Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

lördag 31 december 2016

Året i sammanfattning





                           Gott Nytt 2017!

fredag 30 december 2016

Om en bortglömd Singer




Jiddischlitteraturens klarast lysande stjärna, Nobelpristagaren Isaac Bashevis Singer, har ofta framhållit sin storebror Israel Joshua Singer som ett viktigt personligt föredöme och en litterär inspirationskälla. Under framför allt 30-talet var Israel Joshua en uppburen författare och publicist och ansågs som en av de främsta inom jiddischlitteraturen, som ju var mycket vital under den perioden, inte minst i Polen. Hans mest kända verk, romanen ”Bröderna Aschkenazi”, finns på svenska i en översättning från engelskan 1937, men är väl numera läst av mycket få. Och vore det inte för hans framgångsrika lillebrors, Isaac Bashevis, varma ord skulle Israel Joshua sannolikt vara helt bortglömd idag.


Betydligt mindre känd är deras syster Esther som också hon var författare. Hon behandlades betydligt mer styvbroderligt av sin sedermera berömde lillebror Isaac, och kanske även ännu mer av Israel Joshua, länge hennes favoritsyskon. (Det fanns ytterligare en bror, Moishe, den yngsta av dem, han blev rabbin, och dog under oklara omständigheter – hunger, sjukdom, umbäranden? – i slutet av andra världskriget någonstans i Sovjetunionen, deras mor var med honom. Två flickor dog dessutom i späd ålder i scharlakansfeber.)

Läs hela artikeln om Esther Kreitman på: Nättidskriften Dixikon

måndag 26 december 2016

Den alternativa julens Kalle Anka




Kalle Anka och hans vänner sändes första gången i amerikansk TV den 19 december 1958, alltså inte ens på julafton. Till Sverige kom Kalle redan julen 1960, och har visats varje år sedan dess. Den amerikanska populärkulturens genomslagskraft har alltid varit stor i lilla Sverige.

Idén att låta Tage Danielsson göra en julsaga i TV kom från Sveriges radio och TV, som det hette på den tiden. Att året var 1975 kan ha varit en ren tillfällighet, men var det nog ändå inte. Det radikala 1970-talet ställde sina egna krav, också när det gällde så till synes icke-radikala fenomen som julfirande. 

Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton skrev Tage Danielsson redan 1964. Den kom senare att ingå i hans Sagor för barn över 18 år, och förlaget använde under lång tid ett särtryck av sagan som julhälsning. 

Från början var det tänkt att det skulle bli en riktig spelfilm. Tage Danielsson skrev manus tillsammans med Per Åhlin, som också skulle står för scenografin. När det senare beslöts att göra en animerad film, behöll man Per Åhlins bakgrundsteckningar, och den tecknade filmen utspelar sig därför i ”riktiga” miljöer. 

Karl-Bertil Jonsson påminner till det yttre starkt om sin upphovsman Tage Danielsson, även om det har påpekats att likheten faktiskt stannar vid det yttre. 

Intressantare är de anakronismer som filmen innehåller. Mycket antyder att filmens handling skulle vara förlagd till 1940-talet, närmare bestämt under andra världskriget, affischen med En svensk tiger, bilarnas gengasaggregat – och framför allt nazistflaggorna som pryder julgranen och flaggbandet på den firmabil som Karl-Bertil och hans far Tycho Jonsson färdas i under triumffärden när de ska berätta för de bestulna vad som har hänt.

Även om det hör sagan till att bryta ner vardagens logik får det betraktas som helt uteslutet att en så medveten författare och filmskapare som Tage Danielsson skulle låta filmen utspelas 1942 av en slump. Inte heller är det en tillfällighet att det förekommer andra saker som är av betydligt yngre datum, som Sartres bok – den utkom 1963, och televisionen, bland annat.

Karl-Bertil verkar i ett samhällsklimat som all fryntlighet till trots är ganska otäckt, och – än viktigare! – det finns en kontinuitet, inte heller vår egen tid kan sägas vara utan skuld.

Filmen är skapad som en motvikt till den jultradition som representeras av Kalle Anka. Den är inhemsk, och framför allt därför att den har ett icke-kommersiellt och samhällstillvänt budskap. Det finns en grupp på Facebook som heter Karl-Bertil Jonsson är viktigare än Kalle Anka på julafton. Sannolikheten att du hittar en bekant där är ganska stor. 

Budskapets mera exakta innehåll tvistar både de lärde och bönder om. En del ser Karl-Bertil Jonsson som en radikal socialist, ”att ta från de rika och ge till de fattiga” är mottot för hans agerande, hans drar sig inte för att ta till olagliga metoder, och visst framställs överklassen som ogin och girig.
Andra hävdar att det i själva verket är det kristna kärleksbudskapet som genomsyrar Karl-Bertil Jonssons handlande.

En del förhåller sig kritiska till budskapet, eftersom de ser det som ett utslag för överklassens välgörenhetsiver, som bara syftar till att bevara dess maktställning. Gåvorna som Karl-Bertil Jonsson delar ut till dem på samhällets skuggsida är tämligen oanvändbara. Dessutom vinner överklassens anseende i längden. Mot slutet framställs den som ganska sympatisk.

Tilläggas kan att Tage Danielsson inte tyckte om att hans verk analyserades alltför ingående. Det gjorde honom bara generad.

Karl-Bertils internationella framgångar



Författaren Klas Gustafsson har skrivit en biografi över Tage Danielsson (Tage Danielssons tid, Wahlström&Widstrand, 2008). Han har ingen särskild relation till just Karl-Bertil Jonssons julafton, kanske framför allt därför att han inte är någon trogen TV-tittare.

– Jag föredrar att umgås med familjen på julafton, säger han.

Även om Karl-Bertil Jonsson utan tvekan tillhör Tage Danielssons ”greatest hits”, tror inte Klas Gustafsson att det är hans mest populära verk.

– Nej, det är nog snarare sannolikhetsmonologen.

Däremot har Karl-Bertil Jonssons julafton haft ganska stora internationella framgångar, berättar Klas. Den visas regelbundet i Norge och Finland. Till och från har den sänts i dansk TV. Dessutom i två olika versioner i England, på Channel Four. Och – faktiskt – en public service-kanal i USA. 

Klas Gustafsson tycker inte att man ska tolka in alltför mycket i Karl-Bertil Jonssons julafton. Mycket av det ologiska beror helt enkelt på att det är en saga. Tage Danielsson ville främst underhålla, även om det skulle helst ske med ett budskap.

Det gör Karl-Bertil Jonsson till ett typiskt Tage Danielsson-stycke som både vill roa och oroa.

En opera om klassamhället



Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton ligger till grund för operasagan Snäll rebell som uppfördes första gången 2004. Den är skriven av Daniel Buckard och Samuel Jarrick. 

Samuel Jarrick berättar  att man ville göra ett julspel som samtidigt skulle ha en politisk mening. 

– Jag vill gärna använda konsten till något meningsfullt och kunna påverka.

Tage Danielssons saga var som klippt och skuren för deras syften. Den handlar om att det finns fattigdom och ojämlikhet, både nationell och internationellt. Dessutom ökar klyftorna hela tiden.

Operan fick ett bra mottagande av publiken och hyggliga recensioner. Samuel Jarrick tror att det för många ”operaovana” var en bra ingång till operakonsten. 

Snäll rebell följer inte slaviskt förlagan. Framför allt har man gjort om slutet.

– Vi ville ha ett mera öppet slut, säger Samuel Jarrick, Tage Danielssons är alltför ambivalent och menlöst.

Buckards och Jarricks ambition var att ge en känga åt borgerligheten och väcka tankar om klassamhället. Karl-Bertil Jonsson har alldeles för mycket av medlöpare över sig, och det är skamligt att de fattiga ska behöva vara tacksamma.

– Samhällsproblemen är faktiskt inte lösta, avslutar Samuel Jarrick.

Ingen Robin Hood på Posten



Postens presstjänst säger att man inte känner till något fall som påminner om Karl-Bertil Jonssons agerande. Visserligen har det funnits fall – mycket få sådan, poängterar man – då anställda har haft svårt att skilja på mitt och ditt, men det har aldrig hänt att någon skulle ha omdirigerat paket i Robin Hoods anda.

Man låter hälsa att de postanställda arbetar hårt för att få fram paket och brev till rätt adressat. Man tror också att människor förstår skillnaden mellan verklighet och saga. Och Karl-Bertil Jonsson julafton är en saga. Därför säger man, även om det inte är Postens officiella ståndpunkt, även om man naturligtvis tar avstånd från alla olagligheter inom posthanteringen, även om man understryker än en gång att det har aldrig hänt: ”Vem kan låta bli att älska Karl-Bertil Jonsson?”

Samhällssystemet kläs av



I samband med flera av föreställningarna av Snäll rebell har det arrangerats samtalsforum. Tanken var att koppla ihop det förflutna och nuet, sagan med samtiden, och på det sättet fördjupa perspektiven. Från början hölls det föreläsningar över olika teman, senare ändrade man formen till diskussionskvällar. 

En av dem som deltog var miljöpartisten och journalisten Gustav Fridolin. Han berättar att för honom har Tage Danielssons diktning och sagosamling haft stor betydelse. 

– De har visat vad som behövs för att stå ut med livet och göra något vettigt av det.

Gustav Fridolin tycker att Tage Danielssons miljödikter är riktiga höjdare, och att Karl-Bertil är en del av barndomen som verkligen har bestått. 

Styrkan hos Danielsson tycker Gustav Fridolin ligger i dennes enastående förmåga att ta ner samhällsfenomen på jorden, och därmed klä av samhällssystemet. Hans budskap är radikalt, och Gustav Fridolin anser att det idag framstår som än radikalare. 

Den mest förbisedda aspekten i sagan om Karl-Bertil Jonsson, ser Fridolin i frågan om det personliga ansvaret. Karl-Bertil tar ett direkt ansvar, något som är så mycket viktigare då han tillhör de privilegierade. 

Sedan tycker Gustav Fridolin att det är helt fantastiskt att en saga om stöld kan förvandlas till en nationalklenod.

– Det säger faktiskt ändå något positivt om Sverige.

För mycket Dickens – för lite Marx




En annan deltagare i samtalsforum i samband med Snäll rebell var filosofiprofessorn och debattören Torbjörn Tännsjö. Och han är skeptisk till budskapet i sagan om Karl-Bertil Jonsson.

– Jag gillar verkligen Tage Danielsson, hans kärnkraftssatir är lysande, närmast oöverträffad. Men med Karl-Bertil Jonsson är det en annan sak.

Torbjörn anser att det är så långt från kommunism eller socialism man kan komma. Hans tankar går snarare till Dickens. Det är en historia som handlar om välgörenhet och inte revolution.

Karl-Bertil Jonsson blir upprörd över underklassens bekymmersamma läge och vill göra något åt saken. Det tycker Torbjörn Tännsjö är bra. Han stjäl, och det gillar filosofen, som inte för inte är professor i praktisk filosofi. 

– Men när underklassen själv får framträda och tacksamt ta emot olika håvor, är klassperspektivet borta.

Det är inte heller mycket med revolten mot överklassen. Den heliga äganderätten är ifrågasatt, och pappa kapitalisten är orolig.

– Men snart framgår det ju att det är smulor som har tagits från den rikes bord.

De rika behöver inte uppge sina privilegier, och historien slutar med att allt återgår till det normala.

– Tyvärr, det är omöjligt att tolka denna historia på ett mer progressivt vis!


Tidigare publicerat i Flamman december 2008.

lördag 24 december 2016

Jultomten hälsar




Jultomten bor fortfarande i Hamnviken.
Favorit i repris.

torsdag 22 december 2016

Nutida konstmusik från Östersjöområdet




NEO är en synnerligen kompetent stråkkvartett från Polen som spelar nutida konstmusik. De har under 2016 drivit ett Östersjöprojekt, som går ut på att spela nyskrivna verk av fem olika kompositörer i fem olika länder kring Östersjön, med ett verk från respektive land.

Målsättningen är att framhäva likheter och skillnader mellan musikskapare med ett gemensamt kulturarv från Östersjöområdet, men med skiftande kulturella traditioner och varierande individuella erfarenheter.

Länderna som är inblandade i projektet är Ryssland, Tyskland, Estland, Sverige och Polen. Hittills under året har konserter getts i Moskva, Berlin Tallinn och Gdansk. Den sistnämnda är NEO:s hemstad.

Sista konserten för i år var planerad att hållas i Stockholm, men av olika skäl blev det inte av, och erbjudandet gick istället till Härnösand. Tala om fint sällskap!

Det säger också en hel del om Norrlands Aten som kulturstad, och är tveklöst en eloge till Kapellsberg i allmänhet, och Peter Lyne och föreningen Nymus i synnerhet.

Konserten inleddes med ett verk av den tyske kompositören Helmut Zapf. Han är född 1956, vilket särskiljer honom från de fyra övriga som samtliga är 70-talister. Zapf har arbetat många år som kyrkomusiker i forna Östtyskland, och det har satt tydliga spår i hans musik. Men det fanns också fascinerande jazzinfluenser i hans skapande.

Också den polske kompositören Aleksander Kościów har rötter i modern sakral musik, men han anknyter även till en folklig tradition, med tydliga klanger från polsk romantik. Oerhört spännande och inte utan att Pendereckis skugga kunde anas i bakgrunden.

En annan klassisk musikgestalt som lät sin närvaro märkas under kvällen var estländaren Arvo Pärt. Unga Helena Tulve komponerar mycket i hans anda med en välavvägd balans mellan tradition och modernitet, med finstämda och nyanserade naturskildringar.

Sverige representerades av Rei Munakata, född i Japan, men sedan länge verksam här. Hans bidrag var förmodligen kvällens mest modernistiska, med säregna flöden av ljud och klanger, med en flytande form, mer process än struktur.

Kvällens mest udda inslag var ryssen Anton Safronovs komposition som går tillbaka på den urgamla ryska folksagan om majrovan. Lekfull musik sekunderad av expressiv recitation. Musikerna såg ut att ha riktigt roligt själva.

Konserten bjöd på en rikedom av kreativ variation, men jag är faktiskt benägen att förklara skillnaderna mer med olikheter i individuellt temperament och personliga erfarenheter än med nationell bakgrund och tradition.

Trots närheten till jul och uselt väder slöt en entusiastisk skara upp i Röjåssalen. Om det var julmusiken de ville slippa blev de rikligen belönade. NEO är en fantastisk stråkkvartett med en enastående känsla för nyanser och en tajming som man sällan hör maken till.

onsdag 14 december 2016

Norges skam




Det största brottet. Offer och gärningsmän i den norska Förintelsen
Marte Michelet
Övers: Jan Stolpe
Bonniers

Den norska berättelsen om andra världskriget handlar om en handfull förrädare och heroiska motståndsmän, som givetvis stöds av hela samhället. Förintelsen? Det var tyskarna, och vi kunde ingenting göra.

Berättelsen är lögnaktig, åtminstone till en del, och i rättvisans namn inte lögnaktigare än i något annat land. Den är definitivt mindre lögnaktig är den monumentala lögn som det officiella Frankrike länge har spridit, eller den bisarra lögnen och förnekelsen som fortfarande förlamar Österrike.

Sanningen om de ockuperade folkens delaktighet i Förintelsen har successivt kommit fram i ljuset i allt fler väldokumenterade historiska arbeten. Det har varit en smärtsam process, vilket visas inte minst i de häftiga och infekterade diskussionerna som har rasat i Polen de senaste åren. Även om den trista sanningen börjar så sakteliga sippra in i det allmänna medvetandet, så har det politiska motståndet snarare hårdnat, och en luddig lag som förbjuder påståenden om polackernas medhjälp och medverkan i Förintelsen har införts.

I Norge har ämnet varit tabu ända fram till nu då Marte Michelet gör en grundlig genomgång av den norska delaktigheten i Förintelsen på Norges judar.

Problematiken i Norge har trots allt betydligt blygsammare dimensioner än i till exempel Polen, och diskussionen har inte väckt lika kontroversiella känslor där, men reaktionerna är inte desto mindre snarlika som i Polen och på andra håll – indignerad förnekelse med understöd av akademisk knappologi.

Desperat lyfter man fram alla de som hjälpte judar – ofta med risk för eget liv – och stoppar helt cyniskt in dem i samma säck som mördarna och angivarna, för att därmed utropa ett moraliskt oavgjort, som vore det en tävling i gott uppförande.

Men fakta talar ett helt annat språk.

Marte Michelet tecknar en historisk bakgrund av antisemitism och främlingsfientlighet, rasismen är ingenting nytt i vare sig Norge eller något annat land. När den tyska invasionen av Norge kommer den 9 april 1940 har den ett omfattande norskt stöd. Det är föga förvånande med tanke på att Quislings National Samling har sitt starkaste stöd i officerskåren och i näringslivet.

I Norge bodde vid den tiden omkring 2100 judar, och denna lilla skara ignorerades till en början av tyskarna. Däremot ägnade sig de norska myndigheterna åt diverse antisemitiska trakasserier.

Situationen förändrades drastiskt efter invasionen mot Sovjet. Det började med en arresteringsvåg av ”ryssjudar”, det vill säga statslösa judar utan norskt medborgarskap. Tyskarna antijudiska aktioner sekunderades av de norska nazisternas egna initiativ, som pogromen i Oslo i juli 1941.

Den antijudiska situationen radikaliseras alltmer, och kulminerar hösten 1942 med massarresteringar, som följdes av deportation till Polen för vidarebefordran till förintelselägret Treblinka.

Tyskarna hyste en oviss oro för hur norrmännen skulle reagera, men det visade sig totalt ogrundat.

Deportationerna möttes av kompakt tystnad från norska samhället, också från motståndsrörelsen. Inte heller den norska exilregeringen vidtog några som helst åtgärder.

Dessutom fanns det belöningar att hämta. Företag, bostäder, diverse tillgångar och även reda pengar som hade stulits från judarna delades frikostigt ut. Förintelsen hade en materiell sida som tillät många, och inte bara tyskar, att göra sig en rejäl hacka.

Runt 40 procent av de norska judarna blev offer för Förintelsens utrotningsmaskineri. I internationell jämförelse kan siffran tyckas relativt låg, i Polen låg den på 90 procent.

Skillnaden beror på två saker. Dels den tyska ockupationens annorlunda karaktär, i Central- och Östeuropa var den osedvanligt skoningslös och brutal, medan i Norge betraktade tyskarna norrmännen trots allt som människor, ja rent av som arier, och ockupanternas framfart var betydligt mildare.

Dels fanns det faktiskt någonstans att fly, gränsen mot Sverige är lång och svårbevakad, den möjligheten fanns knappast någon annanstans.

Låt gå att Sverige inte heller levde upp till krav som kan ställas på en civiliserad nation, många kunde ändå ta sin tillflykt hit och rädda livet.

Marte Michelet varvar skickligt historiska avsnitt med skildringar av enskilda öden, vilket ger framställningen en bra balans av fakta och mänsklig dimension.

Jag rekommenderar starkt att läsa Michelets bok parallellt med Anna Bikonts mästerliga ”Vi från Jedwabne”. http://hamnvikens-hojder.blogspot.se/2014/12/nationalismens-fornekelsekultur.html

Det är både kontroversiellt och smärtsamt att ifrågasätta en nationell självbil. Det gäller att ha modet att konfrontera sin egen historia och våga ompröva självbilden.

Den som inte lär av historien är dömd att upprepa den.

tisdag 13 december 2016

Med hiphop som grund för kreativt skapande




Zouqaq lär betyda ”gränder”. Det är också namnet på ett projekt som arbetar med att ge röst åt unga människors berättelser. De ska eka ända in i gränderna.

Arbetet med projektet har bedrivits parallellt i Sverige och i Gaza tack vare en gemensam digital plattform.

I Sverige har projektet turnerat i Värmland, Göteborg och Botkyrka/Alby i Stockholm. Fokus har legat på att ge röst och plats åt unga nyanlända, inte minst ensamkommande, ungdomars erfarenheter och berättelser genom workshops i rap, poesi och spoken word – framträdanden.

Tack vare ett initiativ från kulturprofilen Barbro Lundquist kom Zouqaq till Kramfors under helgen och höll en workshop för ett tiotal ungdomar i Kulturskolans lokaler.



Workshopen leddes av tre personer. Khaled Harara är en välkänd palestinsk rappare. Hans eget liv är som en dramatisk berättelse. Född i Jemen, har han levt som flykting i Gaza, där han genom sin kulturverksamhet kom på kant med det styrande Hamas. Hans aktiviteter förbjöds, och han fängslades och förhördes vid flera tillfällen. Han lyckades fly till Sverige, fick möjligheten att bo i Göteborg som fristadsförfattare, och studerar nu vid Musikhögskolan.

Monirah Hashemi är född av afghanska föräldrar i Iran, hon har senare bott i Herat i Afghanistan, där hon började ägna sig åt teater. Det har hon fortsatt med i Sverige efter att ha kommit hit 2004.

Alexandra Shanahan är född i Sverige men med rötter i Irland och Italien. Hon har sedan flera år tillbaka turnerat i Sverige och Europa som DJ och artist. Hon är också drivande i musikkollektivet Femtastic, som verkar för ett mer jämställt kulturliv.



Tio Kramforsungdomar med rötter i bland annat Afghanistan, Syrien, Palestina, Somalia och Irak deltog, sju pojkar och tre flickor, alla nyanlända, de flesta ensamkommande.

-          Med sina traumatiska upplevelser i bagaget har dessa ungdomar inte bara förlorat mycket av sin identitet, de har också förlorat sin tro på framtiden, de vågar inte bygga upp ett nytt liv, de är rädda för drömmar, säger Monirah Hashemi.

Workshopen har därför som syfte att hjälpa ungdomarna att hitta tillbaka till sig själva, att bygga upp deras självförtroende, och i viss mån också fungera som terapi.

Utgångspunkten är hiphopmusiken som grund för kreativt skapande. Dagen ägnades åt lekar, trygghetsövningar och skådespel för att lära sig att illustrera sina tankar och berättelser. Sedan blev det undervisning i hur man skriver och framför sina texter.

Ungdomarna fick också lära sig de grundläggande kunskaperna i hur man mixar musik.

Till våren planeras en uppföljning, då även med infödda ungdomar, något som uppskattas mycket av ledarna för workshopen.

-          Man förväntar sig något slags quick fix av oss, men det här är ingen underhållning, integration kräver tålamod, varaktighet och kontinuitet, säger Khaled Harara.

video

måndag 12 december 2016

En inte så dum dystopi




Dumhet
Eiríkur Örn Norðdahl
Övers: John Swedenmark
Ramus.

”Dumhet” är en isländsk dystopi om ett samhälle där allt och alla är ständigt digitalt bevakade, och där ingen är det minsta intresserad av andra. Allt är synligt och ingen bryr sig. Utom möjligen polisen.

Det är också ett samhälle som är extremt individualistiskt, och där allt tycks totalt strömlinjeformat. Människorna är som klonade. Ett författarpar skriver helt oberoende av varandra exakt samma roman! Till och med titeln är samma.

Om det låter dumt beror det förmodligen på att det ligger så nära verkligheten. Vår egen verklighet.

Det är en kompakt värld, men också den visar upp sprickor. Korta strömavbrott är mest bara irriterande. Och så kommer det ett längre avbrott. Men lugn, bara lugn, strömmen kommer tillbaka.

Fast blotta tanken vad som skulle kunna tänka kan få en att vilja sluta tänka alls. Så dumt är det.

Vi är inte där än, men risken att det ska snart bli verklighet måste ändå betraktas som högst påtaglig.

Eiríkur Örn Norðdahl har skrivit en klart läsvärd skröna med bra driv i språket, en vildsint fantasi och anarkistisk humor.

torsdag 8 december 2016

Historiens mest kända resenär öppnade nya världar




Marco Polo. Från Venedig till Xanadu
Laurence Bergreen
Övers: Camilla Jacobsson
Leopard förlag

1200-talets Europa är en efterbliven, statisk och vidskeplig kontinent med mycket begränsade kunskaper om världen utanför den sfär som kontrolleras med tung hand av den kristna kyrkan. På andra sidan Medelhavet ligger Jerusalem om vilken man strider sedan århundraden med de ogudaktiga saracenerna. Bortom det finns det gåtfulla mongolriket med dess mytiske härskare, omgiven av ett rykte om våldsamhet och barbari.

När den unge venetianaren Marco Polo tillsammans med sin far och farbror gör en mångårig resa till mongolriket, där han stannar i Kublai khans tjänst i många år, och publicerar efter hemkomsten sin reseberättelse, blir han inte bara historiens mest kända resenär någonsin, han öppnar upp en ny och väldig värld för européerna.

Handeln med Östern kom i gång i allt större utsträckning vilket hade en avgörande betydelse för Europas utveckling. I mongolriket kom man också i kontakt med den synnerligen avancerade kinesiska kulturen med alla dess teknologiska och administrativa landvinningar.

Ett penningsystem med papperssedlar, tryckkonst, astronomi, optik med glasögon, och i förlängningen teleskop och mikroskop, användning av kol och krut, en överlägsen ingenjörs- och skeppsbyggnadskonst, en form av välfärdsstat, ett intrikat postsystem, mongolriket var i så många avseende långt före Västerlandet.

Marco Polos reseskildring hade stor betydelse för kartografin, och dessutom bidrog den till avmystifieringen av världen utanför Europa. Riken där långt borta beboddes inte längre av mordiska barbarer och mytiska djur. Det i sin tur har förmodligen stimulerat framtidens upptäcktsresor.

Marco Polo möter också en värld som till skillnad mot kristendomen är religiöst mycket tolerant, något som först väcker känslor av misstro och avsky, men som så småningom börjar allt mer tilltala den unge venetianarens öppna sinne.

Även om kunskapen om just religionsfrihet tyvärr tycks ha fått en högst försumbar betydelse i europeisk historia.



Trots Marco Polos uppenbara strävan efter att så realistiskt och sant som möjligt återge det han ser och upplever vilar det inte desto mindre ett tydligt drag av exotism över hans skildring. Och det är onekligen något som överlever i västvärlden ända fram till våra dagar.

Inte minst hans beskrivning av Ryssland, som han inte ens besöker, utan förlitar sig på rykten och hörsägen, är en ren fantasiprodukt, dessvärre inte helt olik den moderna rapporteringen från det stora landet i öster.

Laurence Bergreens bok följer ganska noga Marco Polos egen skildring, och han bemödar sig alltför mycket om att påvisa sin hjältes trovärdighet, vilket gör boken en aning tröttsam i långa loppet. Men annars är det ett alldeles förträffligt populärhistoriskt verk.

tisdag 6 december 2016

Julens klassiker på ett sätt ni inte hört förut




Tradition kan vara ett tunt fikonlöv för oreflekterad slentrian. Det gäller inte minst i juletider, och det finns säkert fler än undertecknad som skaffar öronskydd föra slippa höra all strömlinjeformad julmusik som obarmhärtigt dånar fram lite varstans.

Som tur är bjuds det motstånd. Lördagens konsert i Själevads kyrka var utan tvekan ett sätt att ta spjärn mot juletidens musikaliska förflackning, och ett ovanligt lyckat sådant.

Folkjul var kvällens rubrik, och den innebar dels ett folkligt tilltal, dels påannonserade den en musik i folkviseton. Det är Gunnar Idenstam som står för samtliga arrangemangen, och han har verkligen förmått att släppa loss sin ohämmade musikglädje, sin gränsöverskridande fantasi och en okynnig kreativitet.

På programmet stod klassiker som Bereden väg för Herran, Det är en rosutsprungen, Stilla natt och Nu tändas tusen juleljus. I Gunnar Idestams bearbetning var det som att höra dem på nytt. 

Folkmusiktonen var genomgående, med sedan pendlade musiken från det traditionellt sakrala till klassiska klanger på gränsen till modernism, över jazz, och med inslag av visa och populärmusik.

Lite av en höjdpunkt var en högst säregen trippelversion av Staffansvisan. Så har ni aldrig hört den förut.

Det svängde, hängde och krängde, och Gunnar Idenstam själv briljerade på orgel med lika delar subtil som grovhuggen virtuositet. Han såg definitivt ut att ha roligt.

Det hade vi också.

Han backades förtjänstfullt upp av Örnsköldsviks Kammarkör under uttrycksfull ledning av Helén Lundqvist Dahlén.

Kvällens obestridda stjärnor var nog ändå Sandra Marteleur på fiol och sångerskan Ulrika Bodén.
Sandra var den som med sitt distinkta spel höll ihop det folkmusikaliska anslaget ge nom hela konserten. Så känsligt, så självklart, så mästerligt.

video


Ulrika Bodén var i sitt esse, det är folkmusik som ligger henne varmast om hjärtat. Och kanske just kombinationen sakralt och folkmusik passar henne särskilt väl. De två genrerna ligger egentligen varandra nära, många psalmer är ju från början traditionella folkvisor, och det är just på det viset de ska spelas och sjungas.

Ulrikas röst, med sin känsla och stämning, sin innerlighet och värme, lyfter de två traditionerna till en ny nivå. Det var så spännande när hon tog ut tonerna och närmade sig kulning, och vid åtminstone ett par tillfällen trodde jag att hon skulle börja dansa.

Och vi med henne.

En oförglömlig kväll som lekte fram djärv nyskapande musik i all dess igenkännlighet, och som avslutades med ett vokalt crescendo värdigt både folk och Guds barn.

Julen är räddad.

torsdag 1 december 2016

Molly Johnson in memoriam


Jag har just fått veta att den fina författaren Molly Johnson har avlidit för två dagar sedan. Jag vill gärna hylla henne med en text som jag skrev i Flamman i december 2009, i samband med nyutgåvan av hennes fenomenala roman Pansarkryssaren.



Sergej Eisensteins filmklassiker Pansarkryssaren Potemkin från 1925 hade länge varit förbjuden av den svenska censuren. Först på 1950-talet kom den upp på de svenska biograferna igen. Historien om matrosupproret som får ett blodigt slut och som kulminerar med den berömda scenen med barnvagnen som rullar nerför trapporna i Odessa måste ha gjort ett mycket starkt intryck på den unga järnverksarbetardottern Molly Johnson från Hofors. 

Hon fick en idé till en novell, som senare kom att utgöra första delen i romanen, och publicerades 1954 i BLM. Hon fick massor av anbud från hugade förläggare, som bländades av textens djärvhet och originalitet. Året efter utkom romanen.

Det som Molly Johnson såg för sitt inre och skildrade på ett mycket suggestivt språk är hur pansarkryssaren med de upproriska matroserna kommer till Grusviken, ett brukssamhälle som har sin motsvarighet i verklighetens Hofors. Det är en mäktig bild när pansarkryssaren pressar sig i dimman uppför ån inför de häpna Grusviksborna. 

Revolutionen är äntligen här! Befrielsens timme är slagen! 

Men det förväntade jublet uteblir. Järnverksarbetarna är avvaktande och förvirrade. Bruksdisponenten och andra myndighetspersoner tillkallas, och dessa vet precis hur man ska komma till tals med och pacificera ett yttre och skrämmande hot. ”Matroserna hade äntligen, liksom människorna på betongbron, befriats från en tung historisk börda, när de nu hade fått en bestämmande överhet att hålla sig till."

Också revolutionsmatrosernas kampaglöd falnar, de resignerar och anpassar sig.

Samtidigt i en annan del av världen, i Stilla havet, genomförs provsprängningar av en vätebomb. På Grand Bahamas på lyxhotellet Grandest vältrar sig överklassen i ”/…/det bekvämaste, det slappaste och det mest skyddade man kan tänka sig /…/Allt som är dyrbart, sällsynt, svåråtkomligt ska vi ha.” 

När tiggarna från kåkstaden kommer för nära öppnar rikemanssönerna eld och anställer en veritabel massaker. 

Allt hänger samman, det hårda slitet, våldet och förtrycket kommer att fortsätta så länge vi inte gör något åt det, och återställer arbetets värde. 

Johnson skriver en suggestiv prosa med många stämmor, som med stor språklig medvetenhet undersöker sina uttrycksmöjligheter. Hon pendlar mellan det associativt poetiska och en kärv och drastisk dialekt. En idyllisk reseskildring med exotiska inslag slår över i saklig dokumentär.

Romanen saknar huvudpersoner utan det är kollektivet som klass som står i centrum. Det finns inte heller någon fast plats för händelserna eller en tidsram för berättelsen. Tillsammans med det språkligt nyskapande, både stilistiskt och innovativt när det gäller ord och uttryck – vad sägs om ”skyskrapsskrytsamt” eller ”stämpelklocksbrådska” – ligger Pansarkryssaren ljusår från den socialrealism som alltför ofta tillskrivs arbetarlitteraturen. 

Samtidigt finns det här ett klart politiskt budskap som tydligt protesterar mot klassamhällets orättvisor, exploatering och avhumanisering, och det uttrycks med ett anslag som, precis som hos Molly Johnsons stora förebild C.J.L. Almqvist, inte saknar religiösa undertoner: ”Vi kräver att arbetet ska få vara av en helig renhet /…/ Att arbetet ska vara länken mellan den kraft som kan utvinnas ur våra villiga händer och den tro vi har på framtiden och den blivande människan.” 

Modernistas utgåva av Pansarkryssaren är en stor litterär händelse. Det här är årets obligatoriska läsning.


Molly Johnson var 24 år gammal när Pansarkryssaren publicerades, och hon spåddes en lysande framtid som författare. Så blev det inte. Hon har självt hänvisat till att hon ”sysslat med att sköta hushåll och barn”. Andra förklaringar kan vara prestationsångest, något som är fullt förståeligt efter en sådan dundersuccé vid unga år, och en skygghet för offentligheten. Hur som helst visar hennes öde på att det är långt kvar till jämlikhet också inom litteraturens värld.

Vila i frid!

onsdag 23 november 2016

Grisarna slår tillbaka




Vi är vad vi äter. Det är ingen tilltalande tanke i nutiden, vi vet mer än väl om alla hemskheter som den moderna matindustrin ägnar sig åt. Närmast sadistisk djurhållning, hormon – och antibiotikabehandlingar, alla tillsatser, besprutningar, den listan kan göras mycket lång.

Scenkonstgruppen försöker i sin monologföreställning Grismanifestet att vända på perspektiven. Tillvaron framställs ur djurens synvinkel, och där framstår ju människan som en hänsynslös och egoistisk barbar som förstör, förslavar och hotar hela planetens existens.

Pjäsen ingår i Naturskyddsföreningens miljöprojekt som består av pjäsen och samtalet kring den efteråt.

Det är en form av idéteater där det alltid finns en risk att idéerna blir ganska tunna och teatern håller inte riktigt måttet.

Skådespelaren Nadja Franke framför monologen väl med bra inlevelse, men texten är alldeles för smidig och motståndslös, den bara rinner fram utan något utrymme för överraskning eller eftertanke.

Förutsägbarheten är dessutom total. Så fort det kan börja hända något oväntat, som när Grisen/Huvudpersonen river de trånga boxarna, stramas allting upp omedelbart med ett ideologiskt korrekt brandtal.

Vägen ut är en patetisk idealisering av naturen. Nej, naturen eftersträvar ingenting, allra minst några ädla ideal. Och även om den inte är ”grym”, som människor ofta beskriver den, är den inte heller någon fri och vild idyll.

Pjäsen tenderar hela tiden att förmänskliga både naturen och djuren, och det är i själva verket just ett sådant övergrepp som monologen anklagar människorna i det moderna rationella samhället för.

Maktfrågor lyser samtidigt med sin frånvaro. Det är någon som kontrollerar och tjänar pengar på dålig djurhantering. Om detta just ingenting.

Visserligen kan man se föreställningen som en djupare metafor för samhället, jorden, mänskligheten. Men det ändrar inte det faktum att maktfrågorna fortfarande pockar på svar.

Det blir inte bättre av att låta ärkeskurken gå under namnet Dansken, det blir nästan som att peka finger åt de där andra som missköter sig, annat skulle det vara med oss hederliga svenskar. (Att härma danska är inte heller Nadja Frankes främsta tillgång som skådespelare.)

Avslutningen med Änglamark hade en omisskännlig anda av nordkoreansk partikongress – med Naturen som Den Store Ledaren.

Text & regi: Patrik Franke
Skådespelare: Nadja Franke
Scenograf: Lars Jansson

Härnösand 21 november – Lilla scenen, Härnösands Teater
Sollefteå 22 november – Hullsta Gård
Örnsköldsvik 23 november – Nolaskolans aula
Sundsvall 24 november

tisdag 22 november 2016

Skriet från avgrunden




I år är det 100 år sedan Jack London gick bort. Hans litterära berömmelse grundar sig på hans vildmarksromaner, men han var framför allt en samhällskritisk författare som skrev romaner och berättelser med en tydlig socialistisk tendens. Dessutom skrev han sociala reportage och politiska pamfletter, och var aktiv inom socialistiska partier i USA.

Varghunden, Skriet från vildmarken, och Varg-Larsen är klassiker lästa över hela världen, och, åtminstone för bara någon generation sedan, var alla barn och ungdomar i många länder bekanta med Jack London och hans berättelser från guldruschens Klondyke.

Jag slukade Londons vildmarksromaner i tidiga tonåren, men minns så gott som ingenting av dem, mer än att det handlar om hundar i exotiska vintriga miljöer. Däremot har flera av hans politiskt färgade noveller gjort bestående intryck som jag bär med mig än idag. Det gäller i ännu högre grad hans delvis självbiografiska roman Martin Eden, ett verk som jag inte tvekar att ställa jämsides med arbetarlitteraturens klassiker som Gorkijs självbiografiska trilogi eller Andersen Nexøs Pelle Erövraren.

1896 gick Jack London med i Socialist Labor Party. 1901 lämnade han partiet och anslöt sig istället till Socialist Party of America. Han ställde två gånger upp som partiets kandidat i borgmästarvalet i Oakland, men med klena resultat.

Han turnerade runt i USA med föreläsningar om socialismen och fackföreningsrörelsen. London var inte i första hand en teoretiker utan hans socialism grundade sig i första hand på hans egna erfarenheter och kontakter med arbetande människor. Han hade grävt guld i Klondyke, haft olika jobb, bland annat som sjöman, och hade under en längre tid varit på luffen i USA. 1894 avtjänade han 30 dagar i fängelse för lösdriveri.



Från den tiden finns det en uppsjö av berättelser och noveller. London anses som den korta berättelsens okrönte kung, novellen som form passar hans otåliga och kvicktänkta temperament. Han har lämnat efter sig inte mindre än 19 originalnovellsamlingar.

De flesta handlar om livet som luffare, och är nog så läsvärda och saknar inte en social dimension, men det finns också en annan tematik. Dels finns de direkt politiska berättelserna, som Mexikanen, om en ung man som ställer upp i en boxningsmatch mot den rutinerade mästaren för att få ihop pengar till vapen till revolutionen. Oddsen är hopplösa, dessutom misstänks han av sina kamrater för att vara spion och provokatör. Han får kopiöst med stryk, och ni får själva gissa hur det går.

Sedan finns berättelserna som handlar om strejker, fackföreningsorganisering och kamp för arbetarnas rättigheter som tar upp klassproblematiken ur olika perspektiv. Den jag minns bäst handlar om en sociologiforskare som bedriver fältstudier bland arbetare ute på fabrikerna. Han byter identitet flera gånger, och London kontrasterar skickligt de två personligheterna. Akademikern med det välordnade borgerliga livet, en fästmö av ”god familj” – svalt behärskad och blond – å ena sidan, och å andra sidan den tuffe arbetaren, med en flickvän från enkla omständigheter – temperamentsfull och mörkhårig. Han återvänder slutligen till sitt borgerliga och akademiska liv. Men av en slump blir han och fästmön vittnen till hur strejkande arbetare, bland dem den mörkhåriga skönheten, slåss med polisen som skyddar svartfötter. Åsynen av misshandeln får den korrekte professorn att med ett vilt tjut ansluta sig till de kämpande arbetarna. Därefter försvinner han för alltid ut ur sin borgerliga tillvaro – i sällskap med den mörkhåriga.

Läsvärda är också hans noveller från Hawaii, präglade av mänskligt djup och en klar antirasistisk tendens.

Jack Londons mest uttalat socialistiska roman är Järnhälen. Det är en dystopi, påstått publicerad flera sekel efter vår tid, med en ny tideräkning som kallas för Mänsklighetens (socialistiska) Broderskap. Ett manuskript har hittats, skrivet av hustrun till en arbetarledare. Det kan nämnas att det vid denna tid fortfarande var ovanligt med en kvinnlig berättare i en roman.



Handlingen utspelar sig under en tid, 1912-1932, och kallas för ”den irrationella och anarkistiska tiden”. Mannen heter Ernest Everhard, är en arbetarintellektuell av rang. Han räds inte debatten med sin tids intellektuella elit, och vinner naturligtvis med lätthet alla verbala sammandrabbningar. Han påvisar ”vetenskapligt” det rådande systemets dåraktighet och socialismens oundviklighet.
De flesta av hans borgerliga motståndare blir upprörda och slår bara ifrån sig. Men en liten hårdför kärna inser att Everhard har rätt, och skrider därför till handling för att rädda det kapitalistiska systemet. Det blir upphovet till oligarkins maktinnehav, ”Järnhälen”, som trampar ner på de arbetandes ansikten.

Århundraden av förtryck tar vid. Samhället organiseras på ett sätt som påminner en del om Platons idealstat. Den styrande oligarkin består av sju ”truster”, mycket i tradition med den amerikanska radikalismen. De delar av arbetarklassen som är verksamma inom ekonomins viktigaste sektorer mutas med förmåner och privilegier, och bildar en arbetararistokrati. Denna fara uppehåller sig London länge och upprört vid.

Resten av den arbetande befolkningen utgör ”avgrundens folk”, och lever i en ofattbar misär, en tillvaro som knappt kan kallas mänsklig. Flera upprorsförsök slås blodigt ner, innan ”arbetets världsrevolution” efter 700 år, slutligen inträffar och Förnuftet segrar.

Det är en mycket mörk skildring, även om den delvis uppvägs av Londons förtröstan på arbetarklassen och dess framtida seger. Den anses ha influerat Orwells 1984 och Kurt Vonneguts Det mekaniska pianot.

Begreppet ”avgrundens folk” som förekommer flitigt i Järnhälen återfinns i titeln på ett socialt reportage som London skrev efter att bott i Londons East End, som den tidens Wallraff. Det är ett välskrivet litterärt dokument som skoningslöst kritiserar ett ojämlikt samhälle präglat av oöverstigliga klassklyftor, utsugning, förtryck och slöseri med mänskliga resurser. Mycket träffande förutser han redan då det brittiska imperiets förestående nedgång.



Romanen Martin Eden anses vara självbiografisk, även om det finns klara skillnader mellan Jack London och bokens huvudperson. Det är historien om en sjöman som strävar efter social och ekonomisk framgång för att överbrygga klassklyftan till överklasskvinnan han är förälskad i. När han väl lyckas har det uppnådda inget värde längre, och det slutar med att han tar livet av sig.

Klassproblematiken är central, och klassresans ambivalens mästerligt skildrad. Borgarklassens fina manér och bildade förfining är blott en fasad bakom vilken döljer sig intellektuell tomhet och sociala fördomar, medan den enkle sjömannen, fri från förutfattade meningar och stereotyper är mycket mer skarpsinnig och självständig i sin bedömning av konst, politik och filosofi.

I ett brev till en annan amerikansk socialistisk författare, Upton Sinclair, skriver London att romanen var avsedd som ett angrepp på individualismen – den som lämnar sin klass och klasskampen är dömd till undergång.

Jack London själv mötte sin undergång i alkoholism bara 40 år gammal, den 22 november 1916.

lördag 19 november 2016

Teater om vredens dagar




Det är något särskilt med siffran sju och Kramfors. Nästa år, 2017, firas 70 sedan man fick stadsrättigheter 1947. Historiska händelser uppmärksammas på olika sätt, bland annat blir det teater om de dramatiska åren 1907 och 1917.

Kommunens chef för kulturenheten Ninni Mellander har redan för ett par år sedan funderat på lämpliga sätt att fira 70-årsdagen. Eftersom det är 100 år sedan Hungermarschen var det naturligt att föreslå idén att återuppväcka teaterpjäsen om denna omskakande händelse i kommunens historia. Efter att ha förankrat förslaget hos den politiska ledningen tog Ninni kontakt med Mia Tejle på Amatörteaterns riksförbund.

Mia tog i sin tur kontakt med länsregissören Iso Porovic och bollen var i rullning.

-          Jag läste manuset från 1980 och tyckte det var alldeles otillräckligt, säger Iso Porovic.

Frågan gick till författaren Bo R Holmberg som mer än gärna tackade ja till uppdraget. Och kom dessutom på att det kunde kopplas ihop med en annan dramatisk händelse i Kramfors, nämligen Sandökravallerna. Givetvis med en sjua, året var 1907.

-          Revolutionären Fritz Ståhl var en spännande person som deltog i både händelserna och knyter på så sätt ihop handlingen i pjäsen, säger Bo R Holmberg.

Lämpligt nog har Bo R skildrat Sandökravallerna skönlitterärt i romanen Bortom saknaden. Dess huvudperson 16-årige Sixten får också äran att vara pjäsen bärande karaktär.

Bo R Holmberg är noga med att påpeka att pjäsen är ingen historielektion – även om naturligtvis en rad historiska händelser presenteras. Men de utgör enbart en fond för berättelsen om en ung mans väg in i vuxenlivet.

-          Det handlar inte om de konkreta historiska tilldragelserna utan snarare om hans uppfattning av dem. Vi vill skildra det stora genom det lilla, säger Bo R.

Pjäsen som har fått titeln Vredens dagar är en omfattande produktion. Huvudrollen kommer att spelas av en professionell skådespelare, men än så länge vill man inte släppa namnet. En lång rad amatörteaterföreningar från Ångermanlands samtliga kommuner är inblandade.

-          En riktigt stor utmaning för både regissör och producenter, säger Iso Porovic.

 Sammanlagt kommer det att medverka mellan 25 och 30 skådespelare – dessutom statister och musiker.

Konstnären Mats de Vahl är tillfrågad som scenograf.

På tisdag den 22 november håller man på kvällen ett informationsmöte på ABF i Kramfors dit alla intresserade är välkomna. Det finns fortfarande några roller som inte är besatta, framför allt för unga killar.

Premiären planeras till den 27 juni, och det kommer att spelas tio föreställningar på hamnplanen i Nyland.

torsdag 17 november 2016

I boktjuvarna fotspår




Runt om i länet uppmärksammades 250-årsdagen av tillkomsten av tryckfrihetsförordningen. I Kramfors talade författaren Anders Rydell på biblioteket om nazisternas plundring av böcker.

Anders Rydell har tidigare skrivit om plundringen av konstskatter under andra världskriget i boken Plundrarna. Den var nominerad till Augustpriset och har varit internationellt uppmärksammad.

I Boktjuvarna fortsätter han sin kartläggning av nazismens framfart mot vad de uppfattade som fientlig kultur.

Den vanliga bilden av nazisternas förhållande till böcker är nog framför allt bokbålen, då tusentals böcker av socialistiska, kommunistiska, judiska och andra ”otyska” författare brändes under stort jubel av entusiastiska folkmassor.

Men Anders Rydell menar att bokbålen var bara en parentes. För nazisterna stod kulturen i centrum, den var en viktig del i det ideologiska kriget som rasade mellan främst den germanska och den judiska rasen. Därför gällde det att lägga beslag på så mycket som möjligt av fiendens litteratur.

Syftet var dels att studera motståndaren, men framför allt att skriva om historien – att äga minnet.

Mellan 100 och 200 miljoner böcker plundrades av nazisterna under andra världskriget.

Helt unika samlingar stals och fördes till Tyskland från viktiga judiska centra som Vilnius och Thessaloniki. I judiska biblioteket i Rom, som var 2000 år gammalt, fanns manuskript från tiden före Kristus, de första böckerna från en tryckpress, oersättliga kulturskatter, allt är borta.

Det finns vaga spår som leder till Ryssland.

I de flesta andra fall leder spåren efter böckernas ägare till Auschwitz.

Även om ganska många böcker har återlämnats, finns det fortfarande miljontals exemplar kvar i framför allt tyska bibliotek.

Ända fram till 90-talet har bibliotekarier som var medskyldiga till plundringen arbetat kvar, och det är först nu som saken har fått uppmärksamhet i Tyskland.

Anders Rydell poängterade att det är viktigt att försöka återlämna så många böcker som möjligt. Dels kan en bok vara det enda som finns kvar av personer mördade i Förintelsen, dels blir återlämnandet till en viktig försoning för både offer och förövare. En symbolisk handling som ger tillbaka det stulna minnet.

Boktjuvarna är andra delen i en tänkt trilogi. Tredje delen kommer att handla om plundringen på musikens område, av instrument och originalnoter.

måndag 14 november 2016

Jazzigt och folkligt med Merit Hemmingson




Merit Hemmingson bjöd publiken på Babelsberg på fredag kväll på en blandning av gammal och nytt. Ändå var det samma folkmusik i poparrangemang på orgel som alltid sedan slutet av 60-talet.

Merit slog Sverige med häpnad med sina moderna arrangemang av svensk folkmusik, och så om det inte var nog med denna revolution lyfte hon in Hammondorgeln i sitt musicerande.

Svårt att tro att det snart har gått ett halvt sekel sedan dess. Merit själv har inte ändrat sig särskilt mycket, hon verkar nästan oberörd av tidens gång.

Hon ser ut som en leende älva när hon äntrat scenen. Hon utstrålar en fullständigt självklar scennärvaro utan att göra minsta väsen av sig. Och så börjar hon spela, och också musiken är sig lik. 

Svensk folkmusik, välbekanta toner, polskor och gånglåtar från Dalarna, Hälsingland och Medelpad, tonarterna är genomgående ganska jazziga.

Knappast en tillfällighet att flera av låtarna är en hyllning till jazzpianisten Jan Johansson, ni vet han med Jazz på svenska.

Det mesta av musiken går i moll, Merit Hemminson har en osviklig känsla för det nordiska vemodet, folkmusiken har onekligen något sorgesamt längtande över sig, hos Merit förstärkts det ytterligare genom orgelns utdragna toner.

Hon använder dessutom fortfarande rösten som instrument, på ett naturligt och opretentiöst sätt.
Och hon ackompanjeras mycket följsamt på trummor av Ola Hultgren, de två har flera turnéer tillsammans bakom sig.

Merit Hemmingson förenar i sin musik det storslagna och det lättsamma på ett rakt och enkelt sätt.

Och kanske just enkelheten är det som skiljer dagens Merit från den jag hörde första gången under första hälften av 70-talet. Då var det nog mer raffinerat och utsökt – och aningen sökt. Jag föredrar definitivt hennes nuvarande enkelhet.

Annars var allting sig likt, Merit, musiken, ja också stora delar av publiken var sig lik.

torsdag 10 november 2016

Faurés Requiem i Sollefteå




Memento mori! Allhelgonahelgen är en tid att minnas de döda. Och påminnas om vår dödlighet. På söndag kväll bjöds det på Requiem av Gabriel Fauré i Sollefteå kyrka.

Requiem är ju en dödsmässa. Fauré tillhör den franska romantikens slutskede, och hans Requiem är ett särpräglat verk där sorgen ger vika för en rädsla för en straffande Gud och helvetets hemska kval, men också öppnar för själens befrielse och dess utsikter till himmelska fröjder.

Musiken pendlar mellan ljus och mörker, det överväldigande och det stämningsfulla, det mäktiga och det nyansrika.

Det var Sollefteå Vokalensemble under ledning av Mika Lidén som stod för framförandet.

Helena Holmlund spelade orgel. Trots sin ungdom är hon redan en mycket erfaren organist med ett sällsynt brett register i sitt spel, hon förmår verkligen att ta vara på instrumentets hela tonpotential.
Kvällens solister var sopranen Anna Sandström och Daniel Åberg, baryton.



Anna är välkänd för Sollefteåpubliken och det blir en sångfest varje gång hon uppträder på hemmaplan. Än en gång imponerade hon med fantastisk värme och allvar i stämma. Den lätthet med vilken hon drillar fram både höga och låga toner upphör aldrig att förvåna. Och hennes register tycks bara bli vidare och djupare för varje gång jag hör henne sjunga.

Daniel Åberg, ursprungligen från Stockholm, men numera bosatt i Piteå, var också en trevlig bekantskap. Han har en varm och fyllig baryton, och sjunger med imponerande inlevelse.



En jättefin konsert, så kongenial med helgens högtid. Memento mori!

onsdag 9 november 2016

Med humanistiskt patos om diktaturens Irak




Presidentens apelsiner
Abbas Khider
Övers: Ingrid Viktoria Kampås
Thorén & Lindskog

Det är ett välkänt faktum att om man är på fel plats vid fel tidpunkt kan det få ödesdigra konsekvenser. Huvudpersonen Mahdi i tysk-irakiske Abbas Khiders roman är dessutom i fel sällskap, och det är nära att det kostar honom livet.

I Saddam Husseins paranoida diktatur är alla människor misstänkta, och inte ens att bevisa sin oskuld är skäl nog att åter få åtnjuta friheten, eller rättare sagt slippa tortyren och svälten i fängelset, den plats som irakierna kallar ”bakom solen”.

Här har de guldskimrande apelsinerna ingenting av sin saftighet och sötma, bara en bitter smak av besvikelse och bedrägeri.

80-talet var ingen bra tid att växa upp i Irak. Det utdraget blodiga kriget mellan Iran och Irak pågick under nästan hela decenniet, och utsatte den redan svårt plågade befolkningen för ytterligare prövningar. Mahdis far stupar vid fronten och han får den tvivelaktiga äran att bli utnämnd till ”martyrson”.

Och livet ter sig inte ljusare av att hans mor dör i cancer.

Mahdi räddas mirakulöst från en säker död i fängelset av Gulfkriget, när Saddam för en kort tid verkar tappa sitt grepp om landet, och hoppet om frihet börjar gro bland folket.

Men västmakternas cyniska svek låter Saddams förtryckarregim fortsätta och det folkliga upproret slås brutalt ner.

Det enda som återstår är att fly, betala allt man har och äger till smugglare som tar flyktingar genom öknen, till säkerheten i ett flyktingläger. Där får man räkna sandkorn tills något drömland har godheten att bevilja asyl.

Skildringar av fängelsetiden varvas med bilder av vardagen i ett land under diktaturens stövelklack. Trots allt finns här utrymme för vänskap och mänsklig värme.

Det är enkelt men finstämt skrivet, med säker känsla för detaljer, men framför allt lever romanen högt på sitt starka humanistiska patos.

Abbas Khider har fått mycket uppmärksamhet i sitt nya hemland Tyskland, han skriver också på tyska, och 2013 belönades han med Nelly Sachs-priset. *Presidentens apelsiner* är hans tredje roman, och den har klara självbiografiska drag. Khider själv har suttit två år i fängelse under Saddam-regimen, och efter flykten irrade han mellan olika flyktingläger i Mellanöstern innan han kunde komma till Tyskland.

*Presidentens apelsiner* kan tematiskt inordnas under begreppet vittneslitteratur, och numera kan man också tala om en underavdelning, som skulle kunna kallas för exillitteratur. Den är inget nytt fenomen, det har aldrig rått någon brist i världshistorien på hemskheter att fly från och skildra. På 30- och 40-talen blomstrade exillitteraturen inom tyska flyktingkretsar, Jugoslaviens sönderfall på 90-talet och dess konsekvenser har skildrats av flera författare, och nu har turen tydligen kommit till arabvärlden.

De senaste årens växande främlingsfientlighet och rasism har ökat behovet av exillitteratur. Vi måste få veta och förstå.

Tidigare publicerat i Flamman.

tisdag 8 november 2016

Kramfors Dramatiska tillbaka på hemmaplan




Kramfors Dramatiska är i gång igen – i Kramfors. Efter flera årsuppehåll hade det strävsamma paret Petra Näslund och Jannie Nielsen premiär för en ny teaterpjäs i lördags på Babelsberg.

Kramfors Dramatiska är en fri teatergrupp som har tidigare varit verksam i länet under åren 2005-2010. Under dessa år arbetade de fram ett flertal barnproduktioner som turnerade runt i länet och resten av Sverige, arbetade med pedagogisk verksamhet och tillsammans med omsorgen om funktionshinder i Kramfors gjort långfilmen "Hej Hawaii".

Petra Näslund har sina rötter i Docksta, men flyttade söderut efter grundskolan för att kunna skaffa sig en teaterutbildning. 2005 fick för sig att flytta tillbaka hem till Kramfors, mest för att få skrivro. Här fanns redan Jannie som flydde storstan till sin dåvarande sambos hembygd.

Jannie råkade läsa om Petra i tidningen, tog kontakt och föreslog att de skulle bilda en barnteatergrupp.  Sagt och gjort, snart var de två välkända profiler på teaterscenerna i både Kramfors och i hela Västernorrland.

2010 inträffade en rad tråkiga händelser i bådas privatliv. Samtidigt skapade sparkraven från framför allt landstingets sida en besvärlig ekonomiska situation.

Jannie bodde visserligen kvar i Kramfors men var inte längre aktiv inom yrket, medan Petra flyttade till Stockholm.

-          Men jag hade hela tiden en fot kvar i Ådalen, säger Petra Näslund.

Förra året efter positiva signaler från kommunen beslöt så de två att återuppta verksamheten i Kramfors.

-          Det finns ett allvar i Kramfors vilja att satsa på kultur som är mycket positiv, säger Petra och Jannie samstämmigt.

Föreställningen ”Bertil och fantasin” är bara början. Det finns massor av idéer till många fler pjäser. Till sommaren hoppas de kunna använda den nyinförskaffade teatervagnen, en ombyggd husvagn, som kan nyttjas som scen på gator, torg och festivaler. Och redan nu planerar de för en föreställning av En julsaga nästa år.

Förutom barnpjäser finns det även tankar på vuxenproduktioner, och dessutom film.

Pjäsen ”Bertil och fantasin” är baserad på Michael Endes ”Den oändliga historien”. Den utgår från en saga som har som tema hur vi bevarar fantasin, det är en resa genom både den inre och yttre verkligheten som inger hopp och styrka.

Fram till jul ska de turnera med pjäsen i skolor, och även i olika sammanhang utanför länet, bland annat Umeå. Till hösten ska en version anpassad för nyanlända arbetas fram.

Kramfors Dramatiska är tillbaka på hemmaplan.

-          Skriv också att vi är mycket öppna för samarbete med lokala kulturutövare, säger Petra och Jannie.