Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

tisdag 30 juni 2020

En poet för vår tid




Idag är det Czeslaw Milosz födelsedag.

"Utan tvekan vill jag hävda att Czeslaw Milosz är en av de största poeterna – kanske den störste – i vår tid."

Joseph Brodsky

Den 30 juni 1911 föddes den polske poeten och Nobelpristagaren Czeslaw Milosz. Han kom till världen i Deteniai i Litauen, då fortfarande en del av det tsarryska imperiet. Det var en plats som beboddes av litauiska bönder och poloniserad lantadel, och som fortfarande präglades av det mångnationella Polens toleranta anda.

Milosz tidigaste barndomsminne går tillbaka på första världskrigets och oktoberrevolutionens kaotiska och grymma verklighet. Det formar en kontrast i hans medvetande som kommer att gå igen i hela hans senare liv, den mellan grymhet och förstörelse å ena sidan, och den lantliga idyllen å den andra. Romanen Issadalen är delvis självbiografisk, och fångar in med stor känslighet hans barndoms miljöer och tankevärld.



Redan under sin gymnasietid i Vilnius upplever Milosz starkt en känsla av utanförskap, han ikläder sig rollen som outsider och rebell, något som kommer att följa med honom under resten av hans liv. 

Också i politiskt avseende ställer han sig i opposition mot den tidens dominerande högernationalism.

Efter studentexamen 1929 ger sig Milosz iväg på en resa västerut till Paris, som han och ett par kamrater i ungdomligt övermod tänker nå vattenvägen genom att paddla kajak. Kajakerna går till botten någonstans på Rhen, men ungdomarna kommer ändå fram till Paris.

Här kommer Milosz i nära kontakt med västeuropeiska kulturens bländande mångfald och rikedom, men blir också varse de första hotfulla tecknen på begynnande nazism och fascism. Efter att 1934 ha avlagt juridiskt examen, något som aldrig kommer till användning, hamnar han än en gång tack vare ett stipendium i Paris.

Han har hunnit debutera 1931 med några dikter i en tidskrift, och åren i Paris får en avgörande betydelse för hans utveckling som poet. Han blir starkt påverkad av den franska symbolismen, och åren 1936-43 utmärks hans diktning av nästan transartad visionär kraft, full av bilder och metaforer.

 "Kärlek är sand som slukas av uttorkade läppar./Hat är en kruka salt åt dem som törstar".

Med sig hem har han också en förstärkt bild av en kaotisk värld som hotas av katastrof.

Trots att han politiskt vid den tiden intar en vänsterståndpunkt, han får bland annat avsked från radion i Vilnius för påstådd kryptokommunism, och flyttar till Warszawa, är han samtidigt i litterärt avseende dubbelt kritisk mot dels den kommunistiska propagandalitteraturen, dels lika mycket mot avantgardets esteticism och avskärmande från verkligheten.

Andra världskrigets utbrott 1939 driver Milosz på flykt, han hamnar i Bukarest, kommer senare till Vilnius, där han skaffar ett litauiskt pass, något som han senare kommer att bli kritiserad för, från både vänster och höger, och återvänder så småningom till Warszawa. Här försörjer sig poeten bland annat genom handel med cigaretter och guld, men ägnar sig också åt underjordisk utgivning av litteratur, inte minst egna dikter under pseudonym, och översätter T.S. Eliots "Det öde landet", Walt Whitman och andra verk.



Litterärt genomgår Milosz en förvandling, han avlägsnar sig alltmer från den franska poesins psykologiskt subjektiva, samtidigt som han i anglosachsisk anda anammar inriktningen på kommunikation, den objektiva världen och den milda ironin. Språket blir förenklat, den poetiska visionen disciplinerad, och troheten till det konkreta central.

Milosz är skeptisk till den yngre generationens brinnande patriotiska offervilja, och tematiskt undviker han kriget som ämne i sin poesi. Undantaget utgörs av de berömda dikterna En stackars kristen ser på ghettot och Campo di Fiori, skrivna under det oerhörda intryck som åsynen av Förintelsen gjorde på poeten.

Efter krigsslutet går Milosz i den nya kommunistiska maktens tjänst och blir diplomat, så småningom kulturattaché, i Washington. 1951 förflyttas han till Paris, kallas till Warszawa, och väl hemma nekas han utresa igen. Han drar i alla trådar och utnyttjar sina många kontakter och lyckas till slut lämna landet. Tillbaka i Paris begär han politisk asyl. Absurt nog vill inte USA släppa in honom igen, trots att hans familj befinner sig där, eftersom han anses vara en tidigare kommunist. Det dröjer flera år innan familjen kan återförenas.

Han attackeras från både vänster, som avfälling och förrädare, och höger, som kommunistisk medlöpare, en som till råga på allt vägrar att förödmjuka sig och ta avstånd från sina tidigare villfarelser.



Han skriver Själar i fångenskap, en numera klassisk essäsamling som söker förklara de intellektuellas fascination av kommunismen. Det är inte skräck och opportunism, hävdar Milosz, utan det hegelska stinget, en vilja och tro på att driva med historiens våg, att skapa en bättre värld, med ökad andlighet – och författarna! – i högsätet.

Romanen Maktövertagandet tar upp liknande teman.

Perioden i Paris präglas av författarens brottning med det politiska, och hans undersökning av poetens moraliska och intellektuella plikt. Så här skriver han i Till en politiker:

"Vem är du männska – brottsling eller hjälte?/../Allt i din hand, den mänskliga, alltför mänskliga/handen./../Härskare över det goda, /Eller härskare över det onda".

1960 bjuds Milosz till universitet i Berkeley, vilket så småningom resulterar i att han får en professur i slavistik där och bosätter sig i USA. De närmaste två decennierna är en tid av stora framgångar med flera prestigefyllda litterära priser och utmärkelser. Kulmen är naturligtvis Nobelpriset 1980, "med kompromisslös klarsyn tolkat människans utsatthet i en värld av starka konflikter".

Samtidigt plågas Milosz av exilens villkor och sin starka känsla av ensamhet och främlingskap. Privat är det en synnerligen olycklig tid, frun drabbas av cancer och blir helt förlamad, yngste sonen försjunker i en svårartad depression.

Nobelpriset förändrade radikalt hans ställning i Polen, från en icke-person förvandlas han nästan över en natt till en nationell symbol, en roll som han inte var helt bekväm med. Resorna till Polen blir allt mer frekventa, och 1993 flyttar han definitivt till Kraków.

Trots sin höga ålder är han fortfarande otroligt produktiv, år 2000 publicerar han diktsamlingen "Det" som är en sammanfattning av hela hans liv och gärning. Här finns så mycket av tvivlet, och framför allt av den dynamiska spänningen som utmärker hans författarskap, mellan hopp och förtvivlan, självgodhet och ödmjukhet, hjärta och hjärna, torr rationalism och naiv förvåning.

Czeslaw Milosz dog 14 augusti 2004, 93 år gammal. In i döden var hans person kontroversiell, högern protesterade mot att han skulle begravas på de förtjäntas kyrkogård i Kraków.

"Kände i kroppen ingen smärta./När jag rätade på ryggen såg jag blå hav och segel".

lördag 27 juni 2020

Lästips i pandemins tid










Bokus

Adlibris

Kan också köpas direkt från författaren.

fredag 26 juni 2020

Här är entusiasterna som kämpar för att bevara Nordingråmålet: "Det roligaste vi har gjort"





”Han for pã Nasafjälle å kante vãfflern.”? Skojar bara. Men visst är det fascinerande med lokala dialekter. Projektgruppen för gammalt Nordingråmål har i tio år arbetat med att kartlägga och samla  lokalt material från Nordingrå på mål. Fem böcker har man hunnit med att publicera om skiftande ämnen.
Det började med en studiecirkel kring det kvarlämnade materialet efter Emil Nordenmark. Han hade rest runt i Nordingrå på 20-och 30-talen och samlat in berättelser från byborna.
- Allt var fonetiskt nedtecknat och det var en utmaning att göra om det till läsbar text, säger Berit Rantzow, medlem i projektgruppen och en de fyra som är kvar av de ursprungliga 20 i studiecirkel.
Dessutom gällde det att skapa en tydlig struktur i texten, stryka de många upprepningarna och ordna materialet ämnesvis.
Innan boken kunde bli verklighet återstod en liten detalj – finansiering. Man jagade sponsorer, bestämde publicering till lämplig tid före jul som att lokala företag kunde teckna förköp av boken som julklapp, och kronan på verket var medel som man fick från stödfonden med det storslagna och en aning punschdoftande namnet Kungliga Patriotiska Sällskapet.
”För i väla” kom ut 2010, den har hittills sålt i över 1000 exemplar, och en ny upplaga har tryckts.


Läs hela texten i Allehanda.se

torsdag 25 juni 2020

Lästips i pandemins tid










Bokus

Adlibris

Kan också köpas direkt från författaren.

onsdag 24 juni 2020

Inställt residens i Saxnäs blev tre veckor i Nordingrå – nu visas resultatet på Myllerska gården





Göteborgskonstnärerna Anna Petters och Maja Droetto skulle åka på konstnärsresidens i västerbottniska Saxnäs när vistelsen plötsligt blev inställd – ännu ett offer för coronapandemins härjningar. Desperat sökte de efter ett alternativ, och efter ett tips tog de kontakt med Nordingrå Konstnärsverkstad. Myllers bedandbreakfast stod tomt efter alla avbokningar (corona!) så det klickade direkt. Nu kan efter snart tre veckor i Vännersta de två konstnärerna presentera sina arbeten med utgångspunkt i omgivningen runt Nordingrå.
- Höga kusten, Kramfors, Nordingrå, det var bara en liten prick på kartan, vi hade aldrig varit här och visste ingenting om platsen, säger Anna Petters.
Under sin vistelse har de hunnit utforska trakten ganska ordentligt, med långa promenader i Nordingrå och långa cykelturer runt om i kommunen. Förtjusningen är stor över det vackra landskapet och inte minst ljuset, med dagarna som aldrig tar slut, och skymningen som har bråttom att övergå i gryning.


Läs hela texten i Allehanda.se

tisdag 23 juni 2020

20 år med Tingshuset i Nyland – en stjärnspäckad historia: "Vi ska finnas här lika länge till"





Det började för 20 år sedan. Den 9 juni 2000 sov Fredrik Högberg första natten i Tingshuset i Nyland. Resten är kulturhistoria. Genom åren har där getts närmare 300 konserter, det har gjorts film- och skivinspelningar, festivaler, kurser, företagsmingel, konstutställningar, skivsläpp, här har Fredrik komponerat och handlett lärlingar.
- Men det bästa under de 20 åren har ändå varit möten med människor, säger Fredrik.
Första konserten i Tingshuset var med J.P. Nyströms, något senare blev det en officiell invigningskonsert med flera världsstjärnor, som Martin Fröst, Christian Lindberg, Anders Pålsson, med flera, Många av dem har återkommit till Nyland..
Bland höjdpunkterna under åren nämner Fredrik saxofonkvartetten Rollin´Phones, iOpera med Malena Ernman och Chip Taylors besök. Med de två sistnämnda har han dessutom roliga minnen.
Malena Ernman springer varje dag, men trots att Fredrik hade noga visat henne några trevliga stigar där hon kunde motionera, var hon alltför rädd att springa vilse.
- Istället sprang hon i en timme runt huset, folk stirrade förundrat från fönstren, skrattar Fredrik.


Läs hela texten i Allehanda.se






måndag 22 juni 2020

Keynes föregångare och överman




Idag är det Michał Kaleckis födelsedag.

Trots att han har kallats för ”en av 1900-talets mest bemärkta nationalekonomer” och för vänsterns Keynes, är han så gott som helt okänd, också i vänsterkretsar.

Michał Kalecki föddes 1899 i Lódz, den polska industrialismens vagga. Mellan åren 1933-35 medan han arbetade med ekonomisk forskning i Warszawa, publicerade han flera arbeten som tangerar Keynes teorier. Keynes General Theory utkommer först 1936, och Kalecki var utan tvekan först på banan.

Eftersom han publicerar på polska, och i den mån hans arbeten översätts är det i första hand till franska, får han aldrig det erkännande som rätteligen borde ha tillkommit honom. 1936 flyttar Kalecki till England och arbetar först på London School of Economics, senare i Cambridge och Oxford. Han skriver i början av sin engelska vistelse en artikel där han leder i bevis att han var Keynes föregångare. 

Dessvärre är texten skriven på polska, och ingen lägger märke till den.

Kalecki använde sig av både klassiska och marxistiska ekonomiska begrepp, och var inte bara Keynes föregångare, han var också denne överlägsen i flera avseenden. Kalecki försökte till att börja med förklara konjunkturcyklerna, något som Keynes helt enkelt tog för givet. Kalecki pekar framför allt på den globala efterfrågans betydelse för nationalinkomsternas storlek och struktur, där han poängterar investeringarnas viktiga roll.

Den stora skillnaden gentemot Keynes ligger i Kaleckis användning av klassbegreppet. Staten är inte neutral, utan representerar vissa bestämda intressen. Därför har de mått och steg som vidtas i den ekonomiska politiken, i synnerhet under lågkonjunktur, klara begränsningar. Kalecki har också utvecklat en teori om den imperfekta konkurrensen.

Efter kriget verkade Kalecki som ekonomisk rådgivare åt regeringar i Israel, Mexiko, Indien och Kuba.

Från Israel berättade han följande anekdot: han håller en föredragning för premiärminister Ben-Gurion och finansministern. När han är klar vänder sig Ben-Gurion till finansministern och säger, ”Har ni hört ordentligt vad professor Kalecki sa? Bra, gör då allting precis tvärtom!”

Det gick nog inte bättre på andra ställen. Inte heller i Polen, dit han återvände 1946, tog man i tillräcklig utsträckning vara på hans forskning kring planekonomins metodologi. Efter den antisemitiska vågen 1968 ställdes han helt åt sidan. Han dog 1970.

Kalecki har influerat viktiga nationalekonomer som Joan Robinson, Nicholas Kaldor och Richard M. Goodwin.

Han saknade helt formell högre utbildning.

söndag 21 juni 2020

Lästips i pandemins tid










Bokus

Adlibris

Kan också köpas direkt från författaren.

lördag 20 juni 2020

Ljust och vackert




Idag inträffar sommarsolståndet. Det är den tidpunkt på året då solen antar sin största deklination, det vill säga står som högst på himlen på norra halvklotet. Solen står då i zenit över Kräftans vändkrets. Det riktigt intressanta är att det vid sommarsolståndet inträffar årets längsta dag och kortaste natt. Då är det ljust och vackert, och inte bara i Kramfors. Och sedan vänder det.

fredag 19 juni 2020

Den svenskaste av alla årstider




Efter en elak vår kom sommarvärmen äntligen till Norrland.
Så är det ofta, övergången från vinter till sommar, från iskallt till behagligt varmt, från bylsigt påklätt och buttert inbundet till glädjefullt fritt och utmanande öppet sker i detta land nästan alltid lika plötsligt och abrupt. Författaren, rabulisten och rättshaveristen Anderz Harning, må han vila i frid, påstod att svenskarna ägnar sig åt kvalificerat självbedrägeri när de tror att det finns flera årstider i Sverige, när det i själva verket bara existerar två: en lång vinter och en kort sommar (han var från Hälsingland).

Det skulle kunna vara förklaringen till den gränslösa sommarhysterin som råder i Sverige.

Någonstans i skarven mars/april blir alla människor som förhäxade och totalt exalterade. Människorna spanar mot horisonten, solens upp- och nergångar kontrolleras noga, det suckas och det längtas, och det görs upp semesterplaner.

Jag har sett någonstans uppgifter om att Sverige är det land som har bland den högsta per capita konsumtionen av glass. Det kan eventuellt förklaras av att svenskar, i likhet med ryssar men olikt de flesta andra folk, äter glass även på vintern. Men hur förklarar man att vi är världsledande i innehav av cabrioletbilar? I det här klimatet?!

Det är nog helt enkelt så att när de första solstrålarna tittar fram och temperaturen kryper upp förbi tiogradersstrecket cabbar vi ner och på med glass i stora lass – FÖR NU ÄR DET SOMMAR!

Och i stort sett varje år är det samma besvikelse när människor fullt påklädda i tjocka jackor, vantar och mössor står och huttrar i kyla, blåst och regn, och diskuterar väder från morgon till kväll. Tills värmen och solen kommer tillbaka för ett par dagar till, och triumfens sommarögonblick är här igen.

I verklighetens dialektik finns det alltid motreaktioner, som i allkonstnären och numera Spanienpensionären Bengt Sändhs ”Vals om sommaren”, där han skaldar: ”Nu är den förbannade sommar´n här/en obeskrivlig plåga”. Men jag tycker ändå att det är bara en del av samma väderfixering och sommareufori.

Jag har alltid varit skeptisk till allt tal om nationalkaraktärer, att det och det är typiskt för vissa folkslag, och så vidare, men undrar just om inte det mest svenska är sommarhysterin.

Det är ingen tillfällighet att Nationaldagen firas i början av juni. Sverige var länge vid sidan om Storbritannien det enda landet i Europa (världen?) som inte hade en officiell nationaldag (vilket säger en hel del). För några år sedan infördes dock en sådan (vilket också är ganska talande). Sverige har inte några dramatiska händelser i sin historia att ihågkomma, inte heller några nationella trauman.
Det stod därför ganska fritt att placera en nationaldag i almanackan.

Den 6 juni var visserligen Svenska flaggans dag, som gick tillbaka på historiska bemärkelsedagar, men allvarligt talat, vem bryr sig det minsta om Gustav Vasas kröning eller 1809 års författning? Nej, nationaldagen firas under övergången till den svenskaste av alla årstider.

Bortsett från allt flaggviftande är det faktiskt ganska sympatiskt. Trevlig midsommar!

torsdag 18 juni 2020

Minnen av en uppväxt i glesbygd – Tomas Frejarö från Härnösand ger ut egen novellsamling





Övre Kågedalen och området strax öster om Torntuppen
Tomas Frejarö
Eget förlag
Övre Kågedalen har odödliggjorts i litteraturen genom Nikanor Teratologens kontroversiella ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen” från 1992. Nu har det kommit ett nytt och mycket annorlunda bidrag till skildringen av trakten i norra Västerbotten. Det är en novellsamling av den välkände politiske Härnösandsprofilen Tomas Frejarö, och kunde ha haft titeln ”Barnomsorgen i Övre Kågedalen”.


Läs hela texten i Allehanda.se

onsdag 17 juni 2020

Nu ska karlarna från Kramfors upp på scenen – norrländsk manlighet undersöks i nytt projekt





Tystlåten, inbunden, känslohämmad, har nära till våld. Den stereotypa bilden av den norrländske mannen i glesbygd utmanas av Norrdans communityprojekt i Kramfors med den fyndiga titeln ”Öm.tålig”. Initiativtagaren är Maria Ulriksson, dansare, danspedagog och koreograf, med rötter i Västerbottens inland utanför Vilhelmina.
- Vi vill ge en ny, mer dynamisk och nyanserad bild av vad det innebär att vara man och människa, säger Maria.
Även om intresseförfrågan gick ut mycket brett, brev, e-post med mera, skickades ut till idrotts- och hembygdsföreningar, och bland annat Väjafabriken, kom ändå urvalet att ske främst genom de traditionella danskontakterna man har inom kulturvärlden i kommunen.
Annika Högberg, danskonsulent och projektansvarig, är medveten om risken att man vänder sig till redan ”frälsta”, men säger att det gäller att välja var man lägger sitt krut, och hoppas att återkomma med nya projekt med andra sammansättningar i framtiden.
Gruppen på tio män som deltar i projektet är i alla fall generationsöverskridande, den yngsta är 15 år, den äldsta 75, med alla åldrar däremellan.


Läs hela texten i Allehanda.se

En musikalisk revolutionär




Idag är det Igor Stravinskijs födelsedag. 1913 hade hans Våroffer premiär i Paris, och efter det skulle musiken aldrig bli sig lik igen.

Den ryske kompositören Igor Stravinskij hade redan gjort succé i Paris med ”Eldfågeln” och ”Petrusjka” när han fick beställning på ett nytt balettverk. Ledaren för Ballets Russes, den Ryska baletten, Sergei Diagilev formulerade tydligt sina önskemål till Stravinskij: ”Överraska mig!”. Och nog blev han överraskad.

Stravinskij skrev ett verk om naturens kraft, och han utgick från urgamla ryska (och möjligen litauiska) myter och sagor. En ung flicka offras till naturen för att jorden ska få liv och värme. Det är en hednisk värld, som är vild, grym och brutal. Det musikaliska uttrycket skulle vara därefter, liksom koreografin och scenografin.

”Våroffer” hade urpremiär på det nyinvigda Théâtre des Champs-Élysées den 29 maj 1913. Koreografin hade gjorts av Vatslav Nizjinski och kostymerna var projekterade av den ryske konstnären Nicholas Roerich.

Ingen hade någonsin sett eller hört något liknande. En föreställning som var otäckt suggestiv.

Musiken brutal, kakofonisk och kaotisk, med en självständig rytm som fick orkestern att låta som ett enda slaginstrument. Ett myller av rytmer och dissonanser, och mot slutet byter musiken taktart inte mindre än 150 gånger!

Koreografin uppfattades som grovhuggen. Dansarna skakade och darrade, rörelserna var kantiga, fötterna vreds inåt, och händerna knöts samman.

Det här var långt ifrån balettens gracila elegans som publiken var van vid.

Ganska snart börjar delar av publiken protestera högljutt. Man skriker, visslar och buar. Saker kastas mot scenen. De skräckslagna dansarna fortsätter emellertid föreställningen, men eftersom de inte kan höra musiken som överröstas av publikens proteststorm, ställer sig Nizjinski på en stol i kulisserna och räknar takten.

Men det finns andra delar av publiken som uppskattar det nyskapande verket. De hamnar i vildsinta diskussioner med de protesterande, och handgemäng uppstår. Polis måste tillkallas.
Skandalen var ett faktum. Och musiken skulle aldrig bli sig lik igen.


IGOR STRAVINSKIJ (1882-1971), rysk tonsättare, pianist och dirigent. Han levde en stor del av sitt yrkesverksamma liv i Frankrike och USA, och var av många ansedd som 1900-talets mest betydelsefulla och inflytelserika tonsättare, med ett anseende som en musikalisk revolutionär som flyttade fram komponerandets gränser.

FOTNOT I filmen ”Picassos äventyr” begår HasseåTage ett lustmord på Våroffer med en dråplig parodi som slutar i katastrof efter att baletten har ätit för mycket blomkål innan föreställningen.

söndag 14 juni 2020

Lästips i pandemins tid










Bokus

Adlibris

Kan också köpas direkt från författaren.

lördag 13 juni 2020

Babiankonsert av Fredrik Högberg visas i dansk tv: "I det närmaste en sensation"





På söndag den 14 juni sänds Fredrik Högbergs fagottkonsert ”The Baboon Concerto” i dansk television på bästa sändningstid. Konserten framförs av den unge lovande fagottisten Sebastian Stevensson, som den är också specialskriven för.
- Det är ovanligt att DR2 sänder klassiska konserter överhuvudtaget, och att ett svenskt verk får den här uppmärksamheten är i det närmaste en sensation! säger Fredrik Högberg.
Han tror att en av anledningarna till danska tv:s intresse är att stycket är ovanligt utåtriktat för att vara ett klassiskt verk. Det är riktigt spexigt och spektakulärt, Sebastian monterar ner fagotten under framförandet och blåser röksignaler genom instrumentet.


Läs hela texten i Allehanda.se

Sveriges längsta statsminister




Idag är det 119 år sedan Tage Erlander föddes. Dagen till ära en recension av hans dagböcker från 1957:

Dagböcker 1957
Tage Erlander
Utgivna av Sven Erlander
Gidlunds förlag

Året är 1957. Ryssarna har tagit ledningen i rymdkapprustningen, samtidigt som den inrikespolitiska utvecklingen i Sovjet är fortfarande oklar efter Chrusjtjovs maktövertagande. Suezkanalen öppnas åter för trafik, och Romfördraget stadsfästs. Och i Sverige ”medan Västerlandet i övrigt diskuterar om sina möjligheter att rädda sin framtid, går vi till strid om pensionerna för våra åldringar.”

Tage Erlanders dagboksanteckningar handlar väldigt mycket om ATP-striden. Regeringskoalitionen med Bondeförbundet – snart Centerpartiet – hotar att spricka, man riskerar att förlora folkomröstningen om tilläggspensionerna, och i förlängningen hotar ett valnederlag. Erlander själv funderar på att avgå, det är bara plikten mot partiet som håller honom kvar. Även om regeringen spricker, lyckas man mobilisera partiet, vända opinionen, vinna folkomröstningen, få genom ATP i riksdagen, och Erlander stannar som statsminister ända fram till 1969, då den unge och briljante påläggskalven Olof Palme tar över. Erlander är alltså partiledare och statsminister i 23 år, ett svårslaget rekord.

Dagböckerna är anteckningar av varierande längd, nerskrivna eller dikterade i stort sett samtidigt med eller strax efter de händelser som de behandlar. Några viktiga större kunskaper bidrar de inte med, förutom en och annan episod, som den att Gunnar Sträng ville beslagta Henry Millers ”Kräftans vändkrets”. Det tyckte inte Erlander, även om han fann boken ”tarvlig”.

Här finns många skarpa personporträtt, Bertil Ohlin och Jarl Hjalmarsson framstår närmast som maktgalna psykopater, Hedlund däremot är en hygglig prick. Också många partivänner blir rejält kritiserade, och Erlander skräder inte orden, ”något virrigare och sketnare än Åman”, ett citat som talar sitt tydliga språk. Om Tingsten: ”Struntviktighet och självmedvetenhet och i botten en osäker gymnasist.” 

Erlander är medveten om att hans ledarskap är strakt ifrågasatt inom delar av partiet, och många av hans ilska och ironiska kommentarer är säkert ägnade åt att hantera den besvärliga situationen. Men han är också genuint osäker på sig själv och stundtals välgörande självkritisk.

Någonstans mellan raderna kan man skönja konturerna till det Sverige som komma skall, och redan nu klagas det över televisionens uselhet, bilismens hejdlösa framfart, tidningarnas skandalöst låga nivå och den politiska debattens ytlighet.

Det var inte bättre förr, men inte nödvändigtvis alltid sämre heller.

onsdag 10 juni 2020

Lästips i pandemins tid










Bokus

Adlibris

Kan också köpas direkt från författaren.

tisdag 9 juni 2020

Förstå världen och förändra den




Idag är det Eric Habsbawms födelsedag. Hans sista stora verk var "How to change the world".


How to Change the World
Eric Hobsbawm
Little, Brown, 2011

Enligt den brittiske historikern Eric Hobsbawm är 1900-talet ”det korta seklet”, som börjar 1914 och slutar 1989. Hobsbawm själv är nästan jämngammal med det, han är född 1917 i Alexandria i Egypten, men växte upp i Wien och Berlin under 1920-och 30-talet, och naturligtvis har nazismens framväxt och maktövertagande satt outplånliga spår i hans medvetande, något han har vittnat om vid flera tillfällen. Hans judiska bakgrund har ytterligare förstärkt denna känsla.

1936 gick Hobsbawm med i kommunistpartiet, något han egentligen hade velat göra tidigare, men inte fick för sin farbror, som var hans förmyndare, då han blev föräldralös vid 14-års ålder.

Efter Ungernrevolten då många, framför allt intellektuella, lämnade partiet, förblev Hobsbawm lojal, även om han uttryckte en stark kritik mot utvecklingen i Sovjet och Östeuropa. Han blev med tiden en ledande marxistisk historiker, specialiserad främst på 1800-talets historia. Han är mest känd för svenska läsare för sin monumentala trilogiRevolutionens tidsålder, Kapitalets tidsålder, och Imperiernas tidsålder, som dessutom sedan kompletterades medYtterligheternas tidsålder.

Vid 93 års ålder är Hobsbawm still going strong, och levererar nu en tegelsten om Marx och marxismens historia. Titeln How to change the world (en svensk översättning är tyvärr än så länge inte på gång) anknyter förstås till Marx berömda uttalande i Teser om Feuerbach: ”Filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt, men det gäller att förändra den”.

Därmed har Hobsbawm sagt att världen verkligen behöver förändras, och att det är gamle Marx som har svaret hur.

Hobsbawm är en lärdomsgigant av nästan osannolika mått, han kan med samma lätthet redogöra för översättningar avKommunistiska manifestet till azeriska eller jiddisch, skillnader mellan finsk och svensk marxism, som marxismens öden i olika delar av Indien. How to change the world är inte bara en bok om marxismen, utan lika mycket 150 år av global – låt gå huvudsakligen europeisk – kulturhistoria.

Boken består av två delar. Den första behandlar Marx, och givetvis också den oskiljaktige Engels, och en rad av deras viktigaste skrifter. Den delen är förvisso djuplodande, men om än inte akademisk så i hög grad avsedd för de redan insatta, med stort teoretiskt intresse för marxism.

Den andra delen beskriver marxismen, som vetenskap, som ideologi och som politisk kraft, ur ett historiskt perspektiv. Tilläggas bör att också den första delen har en konsekvent historisk synvinkel.

Där ligger utan tvekan styrkan i Hobsbawms framställning, Marx och marxismen är inte en samling kanoniska skrifter ur vilka lärdomar och sanningar kan utläsas, utan skildras som ett historiskt fenomen, del av och delaktigt i det historiska skeendet, och därmed självfallet underkastat förändring.

Marxismen är oupplösligt förenad med kapitalismens egen historia, dess framgångar och kriser. Från 1880-talet med framväxten av socialistiska masspartier ökar Marx inflytande, under 1930-talet blir marxismen en avgörande intellektuell kraft i västvärlden, och efter 1945 blir Marx världens kanske mest inflytesrika tänkare, då närmare en tredjedel av jordens befolkning lever i länder som åberopar Marx som sin lärofader, samtidigt som det över hela världen verkar masspartier som grundar sin teori och praktik – eller åtminstone påstår sig göra det – på Marx.



Samtidigt, som Hobsbawm påpekar, har det knappt gått en vecka de sista 150 åren utan att någon har försökt vederlägga och dödsförklara marxismen. Hittills har liket dock visat sig vara vid förvånansvärt god vigör.

Därmed inte sagt att marxismen inte drabbas av uppgångar och fall. Dess första kris inträffade redan på 1890-talet. Anledningen var att det trots kapitalismens djupa kris inte blev någon proletär revolution. Det avskyvärda systemet grävde inte sin egen grav, och inte heller ersattes det av ett socialistiskt samhällsskick. Den här problematiken går igen flera gånger i historien, kapitalismen tar sig genom sina kriser relativt ohotad, det gäller till och med 30-talskrisen som många uppfattade som systemets dödsryckningar. Också idag är kapitalismen i uppenbar kris, och dess undergång är lika uppenbarligen inte i sikte.

Här finns helt tydligt en svaghet hos marxismen, som kontrasterar mot dess styrka. Marxismen har visat sig förvånansvärt precis i sin analys av kapitalismen och dess historiska tendenser.

Överproduktionskriser, kampen mellan finans- och industrikapital, arbetslösheten som ökar och lönerna som pressas neråt samtidigt som styrkebalansen på arbetsmarknaden ändras. Den fallande profitkvoten, monopolisering, och kanske framför allt globaliseringen, det är tydligt att Marx än idag tillhandahåller en uppsättning mycket vassa analysinstrument.

Men det är lika tydligt att alla förutsägelser om kapitalismens oundvikliga undergång gång på gång har kommit på skam. Det är möjligt att arbetarklassens befrielse ska vara dess eget verk, men än så länge har arbetarklassen visat föga intresse för att befria sig.

Här finns en påtaglig svaghet i marxismens politiska teori, och det är ingen tillfällighet att den enda marxistiska tänkare som Hobsbawm tar upp är Gramsci, en originell och, som Hobsbawm skriver, överraskande marxist, som har ägnat mycket tankemöda åt just den politiska teorin.

Gramsci är ofta mycket populär bland de intellektuella, förmodligen därför att han tillskriver dem en central roll i upprättandet av det han kallar för ”hegemoni”. Att döma av det öde som italienska kommunistpartiet – som var under starkt inflytande från Gramsci – har gått till mötes, har hegemonibegreppet klara svagheter. Nu är PCI långt ifrån ensamt bland socialistiska parter att befinna sig i djup kris, så det finns säkerligen fler orsaker, den traditionella arbetarklassens minskade numerär och betydelse, globaliseringen, välfärdssamhällets kraftiga tillväxt och Sovjets fall, är några.

Men jag skulle ändå insistera på att försummelsen av populärkulturen av vänstern och dess intellektuella är en bidragande orsak till de socialistiska partiernas nuvarande svaga position.

I ett större perspektiv kanske idéhistorikern Lichtheim har rätt i att marxismen egentligen aldrig har gått in på djupet i de socialistiska partiernas medvetande, utan snarare utgjorde ett uttryck för ”politiskt gruppmedvetande”, en ”integrativ ideologi” som motiverade arbetarrörelsens självständiga ställning inom det borgerliga samhället. Och eftersom liberalismen och marknaden saknar lösningar för vår tids utmaningar, samtidigt som kapitalismens framfart blir allt mer destruktiv, är det hög tid att vi äntligen tar Marx på djupaste allvar.