, några kilometer inåt land, ligger samhället Tias, som med sina 11 000 invånare är Lanzarotes näst största stad. Här bodde den portugisiske Nobelpristagaren i litteratur José Saramago de sista 18 åren av sitt liv, fram till sin död 2010.



Författarens hus är numera öppet för allmänheten, och vandringen i de många rummen är som resa genom ett liv i spänningsfältet mellan konst och litteratur, mellan vänskap och enskildhet. Många stora namn från den litterära Parnassen, liksom från konstens värld, har varit på besök här, vilket har lämnat tydliga spår, inte minst i form av konst och utsökt hantverk.

Samlingarna är mycket sparsmakade, deras tydliga budskap är kvalitet och personlighet.

Biblioteket i huset bredvid tar andan ur besökaren. Högt i tak, med hyllor som aldrig tycks ta slut, och man får nästan ett intryck av att all världens litteratur finns samlad här. En storslagen hyllning till det skrivna ordet.

Märkligt nog träffades aldrig Saramago och Manrique. Det påstås att de hade ett möte inbokat samma dag som Manrique omkom så tragiskt i en bilolycka. Jag vet inte om det är sant, men även om det är en skröna, har den onekligen en dramatisk touch värdig två stora konstnärer.

Natur och kultur, sol och bad och spännande utflyktsmål, avkoppling och intressanta sevärdheter. 

Lanzarote är på många sätt den perfekta semesterplatsen. Men vart har alla kanariefåglar tagit vägen?


En orättvist bortglömd författare från Nyland - om Maj Olsen

 




Hon finns inte nämnd i den mycket omfattande Nordisk kvinnolitteraturhistoria. Alla hennes böcker finns på biblioteket i Kramfors, men knappast någon av dem verkar ha lånats på mycket länge. Men i hembygden i Nyland finns det många som minns henne, liksom runt om i Kramfors. ”Var det inte hon som hade affär i Nyland och skrev böcker?”

Ja, det var hon.

Hon hette Maj Olsen och föddes som Maj Lind den 24 april 1914 i Nyland i Ytterlännes socken. Hon förblev födelseorten trogen hela sitt liv, med undantag för korta avbrott för utbildning, först när hon tog examen 1932 vid Flickskolan i Härnösand, och två år senare när hon utbildade sig vid en reklam- och konstskola.

I familjehistoriens bakgrund finns det en spännande skröna om en polsk eller möjligen fransk förfader, en officer i Napoleons armé som i Polen råkade slå ihjäl en elak präst, för att undgå straff tog han med sig fru och barn och flydde till Sverige, förmodligen Karlskrona. Sedan begav han sig till en bekant greve i Växjötrakten, och där tog han sig namnet Lind, och gömde sig där som trädgårdsmästare. Mer än så förtäljer inte familjelegenden, men det verkar rimligt att anta att berättelsen inte bara stimulerade fabuleringsförmågan, utan också väckte nyfikenhet på andra länder och den stora vida världen.

Senare i livet, som etablerad författare, reste hon mycket runt i landet på föreläsningsturnéer, och även utomlands på författarstipendier.

I antologin ”I egen sak” från 1978 skriver hon: ”Att resa ut och bort och se sig om känns som en livsnödvändighet. Att komma tillbaka hem till Ådalen igen, med vidgat perspektiv, hör också till livets höjdpunkter”.

Men lilla Nyland vid Ångermanälvens mynning förblev hennes fasta punkt i tillvaron. Handlingen i så gott som alla hennes romaner utspelar sig också i Ådalen, och inte minst älven har ofta en framträdande roll. Eller som hon skriver i ”I egen sak”: Älven har blivit en del av livet.” Men typiskt nog stannar många av hennes huvudpersoner inte kvar, utan reser ut i världen. Och alltid återvänder.

Efter avslutad flickskola hade Maj Olsen ambitionen att studera till lärare, men så blev det inte, utan att hon själv går in på några detaljer varför. Förmodligen berodde det på att hon gifte sig och fick barn.

När hennes far dog och mor blev sjuk tog hon över deras två konfektionsaffärer, en i Nyland, och den andra i närbelägna Bollstabruk. Hon är ung och nygift, och känner sig i allra högsta grad otillräcklig. Hennes man är lärare (räckte det med en pedagog i familjen?), och även om han kan vara ett moraliskt stöd, vet han inte mycket om hur men driver en affär.

Det måste ändå ha gått bra eftersom hon fortsätter som affärsinnehavare i många år.

Med två affärer, tre barn – och en man – att sköta fanns det inte mycket tid över. Men om Maj Olsen var beredd att avstå från att utbilda sig vidare och bli lärare, hade hon inte en tanke på att offra bort skrivandet; ”Det kravet fanns för djupt rotat inom mig.”, skriver hon.

En kort tid tacklar Maj Olsen tidsbristen genom att skriva poesi. Hon kallar det själv för en ”lyrikperiod”. Det var mitt i vardagen, ”medan jag tvättade och bakade och lagade mat”, som dikterna kom till henne, och det räckte oftast med korta pauser för att sitta ner och skriva ner dem. Poesiskapande kräver säkerligen ett oändligt putsande och filande, men inte på samma sätt som romanbyggets tålamodskrävande tidskoncentration under längre perioder.

Maj Olsen skriver att lyriken var för henne ”en källa att förfriska mig med och att hämta kraft ur”, men som tyvärr ”sinade och rann ner i jorden” ganska snart.

Hon berättar att enligt modern skulle ha redan sju år gammal ha frankt förklarat att hon skulle bli författare. Vägen till författarskapet var dock varken snabb eller enkel, och det dröjer ända tills hon är 37 år innan debuten med ”En cell mot norr” blir verklighet.


Det är inte lätt att veta varför det dröjer innan hon beträder den litterära banan på allvar, men att de praktiska omständigheterna inte var alltför gynnsamma och inverkade därför hämmande är ingen djärv gissning. Men en inre osäkerhet, en inte alltför ovanlig åkomma bland skrivande människor, bidrog säkerligen också en hel del.

En katalysator, eller lite av en knuff framåt, fick Maj Olsen under Bokens dag i Nyland, arrangerat av en bokhandel på orten – på den tiden var det fortfarande vanligt med boklådor där man kunde plocka fram en bok ur hyllan och bläddra i den - någon gång i slutet av 1940-talet. Där mötte hon författaren Per Nilsson Tannér, en man som var tio år äldre än hon, en numera ganska bortglömd, men på sin tid oerhört produktiv skribent från jämtländska Tandbyn, med 55 titlar bakom sig, romaner, ungdomsböcker och lokalhistoriska arbeten. Han talade om den missförstådde författaren, och Maj Olsen upplevde hans ord som om de var riktade direkt till henne.

Nilsson Tannér läste några av hennes texter, gav dem ett gott betyg och uppmuntrade henne att fortsätta skriva.

En annan anledning var, som hon själv skriver, att hon var inte ”född i litterär luft”. Böcker, andra än Bibeln, var ingen självklarhet i en manufakturhandlarfamilj i ett litet norrländskt samhälle, och att skriva sågs nog allmänt som en udda sysselsättning, i synnerhet om någon strävade efter att ha det som yrke.

Det var först 1964, 13 år efter debuten, som hon säljer sina butiker, och ägnar sig åt sitt författarskap på heltid.
Maj Olsen är mycket uppriktig med att det inte enbart var tiden och vardagens praktiska bestyr som utgjorde ett hinder för skapandet. Själva skrivprocessen kan vara nog så besvärlig, något som alla som sysslar med skrivande har fått erfara mer än en gång. Maj Olsen talar om ”kamp, oro och vånda”, och man kan riktigt se den frustrerade författaren som ängslas över skrivkrampen framför sig.

”Början är värst” skriver Maj Olsen, men jag misstänker att det är högst individuellt. Mer allmängiltigt är däremot konstaterandet att ”Problemen blir många när man håller på med en roman. De syns ibland oöverstigliga, men hur det är, så löser de sig.”

Till syvende och sist handlar det om hårt arbete.

Maj Olsen berättar om hur små berättelser och noveller helt oplanerat blir till delar av en roman, en större helhet.
Litterärt stoff måste för Maj Olsen ha verklighetsunderlag och det gäller att ha ordentliga kunskaper om personer och miljöer. Det gällde att ta tillvara egna erfarenheter och minnen. Mycket viktig i sammanhanget var hennes mormor och hennes berättelser. Dessutom drev mormor under många år rum för resande, och där träffade man många spännande och intressanta personer. Inte minst gäller det ett ambulerande cirkussällskap, som fascinerade Maj som litet barn. Cirkusmänniskorna återkommer i flera av hennes böcker, bland annat i ”Cirkustvillingarna” och ”Den ömtåliga gåvan”. Den sistnämnda romanen bygger för övrigt till stor del på Maj Olsens systers upplevelser i Hitlertyskland, när hon under en tid arbetade som danspedagog i Wien, och hade en tysk fästman som inte var ”arier”. Hon råkade bland annat ut för en ”rasmässig” undersökning av Gestapo av hennes eget utseende, och fick skallen mätt – hon fick emellertid aldrig reda på om resultaten var till belåtenhet.


Senare under kriget upplevde hon den förödande bombningen av Dresden i februari 1945.

Allt detta väver maj Olsen skickligt in i romanen. Hon är över huvud taget duktigt på att utnyttja diverse erfarenheter i sina berättelser, hon blandar och ger fritt. I samma roman utspelar sig delar av handlingen på Capri. Det är ingen tillfällighet. Uppmanad av Ivan Oljelund, som tillsammans med Albert Viksten och Birger Norman tillhörde hennes konstnärliga och litterära kontaktnät i Ådalen, sökte hon ett vistelsestipendium på Axel Munthes anrika San Michele. Veckorna som hon tillbringade där lämnade senare spår i romanen.

Enligt sonen Bengt hade det olsenska hemmet i Nyland ständigt författare på besök. Detta umgänge var säkert mycket viktigt för Majs skrivande, med alla de intryck so hon fick genom samtal med författarkollegor, och allt det stöd och all uppmuntran som kan vara så viktiga för en författare. Förutom de redan nämnda var tydligen Eyvind Johnson en ofta sedd gäst i Nyland.

Men Maj Olsen var också mycket noga med det vi idag kallar för research, hon forskade och läste mycket kring de teman som intresserade henne, och som ofta resulterade i skönlitterära skildringar. Hon reste en hel del för att bedriva sin forskning, till Stockholm och Kungliga Biblioteket, Uppsala och Carolina Rediviva, och Växjö och Emigrantinstitutet.

Mycket av forskningen handlade om kampen för kvinnornas frigörelse och rättigheter. Maj Olsen intresse för kvinnohistoria vaknade på allvar när hon kom i kontakt med litteraturhistorikern Karin Westman-Berg. Hon blev själv med tiden lite av en auktoritet på området, och föreläste och höll seminarier i ämnet.

Men det är framför allt i hennes romaner som kvinnorna tar gestalt fullt ut. Huvudpersonerna är alltid kvinnor, och även många av bipersonerna. Perspektivet är konsekvent kvinnligt. Det är möjligt att även stilistiskt är anslaget kvinnligt, men det kan lika gärna vara mina fördomar som spökar.

Det vore naturligtvis helt fel och just fördomsfullt att kalla Maj Olsen för ”kvinnoförfattare”, lika lite som vi vill kalla en författare med företrädesvis manliga huvudpersoner – det vill säga de flesta författare – för ”mansförfattare”.  Maj Olsen gestaltar allmänmänskliga öden, låt gå att de alltid är placerade i konkret tid och rum.

Debutromanen ”En cell mot norr” är en kärlekshistoria med komplikationer. Huvudpersonen Marie bor mitt emot fängelset. Det mesta pekar på att staden är Härnösand. Men även här hämtas intryck från Nyland. Så här skrev Majs son Bengt till mig i ett ebrev:

”Vad gäller fängelset i Cell mot Norr kan det mycket väl vara en blandning av fängelset i Härnösand där hon ju gick i flickskola och förresten födde i varje fall mig på lasarettet nära fängelset och Nyland. För själva "cellen mot norr" det var i polishuset i Nyland, det står kvar, men de 2 eller 3 cellerna är täckta, fönster med järngaller, vette mot norr och vi bodde 40 meter från dessa fönster. Maj berättade om en tysk "krigsfånge" som satt internerad i en av cellerna, och Maj talade ofta med honom.”

Marie lever ett tillbakadraget liv, starkt hämmad av sitt sociala ursprung som oäkta barn från landet, och sitt handikapp som halt, hon har nämligen drabbats av barnförlamning.

Dessutom är hon rödhårig, något som faller utanför ramen för det rådande skönhetsidealet i en svensk småstad vid den tiden.

I sin ensamhet är hon ”undernärd på kärlek” och glädje och skönhet i livet.

En dag får hon syn på en hand som vinkar från en cell i fängelset mitt emot. Hon vinkar försynt tillbaka, och så småningom utvecklar hon och den okända fången ett eget teckenspråk, som de kommunicerar med.

Så småningom kommer han ut, och ljuv musik uppstår. Sune, som han heter, är ganska känsligt och empatiskt tecknad, Maj Olsen ser honom i första hand som ett offer för olyckliga omständigheter, och hans brottsbana som sprungen ur ett hämndbegär, format under svåra år på ett ungdomshem.

”Människan är en livsförstörare”, men Olsen blundar inte för de samhällsmekanismer som formar oss och skapar våra begränsningar. Hon är inte heller sen att påpeka det institutionella våldets inverkan på ett samhällsklimat, och det inflytande det har på individerna. Det finns kriminella mördare och mördare i uniform, konstaterar hon osentimentalt.

Maj Olsens personer är ofta fångar i både arv och miljö, men det finns alltid en utväg, ett hop om nytt liv. Det finns ett slags dikotomi hos Olsen som delar upp världen i fult och vackert, och även om många människor sitter fast i det fula, har de ändå en möjlighet att nå fram till det vackra.

En förlösande kraft är givetvis kärleken. I ”En cell mot norr” övervinner den allt, och historien slutar lyckligt. Det är ingen tvekan att det är tack vare Marie som det blir happy end. Kvinnorna må vara allt för ofta alldeles för självutplånande, med de besitter en inre styrka som är helt överlägsen männens.

Det finns rent av ett drag av gränslös tolerans hos kvinnorna, som inte alltid är till deras fördel, att de har förmågan och kraften att uppfostra sina karlar, men som de låter bli att göra.

Debutromanen är förvånande psykologiskt stark, insiktsfull, och med utpräglad känsla för livets komplikationer och den mänskliga existenens sammansatthet. Här finns också avancerade stilistiska grepp som inre monolog.

Rent språkligt har däremot inte Maj Olsen nått någon högre grad av mognad ännu. Hon blandar friskt eleganta språkvändningar med klassiska referenser som till exempel ”som att gå till Canossa.”, med pinsamma stereotyper i stil med ”Sune sa hon, och färgen steg och sjönk på hennes kinder”, eller ”En översvallande känsla av lycka fyllde honom.”.

Det är som om Maj Olsen fortfarande inte vågade släppa författarsargen, man får ett intryck av att hon har studerat flitigt och bemödar sig nu om att skriva som en ”riktig författare”. Resultatet blir att romanen stundtals kommer kiosklitteraturen nära.

Det är som Marie säger: ”det är svårt, att kunna uttrycka det man vill. Tankar som skulle lyfta en ur ens elände, kan man sällan uttrycka i ord. De bara skymtar, och man vill gripa efter dem och hålla dem kvar, men det går inte. De förflyktigas, och de låter sig inte fånga, ty utan sin orddräkt är de för svåråtkomliga, och lyckas man verkligen någon gång få dem fatt, så kläder man för det mesta sina tankar i felaktiga ord.”

Men det blir betydligt bättre, och orden och tankarna finner varandra.

Romanen ”Den ömtåliga gåvan” från 1958 är kanske Maj Olsens mognaste verk. Läsaren får följa Saga genom ett helt liv, från uppväxten i den norrländska småorten Forsadal, verklighetens Nyland, hennes bittra erfarenheter som ung kvinna på väg ut i livet, och sedan i ett krigshärjat Europa, där ond bråd död ständigt hotar, nazisternas förtryckande tentakler når in överallt, och de moraliska valen är inte ytterst svåra utan snarare omöjliga.

Romanen är skriven i jag-form, vilket ställer stora stilistiska krav. Maj Olsen ror hem det projektet med den äran, hon lyckas att finna ett eget språk bortom språkliga klyschor och konventioner, starkt kryddat med vardagligt talspråk och inte minst ångermanländskt dialekt, något som fortfarande inte var inte vanligt vid den tiden, och sågs som inte tillräckligt höglitterärt.

Hela romanbygget präglas av en konsekvent strävan efter fördjupning och komplikation. Uppväxtårens avlägsna samhälle är inte någon hopplös håla i utvecklingens bakvatten. Huvudpersonens far är faktor vid bruket, med en social mellanställning, dessutom på gränsen mellan det traditionella och moderna.

Farmor är ryska, en smått mystisk och lite exotisk person, med ett vidlyftigt temperament. Morfar är ett riktigt original, som mitt i livet bestämmer sig för att sluta arbeta för att istället kunna ägna sig åt att läsa böcker! Morfars tilltag tvingar den levnadskloka mormodern att för försörjningens skull hyra ut rum för resande – ett välkänt inslag hos Maj Olsen – och där sveper den stora världen in i det lilla samhället, med nya idéer, vidgade vyer och lockande löften.

Det saknas inte heller ett annat välkänt olsenskt inslag, nämligen ett resande cirkussällskap, en tydlig symbol för både frihet och fara som väcker hemliga förhoppningar om ett förverkligande av drömmar.

Insiktsfullt och trovärdigt skriver Maj Olsen om ett barns inre universum, och det i vardagen förankrade språket lyfter emellanåt till finstämda poetiska höjder; ”Tonåren ringlade som en randad väv. Varpen var grå men inslagen lystes upp av skollivets blå och längtans röda trådar."

Romanens karaktärer är fullödiga rakt genom, och handlingen dundrar inte fram på räls. När så huvudpersonen Saga hamnar i Tyskland för att studera vid musikkonservatoriet i Berlin, där nazisterna har tagit makten, och världskrigets fasor närmar sig med stormsteg, tätnar stilen alltmer, personporträtten fördjupas ytterligare och handlingen får nya dimensioner.

Det går inte att ta fel på Maj Olsens avsky för nazismen, men hon förmår att inte bortse från det breda stöd som Hitler faktiskt hade bland många tyskar. Nazismens brottsliga absurditeter skildras med återhållen vrede och stillsam ironi. Krigets vanvett och godtyckliga våld beskrivs med kirurgisk precision och detaljerad saklighet.

Saga blir förälskad i den tyske journalisten Hans, och deras kärlekshistoria tecknas med effektfulla kontraster, kärlek ställs mot krig, den antika kulturens Italien – San Michele! – mot det barbari som pågår runt omkring de älskande.

Hans inkallas, och så småningom rapporteras som död. Saga gifter sig med hans bror, de får barn, och bygger så sakteliga upp ett nytt liv i ruinerna av det som är kvar av Tyskland och deras egna öden.

Happy end? Inte alls, tvärtom ändar det hela i en fullständig katastrof. På den sidan av det andra världskriget fanns det inte så värst många, om ens några, lyckliga slut. ”Den ömtåliga gåvan” är knappast en generationsroman, egentligen inte heller en kvinnoroman, den har klara drag av bildningsroman, men framför allt är den en tidsskildring, som tack vare sina litterära kvaliteter förmår återge människor komplicerade vägval och sammansatta verklighet under en dramatisk epok under 1900-talet.

Romanen ”På Malins tid i Ådalen” från 1981, som blev en av Maj Olsens sista verk, är lika ambitiöst upplagt som ”Den ömtåliga gåvan”, och är dessutom en konsekvent genomförd kvinnoroman.


Det är en familjekrönika om fyra generationers kvinnor kring ett samhälle vid Ångermanälven. Samhället är förstås Nyland. Berättelsen början 1867 med Kajsa-Brita, och följer sedan henne och hennes fyra barn och barnbarn.

Kajsa-Brita är fortfarande rotad i agrarsamhället, med dess antikverade kvinnofientliga lagstiftning, ”hårda tider med svält och elände”, och där minnen av 1600-talets hysteriska häxprocesser i Torsåker ännu lever kvar. Inte minst för kvinnor som förstår sig på örter och läkekonst, och som tror på jorddragning och koppning.

Men ett nytt samhälle håller på att växa fram. Ångsågarna längs med älven blir allt fler, och det sjuder av liv i hela Ådalen. Nya idéer, seder och bruk följer i industrins kölvatten, och förändrar mäniskornas liv och relationer. Folkrörelser, som nykterhet, frikyrka och socialism gör sina första trevande steg mot ljuset. Ny lagstiftning förändrar verkligheten för många. På gott och ont.

Baggböleriets tid är visserligen förbi, nu kräver bönderna kontant betalning för sin skog, och det är först när timmerstockarna börjar flottas ner till industrin som de inser hur grundlurade de har i alla fall blivit.

Klingande mynt i börsen blir det ändå, men vems börs? Kajsa-Brita får av en slump syn på en notis i tidningen, där det står att enligt en ny lag får gift kvinna själv bestämma över sina tillgångar – tänka sig! Och skogen, den har hon ärvt efter sina föräldrar. Så efter en del bråk, och maken är allt annat än glad åt det, bestäms att pengarna ska användas till att bekosta dottern Stinas utbildning.

Så vävs berättelserna samman, Ådalens historia, främst dess kvinnors, träder fram. Förändringarna sker inte snabbt, utan snarare smyger sakta fram, utan att människorna är alltid medvetna om dem.

Vardagen dominerar, de drastiska händelserna utgör en fond mot vilken människornas strävan tecknas. Det börjar med Sundsvallsstrejken, sedan är det storstrejken, rösträttskampen, utvandringen till Amerika, hungermarscherna, krig, skotten i Lunde, och åter krig.

Skickligt växlar Maj Olsen perspektiv genom att låta olika personer komma till tals. De olika rösterna bildar en vital helhet, som visar livet i all dess rika komplikation.

Det är framför allt döttrarna som talar. Stina som får studera till lärare, blir involverad i kampen för kvinnlig rösträtt, och som får betala priset av ensamhet för sin framgång och sitt oberoende. Storasyster Carolina är gift med en alkoholist, får utstå misshandel och tvingas slita ont, för att till slut gå under. Det är ett starkt och trovärdigt porträtt.

Men framför allt är det Malin som för ordet. Hon gör en hisnande resa från fattig bonddotter som får plats som piga hos handlarn i Nyland – med eget rum! – där hon får lära sig fina manér, att tala utan dialekt och hur man hanterar husbondens sexuella trakasserier, något som tydligen på den tiden var lika vanligt som att andas, och som trist nog verkar ha kommit tillbaka i vår tid med RUT-avdraget. Hon blir så småningom fru i sitt eget hus, gift med en rekorderlig hantverkare, med rötter i Småland, inget ovanligt i dessa inflyttningsbygder. Nu varar ändå inte Tomtebolyckan särskilt länge, sådant ligger inte för Maj Olsen, det blir inte som någon har tänkt sig, och snart har vi rum för resande igen.

Inte helt okomplicerat, eftersom det är fortfarande så att ingen respekterar en gift kvinna som arbetar.
Det är ett fantastiskt porträtt i helfigur av Malin som en tänkande och levande människa. Hennes livs öde beskriver bäst den svåra balansgången som kvinnorna tvingades gå mellan två oförenliga världar i en brytningstid mellan två tidsepoker.

Trots att romanen bitvis lider av en del språkliga klichéer måste ”På Malins tid i Ådalen” vara en av de absolut bästa skildringar av Ådalens dramatiska historia som en viktig del av Sverige under en händelserik genombrottstid.

Romanen är i ännu högre grad än Maj Olsens övriga böcker ett veritabelt eldorado för alla Nylandsnostalgiker. Det är även småkul för oss andra, riktigt kul att till exempel läsa om Hammars marknad kring förra sekelskiftet. Marknaden lever i högönsklig välmåga än idag, och undertecknad har själv haft nöjet att vid ett flertal tillfällen rapportera därifrån.

En stor del av Maj Olsens litterära produktion består av ungdomsböcker. Även här är Maj Olsen hembygden trogen, och hon lyfter fram både det landskap som är så ”smärtsamt vackert” och dess spännande och ofta tragiska historia.
Så är det inte minst i ”Ann-Cristine och häxorna”, en fin liten ungdomsroman om tonåriga Ann-Cristine från Uppsala som söker sig tillbaka till föräldrarnas Ångermanland, och letar rätt på en anmoder som troligen dömdes att brännas på bål under häxprocesserna under 1600-talet.

Det är tydligt att den vettlösa häxjakten i Torsåker 1674 har alltid utövat en stark lockelse på författare med rötter i Ådalen. En nutida efterföljare är Therese Söderlinds ”Vägen till Bålberget”. Väl på plats i Ångermanland råkar Ann-Cristine hitta en dagbok av en jämnårig flicka från 1800-talets mitt. Det är ett spännande grepp, som skapar en tidsspegel där vi kan skärskåda våra egna tankar och idéer, och upptäcka hur tidsbundna de också är. Och kanske även bli varse att värderingar och beteendemönster ändras mycket långsammare än vad vi frestas att tro.

Det är en välskriven berättelse om en resa till sina rötter, lite av en bildningsroman om en ung kvinna på väg ut i livet, som upptäcker kärleken, och på köpet får läsaren en försvarlig mängd historiska kunskaper, serverade på ett smidigt pedagogiskt sätt, utan att det känns det minsta påklistrat eller övertydligt.

Det är påtagligt hur väl ungdomsromanen passar Maj Olsen som genre.

Maj Olsen var lite av en mångsysslare, hon skrev också dramatik, både pjäser och bygdespel. På uppdrag av Sveriges Radio tillkom ”En häxa skall du inte låta leva”, för Grundsunda hembygdsförening skrev hon spelet ”Fogden och Ann-Charlotte”, och för Bjärtrå hembygdsförening ”Saga och sanning”.

Hon debuterade 1961 som lyriker i antologin ”Norrlandslyriker”. På uppdrag av Västernorrlands körförbund skrev Maj Olsen dikten ”Norrlandssång”, tonsatt av Hugo Hammarström. ”Gobeläng från Västernorrland” heter en annan av hennes tonsatta dikter, Rune Wahlberg gjorde musiken. Också Ralph Norlander har satt musik till Maj Olsens lyrik, bland annat till dikten ”Tusenåra år”.

Maj Olsen blev 72 år gammal, hon avled dagen innan nyårsafton 1986.

Det är svårt att göra sig kvitt uppfattningen att en viktig anledning till att Maj Olsen är så bortglömd idag är att hon räknas till ”kvinnoförfattare”, de som sysslar med ”kvinnolitteratur”, något som ses en aning föraktfullt över axeln, som det dessvärre verkar än idag.

Det är helt felaktigt och mycket orättvist. Maj Olsens författarskap är intressant och med en alldeles egen röst, och hon skriver medryckande och insiktsfullt om viktiga händelser och komplexa människor.

Det är dags att återupptäcka hennes litterära kvarlåtenskap.