Alla tiders politiska floppar

När jag skriver dessa rader är det en vecka kvar till valet. När ni läser dem är det redan två veckor efter, ni vet resultatet och har hunnit vänja er vid det. Det är lätt att vara efterklok, men jag ska istället försöka att vara förklok. Vilket är egentligen inte särskilt svårt då det redan nu går att konstatera en del saker.

Under de gångna fyra åren har världen drabbats av en ekonomisk kris, som innebär ett totalt sammanbrott för den nyliberala ideologi som har varit förhärskande ganska länge. Trots det går de partier som predikat denna ideologi starkt framåt. I Sverige som annorstädes.

Det som kallas för ”arbetslinjen” har lett till skenande arbetslöshet, som i praktiken är närapå tvåsiffrig, och som tycks bita sig fast. Ungdomsarbetslösheten har ökat, långtidsarbetslösheten har ökat, också det omtalade ”utanförskapet” har stigit. En miljon var siffran som upprepades till leda av de borgerliga 2006. Varför är det ingen som talar om det nu?

”Arbetslinjen” kontrasteras mot oppositionens påstådda ”bidragslinjen. Detta trots att det som gemenligen kallas socialbidrag har ökat drastiskt, och fortsätter fortfarande att göra det. Regeringen har dessutom delat ut frikostiga bidrag som gått till skyhöga profiter från skolverksamhet som hamnar hos riskkapitalister i skatteparadis, ombyggnad av punschverandor och barnvakt åt överklass som vill slippa sina barn några timmar efter jobbet.

Bidragen till banker och finansinstitut ska vi bara inte tala om.

Skatterna för de rikaste har sänkts och klyftorna i samhället växer. Sverige har numera ungefär samma förmögenhetsfördelning som USA. Angreppen på arbetstagarnas organisationer och rättigheter fortsätter.

Lägg därtill flera fuskande ministrar som har tvingats avgå, Totto Littorin drog sitt färde när marken började bränna under fötterna, och Carl Bildt kan möjligen vara inblandad i folkmord.

Alliansen under Fredrik Reinfeldts ledning är en gigantisk flopp, förmodligen den mest misslyckade regering Sverige någonsin har haft. Och då borde det vara klart, en opposition som bara orkade trycka upp valsedlar skulle gå mot en överlägsen promenadseger.

Så är det inte. Överlägset blir det inte, frågan är om det blir någon seger alls.
Hur är det möjligt?

Sant är att tack vare jobbskatteavdraget har många, även arbetare, fått betydligt mer i plånboken, åtminstone så länge de inte blir sjuka eller arbetslösa.

Sant är också att de borgerliga partierna, först och främst moderaterna, varit otroligt skickliga i sin mediala framtoning. Alla som har hört Per Schlingmann säga ”Enda arbetarpartiet” 17 gånger under tre minuter, förstår vad jag menar.

Men framför allt beror den ovissa valutgången på den rödgröna oppositionens tafatta oförmåga att mobilisera och formulera ett slagkraftigt alternativ som skulle punktera de borgerliga luftbubblorna och ange riktningen mot ett rättvisare och fungerande samhälle.

Först efter valnatten får svaret på frågan om inte de rödgröna är den mest misslyckade oppositionen någonsin i svensk historia.

Olika lön för lika arbete

Förutom att skapa en gigantisk arbetslöshet har den borgerliga regeringen ägnat sig åt att ”lösa” densamma genom att slå sönder arbetsrätten. I bräschen har gått de nya extremisterna, Centerpartiet. Man, eller rättare sagt kvinna, vill skapa nya jobb genom att göra det lättare att sparka folk.

Det är logiskt, avskedar man människor blir det lediga platser! De sparkade? Kan väl bli småföretagare. Det finns numera RUT-, LUT-, SPRUT-, KUT-, och jag kan snart inte själv hålla reda på alla avdrag.

Dialektiskt? På min dialekt betyder det i klartext: arbetslinjen skapas genom bidrag!

Ungdomsarbetslösheten ska lösas genom att man sänker lönerna för de unga. Att motsätta sig detta förslag är närmast människofientligt, enligt bävermamman Maud.

Jag har skrivit om det förut, men kan inte låta bli att undra igen: varför stanna bara vid ungdomar? Det finns ju flera grupper som har svårt att komma in på arbetsmarknaden, varför inte sänka lönen för dem också?

Invandrare har haft det svårt länge. Nu är de förstås inte en enhetlig massa, man kan inte dra alla över en kam. Polacker och tyskar skulle kunna få åtminstone 90 procent av lönen. Nordbor likaså. För balter och sydeuropéer borde det räcka med 75 procent. Irakier si så där hälften. Somalier får knappt något alls (de är väl vana att jobba för ingenting där i Afrika?!).

Jag måste erkänna att jag blir lite osäker vad beträffar norrlänningar, hur ska de räknas, och hur mycket av lönen det bör rätteligen tillfalla dem.

Sedan har vi alla med rörelsehinder och handikapp av alla de slag. Det har kommit en rapport nyligen om hur det drabbas av diskriminering och hur svårt det är för dem att komma in i arbetslivet.

Sänk lönen för dem vetja! Hindra inte människor från att kunna ta del av sina rättigheter bara för att upprätthålla några underliga gammaldags principer om jämlikhet och likabehandling.

För att undvika godtycke är det viktigt att ha klara kriterier för avdrag. Ett intressant förslag är 25 procent per lem. Saknar vederbörande en arm blir det 75 procent av lönen, en och ett ben, då drar vi av 50. Och så vidare. Enkelt och lättfattligt.

Hur det blir med de huvudlösa har det inte bestämts ännu. Man vill inte gärna kacka i eget bo.

För dem som kombinerar olika hinder för att komma in på arbetsmarknaden läggs helt enkelt löneavdraget ihop. I extremfallet, alltså ung utomnordisk invandrare med rörelsehinder, blir det dessvärre så att denne får betala sin arbetsgivare för att få jobba. Ingen rök utan eld!

Om ni nu tycket att det här förslaget är osmakligt, fördomsfullt, diskriminerande och smått rasistiskt, kan jag inte annat än hålla med.