Det finns inte någon "multikulturalism" - alla samhällen är mångkulturella: "Populistiskt syndabockstänkande löser inga problem"

 

Izbica är ett litet samhälle med knappt 2000 invånare i östra Polen. Förre andra världskriget var Izbica mer dubbelt så stort. Den övervägande delen av befolkningen var judisk, det var inte alls ovanligt i den delen av landet vid den tiden. 1939 bodde det omkring 4000 judar i Izbica. 23 överlevde.

Idag finns det i Izbica inte ett spår av det judiska livet. Några av dem som överlevde dödades efter kriget av sina landsmän. Deras polska grannar flyttade in i deras hus, övertog deras verkstäder och butiker, stal deras ägodelar, om inte tyskarna hann före.

Synagogan är borta, på den judiska begravningsplatsen spelar barnen fotboll med skallar som har kommit upp till ytan under regnen.

Om de inte grävdes upp i jakten efter det legendariska "judiska guldet".

Den polske journalisten Rafał Hetman har i sin bok "Izbica, Izbica",(ännu inte översatt till svenska), återupprättat minnet av det försvunna judiska livet. Åtminstone till en del, heltäckande kan det aldrig bli förstås.

Med hjälp av vittnesmål lämnade strax efter kriget, protokoll av undersökningar av nazismens brott, memoarer, oftast utgivna utomlands, och intervjuer med dagens invånare i Izbica, lägger han ett arkeologiskt pussel av mänskliga öden och en utplånad värld.

Det är en heroisk insats. Miljoner mördade är förvisso inte bara en siffra, men var och en av dem hade ett namn, ett ansikte, ett liv, och Hetman lyfter fram några av dem, och i någon mening återupprättar också deras mänsklighet.

Han drar också undan glömskans tunga slöja av en försvunnen värld, en utplånad kultur, ett helt universum som är borta. Och som ofta inte får plats i den officiella historieskrivningen i det land där de har bott i århundraden.

Inte heller finns de kvar i minnet bland ättlingar till deras forna grannar och bekanta, kunder och konkurrenter.

Genom det lilla samhällets prisma belyser han delar av historien som har hamnat i nationalismens skugga, i Polen, men också i många andra länder. Berättelser som har tystats talar åter med klar, även om sorgsen, röst.

Det vi tiger om säger mer om oss än det vi talar om.

1939 består en tredjedel av Polens befolkning av icke etniska polacker, ukrainare, judar, vitryssar, tyskar, tatarer. Backar vi till tiden före Polens delningar i slutet av 1700-talet är förhållanden snarare 50/50.

Polen har alltid varit ett mångnationellt och mångkulturellt land - ända tills Hitler och Stalin bestämde sig för att ändra på det.

Polen är inget undantag i det avseendet, flera nationer, kulturer, språk i ett och samma land har länge varit det normala, och är så fortfarande i en del länder - främst sådana som inte råkade ut för totalitarismens framfart.

Det gäller också länder i periferin, som de nordiska, och då inte minst Sverige. Myten om det etniskt homogen Sverige är just ingenting annat än en myt, en lögn avsedd att främja en nationalistisk högeragenda.

Landet har genom historien byggts upp av svenskar, finnar, samer, tyskar, holländare, judar, valloner, skottar och säkert än fler nationaliteter. I modern tid bidrog också italienare, spanjorer, greker, jugoslaver. Och bosnier, och kosovoalbaner, somalier, syrier...

Män och kvinnor. Och bara en moderat riksdagsman kan komma på idén att fråga efter deras hudfärg.

Det var de som byggde landet, som berikade kulturen, som förde Sverige närmare världen. De är ingen belastning.

Lika liten som judarna på 30-talet var skyldiga till Tysklands - och övriga världens - kris och svårigheter, är invandrare roten till vår tids samhällsproblem. Populistiskt syndabockstänkande löser inga problem, det förvärrar dem bara än mer.

Det finns inte någon "multikulturalism", alla samhällen är till sin natur mångkulturella. Det finns bara öppna, toleranta, inkluderande samhällen, och dess motsats, slutna, inskränkta, diskriminerande. Valet borde inte vara svårt.

Och undertecknad må vara förlåten att han talar i egen sak. Både här och där.

Med orubblig tro på det skrivna ordet

 

Idag är det Birger Normans födelsedag. Ett viktigt datum att uppmärksamma, Birger Norman är utan tvekan Ådalens största litterära gestalt. Och hans betydelse sträcker sig in i vår tid, han har inte förlorat någonting av sin aktualitet.

Han debuterar relativt sent, först vid 37 årsålder, och det är lätt att se hur krokig vägen kunde vara för en arbetargrabb in till litteraturens värld. Man kan också ana brukssamhällets Jantelag.

När väl det första steget har tagits, med dikten ”Över en unicabox” i en antologi och året efter med den egna diktsamlingen ”Sånger vid floden”, är det som om en propp har dragits ur, det litterära skapandet väller fram lika mäktigt som någonsin Ångermanälven.

Frapperande är också mångsidigheten. Birger Norman skriver journalistik, dramatik, poesi, prosa, och möjligen med undantag för dramatiken står sig hans litterära värv mer än väl än idag.

Som publicist är Birger Norman förmodligen mest ihågkommen för sina Vinkelskott, en krönika som han skrev för Metallarbetaren mellan åren 1958-86, utan att missa en enda gång! Rubriken är för övrigt ett kvarlevande minne av Birgers tid som sportreferent på Nya Norrland, där han skrev för fyra öre raden.

Rubriken anger också hans ideologiska position. Han skjuter från sidan, ur sin egen, oväntade, vinkel. I Normans kulturjournalistik möter vi en person tryggt förankrad i arbetarrörelsen, lojal men alltid fri att kritisera och komma med egna ståndpunkter. En sann intellektuell.

Han har en orubblig tro på det skrivna ordet, och därmed också på det offentliga samtalet.” Försöker man roa, förargar det alltid någon. Blir man till förargelse, roar det alltid någon. Det inträffar att man speglar, söker fånga in och sammanställa meningar, åsikter, brytningar kring någon fokus. Orientering, översikt.”

Boken ”Ådalen 31” lyfter åter upp den tragiska händelsen i offentlighetens ljus, samtidigt som det myntar själva begreppet. Jämte Stig Dagermans ”Tysk höst” är det den bästa svenska reportageboken som någonsin skrivits.

Det finns flera läsvärda prosaverk av Birger Norman, framför allt ”Sista natten på Nordstjernan” med dess fantastiska människoporträtt.

Men Normans främsta litterära uttryck var lyriken. Det motiv som jag vill framhålla i hans poesi är förhållandet till Ådalen i allmänhet och Svanö i synnerhet. Det är påtagligt hur starkt landskapet och Ön är närvarande i hans diktning. ”Marskvällarnas blå timme i Ådalen/Vad rör mig Paris”.

Relationen är långt ifrån okomplicerad, och han var ingen hembygdsromantiker. Han har lämnat Ådalen, kan bara återvända som tillfällig besökare, men bygden lever kvar starkt inom honom. ”Den som vänder åter/kommer alltid blott/till ett återvändo/En hembygd/ finns aldrig för den/som en gång reste bort”. Men minnen finns kvar, och det är genom dem som man hittar till sig själv.

Det tycker jag är en mycket suggestiv bild av den rotlösa individen i en globaliserad värld.

Ett författarskap får aldrig reduceras till ett museiföremål. Birger Norman är en aktuell författare. Läs honom!

Osannolikt nonsens i en tidning som aldrig ska komma ut

 

Idag är det Benito Mussolinis födelsedag. Ingenting jag tänker fira, snarare vill jag hylla att han dödades. Men dog han verkligen? Umberto Eco har som vanligt svaret:

Upplaga Noll

Umberto Eco

Övers: Barbro Andersson

Brombergs

Umberto Eco var en kul kille, med hjärtat på rätta stället och en överdådig fantasi. I sin senaste roman har han lämnat historiens dunkla labyrinter, och ger sig oförskräckt in i nutiden. Eller till om framtiden.

En obskyr figur samlar ihop en mindre grupp journalister, losers – det är inte bara i lilla Sverige som anglicismerna duggar tätt – men med grandiosa publicistiska drömmar för ett nytt tidningsprojekt.

Det är synnerligen nydanande, man ska inte publiceras gårdagens nyheter, inte dagens, nej det är morgondagens nyheter som gäller! De ska skriva om sådant som ännu inte har hänt.

Upplägget innehåller långt fler fullständigt groteska inslag, här ska inte avslöjas allt, men man förstår att Eco hade hjärtligt roligt när han hittade på allt. Och hela idén är tillräckligt bisarr för att kunna vara sann.

Ytterligare knorr är förstås att det är meningen att tidningen aldrig ska komma ut. Vilket de stackars journalistproletärerna inte har en aning om.

Fast egentligen handlar hela projektet om att gynna Kommendörens – gissa vem det kan vara? – medieimperium genom lite lagom portioner av förtäckta hot, insinuationer och smutskastning av hans faktiska och potentiella fiender; ”det idag för att bemöta en anklagelse inte är nödvändigt att bevisa motsatsen, det räcker med att svartmåla den som anklagar.” Verkar det bekant?

Medan de misslyckade journalisterna bökar i nyhetsvärldens undervegetation, kommer en av dem en fascinerande historia på spåret, Mussolini dödades visst inte av partisanerna den där dagen i april 1945! Konspirationsteorier är Ecos favorittema, och han utvecklar det med bravur, utan att den här gången trycka ner läsaren med sin överväldigande lärdom.

Teorierna är förstås osannolikt nonsens, men som det nästan alltid är fallet med konspirationsreorier  kan dess olika beståndsdelar mycket väl vara sanna. Att det fanns hemliga antikommunistiska strukturer i Italien och andra delar av Västeuropa efter andra världskriget är numera välkänt. Samarbetet mellan högerextremister, underrättelsetjänster, maffian och delar av det politiska etablissemanget är inte längre någon hemlighet.

Umberto Eco har skrivit en underhållande roman, men med en underliggande allvarligt och nog så deprimerande budskap. Italien har förvandlats till en respektabel skurkstat, med ”auktoriserarad korruption, maffiabossar invalda i parlamentet, skattesmitare i regeringen, och i fängelset sitter bara albanska hönstjuvar.”

Sverige nästa?

Nyfiken på Thailand

 

Idag är det Thailands nationaldag.

Thailand är ett populärt resmål, och för några år sedan kom det faktiskt en bok från Thailand som hade ett och annat att säga om turisterna därstädes. Föga smickrande, inte alldeles oväntat.

Boken heter ”Sightseeing”:

Sightseeing
Rattawut Lapcharoensap
Övers. Ia Lind
Norstedts, 2006

Thailand är numera resmålet nummer ett, och alla som har varit där tycker att det är SÅÅ fint, och thailändare är SÅÅ trevliga. Men hur många har läst en thailändsk bok? 

Nu har ni chansen, men varning utfärdas – det här är så långt bort från en glättig turistbroschyr som det överhuvudtaget går. ”Sightseeing” av den unge blott 27-årige Lapcharoensap är en samling noveller. 

Där finns dels det omvända turistperspektivet, thailändarna tittar på turisterna, och det de ser är inte alltför vackert: ”Här erbjuder man dom historia, tempel, pagoder, traditionella danser, flytande marknader, fisk- och skaldjurscurry, tapiokadesserter och kooperativa sidenväverier, men det enda dom egentligen vill göra är att rida på åbäkiga grå djur, som en skock vildar, och dregla över flickor och dessemellan ligga utslagna på stranden och få hudcancer.”

Dels finns här berättelser som ger inblick i ett vardagens och vanligt folks Thailand, långt bortom turisternas värld. Den kanske mest gripande novellen handlar om vänskapen mellan två thailändska pojkar och en kambodjansk flyktingflicka – Thailand är ett stort flyktingland – som tar abrupt slut efter att kambodjanernas kåkstad utsätts för en regelrätt pogrom, inte heller främlingsfientlighet är något okänt i det tjusiga turistparadiset.

Lapcharoensap skriver en enkel realistisk prosa, med fina miljöskildringar där man riktigt kan se alla färger och känna alla dofter. Man blir nyfiken på Thailand, dess historia och kultur, lyssna på morlam-musik. Nästa år utkommer Lapcharoensap med sin debutroman på svenska, där har vi något att se fram emot.

Förintelsen i Amazonas

 

Idag är det Perus nationaldag. Dagen till ära om en personlig favorit av den peruanske författaren Mario Vargas Llosa.

En liten personlig favorit. Det är den korta romanen "Berättaren". Den handlar om hur en liten indianstam i Amazonas håller på att duka under i den synnerligen ojämna kampen mot moderniteten och ”utvecklingen”. Med det lilla folket går det också under ett språk, och en kultur. 

På ett osannolikt intrikat sätt lyckas Vargas Llosa väva in Förintelsen in i historien. Det är starkt och det berör. Framför allt kontrasterar det mot Vargas Llosas häpnadsväckande hjärtlösa uttalanden om minoritetsspråk, urinvånare och ”utveckling”.

Engels talade om ”realismens triumf” (det var om Balzac). Man kan ta det begreppet vidare och tala om ”litteraturens triumf”. 

Vargas Llosa vore ett typexempel. En odräglig besserwisser, med avskyvärda politiska idéer och en tveksam demokratisk hållning, men vars litterära talang ger honom en förmåga att skildra samhällskonflikter och dess aktörer på ett pregnant sätt, samtidigt som han förmår att gå utöver sig själva och sina egna småaktiga begränsningar.

Inte långt från Tunisien till Tornedalen

 

Det är kris i Tunisien. Och det får mig att tänka på hur nära det egentligen är. 

Vad finns det för likheter mellan arabiska och meänkeli? Jag har ingen aning eftersom jag inte kan något av språken, men musikens språk är universellt, och det är i mötet mellan det oväntade som spännande kultur uppstår.

Det började för några år sedan på Urkult. Den fransk-tunisiska sångstjärnan och musikgruppen ”Jord” från Tornedalen tyckte att man borde göra något ihop. Resultatet blev den konstellation som kallar sig ”Pajala Tatawin”, och som uppträdde på fredag kväll på Sollefteå Amatörteater och på lördag i Näsåker. Folkmusikduon ”Algot” från Gottne utanför Örnsköldsvik var förband.

Annabi är en stor scenpersonlighet, hennes utstrålning kom till sin fulla rätt i den lilla lokalens intimitet, och en ännu större röst med en otrolig bredd, med lika mycket glädje som inlevelse. Hon representerar en gränsöverskridande musik, något som hon faktiskt har gemensamt med gruppen från Tornedalen.

Och efter att ha lyssnat på den något ovanliga blandningen av arabisk stämsång, andalusiska vaggvisor, franska chansons, finsk tango och polka (tjeckisk!), blir det ganska tydligt att det trots, eller möjligen tack vare, alla skillnader, finns många likheter. Det är samma vemod, samma kärva distans, samma skratt genom tårar, och vem vet, kanske ökenlandskapet skapar liknande andligt universum som glesbygden.

Den musikaliska dynamiken bygger på en fungerande dialog mellan Annabi och de skickliga musikerna: Erling Fredriksson på kontrabas, Jan Johansson dragspel, Alexander Lindgren gitarr, och Lars Paulin på slagverk. Om musiken är gränsöverskridande och nyskapande är texterna mer konventionella. Det handlar om kärlek och hopp, forsens brus och goda andra.

Till slut en fundering: bron som förenar de olika elementen är, förutom Aminas röst, dragspelet.

Ett lysande exempel på europisk humanism och vidsynthet

 

Idag är det årsdagen då inkan Atahualpa avrättas i Cajamarca av spanjorerna, som samma år intar huvudstaden Cuzco i nuvarande Peru. 

Atahualpa var den trettonde och sista härskaren av Inkariket. Han tillfångatogs av den spanske conquistadoren Francisco Pizarro som begärde lösen bestående av ett rum fullt av guld och ett rum två gånger fyllt med silver.

Efter att denna hade betalats lät Pizarro dock avrätta Atahualpa efter en skenrättegång.

När han stod bunden vid bålet övertygades han av prästen att låta sig döpas till den kristna tron. Han kunde då dömas till att strypas i stället för att garrotteras. 

Ett lysande exempel på europisk humanism och vidsynthet.

Allt han gjorde var högljutt

 

Idag är det George Bernard Shaws födelsedag, och det är ingenting som uppmärksammas särskilt mycket. Shaws teaterpjäser spelas fortfarande av och till, och konstigt vore det annars för en man som i sin samtid jämfördes med Shakespeare. Alla hans pjäser, och de är många – Shaws samlade verk omfattar 36 volymer, försågs med osannolikt långa förord där Shaw förklarade sina politiska och filosofiska avsikter. Bortsett från dessa utläggningar, är pjäserna med sin kombination av drama, komedi och social medvetenhet riktigt sevärda än idag.

Shaw var också en av sin tids mest bemärkta intellektuella. Han är den ende, förutom Bob Dylan, som har fått både Nobelpriset i litteratur (1925) och en Oscar (1938 för bästa manus). Känd för sina rappa repliker, är Shaw den kanske efter Wilde mest citerade författaren. 

Till hans mer udda projekt hör försök till skapande av ett nytt engelskt alfabet och avskaffande av julen. Han svek aldrig sina irländska rötter, och försvarade alltid högljutt – allt han gjorde var visserligen högljutt – Irlands befrielsekamp.

Sin största betydelse hade nog ändå Shaw som den brittiska vänstern portalfigur. 

Han var med och grundade Fabian Society, en märklig samling av excentriska medelklassradikaler som kom att utöva ett avgörande inflytande på den socialistiska traditionen i Storbritannien. Och, skulle säkert många tillägga, på dess bedrövliga tillstånd.

Sitt namn hämtade sällskapet från den romerske härföraren Fabius Cunctator (Sölaren) från krigen mot Hannibal. Man skulle i likhet med Fabius iaktta stor försiktighet och undergräva fiendens stridsstyrka och moral för att invänta det rätta ögonblicket för att slå till. Elaka kritiker har påpekat skadeglatt att Fabius aldrig någonsin slog till. Om någon händelsevis ser paralleller med dagens situation är det tyvärr ingen tillfällighet.

Fabierna var en elitistisk sammanslutning vars ändamål var att vinna medelklassen för socialismen. 

Under senare hälften av 1890-talet var Shaw övertygad om att det största hindret för socialismens spridning var ”arbetarklassens dumhet”. Hans egen politiska övertygelse har beskrivits som en ”eklektisk doktrin som satts samman av halvsmälta fragment av Marx, Nietzsche, Ibsen och Wagner”.

Efter sekelskiftets stöd för den brittiska imperialismen och försvar av boerkriget – de politiska irrgångarna är många och förvirrande – kom Shaw att omfatta en radikalpacifistisk hållning. Han protesterade häftigt under hela andra världskriget, vilket ansågs opatriotiskt och medförde en minskad popularitet för hans författarskap. Det här var utan tvekan en av hans bästa stunder, även om det går inte att komma ifrån att samma hållning helt grumlade hans omdöme under spanska inbördeskriget och under 1930-talets ”fredsförhandlingar” med Hitler. Han motsatte sig också Nürnbergrättegångarna.

Första världskriget fördjupade ytterligare Shaws misstro till arbetarklassens politiska förmåga. Efter en kortvarig flirt med Mussolinis fascism (!) blev han en stor beundrare av och apologet för Stalins Sovjet. En byråkratisk kollektivism med en tvångsmässig omorganisering av samhället under statens ledning var ingalunda främmande för fabianerna.

Shaw var född i mitten av 1800-talet och dog nästan ett helt sekel senare, 1950. Han stod med ett ben i 1800-talet och med ett i 1900-talet i en märklig förening av rationalism och moralism.

I en dödsruna kallades han för ”den siste viktorianske profeten”, och det är nog en mycket träffande benämning. Finns det då något levande arv som den gigant har lämnat efter sig till oss? 

Hans avsky för krig är en sak. En annan är hans konsekventa och kompromisslösa jämlikhetstanke. Shaw var för total inkomstutjämning, låt gå att det skulle ske gradvis. Han var feminist och förespråkade redan då könskvotering. Han var också stark motståndare till alla former av rasism.

Ännu drygt 150 år efter sin födelse tycks George Bernard Shaw trots alla sina felsteg och ökenvandringar fortfarande ganska levande och aktuell.

Stor författare, småsint människa

 

Idag är det Elias Canettis födelsedag. De mortuis nihil nisi bene, (han gick bort 1994), men här kommer min recension av hans senast utgivna bok på svenska, "Party under blitzen" (Forum), i Per Holmers översättning:

Elias Canetti var en fascinerande person med ett spännande livsöde: jude född 1905 i Bulgarien, brittisk medborgare stor del av sitt liv, skrev på tyska, dog 1994 i Zûrich, anses tillhöra den österrikiska litteraturtraditionen. 

När han får Nobelpriset 1981 är han ganska okänd för den breda läsande allmänheten, något som i Sverige möjligen kan förklaras med att så lite av hans produktion var översatt, framför allt hans magnum opus, det egensinniga verket "Massa och makt" (Forum 1985). Efter hans Nobelpris har man rått bot på den situationen, och i år kommer som pricken över i:et hans postuma bok "Party under blitzen".

Tyvärr är den ingen fullträff. Boken är sammanställd av stenografiska manuskript, anteckningar, utkast och delar av dagböcker. Man har grävt djupt i dödsboet och skrapat ihop vad som fanns kvar. Det kan säkert ha sitt värde för den akademiska forskningen, för en läsande lekman framstår det som litteraturvetenskaplig nekrofili.

Titeln är dessutom missvisande. Boken omspänner tiden från 1937 när Canetti kommer som flykting till England fram till postthatchereran. Järnlady får för övrigt utstå en skoningslös kritik, hennes regim innebär för Canetti slutet på det England som skapades under 1600-talet, något han anser beklagligt.

"Party under blitzen" består av en serie porträtt, mestadels av författare, intellektuella, politiker och vetenskapsmän, och Canettis hade en osannolikt bred bekantskapskrets. 

Här skymtar Bertrand Russell, Enoch Powell, Oskar Kokoschka, Iris Murdoch, T. S. Eliot, den sistnämnde ett riktigt hatobjekt. Meningen är att de tillsammans ska ge en bild av England och engelsmännen. 

Det går inte att ta fel på Canettis hatkärlek till landet. Han förundras över högmodet och tidsfixeringen, han beundrar deras intellektuella kapacitet, och den engelska parlamentarismen och demokratin. 

Här finns några finstämda personteckningar, skarpsinniga iakttagelser om det engelska partyts sociala mekanismer, en och annan belysande humoristisk anekdot. Det är naturligtvis utomordentligt välskrivet. Men det hela är alltför ostrukturerat och kaotiskt, fullt av upprepningar och motsägelser för att vara riktigt intressant. 

Canetti är ständigt närvarande men också alltid en betraktare, han vill hela tiden vara både inne och ute. Någonstans på vägen förlorar han sin distans och förvandlas till en cynisk voyeur. Hans porträtt blir till ett slags höglitterärt "Hänt i veckan" som handlar om att markera bekantskap med det intellektuella livets kändisar, vilket ofta sker dessutom i en ton av lätt överseende överlägsenhet. 

I värsta fall blir det till långsinta nidporträtt, så präglade av illvilja och elakhet att de sjunker till en mycket låg nivå. Att de därtill handlar om personer som författaren har haft ett långvarigt förhållande med sänker dem ytterligare.

Författare är också människor av kött och blod, och om ni inte visste det innan så kan de vara både småsinta och långsinta, vilket inte alltid skapar stor litteratur.

Drabbat av civilisationen

 

Den 24 juli 1911  meddelade den amerikanske historikern Hiram Bingham att han hade upptäckt Machu Picchu. En arkeologisk världssensation var ett faktum, bara åtta mil från staden Cuzco i Peru, centrum i det gamla Inkariket, låg en tidigare helt okänd bebyggelse från Inkatiden.

Staden grundades under 1440-talet, och övergavs i samband med den spanska erövringen 1532. Eftersom spanjorerna intresserade sig enbart för platser med militär och ekonomisk betydelse blev Machu Picchu aldrig upptäckt. Staden ligger högt uppe i Anderna, 2 400 meter över havet, på en 500 meter hög bergstopp. Machu Picchu betyder för övrigt ”gammal bergstopp” på indianspråket quechua.

Staden är mycket svårtillgänglig, det omges av branta stup på tre sidor, genom åren har det kamouflerats av vegetationen, och var därför relativt intakt och kunde enkelt rekonstrueras. Machu Picchus arkitektur utmärks av ett stort antal branta trappor som förbinder stadens olika delar. Än idag är man inte säker på stadens karaktär. Allmänt tror man att det var en semesterstad för högt uppsatta Inkatjänstemän – i Inkastaten fanns en omfattande byråkrati. Andra teorier hävdar att platsen hade en religiös funktion, med kultplatser tillägnade solguden.
Det ena motsäger förvisso inte det andra.

Hiram Bingham vann stor berömmelse genom sin upptäckt, och hans bok ”The lost City of the Inkas” blev en storsäljare. Han ägnade sig åt arkeologiska utgrävningar i Machu Picchu under flera år, och fick den peruvianska regeringens tillstånd att föra ut omkring fyra tusen föremål till universitetet i Yale i studiesyfte. Tillståndet gällde i 18 månader, men efter tidens utgång konstaterade amerikanerna att Peru saknade möjligheter att förvara föremålen på rätt sätt, och behöll dem därför. De är fortfarande i USA, men Perus regering har hela tiden krävt att de ska återlämnas, och det ser ut att en överenskommelse kan nås.

Dagens forskning är tämligen säker på att Machu Picchu var känt innan Binghams upptäckt. Staden drabbades av den västerländska civilisationen flera decennier tidigare då den tyske affärsmannen Augusto Berns anlade ett sågverk 1867 vid bergets fot, och med stor sannolikhet upptäckte den gamla Inkaplatsen. Berns drev ett företag som förutom industriproduktion ägnade sig åt gravplundring och handel med antika föremål. Det skedde visserligen helt i det tysta med ändå fullständigt legalt, då Berns hade ett avtal med den peruvianska regeringen, som inkasserade tio procent av intäkterna. Högst troligen erhöll presidenten själv, Andreas Avelino Caceres, också en andel.
De flesta av de rövade föremålen tros ha hamnat i Europa.

1983 upptogs Machu Picchu på Unescos världsarvslista, och räknas idag som ett av världens sju nya underverk. Det är ett svårtillgängligt men populärt turistmål.

"Varje barn är ett mål i sig"

 

Idag är det Janusz Korczaks födelsedag.

Den 7 oktober 1912 öppnade ett hem för judiska föräldralösa barn på Krochmalnagatan 92 i Warszawa. Det skulle knappast vara en händelse värd att uppmärksammas hundra år senare, om det inte vore för att hemmets ledare hette Janusz Korczak. Han var en legend redan i sin tid, och efter sin tragiska död 1942 har hans person antagit närmast mytiska dimensioner.

Han föddes den 22 juli 1878 i Warszawa som Henryk (Hersch) Goldszmit. Goldszmits var en assimilerad judisk familj, och Korczaks far var en välbärgad advokat. Han dog dock tidigt, och Janusz blev i unga år van att arbeta för sitt uppehälle, och så småningom för att finansiera sina studier.

Janusz Korczak är från början en litterär pseudonym – inspirerad av en romankaraktär – men han fortsatte att använda den också utanför den litterära banan, då det var mer polskklingande än Goldszmit, var det närmast ett krav i vissa sammanhang, bland annat hans framträdande i ett populärt radioprogram, i ett Polen med en alltmer tilltagande antisemitism.

Han läser medicin, och tar examen vid universitetet i Warszawa. Redan på ett tidigt stadium engagerar han sig, vid sidan om sitt medicinska arbete, i frågor som rör barnuppfostran, dels i skrifter och föreläsningar, men också rent praktiskt både som pedagog och socialarbetare.

Korczak systematiserade aldrig sitt tänkande, han var mer praktiker än teoretiker, och hans pedagogiska skrifter är inriktade på handfasta, konkreta råd. Han var inspirerad av den schweiziske 1700-tals pedagogen Pestalozzi, som betonade vikten av förtroende och kärlek i relationen till barn i både uppfostran och utbildning.

Korczak betraktade sig också som socialist och sionist, och var påverkad av kibbutzrörelsens kollektivistiska ideologi.

Korczaks pedagogik byggde på respekt för alla barn, att låta varje individ utveckla fritt sin potential, och på direktdemokrati inom barnkollektivet. Nyckelorden är kärlek och respekt, ”varje barn är ett mål i sig” säger Korczak, och uppfostrings- och undervisningsmetoderna måste därför ha barnet som utgångspunkt och anpassas till barnets tänkande och känslor. Huvudfienden är Ordning, Disciplin och Auktoritet. Det var kontroversiellt för sin tid och upprörde många. Dessvärre är det inte helt okontroversiellt än idag, och har inte förlorat sin aktualitet.

På barnhemmet rådde direktdemokrati. Barnen hade ett eget direktvalt parlament, livet på barnhemmet reglerades av barndomstolar, dit alla hade rätt att kalla samtliga som bodde och verkade på hemmet, Korczak kallades flera gånger, och han till och med kallade sig själv vid åtskilliga tillfällen. Dessutom gav man ut en tidskrift, skriven och redigerad av barnen.

Janusz Korczak var även verksam som skönlitterär författare. Särskilt populära blev böckerna om kung Mattias som har översatts till över 20 språk: ”Król Maciuś Pierwszy” (1923), finns i svensk översättning av Mira Teeman, ”Lille kung Mattias” (1974). Boken har dramatiserats och satts upp bland annat av Backa teatern i Göteborg, och i somras som opera i Höör.

Då andra världskriget bryter ut, Tyskland ockuperar Polen, och gettot i Warszawa skapas av nazisterna, erbjuds Korczak en möjlighet att lämna landet. Han vägrar dock, och fortsätter att under extremt svåra förhållanden, med svält och epidemier, driva barnhemmet.

Hans dagbok från den tiden är inte bara ett litet litterärt mästerverk, utan också ett skakande vittnesmål från en omänsklig tid, där han in i det sista förmår hävda en djupt humanistisk hållning som kan se något gott i varje människa, till och med hos de nazistiska bödlarna.

Redan under mellankrigstiden kritiserades Korczak för att skapa en skyddad värld för barnen, som blev därför dåligt förberedda på den hårda verkligheten utanför när de tvingades att lämna hemmet vid 14-årsålder. Men Korczak var kompromisslös, barn ska skyddas från världens onda, och i ghettot driver han det till sin spets när han låter mura igen fönstren.

Sommaren 1942 under den stora deportationen från gettot, då hela barnhemmet skulle transporteras iväg till Treblinka, blir Korczak åter igen erbjuden att rädda sitt liv. Han vägrar fortfarande att lämna ”sina” barn, och dör tillsammans med dem i en gaskammare i förintelselägret.

Han blev en hjälte utan att vilja det, alltid trogen sin övertygelse och sin lojalitet mot barnen, med en nästan förunderlig integritet och brist på rädsla – han uppträdde ofta i sin polska officersuniform och vägrade att bära judestjärnan! – är Korczak en fascinerande personlighet, ett föredöme för vår tid, och det närmaste ett helgon man kan komma utanför den katolska kyrkans kanoniseringsvärld.


FAKTARUTA

Korczak hann skriva sammanlagt 24 böcker och fler än 1400 kortare texter till tidningar och tidskrifter. Ganska få av dem finns bevarade – omkring 300 handskrivna och maskinskrivna texter, däribland brev. Bland de viktigaste pedagogiska arbetena finns: Jak kochać dziecko (1920), svensk översättning av Ros Mari Hartman och Mira Teeman, Hur man älskar ett barn (1992); Momenty wychowawcze (Pedagogiska ögonblick, 1924); Kiedy znów będę mały (1925), svensk översättning av Lisa Mendoza Åsberg, Liten igen (2007); Prawo dziecka do szacunku (1929), svensk översättning av Ros Mari Hartman, Barnets rätt till respekt (1988); Pedagogika żartobliwa (Skämtsam pedagogik, 1939). Han skrev även barnböcker. Särskilt populära blev böckerna om kung Mattias som har översatts till över 20 språk: Król Maciuś Pierwszy (1923), svensk översättning av Mira Teeman, Lille kung Mattias (1974), och Król Maciuś na wyspie bezludnej (Kung Mattias på den obebodda ön, 1923). Dessutom bl a Bankructwo małego Dżeka (Lille Jacks konkurs, 1924), Prawidła życia (Livets regler, 1930) och Kajtuś Czarodziej (Kajetan trollkarl, 1935).

Han gav dialekten revansch och upprättelse

 

Idag är det Nils-Erik "Nicke" Sjödins födelsedag.

Han var oemotståndligt rolig. Jag kunde skratta åt samma monolog gång på gång tills tårarna rann och magmusklerna knappt kunde uthärda längre. Men det var inte underhållningsvärdet som jag fann mest tilltalande hos Nicke Sjödin, utan det var hans allvar.

Humorn det vara bara – och inte så bara – ett vapen för att hålla den finkulturella överklassmobben stången, och en nyckel till en tillvaro där man kunde gå genom livet med högburet huvud utan att behöva förneka sig själv.

Nicke, eller Nils Erik som han är döpt till, föddes i Röån utanför Junsele. Året var 1934, Per Albin Hansson var statsminister, Helsingborg blev svenska mästare i fotboll, och Nobelpriset i litteratur tilldelades den italienske dramatikern Luigi Pirandello. Hans främsta tema är identitetens relativitet.

Nicke ansågs ha ett gott läshuvud, som det hette på den tiden, och fick fortsätta studera vid realskolan i Sollefteå. Här börjar hans klassresa och den vanskliga dialektens identitetsfärd som kom att utgöra stommen i hans författarskap.

Jag minns när Nicke berättade hur han råkade yttra sig första gången i den nya skolan i något ämne, hur det väckte hånfull munterhet bland det bildade borgerskapets söner, de begrep förstås inte vad han sa. Läraren var inte sen att spä på föraktet och uppmana Sjödin att lägga av med den breda och fula dialekten.

Det blev sedan ett uppskattat nöje bland pojkarna att knuffa till Nicke och kräva: ”Säg nå´t, bondjävel!”. Han förblev tyst under hela skoltiden, yttrade sig bara när han blev tilltalad.

Det goda läshuvudet förde honom till universitetsstudier i Uppsala och sedan vidare till en bana som språklärare i Sollefteå. Det händer då och då att jag träffar Nickes forna elever, vilkas håg inte direkt stod till Shakespeares sonetter, som med värme berättar hur Nicke ingöt självförtroende i deras unga sinnen och gav dem mod att uttrycka sig i tal och skrift.

Vändpunkten för Nicke kom under studietiden i Uppsala när han i BLM läste tre dikter av Birger Norman på mål – som dessutom var hans eget mål! Från den stunden blev Nicke tvåspråkig, och skrev dikter, noveller, kåserier, psalmer, monologer, med mera, på Röå-mål.

Det var hans revansch och hans upprättelse.

Idag bär inte längre dialekterna skammens stämpel. Tvärtom har de blivit trendiga. Men Nickes arv har inte förlorat sin aktualitet. Det visar på rikedomen att ha flera språk med sig. Och förhoppningsvis lär oss att människor som inte kan korrekt uttala ”sju” är inte dumma i huvudet.

Första men inte sista gången

 

Den 21 juli 1865, utbröt ett vilt slagsmål under marknaden i Edefors i Norrbotten mellan ortsbefolkningen och utifrån komna kanalarbetare. Allehanda verktyg, påkar och störar användes som tillhyggen, marknadsstånd demolerades och plundrades, stenar kastades, arbetarkaserner attackerades, människor slängdes i älven, och även skott avlossades. De flesta inblandade påstods vara kraftigt berusade.

Arbetarna hade inte fått ut sina löner, något som redan hade inträffat flera gånger tidigare, och då de hade handlat på kredit, kunde de inte betala sina skulder, och fick inte längre någon mer kredit hos lokala handlare. Det ömsesidiga missnöjet exploderade nu.

Oroligheterna fortsatte nästa dag, många blev skadade, och kronolänsman, ordningsmaktens enda representant på platsen, hotades till livet.

Han begärde då militär hjälp från Luleå, och dagen därpå anlände 50 indelta soldater till Edefors. 20 personer anhölls, tio häktades. Straffarbete utdömdes tämligen godtyckligt till de påstått värsta bråkstakarna, resten fick bötesstraff. Samtliga dömda utom en var kanalarbetare.

Händelsen kom att kallas för upproret i Edefors. Det anses vara första gången under industrialiseringen i Sverige som militär kommenderades ut mot arbetare.

Bakgrunden är de malmfyndigheter som hade gjorts redan i början av 1700-talet i Gällivaretrakten. Dessa var mycket rikhaltiga, men dyra att transportera till kusten. 1863 beslöt man att anlägga järnväg från Gällivare till Norrviken, och sedan bygga en kanal förbi de strida forsarna i Edefors och Heden. Ett svenskt-engelskt bolag bildades, och projektet fick i folkmun namnet Engelska kanalen.

Som mest hade bolaget nästan 1500 arbetare anställda, så gott som alla hämtade utifrån med fagra löften om goda löner och bra anställningsförhållanden.

När statsbidragen tog slut blev löneutbetalningarna oregelbundna och otillräckliga. 1867 avvecklades bolaget, och kanalen byggdes aldrig färdigt. Kvar i Edefors blev, förutom en stenpir och rester av den utgrävda kanalen, fattigdom och bitterhet, ett scenario som kom att upprepas i Norrland åtskilliga gånger senare, och upprepas än idag.

I september 1865 bröt det ut en lönestrejk vid samma kanalbygge i Heden. Den betraktas som första lönestrejken någonsin i Sverige.

En spegel av vår tid

 

Idag är det Cormac McCarthys födelsedag. Dagen till ära ett par recensioner:

No country for old men
Cormac McCarthy
Övers: Ulf Gyllenhak
Bonniers

Cormac McCarthys senaste roman på svenska har hämtat sin titel från Yeats klassiska dikt "Sailing to Byzantium". Boken är dock allt annat än sublim. Handlingen är en thriller, eller möjligen en deckare. En ung man som är ute och jagar råkar göra det som många drömmer om - han hittar en portfölj med 2,4 miljoner dollar. Det finns dessvärre annat på fyndplatsen som suggererar å det bestämdaste att någon kommer att leta efter de här pengarna. Och att denne någon är ingen snäll person.

Mot bättre vetande sticker han med pengarna, och med en grekisk ödesdramats obönhörliga konsekvens går han mot sin egen - och flera andras - undergång. Allt utspelar sig i en miljö där pengar betyder allt, och där besinningslöst våld ständigt exploderar. Och där ingenting väcker någon större uppmärksamhet, det är ingen som bryr sig. Det är svårt att inte se det som en allegori över USA, eller rent av hela vår värld.

En viktig person i romanen är den lokale sheriffen Bell, en dekorerad hjälte från andra världskrigets slagfält. Han försöker förgäves att hinna före mördarna. Varje kapitel inleds med en längre fundering som Bell har kring samhället, människorna och livet. Det blir till en svidande vidräkning med dagens samhälle, och den gode sheriffen tvekar inte att det var bättre förr.

Det är inte helt att tolka McCarthy här: vill han bara gestalta hur "vanligt folk" resonerar, som en varning? Är det helt enkelt en kritik av relativismen? Socialkonservativt gnäll? Eller ett uttryck för en äldre persons tilltagande alienation?

Dessutom tenderar filosoferande i längden att bli alldeles för intellektualiserande. Lyckligtvis kompenseras det med råge av McCarthys underbara språk. Skildringen är levande, tempot är bra, språket har en saklighet som går utöver allt överflödigt. Och dialogen är klockren: totalt äkta, och med absolut gehör för de små nyanserna.

Cormac McCarthy är en av samtidens oumbärliga författare.

Vägen

Cormac McCarthy  

Övers: Thomas Preis
Bonniers

Världen har drabbats av en förödande katastrof. Landskapet är dött och öde, det är allmänt förfall, matbristen är akut, och kampen för tillvaron är inte längre en metafor utan en fasansfull verklighet. Vad händer med människorna i en sådan situation? Spricker civilisationens tunna fernissa, tar överlevnadsinstinkterna helt över, vår "sanna" natur kommer fram, och människan blir människans varg? För många, kanske de allra flesta, blir det så. Men för alla?

Nej. Också i de mest utsatta situationer, i nödens och farans stund finns det utrymme för moralisk handling, en smula vanlig hygglig medmänsklighet, och känsla för rättvisa.

Frågan om människan är god eller ond kan besvaras på ett sätt som är lika banalt som det är djupsinnigt: hon är både och. Och, frestas man tillägga, vi bör alltid sträva efter att skapa omständigheter där vår natur - sann eller inte - inte sätt på svåra prov och ställs inför omöjliga val.

Nu är allt det här ingenting nytt. Det som lyfter "Vägen" är McCarthys gestaltningsförmåga. Och den mannen kan verkligen skriva! Språket är rikt, det är utmejslat precist och betydelsemättat i varje ord, samtidigt som det är fasansfullt i sin konkreta och avmätta saklighet. Det är en infernovandring som läsaren känner rent fysiskt ända in i själen.

Att McCarthy förmår trovärdigt lämna en öppning mot en strimma hopp är helt enkelt stort.

Exempellös opportunism och feghet

 

20 juli, årsdagen av attentatet mot Hitler. För några år sedan gjordes en kalkonrulle med Tom Cruise i huvudrollen på temat. Ingen höjdare:

Filmen "Valkyria" är en typisk Hollywoodprodukt. Tom Cruise som von Stauffenberg - precis så osannolik i rollen som man kunde befara - är en riktig übermensch. Han lyckas så när döda Hitler, om det inte vore för alla dessa fega politiker och obeslutsamma medarbetare. Och en himla otur. Det är välgjort, välspelat och lagom spännande och dramatiskt.

Också kulisserna är skickligt uppbyggda. Inte minst Wolfschanze, Varglyan, Hitlers bunkerområde i Ostpreussen där attentatet genomförs. Jag var där på skolresa på 60-talet, och än idag minns jag de massiva betongkonstruktionerna som gick flera våningar under jord.

Tyvärr är allt totalt genomfalskt. Attentatsmännen drevs inte av några högre principer eller sin avsky för nazismens brott - som givetvis hade begåtts av mördarna från SS, och som hederliga Wehrmacht inte hade något med att göra. De tyska officerarna bland attentatsmännen framställs som en grupp idealister med en brinnande övertygelse om en tidlös rättsordning och personligt ansvar.

Här måste vän av ordning stanna upp och ställa frågan hur det kommer sig att det tar de tyska generalerna mer än elva år att komma fram till dessa hedervärda ståndpunkter. I själva verket stöttade de tyska generalerna Hitler ända från början, och flera av dem var både begeistrade och lojala nazistanhängare. Von Stauffenbergs brev från det nyss besegrade Polen andas stor entusiasm över det erövrade Lebensraum, och uttrycker ett ohöljt förakt för slaver, judar och andra mindervärdiga folk. Ingen rättskänsla eller personligt ansvar där inte.

Studerar man kartan över det militära läget i juli 1944 blir sammanhanget helt begripligt. Attentatsmännen insåg att kriget var förlorat, att Hitler var på väg att leda Tyskland till katastrofalt och totalt nederlag, och att hans person var ett hinder för eventuella förhandlingar med de allierade. Det gällde att rädda det som räddas kunde, och det var enligt 20 juli-männen inte så lite. I de trevare som skickas till de västallierade kräver man bland annat att Tyskland ska få behålla alla de områden som man höll vid den tidpunkten! Man uteslöt inte heller ett gemensamt korståg mot bolsjevismen.

Den tyska officerskårens hållning åren 1933-1945 är exempellöst opportunistiskt och fegt. Därtill närmast osannolikt klantigt. Kuppförsöket i juli 1944 styrker bara ytterligare den uppfattningen.

Det fanns ett tyskt motstånd värt namnet. Bland de mest kända finns idealisterna inom Vita Rosen. Det är upplyftande att i en omröstning bland tyska ungdomar valdes Sofie Scholl till 1900-talets största kvinna.

"Valkyria" är ett stycke sedvanlig propaganda, så när som på en sak. Ironiskt nog missar filmmakarna terroristkopplingen. En sammansvärjning tänker låta massor med människor dö bara för att komma åt en person. Slakten motiveras med högstämda principer.