Gott slut och olika början

 

Vi skriver snart År 2022, förr skulle man ha skrivit Herrens År eller Anno Domini, vår tideräkning har ju sin utgångspunkt i Kristi födelse. Inom andra kulturer har man givetvis andra utgångspunkter, och faktum är att Jesus föddes 6 eller 7 år efter Kristus!

Den kristna kyrkan ansåg länge att romarnas glada sätt att fira det nya året var syndigt, det är först på 1900-talet som det blir nyårsvaka och kalas. Också datum har ändrats, i Sverige firade man nyår den 25 mars fram till 1753.

Islamisk tideräkning börjar den 15 (eller 16) juli 622 vår tideräkning, då profeten Mohammed flydde från Mecka till Medina. Nyåret, Al Hidjra, firas på den första dagen av månaden Muharram, vilket betyder flykt, resa eller utvandring. Nyår är en viktig fest inom islam, och dagen brukar firas med berättelser om Mohammed och hans följeslagares liv.

Skillnaderna i firandet är mycket stora mellan olika länder och regioner, och varierar mellan från stora fester till fasta. I Sverige bland muslimer är det en vanlig tradition att skicka nyårskort till varandra.

Den judiska tideräkningen tar sin början från världens skapelse. Enkelt och bra.

Inom andra kulturer har man givetvis andra utgångspunkter.

Årets början kan förläggas till olika tidpunkter och bestämmas efter skilda principer. Några nyår markerar årstidsgränser, andra är knutna till religiösa händelser. Sätten att fira på kan skilja sig, och det finns också förändringar över tiden.

”Så fort man bor i en by måste man bry sig”

Idag är det Sara Lidmans födelsedag. 

När Sara Lidman debuterar 1953 blir det en omedelbar succé. Debutboken  Tjärdalen framhålls ibland som en generationsroman.

Det är i två avseenden. Dels inledde den en litterär våg av författare från Västerbottens inland, en imponerande generation med illustra namn som PO Enquist, Torgny Lindgren och syskonen Salomonsson. Dels gav den röst åt en hel generation unga människor som klev ut i vuxenlivet i tröskeln till det svenska folkhemsbygget.

Får man tro Kurt Salomonsson var det Sara som bröt tystnaden som länge har förstummat de norrländska småbyarnas folk. Torgny Lindgren talade om Tjärdalen som en lyftkraft som fungerade som hävstång för de mångas drömmar.

Sara Lidman var fast förankrad i sin hemby Missenträsk, på ett sätt som nog få svenska författare är idag. Hennes relation till hembygden var emellertid högst komplicerad. Den präglades av närhet, avstånd, kärlek, skam och skuld, i lika stora delar.

”Så fort man bor i en by måste man bry sig”, är en berömd mening av Sara Lidman. Det är i byn som konflikten mellan individualism och solidaritet blir synlig.

Och byn finns i världen. Dess existentiella problem, men också politiska, ekonomiska och sociala delas av andra byar i Vietnam, Sydafrika, i hela världen.

Sara Lidman inte skriver om den ”lilla människan” – hon skriver om människor i naturlig storlek. Hennes karaktärer finns i sin egen rätt, och Sara är obrottsligt solidarisk med dem. Att förmedla utan att förråda är en grundregel i Sara Lidmans författarskap.

Ett bärande tema i Tjärdalen liksom i alla senare romaner är människornas ansvar för världen och varandra.

Begreppet ansvar är centralt för Sara Lidman både som individ och som författare. Ansvar är något som genomsyrar hela hennes liv och författarskap. Hon engagerar sig politiskt, under ett decennium, från mitten av 60- till mitten av 70-talet skriver hon just ingenting skönlitterärt.

Och som författare anser hon att det finns ett ansvar att inte bara formulera frågor utan också att ge svar. Det är en hållning som jag tror är ganska ovanlig idag.

För att vara äkta måste svaret gestaltas på ett autentiskt språk. Sara Lidman är också en av den svenska moderna litteraturens stora språkförnyare med sitt eget säregna idiom, en blandning av bibliskt, dialektalt, poetiskt och kanslisvenska, som en del har kallat för ”lidmanska”.

Hon själv kallade det för trädens språk.

Sara Lidman är alltid aktuell.

Foto: Av Cato Lein - http://www.mynewsdesk.com/se/bonnierpocket/images/sara-lidman-437396, CC BY 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=46574058

Små vardagsbekymmer och stora original

 

Familjelexikon
Natalia Ginzburg
Övers: Johanna Hedenberg
Bonniers

Natalia Ginzburgs roman har visserligen titeln ”Familjelexikon” är mer av en krönika. Ett myller av familjemedlemmar, vänner och bekanta passerar revy under några decennier från första världskrigets slut fram till tidigt 50-tal.

Familjen består av idel aparta original, inte minst fadern, en excentrisk patriark, med lika starka idiosynkrasier som hans socialistiska sympatier och antifascistiska antipatier. Familjen umgås i Turins främsta intellektuella och kulturella kretsar, och där råder inte heller brist på starka och udda personligheter.

Med säker stilistisk hand och djup psykologisk insikt tecknar Ginzburg en lång rad minnesvärda porträtt. De präglas av en inkännande saklighet, en sorts objektivitet, som varken dömer eller fördömer, och även om den inte heller berömmer är den likväl kärleksfull.

Det formar sig till ett äreminne över författarens familj, och på sätt och vis över alla familjer.

Fonden utgörs av Italiens oroliga politiska situation efter första världskriget, som snart leder till fascisternas maktövertagande, och inskränkningar av demokratin och medborgerliga fri- och rättigheter. Oppositionen hoppas förgäves att den fascistiska regeringen ska bli kortvarig, i stället befästs den, oppositionella förföljs, fängslas och förvisas.

Under trycket av den tyska nazismen inför Mussolini så småningom en antijudisk lagstiftning, och antisemitiska kampanjer genomförs i landet.

Och sedan kommer kriget, och med det försvinner det sista av hoppet, för man vet att ”idioterna” kommer att vinna – därför att idioter alltid vinner.

Kriget förvandlas till en veritabel katastrof för Italien, och när militären i sitt försök att rädda vad som räddas kan störtar Mussolini, blir det än värre. Nu invaderas landet av tyskarna, och terrorn intensifieras till det yttersta, samtidigt som judarna situation förvärras ännu mer.

Ett av offren är Natalia Ginzburgs man. Resten av familjen klarar sig någorlunda bra. Förintelsens framfart i Italien var trots allt av ett helt annat slag än i Östeuropa, och även övriga Västeuropa, som Frankrike och Holland.

I Frankrike skördade för övrigt Förintelsen minst offer just i den lilla del av landet som ockuperades av italienarna.

Kriget tar slut, och en slags normalitet tar vid. Både för Italien och författarens familj. Livet går vidare med all dess små bekymmer och stora original.

The American Dream revisited

Mörkret som faller
Willy Vlautin
Övers: Andreas Vesterlund
Bakhåll

Den amerikanska drömmen, ”The American Dream”, betyder på ett ungefär att alla oavsett bakgrund kan bli framgångsrika. Drömmen uppfattas förstås olika av olika personer, men allt som oftast betyder det att kunna bli rik och uppnå hög samhällsstatus ”med sina två händer och med början från ingenting”.

Det har blivit alltmer uppenbart för många att drömmen är blott en dröm och den kommer aldrig bli verklighet för dem. Det som lever kvar av ”The American Dream” är hoppet om en egen bostad. Där finns intressant nog en klar likhet med det svenska folkhemmet, HSB var en gången i tiden skapat för att tillförsäkra arbetande människor bra och billiga bostäder.

Det gick som bekant så där. Både i Sverige och i USA. Och på alla andra håll. Gentrifiering, fastighetsspekulation och bostadsbrist har förvandlat den egna bostaden från en plats att leva på till ett spekulationsobjekt. En vanvettig spekulationsspiral har gjort det så gott som omöjligt för låginkomsttagare att äga sin bostad, de som får förmånen att nådigt beviljas kredit förblir skuldsatta för resten av sina liv.

Men Lynette, Willy Vlautins klassiska antihjälte, förlorar inte hoppet. Hon växer upp i en trasig familj, hos Vlautin är det närmast att betrakta som standard, hon strular till det tidigt i sitt liv, andra strular till det ännu mer för henne, och även om hon reser sig och kommer på fötter igen – i alla fall delvis – kan hon inte förmå sig till att släppa tanken på hur värdelös hon är, att allting ändå är hennes eget fel.

Men hon kämpar på, med två jobb, numera vanligt bland amerikanskt prekariat, en del har både tre och fyra anställningar utan att det räcker till för ett drägligt liv. Än mindre till ett eget hus. Och då får man ta till mer obskyra inkomstkällor.

Om det frestar på? Ja, mycket.

Och när det ser ut att totalt gå i stöpet drar hon i gång en desperat jakt på pengar i ett slags osannolikt äventyrlig Golgatavandring genom ett regnigt och kallt Portland, där avstånden mellan eleganta rikemanskvarter och sjabbiga slumområden kan räknas i ljusår.

Det går så klart inte helt bra, men faktiskt inte alldeles åt skogen heller. Vlautin lämnar en liten öppning, en tunn glipa av hopp, och vi håller tummarna för Lynette.

Foto:  By Larry D. Moore, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=74247411

Liksom andra av Vlautins romaner är ”Mörkret som faller” skriven i den hårdkokta realismens skola, och läsaren besparas inga detaljer, det är fult och skitigt, och luktar illa. Författaren är obrottsligt lojal med sina antihjältar, även i deras svagaste stunder, och missar aldrig chansen att i poetiska ordalag framhåller deras skönhet och styrka.

Onödigt bara med avslutningens flammande tal i bästa socialrealistiska anda, och som inte heller är Hollywood främmande, vi begriper ändå att den amerikanska drömmen ”är bara en massa gubbar som tar vad de vill ha och rättfärdigar det så gott de kan för att kunna gå upp nästa morgon och ta ännu mer/../ medan alla andra bara försöker att betala av kreditkorten eller studielånen eller försöker få tillräckligt med timmar på jobbet för att inte behöva skaffa ett jobb till.”

Willy Vlautin är en Jack London för vår tid

Den magiska realismens föregångare

 

Idag är det Alejo Carpentiers födelsedag. 

Riket av denna värld
Alejo Carpentier
Övers: Karin Alin
Ruin, 2011

Kubanen Alejo Carpentier räknas som den magiska realismens föregångare, och har inspirerat flera av den latinamerikanska litterära boomens författare. Han fick sitt internationella genombrott med romanen ”Riket av denna världen”. Handlingen utspelar sig på ön Haiti decennierna kring Franska revolutionen.

Det är för övrigt inte ovanligt för latinamerikanska författare att skildra just denna period på Haiti, nu senast var det Isabel Allende med romanen ”Zarités frihet”. Förmodligen beror det på öns unika etnologiska blandning, med dess säregna kultur, språk och religion, som av många uppfattas som mycket specifikt latinamerikanskt. Det handlar naturligtvis också om landets våldsamma och dramatiska historia med de många slavupproren och den tidiga frigörelsen från kolonialmakten Frankrike.

I Carpentiers roman får läsaren följa slaven Ti Noël åren före, under och efter den haitiska revolutionen 1791-1804. De afrikanska slavarna på Haiti är utsatta för ett exempellöst brutalt förtryck, och delvis under inflytande från Franska revolutionens idéer, reser de sig mot sina förtryckare. Hämnden blir fruktansvärd. Åren av hänsynslöst utnyttjande, våld och sexuella övergrepp betalas nu grymt med råge. Eftersom revolutionens fina principer och frihet, jämlikhet och broderskap gäller bara vita människor, skickas det en armé från Frankrike för att ta uti med revolten, men den besegras.

Resultatet blir dessvärre ett nytt förtryck, nu utövad av svarta herrar. Alla grupper behärskas av hierarkier och maktspel, är Carpentiers dystra slutsats. Trots det avslutas romanen med en positiv öppning. Som titeln antyder är människans rike enbart av ”denna värld”. Det är bara här i vår jordiska tillvaro som vi kan uppnå storhet och vårt ”fulla mått”.

Den alternativa julens Kalle Anka

 

Kalle Anka och hans vänner sändes första gången i amerikansk TV den 19 december 1958, alltså inte ens på julafton. Till Sverige kom Kalle redan julen 1960, och har visats varje år sedan dess. Den amerikanska populärkulturens genomslagskraft har alltid varit stor i lilla Sverige.

Idén att låta Tage Danielsson göra en julsaga i TV kom från Sveriges radio och TV, som det hette på den tiden. Att året var 1975 kan ha varit en ren tillfällighet, men var det nog ändå inte. Det radikala 1970-talet ställde sina egna krav, också när det gällde så till synes icke-radikala fenomen som julfirande.

Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton skrev Tage Danielsson redan 1964. Den kom senare att ingå i hans Sagor för barn över 18 år, och förlaget använde under lång tid ett särtryck av sagan som julhälsning.

Från början var det tänkt att det skulle bli en riktig spelfilm. Tage Danielsson skrev manus tillsammans med Per Åhlin, som också skulle står för scenografin. När det senare beslöts att göra en animerad film, behöll man Per Åhlins bakgrundsteckningar, och den tecknade filmen utspelar sig därför i ”riktiga” miljöer.

Karl-Bertil Jonsson påminner till det yttre starkt om sin upphovsman Tage Danielsson, även om det har påpekats att likheten faktiskt stannar vid det yttre. 

Intressantare är de anakronismer som filmen innehåller. Mycket antyder att filmens handling skulle vara förlagd till 1940-talet, närmare bestämt under andra världskriget, affischen med En svensk tiger, bilarnas gengasaggregat – och framför allt nazistflaggorna som pryder julgranen och flaggbandet på den firmabil som Karl-Bertil och hans far Tycho Jonsson färdas i under triumffärden när de ska berätta för de bestulna vad som har hänt.

Även om det hör sagan till att bryta ner vardagens logik får det betraktas som helt uteslutet att en så medveten författare och filmskapare som Tage Danielsson skulle låta filmen utspelas 1942 av en slump. Inte heller är det en tillfällighet att det förekommer andra saker som är av betydligt yngre datum, som Sartres bok – den utkom 1963, och televisionen, bland annat. 

Karl-Bertil verkar i ett samhällsklimat som all fryntlighet till trots är ganska otäckt, och – än viktigare! – det finns en kontinuitet, inte heller vår egen tid kan sägas vara utan skuld.

Filmen är skapad som en motvikt till den jultradition som representeras av Kalle Anka. Den är inhemsk, och framför allt därför att den har ett icke-kommersiellt och samhällstillvänt budskap. Det finns en grupp på Facebook som heter Karl-Bertil Jonsson är viktigare än Kalle Anka på julafton. Sannolikheten att du hittar en bekant där är ganska stor. 

Budskapets mera exakta innehåll tvistar både de lärde och bönder om. En del ser Karl-Bertil Jonsson som en radikal socialist, ”att ta från de rika och ge till de fattiga” är mottot för hans agerande, hans drar sig inte för att ta till olagliga metoder, och visst framställs överklassen som ogin och girig.

Andra hävdar att det i själva verket är det kristna kärleksbudskapet som genomsyrar Karl-Bertil Jonssons handlande.

En del förhåller sig kritiska till budskapet, eftersom de ser det som ett utslag för överklassens välgörenhetsiver, som bara syftar till att bevara dess maktställning. Gåvorna som Karl-Bertil Jonsson delar ut till dem på samhällets skuggsida är tämligen oanvändbara. Dessutom vinner överklassens anseende i längden. Mot slutet framställs den som ganska sympatisk.

Tilläggas kan att Tage Danielsson inte tyckte om att hans verk analyserades alltför ingående. Det gjorde honom bara generad.

Karl-Bertils internationella framgångar

Författaren Klas Gustafsson har skrivit en biografi över Tage Danielsson (Tage Danielssons tid, Wahlström&Widstrand, 2008). Han har ingen särskild relation till just Karl-Bertil Jonssons julafton, kanske framför allt därför att han inte är någon trogen TV-tittare.

– Jag föredrar att umgås med familjen på julafton, säger han.

Även om Karl-Bertil Jonsson utan tvekan tillhör Tage Danielssons ”greatest hits”, tror inte Klas Gustafsson att det är hans mest populära verk.

– Nej, det är nog snarare sannolikhetsmonologen.

Däremot har Karl-Bertil Jonssons julafton haft ganska stora internationella framgångar, berättar Klas. Den visas regelbundet i Norge och Finland. Till och från har den sänts i dansk TV. Dessutom i två olika versioner i England, på Channel Four. Och – faktiskt – en public service-kanal i USA.

Klas Gustafsson tycker inte att man ska tolka in alltför mycket i Karl-Bertil Jonssons julafton. Mycket av det ologiska beror helt enkelt på att det är en saga. Tage Danielsson ville främst underhålla, även om det skulle helst ske med ett budskap.

Det gör Karl-Bertil Jonsson till ett typiskt Tage Danielsson-stycke som både vill roa och oroa.

En opera om klassamhället

Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton ligger till grund för operasagan Snäll rebell som uppfördes första gången 2004. Den är skriven av Daniel Buckard och Samuel Jarrick.

Samuel Jarrick berättar att man ville göra ett julspel som samtidigt skulle ha en politisk mening.
– Jag vill gärna använda konsten till något meningsfullt och kunna påverka.

Tage Danielssons saga var som klippt och skuren för deras syften. Den handlar om att det finns fattigdom och ojämlikhet, både nationell och internationellt. Dessutom ökar klyftorna hela tiden.
Operan fick ett bra mottagande av publiken och hyggliga recensioner. Samuel Jarrick tror att det för många ”operaovana” var en bra ingång till operakonsten.

Snäll rebell följer inte slaviskt förlagan. Framför allt har man gjort om slutet.

– Vi ville ha ett mera öppet slut, säger Samuel Jarrick, Tage Danielssons är alltför ambivalent och menlöst.

Buckards och Jarricks ambition var att ge en känga åt borgerligheten och väcka tankar om klassamhället. Karl-Bertil Jonsson har alldeles för mycket av medlöpare över sig, och det är skamligt att de fattiga ska behöva vara tacksamma.

– Samhällsproblemen är faktiskt inte lösta, avslutar Samuel Jarrick.

Ingen Robin Hood på Posten

Postens presstjänst säger att man inte känner till något fall som påminner om Karl-Bertil Jonssons agerande. Visserligen har det funnits fall – mycket få sådan, poängterar man – då anställda har haft svårt att skilja på mitt och ditt, men det har aldrig hänt att någon skulle ha omdirigerat paket i Robin Hoods anda.

Man låter hälsa att de postanställda arbetar hårt för att få fram paket och brev till rätt adressat. Man tror också att människor förstår skillnaden mellan verklighet och saga. Och Karl-Bertil Jonsson julafton är en saga. Därför säger man, även om det inte är Postens officiella ståndpunkt, även om man naturligtvis tar avstånd från alla olagligheter inom posthanteringen, även om man understryker än en gång att det har aldrig hänt: ”Vem kan låta bli att älska Karl-Bertil Jonsson?”

Samhällssystemet kläs av

I samband med flera av föreställningarna av Snäll rebell har det arrangerats samtalsforum. Tanken var att koppla ihop det förflutna och nuet, sagan med samtiden, och på det sättet fördjupa perspektiven. Från början hölls det föreläsningar över olika teman, senare ändrade man formen till diskussionskvällar. 

En av dem som deltog var miljöpartisten och journalisten, numera ministern, Gustav Fridolin. Han berättar att för honom har Tage Danielssons diktning och sagosamling haft stor betydelse. 

– De har visat vad som behövs för att stå ut med livet och göra något vettigt av det.

Gustav Fridolin tycker att Tage Danielssons miljödikter är riktiga höjdare, och att Karl-Bertil är en del av barndomen som verkligen har bestått.

Styrkan hos Danielsson tycker Gustav Fridolin ligger i dennes enastående förmåga att ta ner samhällsfenomen på jorden, och därmed klä av samhällssystemet. Hans budskap är radikalt, och Gustav Fridolin anser att det idag framstår som än radikalare.

Den mest förbisedda aspekten i sagan om Karl-Bertil Jonsson, ser Fridolin i frågan om det personliga ansvaret. Karl-Bertil tar ett direkt ansvar, något som är så mycket viktigare då han tillhör de privilegierade.

Sedan tycker Gustav Fridolin att det är helt fantastiskt att en saga om stöld kan förvandlas till en nationalklenod.

– Det säger faktiskt ändå något positivt om Sverige.

För mycket Dickens – för lite Marx

En annan deltagare i samtalsforum i samband med Snäll rebell var filosofiprofessorn och debattören Torbjörn Tännsjö. Och han är skeptisk till budskapet i sagan om Karl-Bertil Jonsson.

– Jag gillar verkligen Tage Danielsson, hans kärnkraftssatir är lysande, närmast oöverträffad. Men med Karl-Bertil Jonsson är det en annan sak

Torbjörn anser att det är så långt från kommunism eller socialism man kan komma. Hans tankar går snarare till Dickens. Det är en historia som handlar om välgörenhet och inte revolution.

Karl-Bertil Jonsson blir upprörd över underklassens bekymmersamma läge och vill göra något åt saken. Det tycker Torbjörn Tännsjö är bra. Han stjäl, och det gillar filosofen, som inte för inte är professor i praktisk filosofi. 

– Men när underklassen själv får framträda och tacksamt ta emot olika håvor, är klassperspektivet borta.

Det är inte heller mycket med revolten mot överklassen. Den heliga äganderätten är ifrågasatt, och pappa kapitalisten är orolig.

– Men snart framgår det ju att det är smulor som har tagits från den rikes bord.

De rika behöver inte uppge sina privilegier, och historien slutar med att allt återgår till det normala.

– Tyvärr, det är omöjligt att tolka denna historia på ett mer progressivt vis!

Kristen marknadsföring

 

Det är julafton idag, imorgon firar vi Jesu födelse. Det har den kristna världen gjort i sisådär 2000 år, med andra ord en gammal tradition. Men kristendomen hänger med sin tid, inte minst i det stora kristna landet i vöäster:

Religionen är på frammarsch i USA. Det handlar givetvis inte enbart om ökad andlighet, utom mer om en rörelse med bestämda politiska mål, ofta av en obehaglig fundamentalistisk högerkaraktär. Det senaste är att den religiösa högern använder sig i allt större utsträckning av moderna marknadsföringsmetoder. ALRC, A.Larry Ross Communications, är en stor PR-byrå som sysslar med att ”föra tillbaka tron till media”, och arbetar bland annat åt en ökände TV-predikanten Billy Graham. 

Motive Marketing anses idag som det kanske mest framgångsrika företaget på marknaden för tro och familj (Faith and Family market). Det är de som marknadsförde Narniafilmen och Mel Gibsons famösa ”The passion of Christ”. I vanlig ordning krängde man prylar, den stora hiten var ett halsband med en spik, något som faktiskt fick en del kyrkliga ledare att protestera och påminna om att Kristus drev månglarna ut ur templet och inte in i det.

Det radikalt nya är att man marknadsför vanliga produkter genom att vädja till kristna värden eller teman. För ett par år sedan genomfördes en stor kampanj ”What would Jesus drive?”, som skulle propagera för ekologiska värderingar vid bilköp. 

Kampanjen väckte visserligen mycket hån i liberala kretsar som skämtade om att Jesus skulle säkert köra Honda Accord – ”The Apostles were in one Accord” (Apg. 5:12), men den visade sig mycket effektiv i många konservativa stater där de troende annars brukar ignorera miljöhänsyn.

Den religiösa marknaden är numera gigantisk och beräknas omsätta mellan fyra och sex miljarder dollar årligen. Den stora faran är att religionen med marknadens obönhörliga logik kommer att förvandlas till en vara vilken som helst, och som riskerar att dräneras på innehåll och trivialiseras. (För att inte nämna risken för utlokalisering till ett låglöneland.)

Det vore en utveckling som kunde få till och med en gammal och förhärdad ateist som undertecknad att utbrista: ”Gud förbjude!”

God Jul

 

Tomten bor som bekant i Ångermanland, och han önskar alla en kul jul.

Vad Jesus aldrig sade – ”Du är inte härifrån – åk hem så skickar vi bröd och fisk och hjälper dig på plats”

 

Julen är här. Årets största högtid som firas till minne av Jesus Kristus födelse. Men det finns en del frågetecken kring den där Jesus, eller Joshua som han förmodligen hette.

Nu vet ingen riktigt när han föddes; vänner med kännedom om Mellanösterns klimatförhållanden tillåter sig att tvivla att det skulle ha inträffat i slutet på december, de tror mer på någon gång i mars.

Jag har faktiskt för mig att en gång i tiden för länge sedan – och då menar jag inte för ett par år sedan, utan flera hundra år – firades jul just i mars.

Det är mycket annat som är oklart med den där Jesus. Har han verkligen existerat? Bevisen är inte alldeles övertygande. Det säger nog en hel del om mänskligheten, som tror bergfast på något så tveksamt och svävande.

Men tror, det gör de. Så till den milda grad att de i trons namn är beredda att slakta både varandra och hedningar.

Det gör onekligen frågan om Jesu existens tämligen överspelad.

Men om Kristus verkligen existerade vet vi i alla fall att han föddes sex eller sju år efter Kristus, och det är rätt kul.

Och inte hette han Jesus Kristus heller. Kristus som ju betyder ”den smorde” har lagt till senare, förmodligen långt senare, och Jesus är en latinsk variant av ett grekiskt namn. Det är inte särskilt sannolikt att en snickare från Galiléen skulle döpa sitt barn till ett grekiskt namn – inte ens i en latinsk variant.

Nej, om han har funnits så hette han Joshua, eller Jeshua, eller något liknande på antingen hebreiska eller arameiska. Mest troligen det sistnämnda.

Jag gillar Joshua, han gjorde bra grejer och sa många vettiga saker. Tänk bara på den gången då Joshua utspisade ett stort följe av sina anhängare med några få bröd och fiskar.

Bibeln är visserligen som vanligt lite oklar på några punkter här. Alla evangelister talar om fem bröd och två fiskar, utom Markus som säger att det var sju bröd (la han ihop bröden och fiskarna, och i så fall varför? Dessa trons mysterier!

Lukas och Johannes påstår att där fanns omkring fem tusen män, enligt Markus var det fyra tusen människor, medan Matteus skriver att det var fem tusen män, förutom kvinnor och barn – förvisso ett elegant sätt att räkna.

Även om evangelisterna var inget vidare på matte – eller genusperspektiv – kan man inte förneka Joshuas bedrift. Och lägg märke till att alla fick så mycket att de blev mätta.

Joshua sa aldrig till någon ”du har så mycket ansvar och är så företagsam att du ska ha mer bröd och fler fiskar”, eller ”du har så lång och fin och viktig utbildning så du ska ha mer än de andra". Inte heller sa han ”men du är inte härifrån, åk hem så skickar vi bröd och fisk dit, och hjälper dig på plats”.

En annan sak som han inte sa var ”men du är nyanländ här, så vi måste sänka trösklarna, och då får du mindre bröd, och ingen firre”. Nej det sa han inte, alla fick så att de blev mätta.

Men han sa: ”San­ner­li­gen, det är svårt för en rik att kom­ma in i him­mel­ri­ket. Ja, jag säger er: det är lätta­re för en ka­mel att kom­ma ige­nom ett nålsöga än för en rik att kom­ma in i Guds ri­ke.”

Nu skyndar sig säkert några att påpeka att det inte ska uppfattas bokstavligt, utan tolkas. Varsågod, be my guest.

Och tänk på den rätta tolkningen när årets julhandel slår nytt rekord. 77,9 miljarder kronor är den senaste noteringen (det är nästan fem gånger så mycket som årets hela kulturbudget).

”Jag är inte marxist” lär Karl Marx ha konstaterat uppgivet, och jag kan tänka mig att Joshua i sin himmel suckar lika uppgivet, ”jag är inte kristen”.

Det är mycket att reflektera över. Men inte desto mindre hoppas jag att ni alla får njuta av julledigheten. I år ser det riktigt bra ut – ur de arbetandes synvinkel, oavsett tro.

Andra ser det nog annorlunda. Märkligt nog är det så att de partier och organisationer som talar sig mest varma att bevara ”våra” traditioner och försvara kristna värden är också de som mest ogillar röda dagar – också de som infaller på kristna högtider – och framför allt om de är flera sammanhängande.

Årets almanacka måste te sig som en ren fasa för arbetslinjens kristna traditionsförsvarare. Julafton på en torsdag,

Slutligen: bara för att man tror på någonting behöver det inte vara sant. Men det får gärna vara något bra.

Antisemitiskt justitiemord

 

Idag är det 127 år sedan den fransk-judiske artillerikaptenen Alfred Dreyfus dömdes mot sitt nekade av en krigsrätt till degradering och livstids deportation till Djävulsön för högförräderi. Dreyfus kom att hållas deporterad i fångkolonin åren 1895-99.

Domen mot Dreyfus var ett justitiemord med uppenbart antisemitiska motiv.

Många kom att engagera sig i försvaret av Dreyfus. Det dröjde ända till 1906 innan Dreyfus frikändes och blev helt rentvådd.

Processen och hela den hetsiga debatt som följde är kända som Dreyfusaffären, och är än idag en vattendelare i Frankrike mellan en republikansk vänster och en nationalistisk höger.

1898 publicerade Emile Zola "J'accuse" i tidningen L'Aurore. För det blev han stämd för smädelse och dömd till ett års fängelse och böter. Dessutom ströks han ur hederslegionen. Han gick i frivillig exil i England under ett år för att undvika förföljelser.

Hans rakryggade hållning kan tjäna än idag som ett föredöme för litteraturens folk, och alla andra.

Glättigt utan att vara banalt

Idag är det Giacomo Puccinis födelsedag. Dagen till ära en text från 2019 om en föreställning med Puccinis två enaktare framförda av elever vid Operastudion Kapellsberg.

Operastudion Kapellsbergs vårföreställning bjöd på två enaktare av Puccini. De två kortoperorna är av helt olika karaktär , vilket ger operastudenterna en möjlighet att utveckla bredden i deras sångregister, samtidigt som det är ganska publikfriande i ordets bästa mening.

"Gianni Schicchi" och "Syster Angelica" ingår i Puccinis så kallade Triptyk, den tredje var "manteln", och de tre kortoperorna var tänkta att spelas tillsammans under samma kväll.

Uruppförandet var 1918, och i inledning av "Gianni Schicchi" hör man ett tydligt eko av moderna toner, lite weillskt, nästan jazzigt. Sedan blir det snabbt åter mer belcanto-aktigt.

"Gianni Schicchi” är en munter och skälmsk komedi som bjuder på mycket burlesk humor. Temat med giriga släktingar som försöker lura till sig ett arv är också mycket tacksamt, lika universellt som tidlöst.

Och den förväntade glädjen när de som luras blir själva lurade uteblir inte heller.

Musiken är kongenial med innehållet, med Puccinis säkra handlag att leverera musik som är glättig utan att vara banal, och med en sällsynt förmåga att bjuda på trallvänliga bravurarior.

Som vanligt är det elever från flera årskurser som deltar i föreställningen.

I "Gianni Schicchi" får David Afzelius briljera i huvudrollen som den sliskige lurendrejaren. Han har haft en mycket positiv utveckling under sitt år på Operastudion.

Det gäller också Joel Svahn, som har gjort enorma framsteg under sin tid på Kapellsberg.

De sekunderades väl av de andra, inte minst en förförisk Niki Bergman, och en övertygande tantig Alexandra Olsson Andersén.

Den andra kortoperan, "Syster Angelica", är en mörk berättelse, där Puccini får visa att han hanterar allvarliga teman med stor dramatisk skicklighet. Handlingen liksom musiken pendlar mellan sakralt allvar och innerlighet och världslig glädje och jordisk längtan.

Den delen av föreställningen är en kollektiv triumf av inte färre än tolv sångare. Ett extra plus i kanten för Loella Grahn i huvudrollen som syster Angelica - hon är stundtals helt lysande. Även Ellinor Romin och Katariina Holma imponerar.

Mycket imponerande är elevernas förmåga att agera, det är tydligt att undervisningen försummar inte det momentet. Här spelas musikteater på riktigt!

Att en föreställning om penningbedrägeri och botgöring med tragiskt slut framförs i Rådhusets sal där kommunfullmäktige sammanträder får var och en tolka fritt.

Vi går mot bättre tider

Idag är det vintersolståndet. Det är den tidpunkt på året när solen har sin lägsta middagshöjd, vilket sammanfaller med den kortaste dagen. Detta inträffar när jordens rotationsaxel lutar mest bort från solen. 

Detta sker två gånger om året – på norra halvklotet cirka 21–23 december, på södra halvklotet runt 20–23 juni.

Från och med imorgon blir dagarna längre och ljusare. Håll ut!

Foto: Av Spito - Eget arbete, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=3482798

Överraskande starka insatser i Härnösands domkyrka: ”Änglalikt”

 

Musikåret i Domkyrkan avslutades på fjärde advent med en julkonsert. Det bjöds på en musikalisk exposé som tematiskt anknöt till både advent och jul. Programmet var brett, med mycket sång förstås, men även instrumentala verk, med både sång- och musiksolister.

Domkyrkokören leddes som vanligt av Lars G Fredriksson, han han fick även uppträda som solist vid pianot och orgeln.

Orgel spelades också av Maria Robertson, och hon trakterade även cembalon.

Det blev riktigt mäktigt när de två spelade orgel samtidigt, på samma gång med och mot varandra, med en magnifik tonrikedom som färdades runt och lyfte till nya höjder.

För musiken stod annars Ronnie och Ellinor Weber på violin, Patrik Eriksson på viola och Åke Hedman på cello, alla välbekanta för Härnösandspubliken.

Läs hela texten i Tidningenangermanland.se

Mellan framtiden och det förflutna

 

Idag är det Heinrich Bölls födelsedag. Firar honom med en recension av det senaste som gavs ut på svenska:

Ungdomens bröd
Heinrich Böll
Övers: Per Erik Wahlund
Brombergs

Heinrich Böll är en av de främsta, om inte rent av den främste, inom den tyska efterkrigsförfattargenerationen som sökte förhålla sig till den tyska historien i litterär form. Bakgrunden var naturligtvis nazismen fruktansvärda brott och krigets fasor. Böll hade själv varit frontsoldat, och sårats flera gånger innan han blev krigsfånge.

Kortromanen ”Ungdomens bröd” kom ut 1955 och utspelar sig i början av 50-talet. De värsta krisåren är över, och välståndet börjar komma till Västtyskland. Det är på många sätt en övergångsperiod. Huvudpersonen är en ung man, tillräckligt gammal för att minnas fasorna, men alltför ung för att ha tagit aktiv del i dem. Hela handlingen tilldrar sig under en enda dag, vilket passar Bölls förtätade prosa.

Den humanism som besjälar hela hans livsåskådning kommer också till uttryck i Bölls sätt att skriva. Personteckningen saknar all tillstymmelse till objektifiering, alla personer är människor av kött och blod.

Bakom saklighet finns en rik symbolik. Det mest centrala är förstås brödet, det som de hungriga fantiserade om under hungeråren, det som nu finns i överflöd, men också som en påminnelse om att inte av bröd allena: den nya välfärden har fört med sig en konsumism som får människorna att glömma livets andliga dimension. Och inte för inte är Walter reparatör av tvättmaskiner, den nya rikedomens egen symbol.

Det är säkert inte heller någon tillfällighet att historien utspelar sig på en måndag, veckans första dag. Allt är framför oss, men det förflutna finns ständigt där, och förr eller senare tvingas vi att ta ställning till det.

En av den episka realismens stora mästare

 

Idag är det Väinö Linnas födelsedag. Han var född 1920 i Urjala i västra Finland, och tillhör den mycket celebra skaran av geniala författare som INTE har fått Nobelpriset.

Finlands enda Nobelpristagare i litteratur är, om jag minns rätt, Frans Eemil Sillanpää, som fick priset 1939, och han är glömd och förlåten för länge sedan.

Linnas författarskap däremot är i allra högst grad levande idag. Och lär så förbli länge än.

En ny filmatisering, den tredje i raden, tror jag, av Linnas mästerverk ”Okänd soldat” har nyligen gått upp på biograferna. Själv föredrog jag att läsa om romanen.

Den håller fortfarande, det är ett enastående verk.

Självklart genom sin episka skildring av krigets vanvett, men än mer genom det konsekventa klassperspektivet. De enkla finska soldaterna som strider för sitt land, hatar sina officerare nästan lika mycket som fienden. Deras patriotism är en annan än överhetens, det fosterland som de försvarar är inte det samma som herrarnas.

Det handlar inte om ideologi, utan om vanlig hederlig klasskänsla.

Konstnären Anders Åberg är nog mest känd för Mannaminne, och kanske också för utsmyckningen av Solna Centrums T-banestation. Frågan är dock om inte det häftigaste med Anders är att han har träffat Väinö Linna.

Romaner och berättelser

 

Finns att köpa på Bokus och Adlibris, i den fysiska bokhandeln eller direkt från författaren.