Gott slut och olika början

 

Vi skriver snart År 2023, förr skulle man ha skrivit Herrens År eller Anno Domini, vår tideräkning har ju sin utgångspunkt i Kristi födelse. Inom andra kulturer har man givetvis andra utgångspunkter, och faktum är att Jesus föddes 6 eller 7 år efter Kristus!

Den kristna kyrkan ansåg länge att romarnas glada sätt att fira det nya året var syndigt, det är först på 1900-talet som det blir nyårsvaka och kalas. Också datum har ändrats, i Sverige firade man nyår den 25 mars fram till 1753.

Islamisk tideräkning börjar den 15 (eller 16) juli 622 vår tideräkning, då profeten Mohammed flydde från Mecka till Medina. Nyåret, Al Hidjra, firas på den första dagen av månaden Muharram, vilket betyder flykt, resa eller utvandring. Nyår är en viktig fest inom islam, och dagen brukar firas med berättelser om Mohammed och hans följeslagares liv.

Skillnaderna i firandet är mycket stora mellan olika länder och regioner, och varierar mellan från stora fester till fasta. I Sverige bland muslimer är det en vanlig tradition att skicka nyårskort till varandra.

Den judiska tideräkningen tar sin början från världens skapelse. Enkelt och bra.

Inom andra kulturer har man givetvis andra utgångspunkter.

Årets början kan förläggas till olika tidpunkter och bestämmas efter skilda principer. Några nyår markerar årstidsgränser, andra är knutna till religiösa händelser. Sätten att fira på kan skilja sig, och det finns också förändringar över tiden.

Bland vargar och människor

 

Löpa varg
Kerstin Ekman
Bonniers

Det är föga förvånande att allt fler skönlitterära verk tar upp ekologiska ämnen ur olika aspekter. Med stor sannolikhet kommer antalet sådana skildringar bara att öka med tiden, miljöfrågorna tränger sig på, och det kommer att bli en allt större efterfrågan på berättelser kring relationen människa och natur. Men redan nu kan vi konstatera att Kerstin Ekmans ”Löpa varg” har satt ribban för den sortens litteratur, och den nivån är riktigt hög.

Kerstin Ekman har valt sin huvudperson med omsorg. Det är ingen ”miljömupp”, snarare raka motsatsen. Ulf Norrstig, bördig från Hälsingeskogarna, dit han också återvänt efter studierna i södra Sverige, är passionerad jägare, han äger egna jaktmarker och har i många år verkat som jaktledare för sitt jaktlag. Han är dessutom jägmästare till yrket.

Nu har han hunnit bli till åren, han har passerat 70, hälsan är inte den bästa längre, och han börjat så smått och lite motvilligt utvärdera sitt liv. Och till en viss del omvärdera. Ett möte – på behörigt avstånd – med en praktfull varg blir lite av en mental vändpunkt.

Det dröjer inte länge förrän han hamnar i konflikt med flera, de flesta, av sina forna kamrater inom jaktlaget. Det handlar inte om jakten som sådan, utan om vilka metoder man är beredd att ta till, och kanske framför allt attityden, till jakten, till djuren, till naturens värld i sin helhet.

Han är ingalunda någon djurromantiker. Rovdjuren kan vara nog så farliga, och de kan ställa till med stor skada, vilket exemplifieras med all tydlig åskådlighet vid åtminstone ett par tämligen blodiga tillfällen.

Berättelsen har delvis formen av en deckare, en genre som aldrig varit främmande för Kerstin Ekman. Det är tätt och spännande, utan att göra minsta avkall på psykologiskt djup. Språket är sällsynt träffsäkert, äkta och trovärdigt in i minsta hummande mellan Ulf och hans hustru.

Upplösningen är lika öppen som oväntad.

Ekman lyckas bredda och nyansera debatten kring rovdjuren i vår natur, inte minst vargen och det hat som sedan länge är artens ständiga följeslagare bland människorna.

Men det är mer än så. Det är samtidigt en fin skildring av åldrandet, och hur svårt vi har att acceptera det. Det är även en bild av en vilsen manlighet som inte förmår att hitta sin nya roll.

Stor litteratur i litet format.

Jultomten hälsar

 

Jultomten bor fortfarande i Hamnviken.'

Den alternativa julens Kalle Anka

 

Kalle Anka och hans vänner sändes första gången i amerikansk TV den 19 december 1958, alltså inte ens på julafton. Till Sverige kom Kalle redan julen 1960, och har visats varje år sedan dess. Den amerikanska populärkulturens genomslagskraft har alltid varit stor i lilla Sverige.

Idén att låta Tage Danielsson göra en julsaga i TV kom från Sveriges radio och TV, som det hette på den tiden. Att året var 1975 kan ha varit en ren tillfällighet, men var det nog ändå inte. Det radikala 1970-talet ställde sina egna krav, också när det gällde så till synes icke-radikala fenomen som julfirande. 

Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton skrev Tage Danielsson redan 1964. Den kom senare att ingå i hans Sagor för barn över 18 år, och förlaget använde under lång tid ett särtryck av sagan som julhälsning. 

Från början var det tänkt att det skulle bli en riktig spelfilm. Tage Danielsson skrev manus tillsammans med Per Åhlin, som också skulle står för scenografin. När det senare beslöts att göra en animerad film, behöll man Per Åhlins bakgrundsteckningar, och den tecknade filmen utspelar sig därför i ”riktiga” miljöer. 

Karl-Bertil Jonsson påminner till det yttre starkt om sin upphovsman Tage Danielsson, även om det har påpekats att likheten faktiskt stannar vid det yttre. 

Intressantare är de anakronismer som filmen innehåller. Mycket antyder att filmens handling skulle vara förlagd till 1940-talet, närmare bestämt under andra världskriget, affischen med En svensk tiger, bilarnas gengasaggregat – och framför allt nazistflaggorna som pryder julgranen och flaggbandet på den firmabil som Karl-Bertil och hans far Tycho Jonsson färdas i under triumffärden när de ska berätta för de bestulna vad som har hänt.

Även om det hör sagan till att bryta ner vardagens logik får det betraktas som helt uteslutet att en så medveten författare och filmskapare som Tage Danielsson skulle låta filmen utspelas 1942 av en slump. Inte heller är det en tillfällighet att det förekommer andra saker som är av betydligt yngre datum, som Sartres bok – den utkom 1963, och televisionen, bland annat.

Karl-Bertil verkar i ett samhällsklimat som all fryntlighet till trots är ganska otäckt, och – än viktigare! – det finns en kontinuitet, inte heller vår egen tid kan sägas vara utan skuld.

Filmen är skapad som en motvikt till den jultradition som representeras av Kalle Anka. Den är inhemsk, och framför allt därför att den har ett icke-kommersiellt och samhällstillvänt budskap. Det finns en grupp på Facebook som heter Karl-Bertil Jonsson är viktigare än Kalle Anka på julafton. Sannolikheten att du hittar en bekant där är ganska stor. 

Budskapets mera exakta innehåll tvistar både de lärde och bönder om. En del ser Karl-Bertil Jonsson som en radikal socialist, ”att ta från de rika och ge till de fattiga” är mottot för hans agerande, hans drar sig inte för att ta till olagliga metoder, och visst framställs överklassen som ogin och girig.
Andra hävdar att det i själva verket är det kristna kärleksbudskapet som genomsyrar Karl-Bertil Jonssons handlande.

En del förhåller sig kritiska till budskapet, eftersom de ser det som ett utslag för överklassens välgörenhetsiver, som bara syftar till att bevara dess maktställning. Gåvorna som Karl-Bertil Jonsson delar ut till dem på samhällets skuggsida är tämligen oanvändbara. Dessutom vinner överklassens anseende i längden. Mot slutet framställs den som ganska sympatisk.

Tilläggas kan att Tage Danielsson inte tyckte om att hans verk analyserades alltför ingående. Det gjorde honom bara generad.

Karl-Bertils internationella framgångar

Författaren Klas Gustafsson har skrivit en biografi över Tage Danielsson (Tage Danielssons tid, Wahlström&Widstrand, 2008). Han har ingen särskild relation till just Karl-Bertil Jonssons julafton, kanske framför allt därför att han inte är någon trogen TV-tittare.

– Jag föredrar att umgås med familjen på julafton, säger han.

Även om Karl-Bertil Jonsson utan tvekan tillhör Tage Danielssons ”greatest hits”, tror inte Klas Gustafsson att det är hans mest populära verk.

– Nej, det är nog snarare sannolikhetsmonologen.

Däremot har Karl-Bertil Jonssons julafton haft ganska stora internationella framgångar, berättar Klas. Den visas regelbundet i Norge och Finland. Till och från har den sänts i dansk TV. Dessutom i två olika versioner i England, på Channel Four. Och – faktiskt – en public service-kanal i USA. 

Klas Gustafsson tycker inte att man ska tolka in alltför mycket i Karl-Bertil Jonssons julafton. Mycket av det ologiska beror helt enkelt på att det är en saga. Tage Danielsson ville främst underhålla, även om det skulle helst ske med ett budskap.

Det gör Karl-Bertil Jonsson till ett typiskt Tage Danielsson-stycke som både vill roa och oroa.

En opera om klassamhället

Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton ligger till grund för operasagan Snäll rebell som uppfördes första gången 2004. Den är skriven av Daniel Buckard och Samuel Jarrick. 

Samuel Jarrick berättar  att man ville göra ett julspel som samtidigt skulle ha en politisk mening. 

– Jag vill gärna använda konsten till något meningsfullt och kunna påverka.

Tage Danielssons saga var som klippt och skuren för deras syften. Den handlar om att det finns fattigdom och ojämlikhet, både nationell och internationellt. Dessutom ökar klyftorna hela tiden.

Operan fick ett bra mottagande av publiken och hyggliga recensioner. Samuel Jarrick tror att det för många ”operaovana” var en bra ingång till operakonsten. 

Snäll rebell följer inte slaviskt förlagan. Framför allt har man gjort om slutet.

– Vi ville ha ett mera öppet slut, säger Samuel Jarrick, Tage Danielssons är alltför ambivalent och menlöst.

Buckards och Jarricks ambition var att ge en känga åt borgerligheten och väcka tankar om klassamhället. Karl-Bertil Jonsson har alldeles för mycket av medlöpare över sig, och det är skamligt att de fattiga ska behöva vara tacksamma.

– Samhällsproblemen är faktiskt inte lösta, avslutar Samuel Jarrick.

Ingen Robin Hood på Posten

Postens presstjänst säger att man inte känner till något fall som påminner om Karl-Bertil Jonssons agerande. Visserligen har det funnits fall – mycket få sådan, poängterar man – då anställda har haft svårt att skilja på mitt och ditt, men det har aldrig hänt att någon skulle ha omdirigerat paket i Robin Hoods anda.

Man låter hälsa att de postanställda arbetar hårt för att få fram paket och brev till rätt adressat. Man tror också att människor förstår skillnaden mellan verklighet och saga. Och Karl-Bertil Jonsson julafton är en saga. Därför säger man, även om det inte är Postens officiella ståndpunkt, även om man naturligtvis tar avstånd från alla olagligheter inom posthanteringen, även om man understryker än en gång att det har aldrig hänt: ”Vem kan låta bli att älska Karl-Bertil Jonsson?”

Samhällssystemet kläs av

I samband med flera av föreställningarna av Snäll rebell har det arrangerats samtalsforum. Tanken var att koppla ihop det förflutna och nuet, sagan med samtiden, och på det sättet fördjupa perspektiven. Från början hölls det föreläsningar över olika teman, senare ändrade man formen till diskussionskvällar. 

En av dem som deltog var miljöpartisten och journalisten Gustav Fridolin. Han berättar att för honom har Tage Danielssons diktning och sagosamling haft stor betydelse. 

– De har visat vad som behövs för att stå ut med livet och göra något vettigt av det.

Gustav Fridolin tycker att Tage Danielssons miljödikter är riktiga höjdare, och att Karl-Bertil är en del av barndomen som verkligen har bestått. 

Styrkan hos Danielsson tycker Gustav Fridolin ligger i dennes enastående förmåga att ta ner samhällsfenomen på jorden, och därmed klä av samhällssystemet. Hans budskap är radikalt, och Gustav Fridolin anser att det idag framstår som än radikalare. 

Den mest förbisedda aspekten i sagan om Karl-Bertil Jonsson, ser Fridolin i frågan om det personliga ansvaret. Karl-Bertil tar ett direkt ansvar, något som är så mycket viktigare då han tillhör de privilegierade. 

Sedan tycker Gustav Fridolin att det är helt fantastiskt att en saga om stöld kan förvandlas till en nationalklenod.

– Det säger faktiskt ändå något positivt om Sverige.

För mycket Dickens – för lite Marx

En annan deltagare i samtalsforum i samband med Snäll rebell var filosofiprofessorn och debattören Torbjörn Tännsjö. Och han är skeptisk till budskapet i sagan om Karl-Bertil Jonsson.

– Jag gillar verkligen Tage Danielsson, hans kärnkraftssatir är lysande, närmast oöverträffad. Men med Karl-Bertil Jonsson är det en annan sak.

Torbjörn anser att det är så långt från kommunism eller socialism man kan komma. Hans tankar går snarare till Dickens. Det är en historia som handlar om välgörenhet och inte revolution.

Karl-Bertil Jonsson blir upprörd över underklassens bekymmersamma läge och vill göra något åt saken. Det tycker Torbjörn Tännsjö är bra. Han stjäl, och det gillar filosofen, som inte för inte är professor i praktisk filosofi. 

– Men när underklassen själv får framträda och tacksamt ta emot olika håvor, är klassperspektivet borta.

Det är inte heller mycket med revolten mot överklassen. Den heliga äganderätten är ifrågasatt, och pappa kapitalisten är orolig.

– Men snart framgår det ju att det är smulor som har tagits från den rikes bord.

De rika behöver inte uppge sina privilegier, och historien slutar med att allt återgår till det normala.

– Tyvärr, det är omöjligt att tolka denna historia på ett mer progressivt vis!

Julklappstips

 

                                                                                                                          

Kan beställas från Bokus eller direkt från författaren.

Julklappstips

 

                                                                                                                          

Kan beställas från Bokus eller direkt från författaren.

Skogen i Dębrzyna. Om krigens och tystnadens förbrytelser

 

Skogen Dębrzyna ligger mellan byarna Grzęska och Świętoniowa i sydöstra Polen. Här förekom strax efter krigsslutet 1945 en rad mord på personer som återvände från tvångsarbete i Tyskland. Alla visste vilka som var de skyldiga, men det rådde – och råder fortfarande – en tystnadens kultur. Den prisbelönte polske journalisten Rafał Hetman (1) har i sin reportagebok ”Skogen närmar sig långsamt. Vem mördade efter kriget i Dębrzyna” (Las zbliża się powoli. Kto po wojnie mordował w Dębrzynie) försökt genom att skildra traktens historia besvara frågan vilka som var mördarna. Boken är samtidigt en reflektion över vad som bildar vårt kollektiva minne.

Området där skogen liggen finns i periferin, länge fattigt och efterblivet, än idag räknas det till Polens mer eftersatta. Befolkningen bestod huvudsakligen av småbönder som bodde i usla hus, det rådde misär och sjukdomar grasserade.

Skogen var ett inhägnat privatområde som tillhörde stormagnaten greve Lubomirski. Han höll ett fasaneri där, och bedrev nöjesjakt med inbjudna gäster från samma nobla kretsar.

Situationen för lokalbefolkningen försämrades ytterligare under den nazistiska ockupationen. Redan 1942 började det dyka upp flyktingar undan de ukrainska högernationalisternas etniska rensningar. I deras kölvatten kunde det komma beväpnade milismän från Ukrainska upprorsarmén som trakasserade de lokala bönderna.

I ett tidigt skede av ockupationen bygger tyskarna ett sidospår för järnvägen för att underlätta för tågtrafiken på sträckan Kraków-Lwów (numera Lviv). Sidospåret kommer att spela en viktig roll för det som ska hända.

/../

Läs hela texten (ej betalvägg) i Dixikon

Tillbaka till civilisationen

 

   "Inte desto mindre måste han inför sin frigivning avnazifieras, vilket i hans fall innebar att lyssna på ett skittråkigt föredrag av en amerikansk major som rådbråkade det tyska språket på ett fruktansvärt sätt och som gjorde att det var överhuvudtaget svårt att begripa någonting av vad han sa.

   ”Hans tyska är för fan ett brott mot mänskliga rättigheter”, teaterviskade en sergeant som satt bredvid Willimowski. Oberörd av gruppens fnitter fortsatte den tyskättade majoren att domdera ur sitt manus om demokratiska val, yttrandefrihet, fria medier, respekt för andras åsikter, rätt till liv och egendom, och inte minst alla människors lika värde.

   ”Det är som med vita och svarta i Amerika”, fortsatte sergeanten sin kommentatorsverksamhet och belönades åter med fnitter och kvävda skratt.

   Nu var de i alla fall avnazifierade och redo att komma tillbaka till den civiliserade världen som ansvarsfulla och demokratiskt sinnade medborgare."

Julklappstips

 

                                                                                                                          

Kan beställas från Bokus eller direkt från författaren.

I den patologiska machismens klaustrofobiska universum

 

Orkansäsong
Fernanda Melchor
Övers: Hanna Nordenhök
Tranan

Romanen ”Orkansäsong” var den mexikanska författaren Fernanda Melchors internationella genombrott, och var den första av hittills två av hennes böcker som har översatts till svenska.

I ”Orkansäsong” stod Melchor fortfarande mycket närmare den latinamerikanska boomtraditionen än i det senare ”Paradais”, även om den magiska realismen är mer eller mindre frånvarande. Men stilmässigt ligger det nära Garcia Marquez, med ett suggestivt flöde av långa, vindlande meningar.

Läsaren dras obönhörligen in i det klaustrofobiska universum som Melchor skapar på ett sätt som inte står de äldre mästarna efter.

Och precis som i ”Paradais” är romanens tema den patologiska maskuliniteten som sliter sönder Mexiko och hämmar all utveckling i landet i positiv riktning.

Efter att ett stympat lik av den udda och avskydda personen känd i trakten som Häxan hittas dumpad i en kanal, rullas hela bakgrundshistorien upp.

Genom fyra personers vittnesmål som successivt kommer allt närmare den ödesdigra händelsen skildras ett samhälle inpyrt med våld, fattigdom och misär, förtryck och diskriminering, fördomar och laglöshet, och framför allt en total hopplöshet.

En värld som kan vara magisk utan att vara det minsta realistisk.

Det är en form av kollektivroman med många röster, utan någon utpräglad huvudperson. De är snarare flera, och trots att det är allt annat än sympatiska tecknas de med stor empati och förståelse. Det är inte människorna det är fel på, det är machismens kvävande strupgrepp som är upphovet till samhällets onda syrebrist.

En roman som övertygar. Fernanda Melchor har redan nu etablerat sig som en viktig litterär röst, och det finns all anledning att se fram emot hennes kommande verk.

Ömsint porträtt av en mor i skuggan av ett folkmord

 

Barfotakvinnan
Scholastique Mukasonga
Övers: Maria Björkman
Tranan

I Scholastique Mukasongas prisbelönta roman ”Madonnan vid Nilen” skildras förspelet till folkmordet i Rwanda. En miljon människor, tutsier och hutuer som vägrade delta i massakern, mördades på ett brutalt sätt, medan det internationella samfundet, med de forna kolonialmakterna Belgien och Frankrike, och katolska kyrkan i spetsen tigande åsåg mördandet. Med de dödade gick en hel värld, en kultur under.

”Barfotakvinnan” är Mukasongas andra bok på svenska, det är en berättelse om hennes mor, hon som mördades i likhet med större delen av författarens familj. Men det är lika mycket en skildring av en förlorad värld och en krossad kultur.

Lika sakligt som kärleksfullt beskriver Mukasonga ett tätt sammanhållet samhälle i skärningspunkten mellan tradition och modernitet, och som dessutom lever i skuggan av trakasserier, förföljelse och ett tilltagande hot om våld och utplåning. Massakrer på tutsier hade förekommit tidigare, och folkmordet 1994 föregicks av deportationer av tutsier till ogästvänliga trakter där de hindrades att bedriva sin traditionella boskapsskötsel.

/../

Läs hela text i Opulens (ej betalvägg)

Julklappstips

 

                                                                                                                          

Kan beställas från Bokus eller direkt från författaren.

Polen, Förintelsen och antisemitismen

(Bildkälla: Wikipedia/Bundesarchiv, B 285 Bild-04413/Stanislaw Mucha)
 

Min replik på Artur Szulc artikel om Polen och Förintelsen i Opulens:

Jag är helt enig med Artur Szulc att människor som räddade judar undan Förintelsen ska hedras och ihågkommas med respekt. Men där tar enigheten slut.

Dödstraffet avskräckte naturligtvis, men man bör komma ihåg att listan på ”brott” som de tyska ockupanterna utdömde dödsstraff för var mycket, mycket lång. Under alla ockupationsåren verkade i Polen en stark underjordisk motståndsrörelse, deltagande var givetvis belagt med dödsstraff.

Det var runt 100 000 personer i vapen, dessutom fanns mångdubbelt fler som var mer eller mindre behjälpliga, med leveranser, med att tillhandahålla gömställen för kurirer, vapen, trycksaker, med mera. För alla dessa aktiviteter riskerade man att bli avrättad, trots det tog många risken. Men det var för de sina, för etniska polacker. För de andra, judarna, var riskbenägenheten långt mindre.

/../

Hela texten finns här: Opulens (ej betalvägg)

”Gäller att hålla ihop mot de coola mobbarna” – Elin Holmberg går i mål med trilogi

 

Slutsignal
Elin Holmberg
Idus

Elin Holmberg går nu i mål med sin trilogi om Rut och hennes innebandylag med romanen med den lämpliga titeln ”Slutsignal”. Huvudpersonen och hennes vänner går nu på högstadiet, och deras relationer liksom deras livssituation har fått en helt ny dynamik.

De tre delarna i serien, ”Högst upp på listan”, ”Halvtid på hemmaplan” och ”Slutsignal”, kan utan vidare läsas separat, men vinner på en sammanhängande läsning. Det ger en möjlighet att följa utvecklingen av trilogins bärande teman. Det gäller skilsmässotemat, ett högst aktuellt ämne idag, och där det sker viktiga förändringar för Ruts del.

Hon får ett syskon, en syster, och hon uppfattar definitivt inte henne som någon halvsyster, tvärtom innebär det för henne att familjebanden med pappan och hans nya partner stärks på djupet.

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Misstankar om ett förnekat nazistiskt förflutet.

 

"Han förhördes av två amerikaner, han var inte helt säker på amerikanska militärgrader, men gissade sig till utifrån deras gradbeteckningar att de var lägre officerare, som löjtnanter, eller kanske fänrikar. Den ena var italienare och hette Picciolli, eller något liknande. Han var korrekt men nedlåtande. Den andra hette Schlesinger och var uppenbarligen jude – han kunde väl inte vara tysk?! – och uppträdde direkt fientligt.

   De ställde en massa frågor om hans låtanden och göranden under kriget. Hans mångordiga förklaringar om varför han skrev på Volksliste och lät sig värvas till polisen kvitterades med fördömande tystnad och spydiga leenden. Det verkade inte intressera dem nämnvärt, de ville mest veta om åren i armén, tydligen var de ute efter att avslöja möjliga krigsbrott.

   Hans tjänstgöring vid luftvärnet erbjöd till deras besvikelse ingenting spännande i den vägen. Att sitta i ett hål dagar och nätter genom och stirra upp i skyn, och sedan skjuta vilt på måfå i fåfängt hopp att träffa något fick nog ändå räknas till ordinär militär verksamhet under ett krig, tillåten enligt alla tillämpliga konventioner, även om siktet var inställt på de allierades plan.

   De frågade i alla fall ut honom utförligt om han hade varit i kontakt med krigsfångar och tvångsdeporterade, vilket han med gott samvete kunde kategoriskt förneka.

   De visade också stort intresse för hans spel i tyska landslaget. ”Du var ju stjärnan i det laget. Med ett hakkors på bröstet? Hur kändes det?”

   ”Jag hade inget val”, han försökte att inte låta sammanbiten. Och inte låtsas om att han var stött över att de duade honom utan vidare. Det var segrarens rätt att vara oförskämd.

   ”Man har alltid ett val”, invände Schlesinger, ”i alla fall om man är beredd att riskera något. Det är sådant som gör oss till människor, du vet.”

   ”Min mamma satt fängslad i Oświę…i Auschwitz, och att följa med strömmen var min enda möjlighet att hjälpa henne.” Nu var han sammanbiten.

   ”Mamma i Auschwitz”? Det väckte genast förhörsledarnas intresse. Han bombarderades med frågor. Det kändes pinsamt att lämna ut mamma inför de här främmande människorna, att berätta hur hon med den där krigsfången…men, det lät kanske dumt nu, men hade han något val? Så han redogjorde för hela historien, försäkrade att den enkelt kunde kontrolleras, han hänvisade till och med till Hermann Graf, i stilla förhoppning att den tyske flygarhjälten hade med sig också fiendens respekt.

   En mamma fånge i Auschwitz intygade onekligen högst övertygande hans ideologiska oförvitlighet och sopade bort alla misstankar om ett förnekat nazistiskt förflutet. De två amerikanerna avväpnades tydligt av hans berättelser och deras tidigare avoghet var plötsligt som bortblåst.

   Willimowski erhöll ett vederbörligen stämplat och underskrivet dokument som bekräftade hans frigivning och fläckfria medborgerliga status."

Julklappstips

 

                                                                                                                          

Kan beställas från Bokus eller direkt från författaren.

Jonas Gardell lockade storpublik i Härnösand: ”Underhållning när den är som bäst”

 

Bild: William Holm

Jonas Gardell besökte Härnösand i lördags med sin show ”Queen of fucking everything”. I en ganska löst sammanhållen föreställning levererar han kvickheter på löpande band, men visst finns där också en mörkare, allvarlig underton.

Gardell kliver in på scenen vardagligt klädd i rödprickiga byxor och en t-shirt som hälsade han på en gammal kompis. Direkt upprättar han en nära kontakt med publiken, och behåller greppet genom hela föreställningen.

Han använder skickligt både sin mimik och rösten, och uppträder lite låtsat tafatt som inte vore han en rutinerad proffsartist utan bara en kul kille som improviserar några skojiga monologer. Det är ytterst professionellt och går hem hela vägen.

Olika ämnen dyker upp till synes ganska fritt, men det är nog snarare Jonas Gardell som låter dem komma fram i en viss associativ ordning. Det är tämligen vardagliga ting som avhandlas, som barnuppfostran, syrligheter delas ut frikostig till Svenska Akademien och Liberalerna – ska det ens vara pluralis?

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Krigets allvar närmar sig

 

   "Tidigt 1944 blev han förflyttad till Katowice av oklar anledning. Militär logik kan vara nog så svår att förstå sig på då den förhåller sig till logik ungefär som militär musik till musik.

   Det var naturligtvis skönt att få komma tillbaka till sin gamla hemstad, men det hade han mycket lite glädje av. Tjänstgöringen var inte längre en lek, fronten närmade sig med varje dag, och de sovjetiska bombplanen kom allt oftare på besök. Det öronskärande tjutet av flyglarm blev deras vardagliga musikunderhållning. ”Fortsätter det ett tag till blir vi döva allihop”, sa man i Willimowskis pluton.

   Det var optimisterna, pessimisterna konstaterade att de hinner att dö innan de förlorar hörseln.

   I början sökte han sig under sina permissioner ut på stan i jakt på gamla bekanta men det fanns inga kvar, alla låg utspridda över världskrigets många fronter, några var säkert redan döda.

   Den stora glädjen, som kompenserade för så mycket annat i den annars trista tillvaron, var att åter kunna vara nära mamma. Han träffade henne så ofta han kunde."

Inget mexikanskt paradis

 

Paradais
Fernanda Melchor
Övers: Hanna Nordenhök
Tranan

Den latinamerikanska litteraturboomen har måhända ebbat ut en smula men definitivt inte sinat helt. Och på senare år tycks den ta ny fart, med nya, spännande namn, framför allt från Mexiko, Chile och Colombia. En av dem är mexikanska Fernanda Melchor.

Hennes senast översatt roman till svenska, ”Paradais” är en tätt skriven berättelse på en flödande prosa om Polo, en grabb i övre tonåren som arbetar som springpojke, en alltiallo, på ett grindsamhälle, ett inhägnat och bevakat bostadsområde för de bättre bemedlade.

Polo tillhör de sämre bemedlade, han är trött på sitt liv, med dess slit och hopplöshet. Det enda som hjälper mot förtvivlan är alkohol, och det gäller att till varje pris skaffa pengar till åtminstone en öl, helst starksprit.

Hans stora dröm är att komma bort, och få en bra position hos de kriminella gäng och drogkarteller som straffritt regerar i trakterna.

När han möter Franco från en rik familj i grundsamhället där han arbetar tror han sig se en öppning för att undkomma sitt trista liv. Oundvikligen leder det till undergång. Det är som ett grekiskt ödesdrama.

Romanen är en stark berättelse om dagens Mexiko, med misär och hopplöshet, oöverstigliga klassklyftor, hämningslöst våld, en destruktiv maskulinitet och närmast institutionaliserad laglöshet.

Den enda möjliga samhällsvisionen har ett amerikanskt namn som de flesta inte ens kan uttala riktigt, utan måste få det bokstaverat fonetiskt. Paradais.

De har säkert mycket lättare att stava helvete.

Julklappstips

 

                                                                                                                          

Kan beställas från Bokus eller direkt från författaren.