Antimilitaristisk Valborg

Valborgsmässoafton är en märklig historia, som på ett intressant sätt visar hur den kristna kyrkan har förmått att inkorporera hedniska helger och riter, och göra dem tämligen oförargliga. 

I ett liknande sammanhang har Marcuse myntat termen ”repressiv tolerans”. Det är en märklig teori visserligen, på mer än ett sätt, men det ska jag inte gå in på nu. 

Och faktum är att jag misstänker att det är som vanligt, svenskarna kan inte bara kröka till, de måste uppfinna en anledning, som dessutom har något av kultur över sig.

Idag är det dessutom Jaroslav Haseks födelsedag. Han var född 1883 i Prag, och var en tjeckisk författare.

Han deserterade från österrikiska armén under första världskriget, anslöt sig till ryssarna och deltog i oktoberrevolutionen som politisk kommissarie. Han återvände till Tjeckoslovakien 1920.

Mest känd är Hasek förstås för "Den tappre soldaten Svejk". Av många anses boken som en av de främsta antimilitaristiska skrifterna. Genom humor framställs militarismen som löjeväckande och människofientlig. Boken innehåller också en svidande kritik av hyckleriet och dubbelmoralen under kejsardömet Österrike-Ungerns sista tid.

Boken förbjöds i den tjeckoslovakiska armén 1925. Den polska översättningen konfiskerades 1928, den bulgariska förbjöds 1935 och i de nazistiska bokbålen 1933 var den given.

Haseks födelsedag firas lämpligen med tjeckiskt öl.

Folkets vilja slår slint

 

Idag är det 203 år sedan Alexander II av Ryssland föddes.

 Han har ett oförtjänt rykte som liberal och reformvänlig. Även om med den tidens ryska mått mätt hade han en del positiva sidor.

 Han dödades i ett bombattentat av medlemmar i organisationen med det stolta namnet "Folkets vilja", som därmed hoppades på att det förtyckta folket skulle resa sig mot tsardömet.

 Folkets vilja var dessvärre en helt annan, och istället för revolution ställde de till med blodiga pogromer över hela landet.

Och hans efterträdare Alexander III var ett reaktionärt stolpskott, som i sin tur efterträddes av den odugliga katastrofen Nikolai II.

Och sedan var det inga fler tsarer.

Översitteri leder inte till integration

Med anledning av den pågående debatten om integration:

Jag är inte mycket till tv-tittare. Bland det bästa som jag har sett på många, många år var filmen Elina – som om jag inte fanns av Klaus Härö från 2003.

Det är tidigt 50-tal i ett litet samhälle någonstans i Tornedalen. Den stränga lärarinnan har som sitt livs uppgift att bibringa ”finnungar” kunskaper i korrekt svenska, svensk litteratur och kultur, svensk historia. Ingen lätt uppgift i en skola där 100 procent av eleverna inte har svenska som modersmål, och där finnungarna vägrar att förstå sitt eget bästa. Och Elina, suveränt spelad av 11-åriga Natalie Minnevik, gör uppror mot översittarfasonerna och förbudet att tala finska.

Min egen far gick några år i skolan i Polen på 30-talet innan kriget bröt ut. Alla elever var judiska, och många kunde inte ens polska. Trots det var all undervisning på polska och att tala jiddisch var förbjudet. Det var säkert tänkt att vara för judeungarnas bästa, och för övrigt, i Polen ska man väl ändå tala polska?

Det här är inga isolerade exempel. Inte minst under 1900-talet i Europa förekommer det fullt med övergrepp av det här slaget, inte sällan leder de till än värre saker. I den koloniala erfarenheten tillhörde kulturförtryck vardagen.

Det är välkända fakta. Men skolan har tydligen inte klarat att lära ut självklara historiska kunskaper till ledande företrädare för vissa politiska partier.

Problem med bristande språkkunskaper, marginalisering och utanförskap existerar förvisso. Men det kan aldrig lösas genom att man kränker respekten och stoltheten hos människor man säger sig vilja hjälpa.

Ett författarskap som banar väg till det okända

Idag är det Roberto Bolaños födelse dag.

Det finns något djupt romantiskt över författaren Roberto Bolaños person. Han hankar sig fram på diverse påhugg som diskare och campingvakt, medan han skriver, både prosa och poesi, mest det sistnämnda, men blir ständigt refuserad, och det som ges ut når bara små upplagor. Han får sitt genombrott postumt, han dör ung, blott 50 år gammal, i väntan på en njurtransplantation på ett sjukhus i Barcelona, år 2003.

Bolaño var född i Chile, tillbringade sina ungdomsår i Mexico, flyttade tillbaka till Santiago när Allende kom till makten, och flydde landet efter militärkuppen. Efter några år i Mexiko igen, landade han i Katalonien. I flera intervjuer säger han att han är latinamerikan, men att hans fosterland är hans barn och hans böcker. I ett tal på ett litterärt symposium i Wien år 2000 likställer han litteratur och exil, och tar kraftfullt avstånd från alla former av nationalism.

Det låter sig sägas, men samtidigt går det inte att ta fel på Bolaños starka känslor, hans kärlek, till Latinamerika i allmänhet och Chile i synnerhet. Också Mexiko spelar en framträdande roll i hans romaner.

Men visst finns det en skillnad, en avgörande sådan mellan Bolaños författarskap och litteraturen skapad av författare till den berömda latinamerikanska litterära el boom (ett härligt uttryck!), som Garcia Marquez, Vargas Llosa, Carpentier, med flera. Där de bygger sitt litterära universum lokalt, fast förankrat i en omisskännlig latinamerikansk miljö, är Bolaño en globaliseringens författare, som rör sig obehindrad över länder och kontinenter. Hans miljöskildringar blir mindre av beskrivningar av hur det ser ut på vissa ställen, utan utgör snarare mentala landskap som återger ett samhällstillstånd.

Också i Om natten i Chile (Tranan, 2009), som för ovanlighetens skull utspelar sig till största delen i Chile, företar huvudpersonen en längre resa till Europa, och som spelar en avgörande roll för handlingen.

Historien om Bolaños svenska utgivning saknar inte dramatik. De två första romanerna, De vilda detektiverna (2007) och Om natten i Chile, gavs ut av det lilla förlaget Tranan, med en fantastisk utgivning, specialiserad på böcker från Latinamerika, Afrika och Asien. De två var måttliga försäljningsframgångar. När det var dags att ge ut megasuccén 2666 blev Tranan dragna vid näsan av Bonniers, som hade bjudit över.

”De små förlagen får så – de stora skörda”, säger Tranans förläggare Styrbjörn Gustafsson.

Situationen blir inte mindre absurd av att Bonniers är på gång med utgivningen av ännu en roman av Bolaño, medan lilla Tranan i februari ska ge ut en diktsamling av honom med titeln Det okända universitetet). Det är inte svårt att räkna ut vilken av dessa två som kommer att bli den stora kommersiella framgången.

Det är en klen tröst för  Tranan att Bolaño såg sig själv främst som poet, och hävdade att han skrev romaner enbart för att kunna försörja sin familj. Han såg också ner på berömmelse, och låter sin hjälte i 2666 säga: ”De människor han älskade eller mindes med saknad var inte berömda/../Berömmelse byggde på streberaktighet eller misstag och lögn/…/Berömmelse och litteratur var oförsonliga fiender.”

Romanen 2666 är Bolaños magnum opus, också till omfånget, den är på drygt 1000 sidor. De vilda detektiverna är 700 sidor, medan Om natten i Chile är i det lilla formatet om 150 sidor.

Titeln är ett mysterium och föremål för många gissningar och spekulationer. 2666 är riktnumret till Sonora i Mexico, där stor del av handlingen utspelar sig. 666 är talet för vilddjuret i Uppenbarelseboken. 2:a skulle i så fall kunna stå för det nya seklet. Romanen är nämligen en vildsint sammanfattning och en svidande vidräkning med 1900-talet.

Boken består av fem till synes fristående delar. Det är som ett pussel, där läsaren successivt kan börja skönja helhetsbilden, och till slut faller sista biten på plats, och på ett finurligt och elegant sätt träder bilden fram.

Det börjar med några litteraturvetares fascination av och jakt efter en mystisk tysk författare som ingen någonsin har träffat vid namn Benno von Archimboldi. Det är ett namn som man omedelbart associerar med den italienske 1500-talkonstnären Giuseppe Archimboldo, en udda skapare, som anses vara en förelöpare till surrealismen.

Det finns också klara inslag av surrealism i romanen, inte minst är Bolaño förtjust i långa drömsekvenser. Men boken är oändligt rik på uttrycksformer och stilar. Här finns en härlig blandning av hårdkokt deckare, polisrapportprosa, filosofiska betraktelser, äventyrsberättelser, familjesagor, skrönor och dåliga vitsar som tillsammans bildar något slags litterärt allkonstverk.

Och jag kan försäkra alla som eventuellt känner oro och osäkerhet – nej det är inte svårläst, tvärtom. Bolaño är en fantastisk berättare, man sträckläser och njuter.

Temat med att man letar efter en mystisk författare går också igen i De vilda detektiverna. Och som en av personerna i 2666 konstaterar, bara för att något saknas, betyder det inte att det inte finns.

Det centrala och längsta avsnittet i boken är en skildring från en fiktiv mexikansk stad nära gränsen till USA där hundratals kvinnor försvinner under en längre tid. De hittas på soptippar och ödetomter brutalt våldtagna och bestialiskt mördade. De flesta är arbetare vid monteringsfabriker som levererar till USA, och där de som ens nämner ordet ”fackförening” omedelbart får sparken. Det antyds att några överklasspersoner kan vara inblandade, men den korrumperade, håglösa och ointresserade polisen kommer ingen vart i sina fumliga mordutredningar.

Genom en lång och tröstlös beskrivning av de många fallen skildrar Bolaño en iskall värld av besinningslöst våld och övergrepp. Men samtidigt blir det också ett monument över alla namnlösa och ansiktslösa som far illa i samhället. Det är en mycket politisk roman, där klass, kön, och från ett tidigare avsnitt även ras, står i centrum.

Det är också en pessimistisk bok. Våldet regerar, den kriminella härskarklassen går straffri, politiken trampar sönder konsten, medan de opportunistiska intellektuella sviker sitt ansvar. De intellektuellas svek och karriärism är också ämnet för Om natten i Chile.

Finns det då någon väg ut, någon öppning som lämnar åtminstone en gnutta hopp?

Bolaño förblir konsekvent och sig själv trogen, och erbjuder inga definitiva lösningar. Men det finns antydningar om vilken riktning man kan välja för att hitta ut ur hopplöshetens labyrint. Det är kärleken till litteraturen, det är en moders ovillkorliga kärlek, och det kan helt enkelt vara livets små glädjeämnen, som ja, till exempel en god glass.

Bolaños författarskap är en kalejdoskopisk resa som ständigt uppvisar oväntade mönster, nya infallsvinklar, spännande nyanser, ackompanjerade av ett myller av röster. Med hans egna ord: ”de stora verken, de icke-perfekta, vilt flödande verken, de som banar väg till det okända”.

Nazistlitteratur i Amerika

Roberto Bolaño

Övers: Lena E. Heyman

Bonniers, 2012

Ett lite annorlunda grepp på nazistisk mentalitet skildras i den chilenske kultförfattaren Roberto Bolaños ”Nazistlitteratur i Amerika” Det är en fiktiv monografi över nazistiska författare i Nord- och Sydamerika.

Med frejdig fantasi presenterar Bolaño ett 30-tal vilsegångna existenser som i pretentiösa verk försöker desperat att undfly allt vad modernitet heter, kritiserar sönder och samman upplysningstraditionen och äreräddar nazismen och alla dess diktatoriska högersläktingar i Europa och Latinamerika. Den återkommande drömmen är Fjärde Riket, en högerextrem mardröm för en ny elit, dit författarna gärna räknar sig själva.

Det blir en absurd resa genom litterär kälkborgerlig kitsch. Litteraturen gör oss knappast till bättre människor, och författarna är hysteriskt angelägna att ställa sig i de grymma ideologiernas tjänst.

Det är mycket underhållande, men stannar tyvärr på ett ytligt plan. Det bränner aldrig till. De nazistiska kufarna förblir groteska figurer som man kan bara skratta åt. Underhållningen förvandlas aldrig till fasa, nazismen är enbart komisk och oförarglig.

Och till slut blir uppräkningen av dårfinkarna tröttsamt monoton. Det var nog aldrig meningen.

Vad kostar en familj?

 

Men anledning av de förslag som läggs fram nu om att villkora välfärdssystemet och koppla det till medborgarskap dammar jag av en text om kostnaden för min  familj:

I den debatt om invandring som tycks tillta för varje dag, trots att de så kallade invandringskritiska rösterna – en eufemism för rasister – påstår att den är tabu, ställs det högljudda krav på att vi måste få veta ”vad det kostar”. Underförstått, någon vill dölja sanningen från oss.

Det trots att beräkningar av invandringens påstådda kostnader duggar lika tätt som Björklunds skolreformer. Med ungefär samma vetenskapliga halt. Pionjär på området var professor Södersten på 90-talet som räknade ut att invandringen kostar 50 miljarder, eller om det var 60. Han har sedan dess följts av en lång rad andra professorer som har kommit fram till vitt skilda resultat, som varierar från 20 till 150 miljarder.

Det visar ändå på det svenska utbildningssystemets demokratiska karaktär, vem som helst kan bli professor. En förmildrande omständighet är i all fall att de är professorer i nationalekonomi.

Nu tycker jag faktiskt att det inte är mer än rätt att medborgare får veta vart skattepengarna går, och eftersom jag hyllar principen att man ska sopa rent framför egen dörr, ska jag här försöka räkna ut vad min lilla familj kostade det svenska samhället.

Min mamma, min syster som då var nio, och jag som var tretton, kom till Sverige från Polen som politiska flyktingar i slutet av oktober 1969. De fem första nätterna bodde vi på hotell Baltic, som låg i Östra Nordstan, där Femmans torg, med sin shoppinggalleria lika stor som en mindre svensk stad, numera ligger. Hotellet var ett råtthål, jag har ingen aning om deras priser, men kan tänka mig att en tusenlapp per natt i dagens penningvärde kommer ganska nära sanningen.

Sedan flyttade vi till en lägenhet. På den tiden fanns det gott om bostäder, vilket berodde på att det byggdes många bostäder. Det var en liten fyrarummare i Hammarkullen, då helt nybyggt, och det var först långt efteråt vi begrep att vi hade bott i slummen. Då tyckte vi att det var rymligt och modernt, och nära till naturen.

Idag tror jag att hyran för en sådan lägenhet med el och försäkring ligger på cirka sju tusen, och vi bodde där i sex månader.

Min syster och jag började skolan, efter sex respektive sju dagar, och ja, det var traumatiskt.

Mamma fick också sätta sig i skolbänken, och började läsa svenska på heltid. Under tiden försörjdes vi av ”det allmänna” med ett belopp motsvarande socialbidraget. Enligt dagens riksnorm för försörjningsstöd blir det 9 510 kronor i månaden.

Vi fick också någon form av klädbidrag, som jag för enkelhetens skull beräknar till tio tusen.

Det bör noteras att under den tid som mamma läste på Sfi fick hon ett erbjudande om extraknäck som hotellstäderska. Hon avböjde och bröt därmed mot den numera heliga principen om arbetslinjen. Hon tyckte helt enkelt att det var viktigare att lära sig språket, något som kanske inte sker optimalt under städning av hotellrum, och etablera sig i samhället så snabbt som möjligt.

Eller med dagens nyspråkbruk: hon valde bidrag framför arbete.

I maj 1970, sex månader efter vår ankomst till det nya landet, började mamma emellertid arbeta inom sitt yrke.

Lägger man ihop allt som vi har kostat samhället uppgår den totala summan till 114 060 kronor i dagens penningvärde. Vad fick då Konungariket Sverige för pengarna? Jo, en 35-årig specialistläkare och två barn i grundskoleåldern.

Det är naturligtvis bruttokostnaden. Vad nettot blir? Det får någon annan räkna ut.

PS. Om man ska behöva "kvalificera sig" för välfärd, borde det omvända gälla också? Alltså de invandrare som inte har belastat det svenska samhället som barn och med sin utbildning osv. borde rimligen få en proportionerligt större del av barnbidrag, garantipension mm.

Monumental konst mot stort brott

 

Guernica är en liten stad i Baskien, grundad på 1300-talet, och ett viktigt centrum för baskisk kultur. För 83 år sedan, den 26 april 1937, när spanska inbördeskriget hade pågått i knappt ett år, bombades staden av den så kallade Condorlegionen från tyska Luftwaffe. Nazistregimen i Tyskland, tillsammans med Mussolinis Italien, stödde upproret mot den lagliga regeringen.

Stora delar av staden ödelades totalt. Siffrorna över dödade varierar, de baskiska myndigheterna uppgav 1650 personer, medan enligt tyska källor dödades omkring 300 människor.

Bombningen utfördes på initiativ av den fascistiska rebellarméns ledare general Francisco Franco.

Guernica saknade all militär betydelse. De flesta männen var vid fronten, och den vapenfabrik som fanns i staden låg i utkanterna. Det var en ren terrorbombning, en maktdemonstration och en uppmaning till underkastelse. Att det riktades mot den baskiska kulturens historiska hjärta var ingen tillfällighet.

Mot bakgrund av de krigets fasor som väntade runt hörnet framstår ödeläggelsen och antalet offer i Guernica som relativt beskedligt. Men det är första gången som terror från luften riktad mot civila inträffar i den omfattningen, och det är också ett förebud om vad som komma skall.

Mest känt är Guernica givetvis tack vare Picassos berömda målning med samma namn. Verket blev klart redan i juni samma år, vilket visar med vilken energi, säkert uppeldad av vreden över det inträffade, som Picasso arbetade. Tavlan är monumental i sina dimensioner, den är 348 gånger 776 centimeter, och har trots att det är en olja på duk närmast karaktären av en muralmålning.

De flesta har säkerligen någon gång sett målningen, och drabbats av den starka känslan av krigets kaos och de drabbades förtvivlan som kommer till omedelbart uttryck. Guernica går helt och håller i grått och svart och vitt vilket ytterligare förstärker den känslan. Hela konstverket är som ett vanmäktigt protestskrik. Det är också ett lysande exempel på konstens mäktiga kraft att påverka och beröra.

Målningen är bemängd med symbolik, som inte alltid är alldeles lättolkad. En del element kan vara dubbeltydiga, som tjuren, en stark arketyp i spansk kultur som kan symbolisera styrka och mod men också stå för offerdjuret.

Likadant med glödlampan överst på målningen, den kan betyda framsteg, men det har även föreslagits att den antyder tortyr. Den ena tolkningen utesluter givetvis inte den andra.

Mer entydiga verkar vara det brutna svärdet ur vilket det växer en blomma, stigmat på den fallne soldatens hand, den skräckslagna duvan eller den förtvivlade modern. Intressant är emellertid att målningens centrala motiv är en häst.

Hästen är en symbol för styrka, makt och frihet, men också i sin osvikliga lojalitet ett tecken på människans tämjande av den vilda naturen, samtidigt som det gör henne till en del av samma natur. Relationen mellan människa och häst har ofta beskrivits ha nästan övernaturliga dimensioner.

Men jag kommer att tänka på monumentet över Ådalen 31 där också hästen står i centrum, stegrad, söndersliten. Är det kanske så att våld som drabbar obeväpnade, kvinnor och barn, inte räcker längre för att göra oss upprörda? Är det först när oskäliga djur, artfrämmande men historiskt så viktiga för människosläktet, blir till offer som det meningslösa våldets fasor blir tillräckligt tydliga?

Det är frågor som kan vara väl värda att ställa.



Läsvärt om spanska inbördeskriget:

Ernst Hemingway – Klockan klämtar för dig
André Malraux – Förtvivla ej!
George Orwell – Hyllning till Katalonien
Hugh Thomas – Spanska inbördeskriget
Helgeson Patrik, Jändel Richard, Weijdegård Nils, red. - ¡No pasarán!: spanska inbördeskriget och uppgörelsen med fascismen
Segerson, Bengt; Sjöstedt Jonas - Brev till en broder!: Spanienkämpen Bengt Segersons personliga skildring från det spanska inbördeskrige

Det armeniska folkmordet

 

Natten mellan den 24 och 25 april 1915 började det armeniska folkmordet i det ottomanska riket.

Viskningarnas bok

Varujan Vosganian

Övers: Inger Johansson

2244

Armenierna var det ottomanska rikets judar. En folkgrupp vars huvudsakliga sysselsättning var pengar, handel och hantverk i en övervägande agrar omgivning. De särskilde sig också genom sitt annorlunda språk, kultur och inte minst en annan religion. Lägg därtill ett antal framgångsrika individer som gav upphov till populära föreställningar om ”rika armenier som styr och ställer”.

Det var som upplagt för katastrof i ett ottomanskt rike som höll på att slitas sönder av inre motsättningar. Redan i slutet av 1800-talet inträffar den första vågen av pogromer mot armenier, med en repris 1905.

När så de turkiska trupperna lider svåra nederlag mot Ryssland under första världskriget vänds missnöjet mot armenier, som får skulden för de militära bakslagen. Det armeniska folkmordet började med massakrer i storskala över hela landet, och följdes av dödsmarscher där människor dog under ohyggliga förhållanden. Antalet dödsoffer är inte helt fastställt, men uppskattas till minst en miljon, troligen så många som en och en halv.

Turkiet förnekar än idag detta oerhörda brott, och det är straffbart att ens nämna det.

En del av de armenier som lyckades undkomma tog sig med båt till den rumänska hamnen Constanta vid Svarta havet. I mellankrigstidens Rumänien byggde många upp ett nytt liv, och verkar ha varit relativt fredade från det fascistiska Järngardets nationalistiska regemente.

Efter det kommunistiska maktövertagandet efter andra världskriget råkade många armenier i egenskap av ” besutten medelklass” illa ut.

Om detta armeniernas tragiska 1900-tal har den rumänsk-armeniske författaren Varujan Vosganian skrivit en mäktig roman. Trots dess dramatiska tema är boken, som titeln antyder, mycket lågmäld. Den är snarast poetisk, med en berättarglädje förankrad i en uråldrig muntlig tradition.

Enskilda öden berättas ingående och bildar en mosaik av ett folks traumatiska historia. Här finns gripande berättelser om den unga pojken som säljs av sin mor till beduiner för att undgå svältdöden under en dödsmarsch, den stillsamt komiska skildringen av det armeniska konsulatet i Bukarest som representerade ingen, och den bisarra idén om att ansluta Rumänien till USA.

Den för många säkert okända historien om Armeniska legionen, som slog mot Sovjet på Hitlertyskland sida, är väl värd att berätta, även om jag stör mig något på författarens tydliga sympati för det uppenbara misstaget, även om det går att förstå de bakomliggande skälen.

Det viktiga är ändå att romanen får berättelserna att leva vidare. De har viskats från generation till generation, och ljuder här med en allt klarare stämma.

Lanzarotes stora konstnär

 

Idag är det Cesar Manriques födelsedag. Han är starkast förknippad med Lanzarote, ön där han var född, där han verkade större delen av sitt liv, och där han gjorde en avgörande insats för att bevara och utveckla ön unika karaktär. 

Här en krönika om Lanzarote:

Jag har ingenting emot vintern, men på våra breddgrader, och i synnerhet här uppe i Norrland, kan den vara i längsta laget. Då är det skönt att någon gång i början på året, om ekonomi så tillåter, kunna sticka iväg till varmare trakter för en vecka eller två, och förkorta den kalla och mörka årstiden.

En favoritdestination är den kanariska ön Lanzarote. Postvulkanisk, inramad med storslagna vyer av vulkantoppar insvepta i dis, med en färgsättning av landskapet med grus och aska som går i rostrött och grafitsvart. Det är originellt och vackert.

Lanzarote är förvisso lika exploaterat och turistiskt som de andra Kanarieöarna, eller andra liknande turistorter, men ändå inte. Det första man slås av när man kommer till Lanzarote är arkitekturen. Här finns inga massiva hotellkomplex på höjden, inte heller den spretiga och anarkistiska smaklöshet som utmärker bebyggelsen på så många andra turistställen.

Inga vulgära reklamskyltar i bländande neon förpestar synfältet.

Denna estetiska befrielse, så ovanlig på turisterorter, och egentligen överallt runt om i världen, har vi att tacka Lanzarotes store son, konstnären och arkitekten Cesar Manrique, för. Det var han som lyckades genomföra ett förbud mot ”moderna” mastodontbyggen. Manrique ville så långt det var möjligt bevara Lanzarotes natur och kultur, och han såg också till att husen på ön byggs i traditionell stil, med låga vitkalkade hus, med detaljer i brunt eller grönt.

Även om det finns undantag, är det mest byggt stilenligt, och det ser faktiskt riktigt äkta ut.

För de som inte är så bevandrade i konsthistorien kan påpekas att Cesar Manrique ingalunda är bara någon lokal kuf. Han räknas som en av 1900-talets största spanska konstnärer, och är också internationellt erkänd.

Hans hem, beläget ungefär mitt på ön, har efter Manriques död i en bilolycka 1992, förvandlats till ett konstmuseum, Fundacion Cesar Manrique. Här finns representerat hela det breda registret av Manriques egen konst, men också verk av Picasso och Miró, och en rad andra kända spanska konstnärer.

Men jag tycker att det trots allt är själva huset som är den stora begivenheten.

Huset är byggt på en plats där en lavaström efter ett vulkanutbrott (det var på 1800-talet tror jag) gick fram. I strömmen bildades lavabubblor, som stelnade sedan, och blev till en form av grottor. Kring dessa bubblor är husets rum uppbyggda. Natur och kultur har växt ihop, människans boning öppnar sig och sträcker ut i ett samspel med det omgivande landskapet.

Det är mäktigt i sin symbolik, utan att vara överväldigande eller monumentalt. Dimensionerna är också mänskligt hanterliga. De känslor som jag upplever när jag söker mig genom rummens labyrint i flera nivåer är ”mysigt” och ”trivsamt”. Eller kanske rent av just ”mänskligt” – ett människovärdigt boende.

Inte ens vetskapen om att Cesar Manrique slogs som frivillig i spanska inbördeskriget på Francos sida kan riktigt minska min beundran för honom.

Åker man en bit längre norrut från museet kommer man plötsligt till… Nasaret. Namnet är förmodligen inte ett utslag av biblisk vurm, utan snarare en fantasifull geografisk förvirring – inte långt från Nasaret ligger nämligen Florida!

Väljer man att åka åt andra hållet kommer man snart till Monumento de Campesino – lantarbetarmonumentet – som är Cesar Manriques hyllning till Lanzarotes lantarbetare som sedan århundraden har slitit i La Geriadalens vinodlingar.

Det mesta av marken på Lanzarote är visserligen obrukbar, men just i La Geria har man kommit på ett klurigt sätt att odla vin på vulkansluttningarna. Man gräver en trattformig grop, som man sedan täcker med jord och vulkangrus, picón, som bevarar fuktigheten mycket väl. Man planterar en vinstock per grop, och bygger stenmurar som vindskydd.

Utifrån ser det ut som en gigantisk labyrint som sträcker sig upp mot molnen, udda och spännande.

I området finns det flera bodegor som erbjuder vinprovning och gårdsförsäljning. Där finns också ett vinmuseum.

Inte långt från kustens turistanläggningar, några kilometer inåt land, ligger samhället Tias, som med sina 11 000 invånare är Lanzarotes näst största stad. Här bodde den portugisiske Nobelpristagaren i litteratur José Saramago de sista 18 åren av sitt liv, fram till sin död 2010.

Författarens hus är numera öppet för allmänheten, och vandringen i de många rummen är som resa genom ett liv i spänningsfältet mellan konst och litteratur, mellan vänskap och enskildhet. Många stora namn från den litterära Parnassen, liksom från konstens värld, har varit på besök här, vilket har lämnat tydliga spår, inte minst i form av konst och utsökt hantverk.

Samlingarna är mycket sparsmakade, deras tydliga budskap är kvalitet och personlighet.

Biblioteket i huset bredvid tar andan ur besökaren. Högt i tak, med hyllor som aldrig tycks ta slut, och man får nästan ett intryck av att all världens litteratur finns samlad här. En storslagen hyllning till det skrivna ordet.

Märkligt nog träffades aldrig Saramago och Manrique. Det påstås att de hade ett möte inbokat samma dag som Manrique omkom så tragiskt i en bilolycka. Jag vet inte om det är sant, men även om det är en skröna, har den onekligen en dramatisk touch värdig två stora konstnärer.

Natur och kultur, sol och bad och spännande utflyktsmål, avkoppling och intressanta sevärdheter. 

Lanzarote är på många sätt den perfekta semesterplatsen. Men vart har alla kanariefåglar tagit vägen?

”Läsa mycket gör dig klok, läs därför varenda bok”

 

Idag den 23 april firar vi Världsbokdagen.

Mellan sisådär 50 000 till 3 000 år före vår tideräkning utvecklas skriftspråket. Sumerernas kilskrift, mesopotamisk kilskrift, egyptiska hieroglyfer, kretensisk-minoisk skrift, hettitisk skrift, kinesiska tecken. Då får vi också de första böckerna.

De material man skriver i, och följaktligen som böckerna tillverkas av, är sten och andra hårda material: trä – latinets liber och grekiskans biblios betyder ursprungligen trädbark – soltorkad lera, snäckskal, krukskärvor, skiffer, elfenben, ben. Senare får man papyrus och pergament. Pappret kommer från Kina, som har tillverkat åtminstone sedan 100-talet efter vår tideräkning når oss genom arabisk förmedling, och blir allmänt i Medelhavsområdet på 1300-talet. Det produceras av lump, och först på 1800-talet får vi en rationell och mycket billigare hantering, inte minst tack vare återvinning, man lär sig alltså att göra papper av papper.

Johann Gutenbergs uppfinning, med lösa typer i metall för varje bokstav, uppkommer som en förbättring av tekniken inom en redan etablerad industrigren, nämligen metallurgin – Gutenberg kom från en guldsmedssläkt - , och tros vara inspirerad av vinpressar som användes i Rhendalen. Det visar på hur viktig korsbefruktning av olika verksamhetsområden har bidragit till framåtskridandet, men naturligtvis också vilken betydelse som vinet har haft för utvecklingen av vår kultur.

I Sverige introduceras boktryckarkonsten av en dansk, Johann Snell – som för övrigt också är Danmarks förste boktryckare – vilket aktualiserar ett uttalande av Esaias Tegnér, en ”nationalskald” som knappast någon läser nuförtiden: ”All bildning vilar dock på utländsk grund, blott barbariet var en gång fosterländskt”. Man kanske ändå skulle läsa om sina gamla klassiker.

Boken har alltid varit en del av historien, och åtskilliga inslag återkommer ständigt, både på gott och ont, tyvärr ofta på ont. Redan under antiken förekommer hård censur. Den bisarre romerske kejsaren Caligula ville förstöra de homeriska dikterna. År 391 raseras Serapeionbiblioteket i Alexandria, och omkring 200 000 volymer går upp i rök. Avrättning av boktryckare förekommer under hela vår historia. 

Inte ens under den stolta Upplysningen kan man hålla fingrarna i styr. Enligt ett dekret av Josef II ska man förstöra ”… en hel mängd skräpböcker och onyttig böne- och uppbyggelselitteratur, legender och andra teologiska absurditeter”. De första bokbålen tänds redan i antikens Grekland, och med Luther och Reformationen blir de till en massrörelse, som fortsätter ända in i våra dagar. Vår egen tids bidrag är utförsäljningar av bibliotekens bokbestånd.

1530-1550 får boken det utseende som vi är vana vid. Den industriella revolutionen under 1800-talet medför, förutom ökad tillgång på papper, en förfining av tryckpressen och framför allt av sättningsmaskiner. Dessutom får vi fotografikonsten. Läs- och skrivkunnigheten ökar lavinartat, vi får en massmarknad för böcker, och 1935 ser pocketboken dagens ljus i England när Penguin books börjar publiceras. De tolv mest översatta författarna 1980 till 1984 var Lenin, Walt Disney, Agatha Christie, Jules Verne, B.Cartland, E.Blyton, bröderna Grimm, H C Andersen, Karl Marx, Fredrich Engels, Shakespeare och Jack London. (Om man räknar med alla bibelöversättningar kom de på tredje plats.)

Numera har Boken fått en egen världsdag i FN:s regi, och som infaller den 23 april varje år. Ursprunget är en drygt hundra år gammal katalansk sedvänja att fira helgonet St. Göran genom att ge en bok till den man tycker om och få en ros tillbaka Datumet är dessutom en minnesdag för osannolikt många författare: Cervantes, Shakespeare, de la Vega, Nabakov, Laxness, Vallejo med flera. Sedan 1995 har Unesco utnämnt denna dag till Världsbokdagen, och den firas över hela världen med bokmarknader, bokgåvor, möten med högläsning etc.

Under de senaste decennierna har boken fått många konkurrenter – skivor band, TV och nu senast framför allt Internet. Många olyckskorpar har kraxat om boken snara död, men, liket rör på sig än, och verkar rent av allt mer vitalt. Låt mig därför avsluta med Falstaff, Fakirs obetalbara sentens, en rekommendation som jag önskar alla ville ta till sitt hjärta: ”Läsa mycket gör dig klok, läs därför varenda bok”.

Lenin tillbaka i Polen

 

Poronin var platsen var den hysteriska Leninkulten i Polen under den reellt existerande socialismens tid. 

Poronin är ett litet samhälle i fjällen i södra Polen. Hit brukade Lenin komma för rekreation och möten med kamrater från Ryssland åren 1912-14, som han tillbringade i Galizien, den del av Ukraina som då var en del av Österrike-Ungern.

1948 öppnade här ett Leninmuseum och en staty avtäcktes. 1989 stängdes museet och monumentet flyttades till museet för socialrealism i Lublin.

För några år sedan ville de lokala företrädarna för den högerliberala Medborgarplattformen (PO) föra tillbaka Lenin till Poronin. Det skulle ge det lilla samhället konkurrensfördelar, inte minst gentemot det närbelägna vintersportcentret Zakopane, och locka till sig framför allt utländska turister.

- I kapitalismens tidevarv borde Poronin utnyttja varje marknadsföringschans, som gavs samhället av den kommunistiska rörelsens historia, säger Kazimierz Czekaj från PO, enligt Internetportalen lewica.pl.

Förslaget hade fått stöd från PO inom länet, men väckte mycket kontroverser på riksplanet. Projektet har inte blivit av, och än så länge har Lenin inte återvänt till Tatrabergen.

Vilket meddelas med anledning av Lenins födelsedag idag.

Jubileum för svenskt charterresande

 

Det var här det började. Den 22 april 1955 gick det första charterflyget från Stockholm till Palma de Mallorca. Resan kostade en tusenlapp, vilket motsvarar 15 000 i dagens penningvärde, och det blev fyra mellanlandningar innan man nådde slutmålet. Dessutom tvingades man övernatta i Marseille eftersom flygplanet saknade tillstånd för nattflygning.

Än idag utgör Mallorca en synonym för svenskt charterresande, och den baleariska ön har till och fått ett eget smeknamn, ”Mallis”, med en klang som förenar kärleksfull längtan med nedlåtande hån.

Men bortom playorna, familjehotellen, ungdomsfyllorna och grisfesterna har Mallorca en spännande kulturhistoria.

Byn Valldemossa på öns nordvästra kust är väl värt ett besök. Med en smått dramatisk omgivning med höga berg och djupa dalar, smala slingrande gränder, gammaldags charmiga stenhus, utstrålar byn något av genuin sydeuropeisk, Medelhavsaktig atmosfär från det förflutna.

Framför allt har byn vunnit världsberömmelse genom ett vinterbesök här 1838-39 av kärleksparet George Sand och Frédéric Chopin. De hade två syften med sin resa. Dels vill man komma ifrån det illvilliga förtalet som florerade i Parissocieteten med en intensitet som var sällsynt till och med för denna skvallermetropol.

George Sand, som egentligen hette Aurore Dudevant, var visserligen sin tids okrönta skandaldrottning. Frånskild, ensamstående mor, som förkastade samtidens könsrollskonventioner, klädda sig i manskläder, rökte cigaretter, och tog sig älskare efter behag. Hon var därtill en flitig författare av starkt samhällskritiska romaner, hon var vid sidan av Victor Hugo den mest lästa författaren i Frankrike och i sina romaner tog hon fasta på kontroversiella ämnen som sexualitet, incest och relationer mellan människor över olika samhällsklasser.

Hennes relation med den betydligt yngre kompositören och pianisten blev livligt avhandlat av elaka tungor som det förvisso inte rådde någon brist på i Paris. Den sjukligen, känslige och tämligen konventionelle Chopin tog mycket illa vid sig, och önskade att dra sig undan sladdertackornas hätskhet.

Tanken var dessutom att Medelhavets värme och den hälsosamma havsluften skulle ha en välgörande effekt på Chopins tuberkulos och den reumatism som Sands son Maurices led av.

Det blev inte riktigt som de hade tänkt sig. Hela resan kan inte beskrivas som något annat än fiasko. 

Det årets vinter var ovanligt kylig, regnigt och blåsig, vilket hade rakt motsatt effekt på sjuklingarna än den avsedda.

Vistelsen på Mallorca började illa från första stund. Det var svårt att hitta ett boende, och det första stället där de kom att stanna, med det olycksbådande namnet Vindarnas hus, visade sig snabbt vara totalt olämpligt när Chopin drabbades av luftrörskatarr. Hyresvärden fick panik då han insåg att den klene utlänningen bar på tbc, och han vräkte sällskapet utan vidare diskussioner.

Lyckligtvis lyckades man snart hyra en cell med tre rum i det gamla kartusianklostret i Valldemossa. Men också här var vädret fortfarande lika ogynnsamt.

George Sand betraktades som en främmande fågel av Mallorcaborna, som blev än mer chockade av hennes frigjorda stil än moralisterna i Paris. Många visade även öppet rädsla för den lungsiktige Chopin. Dessutom gick de inte ens i kyrkan på söndagarna!

Sand gav igen med råge i sin roman ”En vinter på Mallorca” som utkom 1842. Där beskriver hon öborna som inskränkta, giriga, tjuvaktiga och missunnsamma.

Kvar efter det udda parets fyra månader långa vistelse i Valldemossa finns ett litet museum där man bland annat kan beskåda Chopins piano. Här komponerade han det kända ”Regndroppspreludiet”, ett antal andra preludier, en ballad i F-dur, två polonäser, en mazurka och två nocturner.

Den historien är välkänd. Mindre känd är Robert Graves många år på Mallorca. Graves såg sig själv främst som poet, men han skrev romaner också, och är mest bekant för den breda publiken för sina böcker om den romerska kejsaren Claudius, och som blev omåttligt populära som tv-serien Jag, Claudius.

Graves blev mycket illa sårad i första världskriget i slaget vid Somme 1916. Han led av posttraumatisk stressyndrom och plågades svårt av sviterna av sina skador. 1929, efter ett tips från Gertrude Stein, flyttade Graves till Mallorca. Han köpte ett hus i byn Deiá, en och en halv mil norr om Valldemossa.

Med undantag för åren 1936-46, då han höll sig undan från det spanska inbördeskriget och senare världskriget, kom han att bo i Deiá fram till sin död 1985. Många celebriteter gästade hans hem, bland annat Picasso, Garcia Marquez, och en rad kända skådespelare.

Huset och trädgården är numera ett museum.

Så visst är Mallorca värt en resa. Även en charterresa.