Den store humoristen

Idag är det Mark Twains födelsedag.

Han har skrivit om mycket, bland annat minst en berättelse om hälsohysteri, onekligen ett ämne i tiden, som hos den store humoristen naturligtvis slutar i tragiskt förtida död. Om jag minns rätt.

Tyvärr kan jag för mitt liv inte hitta vad berättelsen heter, inte heller i vilken bok som den ingår. Enda lösningen för den intresserade läsaren är att ta sig an hela Twains produktion, en förvisso gigantisk, men ingalunda oangenäm, uppgift.

Och som Hemingway sa: "All amerikansk litteratur kommer från en enda bok av Mark Twain som heter Huckleberry Finns äventyr".

Nu finns den här!

 

Antinazister vilse i samtiden

 

Oostende 1936

Volker Weidermann

Övers: Per Lennart Månsson

Lind & Co

Idag är det Stefan Zweigs födelsedag. Sommaren 1936 tillbringade han kanske i Oostende i Belgien:

Det är sommaren 1936 och två vänner, båda tyskspråkiga författare i exil, träffas på en fashionabel semesterort i Belgien. De två är varandras motsatser i så gott som allt. Den ene berömd och uppskattad, välbärgad, rikt gift, fast förankrad i en assimilerad judisk högreståndsmiljö i Wien, den andre försupen, slösaktigt och ständigt utan pengar, med rötter i östjudendomens traditionsbundna miljöer i Donaumonarkins yttersta periferi.

Stefan Zweig och Joseph Roth skilde sig också åt ideologiskt. Zweig var ”opolitiskt”, med hjärtat vagt till vänster, Roth var nostalgisk monarkist, och var rent av inblandad i en bisarr plan att återinföra kejsardömet i Österrike för att rädda landet ur nazismens klor, med Otto von Habsburg på tronen.

Trots skillnaderna – eller kanske tack vare dem – förenades Zweig och Roth i nära vänskap som också innefattade en arbetsgemenskap. Relationen var dessutom mer än vänskap, den kan även beskrivas som förhållande mellan far och son, och mecenat-supplikant, Zweig försökte ständigt – och utan framgång – att hålla efter Roths supande, och det var han som mer eller mindre under längre perioder säkrade hans försörjning.

Zweig och Roth får sällskap på stranden vid Nordsjön av hela den tyskspråkiga exilparnassen. De umgås med Hermann Kesten, Lion Feuchtwanger, Irmgard Keun, syskonen Erika och Klaus Mann, Egon Erwin Kisch, Arthur Koestler, Ernst Toller. Det är en imponerande samling kulturellt och intellektuellt kapital – som är helt vilse i samtiden.

De diskuterar flitigt och hoppas förtvivlat att slutet ska vara nära för nazistväldet som Irmgard Keun beskriver som: ”ett Tyskland där kolonialhandlare och fanjunkaränkor verkställer Nietzsches filosofi./../Ett Tyskland fullt av berusade kälkborgare.”

Men de anar ändå att mörkret håller på att sänka sig över deras tillvaro. Världen beundrar det nya Tyskland, västmakterna fortsätter sin eftergiftspolitik, och restriktionerna mot flyktingarna blir allt hårdare. Ernst Toller packar alltid ner ett rep i resväskan för alla eventualiteter.

Kan man se på en mörk värld med en ljus blick?

De antinazistiska författarna grälar häftigt om hur man ska förhålla sig till nazismen. Totalt avståndstagande eller kanske ändå en öppning för kompromiss där det är möjligt? Eller om ni så vill – ta debatten eller inte ta debatten?

Det visar sig snart med smärtsam tydlighet att det faktiskt inte spelar någon som helst roll. Barbariet rycker fram och världen står i lågor. Flera av de semesterfirande författarna tar livet av sig. Zweig i Brasilien. Toller får användning för sitt rep. Roth super ihjäl sig i Paris 1939. Hans fru som lider av en mental sjukdom mördas av nazisterna.

Historien upprepar sig aldrig, men ibland är den sig förbannat lik.

En krossad dröm

 

Idag är det Alexander Dubceks födelsedag. Dagen till ära en text om Pragvåren 1968.

”Lenin vakna, Brezjnev har blivit galen!” Graffitin på en husvägg i Prag 1968 uttrycker förtvivlan och vanmakt. Ingen som är gammal nog kommer att glömma bilder från Prag, allra minst kanske bilden av konfunderad rysk stridsvagnssoldat som, istället för de fascister han trodde sig bekämpa, konfronteras med gråtande tjecker som ber honom att åka hem.

Natten mellan den 20 och 21 augusti 1968 invaderas Tjeckoslovakien av närmare en halv miljon soldater och 6.000 stridsvagnar från Sovjet och de andra ”broderländerna” inom Warszawapakten. Pragvåren och dess löften var därmed brutalt krossade.

Bakgrunden till Pragvåren och dess tragiska slut står att finna i 1960-talets ekonomiska kris. Den tjeckoslovakiska ekonomin hade stagnerat med liten eller ingen tillväxt alls. Missnöjet växte, och det ledde till politiska krav på reformer.

Det var för övrigt en situation som fanns ungefär samtidigt i östblockets andra länder. Tjeckoslovakien var emellertid ett land som på många sätt utgjorde ett undantag inom den socialistiska familjen. Landet hade en hög grad av industrialisering och åtnjöt under mellankrigstiden en relativt bra levnadsstandard. Den sovjetiska modellen, med forcerad industrialisering med tyngdpunkt på tung industri, lämpade sig särskilt illa för Tjeckoslovakiens del. Tjeckoslovakien hade också varit en väl fungerande parlamentarisk demokrati, till skillnad från sina grannar som styrdes av auktoritära och kvasi­fascistiska regimer.

Det tjeckoslovakiska kommunistpartiet var starkt och välorganiserat, och kunde i de allmänna valen på 1920- och 30-talet samla som mest omkring 20 procent av rösterna. Partiets styrka och inflytande växte i samband med Münchenöverenskommelsen 1938, ett svek från västmakterna som inte glömdes i första taget, och den påföljande nazistiska ockupationen. Sovjetunionen uppfattades verkligen i Tjeckoslovakien som befriare, och det fanns en utbredd sympati för Ryssland, ryssar och rysk kultur. Det var något unikt inom Sovjetblocket, och det var definitivt ingen tillfällighet att Pragvårens reformprogram kom till just i Tjeckoslovakien.

Under 1967 förekom det arbetarprotester på flera arbetsplatser runt om i landet. Det blev snart klart att det dåvarande ledarskapet med Antonin Novotný var isolerat inom partiet, och framför allt att det saknade Sovjets stöd. Flera reformvänliga politiker valdes in i politbyrån och i januari 1968 blev Alexander Dubcek vald till partiets förstesekreterare.

Det är mycket viktigt att poängtera att Pragvårens program skedde helt och hållet inom det socialistiska systemets ramar, det handlade om att utveckla inte avveckla; partiet åtnjöt en stor och växande popularitet; majoriteten av befolkningen, framför allt arbetarklassen, var för socialismen och, viktigast av allt – det fanns ingen risk för återgång till kapitalism.

Mycket av den politiska inspirationen hämtades från Lukács och Kolakowskis marxistiska humanism. Partiet skulle demokratiseras, större politisk pluralism och öppenhet, dock fortfarande inom ramarna för en nationell enhetsfront, intresseorganisationer skulle få verka fritt, censuren skulle avskaffas, decentralisering, slut på ”Pragocentrism” och en verklig federation mellan två jämställda republiker utlovades.

Säkerhetstjänsten skulle bantas, och ägna sig åt landets säkerhet, framför allt ett effektivare kontraspionage, i stället för att maniskt avlyssna och förfölja medborgare som misstänktes hysa fel åsikter. Utrikespolitiskt stod man orubbligt fast vid vänskapen med Sovjet och sitt medlemskap i Warszawapakten.

Det ekonomiska programmet förutsatte en viss decentralisering, större inslag av marknadsmekanismer, friare roll för företagen, där arbetar- och företagsråd skulle få ökat inflytande. Privat småföretagsamhet skulle tillåtas växa, och kooperationen skulle få en mycket större roll inom ekonomin.

Än en gång är det viktigt att betona att också förändringar inom den ekonomiska sfären var avsedda att ske inom socialismens hägn. Staten skulle förbli den i särklass största ekonomiska aktören, och kontrollera stora delar av ekonomin. Landets ekonomiska liv skulle fortfarande planeras på ett översiktligt och strategiskt plan.

Under hela våren 1968 sjöd det politiska livet i Tjeckoslovakien. Överallt diskuterades reformprogrammet, det uppstod nya organisationer, media, framför allt tidningar och tidskrifter publicerade livliga debatter och idéförslag, på arbetsplatserna tog de anställda alltmer ansvar. Den vitalisering av samhälls­livet som partiet eftersträvade tog form medan själva reformarbetet pågick. Det uppstod en dialektisk situation mellan partiet och samhället, partiets initiativ ledde till krav på fördjupade reformer och större frihet och öppenhet. Partiets reformprogram hade ett mycket brett stöd, men det fanns stor otålighet och ett uppdämt frihetsbehov i samhället, och många krävde att reformerna skulle bli både djärvare och genomföras snabbare. Författaren Pavel Kohout gav ett träffande uttryck åt dessa stämningar i sin uppmaning till partiet: ”Vi är med er, var med oss!”

Det uppstod också en opposition som kan beskrivas som borgerlig, med Vaclav Havel, som ju senare blev president både i Tjeckoslovakien och Tjeckiska republiken, som främsta representant. Deras krav var framför allt ett parlamentariskt partisystem fullt ut och utan dröjsmål. Dubcek och hans krets var inte helt främmande för tanken, men talade om en etappvis utveckling, under kanske 20 års tid.

De borgerliga gruppernas inflytande var starkt begränsat, men deras aktiviteter bidrog till att oroa den sovjetiska ledningen.

Under våren och sommaren blev det tjeckoslovakiska partiets ledning allt mer trängt mellan sin egen befolknings radikala krav och sovjetledarnas krav på rättning i ledet. Det var en svår balansgång, som till slut visade sig omöjlig.

Det var flera fenomen i den tjeckoslovakiska utvecklingen som gav ledarna i Moskva huvudvärk. Man oroade sig för säkerhetstjänstens förändrade organisation, och de förestående utrensningarna av alla som var förknippade med stalinismens terror. Man tyckte definitivt inte om den fria pressen, som man befarade skulle börja publicera antisovjetiska budskap. Förekomsten av borgerliga partier och oberoende organisationer sågs som ett potentiellt hot, och de sovjetiska ledarna uttryckte upprepade gånger farhågor att Dubcek riskerade att släppa ifrån sig makten, åtminstone utmålade de ett sådant hot på sikt.

Ett stort bekymmer vållade kooperationens ökade roll och framför allt självförvaltningssystemet med arbetar- och företagsråd, en styrelseform som de styrande i proletariatets fosterland länge hade varit totalt allergiska emot.

En viktig roll i sammanhanget spelade påtryckningar från de andra socialistiska ländernas ledare som högljutt krävde att ordningen skulle återställas, givetvis med våld om nödvändigt. Mest aktiva i hetsen mot Pragvåren var Polens Gomulka och Bulgariens Zjivkov, som – förmodligen med rätta – oroade sig för att den tjeckoslovakiska smittan kunde sprida sig till deras länder. Tjeckoslovakerna försvarades ivrigast av Ceausescu, som var visserligen så långt från Pragvårens reformprogram man kunde vara, men som i eget intresse försvarade deras rätt till en egen väg, och ungraren Kádár som, tydligen vis av sina erfarenheter från 1956, försökte inta en medlande roll.

Så sent som i början av augusti tilltalar Brezjnev Dubcek per ”Alexandr Stepanovitj” eller rent av ”Sasha”, men mycket snart förlorar den sovjetiska ledningen helt förtroendet för Dubceks avsikter och hans förmåga att kontrollera situationen, och beslutet om invasion fattas.

Efter invasionen försöker Sovjet etablera en lojal tjeckoslovakisk regering, men alla de tilltänkta kandidaterna är alltför komprometterade. Försöket misslyckas och leder till ett interregnum, vilket ger upphov till vitsen: ”Vad gör ryssarna så länge i Tjeckoslovakien? Letar efter dem som bjöd in dem!” Under tiden bjuder det tjeckoslovakiska folket ett konsekvent och hårdnackat motstånd under icke-våldsformer.

I stället återställer man ordningen med hjälp av delar av den gamla regeringen, också Dubcek, nu under ledning av den tidigare reformanhängaren Husák. Reformprogrammet ersätts av den process som kallas normalisering, ett begrepp som än idag har en dålig klang i Öst- och Centraleuropa.

Tack vare tillgång till nytt arkivmaterial vet vi idag att Sovjetledarna tvekade in i det sista inför invasionsbeslutet, väl medvetna om att de skulle kräva ett högt pris. Den omedelbara effekten blev också att Sovjets prestige internationellt sjönk till en bottennivå. Även de kommunistiska partierna i Västeuropa drabbades hårt, trots att de i allmänhet tog bestämt avstånd från invasionen. En av de mest resoluta kritikerna var VPK-ledaren CH Hermansson, och inte desto mindre fick han senare under året uppleva ett katastrofalt dåligt valresultat.

I ett längre perspektiv kan man se invasionen som början till slutet för starka kommunistpartier i länder som Italien, Frankrike, Finland och Portugal. Det som var kvar av den sovjetiska modellen var en ideologi som består av tomma ord och naket maktintresse. För oppositionen inom Sovjetblocket blev det samtidigt uppenbart att systemet inte kunde reformeras utan måste krossas. Därmed fanns det inte längre ett realistiskt socialistiskt alternativ i västvärlden.

Den polske nationalekonomen W Brus har sagt att Pragvåren var realsocialismens sista chans. De sovjetiska ledarnas katastrofala beslut blev början till slutet på det socialistiska projekt som började med Oktoberrevolutionen 1917. Det banade också väg för den rövarkapitalistiska restaurationen efter 1989. Socialismen med mänskligt ansikte förvandlades till kapitalism utan mänskligt ansikte. Med professor E Goldstückers ord begravdes Pragvåren två gånger, första gången den 21 augusti 1968, den andra på hösten 1989.

Sovjetiska stridsvagnar på Prags gator ger en extra skärpa åt Jan Myrdals och Lars Gustafssons uttryck ”den onödiga samtiden”.

Förintelsen i Norge

 

I november 1942 deporterades de första norska judarna till Auschwitz. För några år sedan kom en skakande bok om det norska medlöperiet i Förintelsen.

Det största brottet. Offer och gärningsmän i den norska Förintelsen

Marte Michelet

Övers: Jan Stolpe

Bonniers

Den norska berättelsen om andra världskriget handlar om en handfull förrädare och heroiska motståndsmän, som givetvis stöds av hela samhället. Förintelsen? Det var tyskarna, och vi kunde ingenting göra.

Berättelsen är lögnaktig, åtminstone till en del, och i rättvisans namn inte lögnaktigare än i något annat land. Den är definitivt mindre lögnaktig är den monumentala lögn som det officiella Frankrike länge har spridit, eller den bisarra lögnen och förnekelsen som fortfarande förlamar Österrike.

Sanningen om de ockuperade folkens delaktighet i Förintelsen har succesivt kommit fram i ljuset i allt fler väldokumenterade historiska arbeten. Det har varit en smärtsam process, vilket visas inte minst i de häftiga och infekterade diskussionerna som har rasat i Polen de senaste åren. Även om den trista sanningen börjar så sakteliga sippra in i det allmänna medvetandet, så har det politiska motståndet snarare hårdnat, och en luddig lag som förbjuder påståenden om polackernas medhjälp och medverkan i Förintelsen har införts.

I Norge har ämnet varit tabu ända fram till nu då Marte Michelet gör en grundlig genomgång av den norska delaktigheten i Förintelsen på Norges judar.

Problematiken i Norge har trots allt betydligt blygsammare dimensioner än i till exempel Polen, och diskussionen har inte väckt lika kontroversiella känslor där, men reaktionerna är inte desto mindre snarlika som i Polen och på andra håll – indignerad förnekelse med understöd av akademisk knappologi.

Desperat lyfter man fram alla de som hjälpte judar – ofta med risk för eget liv – och stoppar helt cyniskt in dem i samma säck som mördarna och angivarna, för att därmed utropa ett moraliskt oavgjort, som vore det en tävling i gott uppförande.

Men fakta talar ett helt annat språk.

Marte Michelet tecknar en historisk bakgrund av antisemitism och främlingsfientlighet, rasismen är ingenting nytt i vare sig Norge eller något annat land. När den tyska invasionen av Norge kommer den 9 april 1940 har den ett omfattande norskt stöd. Det är föga förvånande med tanke på att Quislings National Samling har sitt starkaste stöd i officerskåren och i näringslivet.

I Norge bodde vid den tiden omkring 2100 judar, och denna lilla skara ignorerades till en början av tyskarna. Däremot ägnade sig de norska myndigheterna åt diverse antisemitiska trakasserier.

Situationen förändrades drastiskt efter invasionen mot Sovjet. Det började med en arresteringsvåg av ”ryssjudar”, det vill säga statslösa judar utan norskt medborgarskap. Tyskarna antijudiska aktioner sekunderades av de norska nazisternas egna initiativ, som pogromen i Oslo i juli 1941.

Den antijudiska situationen radikaliseras alltmer, och kulminerar hösten 1942 med massarresteringar, som följdes av deportation till Polen för vidarebefordran till förintelselägret Treblinka.

Tyskarna hyste en oviss oro för hur norrmännen skulle reagera, men det visade sig totalt ogrundat. Deportationerna möttes av kompakt tystnad från norska samhället, också från motståndsrörelsen. Inte heller den norska exilregeringen vidtog några som helst åtgärder.

Dessutom fanns det belöningar att hämta. Företag, bostäder, diverse tillgångar och även reda pengar som hade stulits från judarna delades frikostigt ut. Förintelsen hade en materiell sida som tillät många, och inte bara tyskar, att göra sig en rejäl hacka.

Runt 40 procent av de norska judarna blev offer för Förintelsens utrotningsmaskineri. I internationell jämförelse kan siffran tyckas relativt låg, i Polen låg den på 90 procent.

Skillnaden beror på två saker. Dels den tyska ockupationens annorlunda karaktär, i Central- och Östeuropa var den osedvanligt skoningslös och brutal, medan i Norge betraktade tyskarna norrmännen trots allt som människor, ja rent av som arier, och ockupanternas framfart var betydligt mildare.

Dels fanns det faktiskt någonstans att fly, gränsen mot Sverige är lång och svårbevakad, den möjligheten fanns knappast någon annanstans.

Låt gå att Sverige inte heller levde upp till krav som kan ställas på en civiliserad nation, många kunde ändå ta sin tillflykt hit och rädda livet.

Marte Michelet varvar skickligt historiska avsnitt med skildringar av enskilda öden, vilket ger framställningen en bra balans av fakta och mänsklig dimension.

Jag rekommenderar starkt att läsa Michelets bok parallellt med Anna Bikonts mästerliga ”Vi från Jedwabne”.

Det är både kontroversiellt och smärtsamt att ifrågasätta en nationell självbil. Det gäller att ha modet att konfrontera sin egen historia och våga ompröva självbilden.

Den som inte lär av historien är dömd att upprepa den.

Kunglig akademi fyller 250 år – Fredrik Högberg från Nyland skriver jubileumsmusiken

Nästa år fyller Kungliga Musikaliska Akademien 250 år. Som en gåva med anledning av jubileet har den betydelsefulla Inge och Einar Rosenborgs Stiftelse för svensk musik (huvudägare till Gehrmans Musikförlag) skänkt ett musikverk till Akademien. Uppdraget att komponera musiken gick till Fredrik Högberg i Tingshuset i Nyland.

Kungliga Musikaliska Akademien grundades 1771 av Gustav III. Dess historia kantas till skillnad från andra akademiska institutioner inte av några skandaler, däremot kan man ståta med att genom åren ha en lång rad berömdheter bland sina ledamöter. Och lika många har fått stå utanför.

Beethoven valdes in 1822, efter att först ha röstats bort 1815. Clara Schumann var ledamot, men inte hennes man Robert. Antonio Salieri var medlem, men inte Mozart, som ansågs för populär och lättviktig. Stravinskij och Schönberg valdes in 1951. Numera är både folk- och jazzmusiker representerade.

Idag består Akademien av 170 svenska ledamöter och 60 utländska. Institutionen är internationellt uppmärksammad som en av de äldsta fortfarande verksamma musikakademierna.

- Det är en stor ära, mycket hedersamt, att ha fått det här uppdraget, säger Fredrik.

Läs hela texten i Allehanda.se

Full pott för Ådalen när Deckarakademin delar ut priser

 

Tove Alsterdal får Svenska Deckarakademins pris för årets bästa deckare för "Rotvälta"

Spårhunden, priset för årets bästa barn- och ungdomsdeckare, går till Kalle Holmqvist för "Det går en mördare lös.

Eftersom jag har haft nöjet att recensera båda, kommer här en repris på recensionerna med ett stort GRATTIS till de båda prisvinnarna.

Rotvälta
Tove Alsterdal
Lind & Co

I snart 20 år har författaren Tove Alsterdal haft ett fritidshus i Kungsgården utanför Kramfors. Länge har hon  haft en ”längtan att skriva det här landskapet, i dess ljus och vemod”. Nu har denna längtan förverkligats i romanen ”Rotvälta”.

Det är en deckare som har den moderna spänningsromanens klassiska ingredienser: en hemvändande kvinnlig polis, ytterst kompetent men med lite trassligt privatliv, mörka hemligheter i det förflutna, heta polisspår som snabbt kallnar, en högst oväntad upplösning.

För mången läsare kan miljön te sig tämligen exotisk, för Ådalsborna är däremot igenkänningsfaktorn extremt hög. Tove Alsterdal lyckas skriva in vartenda hörn av Kramfors kommun utan att det känns långsökt eller malplacerat. Dessutom får man en hel del bakgrundshistoria med på köpet.

Sågverksepoken, Ådalen 31, Sandöbroraset, allt finns med, också nutid, Huvudpersonen är döpt efter Eira Söderberg, en serietecknare dyker upp på Sandslån, Tingshuset i Nyland, vars stillastående klockor i alla väderstreck visar rätt tid i alla fall fyra gånger om dagen, saknas inte heller.

Det enda som fattas är en kompositör från skånska Svedala.

Tove Alsterdal är en en mycket skicklig berättare, spänningen hålls hela tiden vid liv, romanen är en riktig bladvändare, man undrar hela tiden ”vad händer sedan”, och vill fortsätta läsa.

Språket är myllrande rikt och välavvägt spänstigt, med humor och känsliga personporträtt.

Naturskildringarna är fantastiska, och författarens kärleksfulla blick på landskapet kan säkert få fler än en naturaliserad ångermanlänning som undertecknad alldeles lycksaliga.

Det är ett ”industriland” som fortfarande lider av ”fantomsmärtor”, ”nästan allt i den miljön kunde beskrivas som gammalt och före detta”. Det råder mycket förfall, med det spritter också av liv. Lantisarna är varken enfaldiga eller inskränkta, snarare frustrerade, Stockholm ligger om inte på en annan planet så i varje fall mycket långt borta, och det är Sundsvall som representerar den urbana normens fördomsfulla arrogans.

Det är Jante, motstridiga lojaliteter, komplicerade relationer, svikna vänskap och olyckliga kärlekar, det är ett samhälle som skildras i all dess levande komplexitet bortom klichéartade stereotyper.

Det är samtidigt en lyhörd och nyanserad bild av människans ofta så motsägelsefulla karaktär, med svårbegripliga bevekelsegrunder, missriktad trofasthet, irrationell osäkerhet och rädsla, avskyvärd själviskhet, överraskande uppoffringsförmåga, ädelmod och skröplighet i en och samma person, när vi är som bäst och som sämst, och allt däremellan.

Det går en mördare lös
Kalle Holmqvist
Liber

Året är 1721. I mer än 20 år har det stora nordiska kriget rasat, och tömt landet på manskap och resurser. Det svenska stormaktsväldet står inför sitt sammanbrott, och medan förhandlingarna strandar väntar man med skräck i oskyddade städer längs med Norrlandskusten att ryska flottan ska dyka upp. Oron blir inte mindre av att de två 13-åriga Härnösandspojkarna Mickel och Petter hittar en död man vid brunnen, uppenbarligen mördad.

Som värdiga föregångare till mästerdetektiven Blomkvist ger sig pojkarna ut på jakt efter mördaren.   Fynden blir allt besynnerligare, och gåtan tätnar.

Samtidigt sprider sig skräcken för ryssen i staden. ”Finfolket”, överklassen, samlar sina dyrbarheter och förbereder sig för flykt, några börjar rent av lära sig ryska. Staden ligger helt oskyddad, hela försvaret är koncentrerat till södra Sverige, det finns knappt några vuxna karlar kvar i Härnösand, de är ute i kriget sedan många år, är bara några få kommer att återvända.

Och kyrkan agerar maktens röst och uppmanar menigheten att förlita sig på Guds beskydd, något som prästerna själva inte tycks göra när de också tar till sjappen.

Härnösand är vid den tiden en riktig storstad med sina 400(!) invånare, en praktfull kyrka som dominerar stadsbilden, och inte minst ett gymnasium – Norrlands Aten! Sälsten och Gånsvik ligger i ”obygden”, och det hålls djur inne i staden.

Bebyggelsen är också strikt hierarkisk, och de olika samhällsklasserna bor och lever åtskilda, kontakterna är få och inte sällan direkt fientlig. Det är framför allt gymnasisterna, överklassönerna, som utmärker sig som tämligen brutala mobbare.

Därmed är linjerna uppdragna och klara: en strävsam och hederlig arbetarbefolkning på en sida, på den motsatta finns en girig och svekfull överklass, mot en bakgrund av krigets vanvett och kaos.

Tack vare en levande person- och miljöskildring blir det aldrig överpedagogiskt, språket tycks välanpassat till en ungdomspublik, innehållet lika spännande som kunskapsrikt, och mordgåtan klurig med en ganska oväntad upplösning.

Mossigt till både form och innehåll

 

Idag är det André Gides födelsedag.

Den omoraliske
André Gide
Övers: Harald Heyman
Brombergs, 2011

André Gides ”Den omoraliske” ingår i Brombergs serie Nobelklassiker, med Horace Engdahl som huvudredaktör. Gide fick Nobelpriset i litteratur 1947, han räknas som existentialismens föregångare, och har inspirerat författare som Albert Camus och Jean-Paul Sartre.

”Den omoraliske” är en roman om frigörelse från samhällets (borgerliga) normer och värderingar, något som tycks ske mycket lättare utanför hemlandets trygga gränser. Större delen av handlingen utspelar sig i Nordafrika och Italien, och det är tydligt att synfältet vidgas och blicken skärps när småpojkar som man beundrar är unga araber, i synnerhet om dessa är fattiga.

Det är svårt att tro att dagens läsare uppfattar den intellektuella stofilens inre resa som särskilt frigörande. Tvärtom är han stolta proklamationer till trots mycket fast i småborgerliga konventioner och tänkesätt.

I nyutgåvan har översättaren valt att behålla ursprungstextens något omständliga och ålderdomliga stil, förmodligen i syfte att ge uttryck för autenticitet. Nu blir det istället att romanen är till formen tämligen mossig. Och dessvärre lika mycket till innehållet.

De återsåg aldrig sina föräldrar

Den 21 november 1938 beslutade det brittiska parlamentet att ta emot judiska flyktingbarn och att ge de under 17 år uppehållstillstånd.

Aktionen kallas allmänt för Kindertransport.

Barnen kom från Tyskland, Österrike, Tjeckoslovakien, Polen och Fria staden Danzig. Den första Kindertransport som kom till England, den 2 december 1938, bestod av 196 barn från ett judiskt barnhem som hade bränts ned av nazister under Kristallnatten. Omkring 10  000 judiska barn kom till England mellan december 1938 och september 1939 och placerades i fosterfamiljer.

De flesta av dess barn återsåg aldrig sina föräldrar.

Även länder som Holland, Belgien, Frankrike, Danmark och Norge (innan de ockuperades av Tyskland) samt USA och Sverige tog emot judiska flyktingbarn.

Omkring 500 judiska barn kom med Kindertransport till Sverige. Barntransporterna till Sverige tilläts först efter att företrädare för Mosaiska församlingen i Stockholm uppvaktat utrikesminister Sandler och socialstyrelsen och lyckats få dem att tillåta ett undantag från den restriktiva flyktingpolitiken, en särskild flyktingkvot tysk-judiska barn i åldrarna 3 till 15 år.

De svenska myndigheterna gick med på att utverka en kvot under förutsättning att barnen endast fick tillfälligt uppehållstillstånd i upp till två år med möjlighet till förlängning, under förutsättning att föräldrarna inte kom till Sverige.

Det hände vid flera tillfällen att föräldrar till barn som kommit genom kvoten fick sina ansökningar om uppehållstillstånd till Sverige avslagna med hänvisning till dessa villkor.

Källa: Wikipedia

En av giganterna inom den ryska litteraturen

 

Idag är det 110 år sedan Leo Tolstoy gick bort.

Tolstoys episka prosa har visserligen nuförtiden ett något skamfilat rykte, men det är högst orättvist, den är fortfarande både mycket läsbar och mycket läsvärd.

Och inte minst aktuell, bland annat berättelsen "Hadji Murat", som ger nyckeln till förståelsen av konflikten i Tjetjenien.

En litterär särling som jämförs med Kafka

 

Idag är det 78 år sedan den polsk-judiske författaren Bruno Schulz mördades.

Bruno Schulz föddes 1892 i Drohobycz, som då låg i provinsen Galizien inom kejsardömet Österrike-Ungern, och efter 1918 kom att tillhöra Polen (sedermera Sovjetunionen, sedermera Ukraina). Efter kortare utflykter i Lwów och Wien för arkitektur- respektive konststudier, som han aldrig avslutade, förblev han Drohobycz trogen fram till sin tragiska död. Här försörjde han sig som teckningslärare vid en lokal gymnasieskola, ett arbete som han vantrivdes monumentalt med.

Han lämnade sällan staden, men förde en omfattande korrespondens med det litterära Polens ledande personligheter. Hans samling berättelser ”Kanelbutikerna”slog ner som en bomb när de publicerades 1934. Även om det fanns kritiker på högerkanten som var skeptiska – till stor del som utslag av ren och skär antisemitism, med obligatoriskt inslag av rabiat nationalism – blev Schulz över en natt geniförklarad.

Hans berättelser är som drömsekvenser med drömmens egen logik. De omspänner drömmar, mardrömmar, fantasier och illusioner. För Schulz är det overkliga endast sådant som människor inte kan dela med varandra.

Utgångspunkten är alltid hemmakvarteren, men med hela världen ständigt inom räckhåll.

Språket är säreget poetiskt, rikt på mångtydiga metaforer. Det är som om Schulz ville tränga fram till ordens egentliga men dolda betydelse – i en tradition som ligger kabbalismen nära – och förstå Ursprunget, för att kunna återskapa världens enhet.

En trösterik tanke, kanske helt nödvändig för en ångestriden författare.

Schulz prosa har jämförts med Kafkas expressionism, andra influenser som brukar nämnas är surrealism, kreationism och psykoanalys. Men han är en särling, helt unik i sin egen rätt, och går egentligen inte att inordna in i någon strikt tradition.

1941 efter Nazitysklands anfall mot Sovjet tvingades Schulz att leva i Drohobyczs getto. Han hade ändå lite tur. Han hamnade under beskydd av den lokale Gestapochefen Felix Landau, en konstintresserad amatörmålare, som snabbt insåg att han i Schulz funnit en konstnärlig begåvning utöver det vanliga. Bruno Schulz blev Landaus Schutzjude mot att han utförde konstverk, målningar och teckningar, åt Gestapomannen.

Landau var mycket förtjust i practical jokes, och när han i november 1942 ”på skoj” dödade den judiske tandläkaren Löw, som var en annan Gestapomans skyddsling, betalade denne tillbaka med samma mynt. ”Om du dödar min jude så dödar jag din.” Han sköt Schulz på öppen gata med två skott i bakhuvudet.

Schulz blygsamma litterära kvarlåtenskap består av två böcker: Kanelbutikerna och Sanatoriet Timglaset.

Birger Norman-pjäs sätts upp på Svanö – skarp kritik mot socialdemokratin

År 1967 skrev Birger Norman pjäsen ”De röda vantarna” för det legendariska skådespelarparet Marie-Ann Condé och Rolf Tourd. Den uruppfördes på Medelpads Socialdemokratiska Kvinnodistrikts 50-årskonferens. Nu repeteras samma pjäs för fullt på Svanö Folkets hus, två föreställningar ska spelas i slutet av november, förhoppningsvis flera till våren.

Birger Norman hade ett synnerligen komplicerat förhållande till socialdemokratin, han var förvisso lojal till partiet, men var samtidigt en skarp kritiker av det, inte minst i sin litterära produktion. I ”De röda vantarna” kommer kritiken till ett fullödigt uttryck, på ett närmast övertydligt sätt.

Tanken bakom pjäsen är att låta kvinnornas kritiska röster komma till tals, men det blir så mycket mer.

Partiet representeras på scen av Funktionären, Ombudsmannen, den lilla lokala Pampen. Iklädd den obligatoriska partimunderingen, trasslar han in sig i sin egen byråkratsvenska, han vill så väl, men folk måste förstå att det tar tid, men måste ha lite sikt och perspektiv, framför allt måste man formulera sig korrekt.

Han speglar sig oroligt i porträttet av Per Albin Hansson, som dominerar den enkla men uttrycksfulla scenografin, han känner sig missförstådd, och allt mer ensam.

Läs hela texten i Allehanda.se

Den första fria svarta republiken

 

Idag är det årsdagen av slaget vid Vertiéres 1803, det sista och avgörande slaget i den haitiska revolutionen då en armé av forna slavar besegrade den franska expeditionskåren. Revolutionen är litterärt skildrad av bland annat Alejo Carpentier.

Riket av denna värld
Alejo Carpentier
Övers: Karin Alin
Ruin, 2011

Kubanen Alejo Carpentier räknas som den magiska realismens föregångare, och har inspirerat flera av den latinamerikanska litterära boomens författare. Han fick sitt internationella genombrott med romanen ”Riket av denna världen”. Handlingen utspelar sig på ön Haiti decennierna kring Franska revolutionen.

Det är för övrigt inte ovanligt för latinamerikanska författare att skildra just denna period på Haiti, nu senast var det Isabel Allende med romanen ”Zarités frihet”. Förmodligen beror det på öns unika etnologiska blandning, med dess säregna kultur, språk och religion, som av många uppfattas som mycket specifikt latinamerikanskt. Det handlar naturligtvis också om landets våldsamma och dramatiska historia med de många slavupproren och den tidiga frigörelsen från kolonialmakten Frankrike.

I Carpentiers roman får läsaren följa slaven Ti Noël åren före, under och efter den haitiska revolutionen 1791-1804. De afrikanska slavarna på Haiti är utsatta för ett exempellöst brutalt förtryck, och delvis under inflytande från Franska revolutionens idéer, reser de sig mot sina förtryckare. Hämnden blir fruktansvärd. Åren av hänsynslöst utnyttjande, våld och sexuella övergrepp betalas nu grymt med råge. Eftersom revolutionens fina principer och frihet, jämlikhet och broderskap gäller bara vita människor, skickas det en armé från Frankrike för att ta uti med revolten, men den besegras.

Resultatet blir dessvärre ett nytt förtryck, nu utövad av svarta herrar. Alla grupper behärskas av hierarkier och maktspel, är Carpentiers dystra slutsats. Trots det avslutas romanen med en positiv öppning. Som titeln antyder är människans rike enbart av ”denna värld”. Det är bara här i vår jordiska tillvaro som vi kan uppnå storhet och vårt ”fulla mått”.

Försäkring och konsekvens

 

Moderaterna tycker att det inte är rimligt att nyanlända i Sverige får full tillgång till "vår" välfärd från dag ett i Sverige. Det är skillnad på vår och er. Moderaterna vill därför införa kvalificering till välfärden. Har man bidragit till samhället (vårt samhälle!), får man också ta del av förmåner (våra förmåner!).

Verkar rimligt. Men varför bara för nyanlända? I så fall borde det gälla alla.

Och givetvis ska de som har arbetat ihop till sina slantar men kom hit i vuxen ålder få mer än infödda svenskar. De har ju inte kostat Sverige en endaste krona som barn, noll kostnad för barnavård, skola med mera! Ren vinst och den borde invandrarna rimligen kompenseras för.

Detsamma bör väl gälla för pensionen. Den har välfärdens tillskyndare också börjat snegla på. Varför ska någon som inte arbetat 40 år i Sverige ha rätt till full garantipension?

Även här borde man vara konsekvent. Undertecknad har inte kostat Sverige någonting under sina drygt 13 första år, och jag förväntar mig därför ett rejält påslag på min ack så usla pension.

Annars är apartheid nära. Eller rättare sagt - det är apartheid.

Svensk dramatik får Teater Hernö att glänsa – men coronan stoppar fler föreställningar

 

Teaterlivet i Härnösand ger inte upp. TeaterHernö satsar på modern svensk dramatik med ”Glasäpplen” av Anders Duus. Uppsättningen på Härnösands teater stora scen blir lite speciell eftersom det är Christer Cavallius första helt självständiga regiuppdrag.

- Jag känner både förtjusning och respekt, och så nervositet förstås, som skådespelare gör man sitt, och det är det klart, nu är jag ansvarig för helheten, och när pjäsen väl är i gång finns det ingenting som jag kan göra längre, säger Christer.

Som helhet betraktad är uppdraget klart framgångsrikt. Tempot är bra med smidiga övergångar, replikväxlingarna rappa och vältajmade. Greppet med flera berättare fungerar väl, det blir nästan som den kommenterande kören i det antika dramat som för handlingen framåt.

Även om skådespelarna i TeaterHernö är amatörer i den meningen att de har civila jobb, är de alla mycket rutinerade, och håller en nivå som kan snarare beskrivas som semiprofessionell. I ”Glasäpplen” lever de upp i de högt ställda förväntningar som man kan ha på dem.

Läs hela texten i Allehanda.se

Den metaforiska fantasins store mästare

 

Idag är det José Saramagos födelsedag. 

Jag förkortar gärna den norrländska vintern med en solsemester, och då är Lanzarote ett favoritställe, och väl där missar jag aldrig ett tillfälle att besöka José Saramagos hus i Tias, som inte ligger långt från kustens turistanläggningar, några kilometer inåt land.

Här bodde Saramago de sista 18 åren av sitt liv, och anledningen till att han lämnade sitt hemland Portugal för Kanarieörana var en protest mot att landets regering hindrade romanen *Evangeliet enligt Jesus Kristus*, där Jesus framställs som en vanlig dödlig från att vara med i European Literary Prize 1991, med motiveringen att den kränkte landets katoliker.

Det var inte första gången som Saramago hamnade i konflikt med Portugals katolska kyrkohierarki och högerklerikala maktelit. Han var sonen till fattiga lantarbetare från Azinhaga i Ribatejoprovinsen som blev Portugals förste, och hittills ende, Nobelpristagare i litteratur.

Saramago blev tidigt politiskt aktiv på vänsterkanten, och 1969 gick han med i kommunistpartiet, som var i centrum för motståndet mot Salazars fascistiska diktatur. I en intervju har Saramago beskrivit sig själv som ”hormonell kommunist”: ”på samma sätt som det finns en hormon som får mitt skägg att växa varje dag”. Saramago representerade kommunistpartiet i flera val, och han förblev partiet trogen hela sitt liv.

I sin postumt utgivna självbiografi *Små minnen* berättar Saramago genom en väv av små anekdoter och historier från sin barndom och ungdom om hur han blev den person han var. Han urskiljer också ett flertal teman och ämnen för de romaner han kom att skriva så småningom.

I bakgrunden finns ett fattig-Portugal med oöverstigliga klassklyftor. Saramagos mor- och farföräldrar är analfabeter, så också hans mor. Familjen tillhör inte de allra fattigaste, men måste ändå varje vår pantsätta sina täcken, för att lösa ut dem på senhösten, innan vintern kommer. Saramagos storebror dog i lunginflammation fyra år gammal.

Saramagos biografi gör verkligen skäl för titeln, boken är på bara 140 sidor, och det finns något djupt tilltalande i hans anspråkslöshet. Samtidigt är varje sida betydelsemättad, uttrycksfull och rik på innehåll.

Redan 1947 publicerade Saramago sin första skönlitterära bok,*Terra do Pecado* (ung. Syndens land), men den passerade tämligen obemärkt. Oftast anser man att hans riktiga debut sker först i 50-årsåldern, och han får sitt litterära genombrott med romanen *Baltasar och Blimunda* 1982.

Det är en delvis surrealistisk fantasiskröna om en man som kunde flyga, och med sig på flygturen har han det udda kärleksparetparet, den enarmade Baltasar och den sköna, klärvoajanta Blimunda. Resan går över ett klosterbygge där tusentals tvångsutskrivna arbetare sliter ont. Romanen är en skarp kritik av politisk absolutism och religiös fanatism, samtidigt som den hyllar den fria människans obegränsade potential.

Nästa framgång rönte Saramago med *Historien om Lissabons belägring*, en roman om en korrekturläsare som lägger till ett ”inte” i ett historiskt verk, alltså att korsriddarna kom inte för att hjälpa Portugals kung vid Lissabons erövring från morerna 1147. Det skapar kaotisk oreda i den portugisiska historieskrivningen, och är Saramagos sätt att uttrycka sin ambivalens inför reconquistan, återerövringen av den iberiska halvön från araberna, en central händelse i Portugals (och Spaniens) historiska förståelse.

Här använder sig Saramago av ett för honom typiskt litterärt grepp – vad skulle hända om, som sedan dras till sin spets. Saramago är den metaforiska fantasins store mästare, han renodlar en tänkt situation och utvecklar den till dess yttersta konsekvenser. Trots att scenarierna ofta är tämligen overkliga och inte särskilt sannolika förmår Saramago att skildra dem med stor trovärdighet. Bra exempel på det är *A Jangada de Pedra* (Stenflotten) från 1986, där den iberiska halvön slits loss från resten av Europa och driver omkring i Atlanten.

I *Blindheten*, hans kanske mest kända roman, drabbas plötsligt alla av blindhet, med traumatiska konsekvenser för samhället. Det är en skoningslös kultur- och civilisationskritik.

I *Klarsyn* inträffar det märkliga att i ett val röstar de flesta blankt, vilket givetvis ifrågasätter hela den politiska processens legitimitet. Vad väljarna har gjort är att helt lagligt och på demokratisk väg har ifrågasatt legitimiteten hos det politiska systemet. Makten slår tillbaka med full kraft och skyr verkligen inga medel. Saramago vill avslöja lögnen i det offentliga livet, kopplingen mellan makten och medierna, korruptionen, men kanske framför allt hur lätt demokratin urholkas när makteliten ser sina privilegier hotade. En stark kontrast utgörs av det civila samhället som förmår att fungera spontant när det lämnas åt sitt öde.

Saramagos språk är latinskt överdådigt med långa vindlande meningar. Han är inte särskilt noga med interpunktionen, och har föga respekt för grammatikens reglemente.

*Kain* publicerades 2009, och var José Saramagos sista roman. Brodermördaren är rejält förbannad på gud, för alla hans klantiga misstag i skapelsen, för hans godtyckliga hämndlystnad och ohämmade grymhet. Kain skäller ut gud efter noter, och det blir några riktigt praktfulla gräl. Finalen med syndafloden avfärdar inte bara gud som en överflödig hypotes, utan är lika mycket en hyllning till människans ofullkomlighet.

Inte illa av den gamle kommunisten Saramago.