Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

söndag 30 augusti 2020

Det var inte bättre förr

 



Var det bättre förr? Det beror på vem man frågar. Och vad man frågar om.

Det som är bättre för den ene kan vara sämre för någon annan. Och även om vissa saker är bättre behöver inte betyda att alla är det.

Såg på Rapport vid något tillfälle två mycket spännande inslag, de kom efter varandra och bildade en komisk – eller snarare tragikomisk – enhet, vilket säkerligen inte alls var avsikten. Först berättades det om den ständigt ökade bilförsäljningen i Sverige, och en nöjd representant för någon motorbranschorganisation förklarade myndigt att ”AB Sverige” går bra och att det finns gott om pengar.

Sedan följde ett inslag om miltals av räls som riskerar att spricka och det hopplöst eftersatta underhållet av järnvägen, och här rynkades det pannor och svårmodiga chefspersoner talade sammanbitet om prioriteringar, eftersom det var tydligen ont om pengar…

På 70-talet kunde tåget från Kramfors till Sollefteå köra i 100 kilometer i timmen, idag kör det i 40. 

Jag tillåter mig att tycka att det har blivit sämre utan att för den skull bli betraktad som hopplös nostalgiker.

Ungdomar idag har det bra på många sätt, men allt är inte frid och fröjd, ett och annat var bättre förr.

Tillbaka till 70-talet, det är där man brukar hamna när man ska berätta om något som var bättre – om man inte landar i förhistorisk tid förstås. Och sanningen att säga känns 70-talet allt mer förhistoriskt.

I alla fall, jag gick ut i vuxenlivet någon gång kring 1975. Det fanns relativt gott om bostäder, miljonprogrammet hade nyligen färdigställts, och det fanns framför allt fortfarande omoderna hus med lägenheter av låg standard, kallvatten, om det fanns vatten alls, toalett i trappuppgången, om det inte vad dass på gården, dusch i källaren, eller ingen alls.

För en 20-åring gjorde det inte så mycket, snarare var det lite bohemiskt charmigt.

Ofta var det andrahandskontrakt, eller tredje-, och till och med fjärde-. Många, åtminstone i min bekantskapskrets, bodde i kollektiv, och flyttade fram och tillbaka lite hur som helst, vilket skapade en blomstrande informell bostadsmarknad.

Men framför allt var det oförskämt billigt. Jag hade efter bara några veckor hoppat av universitetsstudier och började arbeta med att köra eltruck i kulvertsystemet på Sahlgrenska sjukhuset.

Då var det mycket lätt att hitta ett arbete, inte minst fanns det gott om enkla jobb inom den offentliga sektorn. En månads provanställning – på den tiden hade cheferna tydligen lättare att se vad folk gick för – och sedan var man fast anställd.

Och inte behövde man jobba ihjäl sig heller, om ni förstår vad jag menar. Vi led mer av tristess än av stress.

Lönen låg, om jag minns rätt, runt 1700-1800 per månad efter skatt, vilket var egentligen inget vidare. Men, hyran var på en hundring – länge till och med mindre – och tillsammans med andra räkningar hade jag utgifter på omkring tio procent av min inkomst.

90 procent rätt in i fickan! Hur mycket skulle en ung människa idag behöva tjäna ihop för att uppnå samma gynnsamma ekonomiska läge?

Jag kunde resa, hänga ute, umgås med vänner, det var en bra tid, så skulle alla kunna ha det.

Jag tror inte att man kan vrida klockan tillbaka. Det är varken möjligt eller önskvärt. Men att bara döma ut tillbakablickar som nostalgi är att göra det lätt för sig. ”Vi är dvärgar som står på jättars axlar” – för att veta vart vi är på väg bör man se efter vad man står på och var man kommer ifrån.

fredag 28 augusti 2020

Tingshuset i Nyland satsar digitalt – lokala artister kan nå ut globalt: "Är här för att stanna"





Digitaliseringen har tagit ett stort språng framåt, paradoxalt nog inte minst tack vare coronapandemin. Tingshuset i Nyland var tidigt ute med att använda digitala verktyg, och nu fortsätter man satsningen med stöd av regionen, Tillväxtverket och Destination Höga kusten.

– Det handlar inte bara om att skapa streaming av hög kvalitet i huset, utan än mer om att göra alla våra produktioner tillgängliga digitalt för, ja, hela världen, säger Tingshusets Fredrik Högberg.

Närmare 40 produktioner kommer att göras tillgängliga på de vanligaste plattformarna som Spotify, iTunes, Amazon Music och andra. Fredrik understryker att det flesta av Tingshusets inspelningar är med artister från Västernorrland, mest från Ångermanland.

Läs hela texten i Allehanda.se


torsdag 27 augusti 2020

Kulturens allmänmänskliga kraft

 



Idag är det  Cesária Évoras födelsedag.

Under 70-talet var jag lite engagerad i stödarbetet för befrielsekampen i de portugisiska kolonierna i Afrika. En av dem var Kap Verde, då inte mer än sista bokstaven i förkortningen PAIGC. Mer än 40 år senare kommer jag till ön Sal i Kap Verde på chartersemester. Jag förmodar att här borde finnas plats för en reflektion om mig själv och den tid som gått, men föredrar att förtränga det. Även om hjärtat slår ett extra slag när jag ser att flygplatsen är uppkallad efter befrielsehjälten Amilcar Cabral.

Kap Verde är ett fattigt land, med nästan inga naturresurser, och satsar numera mycket på turism. Om det gynnar kapverdianerna återstår att se, men det är definitivt bra för turisterna. Här finns det mesta av charterturismens fördelar, samtidigt som det fortfarande inte är lika överexploaterat som andra mer inarbetade semestermål.

Och jag återupptäcker Cesária Évora. Eller rättare sagt upptäcker, tidigare var hon nog mest bara ett namn för mig. Typiskt nog händer det bara några månader efter hennes bortgång.

Hon var barfotadiva, uppträdde ofta utan skor, och drottningen av morna, Kap Verdes egenartade musikstil, besläktad med portugisisk fado, med uppenbara afrikanska influenser, och en intrikat och fortfarande outforskad likhet med den amerikanska bluesen.

Évoras mest kända sång är ”Sodade”, och den sammanfattar kanske på bästa sätt hennes musiks hela stämningsläge. Sodade är kapverdiansk kreol – det språk som Cesária Évora sjöng oftast på - och har sin motsvarighet i portugisiskans ”saudade”. Begreppet har sitt ursprung i det latinska ordet för ensam och saknar motsvarighet i andra språk. Det beskriver ett känslotillstånd av nostalgi och melankoli, en stark längtan efter något för alltid förlorat.

Sodade är också ett uttryck för begrundan av det förflutna, och en visserligen stoisk men ändå stolt hållning och glädje.

Det bor fler kapverdianer utanför Kap Verde än på öarna, den största diasporan finns i USA, det finns även många i Brasilien och Portugal. Denna påtvingade exil kan säkert till en del förklara atmosfären av längtan och sorg och känslan av förlust, och det starka behovet att uttrycka det i musiken.

Cesária Évora sjunger mycket om sin kärlek till Kap Verde – ”Cabo Verde, terra estimada”. Jag förstår inte orden, men blir nästan rörd till tårar varje gång jag lyssnar på den sången.

Visst är det fantastiskt och det ultimata beviset för kulturens allmänmänskliga kraft att en sångerska från en ögrupp utanför Västafrikas kust kan ge uttryck för min egen längtan, så fjärran därifrån.

onsdag 26 augusti 2020

Bokhandlarna i Ådalen kämpar vidare med olika åtgärder: "Trägen vinner"




Den fysiska bokhandeln var ganska hårt trängd redan före coronapandemin. Förändrade köpvanor, då allt fler handlar på nätet, och nya läsvanor med en stor övergång till ljud- och eböcker, har pressat marginalerna och många bokhandlar har tvingats att lägga ner.

Det är en negativ trend som gäller globalt. Sedan kom corona – och om inte det var nog ska nu näthandelsjätten Amazon etablera sig i Sverige.

– Vi har haft ett stort tapp sedan i mars, säger Tim Falbe på Öbacka bok i Härnösand.

Initialt var tillbakagången som störst, mer än 30 procent, därefter har det legat stadigt strax under 30 procent, vilket gör att företaget inte kan kvalificera sig för statligt stöd.

På olika sätt har man försökt att mildra effekterna av pandemin. Öbacka bok har arbetat aktivt med sociala medier som instagram och facebook, kunder har kunnat hämta bokkassar utanför butiken, och i en del fall har man till och med levererat böcker hem till folk.

Läs hela texten i Allehanda.se


tisdag 25 augusti 2020

Norrländsk gotik mellan sägen och saga - Mimmi Strinnholm ställer ut i Kramfors




Mimmi Strinnholm har sina rötter i Kramfors; hon har gått ett år på Bild & form på Ådalsskolan men bor numera i Sundsvall, där hon studerar grafisk formgivning. Just nu är hon tillbaka på hemmaplan med en utställning på Kramfors konsthall.
Som konstnär är Mimmi Strinnholm självlärd. Hon har haft några utställningar, bland annat på Granen i Sundsvall, Konstrundan i Nordingrå förra året och på The Hive Gallery i Los Angeles.
Hon har också arbetat med bokillustration, och har i år medverkat i Per Faxnelds bok "Offerträdet", en novellsamling som bygger på svensk folktro och allmogemiljö, ett slags norrländsk, eller rent av jämtländsk, gotik noir.
Mycket av den estetiken går igen i utställningen i Kramfors, som tematisk rör sig mellan sägen och saga.
Utställningen pågår fram till den 7 september.
Läs hela texten i Allehanda.se

måndag 24 augusti 2020

Paris "vita" befrielse

 



Idag är det årsdagen av Paris befrielse 1944. En ärorik dag, kan det tyckas. Men icke så. Dagen är skamligt fläckad av rasism.

När det stod klart att Paris skulle falla begärde general de Gaulle att staden skulle befrias av franska trupper. Det allierade överkommandot accepterade, men på villkor att bara vita soldater skulle få delta i befrielsen.

Nu var det inte helt okomplicerat, då ungefär två tredjedelar av den franska armén bestod av svarta och mörkhyade, bland annat senegaleser och araber. Raskt valdes den division ut som hade minst svarta. De afrikanska soldaterna skickades bort, och enheten kompletterades med vita soldater från andra förband.

I nödfall ”lånades” soldater från andra nationaliteter.

Det grandiosa intåget skedde på årsdagen av Bartolomeinatten.

Påpekas bör att den amerikanska armén var officiellt segregerad, med skilda matsalar, biografer etc för vita och svarta.

söndag 23 augusti 2020

Tidig jiddischmodernist - Debora Fogels poesi på svenska: "Former kan nämligen liksom saker och händelser nötas ut"




I Central- och Östeuropas judiska kultur hade hebreiska status som ett heligt språk, och var i stort sett förbehållet männen. Kvinnorna däremot kom till uttryck på det vardagliga folkspråket jiddisch. Länge föraktat och betraktat som en primitiv och vulgär rotvälska, utvecklas i spåren av upplysningen och sekulariseringen under åren 1880-1900 jiddisch till ett fullvärdigt språk för litteratur, vetenskap, politik och kritik. Jiddischlitteratur blomstrar och en lång rad kvinnliga poeter träder fram. En av de mer intressanta är Debora Fogel (kan också stavas Vogel).

Nu finns Fogel för första gången på svenska, i ett litet urval utgiven av en av Sveriges viktigaste kulturbärare, förlaget Ellerströms.

Det fascinerande med Fogel är hennes outsiderposition, hon ställer sig utanför de dominerande trenderna, och arbetar i en konsekvent modernistisk stiltradition, inspirerad av kubism och konstruktivism, framför allt Fernand Léger.

Läs hela texten i Allehanda.se


lördag 22 augusti 2020

Kulturens kris i pandemins tider - det krävs långsiktiga åtgärder nu: "blodbad"

 



Coronapandemin har medfört allvarliga konsekvenser för hela samhället. Ekonomin krymper, arbetslösheten ökar, sociala problem som ensamhet och isolering plågar allt fler. En av de värst drabbade samhällssektorerna är utan tvekan kulturen.

De olika restriktionerna drabbar kulturevenemangen extra hårt. Allt - nästan - är inställt. Många försöker kreativt att rädda sig på digital väg, livestreamade konserter, teaterföreställningar på webben, digitala konstutställningar.

Men det är förstås blott nödtorftiga substitut som inte kan ersätta den äkta varan. Det är om inte annat så nu vi på allvar kan förstå värdet av den direkta kulturupplevelsen på plats, och betydelsen av fysiska möten.

Läs hela texten i Allehanda.se


Justitiemord och förrädiska pakter

 



Idag är det 93 år sedan anarkisterna Sacco och Vanzetti avrättades i elektriska stolen, och ett av de värsta justitiemorden i amerikansk historia var ett faktum.

Samma dag är det 81 år sedan den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten undertecknades. De svurna fienderna blev såta vänner, och världen stod häpen. 

Förvirringen var total inom vänstern, och många lämnade kommunistpartierna. Högern var besviken att det hade misslyckats att styra iväg Hitler österut. 

Det var lika aningslöst som Stalins förnöjsamhet. Hitler var den som tjänade mest på pakten. Mindre än två år senare slog han till. Den österrikiske korpralen hade lurat den sluge georgiern.

Världshistorien är fylld av upprörande skandaler.

fredag 21 augusti 2020

Digital konstvandring genom Härnösand - stadens offentliga konst blir tillgänglig för alla




Offentlig konst ska, som namnet antyder, vara tillgänglig för allmänheten. Härnösands kommun gör en satsning i tiden genom att erbjuda en digital konstvandring genom stadens många offentliga konstverk.

30 verk finns utsatta på en karta med bilder och information kring konstverket och dess skapare. Man kan göra vandringen helt digitalt, lämpligt mest för boende någon annanstans, både i Sverige och i världen. Det är egentligen ganska fantastiskt, och kan rent av bidra till att locka människor att besöka Härnösand.

För de boende i närområdet fungerar det utmärkt att vandra runt på plats och ha med mobiltelefonen som ett slags digital guide.

Det är direkt slående hur mycket konst det finns i Härnösand med genomgående hög kvalitet och en stor variation i fråga om motiv, teknik och genre.

Läs hela texten i Allehanda.se


torsdag 20 augusti 2020

Jan K Persson sammanfattar 50 år av konstverksamhet i ny bok: "Konsten är något av ett sökande efter den existentiella nyheten"




I 50 år har Jan J Persson varit verksam som konstnär. Det är en lång tid, och en rund siffra, och det har fått honom att samla och summera, åtminstone en del av konstnärskapet, i bokform.

- Eftersom performance och installationer har sedan några år tillbaka legat på hyllan, till förmån för måleriet, fick det bli en bok om just de konstformerna, säger Jan K Persson.

På ett sätt kan det vara enklare att skriva om performance och installationer då de är så mycket mer fysiska och påtagliga än måleri, filosoferar Jan K vidare.

Han medger att både performance och installationer kan vara svåra att ta till sig för lekmän, många gånger kan konsten tendera att bli tämligen introvert.

- För mig är mötet med betraktaren oerhört viktigt, helt centralt, och därför strävar jag efter tydlighet och enkelhet, och uttrycker mig gärna i direkt handling, säger Jan K.

Läs hela texten i Allehanda.se


Början till slutet - invasionen av Tjeckoslovakien

 



”Lenin vakna, Brezjnev har blivit galen!” Graffitin på en husvägg i Prag 1968 uttrycker förtvivlan och vanmakt. Ingen som är gammal nog kommer att glömma bilder från Prag, allra minst kanske bilden av konfunderad rysk stridsvagnssoldat som, istället för de fascister han trodde sig bekämpa, konfronteras med gråtande tjecker som ber honom att åka hem.

Natten mellan den 20 och 21 augusti 1968 invaderas Tjeckoslovakien av närmare en halv miljon soldater och 6000 stridsvagnar från Sovjet och de andra ”broderländerna” inom Warszawapakten. Pragvåren och dess löften var därmed brutalt krossade.

Bakgrunden till Pragvåren och dess tragiska slut står att finna i 1960-talets ekonomiska kris. Den tjeckoslovakiska ekonomin hade stagnerat med liten eller ingen tillväxt alls. Missnöjet växte, och det ledde till politiska krav på reformer. 

Det var för övrigt en situation som fanns ungefär samtidigt i östblockets andra länder. 

Tjeckoslovakien var emellertid ett land som på många sätt utgjorde ett undantag inom den socialistiska familjen. Landet hade en hög grad av industrialisering och åtnjöt under mellankrigstiden en relativt bra levnadsstandard. Den sovjetiska modellen, med forcerad industrialisering med tyngdpunkt på tung industri, lämpade sig särskilt illa för Tjeckoslovakiens del. Tjeckoslovakien hade också varit en väl fungerande parlamentarisk demokrati, till skillnad från sina grannar som styrdes av auktoritära och kvasi­fascistiska regimer. 

Det tjeckoslovakiska kommunistpartiet var starkt och välorganiserat, och kunde i de allmänna valen på 1920- och 30-talet samla som mest omkring 20 procent av rösterna. Partiets styrka och inflytande växte i samband med Münchenöverenskommelsen 1938, ett svek från västmakterna som inte glömdes i första taget, och den påföljande nazistiska ockupationen. Sovjetunionen uppfattades verkligen i Tjeckoslovakien som befriare, och det fanns en utbredd sympati för Ryssland, ryssar och rysk kultur. 

Det var något unikt inom Sovjetblocket, och det var definitivt ingen tillfällighet att Pragvårens reformprogram kom till just i Tjeckoslovakien.



Under 1967 förekom det arbetarprotester på flera arbetsplatser runt om i landet. Det blev snart klart att det dåvarande ledarskapet med Antonin Novotný var isolerat inom partiet, och framför allt att det saknade Sovjets stöd. Flera reformvänliga politiker valdes in i politbyrån och i januari 1968 blev Alexander Dubcek vald till partiets förstesekreterare.

Det är mycket viktigt att poängtera att Pragvårens program skedde helt och hållet inom det socialistiska systemets ramar, det handlade om att utveckla inte avveckla; partiet åtnjöt en stor och växande popularitet; majoriteten av befolkningen, framför allt arbetarklassen, var för socialismen och, viktigast av allt – det fanns ingen risk för återgång till kapitalism.

Mycket av den politiska inspirationen hämtades från Lukács och Kolakowskis marxistiska humanism. Partiet skulle demokratiseras, större politisk pluralism och öppenhet, dock fortfarande inom ramarna för en nationell enhetsfront, intresseorganisationer skulle få verka fritt, censuren skulle avskaffas, decentralisering, slut på ”Pragocentrism” och en verklig federation mellan två jämställda republiker utlovades. 

Säkerhetstjänsten skulle bantas, och ägna sig åt landets säkerhet, framför allt ett effektivare kontraspionage, i stället för att maniskt avlyssna och förfölja medborgare som misstänktes hysa fel åsikter. Utrikespolitiskt stod man orubbligt fast vid vänskapen med Sovjet och sitt medlemskap i Warszawapakten. 

Det ekonomiska programmet förutsatte en viss decentralisering, större inslag av marknadsmekanismer, friare roll för företagen, där arbetar- och företagsråd skulle få ökat inflytande. Privat småföretagsamhet skulle tillåtas växa, och kooperationen skulle få en mycket större roll inom ekonomin.

Än en gång är det viktigt att betona att också förändringar inom den ekonomiska sfären var avsedda att ske inom socialismens hägn. Staten skulle förbli den i särklass största ekonomiska aktören, och kontrollera stora delar av ekonomin. Landets ekonomiska liv skulle fortfarande planeras på ett översiktligt och strategiskt plan. 

Under hela våren 1968 sjöd det politiska livet i Tjeckoslovakien. Överallt diskuterades reformprogrammet, det uppstod nya organisationer, media, framför allt tidningar och tidskrifter publicerade livliga debatter och idéförslag, på arbetsplatserna tog de anställda alltmer ansvar. Den vitalisering av samhälls­livet som partiet eftersträvade tog form medan själva reformarbetet pågick. 

Det uppstod en dialektisk situation mellan partiet och samhället, partiets initiativ ledde till krav på fördjupade reformer och större frihet och öppenhet. Partiets reformprogram hade ett mycket brett stöd, men det fanns stor otålighet och ett uppdämt frihetsbehov i samhället, och många krävde att reformerna skulle bli både djärvare och genomföras snabbare. Författaren Pavel Kohout gav ett träffande uttryck åt dessa stämningar i sin uppmaning till partiet: ”Vi är med er, var med oss!”

Det uppstod också en opposition som kan beskrivas som borgerlig, med Vaclav Havel, som ju senare blev president både i Tjeckoslovakien och Tjeckiska republiken, som främsta representant. Deras krav var framför allt ett parlamentariskt partisystem fullt ut och utan dröjsmål. Dubcek och hans krets var inte helt främmande för tanken, men talade om en etappvis utveckling, under kanske 20 års tid.

De borgerliga gruppernas inflytande var starkt begränsat, men deras aktiviteter bidrog till att oroa den sovjetiska ledningen. 

Under våren och sommaren blev det tjeckoslovakiska partiets ledning allt mer trängt mellan sin egen befolknings radikala krav och sovjetledarnas krav på rättning i ledet. Det var en svår balansgång, som till slut visade sig omöjlig.

Det var flera fenomen i den tjeckoslovakiska utvecklingen som gav ledarna i Moskva huvudvärk. Man oroade sig för säkerhetstjänstens förändrade organisation, och de förestående utrensningarna av alla som var förknippade med stalinismens terror. Man tyckte definitivt inte om den fria pressen, som man befarade skulle börja publicera antisovjetiska budskap. Förekomsten av borgerliga partier och oberoende organisationer sågs som ett potentiellt hot, och de sovjetiska ledarna uttryckte upprepade gånger farhågor att Dubcek riskerade att släppa ifrån sig makten, åtminstone utmålade de ett sådant hot på sikt. 

Ett stort bekymmer vållade kooperationens ökade roll och framför allt självförvaltningssystemet med arbetar- och företagsråd, en styrelseform som de styrande i proletariatets fosterland länge hade varit totalt allergiska emot.

En viktig roll i sammanhanget spelade påtryckningar från de andra socialistiska ländernas ledare som högljutt krävde att ordningen skulle återställas, givetvis med våld om nödvändigt. Mest aktiva i hetsen mot Pragvåren var Polens Gomulka och Bulgariens Zjivkov, som – förmodligen med rätta – oroade sig för att den tjeckoslovakiska smittan kunde sprida sig till deras länder. Tjeckoslovakerna försvarades ivrigast av Ceausescu, som visserligen var så långt från Pragvårens reformprogram man kunde vara, men som i eget intresse försvarade deras rätt till en egen väg, och ungraren Kádár som, tydligen vis av sina erfarenheter från 1956, försökte inta en medlande roll.

Så sent som i början av augusti tilltalar Brezjnev Dubcek per ”Alexander Stepanovitj” eller rent av ”Sasha”, men mycket snart förlorar den sovjetiska ledningen helt förtroendet för Dubceks avsikter och hans förmåga att kontrollera situationen, och beslutet om invasion fattas.



Efter invasionen försöker Sovjet etablera en lojal tjeckoslovakisk regering, men alla de tilltänkta kandidaterna är alltför komprometterade. Försöket misslyckas och leder till ett interregnum, vilket ger upphov till vitsen: ”Vad gör ryssarna så länge i Tjeckoslovakien? Letar efter dem som bjöd in dem!” Under tiden bjuder det tjeckoslovakiska folket ett konsekvent och hårdnackat motstånd under icke-våldsformer. 

I stället återställer man ordningen med hjälp av delar av den gamla regeringen, också Dubcek, nu under ledning av den tidigare reformanhängaren Husák. Reformprogrammet ersätts av den process som kallas normalisering, ett begrepp som än idag har en dålig klang i Öst- och Centraleuropa. 

Tack vare tillgång till nytt arkivmaterial vet vi idag att Sovjetledarna tvekade in i det sista inför invasionsbeslutet, väl medvetna om att de skulle kräva ett högt pris. Den omedelbara effekten blev också att Sovjets prestige internationellt sjönk till en bottennivå. Även de kommunistiska partierna i Västeuropa drabbades hårt, trots att de i allmänhet tog bestämt avstånd från invasionen. En av de mest resoluta kritikerna var VPK-ledaren CH Hermansson, och inte desto mindre fick han senare under året uppleva ett katastrofalt dåligt valresultat.

I ett längre perspektiv kan man se invasionen som början till slutet för starka kommunistpartier i länder som Italien, Frankrike, Finland och Portugal. Det som var kvar av den sovjetiska modellen var en ideologi som består av tomma ord och naket maktintresse. För oppositionen inom Sovjetblocket blev det samtidigt uppenbart att systemet inte kunde reformeras utan måste krossas. Därmed fanns det inte längre ett realistiskt socialistiskt alternativ i västvärlden.

Den polske nationalekonomen W Brus har sagt att Pragvåren var realsocialismens sista chans. De sovjetiska ledarnas katastrofala beslut blev början till slutet på det socialistiska projekt som började med Oktoberrevolutionen 1917. Det banade också väg för den rövarkapitalistiska restaurationen efter 1989. Socialismen med mänskligt ansikte förvandlades till kapitalism utan mänskligt ansikte. Med professor E Goldstückers ord begravdes Pragvåren två gånger, första gången den 21 augusti 1968, den andra på hösten 1989.

onsdag 19 augusti 2020

Med Bach till Sydamerika - latinamerikansk barockmusik med jubilerande Ensemble Villancico




Vad får man om man förenar missionärernas kyrkomusik, conquistadorernas festunderhållning, inhemsk folkmusik, och lägger till en smula afrikanska rytmer? Jo, latinamerikansk barockmusik. Och en början till det vi idag kallar världsmusik. I 25 år har Ensemble Villancico under ledning av Peter Pontvik spridit denna unika musikskatt. Just nu är de på turné genom vårt län.

Musiken är skapad i Latinamerika under 1600- och 1700-talen. Många av kompositörerna är anonyma, de flesta av de kända är födda i Spanien eller Portugal, och sedermera verksamma i Sydamerika.

Sångernas språk är allt som oftast spanska, någon gång latin, och en sång framförs faktiskt på guaraní, ett inhemskt språk som talas av minst sex miljoner människor i framför allt Paraguay och Bolivia.

Att det skapades sakral musik på indianernas eget språk visar på att det trots allt fanns en viss strävan efter integration, inte minst från kyrkans och dess ordens sida.

Läs hela texten i Allehanda.se


tisdag 18 augusti 2020

Ett existentiellt sökande efter äkthet - Dag Wallin ställer ut i Lokal 1: "Det bästa konstverket är att se ut genom fönstret"




Dag Wallins utställning i Lokal 1 (ovanför Myllerska i Vännersta, Nordingrå) har rubriken "Förr- Gjort". Det är fyndigt och mångtydigt. Å ena sidan skildras ett, eller flera, tidsskeenden. Samtidigt är tid ett omöjligt begrepp, ingen kan väl egentligen säga vad den är, men vi är alltför medvetna om att den finns, och att den drabbar oss under livets alla skeden.

Många olika tekniker är representerade, måleri, grafik, foto, skulptur, olika material, Dag har alltid varit en mångsidig konstnär.

De olika verken, och de är många, fyller med råge två rum, är uppenbarligen tillkomna under en ganska lång tidsperiod. Det blir tydligt inte minst med foton, som utstrålar ömsinthet, förankrad i tiden.

Utställningen pågår till den 23 augusti.

Läs hela texten i Allehanda.se


måndag 17 augusti 2020

Ett inte helt opolitiskt beslut

 


Idag är det Herta Müllers födelsedag. 2009 tilldelades hon Nobelpriset i litteratur.

Stor och betydelsefull vetenskap, konst och litteratur skapas alltid i ett gränsland, av människor som befinner sig både inne och ute, på samma gång fast förankrade i en tradition och med förmågan att ställa sig utanför som oberoende iakttagare.

Årets Nobelpristagare i litteratur, Herta Müller, har sina rötter i den banatschwabiska, tysktalande, folkgruppen i Rumänien. Hon är född 1953 i den lilla byn Nitzkydorf utanför Timisoara. Efter många år av förföljelse i Ceausescus polisstat fick hon 1987 möjlighet att emigrera till Tyskland.

Rent tematiskt rör sig Müllers författarskap kring två ämnen. Dels kring förtryckets mekanismer, och Ceausescus Rumänien var utan tvekan en tacksam miljö för att studera och skildra alienationen och klaustrofobin som är diktaturens grundval och dess livsluft. 

Dels handlar det om det utanförskap som hon upplever som medlem av en minoritet, men samtidigt formar sig det temat till en uppgörelse med tyskrumänernas, och framför allt Herta Müllers fars, nazistiska förflutna. Det har framkommit tydligt att han tjänstgjorde i SS, men i övrigt har de flesta skribenter, som kommenterat Müllers författarskap, nöjt sig med att i vaga ordalag skriva om ”förtryck mot den tyska minoriteten” under Ceausescu.

Det finns emellertid en historisk bakgrund, och den är att Rumänien under 1930-talet är en fascistisk diktatur med Järngardet och dess politiska organisationer som framträdande krafter. Landet var en av Nazitysklands viktigaste allierade, och den rumänska militära insatsen ett betydelsefullt bidrag till nazisternas krigsföring.
Antijudiska lagar stiftades, och man beräknar att närmare 300.000 judar mördades.

När Rumänien efter kriget hamnade under kommunistiskt styre koncentrerades uppgörelsen med nazismen på den tyska minoriteten. Detta var så mycket enklare då tyskvänlighet och nazistsympatier var allmänt förhärskande bland tyskrumänerna, och många låtit sig värvas till både armén och SS.

Samtidigt drabbades många oskyldiga, som alltid vid kollektivbestraffningar.

En pikant och numera bortglömd detalj är att Ceausescus Rumänien länge var västvärldens gunstling på grund av landets självständiga och antisovjetiska politik.

En författare är naturligtvis mycket mer än sin bakgrund. Herta Müller är en värdig Nobelpristagare, och det förminskas inte på något sätt av misstanken att det faktum att det är 20 år sedan murens fall har påverkat Akademiens beslut.

söndag 16 augusti 2020

Lästips i pandemins tid

 









Bokus

Adlibris

Kan också köpas direkt från författaren.


lördag 15 augusti 2020

Säg NEJ till ett nytt militärförband i Västernorrland - satsa på välfärd, kultur och utbildning




För första gången någonsin gör jag en utflykt till Hemsön. Den ligger där som en glittrande pärla i Bottenhavet, som en inbjudande port till Höga kustens enastående skärgård.

Högst upp finns öns stora attraktion, Hemsö fästning. Ett veritabelt örnnäste som beskyddande ruvar över Ångermanälvens mynning och Mellannorrlands vidsträckta skogslandskap.

Käcka gossar och töser i uniform, med rakryggad hållning och fast stämma, leder guidningarna genom urbergets skyddsrum och sambandscentraler, upp till snabbskjutande kanonställningar, utsiktsposter försedda med strålkastare som lyser upp till tio kilometers sikt, förbi terrängfordon, fältkök och tält.

Uniformerna gör att alla guiderna ser exakt likadana ut, men det är väl också meningen. Utplånande av individualiteten, nivellering och opersonliga hierarkier är det militära maskineriets själva väsen.

En hotfull skylt varnar att det är skyddsområde och utlänningar är inte välkomna. Än en gång i mitt liv är jag tacksam för mitt svenska medborgarskap.

Läs hela texten i Allehanda.se


fredag 14 augusti 2020

Jazzkurs med storbandsfokus i Härnösand - bjöd på välbesökta lunchkonserter: "vi vill gärna fortsätta"




Jazzvecka Höga kusten genomför sin 21:a upplaga, det är Sveriges äldsta och största jazzkurs - och får man tro arrangörerna också den bästa. I år är det på grund av coronapandemin något färre deltagare, och det lokalt norrländska inslaget är större än vanligt.

- Vi var länge tveksamma hur det skulle bli, men vi tänkte att om vi ställer in tappar vi momentum, så att säga, och riskerar att kursen läggs ner, och vi vill gärna fortsätta, säger Fredrik Norén från arrangerande Musik i Västernorrland.

Fredrik berättar att eftersom så många evenemang har ställts in finns det ett starkt uppdämt behov av att träffas och musicera tillsammans.

Man är självklart mycket vaksam, vid minsta sjukdomssymptom tvingas man stanna hemma, och alla testas om situationen så kräver.

Läs hela texten i Allehanda.se


onsdag 12 augusti 2020

"Makt och magi" - levande musik med Åsa Jönsson och Pia Giger: "en musikalisk resa genom tidsepoker och genrer"




Sångerskan Åsa Jönsson och pianisten Pia Giger vägrar att kapitulera för coronapandemin. Tillsammans bjöd de - givetvis med iakttagande av alla begränsningar och försiktighetsmått - på ett jättefint musikaliskt sommarprogram i Viksjö- och Norakyrka. Rubriken var "Makt och magi".


De två begreppen har mer gemensamt än bara alliterationen. De är dessutom synnerligen mångtydiga, det kan handla om makt över sig själv, över andra, makt eller vanmakt över sina känslor.

Naturens magi, kärlekens magi, magiska väsen - med makt!

Programmet förenar skickligt
 dessa teman med en musikalisk resa genom tidsepoker och genrer. Från Händels sublima aria ur Messias fram till paradnummer ur vår egen tids musikaler.


Läs hela texten i Allehanda.se


tisdag 11 augusti 2020

Lästips i pandemins tid

 









Bokus

Adlibris

Kan också köpas direkt från författaren.


måndag 10 augusti 2020

Brasiliens litterära gigant

 



Idag är det årsdagen av den brasilianske författarens Jorge Amados födelse 1912. En författare som jag uppskattar mycket. Han förenar en poetisk sensualism med social indignation på ett mästerligt och unikt sätt.

1949 fick han Lenins fredspris, vilket säkert upprör många idag. Priset gick för övrigt samma år till islänningen Haldór Laxness, som ju fick Nobelpriset sex år senare.

Det fick inte Amado, vilket gör honom till en i den långa raden av framstående författare som har ratats av Akademien. Det är inget dåligt sällskap, Tolstoy, Strindberg, Kafka, Proust, Ibsen, Woolf.. 

Det innebär dessutom att jättelandet Brasilien har fortfarande ingen Nobelpristagare i litteratur, minst sagt märkligt.

Det i sin tur får mig osökt att tänka på ett citat av Les Murray: " Det finns ingen akademi som inte är en polisakademi."

söndag 9 augusti 2020

Lästips i pandemins tid

 









Bokus

Adlibris

Kan också köpas direkt från författaren.