Hanna Wikman, med rötter i Kramfors , gör det inte lätt för sig i sin debutroman. Lift är en roadbok, det som förr kallades pikareskroman.
Berättelsens struktur består av huvudpersonen Jonnis liftresa från Ångermanland ner till Spanien och tillbaka.
En del av resan sker visserligen genom att planka på tåg, men just det tillhör inte romanens starkare sidor. Jack London har redan täckt in den nischen.
Själva liftandet är en metafor för Livet, där vi ständigt befinner oss i skärningspunkten mellan det planerade och det oförutsedda, trygghet och äventyr, tradition och uppbrott.
Mycket handlar givetvis om möten, man färdas ett tag tillsammans, det är nya människor, och det är inte minst nya berättelser.
Liftandet understryker också på ett alldeles särskilt tydligt sätt könsmaktsordningen, män och kvinnor behandlas synnerligen olika medan de liftar, och kan råka ut för vitt skilda problem. Hela boken genom förekommer det mycket erotik mellan kvinnor, ömsint skildrat av Wikman, men så fort det dyker upp män vid horisonten, hotar det våld. Över lag är kvinnor starka, och män bara jobbiga. Det skulle kunna bli tämligen stereotypt, men är det faktiskt inte.
En viktig roll spelas av Jonnis reskamrat, som inte för inte heter Liv. Hon tillhör Lucindasläktet, som sedan urminnes tider har ägnat sig åt liftandet som hantverk. Liv blir en katalysator för Jonnis känslomässiga utveckling.
Som synes är det inget fel på fantasin. Stundtals påminner det ganska mycket om en Almodóvar-film. Men här finns också tung samhällskritik. Dels kontrasteras själva liftandet mot det etablerade samhällets våld, övergrepp och kontroll, men det finns lika mycket kritik mot den senaste tidens samhällsutveckling med privatiseringar – här finns bland annat en fullständigt bisarr men lysande berättelse om hur äldreomsorgen läggs ner, för att ersättas av ett allmänt RUT – och företagnedläggelser. Wikman gillar inte heller vapenexport och radioprogrammet Karlavagnen.
Liksom livet är liftandet en kretsgång, varje resa har en början och ett slut, och nya resor väntar alltid. Det finns liv och det finns död, och allt hänger ihop.
Det är ingen liten bedrift av Hanna Wikman att få fram det på ett så åskådligt och läsvärt sätt. Hon skriver dessutom bra, med ett språk som inte kompromissar och väjer för att skildra det svåra och komplicerade på ett adekvat sätt.
En lovande debut med mersmak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar