Middag hos
kosacker
"Saker och ting är sällan vad de ser ut att
vara. Vi bär med oss så många föreställningar om hur saker inte bara är utan
också om hur de borde vara. Ibland misstänker jag att hela vårt medvetande är
ingenting annat är en motsägelsefull väv av förutfattade meningar. Vi är homo
praeiudicius – den fördomsfulla människan. Och som ni säkert har blivit
varse fler än en gång som stämmer de vanföreställningarna ibland och ibland
inte, oftast inte. Vilket inte spelar någon större roll så länge vi med öppna
ögon vågar konfrontera våra ingrodda föreställningar och det som med en
försonande eufemism beskriver som ”det första intrycket”. Som om det inte var
det sista intrycket som var mest betydelsefullt.
Kosacker är ett släkte som jag visserligen
inte har ägnat alltför mycket tid och uppmärksamhet men som jag har mycket
bestämda uppfattningar om. Jag har ju läst ”Stilla flyter Don”!
Framför allt har jag min pappas berättelse,
och det är bara att medge att den har rubbat mina cirklar. Ordentligt.
När andra världskriget bröt ut den första
september 1939 med det tyska anfallet mot Polen, flydde min far tillsammans med
sin tvillingbror på sina föräldrars uppmaning österut undan de faror som man
var alltför medveten om hotade från den nazistiska angriparen. Förutseende nog,
han skulle aldrig få återse sin familj igen.
Som ett förebud om framtidens katastrofer
dog tvillingbrodern i tyfus på vägen. I flyktingströmmararnas spår härjade
epidemier som kompletterade dödskvoten redan fylld till brädden av de tyska
styrkornas överlägsna eldkraft och deras understöd från luften.
Efter en förvirrad vandring lyckades ändå
pappa ta sig över den tysk-sovjetiska demarkationslinjen, och blev väl
omhändertagen. Ett enkelt och strävsamt men lugnt liv följde. Ända fram till
sommaren 1941 då den eviga vänskapen mellan Nazityskland och Sovjet plötsligt
tog ett abrupt slut med det tyska anfallet.
Än en gång gällde det att fly för livet. Det
var tydligt att nazisterna var fast beslutna att inte ge upp förrän han, och
alla andra judar, skulle utplånas från jordens yta för att ge plats åt
tyskarnas Lebensraum, där de kunde andas ren, oförgiftad, arisk luft.
Tillsammans med tusentals, eller snarare
miljoner, andra civila evakuerades han österut.
Resan genom det väldiga landet skedde med
tåg. Krigets virrvarr, de första månadernas kaos och det väldiga trycket från
alla flyktingar satte tågtrafikens förutsägbarhet totalt ur spel. Sanningen att
säga fungerade inte tidtabellen före kriget särskilt smidigt heller, ovissheten
var stor redan då, men nu hade den förvandlats till fullständigt mörker. Ingen,
verkligen ingen, inte ens kamrat Stalin, hade den avlägsnaste aning om när
tågen kom och gick.
Människomassor trängdes på
järnvägsstationerna, kvinnor med barn, gamlingar, överlastade med så mycket av
sina jordiska tillhörigheter som de orkade bära med sig hemifrån, de väntade
ofta i flera dagar på tåg som inte kom, de åt och sov direkt på stationsgolven,
den fräna odören av otvättade kroppar låg lika tungt över vänthallarna som det
kakofoniska oväsendet av människor som ropade efter varandra, grälade med sina
tillfälliga olycksgrannar, barn som klagade och grät, högtalare som med raspigt
ljud påannonserade ohörbara meddelanden.
Bland förtvivlade flyktingskaror i hopplös
väntan på torftiga järnvägsstationer visade kriget upp sin föga heroiska
baksida.
Stanken vande man sig vid, och sova gick
också an när tröttheten till slut blev övermäktig, men hur gjorde man med mat och
dryck? Många hade med sig matsäck hemifrån, men det förslog inte långt.
Familjemedlemmar skickades ut till närbelägna fält för att skaffa mat, alltså
stjäla den, men de lokala bönderna försvarade ettrigt sina skördar, med våld om
så krävdes, och det ryktades också om dödsfall, resoluta bönder kunde vara nog
så pricksäkra med ett jaktgevär.
Det dök upp skumma försäljare på stationerna
som till hutlösa ockerpriser bjöd ut magra matvaror. De stadda vid kassa kunde
förse sig, de andra, och det var de flesta, knöt näven i fickan, om de inte tog
upp den ur fickan och använde den mot de avskyvärda spekulanterna. Smockan
hängde ständigt i luften, och våldet urartade ibland i gigantiska masslagsmål
enligt principen allas krig mot alla.
En och annan naiv Sovjetmedborgare ropade på
milis. Och det hände faktiskt att de uppenbarade sig från ingenstans med myndig
uppsyn och hotfull attityd. Eftersom det var helt omöjligt att fastställa
skuldfrågan löste lagens män problemet salomoniskt genom att arrestera ett par
fullkomligt slumpvist utvalda människor.
Protester bemöttes med ett flegmatiskt
konstaterande att den som har rent mjöl i påsen har ingenting att frukta.
Förmodligen ett Stalincitat.
Någon gång ibland, dock mycket sällan, kunde
det komma förbi ett militärt fältkök som förbarmade sig över de stackars
flyktingarna på väg mot ingenstans, väntande på gudvetvad, stannade en stund
och slevade upp het soppa åt dem som lyckades tränga sig fram. Här gällde den
starkes rätt.
Hur klarade sig en främmande 13-åring i
denna helvetiska villervalla? Han hade inte haft med sig någon mat, pengar hade
han inga, han kände ingen här, hade ingen chans i trängseln, var inte stark nog
att ta till nävarna. Han vågade inte försöka sig på stjäla, alltför medveten om
de ödesdigra konsekvenserna. Det hände att någon kvinna ömkade den ensamme
främlingen och stack åt honom en bit bröd eller lite mat, men folk hade ont om
föda till sig själva och sina egna så även om varje gång det hände upplevde han
det som en riktig högtidsstund, maten lika mycket som gemenskapen, stod det
helt klart för honom att det inte var en framkomlig väg till överlevnad.
Efter några dagar av hunger, då kroppen i
stället för kalorier fylldes med tilltagande desperation, gav skräcken honom en
knuff till ett förtvivlat försök att ta tillvara och utnyttja de resurser han
faktiskt förfogade över.
Han började sjunga för mat. Han visste med
sig att han hade en vacker sångröst. Inte för inte var hans fars högsta dröm
att han skulle bli kantor i den stora synagogan i Warszawa. I skolan, i Polen,
var det alltid han som kallades fram till katedern och ledde det högtidliga
framförandet av nationalsången vid nationalhögtiderna, både den 3 maj och den
11 november. Just nu kändes det som en helt annan värld, en helt annan tid.
Vilket det också var.
Men han hade också uppträtt helt nyligen i
Pionjärpalatset i Białystok på Revolutionsdagen då han rev ner entusiastiska
applåder övergående i ovationer med en sång till den store Stalins ära.
Så visst kunde han.
Och det fungerade.
Han hade hunnit lära sig några ryska sånger,
inte bara sådana om Stalin, utan folkvisor, stämningsfulla melodier med
nostalgiska texter fulla av längtan och vemod. Och eftersom publiken var
svältfödd på lite underhållning, en stund av upprymd glädje då man åtminstone
för ett kort ögonblick kunde glömma allt det hemska och fula runt omkring sig,
lyssnade de lika gärna på jiddischsånger och polsk populärmusik. Han var ändå
hopplöst dålig på att memorera texter så de flesta sånger övergick ganska
snabbt i nynnande lalala.
Det var lika uppskattat.
Han vandrade längs med perrongerna, runt
bland människomassor och sjöng sina sånger. Ibland ropade man på honom, ”Hej du
grabben, kom hit och sjung en bit!” Ofta hade de önskemål, en del mycket
specifika, den och den sången, och det var svårt för honom, hans repertoar var
trots allt ganska begränsad, men de flesta nöjde sig med att önska lite
allmänt, ”Det ska vara nåt med riktig känsla!”, ”Om kärlek, det ska handla om
kärlek!”
Ingen frågade efter sånger om Stalin.
Folk stack åt honom en bit bröd, hade han
tur kunde det också bli en korv, men oftare ister eller späck – så mycket för
kosher - men det hade han gett upp för mycket länge sedan, redan i flyktens
början, just nu kändes det lika avlägset som fjärran galaxer och lika oviktigt
som fjolårets snö, nästan alltid bjöds det på saltgurka, ”vitaminer, pojk”, som
en kvinna sa mästrande till honom.
Inte sällan ville man bjuda på brännvin, det
tycktes vara den enda produkten i det krigshärjade Sovjetunionen som det aldrig
rådde någon brist på, men han tackade konsekvent nej. Det hade ingenting med
moral och sånt att göra, han tyckte helt enkelt inte om alkohol, den fräna,
brännande smaken som rev i halsen, och han var också rädd för det förlamande
behag som det så småningom spred i kroppen, det gällde att ständigt vara på sin
vakt och inte för ett ögonblick att släppa på vaksamheten.
Det var av största vikt att hålla hungern
borta och vara pigg och alert, evakueringen var en tidsödande process, som
aldrig tycktes ta slut, för trots Radio Moskvas optimistiska krigsbulletiner
som trumpetade ut ständigt nya segrar för den tappra Röda armén under ledning
av den store Stalin, så förstod alla att de taktiska reträtter till i förväg
förberedda starka positioner som våra trupper genomförde betydde ingenting
annat än att Sovjetarmén åkte på kopiöst med stryk och att de tyska fascisterna
ryckte fram på alla fronter.
Det gällde för flyktingarna att hålla i gång
och hinna undan.
Militärtågen hade företräde, och alla de
väntande på järnvägsstationerna tittade med lika mycket hopp och förundran som
bitter avund på alla tåg som svischade förbi på väg mot södern eller östern.
Med mindre avund betraktade man de på väg åt andra hållet. Men oavsett riktning
suckade alla och mumlade fram den eviga frågan, ”När kommer vårat tåg?”
Och rätt som det var kom det.
Det väldiga lokomotivet saktade stånkande
in, bromsarna gnisslade bedövande, ångan pyste ut, och med ett ryck stannade
tåget. En stins uppenbarade som framtrollad och vrålade genom en bärbar
megafon: ”Mot Rostov vid Don! Resande mot Rostov vid Don…” sedan hörde man inte
mer. Människomassan steg upp, samlade i all hast barn och tillhörigheter, och
med ett förtvivlans rop gick till samlad attack för att erövra en plats på
tåget.
Hade man tur fanns det riktiga personvagnar,
med riktiga sittplatser, gott om utrymme för bagage och stora ytor där man
kunde ligga någorlunda bekvämt och sova.
Men den turen hade man sällan. Mycket oftare
bestod tågen som pappa färdades med av godsvagnar, antingen boskapsvagnar, som
åtminstone var täckta, och ville det sig riktigt illa tvingades man åka i
fraktvagnar utan tak. Resan påbörjades i sommarens heta värme, men det gick
sakta mot höst, temperaturen sjönk stadigt och hastigt och synnerligen olustigt
blev det vinter och smällkallt.
Det var en kyla som inte gick att beskriva.
Man drog på sig lager efter lager av kläder, alla man hade. Kurade ihop sig så
mycket som möjligt, man försökte också stå tätt ihop för att kunna värma
varandra, men effekten av alla dessa ansträngningar var försumbar. Det kändes
hela tiden som om man vilket ögonblick som helst skulle förvandlas till en istapp,
för evigt fastfrusen, och fantasifullt skulpterad av den obarmhärtiga
fartvinden.
Vagnens innerväggar täcktes av rimfrost, man
vågade inte luta huvudet mot väggen för att inte håret skulle frysa fast.
”När man spottade slog det en isbit i marken”,
sa pappa. Förmodligen en överdrift. Men ingen kan tvivla på att det var dödligt
kallt.
Räddningen blev kipyatok, kokhett
vatten som ryssarna använder till att brygga sitt te.
Tågen stannade ofta, till synes utan
anledning. Ibland ute på stäppen, mitt ute i ingenstans, utan några hus i sikte
vid horisonten, men andra gånger blev det uppehåll vid riktiga stationer, både
mindre och större. Och då fanns det alltid gummor som sålde te för några kopek
– och ville man bara ha kipyatok tog de inte ens betalt.
De skopade upp det kokande vattnet direkt ur
grytorna med sina bleckplåtmuggar och hällde i den kokheta vätskan innan den
hann svalna det minsta lilla. Det brände, sved och rev i halsen, och man trodde
att inälvorna skulle brinna upp, men det höll deras värsta fiende kylan stången
och just då var det det enda som räknades.
Hela sitt liv, också senare när han levde i
trygghet och välstånd drack pappa sitt te kokhett, direkt efter att det hade
hällts upp.
Men nu satt han på ett tåg mot okänt mål,
och förundrades över Rysslands väldighet. Den enorma stäppen tog aldrig slut
och verkade vara fullständigt gränslös. Och efter vad han mindes från
geografilektionerna i skolan i Białystok befann de sig bara i början av
Sovjetunionens jättelika landmassa, som sträckte sig mycket mycket längre bort
i flera väderstreck.
Han fann tröst i den tanken, landet var
alldeles för stort, för vidsträckt, för att kunna besegras, de tyska rovdjuren
skulle aldrig klara av att svälja det här gigantiska bytet.
Ibland förmörkades himlen när stora grupper
av fientliga flygplan närmade sig tåget vid horisonten. Då stannade tåget med
ett kraftigt ryck, folk föll omkull huller om buller, men reste sig med en
gång, rusade ut ur vagnarna och tog skydd under tåget. ”Och var är våra stolta
flygare?” frågade någon, och fick en halvkvävd viskning till svar: ”De har
fullt upp med att evakuera pamparna till Ural”.
Den djärve hyssjades ner hysteriskt av sin
omgivning, ”Tyst med dig din korkade drummel, man vet aldrig vem som lyssnar!”
De hade tur, deras tåget angreps inte någon
gång. Men de såg bombkrevaderna i fjärran, och insåg att andra inte hade haft
lika mycket tur.
En sen kväll såg de till sin förfäran hur
den mäktiga floden Volga brann. Tyska plan hade bombat en depå med
oljecisterner, och det såg ut som om själva vattnet stod i lågor, natt
förvandlades till dag, så starkt var ljuset från branden, och landskapet lystes
upp långt bort, många kilometer.
Så en tidig morgon stannade tåget, i det
kompakta mörkret som fortfarande rådde kunde man tro att de befann sig mitt ute
i ingenstans, på en öde plats på stäppen. Det dök upp järnvägspersonal och
milismän, de ropade i kör: ”Avstigning! Slutstation, avstigning för samtliga
passagerare”.
Yrvakna klev människorna ner från vagnarna,
samlade ihop barn, familjemedlemmar och sina få ägodelar, och upptäckte att de
trots allt hade stannat vid en liten, närmast mikroskopisk, station. På den
skamfilade skylten kunde man med svårighet urskilja namnet ”Sjolochovsk”. De
började undra hur de skulle ta sig därifrån.
”Det är inge´långt till Rostov härifrån. Ni
som är unga och starka kan gå”, svarade milismännen. ”Och så komma det säkert
hästskjutsar snart”. Och mycket riktigt, det dröjde inte länge förrän det ur
morgondunklet uppenbarade sig hästkärror, med bönder på kuskbocken. Visst kunde
de skjutsa till stan, eller vart man nu skulle – för en liten slant förstås.
Slanten visade sig vara inte fullt så liten,
och det uppstod upprörda diskussioner, svordomar och kraftfulla eder flög genom
luften, och milismännen tvingades ingripa där det hettade till som värst.
Några bestämde sig för att stanna på den
lilla stationen och invänta nästa tåg som skulle gå ända fram till Rostov.
Pappa stod där, nyvaken, frusen, hungrig och
vilsen. Han tittade villrådigt omkring en stund, och bestämde sig sedan att gå
fram till en av milismännen, den som såg ut att vara en befälsperson. Han
berättade vem han var, varifrån han kom, och la fram sitt ärende. Det kunde
sammanfattas i en enda fråga: ”vart ska jag ta vägen nu?”
Det visade sig snabbt att han inte var
ensam, som han trodde, det fanns fler olycksbröder och olyckssystrar i samma
belägenhet. De var i åldrarna tio till femton, och så vitt han kunde förstå var
de alla ryssar. Där stod de lika vilsna som han och väntade på att deras öde
skulle avgöras.
Och under över alla under, milismannen var
fullt på det klara med vad som skulle ske med de ensamma barnen, han var
underrättad om att de var på väg, och visste vad som skulle göras. Tydligen var
kaoset inte så totalt som man skulle kunna tro, någon gjorde sig besväret att
underrätta vederbörande myndigheter i Rostov-vid Don, och dessutom lämna
instruktioner, och myndigheten i sin tur varskodde milisen.
Barnen ställdes upp på led och marscherade i
väg till byns milisstation. Där var det varmt och kvavt i det lilla väntrummet,
och de bjöds på te och torra skorpor. En tjock milisman med myndig uppsyn kom
ut och meddelade att de snart skulle placeras ut till olika familjer i byarna
runt om.
Efter några timmar började det komma dystra
bönder till milisstationen, visade upp sina dokument för den tjänstgörande
milismannen, som kontrollerade sina papper som låg på ett rangligt bord framför
honom, och sedan ropade han ut ett namn, och ett efter ett försvann barnen med
sina nya beskyddare.
Så småningom blev det pappas tur. Men mannen
som kom för att hämta honom var ingen trumpen bonde. Han var reslig och
kraftigt byggd, med ett öppet ansikte som utstrålade lugn och självsäkerhet.
Med en huvudgest visade han till pappa att han skulle följa med honom ut. Där
väntade en hästsläde. Pappa beundrade hästen, glänsande svart, med vit ner mot
hovarna, det såg ut som strumpor.
Mannen som kom för att hämta honom sträckte
fram sin hand och presenterade sig: ”Stepan Grigorjevitj”, pappa sa sitt namn,
också på det där ryska viset, med förnamn och fadersnamn, men för säkerhets
skull sa han sitt efternamn också.
”Vi ska förbi affären först”, sa Stepan, och
de skrittade fram till bybutiken som låg en bit bort.
Ärendet i affären var snabbt avklarat, det
fanns inte mycket att hämta från de tomma hyllorna. De gav sig i väg, och åkte
genom det snötäckta, vidsträckta landskapet i tystnad. Plötsligt frågade
Stepan: ”Ditt namn, det är inte ryskt va? Är det polskt?”
Frågan var visserligen fullt naturlig att
ställa, men ändå kände sig pappa illa till mods. Han svalde och svarade: ”Nej,
det är judiskt.” Stepan nickade ett par gånger, det var oklart om det var
instämmande eller förundrat, men han sa ingenting.
Byn
var en tvångskollektiviserad kosackbosättning, nu omvandlad till kolchos. Det
var fattigt och eländigt, männen söp för jämnan, hembränt var nog det enda som
det inte rådde brist på, och när de till äventyrs höll sig någorlunda nyktra
skötte de om sina hästar.
Kvinnorna ägnade sig åt jordbruk och att ta
hand om hemmen, och det var enbart tack vare deras hårda slit på fälten som de
inte svalt allihop.
Pappa hade tur. Stepan var bysmed, och hans
familj hade det lite bättre ställt. Det var antagligen anledningen till att
pappa placerades hos dem. Att Stepan hade ett högt anseende i byn gjorde inte
saken sämre.
Han togs väl emot i familjen. Mamman,
Aksinya, var en känslosam person, och han fick ta del av hennes känslomässiga
stormar på lika villkor med hennes egna barn.
Barnen i sin tur var nyfikna och framfusiga
och avkrävde honom hela tiden att säga något på hans språk, och när han
efterkom deras önskemål fnittrade de förtjust, och försökte hackande upprepa
vad han sa. Någon gång ibland förundrade de sig storligen då något ord på
polska liknade eller rent av var samma som på ryska.
Pojkarna, Pavel och Grigorij, som var ett år
äldre respektive yngre, delade med sig generöst av alla livsnödvändiga
kunskaper för en blivande kosack. Han var en ivrig elev men dessvärre inte
alltför begåvad, framför allt hade han ingen hand med hästar, en oförlåtlig
brist i hans nya omgivning. Pavel och Grigorij som både kunde rida som vore de
födda på hästryggen, hade hjärtligt roligt åt hans tafatta försök att hiva sig
upp på hästen, och de skrattade hejdlöst åt hans vingliga ritt när stackars
pappa stel som en eldgaffel krampaktigt klamrade sig fast vid det förvånansvärt
tålmodiga djuret, totalt döv för Pavels och Grigorijs förtvivlade rop att styra
med tömmarna.
I
gengäld för lektioner i kosackfärdigheter krävde pojkarna berättelser från den
stora världen. De hade aldrig varit längre bort än Sjolochovsk och var särskilt
roade av skildringar av städer. Storögt lyssnade de till hans historier om
murade hus som kunde bli tio våningar höga eller ännu högre och fordon som
transporterade kanske så många som hundra människor och som inte var
hästdragna.
”Nää, nu hittar du på!” utbrast de
klentroget gång efter annan. Och ville höra mer.
På söndagarna åkte familjen till kyrkan. Det
var högtidligt och alla var helgklädda i sin bästa stass. Det var enda
tillfället då han inte inkluderades i familjegemenskapen. Utan att det någonsin
sas någonting, utan ett ord, genom en tyst överenskommelse, följde han inte med
till mässan, utan stannade hemma och tilldelades någon uppgift.
Aksinya var den som var mest religiöst
lagd, med sin känslomässiga natur hade hon en närmast devot läggning, något som
märkligt nog inte ärvdes av döttrarna, vare sig Natalya eller Svetlana. Särskilt
under stora högtider, som påsk, skruvades Aksinyas religiösa nit upp flera
varv, och förbannelser utslungades med dramatisk stämma mot Kristusmördarna.
Anklagelsen var tack och lov av allmängiltig
och historisk karaktär och riktades inte mot konkreta judar, i synnerhet inte
mot den stackars flyktingpojken, så långt borta hemifrån, i total ovisshet om
sin familjs öde.
Stepan var måttfull med alkohol, men visst
kunde det hända att han tog sig ett glas för mycket. Han var inte aggressivt
lagd, och tur var väl det, inte minst med tanke på hans ansenlig styrka,
uppbyggd under långa arbetsdagar vid smideshärden. Det hände förstås att han
tvingades exekvera sin pedagogiska plikt i egenskap av husbonde om något av
barnen, framför allt pojkarna, hade bettet sig på ett sätt som kränkte den
allmänna moralen och kosackhedern, eller om Aksinya hade tagit sig alltför
mycket ton i ärenden som var männens domän och kvinnorna skulle hålla sig
ordentligt borta ifrån, men det var sällan.
Oftast satt han bara i hörnet vid ugnen och
nynnade sorgsna melodier tills han somnade.
En gång när Stepan låg där och gnolade
stämde pappa in. Först lite blygt och försiktigt men sedan tog han ton
ordentligt. Stepan vaknade ur sin halvdvala, han tittade storögt på pappa som
blev lite förskräckt och trodde att Stepan skulle bli arg för att han hade
väckt honom. Han sänkte rösten men Stepan vinkade avvärjande.
”Men gosse, du har en stämma som en
kyrkklocka! Varför har du aldrig sagt att du sjunger så vackert? Sjung för oss,
sjung nu!”
Efter det utnämndes pappa till ständig
försångare i samband med fester och högtider inte bara i byn utan i hela
trakten. Så fort det vankades dop, bröllop, namnsdag till något helgons ära
eller kalas av någon annan anledning, och kosackerna behövde sällan någon
ursäkt för att ställa till med en rejäl fest, då fanns pappa på plats och
inledde sången.
Det var rent märkvärdigt hur dessa människor
levde sig in i musiken, och utan någon som helst skolning sjöng vackert och
nyanserat i stämmor som tycktes uppstå helt spontant. Det var som en sublim
musikalisk upplevelse varje gång, och i förgrunden stod den judiska
flyktingpojken.
Hans sånginsatser höjdes Stepans och hela
familjens anseende, men givetvis också hans eget. Nu var han inte längre en främling
vilken som helst. Han var ”grabben med rösten”, och omtalades till och med
ibland som ”Stepans pojke”.
Den nyvunna prestigen och den ökade
acceptansen kompenserade i visst mån för hans oro för familjen och hemlängtan.
Han anpassade sig till livet i byn – och vad hade han för val?
Det han hade svårast för, förutom de jävla
hästarna förstås, var turerna vid middagsmaten. Att maten var enahanda och
portionerna snålt tilltagna var inget problem, det var sådana tider, det var en
sådan plats. Han var bara tacksam att ha någonstans att ta vägen, tak över
huvud, kläder på kroppen, inte alltför fientliga människor omkring sig.
Att det var annorlunda från vad han var van
vid hemifrån? Självklart, hur kunde det vara något annat. Men just turerna
kring middagen, det var så totalt främmande, som en märklig vana från en annan
civilisation, en annan planet, det var så, så…han fann inga ord för detta
underliga tillvägagångssätt vid matbordet.
När Aksinya med hjälp av Natalya och
Svetlana var klar med maten ställde hon grytan på bordet. Efter en snabb
bordsbön tog Stepan fram en träsked, stor som en slev, torkade den med ärmen
och började äta direkt ur grytan. Han åt sakta, tuggade ordentligt och sköljde
ner maten med källvatten.
När han var mätt eller åtminstone ansåg sig
ha fått sin rättmätiga andel av måltiden, torkade han åter skeden med ärmen och
räckte över den till Aksinya. Proceduren upprepades, och skeden vandrade vidare
till barnen i åldersordning.
Han befann sig i mitten av barnskaran, efter
Grigorij och Natalya, men före Pavel och Svetlana, det var rättvist och
ingenting att klaga på. Att maten hade hunnit kallna en hel del innan det var
hans tur gjorde inte heller så mycket.
Men att äta ur grytan! Och med samma sked!
Den första tiden upprepade han inom sig under hela måltiden: ”Äckligt, äckligt,
äckligt.” Han fick kväljningsreflexer vid anblicken av hur någon skyfflade in
mat, och hade svårt att dölja sin avsmak, till familjens förvåning och starka
fördömande. ”Vad var det nu då? Är det nåt fel på maten kanske? Vem tror han
att han är? Nån bojar kanske? Han ska vara tacksam och inte göra dumma miner!”
Han vande sig så småningom, mycket fortare
än han trodde. Han satt där lugnt och stilla vid bordet och väntade tålmodigt
på sin tur.
Det var då han insåg att han förvisso inte
var en kosack, men att han nu var en av dem. Så länge det varade."
.jpg)
.jpg)