En av de största - legenden Jesse Owens

Idag är det Jesse Owens dödsdag.

Han föddes 1913 i Oakville Alabama som James Cleveland Owens. Han blev känd i hela världen som Jesse Owens, och var en av de bästa idrottsmän någonsin i historien.

Under en tävling 1935 i Michigan sätter Owens under loppet av 45 minuter tre världsrekord och tangerade ett. Rekordet i längdhopp uppmättes till 8,13, och stod sig i 25 år. Det skulle ge honom en hygglig placering i vilken internationell tävling som helst än idag.

Höjdpunkten i Jesse Owens karriär var OS i Berlin 1936. Han tog fyra guld, på 100 och 200 meter, längdhopp och stafett 4x100.

Längdhoppstävlingen ingår som en del i Leni Riefenstahls berömda film om Berlin-OS. Tävlingen stod i centrum för intresset inte minst därför att en tysk idrottsman, med det synnerligen lämpliga namnet Long, var favorit. 

Jesse Owens besegrade dock sin tyske rival, och på en bild från prisceremonin kan man se hur Lutz Long gör Hitlerhälsning mot hederstribunen, något som alla tyska idrottsmän – och även en del utländska – hade för vana att göra.

En skröna har det till att Hitler flydde fältet för att inte behöva skaka hand med den svarte Jesse Owens. Det stämmer inte, Führern var visst på plats. Men dagen innan hade han bara skakat han med de tyska vinnarna, vilket var oförenligt med de olympiska traditionerna. Hitler ställdes inför valet att gratulera alla eller ingen alls, och han valde det senare.

Owens berättade dock att när han var på väg till en radiointervju fick han en skymt av diktatorn som han bugade för. Hitler bugade tillbaka och vinkade.

Senare skickade han ett signerat foto till Owens, en ära som förmodligen unnades samtliga guldmedaljörer.

Jesse Owens var däremot förbittrad på sin egen president. F D Roosevelt bjöd honom inte till Vita Huset, som seden annars var, han skickade inte ens ett telegram. 1936 var ett valår i USA och Roosevelt var antagligen rädd att stöta sig med viktiga väljargrupper i den amerikanska Södern.

Owens brukade senare också påpeka att i det nazistiska Tyskland bodde han på samma hotell som alla andra, medan han i USA som svart var portförbjuden på en lång rad segregerade etablissemang.

Efter OS förlorade Owens sin amatörstatus. Han ägnade sig åt spektakulära lopp mot hästar, och hade diverse jobb. Han fick ekonomiska problem, drog på sig skatteskulder och försattes i konkurs, innan han rehabiliterades i slutet av 60-talet, och blev amerikansk goodwill ambassadör.

Han var en inbiten rökare hela sitt liv, och dog 1980 av lungcancer.

Vilda Västern på tyska

Han är Tysklands mest sålda författare genom tiderna. Bland hans beundrare fanns både Albert Einstein och Adolf Hitler. Idag är det Karl Mays dödsdag..

Han började sin bana som småkriminell. Det var i fängelset han kom på att han ville bli författare. Men tvärtemot vad myten påstår skrev han inte sina böcker i fängelset, utan först efter frigivningen från fyra år på straffanstalt. Sant är däremot att han hade aldrig besökt alla de exotiska platser där hans romaner utspelar sig.

Exotiska var de: Vilda Västern, Orienten, Mellanöstern. Mest känd är förmodligen May för sina romaner om apachehövdingen Winnetou och hans vite vän Old Shatterhand.

Jag minns än i dag, mer än 40 år senare, hur jag andlöst plöjde genom Karl Mays romaner från pärm till pärm, och drömde om att bli som Winnetou.

May själv föredrog Old Shatterhand, med vilken han identifierade sig på ett nästan schizofrent sätt. Han poserade gärna på bild utklädd till vad som skulle föreställa denne Vilda Västern-riddare, och hemma på dörren satt det en skylt Karl May kallad Old Shatterhand.

Karl May har anförts som ett bevis på reinkarnation, i den meningen att han lyckas återskapa mycket troget en miljö där han aldrig varit i detta liv, vilket skulle bevisa att han var där i ett tidigare liv. Dessvärre är det snarare tvärtom, eftersom Mays beskrivningar av Vilda Västern har föga med verkligheten att göra. Där­emot kanske de tilltalar vår uppfattning av hur den borde vara.

Romanernas Winnetou är en uppföljning av romantikens bild av den ädle vilden. Old Shatterhand är uppfylld av kristna dygder. Han slår visserligen hårt – därav namnet – men högst ogärna och bara när han är så illa tvungen. Dessutom är han av tyskt ursprung, vilket var vanligt för Karl Mays hjältar, och uppskattades mycket i det wilhelmins­ka Tyskland.

Romanerna uttrycker stark sympati för indianerna, som ses som offer för de vita bosättarnas löftesbrott och svekfulla ränker. En positiv bild av ursprungsbefolkningen återkommer för övrigt Karl Mays andra romaner. Idag läser vi säkert hans skildringar som ganska stereo­typa och fulla av schabloner, men för sin tid var de nog så progressiva och väckte en smärre sensation.

Hur dessa kristet-romantiska personligheter skapade av en pacifistisk småtjuv till författare kunde finna en beundrare i Adolf Hitler förblir en gåta. Det bevisar nog bara att ingen är gjuten i ett stycke, inte ens Hitler. Och kanske, kanske, att litteraturen är en kraft som förmår att ta fram det bästa i oss.

Varför dör man på sjukhus

I min bok "Familjealbum" finns en berättelse om hur mormors far insjuknade i tyfus. Här ett kort utdrag, lämpligt i dessa pandemitider:

   ’Min pappa insjuknade i tyfus. Då hade mamma redan dött i den där hemska sjukdomen. Det gick alla möjliga epidemier då under kriget. Egentligen var det bara en fortsättning på det stora kriget. Leib var ju soldat då, och när han kom hem blev han sjuk i tyfus, men han klarade sig. Det kanske var han som smittade alla de andra.

   Pappa plågades av hög feber, svullnade upp, och fick hemska utslag. Redan andra dagen förstod vi att det var mycket allvarligt. Motl sprang till Schodnica och hämtade den polske fältskären, som höll till vid den lilla sjukstugan där. Han tog bara en snabb titt på pappa där han låg och yrade i sin säng, och gick ut nästan med en gång.

   Han skakade på huvudet. ”Det är tyfus. Ser illa ut. Han måste iväg fort som bara den.”

   ”Iväg? Vart då?” frågade Motl oroligt på sin brutna polska. ”Till sjukhuset i Boryslav. Annars har han ingen chans. Och smittorisken! Vill ni bli sjuka allihop? Det här är ingenting att leka med. Han måste bort, fattar ni?” Han nästan skrek nu. ”Och en sak till. Han får absolut inte äta någonting. Hör nu på vad jag säger: ingenting! Då blir det tarmvred, och då dör han på en gång.”

   Han hoppade upp på träsitsen på sin hästkärra och åkte iväg muttrandes argt om skitiga judar.

   Motl spände för hästen. Han och Manes bar ut pappa, la honom på kärran med ett täcke över. Han fortsatte att yra frånvarande, det gick inte att uppfatta vad han sa.

   På sjukhuset rådde det kaos. Det låg sårade soldater överallt, och det kom in nya hela tiden. Sjukvårdspersonalen sprang från det ena stället till det andra för att ta hand om patienter som höll på att dö. Flera präster var på plats, tröstade de sårade soldaterna, läste böner och gav sista smörjelsen. Motl påstod efteråt att han såg en rabbin där också. En frän stank av desinfektionsmedel, svett, var och blod låg över hela sjukhuset, och där vibrerade en kakafoni av mänskliga röster, skrik, jämmer, stön, viskningar och anrop. Här var yttersta domen nära."

Den odrägliga besserwisserns litterära talang

Idag fyller Mario Vargas Llosa år. Min relation till honom präglas av ambivalens, han är en fantastisk författare, men en usel politiker.
Här några ord om hans författarskap mot bakgrund av Nobelpriset.

Nobelpriset i litteratur är världens förnämsta litterära utmärkelse, ett slags VM i litteratur. Grunden till Nobelprisets prestige finns i prissummans storlek, den historiska kontinuiteten och naturligtvis kvaliteten på pristagarna.

Det sistnämnda är långt ifrån oproblematiskt. Listan på framstående författare som inte har fått priset är minst lika lång som den över sin tids tillfälliga storheter som har försvunnit in i barmhärtighetens totala glömska.

Den manliga dominansen är ett stort problem. De kvinnliga författarna är kraftigt underrepresenterade, och det urholkar prisets värde.

Också överrepresentationen av Europa och Nordamerika har börjat uppfattas alltmer som problematisk och besvärande.

Nobelpriset skiljer sig från andra pris genom att det belönar ett livsverk, ett författarskap och inte en bok. Därför tilldelas priset ofta till tämligen ålderstigna författare, och utsätts för den helt irrelevanta kritiken att det är ”för sent”. Så är fallet med årets pristagare, men det ligger nära till hands att misstänka att det egentligen är andra överväganden som ligger bakom kritiken.

De flesta pristagare brukar väcka starka känslor och bli föremål för varierande grad av politisk kritik. Litteraturen finns inte i ett vakuum och den är alltid i någon mening politisk. Bra litteratur berör och engagerar, och det är därför ofrånkomligt att Svenska Akademiens val leder ofta till häftiga debatter. 

Om man inte som Jan Myrdal föredrar att avfärda Nobelpriset som ett borgerligt jippo.

Årets pristagare Mario Vargas Llosa från Peru utgör inget undantag, även om det mer tycks vara personen och hans politiska gärning än författarskapet som väcker den ilskna kritiken.

Ingen av hans kritiker har på allvar ens försökt att ifrågasätta hans stora kvaliteter som författare. Det är inte särskilt förvånande. Vargas Llosa kan lätt räknas till en av världens absolut främsta berättare, med ett otroligt stort register, och med en påtaglig politisk närvaro.

Det första jag läste av Vargas Llosa, det bör tilläggas att det var 70-tal, och jag läste mycket annat latinamerikanskt överhuvudtaget vid den tiden, var Pantaleón och soldatbordellen. Det är en svidande vidräkning med militär byråkrati och stupiditet i största allmänhet. Samtidigt är ett komiskt litet mästerstycke, och Vargas Llosa uppvisar sin förmåga att använda olika litterära grepp för att åstadkomma en finurligt konstruerad helhet.

Kritiken mot de militärt präglade manlighetsidealen finns ju redan i hans första roman Staden och hundarna, som bygger på hans egna erfarenheter från en kadettskola, dit han skickades av sin far för att ta ur honom det som familjen uppfattade som ett fjolligt litteraturintresse. Skolan blev en traumatisk upplevelse för den unge Mario, och ända sedan dess har hans författarskap rört sig i spänningsfältet mellan den manlighetskultur han faktiskt är uppvuxen med och i, och denna kulturs förödande konsekvenser. Det gör Vargas Llosa till en författare som är betydligt mer medveten om könsmaktsordningens betydelse än de flesta andra av hans latinamerikanska författarkollegor.

Liknande teman behandlas i novellsamlingen Valparna.

När Staden och hundarna kom ut möttes den av en översvallande positiv kritik. Den peruanska militären lät sig dock inte imponeras, och ordnade ett bokbål med ”landsförrädarens” debutverk.

Av en helt annan kaliber är Vargas Llosas andra roman Det gröna huset. Den är mycket intrikat uppbyggd, med flera skikt av platser och tidsplan som går in i varandra på ett sinnrikt sätt. Känslan av instängdhet är närmast total, och även om det är en fascinerande roman, minns jag den som en tung, klaustrofobisk, ja nästan skrämmande läsning. Våldet upprepar sig ständigt, och det finns ingen försoning. Vargas Llosas kanske mörkaste verk.

Då håller jag Vargas Llosas andra storverk Kriget vid världens ände betydligt högre. Den utspelar sig i Brasilien, långt bort från storstaden och civilisationen. En messiasfigur drar igång en religiös väckelse och en social revolution, och får snabbt ett allt starkare stöd bland bönder, fattiga, banditer, all världens fördömda, inte minst kvinnor. Det är en fascinerande studie i den sociala mobiliseringens många irrgångar, men också med tydliga religiösa inslag – något annars ovanligt för Vargas Llosa – det handlar mycket om skuld och försoning, ånger och förlåtelse.

Rebellernas kristet-kommunistiska samhälle krossas obarmhärtigt av statens våldsapparat, men Vargas Llosa tycks mena att minnet av det som varit lever kvar och kan bli till ett framtidens frö, ett nederlag som ska leda till framtida segrar. Det är onekligen en mycket marxistisk tanke, skriven vid en tid då han uppenbarligen redan är på väg bort från sina tidigare vänsterståndpunkter.

En annan intressant aspekt i romanen är författarens alter ego. Det är Journalisten som följer hela historien nästan ända från början. I ett tidigt skede får den kraftigt närsynta figuren sina glasögon krossade, och under hela den tid han är med ser han knappt någonting, och är så gott som helt beroende av hjälp från andra, framför allt en kvinna som han åtrår, och som föraktar honom.

Det är tydligt att den uppblåste Mario kan ibland visa upp en förvånande ödmjukhet.

En annan favorit, visserligen av en helt annan tyngd, men annat vore å andra sidan att begära för mycket, är Tant Julia och författaren, där han sin vana trogen bryter mot tabun och konventioner. Men framför allt är det ett komiskt mästerverk, förmodligen den roligaste bok jag någonsin har läst. Den borde vara obligatorisk läsning för alla som någonsin har tittat på en tv-såpa.

Det är typiskt för Vargas Llosas sätt att arbeta med ett brett register av uttrycksmedel, allt från modernismens sofistikerade strukturer till populärkulturens enkla knep. Det ger hans författarskap både djup och bredd.

Slutligen en liten personlig favorit. Det är den korta romanen Berättaren. Den handlar om hur en liten indianstam i Amazonas håller på att duka under i den synnerligen ojämna kampen mot moderniteten och ”utvecklingen”. Med det lilla folket går det också under ett språk, och en kultur. På ett osannolikt intrikat sätt lyckas Vargas Llosa väva in Förintelsen in i historien. Det är starkt och det berör. Framför allt kontrasterar det mot Vargas Llosas häpnadsväckande hjärtlösa uttalanden om minoritetsspråk, urinvånare och ”utveckling”.

Engels talade om ”realismens triumf” (det var om Balzac). Man kan ta det begreppet vidare och tala om ”litteraturens triumf”. Vargas Llosa vore ett typexempel. En odräglig besserwisser, med avskyvärda politiska idéer och en tveksam demokratisk hållning, men vars litterära talang ger honom en förmåga att skildra samhällskonflikter och dess aktörer på ett pregnant sätt, samtidigt som han förmår att gå utöver sig själva och sina egna småaktiga begränsningar.

En diktare som väcker förundran och eftertanke

Idag är det  fem år sedan Tomas Tranströmer gick bort. Nedan min text från 2011 då Tranströmer tilldelades Nobelpriset i litteratur. Noterbart att Sveriges främste poet satt INTE i Akademien.

Årets Nobelpris i litteratur har tilldelats den svenske poeten Tomas Tranströmer, ”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”. Han har varit tippad under många år, så valet av honom kommer knappast som en överraskning. Tranströmer har också varit verksam mycket länge, han debuterade redan 1954, och i år har Bonniers till hans 80-årsdag gett ut hans Dikter och prosa 1954-2004. 1990 drabbades han av en stroke, som bland annat har lett till talsvårigheter. Tomas Tranströmer är utbildad psykolog, och har hela sitt verksamma liv vid sidan av poesin arbetat inom yrket, först som fängelsepsykolog och kurator vid en anstalt för unga kriminella i Linköping, sedan som psykolog vid Arbetsmarknadsinstitutet i Västerås.

Tranströmer är sedan länge internationellt etablerad, han är översatt till mer än 60 språk, och han så känd och läst som en poet kan bli. Den danske författaren Poul Borum sa om honom att han var ”en modern klassiker redan vid 35 års ålder”.

Tranströmers poesi utmärks av ett lakoniskt tilltal som förmår att fånga vardagens komplexitet med några få enkla rader. Framför allt är han en metaforernas mästare som öppnar världen för oss och för ett ögonblick återger oss barnets förmåga att se världen med vidöppen och förutsättningslös blick. 

Metaforerna kan ofta vara mycket konkreta som när ”I dagens första timmar kan medvetandet omfatta / världen / som handen griper en solvarm sten” (ur 17 dikter).

Tranströmer är en poet som trots att han sällan (i början aldrig) använde ordet ”jag” är intensivt personligt närvarande i allt han skriver. 

Hans arbete som psykolog avspeglas ibland i författarskapet som en slags sträv ”realism”: ”På morgonen klockan fyra / då tillvarons renskrapade ben umgås med varann kallt” (dikten Vinterns formler ur Klanger och spår).

Tranströmer har dessutom en för poeter ovanlig förmåga att skriva riktigt bra lyrik om glädje, om lyckokänslor.

Tomas Tranströmers poesi anses ha ett mystiskt och religiöst klangbotten, men det sker alltid genom en glasklar naturlyrik. Han är också en poet med ett starkt historiskt medvetande, och ett känsligt sinne som registrerar politiska händelser, som till exempel ”en hjälm som bärs av ingen har tagit makten” (ur dikten Osäkerhetens rike från Sorgegondolen), eller ”Vita byggnader i krematioriestil där de fattigas drömmar förvandlas till aska” (Inomhuset är oändligt ur För levande och döda).

Valet av Tomas Tranströmer hälsades med stor glädje av alla från höger till vänster. Det är en enighet som antyder en bredd hos poeten, men också att vi har att göra med ett tämligen okontroversiellt författarskap. Tranströmer är knappast en likgiltig diktare, men han väcker snarare förundran och eftertanke än upprördhet och vrede.

Lästips i pandemins tid

Bokus

Adlibris

Litteraturens jultomte

Idag är det årsdagen av Jules Vernes dödsdag. För 15 år sedan var det 100 år jämnt.
En text från då:

I år, närmare bestämt den 24 mars, är det 100 år sedan Jules Vernes död. Trots att det under året infaller jubileer i Frankrike förknippade med storheter som Montesquieu, Tocqueville, Nerval, har 2005 förklarats som ett Jules Verne-år. Det är ett postumt erkännande som säkert skulle ha glatt Verne. Under sin livstid var han förvisso en mycket populär författare, som nådde mycket höga upplagor och oräkneliga översättningar, men han fick aldrig ett litterärt erkännande bland de riktigt stora.

Jules Verne föddes 1828 i Nantes. I hans födelseattest finns en osannolik felskrivning – födelseåret anges till 1928! Man förflyttar den nyfödde hundra år in i framtiden, en tidsresa som senare kom att bli ett grundtema i hans litterära verksamhet. Vernes far var en aktad landsortadvokat som ville att sonen skulle följa i hans fotspår. Den unge Jules gjorde sin far till viljes och tog juridikexamen, men hans håg stod tidigt till litteraturen. Han skrev melodramatiska versdramer, noveller och operettlibretton, det mesta blev refuserad, några dramer blev antagna. Det stora genombrottet kom när en av hans äventyrsberättelser hamnade i händerna på förläggaren Hetzel, som direkt insåg den unge författarens potential. Ett otroligt kontrakt skrevs mellan de två: Verne skulle leverera två romaner om året i tjugo års tid! Något han inte bara uppfyllde utan också passerade med god marginal, han skrev inte mindre än 68 romaner.

Jules Vernes kvaliteter som äventyrsberättare är obestridliga. Hans överdådiga fantasi, fast förankrad i ett vetenskapligt och teknologiskt underlag har emellanåt visat sig förutseende på ett nästan kusligt sätt. Resan till månen, bara för att ta ett exempel, startar i Florida, inte långt från den plats vi känner under namnet Cape Kennedy, och landning sker i Stilla havet i stort sett på samma sätt som vår tids kosmiska färder brukar göra. Han förutser flygplan enligt principen tyngre än luften, helikoptern, TV:n också, även om den sände via tråd. Vernes ”ingenjörspoesi”, som Hetzel kallade det, har roat generation efter generation, och kommer säkerligen fortsätta att göra det. I början på 1900-talet framhölls han som ett föredöme för ungdomen i Sverige, i kontrast till Nick Carter-böckerna som då hade introducerats i landet, och ansågs fördärvliga av kultureliten.

Jules Vernes omfattande produktion håller en mycket ojämn kvalitet, en del böcker är helt okända för den läsande allmänheten och bör nog så förbli. Genomgående i hans verk är att människoskildringar inte är alltför djuplodande. Undantaget är porträttet av den gåtfulle kapten Nemo. Kvinnor är oftast helt frånvarande, de få kvinnogestalter som uppträder är rakt genom stereotypa. Mänskliga kontakter präglas av den viktorianska moralen, något som renderade Verne påvens välsignelse. Vernes personteckning är som bäst i hans livliga skildringar av tjänsteandar, alla har väl tjusats av den driftige och lojale Passepartout. 

Mycket av Jules Vernes berättarglädje grumlas av hans svaghet för uppräkning av vetenskapliga fakta. Lite i tid och otid bjuder han på en tröttande ström av tekniska och matematiska data, enligt uppgift är hans beräkningar oftast korrekta i detalj men sällan i sin helhet.

Alla personerna hos Verne är ”hederliga gossar” oavsett nationalitet. Ett olyckligt undantag är nidporträttet av en judisk procentare, som klart antyder antisemitiska fördomar, ingenting ovanligt i Frankrike vid den tiden. Efter nederlaget mot Preussen 1870-71 blir också bilden av tyskar, som alltid är militaristiska, mörkare. Men annars präglas Vernes böcker av en stark tro till det internationella samarbetets gränslösa möjligheter, och övertygelsen om att forskare och vetenskapsmän står över nationella konflikter. Likaså kännetecknas en stor del av Vernes litterära produktion av framstegsoptimism, en fascination inför teknikens och vetenskapens potential och den väg till lycka och välstånd som de utlovar att medföra för mänskligheten.

1886 inträffar en rad händelser som får författaren att inta en attityd av tilltagande pessimism och en mörkare syn på världen. Han blir beskjuten av en förvirrad släkting, med en viss invaliditet som följd, och samma år dör först hans förläggare Hetzel och senare hans åldriga mor. Ytterligare en bidragande orsak var också den stämning av sekelskiftespessimism som gjorde sig alltmer gällande i Europa. Dessutom tror jag inte att man kan bortse från Vernes medvetenhet om teknikens och industrialismens inneboende problem. Också i det avseendet visade han sig mycket förutseende och profetisk. Till sin familjs stora fasa började han på gamla dagar vurma för den ryske anarkisten Krapotkins läror, kanhända inte helt så profetiskt men alldeles klart symptomatiskt.

Jules Verne dog 1905 i Amiens. En fransk tidning skrev ”det känns som om jultomten var borta”. Lyckligtvis har vi julklapparna kvar i form av alla hans böcker.


Ett urval av Jules Vernes romaner:

En världsomsegling under havet
Från jorden till månen
Jorden runt på 80 dagar
Till jordens medelpunkt
Kapten Grants barn
Den hemlighetsfulla ön
Tsarens kurir
Begums femhundra miljoner
Två års ferier

Många unga operasångare från Härnösand går vidare till prestigefyllda utbildningar

Än en gång har flera elever från Operastudion Kapellsberg blivit antagna till prestigefyllda utbildningar i Sverige och utomlands. Några har också tilldelats fina stipendier. För utbildningsledaren Helén Lundquist-Dahlén är förklaringen till skolans framgångar enkel:

- Det är helt och hållet tack vare våra duktiga pedagoger!

Helén påpekar att Operastudion Kapellsberg har sedan länge ett grundmurat gott rykte, något som är helt nödvändigt för att kunna locka till sig elever till en skola på en liten ort långt utanför Stockholm.

- Vi har geografin emot oss, och då måste vi kompensera det på något annat sätt, säger Helén Lundquist-Dahlén.

Hon vill särskilt framhäva det arbete som operaregissören Märit Bergvall utför med sceniskt framträdande. På Operastudion får studenterna rika möjligheter att få uppträda i hela och fullskaliga föreställningar inför publik. Det skapar en stor trygghet i agerandet.

- Våra elever överraskar med att inte bara vara vokalt utan också sceniskt väl skolade, säger Helén.

Varje år lägger Operastudions studenter beslag på en stor del av operahögskolornas utbildningsplatser. Så även i år då två av platserna går till Niki Bergman och Astrid Montén.

Den sistnämnda kan dessutom välja mellan flera olika utbildningar, hion har blivit antagen till i tur och ordning: Royal College of Music i London, Royal Conservatoire i Skottland och Operahögskolan i Stockholm.

Läs hela texten i Allehanda.se

Läsning i pandemins tider - romaner och berättelser

Bokus

Adlibris

"Non omnis moriar"

Idag är det Zuzanna Ginczankas födelsedag. För tre år sedan, på 100 årsdagen, publicerade jag nedanstående text om henne i tidskriften Dixikon:

Dixikon.se

Hennes liv är som en dikt avbruten mitt i en strof. Zuzanna Ginczanka räknas till mellankrigstidens mest begåvade polska poeter. Hennes för tidiga död var ännu ett tragiskt offer på det nazistiska barbariets kulturfientliga altare.

Zuzanna Ginczanka föddes för 100 år sedan, i mars 1917 i Kiev i en assimilerad judisk medelklassfamilj. De flydde undan bolsjevikrevolutionen till Rowne i västra Ukraina som då var en del av det nyligen pånyttfödda Polen.

Mycket tidigt blev Zuzanna lämnad av båda sina föräldrar. Fadern drog till USA för att främja sin skådespelarkarriär – inte särdeles framgångsrikt så vitt det ät känt – medan modern åkte till Spanien med sin nya man. Lilla Zuzanna uppfostrades istället av sin mormor.

Hemmaspråket var ryska men det mångkulturella Równe var ett veritabelt Babels torn där flera olika språk kunde höras. Omkring halva befolkningen var judar, oftast jiddischtalande, här bodde polacker, ryssar, ukrainare, tatarer och armenier.

Ginczankas val av polska som sitt litterära språk brukar förklaras med hennes intresse för polsk poesi, i synnerhet för Julian Tuwim, mellankrigstidens ledande polska poet.

Zuzanna Ginczanka börjar skriva poesi tidigt, redan i tioårsåldern. Hon debuterar 1931 i en skoltidning bara 14 år gammal.

Hon skriver ett beundrarbrev till nämnde Tuwim, som svarar med uppmuntran och även beundran. Han uppmanar henne att delta i en poesitävling arrangerarad av Wiadomości Literackie (Litterära Nyheter), Polens mest prestigefyllda kulturtidskrift åren 1924-39 (det var här som bland annat Bruno Schulz debuterade). Hennes bidrag får ett särskilt omnämnande och publiceras i tidskriften. Året är 1934 och hon är 17 år gammal.

Dikten heter ”Gramatyka” (Grammatik) och uppvisar häpnadsväckande brådmognad, som pekar hän mot de grunddrag som kom att utmärka hennes diktning: sensualism som går i par med subtil ironi och en förundran inför världen.

”( — : and to relish words is such joy,

to cherish, to sip them like wine —

to hold, to lift them up, to view in a light divine).

/…/

Here are simple tables and hard wooden benches,

here is gentle dew and summer rain that drenches,

here is a red church with its heaven-bound dart,

and a veiny, pulsating, simple human heart.” (Översättning: Marek Kazmierski)

Efter studentexamen 1935 flyttar hon till Warszawa, där hon snabbt kommer att ingå i huvudstadens litterära kotterier. Hon umgås mycket med Julian Tuwim och hans vapendragare från poesigruppen Skamander, hon hänger jämt på den legendariska krogen Ziemianska där hon ofta delar bord med Witold Gombrowicz.

Det är starkt mansdominerande miljöer hon rör sig i, och många samstämmiga röster från den tiden prisar entusiastiskt hennes uppseendeväckande skönhet. Att döma av de bilder som finns kvar finns det fog för denna uppskattning, samtidigt som det är helt tydligt att männens beundran inskränker sig inte enbart till hennes konstnärliga talanger och att hon blev skamlöst sexualiserad.

I Warszawa konfronteras hon också på allvar med den tilltagande antisemitismen. Hon drabbas därmed av dubbel objektifiering, som kvinna och som jude. Hennes poesi kan med fördel läsas som ett sökande efter en identitet bortom samhällets konventioner och historiens konstruktioner.

Året efter ankomsten till huvudstaden publicerar hon sin första och enda diktsamling ”O centaurach” (Om kentaurer).

Här inledningsstroferna till titeldikten:

”Rubbing against each other, rhymed verses rattling

— don't let dull thoughts posses you with prattling

— do not trust your hands like the blind,

nor your eyes like owls grappling —

I now call on all passions and wisdom

joined at the hips by battling

like a centaur. —

I admire the grace of the male chest and head

to a stallion body and its slim legs wed —

— for to cool female cheeks

and the swelling mares,

grand centaurs come galloping

with their horseshoe myths dread.” (Översättning: Marek Kazmierski)

Krigsutbrottet 1939 finner Ginczanka i Równe där hon hälsar på sin mormor. Hon flyr undan nazisterna till Lwów, som har intagits av Röda armén. Hon blir medlem i Ukrainas sovjetiska författarförbund, och medverkar i tidningar och tidskrifter med egna verk och översättningar.

Efter Nazitysklands anfall på Sovjet tvingas Zuzanna Ginczanka att gömma sig med falska identitetshandlingar. Hennes omtalade skönhet med sina exotiska drag uppfattades nu omisskännligt som semitiskt och blev till en förbannelse.

Hon blir angiven av ägaren till lägenheten där gömmer sig. Händelsen skildras i dikten ”Non omnis moriar”.  Den finns översatt till svenska i antologin ”Jag i första och sista person”, där det finns ytterligare tre dikter av Ginczanka.

Non omnis moriar – mitt stolta jordagods

med mina dukars ängar och med dyra fina kuddvar

med lakansfält och linneskåpets vakttorn

och kjolar, klänningar, det ska jag lämna kvar.

Jag lämnar ingen arvtagare efter mig.

I judisk egendom ska dina händer gräva

fru Chomin, tappra mörderska, ja ta nu för dig

Du tjallare från Lwow med all din pengasträvan

– njut av mina saker, det har du väl förtjänat.

Mina grannar – fjärran från min sångarlyra

ni nämnde mitt namn när Gestapo härjade.

Ni mindes mig, det minns jag alltför tydligt.

Må dessa vänner höja nu en bägare

till minne – och för rikedomen som blir synlig

för karotter, kandelabrar, gobelänger.

De festar hela natten fram till soluppgången

och söker sedan ivrigt efter guld och dyra smycken

i täcken och i mattor, i dynor och i dyschor.

Arbetet går bra, o vilket kärt besvär.

Tageltovor, sjögrästestar, bolsterdun

och fjädermoln från kuddarna som rivs isär

klibbar fast på deras armar, som blir vingar.

Mitt blod är det som klistrar fjädrar fast vid fjun

så deras armar blir till änglavingar. (Översättning: Tomas Håkansson)

Dikten skrevs med blyerts på en papperslapp och har bevarats tack vare att den hölls dold av en vän till Ginczanka. Den publicerades första gången 1946.

Den fru Chomin som nämns i första strofen (sjunde raden) är den som angav henne för Gestapo i Lwów. Efter kriget ställdes hon inför rätta för samarbete med ockupanterna och dikten anfördes som bevis.

Mirakulöst undkommer Ginczanka nazisterna och flyttar till Kraków. Hösten 1944 blir hon än en gång angiven av sina polska grannar. Nu inträffar inget mirakel och Zuzanna Ginczanka blir dödad bara några veckor innan Röda armén befriar staden.

Zuzanna Ginczanka blev 27 år gammal.

Världspoesidagen

Idag är det världspoesidagen. Det firar jag med en dikt av favoriten Tadeusz Różewicz .

Räddad

Jag är tjugofyra år
jag blev räddad
för att slaktas.

Detta är tomma och entydiga namn:
människa och djur
kärlek och har
mörker och ljus.

Man dödar människor som djur
jag har sett:
vagnar med styckade människor
som inte kommer att bli frälsta.

Begrepp är bara ord:
dygd och last
sanning och lögn
skönhet och fulhet
mod och feghet.

Dygd och last väger lika
jag har sett:
en människa som både var
dygdig och lastbar.

Jag söker efter läraren och mästaren
o att han kunde återge mig synen hörseln talförmågan
att han på nytt kunde ge namn åt ting och begrepp
att han kunde skilja ljuset från mörkret.

Jag är tjugofyra år
jag blev räddad
för att slaktas.

Ur "Och så vidare" (1966) i urval av Jan Kunicki och Göran Palm

Långt borta men ändå nära

Idag är det den kanadensiske hockeylegendaren Bobby Orrs  födelsedag. Han föddes i den lilla staden Parry Sound i norra Ontario, och där har jag faktiskt varit några gånger.

Parry Sound är en liten stad i norra Ontario, Kanada. Här bor drygt sex tusen människor, något fler om man räknar in den omgivande landsbygden. Landskapet påminner en hel del om våra trakter, visserligen inte lika kuperat, men det är vidsträckta områden med mycket blandskog, många sjöar, och klippor i skiftande bergsarter.

Mest känd är den lilla staden som födelseorten för hockeylegendaren Bobby Orr, något som Parry Sound verkligen slår mynt av, bland annat ståtar staden med Bobby Orr Hall of Fame, en iögonfallande byggnad i utkanten av stan i rustik stil. Den är en del av Charles W. Stockey Centre for the Performing Arts, ett för en så liten ort synnerligen imponerande kulturhus.

Där pågår ständigt diverse aktiviteter, och inte enbart idrottsliga sådana. Lilla Parry Sound har ganska höga kulturella ambitioner, och här arrangeras bland annat Festival of the Sound, en festival för klassisk musik, en drakbåtsfestival, och en festival för gatumusikanter.

Parry Sounds befolkningsutveckling följer en märklig väg. Antal människor ökar explosionsartat i början av 40-talet, med över 60 procent till 5700 invånare, mest beroende på krigsindustrin med kordittillverkning som kommer i gång i det närbelägna Nobel – mycket riktigt och en smula ironiskt döpt efter Alfred.

På 50-talet sjunker befolkningstalen som väntat, för att åter gå upp på 60-talet. Sedan blir det en snäll berg-och-dalbana, lite upp och lite ner, till invånarantalet stabiliseras någorlunda på 2010-talet.

Numera finns det strängt taget ingen industri i regionen, utan den huvudsakliga inkomstkällan för de flesta i Parry Sound är turism och rekreation. Det vackra landskapet, den orörda naturen med många nationalparker, lockar hit stressade storstadsbor i jakt på avkoppling och naturupplevelser.

Det är bara drygt två timmars bilkörning från Toronto, vägnätet är mycket bra, och det går även buss hit.

Gästerna från metropolen bidrar naturligtvis till Parry Sounds ekonomi, men eftersom de inte skattar där förblir skattebasen tämligen begränsad. Myndigheterna arbetar hårt för att få människor att bosätta sig i Parry Sound. Med blandad framgång.

Parry Sounds politiska styre har länge motarbetat på olika sätt etableringen av stora kedjor i staden. Det höll inte i längden och nu finns de där, Walmart, Home Depot och de mer hemvävda kanadensiska jättarna som Dollarama, Mark´s och Canadian Tire.

Där man till osannolikt låga priser kan köpa alla de produkter av usel kvalitet som man inte behöver.

Och alla de negativa konsekvenser som man befarade har besannats fullt ut. Lokalhandeln blöder, flera butiker i stan har tvingats slå igen, och den lokala köpgallerian, stadens desperata försök att hålla stånd mot kedjornas jättar, har förvandlats till ett ödsligt öken där de fåtaliga besökarnas steg ekar ödesdigert när de förkunnar det dystra nederlaget för lokalhandeln.

Långt borta men ändå nära. Det kan vara värdefullt att hålla i minnet att vi är långt ifrån ensamma om många av våra problem. Och kanske också lära av varandra.